Verner von Heidenstam Folke Filbyter

1 Kapitel 1.



Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett 
frö gömdes i mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här 
beskrivas. Här skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan 
spårlöst sopades från jorden. Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina 
guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga trappsteg 
ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina fjättrar, det skall 
också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna. Ingenting skall bli 
förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem och oss, men alla 
människoöden susa under fingrarna på samma spinnerskor.



På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna. 
En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med 
spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt från 
yttersjön till ett märke för de seglande.



Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och 
mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt 
till någon köpstad eller gård.

Under vintertiden syntes sällan några spår efter människor, fast 
ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i snön, väl övertjällade med 
näver och granris. Först efter Göje månad, när det vårade, kommo 
vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig verktyg och timmer på 
sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som reste sina vadmalstält 
i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några veckor rådde där nu samma 
liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och tjärgrytorna kokade, ända till 
dess skeppen blevo satta i vattnet och gingo till havs. Sedan låg snart 
trakten åter lika övergiven.



En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades 
baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna. Det 
stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I rämnan 
på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan den första 
stjärnbilden.



På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han 
var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på ryggen, 
och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd torsviggar 
och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt landet. 
Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i högen:



-Högbor! Hören l? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på Föresvall. 
Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde jag en 
sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.



En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter, 
men sedan stannade han igen och lyssnade.



-Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina gelikar 
ur dödssömnen ! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i svearnas 
heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver. Förbarmande, 
förbarmande över allt levande !



Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid synranden. 
Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och svällda segel. 
En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen föllo därvid undan 
för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.



De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt landets 
udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas skepp, två 
och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina mordrunor på 
seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och stångande tjurar, som 
brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att före isläggningen hinna 
till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig ända till de vassrika 
dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig offerrök hälsa dem från var 
sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned till vattnet och signa skeppen 
med blodstänkning och vifta med kvistar från det evigt grönskande, heliga 
trädet vid Uppsala högar. Till allt detta längtade svearna, och det 
fanns inga rev att taga in på deras segel. De hade svurit en ed att aldrig 
väja för en stormby eller gå i nödhamn.



Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra farväl, 
bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl slutligen blivit 
så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar, att på detta 
beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde urskiljas av Vaners 
Ijusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt i fören, tog därför 
yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet under bänken, så att det 
ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var namnfäst med gudinnans binamn 
Menglöd, som också målats i stora runor tvärs över seglet. Ändå rådde där 
ingen freyjaglädje ombord, fast där satt en värvad skara av det guldhåriga 
folk, som bodde sunnanskogs och som hela vintrarna igenom kunde rida från 
gästabud till gästabud för att dansa och leka. Till hemkomstens firande 
voro alla sköldarna uppsatta utefter relingen, men där var uppror och 
mummel. För var gång stambon böjde sig och utpekade sundet, där de skulle 
styra in, kastade han skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som 
med hela sin tyngd lutade sig mot styråran utan att taga ögat från 
ättehögen under stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen 
behövde fråga honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland 
götarna från den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på 
vikingafärd lydde de blint och tyst sin anförare, men den stund, som 
förflöt mellan hembygdens första anblick och ankarets fällande, 
fingo de fritt begagna till att överösa honom med allt det klander och 
hån, som under färden hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att 
prisa honom i en hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, 
de kunde finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av 
fullaste hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats 
genom att bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. 
Det var den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter, 
hövdingen, sjökonungen.



Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en 
hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en 
havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå föreföll 
han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade plockat 
vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar, vilkas 
långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden. Axlarna voro 
breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna tycktes gömma 
den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa linhåret, som blev vitt 
i skymningen, lindade sig långa stunder skylande om både haka och kinder. 
Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som underligt stred mot de tunga 
och stora lemmarna. Men var gång håret flög i sär blottades en bondes 
rynkiga och trumpna ansikte.



Han såg bort över skären, där själarna 
knuffades om det bästa sovstället eller stodo 
upprätta i bränningen och spejade efter ett isflak, som kunde bära dem 
till havs för vintern. När han hörde deras hemska stön och svordomar, 
skakades han av ett drygt löje. Det var det enda, som vittnade om, att han 
var vid skarp hörsel, fast han satt tyst.



Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla 
grund, och han var en vild och ärrig bärsärk. Han stack handen bakom 
ryggen, och den träffade med flatan rätt över hjässan på en liten gubbe, 
som satt med bene



i kors om masten.



-Tala nu, du träl! sade stambon. Du har varit med för att koka vår mat 
och vakta över vattenkaret, och du har skött dig väl. Knappt mer än två 
eller tre gånger har du fått stryk. Men ännu ha vi inte hört, vad du 
tänker om hövdingen. Var nu frispråkig, du träl. Kan du likna honom vid 
något bättre än en so, då är du målsnällare än jag.



Trälen började genast lydigt att härma en skeppsskald genom att knäppa med 
fingrarna på mastrepet liksom på en harpsträng. Hans näsa med de 
rödsprängda ådrorna var mjukt och vackert böjd som på allt glatt folk 
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, när 
hon äter lingon. Sjungande i näsan vände han sig inåt skeppet och stämde 
upp.



-Fager var snäckan, när hon speglade sitt freyjahuvud i Niörva sund. Vi 
sågo Blålands berg, men ingenting såg vår hövding. Han såg ej 
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan strandhugg 
hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller berömda kämpar 
till envig. Och då vi i kyrkorna spottade Kristmoderns beläte i munnen, 
stötte han undan oss för att få rycka till sig hennes fingerguld. Han 
trätte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om honom den första 
gången, då han värvade oss, ty han kom från avlägsna trakter. Men så ofta 
han höll träta, skröt han av sin härkomst. Bonde var hans far och bonde 
hans farfar, och bondeträtan går aldrig ur honom. Den blir arvet i hans 
gård, om han får några barn. Men jag tror inte han duger därtill.



-Vi ha en skickligare skald ombord, än någon kunde ana, sade stambon.



Trälen blev då ännu modigare och sjöng:



-Så blevo vi då vinddrivna ända till Jorsalalands ovänliga kuster. Där 
slutligen fick vår hövding stora ögon. Där steg han i land och stod och 
stirrade intill kvällen. Han såg, att kvarnarna där drevos av vinden, så 
att mjölnarna bara behövde hålla fram säcken för att få den fylld. Aldrig 
hade han hört om ett större under. Därom talade han sedan under hela 
färden, när vi andra ville ha nattro. Hövding, har du förstått mig ? Nu är 
du hemma! Mjölkonung, gack nu och hissa mjölsegel !



-Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu först hade han rätt 
att svara. - Äro ni kanske inte alla från mjöldammets land sunnanskogs? 
Vore det sommar, skulle jag ända hit tro mig höra kornsuset från 
Östergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten är mer snartalig än 
du.



Männen tystnade med ett undertryckt mummel, och två av dem stego i vattnet 
och buro Folke Filbyter i land. Med breda och säkra steg gick han upp på 
högen utan att stort giva akt på dvärgen, som ännu stod kvar och lyddes 
inåt landet. Ur ficksäcken på den trasiga kappan tog han upp en handfull 
jord och kastade den i gräset. Därvid böjde han sig framåt och talade till 
sköldmön nere i stenkammaren, som det var återkomna vikingars sed.



-När jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hög, att den 
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag då jag 
for, bortjagad från fädernegården, där alltför många söner trängdes på 
bänken. Hemlös var jag som den klagande lommen under hösthimmeln. Ej har 
jag sedan dess tömt hornet under sotad ås, ej sovit på bäddad dyna, men 
sju borgar brände jag i Frankland. Nu är jag rik nog att köpa egen mark, 
och jag är trött och led vid det hav, som mitt knotande folk så ogärna 
vill lämna. Havets tjänare äro trälar åt en nyckfull husbonde. Trälar äro 
också de, som vrida sig under längtan efter berömmelse eller som i var 
dröm se en kvinna. Därför äro mina män trälar, men jag ensam är fri, ty 
jag har ingen längtan och jag älskar ingen kvinna och ingenting under 
solen. Högkvinna, när talade någonsin till dig en så fri man? När stod en 
så lycklig människa på din grav ? Här offrar jag åt dig mina 
trältecken: hjälmen och svärdet. För mig må världen gå, som den vill. I ro 
skall jag njuta mina år. Tidigt var morgon skall jag gå till min varggrop 
för att hämta, vad den fångat under natten. Sedan skall jag på min 
torvbänk blunda i solskenet och höra kornet växa.



Han stötte fast svärdet i gräset och hängde hövdingahjälmen över knappen, 
så att han sedan stod barhuvad.



-Och jag säger dig, att bättre gjorde du, om du åter stege på ditt skepp, 
svarade dvärgen med ett gällt anskri. Jag säger dig, du hövding, du bonde, 
att är det frid du söker, då skall du fly. I oräkneliga mansåldrars tal 
har ingen skådat sådana ting som nu stunda. Asagudarna stiga nu ned till 
landet för att uppsöka ett växtkraftigt frö, och ingen vet, vilket de 
välja. Icke välja de det skönaste och ädlaste, utan det, som lovar att 
skjuta den starkaste brodden. Ur detta frö skall det växa ett lummigt träd 
med oväder och stilla stjärnor i sin krona. Så högt skall det trädet 
stiga, att det skall överskugga allt, som här är levande, icke bara 
människorna utan stridshästarna i spiltorna och öken vid plogarna, ja, de 
vilda djuren i skogarna. Ty alla skola känna, när det droppar solregn 
eller blod från grenarna. Och alla skola såras, då stammen rämnar och 
faller. Så tala i natt genom mig de höga asagudarna.



Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvärgen och knöt händerna över 
hans luva.



-Öva din trolldom på de döda under högarna, du dvärg, och sörj ej för de 
levande !

På inga gudar tror jag men väl på egen kraft. Lång är vägen till de 
mäktiga på Föresvall, och i deras åker ämnar jag icke gräva. Och nu, 
skeppsfolk ! Hitåt med säcken och tärningar och våg, så att vi få dela 
bytet, innan det blir ännu mörkare. Stora vagnen och Freyjas spånten 
brinna redan på himmelen.



Viken glittrade i den sista kvällsstrimman som ett nät av otaliga våta 
maskor, och männen stodo till knät i vattnet för att bära i land laste1l. 
De hörde honom icke för det dön, som rullade utefter marken, men de 
förstodo honom på hans vinkande. På andra färder hade deras skepp blivit 
fyllda ända till relingen med vapen, tygbalar, vinsäckar och påsar med 
valnötter och kryddor. Här fanns det bara en enda säck, men den innehöll 
myntat eller nedbränt guld och silver. De måste vara många om den för att 
få upp den på högen.



Folke Filbyter löste förseglingen och rörde en stund bland mynt och 
guldtackor, liksom en bonde siktar säden mellan fingrarna för att pröva, 
att den är god. Noga och varsamt mätte han sedan ut på vågen åt var och en 
den utlovade andelen. Det förband folket att stanna kvar och se till, att 
skeppen blevo uppdragna och stöttade. I stambons hjälm kastades allra sist 
lott om nornornas vängåva. Var karl, som slog upp minst fem ögon på 
tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen. Men då de 
fram. sträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyte girigt 
tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå.



-God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken.



Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg. Han såg ut som en 
stavkarl med påse, lär han vandrade bort över gravfältet. Säcken var så 
tung, att han ofta måste stanna och luta sig mot minnesstenarna.



-Högbor! ropade dvärgen och vände sig återigen inåt landet. Jag hör 
blotbrudarna öppna porten till Uppsala tempel, och på tunet vid 
kungsgården springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskäggig gubbe 
ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista 
drotten av Ivar Vidfamnes ätt.



2 Kapitel 2.



I två nätter vandrade Folke Filbyter inåt skogarna, där ett 
tunt hölje av snö redan låg över marken. Om dagarna dolde han sig under 
buskar och grenar av fruktan för stigmän, och till och med under sömnen 
höll han om säcken.



När tredje dagen var till hälften liden, kastade han sig på en låg kulle i 
skogen. Den var så tätt bevuxen med unggranar, att ingen snö trängt ned. 
Endast på ett ställe glesnade det mellan topparna, så att han kunde se 
hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta färg. 
Hans huvud sjönk viljelöst åt sidan, så att örat blev tryckt mot marken. 
Han hade ingenting att förtära, och den snö, som han ibland lade på 
tungan, brände mer än den vederkvickte. Han stred mot sömnen genom att 
tvinga sina öron att lyssna och sina ögon att se på den raglande 
solskivan.



-Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ögon hade verkligen 
fallit ihop och somnat, fast knappt längre än under ett par andedrag. Men 
hörseln, som därigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skärpts. Han 
var säker på, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans öra. 
Sedan han väl en gång börjat att lyssna, kunde han höra det, också när han 
satt upprätt. Det lät närmast som en springdans, men det var icke något 
stampande av skor eller smällande av bara fötter, utan stegen voro mjuka 
och ludna. Någon slog takten på ett trumskinn, men endast med naglarna, ty 
det påminde om när en fågel hoppar med sina klor på ett nävertak. En sur 
röklukt stack honom i näsan, och som han ännu icke öppnat ögonen, var det 
nära att han på fulla allvaret somnat in i en dröm om svedjefält och 
hjälpsamma människors boningar. Men så kom han ihåg säcken, och med ett 
nytt tag om den såg han upp.



Han kröp försiktigt framåt för att pröva om ljudet på något ställe lät 
fylligare och närmare. När han hade hunnit ett halvt varv kring kullen, 
märkte han, att röken blev tätare och att det var den, som kom solen att 
bukta sig och darra. Han trevade sig fram ännu en armslängd genom riset, 
och då upphörde de stickande barren under fingrarna, och det kändes lent 
och mjukt, som hade han strukit över ryggen på en hund. Det var en 
skinnfäll. När han rörde vid den, gled den litet åt sidan från en trång 
öppning, som ledde in i den upplysta högen. Den var så full av rök, att 
han i början icke urskilde annat än ett par sprakande vedpinnar under en 
gryta och några ludna sockor, som dansade runt på jordgolvet. Småningom 
upptäckte han längre bort i vrån, ovanför några jaktdon och avgnagda ben, 
två händer, som med naglarna knackade på ett trumskinn.

Under hela tiden viskade jordkulans invånare i 
takt med trumman, men alltid mycket noga, så att de tisslade fram vart ord 
på en gång och liksom med en röst. Det var beständigt samma återkommande 
besvärjelse: - Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!



Han lät fällen glida igen över ingången och grep åter om säcken, fullt 
besluten att icke längre än nödigt dröja hos så hemlighetsfulla varelser. 
Knappt fick han likväl upp bördan på sin värkande rygg, innan han hörde 
hur en dvärgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten, flämtade 
fram:-Far, far, jag hör månhunden skälla. Månegarms runda gap vill nu 
sluka själva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet, ty nu 
segnar jag !



Ett lerlock lyftes från en kruka och det plaskade och bubblade, när 
drycken rann i hornet. Då kunde han icke längre bemanna sin törst utan 
ryckte häftigt undan fällen. Röken störtade ut med ens, och han fann, att 
det var två dvärgdöttrar, som höllo varann i händerna och utan uppehåll 
svängde om på samma ställe. När de fingo se honom, släppte de varann och 
vacklade baklänges mot väggarna, och deras yra ögon stodo som blodbubblor. 
De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och små utstående 
bröst. Det enda, som de buro på sina gulaktiga kroppar, var några 
slängande länkar av glaspärlor. Om fötterna hade de sina mjuka 
rävskinnssockor, som ändå icke kunde förtaga skakningen i marken. En 
dvärgman, som tycktes till åren, fast det flätade håret var 
ramsvart, reste sig förskräckt ur benhögen i vrån. Han sköt ifrån sig 
trumman och smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som 
det var sed bland finnfolk.



-Lönnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ögon fylldes av falska 
tårar. Du gör mycket illa, som smyger dig över dvärgen i hans kula.



Röken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det dröjde en 
stund, innan han kunde svara. Därför fortsatte dvärgen:



-Mycket illa gör du, ty detta rum är inte för oheliga blickar. Vet du 
inte, främling, att när vi dvärgar dansa, sluta vi först, då vi falla. Då 
springer hjärtat upp i huvudet, så att det känns, hur det bultar under 
tinningen. Och då hänga vi över kanten på jorden och hisna. Vi tala då med 
Den enögde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme, som råder 
över oss. Han berättar oss allt, som händer och skall hända. Mycket har 
han också redan sagt oss denna morgon. Men vad söker du här? Vill du köpa 
dvärgasmide eller torsviggar?



-Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke 
Filbyter in i högen, sa snart han återfick målet. Är detta ett heligt rum, 
så vanhelgas det inte genom en god gärning. Den hungriga och törstiga, som 
skakar av vinterkyla, begär bara en stärkande klunk ur hornet. Stig hit 
ut, gamling, i stället att rycka dig i håret och kvida, och döm själv, om 
en vapenlös man med en säck på ryggen ser ut att komma av ond vilja.

-Också på kummel och jordkulor växer det nytt gräs var sommar, 
svarade dvärgen. Men vad som nu skall växa, därom må vi väl med dans 
spörja Den enögde. Mina döttrar, om vi också skulle fråga honom, vad denne 
vandrare bär i sin säck !



Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula åt sidan.



-I säcken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obeväpnad man 
går säkrast för fridstörare. Säg mig nu, om det är långt till bebyggda 
marker.



-Ovanliga lappar, som skramla, sade dvärgen med gnistrande ögon, men utan 
att låtsas märka hans oro. Andras svettdroppar har du i säcken, men de ha 
blivit så hårda, att de klinga mot varann. Rovgods är tung börda, och ännu 
har du långt till gårdarna. Där gårdsfolk sätter rå och rör, får dvärgen 
flytta. Dvärgen minns varken mor eller far, vet inte varifrån han kommit. 
Ensam bor han i skogarna med sina döttrar. Vart järtecken förskräcker 
honom, och hela hösten har det stått hotande stjärnbilder på himmelen. En 
god konung har länge härskat över landet. Fager, fager var han till att 
hälsa, då han red till tings i sin ålderdoms vita krona. Djupt i skogarna 
hördes skölddundret och de fria odalmännens rop, när de delgåvo honom sin 
vilja. Emund, han som var av långfedgaätt och härstammade från gudarna, 
förtryckte ingen. Lugnt steg röken från dvärgens kula, och de, som blotade 
åt Tor och Frey, hade hans skydd. Därför nämnde honom kristfolket 
Den slemme, men vi andra kallade honom Den gamle. Visserligen är han 
nu död, och jag säger dig, lönnvandrare, han är död utan son.



-Ni dvärgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu känner jag 
igen, att det var du, som stod på sköldmöns hög. Hade du visat mig den 
genaste stigen, skulle du besparat mig mången omväg. Men vad angår det 
mig, vem som råder över Uppsala öd ? En konung är en matfriare, som låtsas 
husbonde vid det bord, där andra bestå kosten. Mina fäder voro stormodiga 
odalmän, och ingen av dem sålde sig till hirdtjänst. Räck mig nu hornet, 
pyssling !



Dvärgen utstötte ett hånfullt väsande mellan framtänderna och tryckte båda 
tummarna mot bröstet.



-Har du aldrig hört talas om den största klenoden i Jorgrimmes kula? Har 
du aldrig hört om ulvhunden Månegarm, som tjutande och skällande jagar 
efter månen för att sluka honom ? En urtidskonstnär tog en gång ett 
tjurhorn och satte det på fötter och sjöng runor över det. Han tvådde det 
med sötaktig odört, som gör människorna galna, och lejkingräs, som gör dem 
stela och hårda. Det hornet namnfäste han efter ulvhunden, ty den, som 
dricker därur, grips av en så vild segerkänsla, att han vill svälja både 
månen och stjärnorna och allt som är synligt. Till sist förskräcktes 
konstnären för sitt eget verk och gömde det i en ihålig trädstam högt uppe 
på ett berg. Bina byggde sina vaxkakor över hornet och fyllde dem med 
honung, men Jorgrimme tog råd av sina gudar och hittade klenoden. Är 
det ur hornet Månegarm du vill stilla din törst? Det är mycket begärt.



-Jag tror lika litet på dina ulvhundar som på dina gudar.



Jorgrimme kom långsamt till ingången med krukan i den ena handen och det 
våta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn på två 
klumpiga järnfötter med en grov ring av järn omkring den öppna rundelen 
och en träplugg i spetsen.



-Du skall aldrig förneka några gudar, sade han. Vi dvärgar veta så mycket 
mer om dem än du. Ju längre bort vi flytta från människorna, dess oftare 
kunna vi överraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar i var 
källa, vart träd, var mistel i de höga ekarna. Det bor gudar i mjödet, i 
hanen, som ropar på soluppgången, och i fisken, som står i vattnet 
nedanför forsen. Herdarna kunna berätta dig om den godmodige Tor, som 
sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. När han får se oss, slår han 
vredsint hammaren i klippan, så att stenviggarna stänka efter oss, men vi 
plocka upp dem och gömma dem i vårt bälte till försvar. Skulle vi 
tillbedja alla gudar och tänka på att göra dem nöjda och glada, då bleve 
aldrig tid till annat. Därför valde vi dvärgar stenen till gud, ty i honom 
slumrar det, som vi älska mest: guldet och silvret. Det är stenens ädlaste 
inälvor. Och nu frågar jag dig, främling: är det inte skönt att gå fram 
i en värld, där allt sjunger av gudom ? Ler du ännu åt Jorgrimmes 
visdom?



-Jag ler åt Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet och 
silvret är det, som du älskar mest, är jag kanske man att gälda en 
vederkvickande dryck efter värde. Säg ut, vad du begär.



-Vi dvärgar begära ingenting, ty vi få ändå aldrig så mycket, som vi 
önska. I tysthet bestämma vi själva, vad vi anse rättvist, och ställa så 
att det sedan blir vårt. Redan på ättehögen band jag dig genom att rita 
tecken i gräset, så att du skulle gå vilse och ändå slutligen stanna just 
framför min kula. Jag kände, att dina och mina öden sökte varann. Tag nu 
hornet och drick. Det kan inte vara vågsammare för dig än för oss, efter 
du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall lägga på 
minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm, då kommer 
han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också efter det 
osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd.



Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag. Under 
tiden drog dvärgen en torsvigg ur bältet och skar oförmärkt en rispa i 
hörnet under säcken.



-Ditt enbärsöl är gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag känner mig 
styrkt. Efter du ingen lön begär, så tack och lev väl!



Han makade säcken bättre upp på ryggen och fortsatte sin färd.

Mellan granarna framskymtade till sist öppna 
ängsmarker och en vasskantad sjö. Ännu längre bort i fjärran bredde sig 
odlade fält med enstaka gårdar, och han inbillade sig, att säcken blev 
lättare att bära.



På en sluttning bevuxen med avlövade ekar upptäckte han en övergiven fäbod 
utan dörr. Där satte han sig till en stunds vila på tröskeln, som var lika 
hög som en bänk.



När han skulle ställa ifrån sig säcken, stannade hans ögon alldeles 
orörliga och han bleknade under solbrännan, skakad av en frossbrytning. 
Han såg, att säcken hade sjunkit ihop något i ena hörnet som en vissnad 
frukt. Med fingret kände han rispan, genom vilken en liten del av det 
gyllne innehållet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och 
följde sina spar tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan på 
golvet visade, var elden hade brunnit. Med ännu tyngre steg, än då han bar 
den fullastade säcken, kom han efter en stund åter till fäboden. Några 
mynt hade han hittat, men många voro de icke, och snön låg djup nog att 
gömma de förlorade åt dvärgarna ända till nästa tö.



Han satt på tröskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans 
själ började småningom att återgiva honom hans vanliga lugn.



-Varför skulle hemlös viking längre ströva omkring och söka efter jord ! 
utropade han slutligen så högt, som ville han, att var ek och var buske 
skulle höra honom. Här är kulligt och vänt.

Har jag sått mark med myntat guld och silver, får jag också stanna 
och själv bärga skörden. Här skall jag bygga mig en gård, och den skall 
heta Folketuna. Och ni, finndvärgar, ni skola bli mina trälar.



3 Kapitel 3.



Innan Folke Filbyter hämtade eld från gårdarna och begynte 
svedja och röja, tog han laga fasta på sitt köp. Fem goda minnesmän följde 
honom genom skogarna och uppsatte råmärkena. Han var så lysten efter mark, 
att han icke försmådde det värdelösaste kärr. Allt betalade han i vittnens 
närvaro, och Ulv Ulvsson, som var säljare, nedsmälte genast köpsilvret i 
sma stänger och grävde ned dem på ett obekant ställe.



På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs eller 
i svearnas land. De, som ingenting ägde, sutto hos de rikare och voro 
nöjda. I en trakt, där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo 
stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där, att den, 
som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det; den, som stal, 
skulle återbära hälften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan i 
den lagen rådde också bland de bofasta bönderna, men det fanns gott om 
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och särskilt av ryktet om Folke 
Filbyters rikedomar. Nästan genast fick han därför fullt upp med folk. 
Några blevo bodsätar eller stubbekarlar, men de flesta togos till 
gåvoträlar, och om nätterna vankade en talrik vakt kring eldarna på 
sveden.



Folketunas väldiga stuga stod snart under ås, sammanokad av friskt 
ektimmer och tätad med ännu grönskande mossa. Starka smällar hördes i 
väggarna, när virket började torka i sommarsolen. Där funnos inga 
högsätesstolpar eller lucksängar, inga fällar eller hyenden. Husbonden 
kände sig nöjd med en långbänk vid härden och en halmkärve på det 
tilltrampade golvet. Det första, som han skaffade sig, var varken 
väggbonader eller prydliga skålar utan tolv vita höns med en röd hane. 
Sedan köpte han getter och får. Åt alla dessa flaxande eller trampande 
djur uppsatte han en avbalkning i hörnet, så att de fritt kunde gå ut och 
in genom stugan. Dörren till förstugan vid gaveln stod nästan beständigt 
halvöppen. Den var så låg, att den inträdande måste buga. Och var det en 
fiende, väntade honom banehugget från den masurklubba, som alltid låg på 
bänken.



Småningom fyllde han också bodar och fållor med brandig boskap och små 
lurviga hästar. Ingen satte heller en mjölkstäva till munnen med en så 
skinande hälsa och belåtenhet som han. Kinderna voro rundare än på en 
husfreyja, som har vanan att alltför länge dröja bland sina bunkar. Rösten 
var djup och mörk som en jättes, och hans händer sågo ut att kunna bräcka 
upp käftarna på en slagbjörn. Var morgon, när den röda hanen gol på 
avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsövd ur halmen, Hans första 
steg gällde varggropen, men som den alltid befanns tom, gick han 
sedan till trälarna på åkern. Storplogen höll han i en sådan heder, att 
ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han 
mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde 
med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.



Han var aldrig hård mot sina trälar, ty de voro som hår på hans egen 
hjässa och hud på hans egen arm. Det var tvärtom hans stolthet att kläda 
och föda dem väl. Fast de knappt kunnat hitta en bättre husbonde, skulle 
de dock gärna ha förlåtit honom, om han slagit och svält dem, bara han 
hållit sig högre och förnämligare, så att avståndet mellan honom och dem 
blivit större. De önskade, att han skulle ha hängt bjällror på hästarna, 
blådragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk på det bord, som 
de icke själva fingo sitta vid. Därmed hade det kommit mer glans och 
anseende över gården. När nu en främmande steg in, började han sin 
hälsning med att dra på munnen åt husets herre och åt all hans tarvlighet 
mitt i rikedomen. Detta förgrymmade till den grad trälarna, att de ofta 
blevo buttra och ovilliga. Men då höll han bondeträta och blev seg som 
bast och omöjlig att flytta som en sten.



Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blivit dyrt 
under de oroliga tiderna. Hände det, att de klövjade genom skogarna med 
ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra dem. På 
det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blevo 
sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själv tordes rida förbi annat än i 
stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Oden och Kristus 
hädade han av hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som 
hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle skydda 
mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en kristen 
man läsa över storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på 
torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i sin 
rätt att försöka alla medel. Varken regn eller snö kunde heller avhålla 
honom från att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att blota. Han 
begav sig då till något av de små skurdtempel, som byggda av pålar och 
alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna nävertak och 
mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i offerdjurets inälvor, 
greps han av så vidskeplig ångest, att han hela natten lät bränna facklor 
och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den första ljusningen på skyn 
ovan vindögat, innan han åter blev lika stormodig och trygg för sju dygn.



Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom, 
men de aktade honom icke.



En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han 
spaden över axeln. Trälarna höllo på att skära gräs och han sade till dem:



-Stort och ljuvligt är mitt Folketuna, fet och 
lucker är jorden, och allt här är till nytta. Varggropen är det enda, som 
aldrig givit mig något, varken en päls för vintern eller ett villebråd för 
spettet. Därför tänker jag nu så, att det är lika gott att fylla den. Vad 
mena ni om det, barn ?



-Vi mena, svarade bryten, som var trälarnas förman, att det vore oklokt 
arbete. På tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.



Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman, 
ville också säga något, men hon tvekade. Först då hon märkte, att han 
enkom vände sig till henne, sade hon:



-Ända hit kan du själv se, att grankvistarna som äro lagda över 
varggropen, blivit rubbade. I dag får du byte. Men jag säger dig, 
husbonde, är det en grann mussla, så akta dig att den inte skär dig i 
fingrarna.



Det hade han icke väntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden till 
hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.



Så snart han böjt sig över gropen och makat kvistarna åt sidan, lät han 
åter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans själ susade upp som 
jäsande vin, ända till dess hela ansiktet blev blodrött.



-Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. När hittade en bonde en 
sådan fångst i sin varggrop !



En så lång stund stod han sedan orörlig och tyst, att trälarna varken förr 
eller sedan hade sett honom försjunken i så djupa tankar. Det var nu 
full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbrå och Friggas öga 
blommade på tunet, och på åkervallarna gulnade länge sedan kornet. Borta 
på sjön vickade en fiskare sin ekstock, och den var ännu svart efter 
elden, som hade urholkat den.



Trälarna kommo efter hand också fram till gropen och ställde sig i en 
ring. Endast dejan, som förut hade kastat en blick mellan grankvistarna, 
höll sig ett stycke bakom de andra. På botten i gropen satt en liten späd 
finnmö och lyfte skrämt och bedjande sina händer. Fast hon ända upp under 
kinderna var gömd i sin pösiga rävpäls, igenkände han henne genast. Därom 
misstog han sig ej. Hon var en av dvärgdöttrarna, som dansade i högen, 
fast hon då icke hade annat på sig än skinnsockorna och de slängande 
länkarna av glaskulor. Länkarna voro nu hopvirade om halsen och glimmade i 
rävhåret som regn. Ögonen, som då voro yra och liksom fyllda med blod, 
brunno nu stilla och djupa som två bruna vildsjöar, men de voro ändå 
desamma. En gång sedan dess hade han drömt om henne. Då i drömmen hade hon 
suttit och brutit sönder glaskulorna som nötter, och ur alla kröp det små 
svarta larver med horn.



-När jag ser rätt efter, sade han, upptäcker jag på ditt bälte en hel rad 
av de mynt, som jag förlorade i snön. Du kan inte skylla mig för att ha 
brådskat med att taga hämnd på er, dvärgar. Säg nu, hur har du kommit hit?



-Ensam och vilse gick jag i nattmörkret, kvidde hon och smällde med 
tungan och talade med tummarna på finnvis. Ingen hade öra när vildmannens 
dotter ropade. Ingen hjälpte henne, när hon stupade genom gillret, och hon 
var för liten att taga sig upp.



Dejan kom nu litet närmare.



-Hon är nog frid och väl danad, den lilla, men du skall inte höra på 
henne, husbonde. När en av hennes folk ser en röd räv, kallar han den vit, 
bara därför att en dvärg aldrig kan säga något sant. Var du säker, att här 
är något försåt med i detta. Jag har hört mycket ont om Jorgrimme och hans 
kula. Hade han ärligt i sinnet, komme han själv till gårdsgrinden med sina 
döttrar och bad dig att köpa dem. Upptar du henne bland husfolket, så kan 
därav komma mycket ont.



Han stötte fast spaden i marken och började tänka.-Tror ni då, frågade 
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha 
annan ögonfägnad än era sotiga huvud ?



-Vad oss trälfolk angår, svarade hon, känner jag mer högättade odalmän än 
du, som inte hållit sig för goda att sätta trälkvinnorna bredvid sig på 
dynorna. Jag har varit i gårdar, där var trälinna hade en påse på ryggen, 
och i var påse skrek det ett barn. Så brukar det gå till här sunnanskogs.



-I min stuga får trälkvinnorna nöja sig med halmen.



-Vi menade också bara, att du skall låta henne sitta kvar i gropen, så att 
ingen behöver röra vid henne. Vill hon taga sig upp, känner hon nog 
runor, som hjälpa henne lika bra som någon stege. Och så menade vi, att du 
borde tänka på att skaffa mer heder åt gården. Du är redan över din 
medelålder, och en så rik bonde som du behöver väl bara åka till närmaste 
granne för att göra ett gott brudköp.



Han vände henne ryggen och begynte gå utåt åkern. När trälarna sågo det, 
följde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:



-Jag har nog hört om de stormodiga bondedöttrarna, som draga sina bröder 
med sig in på bänken och slå efter husbonden med nyckelknippan.



När det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han 
tillbaka till stugan. Han tänkte på dvärgdottern och mindes henne, som han 
hade sett henne i drömmen och den gången hon dansade. Men på samma gång 
tänkte han på något helt annat, som i grunden sysselsatte honom vida mer, 
och det var att trälarna begynte tredskas och ville giva honom råd. Det 
var då lönen för att han var en god husbonde, som lovat dem nya 
vadmalskläder varannan höst. Därför teg han envist och blev återigen seg 
som bast. Då han emellertid såg, att trälarna icke genast följde med in 
utan togo spadarna med sig och i en grå flock linkade bort till 
varggropen, ropade han på bryten.



-Vi tycka att det är bäst att skotta igen gropen, så får hon bli där, 
sade bryten och hejdade ett ögonblick sin gång. Det enda är med allt 
guldet och silvret, som hon har på bältet, men det kunna vi taga upp sedan 
till nästa sommar och lämna dig då.



Folke Filbyter satte sig på bänken, där grötfatet redan stod och rykte. 
Han tog skeden full och blåste på den, och genom dörren såg han hur 
trälarna ställde sig kring gropen. De väntade på bryten, och när han utan 
att göra sig någon brådska slutligen hade hunnit fram, rådgjorde de en 
stund. De gingo än till den ena sidan, än till den andra och sågo ned i 
gropen. Bryten tycktes vilja övertala dem att först giva sig en stunds ro 
och icke låta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro oroliga 
och otåliga.



-Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig så illa? klagade dvärginnan 
ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er mycket silver 
för mitt liv. Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss !



-Nu kan ingen stengud längre skydda dig, hånade bryten nästan godmodigt. 
Men blunda och böj dig litet framåt, så går det fortare för dig.



Trälarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga 
förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars 
det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som 
var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga 
dotter.



4 Kapitel 4.



Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna 
visa sin vilja och makt. Först när han hade ätit sig mätt, sköt han ifrån 
sig fatet och gick till varggropen.



-Vi fylla gropen för vår egen skull, men ändå mer för din, husbonde, sade 
bryten och makade på piskan i bältet. Du kommer att bli nöjd med oss sedan 
efteråt.



Folke Filbyter gav honom icke något svar. När han böjde sig fram, såg han, 
att hon ännu hade huvudet fritt och bart. Hon höll den ena handen sträckt 
uppåt liksom för att i det sista räcka sig efter hjälp. Han grep henne 
stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var så het, 
att han kände, hur det sved inne i handen på honom. Utan att släppa sitt 
tag, bar han henne med sig som en docka ända in i salen och satte henne i 
halmen.



Därefter gick han bort i hörnet och öppnade kistan. Den hade många hänglås 
och bommar och var dessutom kantad med fastlänkade gråstenar, så att den 
skulle bli ännu tyngre och tarva många mäns kraft för att flyttas ur 
stället. Det klingade och rasslade, när han rörde i kistan bland 
smycken och silvertackor, och en stund letade 
han något och tycktes tveksam. Så tog han upp en guldkedja och kastade den 
över takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av 
fina ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste på långt 
håll med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna.



-Vad heter du? frågade han.



-Jag heter Jorgrimmes dotter.



Han klappade henne på luvan.



-Sörj ej, du lilla dvärgmö, sade han, ty nu skall du stanna hos mig på 
Folketuna och aldrig mer behöva skrapa ett rävskinn till kjorteltyg. Var 
dag skall du betrakta denna guldkedja, när du går i dina sysslor. Den 
skall vara det sista för dina bruna ögon, då du somnar, och det första, 
när du vaknar. Och när jag blir nöjd med dig, skall du få hämta den kedjan 
från bjälken och behålla den som din.



Då torkade dvärginnan bort sina tårar och begynte trivas i gården, så att 
hon sedan nästan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid klart 
stjärnväder smög hon sig ibland undan till sin syster för att dansa och 
spå. Med svek eller fagert tal ställde hon det då alltid så, att hon på 
återfärden hade med sig några av de mynt, som hade fallit ur Folke 
Filbyters säck och som dvärgarna sedan plockat upp efter snösmältningen. 
Gårdsfolket begynte därför småningom förlika sig med henne, efter hon drog 
rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet framför stugan var omgärdat 
med en skidgård, och slutligen hände det ofta nog, att Jorgrimme och 
hans andra dotter smögo sig fram till grinden. Där stodo de med luvorna 
ända innanför grindstolpen och bådo att få låna en kittel eller byta till 
sig ett stycke vadmal mot något fällt villebråd. Hon lade då ut det 
begärda i gräset och gick sedan in i stugan med alla trälarna och slöt 
dörren. Dvärgarna skyndade sig att verkställa utbytet och sprungo sedan 
till skogs. Men ibland, när Folke Filbyter ville ha lustigt, stod han i 
vindögat och sköt efter dem med pilar.



Nästa sommar födde hon honom en son. Då lyfte Folke Filbyter henne från 
golvet och bar henne bort till guldkedjan, så att hon själv kunde lösa den 
från bjälken. Sedan låg hon i halmen och lekte både med pilten och 
smycket, och redan nästa dag stod hon vid härden igen och skötte kitteln. 
Hennes plats var bland trälarna, ty hon bar varken nyckelknippa eller 
kappa som en lagköpt odalkona. Hon gav ej hellet gossen di utan stack då 
och då litet djurmärg i hans mun och lät honom sedan ligga.



Gossen fick namnet Ingemund. Sedan födde hon Hallsten och på tredje 
sommaren Ingevald.



Hon tog ofta barnen med sig i en påse på ryggen, när hon strövade i 
skogarna. De lärde sig tidigt att med skidor under fötterna gå i kapp 
vargen och slå av hans rygg med staven. När de blivit halvvuxna gingo de 
in för fadern, där han satt på bänken. Han frågade då om de ville kasta 
lott om sin arvsrätt till Folketuna eller gå till hirdgårds som andra rika 
bondesöner. Det gjorde han endast för att pröva dem. Ingemund och 
Hallsten visade honom, att de redan skäftat tre tolfter pilar var och att 
de kunde slunga masurklubban tvärs igenom salen ända ut i gräset. 
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan färdighet att visa 
honom än att han var snartalig och kunde svara på vilken gåta som, helst.



-Välan, sade Folke Filbyter till sina söner. Du, Ingevald, som är yngst 
och svagast, får stanna under mitt ris, så länge jag lever. Men sedan 
ärver du också ensam hela Folketuna. Åt er båda andra skänker jag däremot 
genast så mycket ur kistan, att ni kunna värva femtio män och skaffa er 
själva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Menglöd och två andra skepp, som 
också voro mina, stå ännu på havsstranden vid sköldmöns hög. Dem skola ni 
taga. De äro av ek och väl övertjällade, och ni skola medföra verktyg och 
timmer för att sätta dem i stånd. Några råd för livet kan jag inte giva 
er, ty jag är en fåkunnig man och har långt till ord. Åt inga gudar kan 
jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och alla svika de er, när er 
egen arm sviker. Men sitter jag i högen, när ni återvända, blygens att 
beträda den, om ni komma för att tigga.



Ingemund och Hallsten drogo nu i österviking, men Ingevald fick sitta 
hemma hos trälarna. Han var moderns kelpilt. Hon klädde ut honom i 
skrikande tyglappar efter dvärgfolkets tycke, men han följde trälarna i 
arbetet och högg störar och repade vidjor som de andra. Om kvällen kröp 
han in mellan dem, när de sutto kring härden och bundo bast eller 
gjorde kardor, och han lärde sig att härma deras tungsinta och släpande 
tal. En träl förblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting annat 
om världen än vad trälarna visste.



Det var Folke Filbyters fröjd att hålla bröllop för sina trälar. Helst 
ställde han det så, att han gifte ihop en ung träl med någon av de fulaste 
och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en trälkvinna, som han kallade Tova 
Halmkär, därför att hon var gammal och utsliten och mest låg bakom 
avbalkningen och suckade. En dag, när tiden blev honom lång, gjorde han 
bröllop för henne och en ung träl, som hette Kalv. Bryten manade in alla 
trälarna och ställde upp dem med viskor under armarna, som det var bruk 
när de skulle leka bröllopsdans. Han var miskundsam mot dem, när de 
arbetade, ty han var mån att likna sin husbonde; men när de skulle leka, 
voro de så tröga, att han måste taga till piskan och snärta efter deras 
långa hälar och platta fötter.



-Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, så att det skymde för ögonen. 
Tror du, att du får ligga kvar hos baggen i fårfållan, när du skall i 
brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vänta litet, Tova! Säg oss 
först, om det är sant, att du fordom i din ungdoms och dårskaps dagar 
rövades från skepp till skepp för dina vita armars skull?



Hon strök sig över hårfästet med sina tjocka och krumpna fingrar och stod 
alldeles förbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden ännu mer 
till att fortsätta gycklet.-Du är för blyg att svara på sådant, 
Tova lilla. Och du är rädd för brudgummens vrede. Han är så ung och 
hetsig, brudgummen. Men säg oss då åtminstone, om det verkligen kan vara 
sant, att du är dotter till en stor och mäktig hövding i Frisland?



-Honom minns jag inte, svarade hon langsamt och släpande. Men jag minns 
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det trånga borgfönstret och 
plockade körsbär åt mig från trädtopparna.



-Trodde jag inte att det var sant! Du får en ädel brud, Kalv. Och hon 
blir liggkär och stillsam. Smäll nu i med fötterna! Mana på dem en smula, 
bryte! Stryk brudgummen om hälarna! Så skall det låta.



Ingevald höll sig gömd bland de bortersta och mest förlägna, som voro 
omöjliga att få fram på golvet. Några voro så vana vid arbete, att de 
leddes vid att stå och hänga med armarna. De begynte feja i vråarna och 
hissa på kitteln, under det att de sågo på. Hönsen lupo kacklande utefter 
väggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde högt upp. I den täta röken 
vände sig de dansande. Den knappa dagern föll då och då på trumpna och 
hoptryckta ansikten, men försvann sedan åter igen lika hastigt.



Dejan hade redan hällt upp honungsgröten och satt den på bänken framför 
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet för att gå till brygghuset och 
hämta mungott. Sävligt och godmodigt banade sig då bryten en väg mellan 
armbågarna.

Genom att höja piskskaftet upp- och nedvänt gav han trälarna ett 
tecken att hålla upp.



-Husbonde, sade han, det har kommit någon främmande oxe på ägorna, ty 
våra oxar råma i fäboder,.



-Du talar rätt, svarade Folke Filbyter och pekade mot dörren, där en 
blåmålad vagn stannade.



Den var förspänd med en silkesglänsande och välryktad oxe. Tömmarna hade 
tofsar. Oket var utskuret med rosor och löv i alla sommarens färger och 
fullsatt med oräkneliga små pinglande klockor och bjällror. Mannen, som 
steg ur och kastade tömmarna, hade benen ända till knät korsvis lindade 
med band. Ett grått och ärevördigt skägg bredde sig över hela bröstet, men 
hans klara och kloka ögon blevo först synliga, när han böjde sig ned 
utanför den låga dörren och förundrad såg in i salen. Hönsflocken mötte 
honom på tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter 
väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina 
viskor utan förstånd att gå ur vägen. Det dröjde tydligen också en stund, 
innan han vande sig så pass vid röken, att han upptäckte Folke Filbyter, 
som satt kvar på bänken med grötfatet mellan knäna.



-Ulv Ulvsson, grannen, hälsar gårdsbonden, begynte han. I stället för att 
därvid hånle som andra främlingar alltid brukade på Folketuna, rynkade han 
ögonbrynen och stannade fientligt flera steg från bänken.-Törhända minns 
du, att det till stor del var av mig du köpte din myckna jord. Sedan 
dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag giva dig en lätt gåta att 
tyda, Folke Filbyter. Nämn mig den man, som borde fruktas som en slagbjörn 
och hedras som en odalman, men som nu alla se snett på med löje.



Folke Filbyter stötte fast skeden mitt i gröten. -Ingevald, Ingevald, min 
son, sade han, kom hit och visa, att du är ordsnäll och har din mors 
huvud! Din far förstår sig inte på gåtor. Tala nu inte släpande, som när 
du sitter med trälarna. Kom fram utan försagdhet, Ingevald! Nämn mig den 
man, som borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men som 
nu alla se snett på med löje.



Ingevald strök sig bondblygt mot väggstolparna, men så tog han mod till 
sig. Han hade kvicka bruna ögon och moderns gulaktiga ansikte. 
Silverringar sutto i öronen. En mängd gula och röda lappar voro fastsydda 
på kläderna, och mitt i sin förlägenhet kände han sig smickrad och lycklig 
över att beskådas. Smal och trasgrann gick han fram ända till härden och 
svarade djärvt:



-Det är Ulv Ulvsson, när han kommer obuden till bröllop just då 
välfägnaden burits fram .



Ulv Ulvsson bet sig i läppen.



-En god gåta kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskämd i ditt 
hus, Folke Filbyter, så får jag tåla det. Själv kommer jag inte för att 
visa dig någon ära. Svårt är det också ana, att här hålles bröllop. Jag 
ser inga lövruskor i vråarna, inga blommor på golvet. Men nog snavar 
jag i groparna över barkbitar och spånor. Takbjälkarna äro på 
undersidan sotiga och svarta men ovanpå vitkalkade av hönsens spillning. 
Och nog har jag hört att bröllopsstugan brukar blådragas med bonader, men 
de halvfärska kalvhudar, som du här torkar på väggarna, sprida en sådan 
lukt, att den genast botar både hunger och törst. Här sitter du och tämjer 
trälar utan tanke för annat och ändå är du storrik och kunde gälla mest i 
hela häradet. Det var dig jag menade med min gåta, om jag nu skall behöva 
säga dig det. Det finns inte en krämare, som inte skrattar dig i synen, 
när han ser dig sitta och pusta över grötfatet.



Folke Filbyter stirrade på honom och kände hur öronen och huvudet fylldes 
av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en bred fromhet 
på botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som syntes honom 
själv så misstänkta. Det vållade honom en nästan blyg förlägenhet, om de 
någon gång kommo till synes. Han förstod icke annat, än att han var den 
bästa bland husbönder, men han hade ändå en förnimmelse av, att Ulv 
Ulvsson i allt var hans överman-och han gladdes icke åt att se honom.



Ulv Ulvsson stod kvar på avstånd.



-Varför kommer du aldrig till tings som andra odalbönder? frågade han. Vi 
behöva män. Eller vet du inte, att när gamle konung Emund väl blev satt i 
högen, kom hans jarl Stenkil till makten ? När han sitter vid vinterblotet 
i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen 
utan ser ned på marken och viskar med sin kristna hird.



-Stenkil klipper inte mina får, svarade Folke Filbyter, och skor inte 
mina hästar. Här på Folketuna råder jag och ej den usla jarlaätt, som 
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att 
förtälja, Ulv Ulvsson?



-Jag har.



-Säg det då fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.



-Nåväl, så skall du nu höra min nyhet. I går kom till vår bygd den första 
tiggaren.



-Jag förstår dig inte, Ulv Ulvsson.



-I går kom för första gången en man, som vandrar kring och ber om 
nådegåvor.



Folke Filbyter reste sig, rödflammig av harm.



-Det är stor skam att höra om sådant. Låna mig den löskekarlen. Jag skall 
taga honom med mig ut på åkern och spänna honom för kroken. Har han då en 
snål och dålig herre, som inte kläder och föder honom?



-Därom får du själv fråga honom, när han kommer, ifall du vill byta ord 
med en, som tigger: Men kom ihåg: dräper någon utländsk präst, böte för 
honom som för inländsk man. Det säger redan vår lag för att skona de 
kristna. Han är på väg hit, och jag har åkt det fortaste jag kunde, så att 
jag skulle hinna före honom och varsko dig. Du skall inte tro, att jag 
gjorde det för din skull. Du lär inte stoppa många gåvor i hans påse. Men 
jag vill ärligt säga dig, att i onda tider som nu få vi tänka på att hålla 
ihop, vi två, fast ingen av oss likar den andra. Och ser jag rätt, 
är det han, som redan närmar sig där ute på gräsvallen.



Alla vände de sig nu igen mot dörren. I solskenet kom en gammal man med en 
knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar ett 
grovt rep om livet och var barfota och gick sa fort och ivrigt, som såge 
han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila. Så snart han 
hade kommit fram mitt för salen, bredde han ut armarna vänligt och utan 
stora åthävor och sade helt sakta:



-För Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har 
ingen talat med er om den gamle Jakob ? Det är inte för min skull jag 
tigger utan för min gode herres skull. Ödmjukt tackar jag för det minsta, 
men är du rik, bonde, så giv tiondet, och är du rättfärdig, så skänk allt.



-Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans röst stockades av 
växande vrede. Här är inte sed att giva utan att taga, ty marken är min. 
Tag du pungen från den gamle. Giv honom sedan två slag med hans egen käpp, 
det ena för hans egen skull, det andra för hans herres, efter han kläder 
och föder honom så illa, att han behöver tigga.



Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lågo några mynt och 
fingerringar och ett stycke torrt bröd. Brödet lät han honom behålla, men 
pungen knöt han fast vid sitt eget bälte. Sedan gav han honom med glad 
lust det första slaget över ryggen, så hårt han förmådde. Men redan 
när han skulle utdela det andra slaget, föll det lamare och mjukare. Han 
kände sig rådvill, ty den gamle tog honom om halsen och kysste honom på 
båda tinningarna.



-lag tackar dig, mitt dyra barn, att du låter mig lida för min gode 
herres skull, sade han. Och jag tackar och välsignar er alla, ty ingen kan 
älska er mer innerligt än jag, kära, kära bröder. Jag hade tänkt att få 
stanna något hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i dag 
skulle ni inte höra mig. Jag får välja en bättre stund.



Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver, och 
hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den 
största glädje.



-Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och 
strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan höjde 
bara ännu myndigare sin röst.



-Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak väl, och nu skall du ställa dig 
framför Ulv Ulvsson, så att han får fästa dig med handslag. Var inte rädd, 
Ingevald. Han är vår granne och vill dig inte illa. Kom bara hit, så skall 
jag själv leda dig fram till honom. Han talade med stränga ord som alla 
storbönder, men nu börjar jag ana, vad han menar. Det behövs män på 
tinget. Men jag har långt till ord, och jag har suttit länge stilla. Min 
brynja hänger så ihoprostad, att jag inte längre kan skaka ut den. Du 
skall få vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall gå till 
tinget i mitt ställe.



Han sköt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som ännu mindes det spetsiga svaret 
på gåtan, kände föraktfullt på hans sträva hästhår och gav honom ett slag 
tvärs över kinden.



-Se här, sade han, din son har hästhår, och kinden är läderaktig och kan 
inte rodna, inte ens för ett slag. Det är tecken på finnblod. En finndvärg 
kan inte rodna, hur mycket man nyper och slår honom i ansiktet eller 
skämmer ut honom. Bland fria män på tinget skulle inte många lyssna till 
en sådan, om du också själv ginge med och erkände honom. Det hade varit 
bättre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, är det med slik 
avkomma du tänker grunda gård och ätt ?



Folke Filbyter grep honom i manteln. En sådan skymf mitt inför det samlade 
husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons högdragna och 
lugna hån förbryllade och förstummade honom. Den storrika husbonden på 
Folketuna började stamma, och Ingevald viskade till honom:



-Vill du, far, så går jag och stänger dörren, medan du slår ned honom. 
Bryten och jag får sedan bära honom till kärret.



-Jag har god hörsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog också, att om jag 
kärar mot dig vid tinget och låter gräva i kärret, blir du illa fast. 
Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten sade 
mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de 
kristna.



Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel.



-Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med 
skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan i 
natt. Men var det allvar nyss, när du ville, att det skulle bli annorlunda 
här på Folketuna och att vi skola bli bundsförvanter, då kör du mig nu 
strax i din egen vagn till den rikaste gården i hela häradet. Och där blir 
du böneman för min son, så att han gör ett gott gifte. Jag har nog själv 
länge betänkt, att allt inte kan gå som hittills. För min del kan det vara 
detsamma, men Ingevald börjar bli vuxen och han får ett stort arv. Har du 
förstått mitt villkor, så låna mig nu din blå mantel. Min grå vadmal är 
ingen brudfägnad. Jag vill se den bonde, som kan säga nej, när Folke 
Filbyter friar för sin son med dvärgkvinnan !



-Den rikaste gården i häradet, näst Folketuna, det är min.



Folke Filbyter ryckte till, som hade en lönndörr oväntat sprungit upp och 
visat honom en trappa, om vilken han förut aldrig haft en föreställning. 
Han var icke skicklig nog att förställa sig. Nya och plötsliga tankar 
korsades i hans huvud. Det föreföll honom, att han själv i en hast hade 
förvandlats till den överlägsne, som hade att tala och råda. Med en 
sidoblick, som blev förnärmande i sin misstro, sänkte han rösten och 
halvviskade:



-Granne, du bär flera ärenden på hjärtat än du låtsats.



Därmed gav han Ulv Ulvsson ett slag på skuldran, men ännu en gång ryckte 
han till av förundran. Det var inför det dystra allvar, som vid hans ord 
lägrade sig på gästens ansikte.



-Mitt ärende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson efter 
att länge ha stått tyst, som ville han helst slippa alla bekännelser. 
Likväl bör jag inte neka att under vägen hit kom jag på många tankar. Hur 
du hade det inom skål och vägg visste jag inte mycket om. När jag stod vid 
råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i bäcken, besinnade jag, att 
du kanske hade barn liksom jag och att ett gifte säkrare än annat kunde 
betrygga ett förbund mellan gårdarna.



-Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.



-Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och se 
din son, voro de tankarna fort bortblåsta. Din son är en vanbörding, och 
jag håller min dotter för god att bättra upp ditt ätteblod.



-Dagarna bli långa för en mö, som sitter och väntar på friare, kära 
granne, och du skall inte vara hård mot henne. Här skall din dotter få det 
bra. Hon skall få bo hos mig och vara samman med mig om disk och duk.



-Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min 
dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. På ditt Folketuna råder 
varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om 
de aldrig förr sett en människa i hela kläder.



-Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp på havet?



Ulv Ulvsson log.



-Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.



-Den förste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad 
sådana vårfåglar varsla, har du nyss sagt oss. Välj själv, om du vill ha 
förbund eller strid mellan gårdarna.



Ulv Ulvsson vände sig halvt åt sidan för att gå, men betvang sig.



-Däröver bestämmer inte jag ensam, svarade han motsträvigt.



-Du har då vuxna söner?



-De bli hårda nötter att knäcka på en fästningastämma. Du skall likväl 
inte tro, att jag är övermodig, därför att jag är av gammal lagmanssläkt. 
Vem kan säga det förut, om inte din smalaxlade sons granna klutar bättre 
behaga mina barn än mig ? Jag har trätt in under ditt tak, och du är 
därför i din rätt att också stiga under mitt. Du kan då själv framställa 
vilka frågor dig bäst lyster. Vill du utsätta dig för avslag och kanske 
spe, blir det din sak. Så hotande som tiden är, skulle jag åka hem 
lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli vi aldrig, 
men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender. Här har du 
min mantel. Var det inte så, att du ville låna den ?



Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort 
i hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ. I den låg det en 
liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på en 
levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De 
sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick 
kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde.



-Denna skall hon få, sade han. Och en silversömmad huvudbindel skall hon 
få och fingerguld och ärmkappa och nyckelring... och en sadlad mjölkvit 
gångare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda högt !



Ulv Ulvsson hjälpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var 
trång för en så bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knät, och 
under det att vagnen vände på gårdsvallen och åkte bort, hörde de 
kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda.



-Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal och 
tjugu alnar linne.. . och åkläde och underdyna, stoppad med fågeldun... 
och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med flämskt 
stadsmärke. Och var och en av bröderna skall ha en skjorta med 
silverknappar... och själv skall du ha så mycket tröskad säd, som två par 
oxar kunna köra i två vännor. Jag vill se vem som säger nej. Du kutige och 
h julbente Asa-Tor !



5 Kapitel 5.



Det blev tyst i huset, när vagnen hade rullat bort. Genom 
att ännu en gång höja piskan omvänt lät bryten trälarna förstå, att de 
voro lediga för kvällen. De linkade ut i en grå flock.



Ingevald stod kvar innanför dörren. Skymfen brände i hans sinne med en 
sådan smärta, att den tycktes honom oläklig. Med ens hade den öppnat hans 
ögon, så att han såg barkbitarna och smutsen i rummet. Han kände för 
första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Han såg 
pinsamt klart, hur förvildad och litet vördnadsbjudande fadern tett sig, 
när han med sin ask i knät skrytande och högröstad åkte bort bredvid den 
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hört någon tala så stolt och 
manligt som Ulv Ulvsson, och begärligt hade han lyssnat efter vart hans 
ord. Det gnagde och plågade honom också, när han tänkte på den gamle 
Jakob, som han hade slagit. Ännu kunde han på sina tinningar känna de 
kalla läpparna.



Han sprang ut för att följa med trälarna, som han brukade, men han kunde 
ej finna dem. Vad var det då de viskade om nyss, när de gingo förbi honom 
? Det förundrade honom också, att Tova icke kröp tillbaka in i 
fårfållan i hörnet utan gick ut med de andra.-Ingevald! ropade en 
släpande röst från bodarna, men när han kom dit fanns ingen människa. 
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma båsen, där spindlarna 
spunno. - Ingevald! ropade en annan trälstämma långt borta på andra sidan 
stugan, men där kunde han heller icke hitta någon. Han började ana, att 
trälarna smögo sig undan och med flit sökte vilseleda honom genom att 
kalla på honom från olika håll. Hade han då nu blivit så föraktad, att 
till och med trälarna gömde sig för honom ? Var det då hans skuld, att 
hans mor icke var en fri odalkvinna ?



Hur han än letade, kunde han icke träffa någon. Den smala och trasgranna 
bondesonen, som skulle ärva hela den storrika gården, stod ensam mellan 
hjulspåren i det nedtrampade gräset, och på gavelhörnens ormhuvud sutto 
skatorna och skrattade åt det öde Folketuna.



Då drog han sig till minnes, att flera av trälarna smugit sig bort under 
de sista nätterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat men 
alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i halmen. Det 
var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå, förbittrad som 
han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget liv.



Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna 
kväva den gråt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvällen bredde sig 
klar och stilla, och ekarna föreföllo ännu större i sin orörlighet. 
Flitigare än bina brummade ännu en stund de raggiga humlorna i luften, 
innan de kröpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han länge och såg 
på en ekorre, som stack ut huvudet genom fönstret på sitt hus för att 
undersöka vädret. Då det befanns klart och utan minsta stormsky, slet den 
röda väderspåmannen bort stoppningen ur dörren och begynte att kasta ut 
nötskal över skurdtemplet nedanför trädet. Smattrandet mot det trasiga 
nävertaket väckte Ingevald, och han vände sig bort för att slippa se 
belätet inne i templet. Det gjorde han halvt av rädsla men ännu mer av 
blygsel. Han tyckte sig icke längre tillhöra den stam, som skogstemplens 
gudar beskyddade.



Vid vägen låg också en källa, som var berömd för sin goda och 
människovänliga vattenande. Han brukade ofta sitta där och självförälskad 
spegla de skrikande lapparna och öronens stora silverringar. När han 
mycket länge såg i det klara vattnet, hände det, att han till sist tyckte 
sig skönja källdisens bleka ansikte och greps av en vild lust att kasta 
sig ned till henne i hennes armar. Men när han nu böjde sig över källan, 
såg han sig själv med Ulv Ulvssons ögon.



-Se här, snyftade han, kinden är som läder. Hur hårt jag nyper och slår, 
kan den inte rodna. Och håret är strävt hästhår. Aldrig får jag stå på 
tingsstället bland friborna odalmän. Går jag nu dit, lär ingen vilja höra 
mig. Och alla komma att le åt mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade föraktfullt på sin egen 
bild i källan.



Beständigt driven framåt av sina gäckade önskesyner, var det hela tiden 
just mot tingsstället som han vände sin gång. Den blev allt häftigare och 
snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra, skulle han 
åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina olyckor.



Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av 
mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad 
fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga 
stenarna. Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans 
första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden. 
Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det icke 
fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå 
vadmal. Han igenkände flera av de trälar, som hade smugit sig undan från 
faderns gård, och vid en av stenarna satt den livströtta Tova och suckade 
som alltid. Det var då för att i skymning och hemlighet hålla träl-ting, 
som de varit borta de sista nätterna? Och lagmannen, som stod i mitten och 
talade, var den gamle Jakob med sin stav. När han stundvis knäppte 
händerna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och gräshopporna slipade 
i det våta och doftfyllda gräset.



Ingevald hörde, hur den lagmälde predikaren 
slutligen stannade framför Tova och frågade, 
vad hon trodde om döden.



-Därom tänka vi trälar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta oss, 
och Den enögde vid forsen är finndvärgarnas gud. Jag vet bara, Jakob, att 
jag har stor tröst av att höra dig.



-Bättre än du, Tova, har jag då förstått, vad Jakob talat med oss om, 
sade bryten, som stod bredvid henne och ännu hade piskan i bältet. Nu ha 
vi trälar också fått en gud.



-Sa är det, så är det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom för 
att ni skola glädjas och vänta och inte sätta er upp mot era husbönder, om 
de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen trivs inte längre 
hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre när mina bröder i 
Skara. Hundratals tignarmän och hövdingar samlas där var påsk och 
midsommar för att taga kristnan. Tålamod, tålamod och längtan, det var er 
arvedel, men hädanefter skall den tindra. Jag giver er nu var och en en 
nypa salt, så långt saltet räcker i min påse. Jag besvärjer dig, saltets 
väsende, vishetens låga, att du i din hemlighetsfulla kraft blir ett 
hälsosamt botemedel till allt onts fördrivande. Jag besvärjer dig vid den 
nye guden och hans sons kärlek. Och jag går nu fram till så många av er, 
som jag kan nå, och blåser er över ansiktet. Fly bort, du mörksens 
hövding, du djävul, ur de kroppar, som jag inviger till boningar åt Gud 
Herren. Korsets bild tecknar jag med sot och salt mellan era 
ögonbryn, att Satan måtte förskräckas, om han vänder sig om för att 
åter krypa in i ert innanmäte. Enfaldigt som jag har lärt det, primsignar 
jag er alla, både de som stå närmast och de som hålla sig gömda bakom 
stenar och buskar. Jag signar och viger er till Guds kärleks verktyg.



Jakob lade sina händer på Tova och bryten och bad länge. Sedan kysste han 
de närmaste och tog upp tiggarpungen ur gräset och begynte åter sin 
brådskande vandring. Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de trodde, 
att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras ögonbryn. 
Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur han på det 
vilda Folketuna tackat för käppslagen.



-Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för 
att smyga sig hemåt.



-Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna. Det måste 
vara sonen från Folketuna. Har han också lyssnat?



-Jag skall inte angiva någon, svarade Ingevald mellan tänderna. Nu har 
jag fått veta, var min gud är att finna. Till honom skall jag gå. På 
klippan vid forsen står dvärgarnas gud. Dar står Den enögde, som jag kan 
misshandla och slå, utan att ens en träl skall ömka honom.



Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg, men 
han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under tallarna. 
Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom, att han var 
på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste han stanna 
för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.



Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd 
att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde som 
trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre kunde gå 
vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes kula, och 
längre ut bakom stenrösen yrde skummet.



Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga. Upplyft 
på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin storlek och 
smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket stirrade ett mörkt 
hål som efter en jättes finger, och det var den fruktades öga.



Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han 
märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben 
efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget, 
knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var. 
Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde 
efter honom.



När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon 
stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det 
brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev vitt. 
De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann. Aldrig 
förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan sa förhärjad 
och avskräckande ful. Ar det hon, som har fött mig till livet ? 
tänkte han.



-Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag 
hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.



-Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden ?



-Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min 
son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska 
allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags 
mödor.



Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och tuggade 
stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick han avsky 
för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.



-Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat Ulv 
Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om de 
brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind efter 
slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som utan att 
hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då förgiva 
honom eller sticka ned honom under sömnen.



-Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!



-Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde för 
att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände 
aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med 
stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde 
jag hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i 
hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv. Älgen 
betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej visste 
varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du stammar från 
forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha skägg och jaga 
uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina besvärjelsesånger. Där 
voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd, och där härskade 
dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man nästan aldrig, att 
någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro vi de sista. Ja, gå, 
gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå ingen gelike. Men när 
dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord och kunna bara vina och 
skria med stormen.



-Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det sista 
fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du mig 
livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig ? En träl kan köpa sig fri 
och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna köpa 
mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder visste vad 
de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det bli av Folke 
Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram ur en 
mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan spottar 
man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina 
kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon 
olycka vara större ? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp 
oss !



Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han 
visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och dunder 
störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där blev han 
liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att ingen mer 
kunde skilja honom från de andra stenarna.



-Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det 
mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga. 
Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet hos 
den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola 
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod. Ser 
du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i sina 
hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall bjuda dig 
en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som vidunder och 
varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och måne. Och vore du 
kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga bortom tingen. Visa mig 
dina händer, så att jag får se, att du har nog vassa naglar för att gräva. 
Och säg mig om du vill?



-Jag vill! svarade han.



Hon tog honom om handloven och de sprungo över 
ormbunkarna till Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och 
näverstyckena och kröpo in till honom.



-Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina 
fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du äger.



Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot 
väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om 
Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och 
drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så att 
det rann över.



-Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.



Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i krukan.



-Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de ha 
ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.



Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre 
Iyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som 
alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta och 
sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet lät 
deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det 
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur. 
Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga varghundar. 
Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med långa 
kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till gårdarna. Med 
vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och rikligt 
undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt ormhjärta. Det 
visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för sin ondska och höra 
gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en liten fågel med yviga dun 
och stora vingar skulle hon flyga med stormen utefter skogsåsarna och 
utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon rycka upp stugdörrarna, 
kasta omkring kvastarna, hälla vatten över glöden på härden och med ett 
ohyggligt skrik väcka de sovande utan att någonsin bli sedd och fångad. 
Små spenbarn skulle hon stjäla och byta bort. Hon skulle gå många mil för 
att under den heliga midvintersnatten lägga dem hos en främmande mor eller 
hos en ung mö. Flera gånger försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt 
och blev än smal och lång och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga 
sig till minnes några andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört 
kring Jorgrimmes hög. Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. 
Under det att hennes ansikte med många ryckningar förvred sig på olika 
sätt allt efter de olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och 
surrande. Slutligen knäppte hon händerna om nacken på sonen och med 
ansiktet lyft uppåt framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. 
Då han såg på henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma 
ihållande vin - och det genskallade över skogarna.



Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne genom 
rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart medvetande, 
och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria eller hittade 
hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende vin, och för 
var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan långt borta. 
Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och ödemarken 
begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det förundrade honom 
att han gick och bar något i famnen, som var halt och glatt att hålla i 
men icke tungt.



Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och 
riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han kände 
igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot honom i 
skymningen och stängde vägen.



Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför 
avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att 
släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga 
ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och framvisslade 
sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i, därför att hon 
stödde armbågen på hans strupe.



-Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.

-Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och 
det vållar onda drömmar.



Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel, fast 
den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade till 
Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.



6 Kapitel 6.



Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja dem, 
ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma. Under 
det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot skogen. 
Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde, hade de 
flockat sig framför dörren.



Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga 
människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej 
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå vadmal 
utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och mitt ur 
trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras ansikten 
voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På männen växte 
skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade huvudkläden, som 
fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna och förvildade 
horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och källor. Främst gick 
en man, som var högre än alla de andra, och på axeln höll han en klubba av 
det vanliga slag, som bönderna brukade, när de slogo pålar i jorden. Han 
räckte upp högra handen för att visa, att han var god vän och att 
det icke var fråga om något överfall.



-Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte 
känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt 
varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg 
Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle Ulv 
Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid så 
tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.



Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart 
han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att åter 
gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla hans 
följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den mest 
hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var första 
gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.



-I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och 
böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har låtit 
överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men tillika vet 
du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är vid din sida 
bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för dig en 
uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra utan att 
ens taga så mycket från dig som ett betande får. Det har varit svårt nog 
ibland, ty vi få både frysa och svälta, men dig vilja vi inte göra emot.

Trälarna skrattade hånfullt och Folke Filbyter 
slog ned ögonen.



-Det där är gott och väl, svarade han med en smula större hast, än han 
annars brukade, men vad vill du mig nu?



-Jag vill bjuda dig vänskap och förbund. Jag har noga reda på vad som 
sker här i bygderna. Jag vet att du tänker dig till Ulv Ulvsson på 
brudköp. Slutar det besöket illa, då blir det osämja mellan dig och den 
ädle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag växa 
inte på samma rot. Men då skall jag hjälpa dig och taga från honom allt, 
vad han för på vägarna. Han är fattig bredvid dig och har ont om folk, men 
behöver du en dag hjälp, kan jag komma på vakt till din gård.



-Och vad begär du för en sådan tjänst?



-Bara en enda sak. Men det blir en stor ära för mig och en lika stor 
förnärmelse mot Ulv Ulvsson, när du friar i hans högmodiga hus för din 
son. Det enda jag begär som villkor, det är, att du nu på stället ingår 
fostbrödralag med mig.



Ådrorna reste sig på Folke Filbyters korta hals. Men när han så hörde 
husfolkets skratt och betänkte, hur gärna han ville utmana sin granne, på 
samma gång som han sökte att vinna honom, steg ett blint trots i hans 
sinne. Han kände sig nog rik att icke fråga efter de lagkära bönderna, som 
timvis stodo och trätte vid tingsstaden i stället att slå till.



-Husbonde, du vill inte förnedra gården ännu mer än du redan gjort, 
sade bryten. Låt oss gå in efter våra huggtyg och försvara dörren.



Det var okloka ord av trälen, ty i stället att svara, vecklade Folke 
Filbyter upp skjortan från armen. Genast gjorde Älg Klubbehövding på samma 
sätt och kom honom till mötes.



Trälarna vände sig bort med avsky och lomade av till de upphängda 
sadlarna, men vände sig ända om av nyfikenhet.



De sågo, hur stigmannen drog sin kniv och bröt upp en torva ur jorden. 
Sedan gjorde han utan många omsvep en rätt djup skåra i Folke Filbyters 
framräckta arm och i sin egen. När bådas blod hade blandats i gropen, lade 
han tillbaka torvan på sin plats, så att gräsrötterna kommo i blodet.



-Väx, väx, gröna gräs, liksom vår vänskap ! sade han. Folke Filbyter, nu 
är du fosterbroder med den sämst ansedda mannen i hela bygden.



Därvid fattade han om hans hand och böjde sig åter lika djupt som nyss med 
ögonen tindrande av tillgiven beundran.



-Du stigman, sade Folke Filbyter och förde honom en stund med sig in i 
stugan för att dricka honom till. Jag har aldrig förr ingått fostbrödralag 
med någon människa.



-Och jag har nu uppnått min ärelystnads högsta mål, svarade Älg 
Klubbehövding. Jag begär ingenting av dig. Du gav mig mer än nog, då ditt 
blod rann ned i mitt. Men hälsa Ulv Ulvsson, och kalla på mig, ifall det 
blir av nöden.



När han åter reste sig och drog bort med sin 
skara, ledde trälarna ut två hästar och betslade dem.



-Hur skall det till sist gå med oss alla här? viskade de.



Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gård.



Vad Ingevald där fick se, hade han förut bara hört trälarna berätta om, 
och han blev tyst och försagd, redan där han satt i sadeln. Den sista 
biten av vägen var slätare och jämnare än golvet på Folketuna. I lunden, 
som beskuggade den, låg en ättehög med offeraltare, och han räknade ända 
till fem runstenar, uppställda till ädel hågkomst av fjärran fallna fäder 
och bröder. Fotstegen hördes knappt, när han kom in i salen, så djupt var 
där strött med enris och friska ängsblommor. Väggarna voro blådragna med 
bonader, på vilka fullrustade vikingar seglade i sina skepp eller rände 
spjutet genom gapande drakar. Bordet var täckt med en vit duk, och runda 
bröd lågo bredvid vart träfat. På högsätesstolparna blänkte vapen av 
urgammalt dvärgasmide, och under solljuset, som strömmade ned mot härden, 
glänste till och med kittlarna alldeles blanka i den svarta askan. 
Trälarna, som sutto i en ring och flätade korgar, reste sig genast 
höviskt, när de sågo de främmande, och ingen av dem hade någon piska i 
bältet. Framför kvinnobänken vid gavelväggen stod Ulv Ulvssons äldsta 
dotter och mätte ut tråd, och hon talade glatt och fritt med trälinnorna 
som med gelikar. Då en av dem tappade nystanet, böjde hon sig och tog 
själv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sådan prakt kunde finnas annat än 
i de vakna drömmarna hos någon träl, som låg i halmen och satte ihop 
sagor. Han kände sig styv och stel i den nya blå klädnad, som han i dag 
hade fått till skänks, och han höll sig bakom fadern. Steg för steg följde 
han efter honom och försökte att i allt göra på samma vis som han. Men när 
Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst eka genom 
rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma honom i allt. 
Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin hopklämda plats, 
därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp, men han blygdes över 
honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade kunnat det. Smal och tyst 
satt han på den mjuka bänkdynan och längtade hem till trälarna på 
Folketuna.



Ingenting i hela salen ingav honom dock en sådan fruktan och vördnad som 
Ulv Ulvsson själv. Han satt i högsätet och glättade pilar. Men så fort han 
fick syn på gästerna, gick han dem till mötes och vinkade på sin dotter 
Holmdis och sina båda söner. De voro honom båda ganska lika, endast mycket 
yngre, och Ingevald kände på deras fasta handslag, att han hälsade unga 
hövdingar, som voro vana att handla och råda. Holmdis bar fram mjödhornet, 
och sedan gästerna blivit välkomnade, satte sig Ulv Ulvsson på nytt i 
högsätet och förtäljde kämpasagor. Stundom tog han också harpan från 
stolpen och spelade.



Han hade också en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt för sig 
på kvinnobänken och lekte.



Alltemellanåt återkom Holmdis med ett nytt horn. För var gång var det ännu 
större och präktigare än den föregående, men Ingevald visste varken hur 
han skulle mottaga det eller hur mycket det var anständigt att dricka. Han 
litade icke längre på fadern utan försökte att skicka sig på samma sätt 
som Holmdis' bröder, men det var en svår konst. Hon talade flera gånger 
till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom bunden, så att 
han ingenting kunde svara. En gång kom hon honom så nära, att hennes hår 
strök över hans händer, och därvid blev det alldeles genomstrålat av 
solstrimman. Hon log och vände sig om.



-Akta dig för mitt hår, sade hon, ty det är starkt nog att tvinnas till 
en bågsträng.



En lätt rynkning med ögonbrynen flög hastigt över hennes öppna blick som 
ett eko av det sista ordet. Först då blev den tanken fullt klar för honom, 
att det var hon som var ämnad att bo med honom på Folketuna. En sådan 
gränslös lycka tycktes honom omöjlig att tro på och fåfäng att begära, och 
han blev ännu räddare för henne. Han såg uppåt ljusöppningen i taket, och 
hon förstod icke, att han gjorde så i förlägenhet, utan sade till honom:



-Du lyssnar efter något.



-Vad är det som brusar i luften? frågade han och kände sig befriad av att 
äntligen finna något att säga.

-Vet du inte det heller? svarade hon. Det är den stora linden, det 
är vårdträdet. Det är nu så gammalt och år för år grenar det allt mer ut 
sig över huset. Den första av Ulvungarnas ätt satte det för länge, länge 
sedan, och lövdisen, som bor i den höga stammen, vakar över oss alla här, 
ända från det vi äro små. Därför vaka vi också över henne och hennes träd. 
Kom ut med mig, så att jag får visa dig kring på gården.



Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur 
sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda 
unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan.



Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår 
och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring 
henne och följt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och 
försvann under hennes fötter. Alla blommorna i gräset stodo vidöppna, och 
genomträngda av solelden hade löven en ännu klarare grönska än annars. I 
var källa och var bäck låg en sol. Till och med i de vattenfyllda 
fördjupningarna på hällarna lågo små och stora solar, och alla kastade 
tävlande sina strålar tillbaka upp mot den lysande modern på himlavalvet.



-I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut över världen, 
sade Holmdis. Vad månne det vara, som så kan fröjda det högheliga 
gudaparet, att de låta allt skapat glimma så härligt just nu ?

Hon pekade upp i det brusande vårdträdet och visade Ingevald, att 
det skulle behövas tre eller fyra människor för att med armarna nå om 
stammen. Och hon beskrev, hur hon och trälkvinnorna under vinterfesten 
prydde grenarna med äggskal och hanefjädrar för att glädja lövdisen och 
tacka henne för ett gott år. Sedan skyndade hon sig några steg före honom, 
efter det var hon, som kände vägen. Det förvånade honom icke, att hon var 
glad, då hon gick i ett sådant ljusglitter, men han skämdes över att 
ingenting ha att säga.



-Jag har hört, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och frågade 
honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de blå.



Därpå kunde han icke svara. Först när de kommo in i stall och fäbodar, 
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.



-Den här oxen har för långa klövar och blir aldrig någon god dragare, 
begynte han och blev genast en smula säkrare på rösten. Och rid aldrig den 
här hästen. Han har opålitliga ögon. Hästar äro besynnerliga djur och det 
är svårt att bli klok på dem. Att tämja hästar är som att tämja kvinnor, 
säger far.



-Det är gott, att man inte kan döma efter hästhåret, svarade hon med en 
hastig blick åt hans eget huvud. Jag var så nyfiken på att få se dig, 
Ingevald. Jag trodde så säkert, att du skulle ha på dig den där långa 
skjortan av granna lappar, som far talade om, när han kom från Folketuna. 
Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina öron. Är det 
sant, som trälarna påstå, att du ibland brukar ligga på knä över en källa 
skogen och spegla dig ?



Han märkte, att hennes glättighet icke var så alldeles harmlös, som han 
först hade trott, utan att hon gäckades med honom. Han stod kvar inne i 
spiltan och fortsatte att hålla upp hästens öga och granska det.



-Nu vet jag svaret på din fråga om blommorna! utropade han plötsligt och 
vände sig om. De vita äro fagrast, ty vitblommig är porsen, och ett kallt 
porsöl på en het dag går över allt, säger far.



-Nej, det är de blå, för dem sätter man i brudkransen, svarade hon lika 
tvärt. Och nu skola vi inte längre stanna här inne utan gå tillbaka ut i 
solskenet.



-Den som får sätta brudkransen på dig, Holmdis, blir nog för yr i ögonen 
att se färgen på blommorna, sade han.



Han sökte henne med en fast blick, ty nu var han själv nöjd med sitt svar. 
Hon hade skjutit upp dörren och gick åter ett par tre steg framför honom.



-Den som far sätta brudkransen på mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag med 
honom en gång som liten. Men nej, därpå törs jag inte nu tänka. Kanske har 
jag ännu inte mött honom, men jag har hört mina bröder tala om många ädla 
och hugstora kämpar. När den stoltaste och mest berömda av dem rider in 
genom min fars grind, då kunna vi börja tala om min brudkrans.

-Övermodig mö får länge sitta och vänta. -Och medan hon väntar, 
spinner hon gladeligt och sjunger om sin kämpe, som styr snäckan långt ute 
på havet. Ack, hon hör så klart, hur han också sitter och sjunger om 
henne, fast han ännu kanske varken vet var hon bor eller vad hon heter.



-Och så sätter hon till att gråta... och tar bonden i granngården!



Hon böjde sig och bröt en dunig maskros och blåste på den.



-Nej, till bonden i granngården säger hon: akta dig, bonde, för mitt hår, 
ty fast det inte är hästtagel, är det starkt nog att tvinnas till en 
bagsträng.



Han tvärstannade också och sökte ett hatfullt ord för att kasta det efter 
henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt till 
honom:



-Det är orätt av mig att föra dig omkring här ute så länge, då far ännu 
spelar på harpan. Du kunde ha större glädje av att höra på honom, ty 
säkerligen ha ni ingen harpa på Folketuna. Vi ha nu fått talas vid, och 
jag tycker nu bäst, att vi gå tillbaka igen till de andra.



När de kommo i salsdörren, avbröt Folke Filbyter sin värd mitt i 
harpspelet och ropade:



-Du leker för omständligt på strängarna, Ulv Ulvsson. De unga äro redan 
tillbaka, och ännu har fästningastämman inte begynt. Det är inte sed, att 
de själva skola vara närvarande och därigenom hindra oss att tala 
fritt vid en så allvarlig förhandling.



Ulv Ulvsson hängde upp harpan på högsätesstolpen. Till tecken att 
fästningastämman begynte satte sig alla med fötterna i kors och med 
händerna korslagda framför sig på bordet.



-Det är sant, sade han och hans röst lät icke lika klar och bestämd som 
annars, att de unga inte själva bruka få vara inne. Men jag ger dem lov 
därtill, så att vi också få höra deras tanke. Må de sätta sig ned på sina 
tillbörliga platser, så att jag får min dotter hos mig och du din son hos 
dig. Låt oss nu höra ditt ärende, granne. Jag frågar dig först efter 
gammalt bruk: vill du köpa mark?



Folke Filbyter steg upp.



-Nej.



-Då frågar jag dig, om du vill köpa säd?



-Nej, jag vill köpa en av dina döttrar, Ulv Ulvsson, och helst den 
äldsta. Jag spörjer inte om hennes mor, ty hon är död. Din dotters frida 
väsen talar bäst för hennes eget värde.



-Det är väl sagt, svarade Ulv Ulvssons söner. De visade sitt instämmande 
genom att slå ett hårt slag över den vänstra handen, som fortfarande låg 
utsträckt på bordet.



-Så långt äro vi då eniga. Jag ber er att inte heller spörja om Ingevalds 
mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan därför också kallas 
död. Lika mot lika.



Ulv Ulvssons söner mumlade något om »finnkvinnan», men Folke Filbyter 
skyndade sig att fortsätta, ty han hade på 
förhand noga lagt upp sina ord i minnet.



-Törhända förundrar det er, att jag med ens blivit så ivrig i en sak, som 
ännu för några dagar sedan inte fanns till för mina tankar. Skulden är i 
så fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som en klok 
granne, men på samma gång så skymfligt, att jag bara ser en utväg till 
försoning. Och det är ett avtal om gifte mellan våra barn.



Ulv Ulvsson nickade eftertänksamt.



-Blev du skymfad av att höra sanningen, Folke Filbyter, så måste du veta, 
att det dock finns många sätt att få en uppgörelse. Anser du, att vi båda 
suttit för länge hemma för att rätt kunna sköta ett svärd, ha vi ju söner, 
som äro unga nog till ett envig. Det oaktat får jag inte glömma, att du i 
dag som gäst står under mitt särskilda skydd och att det var jag själv, 
som från början kom att tänka på ett gifte. Ja, jag sätter en lugn klokhet 
så högt, att jag för min del vill taga tillbaka mina häftiga ord och 
åtminstone inte motsätta mig ditt förslag. Jag råkade i vrede, när jag 
fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det får du tillgiva, om du 
vill vara klok liksom jag. Men på samma gång måste jag påminna dig, att 
vid en fästningastämma är var och en fri att säga sin mening rätt fram, 
utan att den andra får misstycka. Och nu vänder jag mig till er, mina 
söner. Betänk att jag börjar bli gammal och att jag sitter ensam här 
hemma, när ni äro ute på skeppen. Jag behöver någon, som hjälper mig 
att värja gård och grund. Ingen vet snart rätt, vem som är herre över Svea 
välde. Valkyriornas hästar skria efter en blodsåker.



Holmdis sprang upp från dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta från 
hennes ansikte, fast hon ännu en gång stod mitt i solstrimman.



-Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig följer jag honom 
godvilligt, om han också rågade din sköld med guld. Och till er, goda 
bröder, vänder jag mig för att få hjälp.



Folke Filbyter slog vredsint i bänkkarmen. Som han stod där i sin vilda 
styrka och hälsa med Ulv Ulvssons nedfläckade mantel ännu häktad över 
bröstet, liknade han närmast en jättelik vildman. Hans tafatthet i alla 
åtbörder och hans obehärskade och mullrande stämma tycktes också snarare 
stamma från klyftor och skogsstigar än från det fredliga vardagslivet på 
en gard. Ändå var det omöjligt att ej genast igenkänna den storrika 
bonden. Den svällande fetman tyngde hans gestalt som en börda. Magen var 
mer framskjuten än bröstet, så att rocken framtill tycktes för kort. Han 
stod brett isär med fötterna, och linhåret hängde blankt och slätt på båda 
sidorna om det runda, kvinnligt skägglösa, skärhyade ansiktet. Det löje, 
som så envist alltid mötte och följde honom var han kom och gick, 
kringrände honom åter ett ögonblick på alla sidor, utan att han själv 
märkte något därom.



-Ulv Ulvsson, tämj din dotter, ropade han. Lär henne, att ett klokt avtal 
är det enda, som grundar barns lycka. Jag är man att göra ett 
frikostigare brudköp än någon annan. Säg henne, att hon skall få två 
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark bränt silver med 
flämskt stadsmärke och...



Ulv Ulvsson satt förlägen och såg i askan på härden.



-Lugn, lugn, granne! sade han. Det är inte mer än billigt, att också hon 
får ett ord med, ty frågan om ett brudköp är mera invecklad denna gång än 
den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med något skepp och har inte 
den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag redan talat med 
henne om din rikedom och ditt anbud. Men det är blyga ungmörs sed att neka 
i förstone. Kanske lyssnar hon därför hellre till sina bröder än till oss 
gamla.



Nu reste sig Holmdis' bröder och talade. Den yngste nickade vänligt till 
henne och talade först.



-Min syster får ingen tvinga, sade han kort.



Folke Filbyter tog ett par steg fram över golvet som för att gripa fast 
var och en som han talade till.



-Ni äro från vettet, unga människor! ropade han. At er, bröder, har jag 
lovat var sin tröja med silverknappar. Men jag är villig att bjuda ännu 
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni på väggarna och blomster på 
golvet, men ni äro fattiga. Om också er gård, näst min, har de största 
ägorna, så äro ni ändå fattiga, fattiga!

Den äldre brodern tänkte sig för länge. Sedan sade han:



-Jag kan inte giva min yngre broder rätt. När två unga flytta ihop bara 
för sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga på. Kärleken är ett 
mjöd, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger något att 
gemensamt akta om. Äro de också i början kalla i sinnet, märka de med 
tiden de goda sidorna hos varann, och då glädjas de däråt och bli nöjda. 
Därför skola aldrig de unga själva sysselsätta sig med sitt gifte utan 
överlåta den angelägenheten åt andra, som se klart och lugnt och ställa 
allt till det bästa. Kära syster, jag kan en gammal visa. Gifte av kärlek, 
det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir fröjd i borg.



Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att åter sätta sig.



-Holmdis, där kan du själv höra, sade han. Din äldre bror har ärvt Ulv 
Ulvssons försiktiga klokhet.



-Väl om så vore, fortsatte den äldre brodern, men ännu har jag inte talat 
till slut, granne. Det är sant vad du säger, att vi Ulvungar äro fattiga 
vid sidan av dig. Näst din gård är vår den, som har de största ägorna, men 
det växer inte guld och silver i skogar och kärr-annat är när du går 
förbi med ett hål i säcken. Nog bruka vi bröder annars om somrarna ligga i 
västerviking, men där ha vi mest fått handskas med järn och sällan med 
andra metaller. Vi ha följaktligen skäl att lyssna på ditt anbud men få 
därför inte glömma det enda rätta svaret. Och nu vänder jag mig till 
dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. llla höves det oss, vi som äro 
av gammal lagmansätt, att knyta förbund med Folketuna. Guld når långt, men 
inte längst. Från Folketuna kommer aldrig någon son, som med makt och 
anseende kan bli vår broder och glimma som ditt svärd i din ålderdom. Ur 
ett förskämt frö växer intet träd. Kan du tänka dig Folke Filbyter som 
stamfader till en mäktig ätt? Folketuna är en föraktad gård, uppförd av en 
främling, om vilken vi inte veta annat än ont. Må han gifta ihop sin son 
med trälfolk eller finnfolk. Det anstår den, som efter en mansålder skall 
ligga glömd utan minnessten. Vi tro, att du menade väl, fader, då du fick 
din olyckliga tanke på denna sak, men frimodigt säger jag dig, att i den 
stunden svek dig din vanliga förtänksamhet. Tiden står molnig och 
hotande, det är sant, men åt en avkomling från Folketuna är min syster 
för god. Vi bröder säga nej och resa förbud, ty vi vilja att vår ätt skall 
stiga uppåt mot höjderna.



Ulv Ulvsson var den enda, som ännu förblev sittande. Han vände sig åt 
sidan och tog sin dotter om armbågarna.



-Skåde min goda fylgia i mitt sinne, helt rent är mitt uppsåt! Och du, min 
dotter! Friboren är du liksom jag. Tre frejdade ätteled kan du räkna bakom 
dig i tiderna. Hjältenamn, som ärats i Svitiod, kan du läsa på stenarna i 
minneslunden. Glädjefullt kan du drömma om de bröder, som skönt fingo 
somna på sina sköldar under drabbningar i främmande land. Därför 
bjöd jag dig också att närvara i dag och föra din egen talan. Hur högt min 
granne värderar dig, kan du bäst döma av hans anbud, och jag har ödmjukat 
mig inför klokheten hellre än att skryta om ättetal. Det oaktat bör du 
också lyssna på dina bröder. Bestäm nu själv !



-Jag har bestämt. Aldrig lämnar jag mig godvilligt åt Ingevald 
Folkesson.



-Då återstår mig bara att räcka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson och 
gick ned ur högsätet. Glöm mina förnärmelser sist och mina söners 
ungdomliga häftighet i dag, så att frid får råda mellan gårdarna. Dina 
gåvor skola ärligt återskickas till Folketuna. Vill du, så uppsätta vi 
gemensamt en väpnad skara till vårt försvar, ifall konungen skulle komma 
för att döpa oss med svärdsmakt. Här står jag och väntar på dig med handen 
framräckt.



Nu tilldrog sig något, som ingen hade väntat. Det skulle ha förefallit 
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och slagit 
i bänkkarmen som nyss, men icke ett drag förändrades i hans ansikte. Han 
stod där lika klippfast orörlig och tyst, som hade var blodsdroppe i hans 
kropp mist sin värme och stannat. Uppfödd bland bönder, girig och grym av 
ovetenhet och vana, men godmodigt förnöjd med litet eller ingenting, blev 
han en helt annan, när det gick honom emot. Han stelnade då till den sega 
kraft, som ödesdiserna just bruka förläna, där de ämna att lägga på de 
största olycksbördorna. Ulv Ulvssons skymfliga 
besök hade väckt hans lust att skaffa mer anseende åt sonen, men han blev 
enträgen och envis först därigenom att han mötte motstånd. Ett brudköp, 
som en annan kanske genast skulle ha fått till stånd, visade sig för honom 
mot hans förväntan nu som en omöjlighet. Han kände sig sta i ett hål 
djupt nere i jorden, inklämd mellan milstjocka och ogenomträngliga 
jordväggar. Det föll honom icke in att grubbla över, om han själv bar 
skulden och om det fanns något sätt att taga sig upp ur trångmålet. Han 
blev endast tvär och stum, och de, som nyss hade dragit på munnen åt hans 
otymplighet och skryt, blevo oroade och själva tystade.



-Din hand? svarade han efter lång väntan i salen. Nej, Ulv Ulvsson, nej ! 
Besutte jag din kloka förtänksamhet, skulle jag kanske svara annorlunda, 
men bonden på Folketuna är ingen klok man. Han är ingen passande vän för 
dig. Känner du Älg Klubbehövding?



-Jag önskar, att jag hade den nidingens huvud på golvet här framför mig.



-Sedan i morse är jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt till, 
att hästarna bli framledda ?



Trälarna sprungo till och hjälpte honom upp på hästen. Fet och tung som 
han var, red han sin väg i långsamt gående, och sonen red bredvid lika 
tyst.



Om kvällen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trälarna och viskade 
släpande och klagande om dagens händelser, men till fadern vågade 
han ingenting säga. Folke Filbyter dröjde länge vid grötfatet. Ända till 
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den följande dagens 
nödvändigaste göromål på åkern.



Först om natten kände Ingevald med sig, att han icke längre kunde bära 
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid 
fadern.



-Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen människa, som jag hatar 
så som Ulv Ulvsson.



-Han är min värsta fiende, Ingevald. Det är hans försiktighet och klokhet, 
som gör, att man hatar honom.



-Beständigt skymfar han oss, far. Vet du varför finnkvinnan smög sig bort 
i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen ? Jag råkade henne om 
natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hög och togo från honom hans 
mjödhorn. Det år det som står där i vrån. Då talade hon om dig. Hon kände 
att hon måste förgiva dig, om hon stannade i gården. Hon kunde inte längre 
tåla en husbonde, som underlät att hämnas hela gårdens skymf. Kom ihåg, 
att jag har hennes blod, far. Du får mig aldrig lugn igen och kan aldrig 
en natt förlita på mig, förrän du tager hämnd på Ulv Ulvsson och hans 
söner.



Ingevald hörde huru tralarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem 
därom och de bullrade mer än nödigt. Han förstod, att de gjorde så för att 
mana husbondfolket att tänka på gårdens heder. Han intalade sig, att det 
också uteslutande var skymfen, som sved och brände, så att han icke 
själv kunde sova. Men han mindes knappt längre något av det, som hade 
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var för honom en storordig bondeträta, 
som han hade väntat på, redan då han färdades dit. Han mindes bara 
Holmdis, och han såg henne mycket tydligare för sig nu, än då han satt 
framför henne i salen. Då hon mätte ut tråden åt trälinnorna, var det 
Ijust omkring henne, så att arbetet blev en glädje. Då hon gick, lutade 
hon på huvudet som en sjungande, fast hon strödde omkring sig de 
hånfullaste ord för att visa honom ifrån sig. De hade träffat honom mitt i 
bröstet, så att han från den stunden icke kunde tänka på annat än på 
henne. Hon förföljde och plågade honom under det han kastade sig i halmen 
och inbillade sig att han upprepade brödrens långa och förnärmande tal. 
Genomlyst av solstrimman strök hennes hår över hans händer, och han kände 
hur starkt det var och hur härligt det skulle vara att sno det till en 
bågsträng.



-Jag säger dig, far, viskade han med osäkrare röst. Ingen annan kvinna än 
Holmdis vill jag någonsin taga till Folketuna. Jag skall sätta henne 
framför mig på hästen och hämta henne hit med våld, därför att hon 
trotsade oss och därför att jag hatar henne Jag skall tämja Ulv Ulvssons 
dotter att krypa fram över golvet till matskeden.



-Det är manligare talat, än jag väntat av dig, Ingevald, svarade fadern 
hastigt, liksom med en känsla av äntlig lättnad. Är det nu också 
bara sant, som du säger, så att du inte förställer dig och ligger 
och pinar dig med längtan efter den kvinnan? Då ville jag inte akta dig 
mycket. Jag är rik nog att köpa dig en husfreyja, som skall rosa sig 
Iycklig att få bära nyckelknippan på Folketuna.



-Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. och varför heter hon 
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod första gången, och Soldis skall 
jag kalla henne. Soldis ! Soldis ! skall jag ropa över hela Folketuna.



Folke Filbyter vände sig om med ryggen mot honom och drog bättre ihop 
halmen under huvudet.



-Du är en stackare, sade han och lät åter trög och likgiltig. Jag kan nog 
höra, hur pass mycket du hatar henne. Du vill hämta dårskap till gården! 
Det är, vad du vill. Men gör som dig lyster. lag hade tänkt att följa med 
och hjälpa dig, men nu får det vara. Tag med dig bryten och de starkaste 
trälarna, om du inte kommer på förnuftigare tankar och stannar där du är. 
Jag råder dig blott att under vägen offra en vit höna vid skurdtemplen för 
god medgång, änskönt jag intet föraktligare och ömkligare känner än 
gudarna.



Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Brytell och de yngre 
trälarna hade redan snört på sig skorna och stodo beredda, fast ingen 
hindrat dem att gå till sömns. När han kom bort till dem, svingade de med 
yxorna i halvmörkret, ty de kände sig skymfade samman med hela gården.



För att göra hämnden stoltare och bittrare påtog han sin dräkt med 
de gula och röda klutarna, fast den nu var alldeles sönderriven på ena 
sidan. Bryten tände en fyrsticka i askan och lyste honom. När de gingo 
förbi Folke Filbyter, sågo de, att han fortfarande låg med ryggen åt 
rummet utan någon nyfikenhet för deras åtgöranden. Var och en av trälarna 
fick visa, att hans yxa satt någorlunda stadigt och fast på skaftet och 
att han till skydd mot återhugg bar en luden vante över högra handen. Det 
var samma yxor och vantar, som de brukade använda, när de voro ute i Folke 
Filbyters hemliga ärenden för att plundra vägfarande, och de voro lika 
vana att beväpna sig som att fatta spaden. Ingevald gav sig därför icke 
lång tid med dem utan var full av otålighet och hetta. Men åt sig själv 
utvalde han en knippe nyskäftade pilar och en båge utan sträng.



Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp på den bredaste och 
kraftigaste gångaren. Trälarna flockade sig omkring honom till fots och 
följde honom med långa och släpande steg och yxorna hängde över 
skuldrorna.



Utanför det första skurdtemplet vid vägen stannade han och slaktade en vit 
höna, såsom fadern hade rått honom. Vildhumle och nypon klängde kring det 
lilla runda pålhuset, som nästan gömde sitt tak under en lummig 
hasselbuske. När han gick in med offerblodet, sade han:



-Riv upp ett stycke av nävern från taket, ty visserligen är natten ljus 
nog där ute, men här inne är det skumt. Jag vet ju, att det är Freyja, 
som sitter här med sitt äpple i handen, men hon brukar vara så full 
av mossa, att hon mer liknar en vittrad trädstam än en gudinna. Det 
förundrar mig därför, att hennes anlete i natt kännes så litet och blankt, 
när jag bestryker det med offerblodet.



Bryten slet upp ett näverstycke, så att det föll in mer dager, och 
sträckte sig själv till hålet för att kunna se.



-Ingevald, detta är förfärligt, ropade han till. Vad har här skett ? Är 
det människor eller skogsandar, som varit här ? Det är ett nytt och 
främmande beläte, som du sätter röda kinder på. Och det är inte något 
äpple utan ett barn, som den nykomna håller i knät. Freyja var snidad ur 
ett enda ekstycke och vida högre.



Ingevald vek tillbaka ända till ingången och stod där, blodig om händerna 
med den slaktade hönan.



-Freyjas bruna och maskfrätta spillror äro kastade åt sidan, sade han, 
och tvärs över dem ligger en käpp. Kom litet närmare, trälar! Svara mig, 
ha ni förr sett den käppen ?



De höjde på yxorna som för att försvara sig mot något osynligt, och när de 
försiktigt gått närmre, stannade de.



-Det .är den gamle Jakobs stav!



-Ja, det är hans stav, svarade Ingevald. J ag skulle känna igen den bland 
tio andra. Allt hos den mannen har bränt sig fast i mitt minne. Men 
ingenting kommer jag tydligare ihåg än den stav, som jag misshandlade 
honom med. Nu har den förrått honom. Hur kunde 
ändå den fromme begå en sådan illgärning ?



-Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob 
gör ingenting hemligt. Du kan vara viss, just därför har han lagt sin stav 
över de sönderslagna trästyckena, att var och en klart skulle se, vem som 
var den skyldige. Hur lätt hade inte någon av oss eller en annan oskyldig 
kunnat bli misstänkt och straffad.



-Nåväl, utbrast Ingevald med häftighet och vände sig mot bilden. Jag 
känner dig inte, gudinna, men ännu är ditt anlete blankt och ungt, så att 
det lyser om det, och jag har lärt dig att rodna. Nu skall jag ända till 
fötterna göra dig så fagerröd som en välsk drottning-och kan du, så hjälp 
oss !



Därmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, över bilden och 
ryckte åter hästen från trälarna, och över dem brusade och skakade de 
väldiga ekarna.



Han hade fått blod på ärmen, men gav sig ej ro att tvätta bort det. Under 
hela vägen tänkte han på Soldis och blev allt hämndgirigare och vredare.



När de kommo till Ulv Ulvssons gård, grydde redan dagen. Det var ingen rök 
över taken och alla bodarna stodo stängda. En häst, som tjudrad betade 
mitt på tunet, begynte gnägga, men de fällde honom i ett enda slag med 
yxhammaren. Sedan höggo de fast några yxor i väggen på stugan, så att 
dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. På dem klättrade de 
tyst och försiktigt upp till taket. När de hade krupit ända fram 
till vindögat, kunde de se ned i stugan och övertyga sig om, att inga voro 
vakna. Ett varmt brandos steg ännu från härden mitt under dem, där jord 
och aska blivit hopkardade i en hög över glöden, så de skulle hållas vid 
liv till morgonen. De knöto ihop tre bälten och hissade sig ned, en efter 
en. Alla kommo de mitt i askan, så att den yrde högt upp, och de måste 
hjälpa varann att släcka den eld, som begynte pyra i deras kläder och 
ludna skodon. Till sin belåtenhet hade de redan funnit, att trälarna icke 
här sovo inne hos husbondfolket som på det v ilda Folketuna utan lågo för 
sig i något särskilt sömnhus. Men lucksängen stod halvöppen, och de sågo, 
att Ulv Ulvsson låg där och sov med sina söner. Ingevald gick sakta fram 
och sköt igen luckorna. Sedan fällde han haspen och ställde fyra trälar 
med ryggarna mot luckorna, så att de liggande icke skulle förmå att öppna 
inifrån. De andra trälarna drogo undan bommen från stugdörren, så att 
vägen till flykt blev öppen.



Alla dessa förberedelser utfördes varsamt och ljudlöst. Först när de en 
stund noga hade hört efter att allt fortfarande var lika stilla i gården, 
begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller gatt mer än 
halvvägs genom salen, då han fick syn på henne. Yrvaken, barfota, baraxlad 
och omsvept med ett brunt åkläde stod hon i en sidodörr och stirrade på 
honom. De stora silverringarna blänkte i hans öron, och alla de gula och 
röda lapparna flaxade, under det att svara honom, att han skall 
skäfta sin första pil för din räkning, Ulv Ulvsson, och sätta den lika 
fast i din vänstra hand som jag nyss satte min pil i din högra.



Bryten ställde sig framför Ingevald, sa att hall skymde lucksängen. Mycket 
betydande såg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt tillplattade 
ansikte, som var genomvävt av otaliga små rynkor. Men han var den första, 
som kom till sig själv, och nu kände han sin makt.



-Vart ögonblick kan bli det sista, Ingevald. Änllu så länge är du inte 
stort mer än en träl på Folketuna och för trälarna ansvarar jag. Vakta dig 
att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i bältet. Här kan du se den.



Det var ord, som väckte trälvanan i Ingevalds sinne, och genast kände han, 
att han måste lyda. Bryten tecknade åt honom att fatta Soldis under 
armarna. Själv tog han henne om fötterna och springande buro de henne på 
det sättet ur salen. Men i dörren vände Ingevald sig om ännu en gång och 
ropade inåt lucksängen:



-Du ser själv, kära fader Ulv, hur ivriga trälarna äro att få oss i 
brudhalmen. Din dotter är också alldeles ifrån sig av längtan. Det är bara 
jag, som är lugn och förståndig och tycker, att jag väl kunnat leta upp en 
anständigare kvinna. Hon har ju inte ens behållit kläderna på sig. Vore 
du inte så trög med att stiga upp, kunde du ännu kanske hinna att hämta 
fram hennes brudelin. Men sitt nu där du sitter, efter du har det 
varmt och mjukt, och tänk på dina barn och gör stora löften till gudarna.



Han lyfte upp henne i det bruna åklädet och satte henne framför sig på 
hästen. Utan att akta på de flyende trälarna, som sprungo omkring honom, 
jagade han bort över stubbar och ormbunkar. Han tänkte icke på att värja 
sig, fast ekgrenarna stötte honom i bröstet och ryckte lapparna ur rocken.



-Soldis, Soldis! jublade han och överhöljde henne med vilda och ömma 
smekningar.



Folke Filbyter stod i sin grind, när den vilda ritten gick förbi ända in 
på gårdsvallen. Han såg blodfläckarna på sonens ärm och frågade



-Hur många män ligga nu på likhänken Ulv Ulvssons sal ?



Ingevald höll in den svettdrypallde hästen utan tt i förstone kunna reda 
sina tankar. Slutligen kom han ihåg, att det var offerhönans blod, och 
andfådd berättade han, hur allt hade tillgatt.



-Manligare skulle du ha skött din pil, svarade fadern, om inte 
bågsträngen hade varit en skön kvinnas hår.



Ingevald lyfte ned Soldis från hästen. Under tiden fortsatte han att tala 
om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs käpp.



-Den gamle lär gå omkring och predika om en gudinna, som han kallar Jesu 
moder. Jag tror, att det nya belätet var hennes. Det var Jesu 
moder, som så ledde pilen, att Ulv Ulvsso varken kunde dödas eller döda.



Folke Filbyter svarade honom föraktfullt:



-Om det är, som du säger, då är Jakob modigare än jag trodde. Själv har 
jag ofta känt håg att göra som han och slå sönder de eländiga 
gudabilderna. De stå likväl på mina ägor, och där råder ingen annan än 
jag. Men låt oss i all



fall vara kloka, om vi också inte besitta Ulvungarnas höga vett. Tag rätt 
på hans käpp, som ligger kvar vid Freyjabilden, och sätt den över 
stalldörren. Vem vet, om den inte kan skydda mot eld och tjuvar. Och gå nu 
till stugan, Ingevald. I vrån, som är till vänster om fårfållan, har jag 
tjällat åt dig och kvinnan med stolpar och fällar. Det ser ut som ett 
gråhårigt finntält, och där inne får du det varmt till vintern. Jag har 
också satt ett nytt lås för stugdörren, så att du kan stänga den utifrån, 
till dess du får henne spak och trivsam.



Han ägnade icke Soldis en blick, utan lät sonen ostörd få bära in henne i 
stugan. Sedan ställde han sig åter i grinden. Han räknade noga trälarna, 
som kommo tillbaka från den nattliga striden, så att han skulle vara viss, 
att ingen felades. Några av dem blödde i ansiktet och han tvättade själv 
deras sår och förband dem med jord. Han synade också noga alla hål i deras 
vadmal och visade, hur de bäst skulle kunna laga dem. Bryten fick stort 
beröm för sin rådiga stränghet mot sonen, och när allt var i ordning, bjöd 
Folke Filbyter de littröttade på en god och riklig dagvard med mycket 
mungott.

-Kanske var det bäst som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv 
Ulvsson på likbänken. Men efter detta ha vi mycket ont att vänta. Ulv 
Ulvsson är inte en så enfaldig man, att han mödar sig att gå till tinget 
och kära mot mig. Har jag ännu inte haft tid att rida till tingsstället, 
får jag det ännu mindre hädanefter. Däremot måste vi betänka, att hans 
söner äro djärva och stormodiga, men det är ont om folk i hans gård, och 
hans trälar äro inte vana att sköta vapen. Därför dröjer det nog om innan 
de få rustat, och vi kunna hinna att befästa oss. De av er, som förstå 
smidets konst, skola nu raskt elda på i smedjan. De andra skola taga ut 
hästarna och alla våra vagnar och kälkar, fast det är sommar, och hämta 
sten ur skogen. Något berg finns här inte i närheten, men framme vid åkern 
ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjällerbo, därför att de där 
gjort en inhägnad åt getterna. En god källa finns där också, som är prisad 
för sitt rena vatten och sin människovänliga vattenande. Där skola vi i 
hast lägga upp en rundel av stenar och bråte, så att vi ha en tillflykt, 
om det går så illa, att vi överfallas och inte kunna hålla själva stugan. 
Jag hade tänkt att få sitta här i ro med mina plogar och spadar, men 
fortare än jag ännu för några dagar sedan kunde drömma, har ovädersmolnet 
stigit upp. Nu finns inte längre någon återväg, och möter jag Ulv Ulvsson, 
så dräper jag honom.



Uppfriskade genom den starka måltiden och nöjda med hans vaknande lust att 
värna om gårdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare 
än någonsin lyda hans befallningar. Hela dagen 
arbetades det på Folketuna och kälkarna gnisslade i ljungen, när de 
släpade fram de tunga stenarna. Sot och gnistor sprutade ur hålet på 
smedjans torvtak, och Folke Filbyter satt själv på den sotiga kubben 
bredvid städet. Hans gamla ringbrynja blev upprullad och rengjord från 
rost, och han lät förfärdiga en hjälm av alldeles särskilt slag. Han 
letade fram en av de vanliga små och kupiga hjälmarna, som lågo i 
vapenskämman, men runt omkring lät han sätta brätten, som förvandlade den 
till en sorts kittelhatt. En enda gång i sitt liv hade han sett en sådan 
järnhatt på en ensam kämpe under en stormning vid Danelagen och märkt, att 
den gav gott skydd mot allt, som föll, antingen det var pilar eller 
stenar. Smederna funno den missprydande och tung och ville knappt slå fast 
nitarna, men han tvang dem att fortsätta med arbetet.



Trött av nattvaket och dagens många ovanliga bestyr sänkte han småningom 
hakan mot bröstet och somnade, som han satt på kubben. Ännu i drömmen såg 
han smederna vända hjälmen över städet och hamra på nitarna.



Han drömde att han satt i de underjordiska verkstäderna, där Muspelhems 
sotiga väsen lupo kring med sina glödgade järnstycken utan att känna någon 
sveda från gnistorna, som hundravis fäste sig på de håriga och krokiga 
benen. De skuro tänder och sträckte glödjärnen mot dörren, liksom väntade 
de därifrån ett besök av allt, vad de mest hatade och skydde. Därute 
trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden. Det kunde 
icke vara några andra än asagudarna, som Jorgrimme hade berättat om och 
som ännu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i gnistregnet, stor 
och rund och med så breda och glesa tänder, att de liknade äppelbitar 
instuckna under läpparna.- Där gå de och leta, viskade hon och hängde sig 
över hans axel, så att det klingade och spelade i bröstsmyckena, och 
ingenting märka de! Det frö, som de söka efter, har jag nu redan satt i 
livgivande och växtkraftig jord.



Han vacklade under den sköna gudinnans tyngd och grep henne om armen. 
Aldrig hade han känt en arm så len och glatt och ändå så järnhård. Just 
som han fattade om den, blossade ett sken upp ur ässjan och stack honom 
väckande i ögonen.



-Är det så ni sköta er syssla? sade han till smederna. Om jag för en kort 
stund slumrar till i en meningslös dröm, genast hålla ni upp att arbeta. 
Ändå är hjälmen långt ifrån färdig, och vad det lider ha vi kväll.



-Ja, svarade smederna och stödde sig mot sina släggor. Du sträckte ut 
handen och grep tvärs över städet. Ville du kanske, att vi skulle ha 
slagit till ?






7 Kapitel 7.



Under den tid, som nu följde, blev Soldis ej ofta sedd utanför 
stugan. Ingen hörde henne någonsin tala ett vänligt ord varken med 
husbondfolket eller trälarna. Vid minsta ljud om natten stod hon upprätt 
på golvet och lyddes. Ända till morgonen kunde hon ibland stå på det 
sättet, vitare än en lilja och orörlig som en spjutjungfru på en 
väggbonad. Alltid lyddes hon åt skogen till, ty därifrån väntade hon att 
först få höra brödernas hästar.



Ingevald vaktade henne och satt inne i tjället mellan de nedhängande 
fällarna. Han blygdes inför trälarna att ej kunna tämja henne. Så ofta 
någon hörde på, låtsades han grym och befallande och gav sig till att både 
hota och skymfa henne. Eller också ställde han sig, som om allt blivit väl 
mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men när de andra sovo, 
kröp han fram till henne över golvet och tiggde om kärlek och kysste 
hennes kjortel och böjde sig ned framför henne i halmen, som hade han bara 
begärt, att hon skulle trampa på honom. Mitt i sin olycka fylldes han 
också av svindlande lycka och det spelade och sjöng i hans stackars rolösa 
hjärta. Han levde i en yra av glädje och förtvivlan. Kärleken slet 
undan förlåten från världen, så att världen kom honom närmre, ända till 
dess han speglade henne som en sjö. Saker, som förut varit honom 
likgiltiga eller solklara, förvandlades till frågor. Han började grubbla 
på liv och död och gott och ont. Världsträdets eviga brusande, som endast 
höres av grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i 
höjden som örnar och duvor. Det fanns ingenting ädelt och stort, som han 
icke skulle velat utföra, endast därför, att det för honom fått en 
tjusning, som han förr ej vetat något om. Han drömde om asynjornas höga 
skönhet och om Jesu moder. Deras ljusglänsande väsen ställde sig mellan 
hans ord, så att han knappt längre kunde tala om det vardagliga och 
obetydliga. Ångern över brudrovet drunknade i en känsla av, att det var en 
stolt och oförvägen bragd. Fast han satt hela na.tten utan en blund och 
vaktade Soldis, när hon stod på golvet och lyddes, såg han blint på den 
bittra verkligheten och trodde, att han endast satt så för att beundra 
henne och tänka sina lyckliga tankar. Om morgonen, då Tova begynte sucka i 
fårfållan och trälarna samlades för att karda glöden ur askan, reste han 
sig hastigt.



-Soldis, Soldis! kunde han då ibland säga. Dellings dvärg sjunger nu från 
Breidablik i morgonrodnaden sin hälsningssång till världen. Gott måste du 
ha sovit, som redan är vaken. Skall jag följa dig till källan, att du får 
två dig och sitta i gräset och binda önskekransar? Eller skall jag föra 
dig till hagen, där trettio hästar stå i flock och stödja sina huvud 
på varandras halsar? Där skall jag lyfta upp dig på en gren i någon av 
ekarna. Och jag skall leka för dig med fålarna. De äro svårast att fånga, 
ty de stå innerst i flocken hos sina mödrar. Men varför lyss du mer till 
skogen än till mig, Soldis? Vet du inte, att dina bröder ha få hästar och 
få män ? Länge dröjer det om, innan de hinna att rusta sig. Om det sker, 
har Folketuna till dess en ringborg med en järnport, som kommer att trotsa 
både eld och hugg. Och jag lämnar dig aldrig levande ifrån mig.



Hon svarade honom aldrig, men när det blev full dager, gick hon in i 
tjället och lade sig ned och somnade.



På det sättet gick hela den långa vintern, då golvet närmast omkring 
härden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snö, som hade fallit genom 
vindögat. Någon enstaka gång hände det, att han tog henne med ut i släden, 
men då hade han alltid ett svärd hos sig under vargfällen. Och sa snart 
skogen blev tätare omkring dem, vände han genast och körde hem.



En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gående genom skogen. Kölden hade 
nupit henne i kinderna och hon var rödblommig och vit. Ingen kunde förstå, 
hur hon hade hittat den långa vägen, men folket nändes icke göra henne 
något ont utan ledde in henne i salen. När hon fick se Soldis, begynte hon 
dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men Ingevald 
gissade, att hon kom med något budskap, och ställde sig tätt bredvid dem.

-Nog märker jag, att du är oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag 
är lycklig att få se dig igen!



Soldis prövade, hur hon skulle kunna lägga sina ord nog klokt för att få 
veta något, och slutligen frågade hon:



-Bröderna ha väl fått många nya hästar sedan sist ?



-Nej, nej, syster, bröderna ha inte fått några nya hästar, svarade den 
lilla.



-Då har väl far i stället köpt så många fler nya trälar?



-Nej, han har inte köpt några trälar. Han har bara de gamla. Och äldre 
och äldre bli de för var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal han 
var? Nu kan han knappt gå längre. Det är vinterkylan, som han inte tål. 
Och Anne, den gode och trogne Anne, han har gjort sig illa i handen. Det 
var med yxan han högg sig, när han skulle spänta stickor. Rådsnälla är nog 
den duktigaste att arbeta. Far har så gamla trälar, men de ha ju alltid 
varit på gården och han trivs bäst med dem, säger han.



Soldis blev villrådig.



-Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten 
odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit ?



-Far visste inte, att jag gick.



-Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen?



-Ja, far var ute och jagade.



-Nå, far visste ingenting.

Ingevald skrattade till.



-Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna ?



Flickan blev rädd och steg litet åt sidan.



-Varför tala ni båda så hårt till mig, när jag bara kommer för att få 
träffa dig, syster?



Han grep henne häftigt om armbågarna och skakade henne.



-Säg du genast sanningen, att det var bröderna, som skickade dig !



Hon begynte gråta och han måste släppa henne igen.



-Jag får ingenting säga, snyftade hon och kröp intill väggen.



-Förstå mig nu, Ulva, sade Soldis. Det är bättre, att du förråder allt 
för oss båda här, så att jag åtminstone får veta något, än att jag 
ingenting får veta. Du ser själv, att ohörda av andra få vi ändå inte 
talas vid... Komma aldrig mina bröder för att hämta mig ?



-Hämta dig?



-Ja, vad sade bröderna till varann den natten, då jag blev bortrövad?



-Då sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortförd mot din 
vilja. Därom har aldrig någon talat med mig. Jag trodde det var skick, att 
en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.



Soldis bleknade och kysste den lilla på pannan.



-Är jag då alldeles glömd nu i min faders gård ?

-Nej, nej, syster. Far och bröderna tala inte om annat än om dig, 
när de sitta vid elden och slöjda. De säga, att för dem finns det inte 
något annat än du i hela världen. Och de ha letat fram dina gamla kläder 
och lagt dem i kistan, som står i skämman. Jag har nog märkt, hur ibland 
den ena och ibland den andra smyger sig dit in, när han tror, att ingen 
ser det. Och jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid 
dörren varit stängd inifrån.



-Och det var bröderna, som skickade dig hit ?



-De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig skulle 
ingen göra något illa. För säkerhetens skull togo de av mig allt, som var 
av silver.



-Och ingenting skulle du säga mig, Ulva?



-Jo, tre ord skulle jag säga dig. Tålamod, tålamod, tålamod !



Soldis blev stel och rak och ännu blekare. Hennes blick gick bort över den 
lillas huvud utan att se.



-Överbringa då till bröderna kyssen, som lag gav dig, sade hon, men sedan 
blev hennes röst hård. Hälsa dem, att jag är en lycklig odalkona på det 
rika Folketuna, gift med en ädel och frejdad bondeson.



Ingevalds uppjagade sinnesstämning, som beständigt vägde mellan ömhet och 
segertörst, rustade honom med fin hörsel. Han förstod till fullo det 
trotsiga hånet i hennes svar, men han märkte också mycket väl den 
förtvivlade hjälplöshet, som orden voro ämnade att skyla-eller att 
blotta, allt efter hur man tog dem. Han kände, att trotset denna gång icke 
heller gällde honom enbart utan också bröderna. Han njöt med en svindlande 
glädje av vad hon hade sagt och upprepade det två gånger för den lilla, så 
att hon icke skulle glömma något. Sedan tog han henne om handen och ledde 
henne med sig ut ur stugan. Hon grät ännu, fast tyst. Förvirrad såg hon 
sig omkring utan att dock längre våga tänka på att springa tillbaka för 
att en sista gång slå armarna om den stränga systern.



När han kom ut, tillsade han två av trälarna att hämta sina yxor och följa 
med upp på skogen. Då de hade gått ett stycke, fingo de syn på två av 
Ulvssönernas trälar, som stodo och väntade, också beväpnade med yxor. Han 
släppte då flickan och bad henne återigen att inte glömma Soldis' svar. 
Sedan vände han om hem med sina följeslagare utan att närma sig de 
beväpnade männen från fiendegården.



Han undrade mycket, vad Ulvssönerna hade menat med den trefalt upprepade 
hälsningen: tålamod. Han tänkte sedan ofta på den, stundvis med ökat lugn 
men ännu oftare med obestämd och växande oro.



Han såg, att Soldis från den stunden vissnade bort och aldrig mer steg upp 
om nätterna för att lyssna. På försök gick han ibland ut mitt i natten och 
lämnade stugdörren öppen efter sig. Så länge han kunde uthärda kölden, 
höll han sig gömd bakom stallgaveln, men det hände aldrig, att hon ens 
reste sig upp och gick fram till dörren. När han kom tillbaka, låg 
hon och sov likgiltigt och tungt. Andra nätter, när han hörde, att hon var 
vaken, låtsades han själv sova för att bättre kunna speja på henne. Med 
skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg han och såg, hur månskenet, 
som flöt ned genom vindögat, darrade av frostglitter. Eller också fördrev 
han tiden med att försöka igenkänna trälarna på deras olika snarkningar. 
Beständigt låg hon dock kvar lika stilla på sin plats med ryggen vänd mot 
honom utan att längre tyckas tänka på någon flykt eller hjälp.



Småningom led då vintern mot sitt slut, och det somrade på nytt över äng 
och åker. Lycklig och ändå främmande satt han bredvid henne, då hon 
slutligen födde honom en son.



Gamla Tova, som var gårdens jordemoder, bar ut barnet på tunet till Folke 
Filbyter. Han satt på stenen och vilade sig efter arbetet. Hon lade gossen 
splitt naken framför honom på de gula blommorna.



-Soldis har nu fött oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig, 
husbonde, att bestämma om jag skall sätta ut det i ödemarken eller lämna 
igen det till modern. Vill du höra på oss trälar, så säga vi: låt det 
leva. Måtte en god fylgia taga sig an den späde. Här ha inte fötts många 
barn på din gård. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och på många långa 
år har du ingenting försport om dina äldre söner. Förr ibland hörde jag 
dem viska med varann under nätterna, och jag vet, att här kände de aldrig 
någon rätt trevnad. Ungdomen längtar efter äventyr och dåd. Törhända 
ha de så fäst sig vid sitt skepp och det fria havet, att de aldrig vända 
tillbaka. Kanske ha de som många andra vikingar tagit sig borg och mark i 
andra land. Kanske äro de redan fallna.



Hennes hjärta bultade hårt, under det hon försökte att lägga sina släpande 
ord så vackert och frestande, som hon kunde. Och ännu ängsligare blev hon 
till mods, då husbonden icke genast svarade henne utan tycktes falla i 
tankar.



-Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kände sig varsamt 
för, men vi trälar veta, att du i grunden är en god husbonde.



Han såg upp.



-Varför voro inte mina söner förnöjsamma som jag ? Kunna ett par upprätta 
timmerträn skänka heder åt en gård, bara därför att de kallas 
högsätesstolpar? Varför måste allt här vara som hos andra ? Varför skall 
allt vara lika ? Varför får inte människan leva, som hon vill? Sover jag 
sämre i min halm än Ulv Ulvsson i sin lucksäng? Nej, nej, det vilda 
Folketuna skall förbli, som det är. Alla buskar kunna inte bära kvalmiga 
nypon. Det talas mycket ont om oss, och många ihjälslagna vägfarare ligga 
i kärret. Ingenting ångrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta barn 
skrämma ni mig.



Hon vinkade på de andra trälarna, för att de också skulle komma till och 
allesamman hjälpa henne att bedja. De ställde från sig sina verktyg och 
redskap och kommo långsamt, en efter en, ända till dess det var en tät 
ring omkring honom.

De kände med sig, att av allt, som hittills skett på Folketuna, var 
denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de heliga åkrarna och de 
själva, allt skulle ju en dag tillfalla detta nyskapade väsen, om det fick 
behålla livet som en nådeskänk.



När hon såg hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt och 
myndighet som jordemoder.



-Det är sedvänja, sade hon, fast i början ännu litet darrande på rösten, 
att jordemodern skall bedja för barnet. Därför får du ha tålamod med mig, 
husbonde, och inte taga det illa. Vi trälar ha ännu inte glömt de 
skymfliga förebråelser, som vi en gång hörde här i stugan från Ulv 
Ulvssons mun. Nu har här fötts ett barn, som är av ditt blod och hans 
blod. Och du skulle inte låta det leva, bara därför att han är din värste 
ovän ? Låt gossen växa och en dag hålla styret på storplogen. Låt honom då 
rida till tingsstaden och ställa sig framför den största stenen i 
domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och från den skall han 
tala för oss till de andra odalmännen, så att det kommer heder och 
anseende över oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget öga, husbonde, 
än att bära bort gossen.



Hon kände sig redan halvt segerviss, ty runt om hörde hon de andra 
trälarnas högljudda bifall. Hon tyckte sig märka, att husbonden ljusnade 
och var närmre hennes egna tankar, än han ännu ville visa. Han såg hela 
tiden ned på barnet, och efter ännu en stunds besinnande sade han:

-Förr var jag fruktad och trygg och skulle 
likgiltigt ha gått in i dödssömnen, men Ulvssönerna lära varken ha glömt 
mansskadan eller rovet. Till sist komma de, och kunna de, taga de nog 
också med sig barnet. Hur har här inte på mindre än ett år vuxit olycka 
och missär, ja ur intet ! Jag har ingenting annat att förlita mig på än 
mina egna livsår, som äro hastiga och korta, och på er, trälar. För första 
gången behöver jag människohjälp. Jag har klätt och fött er som mig 
själv. Min vadmal och min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fått 
sova och vila, och jag har varit mån om att låta er leka och förlusta er. 
Kunna ni nu också vaka och vakta och vid första hovtramp stå färdiga med 
yxorna framför grinden ?



-Det lova vi dig vid Frey den gode! Och något kan du väl också lita på 
stigmännen, ropade genast alla trälarna.



Utan att vänta ett ögonblick längre, skyndade sig genast Tova, så pass 
hennes stela ben förmådde, att begagna sig av den ljusnade stämningen. Hon 
hämtade en skål med vatten och bröt av en nyss utslagen lövkvist och 
räckte den åt husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans knä.



Han namnfäste då gossen genom att doppa lövkvisten i vattnet och rita Tors 
hammarsmärke på hans panna och på hans bröst. För att visa honom en 
särskild heder, kallade han honom Folke efter sig själv och upprepade 
därefter fem olika gånger namnet.

-Lägg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden 
gå vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder så och 
efter det är Tors dag.



Ingevald satt kvar inne i tjället hos Soldis utan att blanda sig bland 
förebedjarna. Men när han fick se Tova komma igen med barnet, glänste hans 
ögon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha färgats av glädje, då 
han stack ut huvudet mellan de hängande fällarna. Lika hastigt överfors 
det dock av en tungsint trötthet, och han viskade:



-Soldis har legat i en tyst och lång sömn och hon andas så sakta, att jag 
knappt längre kan höra det. Soldis, Soldis, ännu har du inte förlåtit mig 
! Varför går du ifrån mig just nu ?



Tova lade barnet ned till modern, men ingenting förmådde att väcka henne. 
Då begynte den omtänksamma och mångförfarna trälkvinnan att leta bland 
allt gammalt bråte innerst i tjället. Slutligen hittade hon det horn, som 
Ingevald hade tagit från Jorgrimme i hans hög. Därom visste hon ingenting 
och gjorde heller inga frågor. Myndigt och bestämt satte hon gossen i sitt 
knä och lärde honom att dia tjurhornet, sedan hon fyllt det med ljum mjölk 
och ryckt träpluggen ur den genomborrade spetsen. Annars var det tyst och 
stilla i rummet. I kitteln, som hängde på kedjor över elden, kokade några 
hälsogivande örter, röken slog in, så att det var svårt att se, och 
svalorna ilade fram och åter under takåsen.



-Jag fruktar, att mina örter bli till ingen nytta, sade hon sakta 
till Ingevald. Gå ut på tunet och bind dödskransen åt din älskade !



Redan om kvällen hade Soldis upphört att leva. Hela natten flammade en 
väldig eld på härden för att med sina slickande tungor värja huset mot 
onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjället, och 
kärleksruset höll ännu hans själ så högt över jorden, att hans tankar 
fortsatte att tindra och glindra som en hel stjärnhimmel. Olyckan plågade 
honom icke utan blev en vemodig sällhet, och han fortsatte att tala till 
Soldis och framställde de mest noggranna och vetgiriga frågor om livet och 
döden, fast han aldrig fick något svar. Trälarna kommo ibland fram och 
gläntade på fällarna för att få se på henne. När de hörde hans för dem nya 
och främmande frågor, sade de till varann:



-Han kommer själv att gå under på detta. Så är det med alla av 
dvärgfolket. När de en gång få tycke för något, kunna de inte längre 
sluta. Och när de börja att grubbla och fråga, brister deras själ sönder 
och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.



Nästa dag bröto de två stockar ur stugväggen, så att de kunde lyfta ut 
Soldis utan att behöva föra henne genom den dörr, som var de levandes. För 
första gången bar hon krans på huvudet och brudelin, och hon blev uppsatt 
på samma gångare, som Ingevald hade ridit, då han hämtade henne till 
gården. Han höll henne i ena handen och bryten höll henne i den andra, och 
på det sättet förde de den tysta ryttarinnan till en öppen plats i 
ekskogen alldeles framför Jesu moders skurdtempel. Där var redan torr ved 
upplagd i en trång rundel med en ingång på ena sidan. De tvungo hästen att 
stryka baklänges in i rundeln och satte sedan igen ingången med ved ända 
upp under betslet. Därefter gav bryten hästen ett hammarslag i pannan, så 
att han stupade på knä, men veden stödde det dräpta djuret på alla sidor, 
så att det icke kunde falla. Därför satt Soldis alltjämt lika upprätt i 
sadeln. Ingevald sträckte sig över veden och höll henne ännu sa fast i 
handen, som om han aldrig ville släppa henne. Och hela tiden fortsatte han 
med sina frågor.



-Är du då in i det sista så hård och stolt, att du inte vill svara mig ? 
Vad ser du nu ? Du sitter högt, så att du bör se långt, om det också är 
aldrig så trångt omkring dig av gubbar och kvinnor och barn, som var stund 
samlas utanför Hels port ? Soldis, du kommer till häst som en sköldmö. Har 
nyckeln redan vridits om? Är det mörkret, som vållar att du ingenting ser 
och därför ingenting har att svara mig ? Är det vinet av heiptornas 
törngissel, som förfärar dig ? Du har ingenting att frukta, Soldis. Sätt 
dig trygg på bänken vid Urds tingsstad och vänta dina domare. Har du också 
inga målrunor att värja dig med, så har jag i natt inlärt din goda fylgia 
allt vad hon skall säga. Eller går du redan bland honungsblommorna på 
glädjestigen och later mina frågor flyga förbi likt små svarta flugor, som 
ingen bryr sig om att fånga? Om du bara svarade mig för en enda gång med 
ett aldrig så sakta viskande, skulle jag veta något. Nu måste jag 
själv svara mig på alla mina frågor, och du anar inte vad jag svarar. Jesu 
moders beläte sitter inte tystare under sitt nävertak än du på din 
orörliga gångare. Kommen hit, trälar, och hjälpen mig att fråga ! Och kom 
ut, husbonde och far, och gäckas med gudarna, som du föraktar ! De ha 
rånat i din gård.



Trälarna ville icke höra på honom, och slutligen förmådde de honom att 
släppa hennes hand och slunga facklan i bålet. Ett fat med signat mjöd 
blev utlyft i gräset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras 
smärta. Kvinnorna skakade ut sitt hår och klagade med långa drillande 
jämmerrop. Tova sprang fram ända till elden och kastade två tärningar till 
den döda.



-Tiden kan bli dig lång, husmoder, ropade hon. Med tärningarna kan du 
förkorta en dyster stund. De äro skurna av ädel elefanttand, husmoder, och 
de voro det enda jag hade kvar från min ungdom.



Då begynte de andra springa ända in i lågorna med olika gåvor, och smärtan 
skiftade om i vrede.



-Här har du nål och tråd och vax, ropade de om varann och skakade den 
döda i armen för att göra sig hörda. Hur skulle du annars kunna hjälpa 
dig, när dina kläder gå sönder ? Dina naglar äro klippta, och vi ha 
omsorgsfullt tvått dig och kammat ditt hår. Här har du helskor, som skydda 
dina fötter mot törnet i mörkdalen. Här har du en stekpanna att laga din 
mat i och en tänd tranlampa att lysa dig med. Visa dem för dina 
domare, så att de må se att vi hedra dig som en lagköpt odalkona, fast du 
knappt var mer än en fånge. Och fråga dem, fråga dem från oss trälar, om 
de ha glömt Va!ands ed ! Spörj dem, om de hörde Ivaldesonens ed, att när 
han hade förgjort både deras guldsalar och dem själva, skall ingen träl 
mera finnas på jorden !



Upptänd av mjödet och den allmänna yran, där ingen längre kunde skilja 
mellan sorg och hämndbegär, knäppte Ingevald slutligen de stora 
silverringarna ur sina oron och trängde sig i



under lågorna.



-Där har du gott silver, husireyja, ropade han. Det är finnkvinnans arv. 
Håll fram det inför de isskäggiga i domaresätet. Berätta dem, att Mimer 
var närvarande också när dvärgarna skapades av Ymers lemmar. Häng ringarna 
om Freyjas öron och hälsa henne, att när jag red bort för att hämta dig, 
blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som räddade din faders liv. Det 
var Jesu moder, som halp mig från att bli baneman.



Röken från bålet, där Ulv Ulvssons mest älskade dotter förbrann, vältrade 
sitt tunga moln över gården och ända in i stugan. Där satt Folke Filbyter 
alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis någon sista gärd av 
aktning. Däremot hade han befallt, att det icke skulle snålas med mjödet. 
Det dröjde därför länge om, innan gravölet blev drucket och askan satt i 
jorden.



Till sist kom en knäsvag och vacklande flock i dörren och skrattet 
ekade genom huset. Mjödet stod ända upp i ögonen och rann ut över 
kinderna, och trälarna omfamnades och kysstes, under det att de 
fortfarande utstötte sina drillande jämmerrop. Men de flesta sysselsatte 
sig med att uppfinna allt mer förnärmande och oanständiga beskyllningar, 
som Soldis skulle frambära till asagudarna och särskilt till asynjorna. De 
skreko varann i ansiktet, kastade händerna upp i luften och togo varann om 
livet och hoppade på stället i en sorts dans.



Ingevald syntes ej till, men trälarna funno det riktigt och självklart, 
att Folke Filbyter från nu tog sig an barnet med samma faderliga omtanke, 
som han förut vårdat sig om dem. Det var dock blod av hans blod och ben av 
hans ben, och det förvånade dem icke det minsta, att den forne sjökonungen 
satt och svängde på hängvaggan som en kvinna. Men heta och fulldruckna som 
de voro, ville de nu glamma. De ställde sig därför omkring honom och 
krökte knäna under nya skratt, när de sågo, hur pass ovant han ännu skötte 
sitt göromål. Orolig att Ulvssönerna just den dagen kunde tänka på ett 
överfall, hade han brynjan på sig och ett kort saxsvärd vid sidan. På 
bänken bredvid honom låg den väldiga kittelhatten, som ännu var 
silverblank kring nitarna.



Trälkvinnorna trodde, att han ville skrämma barnet, när han lutade sig 
över skinnpåsen. Så trumpet var hans stora ansikte och så klumpigt och 
tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun för att lugna 
honom. Och när han skulle rycka tappen ur spetsen på tjurhornet, 
brukade han en styrka, som hade det gällt att slita pilen ur ett älghuvud. 
Varken Tova eller de andra hade heller hört liknande vaggvisor, ty 
husbonden sjöng det enda han kunde. Det var mörka stridssånger, som han 
hört vikingarna stämma upp i vindstilla nätter, när de sutto vid årorna 
och ljusen på Franklands kuster blinkade lika avlägsna och små som 
stjärnorna.



Vid sådana sanger var det Folke Ingevaldsson sövdes till sina första 
drömmar och sög den starka och gula mjölken ur spetsen på ett tjurhorn.



8 Kapitel 8.



Gossen lärde sig att icke frukta farfadern och hans tunghänta lek, och det 
blev en sådan vänskap mellan dem, att den var lätt att se.



Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig 
funnits till. Han visade trälkvinnorna, att gossen hade ett litet 
stjärnuddigt födelsemärke inne i vänstra handen, och de trodde, att det 
var ett gott tecken. När vädret var soligt, knöt han in honom i skinnpåsen 
och tog honom med sig på åkern, och varken natt eller dag voro de skilda. 
Där den ena var, där var också den andra. Hördes barnskrik, kunde man 
också vara säker att lite efteråt få höra den djupa mansrösten, som lät 
liksom när någon talar i en tunna. Trälarna kallade dem "de båda 
vännerna". För vart klippstycke, som vältrades uppför kullen till 
ringmuren, för var pilspets, som smiddes, kände de, att nykomlingen numera 
var den viktigaste personen på gården och att allt ytterst avsåg hans 
säkerhet. De vande sig att tala om honom som om en i minsta skrymsle 
närvarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade begynt med honom. Det 
var som skulle den lille i hängvaggan under den sotiga bjälken redan ha 
fläktat bort något av den skam, som hängde över det vilda Folketuna.

Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke med en god träls 
omutliga trohet skulle ha offrat livet för honom.



Med Ingevald talade fadern lika litet som förr. Ingevald hade ingenting 
att sköta och ingenting att bestämma över. Till skogen vågade han sig ej 
längre utan en livvakt av väpnade trälar, och inför barnet kände han sig 
underligt blyg och försagd. Han gick alltid tyst förbi hängvaggan, ofta 
med en lång krök utefter väggen. Sedan lade han sig bortvänd i vrån 
innanför fällarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade 
askan över glöden på härden för att bevara elden, försökte han också att 
rädda de sista glöden i sitt hjärta genom att var kväll gömma dem under de 
många bittra minnena. Men då slog lågan i stället rätt upp mot himlen, och 
den hade fått en ännu djupare färg än kärleksrusets. Slutligen blev han 
nästan beständigt liggande i en slö dvala. Trälarna stucko in huvudet och 
ruskade på honom, och över honom hängde de en mistel, som de letat rätt på 
högt uppe i en ek. - Men den kan nog inte bota dig längre, sade de. Det 
var det vi anade, att du skulle få helsot.



En klar solskensdag skulle storplogen sättas i åkern. Ingen annan än 
husbonden fick hålla styret, och för första gången beslöt han att en kort 
stund skilja sig från gossen. Han lät sätta ut vakter kring gården och 
skickade upp spejare i trädtopparna med stränga tillsägelser att noga akta 
på allt, som hände.

Ännu satt han med barnet i sitt knä och hade svårt att komma sig 
för att gå, men slutligen reste han sig, ty vakterna började ropa. Litet 
efteråt bultade det också på dörrstolpen. Det var gamle Jakob, och han 
skyndade sig in i stugan med sin vanliga brådska och ett långt steg över 
tröskeln.



-En god salus önskar jag er, kära vänner, hälsade han. Jag har så ofta 
längtat efter att ännu en gång få träffa er. Men vad har skett min unge 
broder, att han ligger så slocknad ? Ända hit kan jag se hans trötta 
ansikte mellan fällarna. Nu förstår jag, att jag kommer i rätt stund, och 
jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.



-Din herre gjorde bättre i att hålla dig till arbete än att jämt låta dig 
stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.



Det förtröt honom, att gossen begynte strida med armarna liksom för att 
bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i hängvaggan och knöt hårt 
igen skinnremmarna om honom ända upp under hakan.



-Du påstår att du kommer i rätt stulld, mullrade han under tiden. Det är 
kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna läsa över 
sjukdomar. Sätt dig därför hos Ingevald, om ditt eget liv är dig kärt, och 
gör vad du kan, medan jag sköter storplogen. Sedan kommer jag tillbaka, 
och står han då helbrägda på sina fötter, skall nåd få gå för rätt. Annars 
tör du veta, att vi ha litet otalt med varann, vi två. Försök bara 
inte att slippa undan. Jag har väktare ute på alla sidor och jag 
skall skicka ett par goda pilbågar till de män, som jag gömt uppe i 
ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och därför känner du 
kanske din rygg säkrare än sist. Men din gamla stav är inte långt borta. 
Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter över stalldörren.



-Sköt din plog, far, i det vackra höstvädret, svarade Jakob och gick bort 
och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog sköta såret på det sjuka 
hjärtat.



Folke Filbyter tog då trälarna med sig ut på åkern och den lille i 
hängvaggan somnade genast gott mitt i solskenet från taköppningen.



-Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifrån fick du kraften att 
förlåta mig, när jag slog dig ? Därpå har jag grubblat många nätter. I 
drömmen har jag så ofta sett dig komma tillbaka, att det bara förundrat 
mig, att du inte kommit förr. Och när jag drömde om dig, alltid hade du 
bråttom, alltid gick du mycket fort och såg stadigt framåt. Jag var rädd, 
att du inte skulle ha någon tid för mig. Jag var så ängslig, att du bara 
skulle trycka din mun mot min panna som då sist och sedan börja gå igen. 
Vad är jag för dig? En ond människa, som du förlåtit. Inte ens trälarna 
akta mig stort, orask och svag som jag varit i alla mina dagar. De ha 
hållit mig för sämre än de själva, fast jag var gårdsbondens son. Nog må 
jag spörja, varför jag blev född. Låt mig få kyssa dig, men ödmjukt på 
händerna, ty jag är trälaboren, och min far är mer stigman än bonde 
och en skam för bygden är mitt hem.



-Det vilda Folketuna är en nysådd åker, svarade Jakob, och vad som där 
till sist kommer att växa och spira, det kan ingen förutsäga.



Ingevald höll fast hans händer. Med åter uppflammande häftighet berättade 
han om Soldis och hennes död, om faderns fostbrödralag med Älg 
Klubbehövding och allt, som hade tilldragit sig på Folketuna.



-Ack, att du kunde göra mig till en god människa, jämrade han, så att jag 
bleve som en lövsal, där var sångfågel får kvittra men ingen hök letar sig 
in. Din lära vet jag inte mycket om, och det är inte heller om den jag 
spörjer. Gudarna äro ju många, men makten hos din gud är, att du själv är 
ädel och god. Mycket förmår du, Jakob, men för min olycka finns ingen 
hjälp. Mindre ryser jag för mig än för allt det, som genom mig skall komma 
till världen. Urarva kan ingen göra sig i sin födelse, och på Folketuna 
växer ingen ädel frukt. Jag var gömd bland menigheten den natten vid 
domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände att det icke 
var för mig du talade. Och inte heller var det för det barn, som sover där 
borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den strimman bli, innan 
det kvällas !



-Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala som 
du. Därför skulle jag också helst vilja svara dig barnsligt och stilla, 
som man talar till trötta och sjuka. Men du vet inte själv, vad dina 
ord betyda för mig. Av all den klagan, som mött mig under mina vandringar, 
har ingen mer förskräckt mig än den, som nu långsamt böjt dig till jorden 
och som jag fått höra från så många, många. Vi äro frukter på onda träd, 
ha de sagt mig, och för oss finns därför ingenting att hoppas. Jag kunde 
inte svara dem, att det var osant, vad de sade mig, men heller inte, att 
det var sant. Bröder äro inte lika bröder och söner inte lika fäder, ty om 
de också äro lika i mycket, äro de sällan det i allt. Just skillnaden kan 
vara så uppenbar, att närmsta frände ibland blir närmsta ovän. Mycket är 
arv, men hälften är förvärv. Luften och människorna omkring oss, det tal 
som dagligdags surrar för våra öron, allt går in i oss och blir delar av 
oss. Giv mig en ung människa och låt mig få vårda och sköta henne, och jag 
tilltror mig att ungefärligen kunna dana den bild, som jag själv 
bestämmer. En ung själ är en tom lampa. Den kan vara av dåligt gods eller 
av bästa, men lågans klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller 
stamma vi inte alla från tjuvkvinnor och dråpare! Men så kan viljan 
glödgas och smidas, att övermodet blir till styrka och svagheten till 
godhet. Själv var jag ett utsatt barn, som en from präst hittade på en 
rishög i skogen, och jag vet ingenting om mina föräldrar. Kanske skulle 
jag blygas och sörja, om jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag 
än finner mig själv. Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag känner 
i min bräcklighet, att jag bär en gnista av en helig 
vilja, och den bär mig lätt framåt som på 
vingar. Med förskräckelse har jag också läst den heliga Augustinus om 
arvsynden, men i stället att övertyga mig, kom han mig att tvivla, och jag 
har ofta bedrövat bröderna i Skara med min irrlärighet. Jag är ju blott 
ett kyrkans ringa redska



och de äro mycket kunnigare än jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara 
se och tro. Inte heller är jag någon spåman, Ingevald, men rimligast måste 
det väl synas mig, att din avkomma liksom andras skall bestå av både goda 
och onda människor. Om också tio ättlingar av din son gå förlorade, men 
bara en enda stiger som en stjärna, då föddes och levde du inte alldeles 
förgäves.



-Och något sådant skall kunna ske? Det tror du?



-Skänk mig ditt barn, så få vi pröva och rannsaka, vad som är möjligt 
eller omöjligt. När såg du att frukten liknade det fula och bleka frö, som 
försvann i jorden? Jag skall gömma gossen för alla och vara en ömsint och 
vakande far för honom, så länge min gode Herre tillstädjer.



-Du vet, Jakob, att allt vad du begär av mig, det måste jag giva. Men har 
du då ingenting för mig?



-Därom frågar du! Liksom läste jag inte redan klart och tydligt i ditt 
hjärta, vad du innerligast åstundar ! Har du inte nyss berättat för mig 
hela ditt liv ! Varför smög du dig till domareringen, där jag talade, 
varför stötte du stenguden ned i forsen? Och vad var det för nytt ljus, 
som föll in i dig, när kärleksruset med sin ånger och sina eldslågor 
väl hade fått dig vaken ? Dina tankar ropade endast på Soldis. Men när hon 
bleknade av och red in i bålet, fortsatte de ändå att ropa, fast allt 
högre och högre, utan att du själv knappt märkte, hur namnet småningom 
blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu påkläder jag dig 
den vita skjorta, som jag i dag bär i min påse. En broder rådde mig, då 
jag gick från Skara, att jag skulle medtaga den, och sedan dess kände jag 
också under hela vägen, att någonstädes väntade mig en stor glädje. Det 
var långt att gå och jag blev öm om fötterna, men nu ser jag, att jag 
hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt den gangen jag primsignade 
trälarna vid domareringen. Jag isste, att de snart skulle glömma mig igen 
och att det är husbönderna, som här bestämma över tron. Men nu förstår 
jag, att det var för dig jag talade, just för dig, fast jag då var utan 
kunskap därom. Ingevald Folkesson, jag kläder dig i vita vadum, i 
döpelsens snövita skrud, innan du träder inför den, som du länge hemligt 
längtat till.



-Tag mig om livet och hjälp mig att resa mig, så att jag får knäfalla, 
bad Ingevald. Jag tror på din gud Vite Krist, därför att han är 
barmhärtig.



Jakob tog fram en liten träflaska med olja och beströk honom på bröstet 
och mellan axlarna och beklädde honom sedan med vita vadum. Därefter böjde 
han honom över krukan, som stod bredvid lägret, och vattenöste under bön 
hans huvud.

Ingevald frös under de kalla dropparna, som runno ned utefter 
halsen, och genombävades därvid av den mest outsägliga lycka. Han kände 
sig svag och viljelös men lyft av omhuldande händer i ett sådant hav av 
Ijus, att han slutligen blev delaktig därav och fylldes av andras styrka. 
Röster talade med honom långt ute från den vida och okända världen. Det 
föreföll honom, att några voro myndiga hövdingars och biskopars, men andra 
kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han icke 
längre var ensam, utan att de älskade honom och fröjdades med honom, fast 
de aldrig sett honom eller ens någonsin skulle få höra om honom. De skulle 
leva kvar som en samlad härskara mitt i det övriga folket, om han också 
själv försvunne i plåga och död. De delade med sig av sin styrka, och för 
honom var denna känsla av äntlig ro alldeles ny, men för den 
kringvandrande predikaren var den ett dagligt och väl bekant sällskap.



Anande hans tankar böjde han sig därför intill honom och frågade:



-Får jag hälsa bröderna och systrarna, var jag går fram?



-Du får, svarade Ingevald.



Den gamle läste då över honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick han 
till hängvaggan och döpte barnet. Ännu i sina böner talade han med samma 
snabba röst som alltid, icke av likgiltighet eller vanvördnad, utan därför 
att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika väl som i hans 
steg.

-Konung över människorna, ropade han, herre över jorden, låt undret 
ske! Visa oss, visa hela vårt folk, att ingen mer behöver sörja likt 
denne, som nu knäböjer för din tron. Om också hans avkomma hundra ganger 
skulle trampa på ditt kors, visa oss, att en renglödgad vilja till sist 
kan växa också ur det ondas frö och bli till skinande helighet !



Ingevald låg ännu på knä, och det dröjde länge, innan han höjde ansiktet. 
Röken från härden omvärvde hängvaggan som skyar, och genom dörren såg han, 
hur fadern och trälarna arbetade ute på åkern.



-Min fromme välgörare, viskade han. Tiden är knapp, ty de andra kunna när 
som helst komma tillbaka. Vi måste tänka på barnet. Här lider det ingen 
nöd, det är sant, och alla vaka över det. Jag själv var den ende, som 
alltid kände mig främmande för det barnet. Men i Folke Filbyters gård blir 
det sin egen olycka. Därför skall du hålla ditt löfte, Jakob, och nu 
genast taga barnet med dig ur rövarkulan.



-Ingenting önskar jag högre, och jag skall dölja det så väl för världen, 
att aldrig någon skall hitta gömstället. Nu går jag till stallet för att 
utvälja en stark häst.



-Men du får inte gå rakt fram över gårdsvallen, Jakob. Betänk, att för 
min far finns ingenting i hela livet så kärt som just det barnet. En 
obegriplig gåta är allt omkring oss, Jakob. Vem drömde väl, att han kunde 
fästa sig vid en levande varelse! Smyg dig utefter väggen, sa att 
ingen märker dig.



-Ack, du vet inte, hur man får tillit och medgång i ett kärleksvärv, 
svarade Jakob. Det är svårt att misslyckas i ett kärleksvärv, min lycklige 
broder.



Den gamle gick rakt fram över gårdsvallen, och ingen mötte han och ingen 
av de arbetande vände sig om. Ingevald hade aldrig sett dem gräva och 
plöja med ögonen så fastvuxna vid jorden. Till och med spejarna i träden 
lågo framstupa över ekgrenarna och stirrade endast på de mörka 
åkerfårorna.



Stalldörren gnisslade och Ingevald reste sig skrämd. Han vacklade bort 
till hängvaggan, men Jakob gick in i stallet och valde bland hästarna.



På den kraftigaste lade han ett täcke och en stadig klövjesadel och spände 
fast den med en rem. Något betsel kunde han icke hitta, utan han lät 
hästen behålla grimman och ledde ut honom i det fria. Där lät han honom 
stå och beta och kastade grimskaftet, så att det släpade i gruset mellan 
hovarna.



Ingevald väntade vart ögonblick, att hästen skulle gnägga. Utmattad som 
han var, började han darra, när Jakob kom tillbaka för att hämta barnet.



-Gossen är ännu så späd, att han suger ur horn, stammade han och lade 
tjurhornet mellan fingrarna på gossen. Det heter Månegarm och det är runor 
på det, men i dina händer ha de nog ingen ond makt, Jakob. Om du skakar på 
hornet, kan du känna, att det ännu är fyllt med mjölk. Jag har 
tryckt säkert fast både locket och den träplugg, som sitter i spetsen. 
Förstår du att sköta ett barn, Jakob?



-Jag vet inte, vad jag skall svara, men om Folke Filbyter kunde lära sig 
det utan att taga några råd av andra, får jag väl också försöka. Nu 
slipper jag att färdas ensam på de långa vägarna.



Han virade in gossen i skinnsäcken och löste den från bjälken. Oupphörligt 
ryckte Ingevald honom i ärmen, och med uppbjudande av sina sista krafter 
nästan sköt han honom framför sig mot dörren.



-Annars har du alltid en sådan brådska, Jakob. Vad gör det, om säcken 
inte blir så väl ihopknuten. Ser du inte, att nu slutar hästen att beta? 
Han lyfter huvudet och börjar klippa med öronen. Rid fort, fort, för mitt 
barns skull!



-Hur kan du tro, att en så liten en skulle tåla att rida fort! sade den 
nye fosterfadern. Nej, långsamt och i gående få vi nog vackert leta oss 
fram. I dag får jag lära mig tålamod, och det kan vara nyttigt. Men jag 
skall taga en annan väg än den vanliga, det kan du lita på. Jag skall vika 
av inåt ljungen. Där kan ingen se några spår, ifall vi bli eftersatta. Och 
visst bli vi eftersatta. Länge kan det ju knappast töva, innan husbonden 
är tillbaka. Då blir det en svår stund, Ingevald. Göm dig undan inne i 
tjället och blunda och bed.



När han hade krängt sig upp över hästryggen med sin lätta börda, 
borrade han sin blick i den bruna molntapp, som stod framför solen.



-Låt undret ske! viskade han med stigande värme. Det kan uppenbara sig, 
när timmen är inne, så sakta och stilla som en ros öppnar sig. Fast jag 
ingen spåman är, hör jag, att en röst svarar mig. Det skall ske, säger 
rösten, om det en gång föds en ättling av detta gossebarn, som älskar en 
vaxdroppe mer än en pärla.



Han var så upptagen av sin bön och sina tankar, att han glömde att nicka 
till avsked åt Ingevald. I långsamt gående red han genom grinden och vek 
in under ekarna, och hela tiden styrde han hästen med grimskaftet.



Spejaren i det närmaste trädet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet 
plockade bär. Först när Jakob längesedan var försvunnen, knöt Folke 
Filbyter tömmarna om plogstyret och vände sig om. En vipa hade hela tiden 
under arbetet hoppat framför hästarna, och han hade gått och sett på henne 
och undrat på hennes mod. Nu var hon bortflugen, och hans första tanke var 
att lyssna, om ej barnet ännu skrek efter honom inifrån stugan. 
Visserligen övertygade han sig om, att allt var tyst, men en obestämd oro 
hade redan smugit sig in i hela hans kropp och han skyndade sig med korta 
och bestämda steg över gårdsvallen. Plötsligt kom han ihåg, att Jakob var 
där och att han skulle bestraffas, ifall han icke fått någon makt över 
Ingevald. Han ropade därför till bryten och trälarna att också komma med.



Hängvaggan var det första, som han letade efter med sina ögon redan 
långt utanför dörren. Men det var skummare där inne. Icke förr än han höll 
om båda dörrstolparna, förstod han, att han icke sett vilse, utan att de 
två löst släpande läderrepen under bjälken voro det enda, som fanns kvar 
av gossens bädd. Klädd i vita vadum låg Ingevald i sitt tjäll innanför 
skinnfällarna och liknade med sina slutna ögon och knäppta händer mer en 
död än en levande. Om någon hade ställt sig framför Folketunas husbonde 
och utförligt och med många ord berättat honom, vad som hänt, skulle han 
icke ha förstått det klarare. Under sina färder i sydliga land hade han 
sett många dö i vita vadum, och han visste vad det betydde. Som i skenet 
från en hastigt uppflammande eld såg han framför sig den gamle Jakob med 
olja och dopvatten och slutligen på flykt med barnet i sina armar för att 
rädda det åt den nya tron. Han gjorde heller inga frågor och tänkte icke 
på att utdela några snarrådiga befallningar, utan stund efter stund gick i 
overksamhet. Han tog ej sin blick från de tomma repen. I jordgolvet under 
dem var ännu en grop, som han själv trampat upp, då han suttit vid 
hängvaggan. Den kom honom att tänka på ett plundrat rede, och han brast ut 
i jämmer. Det var icke gråt och det var inga ord. Det var en klagan, lik 
den som jägaren stundom under nätterna hör från avlägsna lyor och legor i 
skogarna. Den växte och sjönk, och ibland blev den kvävd och stilla. Han 
begynte gå i ring om det tomma stället, tungt och vaggande som en 
björninna. när ungarna blivit stulna. Trälarna 
kastade från sig hackor och spadar och sällade sig till honom för att 
dela hans sorg. Det hade aldrig ingått i deras föreställningar, att Folke 
Filbyter hade ett hjärta. Och nu brann det framför dem med en sådan 
flamma, att deras egna förkrumpna hjärtan tändes av lågan ! De kände sig 
som hans barn, hans enda hjälpare, ryckte i hans kläder och trugade honom 
med vatten och med mat för att på sitt enfaldiga vis söka trösta honom. 
Hans nakna kämpaarmar hängde viljelösa, och händerna, som nyss upphettats 
av arbetet, blevo kalla och torra. Ännu när han hörde, hur de ledde fram 
hästarna, förstod han icke meningen därmed. De fingo kläda och rusta 
honom, hur de tyckte, med brynjan och saxsvärdet och den väldiga 
kittelhatten.



När han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen på 
honom, sprängde han genast i väg, så fort den lilla lurviga hingsten 
förmådde med sin tunga och stötande börda. Trälarna följde efter honom, 
några springande, andra till häst, de flesta utan vapen. De hade glömt 
både ovänner och möjliga överfall och tänkte endast på att söka åt alla 
håll som jakthundar. De trängde sig in i buskar och snår, spredo sig på de 
olika stigarna och gingo från gård till gård. De skickade också bud till 
Älg Klubbehövding och hans män, och hela dagen hördes deras lurar kring 
träsket. Men all möda blev lika lönlös, och när Folke Filbyter tredje 
gången red förbi skurdtemplen, höll han in den flämtande hästen.

Han tillsade trälarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto 
upp nävertaken, välte omkull stolparna och höggo i stycken belätena, både 
asagudarnas och Jesu moders. Hästarna skrapade med hovarna på sönderslagna 
gudar, och till spillrorna talade han föraktets ord. De kommo lika 
långsamt som fordom, då han på förhand tänkte ut vad han borde säga, men 
nu flöto de rätt fram ur hans själ, och i sin högtidliga långsamhet ljödo 
de som en bön. Om hela världen också hade lyssnat, skulle han ha talat 
lika långsamt och sagt alldeles detsamma.



-Om ni förmå att kröka ett hår på mitt huvud, sade han, varför ligga ni 
då stilla? Varför resa ni er inte till hämnd ? I era namn röva människorna 
och döda utan mod att tillstå, att de göra det av egen lust. Jag har 
anropat luft och ånga, var gång jag offrat till er. I medgången fick jag 
inte min jord av er och inte min lycka, och i motgången blir jag inte 
hulpen. Ingenting frukta ni såsom människors vittnesbörd. Mitt korn skall 
växa som förr och mina trälar skola arbeta som förr, ty de äro goda trälar 
och måna om att göra sin husbonde till lags. Då de slutligen sätta mig i 
högen, skola de vittna, att jag lärde av mina levnadsår och att jag bad er 
om intet och tackade er för intet.



Så länge trälarna voro i färd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de 
honom med hämndfull glädje, men när de hörde honom tala, blevo de 
förskräckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var där ingen annan 
kvar hos honom än bryten. Han satt också till häst, och ännu en 
gång följde båda vägen inåt skogen.



Det fanns nu bara en gård, där ingen ännu hade frågat, och det var Ulv 
Ulvssons.



Den låg nere på slätten, och från bergsstigen kunde de se husen och det 
lummiga vårdträdet.



Folke Filbyter vände sin häst och styrde rakt ned mot gården.



-Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du inte 
längre vad du gör. Vill du spilla både ditt eget liv och din bästa träls, 
då skall du fortsätta just så som du nu vänt hästen.



Folke Filbyter red tyst på, men bryten tänkte, att han väl skulle betänka 
sig, om han fann sig ensam. Därför steg han av. Han stannade ändå vaksamt 
i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde hjälpa honom, 
utan vapen som han var.



Folke Filbyter märkte knappt, att trälen blev efter. När han kom ned till 
gården, stod grinden på glänt, och det lyckades honom icke att stöta upp 
den med foten. Hur ovigt och besvärligt det blev honom, måste han därför 
omaka sig att stiga av utan hjälp, och han band hästen vid grinden. Ingen 
av gårdsfolket syntes i närheten. Han hörde, att Ulv Ulvsson spelade harpa 
inne i stugan, och han lyddes och stannade med axeln stödd mot de 
utstående stockarna i knuten.



Harpspelet brusade som en havsstrand, och när han hade stått en stund utan 
att själv veta, att han lyssnade, kände han igen tonerna. Det ar 
samma roddarsång, som han brukat söva barnet med. Den slogs bara mycket 
sorgesammare på strängarna, än han lärt sig att sjunga den, och lät som en 
oändlig klagan. Han lutade huvudet in mot väggen och stod på det sättet, 
under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han tänkte 
varken på att giva sig till känna eller att akta på sin säkerhet. I hans 
hjärta hade det aldrig vuxit annat än ogräs och tistel, och då olyckans 
svedjeeld nu hade bränt och rensat det, ägde det en jungfrulig jords 
oförbrukade bördighet. Besynnerliga små blommor slogo därinne upp sina 
skygga ögon och begynte växa och spira i allt större mängd, till dess hela 
det fordom så ödsliga hjärtat liknade ett enda blomsterknippe. I stor 
förlägenhet skulle han ha råkat, om han försökt att giva några namn åt 
dessa obekanta gäster, men han räknade dem icke med någon kräsen glädje, 
om han ens märkte deras närvaro. Han begynte endast förundra sig över, att 
alla kallade honom ond, ty i denna stund, då den första smärtan gav efter, 
kände han ingen ond vilja.



-Du har kanske ibland gjort ont efter andras sätt att se, Folke Filbyter, 
sade han. Varför blev du inte straffad då? Varför kommer straffet just nu, 
då du inte skulle nännas att göra ett kryp för när ?



När han slutligen såg upp, hade harpan tystnat och Ulv Ulvsson stod i 
dörren, barhuvad och med en båge i handen.



Han var kritvit både om håret och kinderna, och han tog ett halvt 
steg framåt och böjde sig, så att han kunde se in under kittelhatten. Var 
det verkligen den hårdnackade och storrike ovännen, som nu stod där vid 
stugknuten så nedbruten och hopsjunken ? Vad hade icke allt hänt sedan de 
sist talades vid på fästningastämman?



-Du behöver inte tveka, sade den brynjeklädda gestalten utan att taga sin 
arm från stockarna i knuten. Jag är grannen från Folketuna, din värsta 
fiende. Länge har jag väntat på dig och dina söner, Ulv Ulvsson. Knappt 
trodde jag, att det var jag, som skulle behöva komma först. Är du otålig, 
så lägg nu pilen på bågen och skjut !



Ulv Ulvsson skrattade klanglöst och ryckte bågen till ögat och siktade, 
men lät den sedan åter sjunka. Flera gånger gjorde han på samma vis, och 
då sade ovännen:



-Vill du hellre bruka svärd, så kom ut på blomsterliden till envig. Blott 
på en fråga måste du först svara mig. Har du sett den kristne tiggaren, 
som red bort med din dotters barn?



Ulv Ulvsson släppte bågen och kom så nära, att de båda männen kunnat fatta 
i varandras bälten. Håret föll ned över hans ögon och darrhänt pekade han 
på torvbänken under vårdträdet utan att få fram ett ord.



-Där satt han med din dotters barn ? frågade Folke Filbyter.



-Vad .är det du talar om? svarade slutligen Ulv Ulvsson. Min dotters barn 
? Jag har haft spejare ute. Jag vet, att min dotter är död och att du 
själv suttit och vaggat barnet... A, nu förstår jag, nu förstår jag. 
Ja, här på torvbänken satt Jakob och vilade sig. Han var trött och varm, 
och själv fyllde jag hornet åt den lille med frisk mjölk. Han sade att han 
fått det av en döende, som tagit kristnan. Mer berättade han inte. Jag 
kände ingen lust att förlänga samtalet med denne predikare, om jag också 
av miskund med det obekanta barnet inte kunde neka honom ett ögonblicks 
vila. Det föll mig inte heller in att sedan fråga honom, vart han styrde 
sin kosa. Det är nu länge sedan han red bort- jag såg inte ens åt vilket 
håll. Hade jag bara anat, vad jag nu vet ! Var då det barnet min dotters? 
Kanske för han det till Skara, men där råder konungen, som är kristen. Och 
där finns det höga trämurar, som inte lära svara, om vi ställa oss utanför 
och ropa. Kanske har han också reda på ännu bättre gömställen.



-Och under dessa långa år har du ingenting gjort för att taga igen din 
dotter, Ulv Ulvsson ?



-Det har inte gått en dag och inte en natt utan att min första och sista 
tanke har varit hos henne. Men jag är inte rik som du och har inte folk 
som du, och jag visste, att striden skulle bli hård. Långt härifrån har 
jag en gård, och där samlade jag i hemlighet män och vapen och hästar. Vi 
ha knappt här unnat oss kläderna och födan för att småningom och med 
tålamod kunna rusta den lilla skaran där borta. Att kära mot dig på tinget 
hade varit bortslösad möda, men jag knöt förbund mot dig med de andra 
gårdarna. Och just da nätet var färdigt att 
dragas samman, ja, då kom budskapet att min dotter inte längre fanns till. 
Ännu kvider för mina öron den stolta och missförstående hälsningen, som 
hon skickade med systern.



-Och allt detta tillstår du för mig så öppet och utan omsvep, Ulv Ulvsson 
! Din dotter kan du inte längre taga tillbaka, det är visst, men tänker du 
då inte hämnas ?



-När vi fingo höra om hennes död, gingo mina söner till sina skepp och 
härja nu i västerväg. Hämnden, granne, behöva vi människor inte sörja för. 
Vedergällningen kommer lika säkert som snön om vintern. Över henne råda 
makter, som äro visare och starkare än vi.



-Så ha vi inte stort mer att säga varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp bågen, 
eller om du föredrar svärdet, så gå in i stugan och hämta det. Ingen 
väntar mig i afton där hemma, och jag har god tid.



Ulv Ulvsson stod kvar utan att lyda hans uppmaning. Han återvann en skymt 
av sin forna avmätta värdighet.



-För en man, som så darrande stöder sig mot husknuten, är inte nu rätta 
stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde från Folketuna, jag har 
aldrig hört din röst så hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund 
minst längtar efter, det är att se en annans blod. Du har gjort mycket ont 
i ditt liv, men i olyckan kommer det för var människa en stund, då viljan 
till det onda så helt mister sin kraft, att det inte längre finns 
rum hos henne annat än for det, som gott är. Då blir hon för den 
stunden eller kanske för en dag eller ett år en alldeles ny människa, som 
inte längre minns eller känns vid vad hon förr varit. Och då frågar hon 
sig: -Varför skall jag lida så mycket, jag, som ändå inte är ond ? Se här 
i mitt hjärta hur bräddfullt det är av allt gott och hur bittert jag ömkar 
mig över mitt olycksöde. Ty ett olycksöde är det att straffas så hårt, då 
man endast känner goda önskningar.-På det sättet talar hon då, och så är 
det nu med dig, granne. Hur skulle jag nännas att just i en sådan stund, 
då du är en god och ädel människa, straffa dig för något, som nu inte 
längre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt vapen, och om 
du fölle, skulle du känna det oförtjänt. Du är min värsta ovän, och därför 
unnar jag dig inte en så lätt död på blomstergräset. Nej, lev, lev och 
åldras utan att kunna dö!



Folke Filbyter drog tillbaka sin arm från stugknuten och pekade med en 
frågande åtbörd på sitt svärd för att ännu en gång fresta ovännen. Han 
gjorde det med en sådan enträgenhet och en så uppenbar längtan att 
äntligen få strida och falla, som hade han bett om en nåd.



-Rid nu hem till din gård igen, sade Ulv Ulvsson och vände sig om för att 
gå in i stugan. Din häst rycker i bindslet och kan slita sig. Vore det i 
gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig för feghet och locka mig till 
en överilning. Men vi ha fått annat att tänka på, du och jag. Vi äro som 
två träd i skogen, som vuxit i kapp för att kväva varann och som 
stumma stå och stirra på varann över de döda grenarna. Vi ha ingenting mer 
att tala om. Jag har redan sagt dig de hårdaste ord, som en människa kan 
säga till en annan.



9 Kapitel 9.



Husbonden på Folketuna fann ej längre ro vid sin härd. 
Ingevald var länge sedan död, och själv fortsatte han att rida mellan 
gårdarna och fråga. På det sättet gick det år efter år, och han började 
åldras. Om vintrarna, när snön hopade sig över vägarna, satt han hemma, 
men var vår kom han ridande i sin järnhatt med det korta svärdet vid sidan 
och alltid följd av en ömfotad träl. Det var Kalv, samma träl, som han 
hade gift ihop med den suckande Tova.



Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa över kläderna, och sadeln hade 
ett så högt ryggstöd, att han satt som i en stol. Ännu skrattade 
bygdemännen åt honom och mest åt hans kittelhatt, som tycktes stödja sina 
brätten på skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden blev 
dock löjet sällsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig 
vördnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer 
omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom på trots valde han 
ofta sitt sovställe på ängen mitt framför Ulv Ulvssons gård. Där blev han 
ofta funnen av husfolket i djup sömn bredvid sin betande häst när solen 
rann upp. Eller också lade han sig vid elden hos stigmännen och 
viste dem den tomma fickan i manteln och berättade hånfullt om skattkistan 
där hemma, som vaktades av de beväpnade trälarna. Stigmännen vågade icke 
röra en man, som ingått fostbrödralag med Älg Klubbehövding, utan mottogo 
honom med undersåtliga vördnadsbetygelser som en stormäktig vän. I stället 
att taga ifrån honom hästen, undfägnade de honom och skänkte nya skor åt 
hans träl. Horgabrudarna, som övergivit sina källor, och bonddöttrarna, 
som följt fredlösa älskare på deras skogsgång, buro fram sina barn till 
honom så att han fick syna dem i händerna. Han ville själv övertyga sig, 
att ingen av dem hade det stjärnuddiga födelsemärke, som hans förlorade 
ättling burit innanför långfingret.



När han kom till någon gård, gick han aldrig in i stugan utan satte sig 
under vårdträdet och talade knotande och klagande om sitt öde. För var 
gång vinkade han på sönerna och trälarna och undersökte noga deras händer. 
Det upprepades så ofta, att de till sist samlades omkring honom, utan att 
han behövde kalla dem. Den första tiden gällde det bara de små barnen, men 
allt som åren gingo, kom ordningen till de halvvuxna piltarna och 
ynglingarna och slutligen de unga männen. På samma gång började han dock 
frukta, att han var för lättrogen och att hans efterforskningar ej voro 
grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav honom en dunkel oro för att 
hans förlorade barn möjligen på något särskilt gåtfullt sätt kunde växa 
fortare eller långsammare än andras eller till och med hållas gömd i 
kvinnokläder. Till sist fanns det därför varken ung eller gammal, varken 
man eller kvinna, som icke måste stanna och visa honom sina händer. Folket 
vande sig vid hans besök, som hade det blivit hans bestämmelse att evigt 
färdas på vägarna. Man förvånades lika litet över hans beständiga 
återkomst, så fort snön smälte, som över att höra gladornas vårskri eller 
finna träden knoppade. Runt om i landet blev han känd, och när bondhustrun 
såg honom utanför grinden, sade hon: -Det är den olycklige husbonden på 
Folketuna, som rider omkring och letar sitt barn.



När han icke var ute och sökte, tycktes det honom, att han förspillde sin 
tid i sysslolöshet. Ofta kom han under sina irrfärder långt bort till helt 
andra trakter, och på Folketuna hörde man då icke det välbekanta långsamma 
trampet av hans alltid trötta häst förrän vid julmörkret. Flera gånger 
hade han också hunnit ända till Skara, men prästernas byggnad var omgiven 
av spetsiga och oöverstigliga pålverk, som folket kallade trämurar. På 
porten fanns visserligen en gallerglugg, men alltid vände han sin häst, så 
fort han kom till porten. Trälen anade, att husbonden mest av allt 
fruktade att mista sitt sista hopp och att det var därför han aldrig 
vågade fatta om portklappen. En gårlg skyndade sig trälen likväl oförmodat 
fram och bultade det häftigaste, som han förmådde. Förstenad släppte Folke 
Filbyter tygeln och lät hästen stå stilla.



Det var en varm dag och han hade hängt järnhatten på sadeln. En 
stark lukt av rökelse slog honom till mötes ur gallret och några tjänare 
sporde om de okändes ärende. Snart fick han syn på ett åldersfagert och 
skarpt forskande ansikte. Det var den förnämste av de kristna lärarna och 
han kallades biskop, men han hade länge svårt att förstå trälens frågor 
och svarade med brytning på utländskt tungomål:



-Jag drar mig till minnes, att före min tjänstetid lär här ha funnits en 
broder, som hette Jakob. En dag skall han verkligen ha kommit ridande 
med ett barn, som knappt såg ut att vara årsgammalt. Men då den nyfikna 
mängden och flera av lärarna samlades omkring honom, höjde han barnet på 
händerna och höll en så irrlärig predikan mot arvsynden, att bröderna 
samma dag sågo sig tvungna att utstöta honom ur sitt samfund. Så har det 
blivit sagt för mig. De gräto sedan mycket över honom och bådo träget för 
hans själ. Vart han sedan styrde sina steg, är mig obekant, men han var ju 
van att sova i skogar och lador. Jag har hört, att han under årens lopp 
flera gånger varit här, men mig har han aldrig uppsökt.



Under samtalets gång betraktade han allt uppmärksammare den främmandes 
nedstänkta och egendomliga klädsel. Det undgick honom heller icke, att ett 
vekt drag av sorg och nästan av fromhet skiftade fram ur det fula och 
annars frånstötande ansiktet.



-Du är vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn ? Du är olycklig. 
Kanske skulle jag bättre kunna hjälpa dig, om du toge kristnan. Tänk 
därpå, när du kommer i ensamhet. Varifrån är du?



Det var för många frågor på en gång, och Folke Filbyter svarade endast på 
den sista.



-Jag är från en avlägsen bygd österut, där Älg Klubbehövding och Folke 
Filbyter göra vägarna osäkra, så att ingen törs rida obeväpnad.



-Far då hem i frid, sade kristbrodern, ty nu är en from hövding, som 
heter Inge, satt på Uppsala stol. Det är en ärlig västgöte, och det är 
hans konungaed, att han skall tvinga östgötarna till tukt och sed. De äro 
freysdyrkare bara för mjölets skull, ty de tro, att Kristus är snålare om 
skörden. Men hälsa dem, att på en så fet jord som deras kan också Kristus 
giva sjunde kornet. Jag har också hört om Folke Filbyter och att han är en 
illa ansedd bonde. Han lär ha mer tjuvgods än min nybyggda och fattiga 
kyrka har gåvegods. Han låter piska gudaktiga lärare och har slagit omkull 
Jesu moders beläte. Jag har fått veta det genom resande köpmän. Nåväl, 
kanske är han till hjärtat inte någon större syndare än var och en av oss 
alla. Den ena skaffar sig sitt guld på härjartåg, den andra genom 
köpenskap, den tredje vid farvägen. Men så kan det inte längre få fortgå. 
Ett klart ljus är hämtat från Österland, och så många händer skydda redan 
om lågan, att ingen vind mer förmår släcka den. Hälsa du den rövaren från 
mig, att gör han inte snar bot och skickar rikliga soningsgåvor, blir det 
nödvändigt att skilja hans huvud från halsen jämnt 
så mycket, att ett skarpslipat svärd kan slinta 
emellan.



-Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan 
bonden på Folketuna tar kristen sed, får du hugga många järn slöa.



Efter det samtalet blevo hans tankar ännu dystrare.



Trälen däremot fick nytt mod och sade:



-Vi skola sluta att fråga efter barnet. Du hör själv, att de, som 
möjligen veta något, helst svara undvikande om något annat. Nu skall jag 
sluta att tala om barnet och bara fråga efter Jakob. Jag skall låtsas, att 
du är en gammal vän, som vill hjälpa honom och taga honom med dig hem.



Trälen gick in i alla hus, som lågo utefter den vänliga köpstadens gata, 
och talade medlidsamt om den bortstötte predikaren. Människorna voro 
gladlynta och språksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till 
det sista huset, kom han dock tillbaka och grep hästen vid betslet och 
ledde honom framåt med bestämda steg.



-Jag visste med mig, att i dag skulle vi åtminstone inte bli alldeles 
utan lön, sade han. Men låt nu mig styra. Hittills har det varit jag, som 
fått gå tigande bakefter.



Han fortsatte att leda hästen i rask fart, och då solen började att sänka 
sig, krökte vägen förbi en kulle. Den var nedtill tätt bevuxen med taggiga 
buskar, men överst på toppen stodo ett par aspar med darrande löv.

-Här under asparna skulle de vara, sade trälen. Genom att nyss 
locka fram ett ord i det ena huset och ett i det andra fick jag småningom 
de goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva stället. Själva trodde 
de nog, var och en för sig, att de voro mycket försiktiga och 
förbehållsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi 
menade med vår vänskap för den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det är vad 
han lär ha blivit, och här skall han bo. Det gäller nu bara att hitta 
någon gångstig genom de taggiga snåren.



Han förde ned hästen i gräset, och då han kom till kullens bakre sida, som 
vette från farvägen, visade sig en trappliknande stig upp till ett träkors 
och en liten torvlagd riskoja. Utanför ingången satt Jakob och lappade 
sina skor och var så upptagen av sitt arbete, att han icke märkte 
främlingarna.



-Har du gossen hos dig? frågade Folke Filbyter.



Jakob spratt upp, väckt av den djupa rösten, och sträckte oroligt huvudet 
över buskarna åt andra sidan. Han trodde, att ropet kom från vägen, och 
först när han vände sig om, fick han klart för sig, att han var funnen av 
bonden från Folketuna.



-Nej, vid Kristus, jag är ensam, svarade han med ängslig iver. Varför 
rider du kring här i skarabygden ? Sluta upp att söka efter barnet. Du 
kommer ändå aldrig att hitta det.



-Nu är det för dig vi komma, Jakob, sade trälen. Folke Filbyter 
tycker, att det är synd om dig och vill taga dig med sig. Därför går jag 
nu genast upp med en repstump och hämtar dig.



-Är det bara mig ni söka, då blir jag lugnare till mods. Det var 
Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen 
tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderätt över 
allt levande på din gård. Blir det dig till någon lisa, så tag gärna hämnd 
på mig.



Han slutade med sitt arbete och tog på sig de halvlappade skorna. Sedan 
kom han ned. Folke Filbyter lät då binda honom vid sadeln och tvang honom 
att gå med bredvid hästen hela den långa vägen hem.



När de slutligen voro på skogsstigen ovanför Folketuna, mötte de Ulv 
Ulvsson. Han var också till häst, och ingendera ville rida ur vägen för 
den andra. Hästarna stannade framför varann och fnyste och grinade 
fientligt.



-Glid ur vägen du, jag är storbonden här på trakten, sade Folke Filbyter, 
och de båda ovännerna sågo varann stelt i ögonen.



-Nej, rid du, jag är äldst, svarade Ulv Ulvsson.



Då sprang Jakob emellan, så långt hans rep räckte, och höll hästarna i 
sär.



-Farligare karlar än du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, släppte jag aldrig 
genom gårdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varför uppsökte ni mig i mitt 
ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrån mig barnet och 
Ingevald och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i 
mitt hem på allt och klädde av mig naken inför mina egna trälar och läto 
mig bara behålla det röda silvret och guldet.



Då böjde Ulv Ulvsson litet på huvudet och red åt sidan in mellan träden.



-Vår väg blir allt smalare och trängre, granne, sade han. Vi få väja för 
varann, men helst utan att tala.



De försvunno åt var sitt håll i skogsmörkret, och hovtrampet hördes knappt 
i det djupa barret.



När Folke Filbyter kom hem till gården, lät han kedja Jakob vid väggen med 
en kalvklove, som blev hopböjd till ett halsjärn och starkt nitad. Det var 
vid väggen inne i stugan, och somliga dagar räckte han honom resterna på 
fatet, när han själv slutat att äta, men andra lät han honom svälta. Han 
flyttade sin bänk så nära väggen, att Jakob kunde känna ångan från maten, 
och långa timmar satt han och stirrade på sin fånge under oavbruten 
tystnad.



En afton, när maten var framsatt och elden på härden lyste upp hela 
stugan, sade han äntligen till honom:



-Jakob, nu är det tid att tala. Var är min son ?



-I mitt hjärta, husbonde. I mitt hjärta och mina tankar är han var stund. 
Mer säger jag dig aldrig. Därtill fäste jag mig för mycket vid det barnet. 
Du må lägga på mig alla de kval som du har makt till, ändå skall jag tiga.

-Trälar, sade då Folke Filbyter, hetta upp ett järn på elden och 
blinda därmed tiggaren. Han är inte värd att ännu en gång få återse den 
stora härliga solen.



Bryten gjorde då, som han befallde, och glödgade ett järn i askan. När det 
blev vitt, gick han bort till Jakob och höll upp hans ögonlock och 
blindade honom på bägge ögonen.



-Kvällen är stjärnljus och fager, sade Folke Filbyter och bjöd Jakob 
fatet, som han icke rörde vid. Vill du som jag, så språka vi en stund. 
Måhända klarnar småningom ditt minne, då du inte längre förvirras av det, 
som är utomkring. Säg mig, Jakob, vet du något om min son ?



-Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom väl.



Folke Filbyter makade sig framåt på bänken och böjde sig ned över honom.



-Det som mest trycker mig, är att jag inte kan ana mig till, hur han nu 
har det. Finge jag också aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga 
lugnare i högen, bara jag hade visshet. Kanske kryper han på golvet i en 
koja och får hugg och slag, medan jag här sitter vid mina skattkistor, som 
jag till ingenting kan bruka. Kanske har han det gott och leker och växer 
bland vänliga människor till en hjälte, inför vilken Ulv Ulvssons söner 
komma att buga till marken. Aldrig skall han då ha en tanke för mig, 
aldrig ödmjukas av en hågkomst från det hem, där jag åldras i elände -jag 
som ändå skulle giva det sista jag ägde för två tacksamma och minnesgoda 
ord.

Svedan hindrade Jakob att tala, men trälarna lade ett handkläde 
fuktat med kallt vatten över hans ögon, och då svarade han:



-Att omskapa honom, det var min önskan, att göra honom så olik dig, att 
ni skulle kunna mötas utan en tanke på frändskap. Om jag fått råda, vem 
vet vart jag hunnit. Men din son är bara en begynnelse, Folke Filbyter. 
Han kan leva lika länge som du och få söner och sonsöner.



-Du tror då, att han ännu är i livet. Med halvkvädna visor vill du 
inbilla mig, att jag straffar dig orättvist.



-Det fanns en tid, då jag ropade förbannelse över orättvisan i världen, 
men jag har slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina hårda vingslag 
du, orättvisa, och väck oss, väck oss! Styrkt blev jag redan den gången, 
då jag fick de första käppslagen på Folketuna, men så stark som nu har jag 
aldrig känt mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte orättvisan 
tryckt in en tagg under hans fot ? Orättvisan är den sträva och stickiga 
ved, som måste staplas upp, där eld skall brinna.



-Bekänner du om min son, skall du i stället för straff och orättvisa få 
en lysande belöning. Och du skall få en nedbruten mans tack.



-Det är bara det onda, som skall belönas, husbonde. Lär dig leva så, att 
du aldrig kan få full rättvisa.-Ingen påve har gjort mer för kyrkan än 
jag, skriver den store Gregorius i Rom, och därför måste jag falla.-Det 
är rätt skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall heta ond, 
och de bästa skola kallas de sämsta. De skola kallas de sämsta till 
och med av dem, som i hemlighet mycket väl veta, att det är en 
himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut här i livet omkring oss, 
ifall de goda förlorade vissheten om straff och började att räkna på vinst 
alldeles som de onda ? Då bleve det goda ett ännu värre ont än det onda. 
Belöningar äro människors verk, och med dem söka de att till sitt eget 
fördärv rubba orättvisans grundvalar. Hur krymper inte allt stort i sina 
mått, när det lönas efter förtjänst, men det, som förgås i orättvisa, det 
fortsätter att ropa, ungt och evinnerligt, ännu ur sin grav. Orättvisan är 
det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i skapelsen, på det att 
starka varelser skulle kunna uppstå.



-Ulv Ulvsson lär nog mena, att jag lider rättvist, sade Folke Filbyter 
och sköt ifrån sig den orörda anrättningen.



-Det menar också jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, när han först steg 
in till dig, och ändå blev han drabbad liksom du. För din sons välgång har 
ingen stritt som jag, och nu sitter jag här, blindad, med min sveda. Det 
förefaller mig, att vi alla tre lida rättvist, men att det kanske ändå 
överst i kalken ligger en droppe orättvisa. Och det är den droppen, som 
gör oss levande.



-Du är en ännu farligare karl än Ulv Ulvsson. Det är farligt för hela 
mitt hus att ha dig kedjad vid väggen. Jag har bränt bort din syn, så att 
hinnorna på dina ögon äro hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga mig att 
också taga ifrån dig din tunga ? Hämta in ullsaxen, bryte, och klipp 
av honom tungan !



Jakob satt på golvet med nacken mot väggen utan att röra sig.



-Du vill befria mig från en svår frestelse. Att veta dig sörja så mycket 
och höra dina frågor utan att svara på dem, det är den största frestelse, 
som Gud ännu lagt på mig. Jag är bunden av en ed. Arma husbonde, jag får 
inte hjälpa dig.



-Bryte, låt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trälarna försökte på 
sitt vanliga vis att välment truga med mat och dryck för att trösta honom.



-Var äro hans söner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur 
skall det gå med Folketuna ?



Det blev ej talat mer den kvällen, och hela veckor kunde förflyta utan att 
Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till honom 
eller räckte honom fatet, och då skramlade kedjan, när han flyttade sig på 
golvet med armbagarna.



Folke Filbyter slutade att räkna dagar och år. På gården fanns ingen annan 
tidmätare än hanen, som från sin bjälke gol till midnatt och soluppgång, 
men icke till månvarv och årsskiften. Icke heller fanns där någon runstav 
att karva märken i, ty runor hade där alltid blivit fruktade som 
sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det somrade, när marken 
blev grön, och att det vintrade, när snön föll. Därför kunde snart ingen 
säga med bestämdhet, hur många år, som hade 
förrunnit till intet efter den stunden, då olyckan kom över dem. Några 
gissade på tolv år och andra på tjugu. De äldre trälarna började att dö 
undan. De yngre berättade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet Månegarm, 
utan att tro på dem. Talade husbonden själv om forna dagar, lät det som en 
avlägsen röst ur ödemarken, där den vilsegångne tar skyarna för berg och 
ängarna för sjöar. Hans rikedomar förökade sig beständigt och hopade sig i 
allt flera kistor, som stängdes när de voro fyllda och sedan aldrig 
öppnades. Under de långa vinteraftnarna satt han i askan med tomma händer 
och teg och åldrades utan att kunna dö.



10 Kapitel 10.



I Miklegård i helge konung Olovs kyrka hade väringarna nyss slutat 
aftonsången, och deras överste hövding, som ända från skuldrorna till 
bältet glimmade av ädelstenar, skilde dem åt i olika nattlag. Den ena 
flocken var i högtidskläder liksom han själv, och den tågade upp till 
palatset för att vakta utanför kejsarens dörr.



-Minns! sade han. Hjälmen på ännu under sömnen, skölden över bröstet, 
svärdet under huvudet och handen om svärdsfästet!



Den andra flocken skickade han tillbaka till väringegården, men åt de 
övriga gav han full frihet ända till midnattsringningen. De hängde muntert 
armarna om halsen på varann och stämde upp sången till en nordisk danslek, 
men flera gånger måste de släppa varann och bryta den långa kedjan av 
armar. Kyrkan var nämligen icke färdigbyggd mer än till hälften, och 
murställningarna tvungo dem att väja. Månskenet föll in, mellan de kalkiga 
och ohyvlade stolparna, och det liknade icke månskenet där hemma, som grep 
fast om hjärtat och kramade det, ända till dess det knappt kunde slå. Det 
var icke brunt och dött som natten efter den yttersta dagen utan 
badade stad och ansikten i ett ljus, där ingen kunde drömma om annat 
än kvinnor.



Om kvinnor var det också, som de sjöngo, under det att de på nytt hakade 
ihop sin långa rad och väldeligen stampade i de flata stenarna. Vid sidan 
om den vida platsen låg ett härbärge med öppet loft, vars trappa var 
kringvuxen av rosor och myrten, och en skyhög cypress kastade sin smala 
skugga över vägen. Där måste de återigen släppa varann, ty trappan var 
smal. De ställde ifrån sig de skarpslipade spardorna och ströko bort 
dammet under fötterna. Uppe i loftet hängde några lyktor under taket och 
en rad unga grekiska flickor stodo lutade över räckverket och skrattade åt 
dem. Mitt i rummet, som bara hade tre väggar, satt härbärgets ägare med 
några andra män och värmde fötterna på ett glödfat. De talade mycket 
häftigt, ty liksom alla byzantiner voro de inbegripna i en teologisk 
träta.



-Jag säger er, for han ut med avbrytande skärpa, att vad tro man än har, 
blir den till sist alltid vantro för någon annan. När jag var fånge hos 
Alp Arslan, fick jag heta vantrogen, därför att jag inte trodde på de sju 
himlarna och profeten från Mecka. Men vad skulle jag för min del säga om 
Alp Arslan eller om den jude, som satt inspärrad i samma fängelse som jag 
och som var morgon väckte mig med att högt och lugnt förneka Den heliga 
jungfrun ? Och dessa väringar, som sedan gammalt äro mina goda kunder och 
bröder, de berätta mig, att i deras land får man heta vantrogen, om man 
inte var jul sticker en galt. Nej, mina vänner ! Min tro, det är 
den, att mitt härbärge alltid skall förbli den himmel, där alla tvister 
dränkas i ett välkryddat vin.



Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga pälsen släpade omkring 
honom på mattan. Han grävde i fickan och hittade ett par tärningar, som 
han slungade ifrån sig på bordet. Sedan fattade han tjänarinnorna om livet 
och kastade dem, den ena efter den andra, rätt i armarna på de inträdande 
väringarna. Vita i månskenet som marmor kysste de smällande de skäggiga 
krigarna både på mun och kinder och följde dem till soffan. Deras svarta 
hår var utslaget, och armarna och axlarna, som var morgon blivit ingnidna 
med en deg av vetebröd och åsnemjölk, voro lena att stryka över som 
rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en grön sten. Men de voro många 
i antal, och de, som blevo till överlopps,- togo itu med maten. De kokade 
ihop russin, plommon och körsbär med honung och cedervatten och bestänkte 
en liten tårta med anisolja. Alltefter som anrättningarna blevo 
fullfärdiga, ställde de fram dem på en trekantig duk, som värden bredde ut 
på golvet; och oupphörligt trampade och snavade han på sin päls.



Två väringar hade under tiden ställt sig vid bordet med några guldmynt 
framför sig och kastade med tärningarna. Så snart den ena av dem vann, 
gick vinsten genast med nästa slag tillbaka till den andra. De mätte 
varann med en mörk blick, och en lång stund blevo tärningarna liggande.

-Vartill denna evinnerliga lek? utbrast slutligen den yngre och 
sköt tärningarna åt sidan. Den för ändå inte till något slut, och vi äro 
ju söner av samma far.



Värden stannade förvånad framför dem med händerna i sidan.



-Äro ni redan trötta, unga män? frågade han. Vilka äro ni ? Jag känner er 
inte. Ni ha inte förr varit här med de andra, fast jag har så snälla 
tjänarinnor.



-Jag tänker, svarade den äldre kort, att vi, likaväl som de andra, äro 
goda bondesöner, som kommit hit ut för att göra vår lycka. Där hemma ha vi 
vår odal, vi som de.



-Känner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesönerna ? ropade de andra 
väringarna från sofforna. Nå, då lär du inte heller få veta mycket genom 
att fråga. Talar Hallsten för mycket, så talar Ingemund för litet. Alltid 
står han till hands bakom sin frände och klappar honom varnande i ryggen. 
Alltid ha de något emellan sig, som de sakta stå och tvista om. Och ändå 
hålla de lika beständigt ihop som goda bröder !



-Så är det alltid med riktigt goda bröder, svarade värden, nära att falla 
framstupa på sin päls, och gick åter bort och dukade på golvet. Ungt folk 
har alltid hemligheter.



-Ungt folk! - Väringarna började storskratta.-la, vi få alltid heta 
unga för vårt klara skinns skull, och ändå finns det väl knappt någon av 
oss här, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.

Av Folke Filbyter hade Ingemund ärvt den



starka kroppsbyggnaden och av Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som 
tycktes hetta under en ständig solbränna. Därför såg han också äldre ut, 
men omkring Hallstens öppna ansikte dansade ett ljust silkeshår i fylliga 
lockar, och båda voro fruktade inför kvinnor, men ännu mer inför män. 
Deras blågrå ögon glindrade, som på två yra människor, men de voro icke 
druckna av vin utan av luften, av glädjen att andas, att gå, att sova, att 
äta, att var morgon vakna levande och starka. De kände sig icke små under 
stjärnorna utan samhöriga med både sol och måne och hela jorden omkring 
dem. De trodde, att allt var deras och att de bara behövde räcka ut handen 
för att taga det. De kommo med buller och oväsen som en svärm av 
vårfåglar, men mitt i yrseln blevo de plötsligt inbundna och kloka, ty de 
voro två män, som lovat sig att icke stupa utan vinna.



-Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskägget spetsade sig 
uppåt över hans tjocka läppar. För säkerhetens skull sänkte han rösten och 
drog honom med sig ut i månljuset vid räckverket.-Förråd dig nu inte 
genom något hastigt ord, så att vi båda två bli till löje och spott. I en 
sak ger jag dig rätt. Vi kunna handla omtänksammare än att försöka spela 
ifrån varann vår sold.



-Det förefaller mig så, svarade Hallsten och månskenet blänkte till i 
hans hjälm, som var krönt med en gapande gyllene fisk. Vunne jag 
också var dag hela din sold vore det i alla fall ändå för litet.



-Du går för långt i din iver, Hallsten, och gör allt till en äresak. Det 
vore bättre att lämna det hela åt ett gunstigt tillfälle. Fortsätta vi som 
hittills kan det fräta på vänskapen. Här har jag nu gått och gömt och 
sparat på allt och aldrig unnat mig riktig förnöjelse mer än till hälften. 
Och du själv?



-Vad jag har kommit över, det har alltid varit för litet. För det har jag 
hellre köpt mig stenar och pärlor till mina kläder... Men vem är det, som 
kommer springande där nere på torget ? Det måste vara en av vårt folk, ty 
jag ser, att han bär vit kappa med röda kanter utanpå bryn jan.



-Folkesöner! gycklade en av väringarna utan att därför vara mindre 
upptagen av skönheten vid sin sida. Stå ni åter och tvista och skaka hand 
och se varann i ögonen! Kunna vi då aldrig få höra, vad det är för stor 
hemlighet, som trycker er ? I allt annat äro ni ju våra frimodigaste och 
bästa karlar.



Hallsten skakade lockarna från sitt ansikte och vände sig åt trappan.



-Något är på färde. Här kommer en man springande från palatset, men ni 
larma så hårt, att jag inte kan höra, vad han säger.



Värden slätade på den trekantiga duken och åstadkom en rad av kluckanden 
och fnysningar.



-Bud från palatset! lag vet vad sådana bud bruka betyda. Det är någon av 
väringarna som fått värk i nacken av att ligga på svärdet. Så har 
han ställt sig sjuk för att få litet roligt hos mina snälla och ömsinta 
tjänarinnor. He ! Ha ni läkemedlen klara ? Söta bra på vinet och tag det 
kvickt från glöden, just som det börjar susa . . .



Han blev avbruten mitt i sina förnöjda betraktelser och råd, och det var 
nära, att den inträdande trampat honom på handen. Det var en varm och 
barhuvad väring, och på bordet kastade han en purpurröd stövel med en 
guldstickad örn över vristen.



I ett ögonblick hade alla väringarna störtat fram. De befriade sig lika 
hastigt från fresterskornas armar som en vingårdsarbetare böjer undan 
rankorna.



De lutade sig ned och granskade den kastade stöveln och kände försiktigt 
på den, som fruktade de i vördnad att vidröra den, och slutligen kysste de 
även guldörnen.



-Gud förbarme sig över denna brottets stad! mumlade de. Det är kejsarens!



-Ja, det är kejsarens, svarade budbäraren och drog djupt efter anden. 
Förstå ni tecknet ? Minnas ni, vad det betyder, när hans purpurstövel blir 
kastad framför väringarna ?



-Kejsaren är död!



-Alla veta ni, att han länge varit sjuklig. Prästerna förbjödo honom att 
dricka vin och läkarna att dricka vatten. Därför lät han i afton bjuda sig 
en sorbet. Vad som fanns på botten i den bägaren, vet kanske den tröstlöst 
sörjande makan, kanske den fromme patriarken, 
men vi väringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.



-Nej, vi vilja ingenting veta. Vi förstå bara, att när kejsarens 
purpurstövel kastas för oss, väringar, då betyder det, att vi ha rätt till 
polutasvarv.



-Det betyder så, och nu bli vi rika, sade budbäraren, men alla gingo de 
ganska trögt och långsamt utför trappan, ty de hade haft kejsarens gunst 
och voro honom tillgivna.



Var och en letade bland spardorna, som stodo uppställda mot väggen, för 
att finna sin. I månskenet var det lätt att igenkänna bomärket. Det såg 
nästan ut, som hade de blygts att skynda, så långsamt gingo de över 
torget, och flera gånger stannade de och samspråkade halvhögt. Ingemund 
och Hallsten viskade om, att samma skepp, som fört dem dit, ännu låg kvar 
i hamnen, fast med lappade segel. Över deras blänkande silverhjälmar flög 
då och då ett kvävt klagorop från härbärget, men annars hördes endast 
brådskande fotsteg. Oupphörligt mötte de hovmän, som försvunno i 
huvudkyrkan, där lamporna började tändas kring marmorstöttorna från 
Efesos.



-Väringarna, väringarna! ropade de slutligen och dundrade med spardorna 
på palatsets järnport, och genast gick den lydigt upp som av sig själv.



Den första gården var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid 
springvattnet med facklan höjd över det ulliga huvudet och grät. Längre 
bort sågo väringarna, att porten till den inre gården var halvöppen, 
och där rörde sig en mängd skridljus och lyktor. Då begynte de nästan alla 
på en gång att gå allt häftigare och fortare och slutligen att springa.



-Väringarna, väringarna ! tjöto de och höggo blint omkring sig med 
spardorna, så att några beto sig fast i cypress-stammarna och blevo 
sittande.



De rusade in på den innersta gården i vild oordning som den uthungrade och 
törstiga flocken av lejon och björnar på cirkus. Alla, som de mötte, veko 
åt sidan och gömde sig bakom förhängen och bildstoder. Oavbrutet ropande 
sitt: väringarna, väringarna ! hastade de fram genom de månljusa 
pelarsalarna och in i den trånga skattkammaren. Där stod redan deras 
överste hövding och väntade dem.



-Var och en har rätt att taga så mycket som han kan bära med händerna i 
en börda, sade han. Endast det, som ligger i denna järnbur, får ingen 
röra, ty det är det heliga liljediademet och rosendiademet, och de äro 
kejsarearv. Minns nu! Ingenting på ryggen, ingenting under manteln ! Allt 
skall bäras framför er i händerna.



-Du behöver inte lära oss, vi ha varit med förr! ropade några av de 
äldsta och stötte honom för bröstet. De ställde sig på bord och bänkar för 
att nå de översta skåpen eller de rikt smyckade sadlarna och hästtäckena. 
Somliga togo kläder, rustningar och dyrgripar, men de flesta grävde i 
kistorna bland lösa pärlor och stenar av alla slag. Skattmästarna 
stodo raklånga utefter väggarna som fastspikade och hade frivilligt satt 
nycklarna i alla lås.



-Ni komma sent, väringar, sade överste hövdingen, som redan hade försett 
sig med en stav av tungt guld. Vi få skynda oss. Sedan blir det hovfolkets 
tur.



De lastade då på sina händer så mycket de kunde rymma och tågade sedan ut 
igen med det blänkande rovet framför sig. Folkesönerna voro de sista, som 
blevo kvar. Ingemund hade valt ut ringar och mynt och sådant, som var av 
rent guld, men Hallsten gick ännu villrådig omkring och hade bara plockat 
ihop några enstaka pärlor.



-Jag letar efter något, som har ännu större värde än guld och stenar, 
sade han. Och vill du, så tag här själv vad jag hittat. Men jag ser, att 
dina händer inte ha rum för mer, och jag får väl därför behålla detta till 
skor och kläder.



Ännu en gång gick han ett sista varv kring den halvplundrade skattkammaren 
och sökte, och sedan följde han brodern tillbaka över gårdarna. Hans rov 
var icke större än att han kunde bära det framför sig i vänstra handen. 
Skattmästarna trodde, att anblicken av så många dyrbarheter skakat hans 
förstånd och att han inbillade sig hålla den yppersta klenoden.



När Folkesönerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, började de 
efter vanan att halvhögt tala med varann.



-Jag tänker, att vi nu fått nog på denna av Djävulen regerade stad, sade 
Ingemund. Är du enig med mig, så gå vi till segels redan i morgon. 
Jag är viss om att vi skola få tillräckligt många med oss för att kunna 
sköta snäckan. Det har snögat många vintrar över Folketuna, sedan vi voro 
där, och fast det var svårt att trivas med den gamle i snusket och 
förvildningen, vet du nog bäst själv, vad som binder oss att fara hem. Det 
är ännu så länge vår hemlighet. Enligt vad jag förnummit, ligger en stor 
hövding från folklanden i Svitjod nu med sin flotta i västerviking och har 
förirrat sig ända ned till Niörva sund. Hans män kalla honom Blot-Sven, 
därför att han är hedning och fasthåller den gamla seden att offra en hök 
eller någon annan rovfågel, så ofta han går till sjöss. Visserligen äro ju 
vi döpta kristna, men en stor mängd kristet folk lär också vara med honom. 
Det är därför min åsikt, att vi raskt skola segla till honom förbi Sikelö 
utan att därför försmå ett gott strandhugg emellanåt, om tillfälle bjuds.



-Jag har också hört om Blot-Sven, men det lär vara en misstrodd man, som 
envist förföljs av otur. Nyss var han nära att bli tagen till konung av 
hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen valde i 
stället hans svåger Inge. God skytt lär han vara, men det påstås, att när 
han spänner en båge, brister strängen. Det finns ett ordstäv: När Sven 
spår solväder, blir det regn.



-En dålig spåman är inte att förakta, sade Ingemund. Man kan ha lika stor 
nytta av honom som av en god, bara man på förhand vet, att han 
alltid spår falskt. Sedan rättar man sig därefter. Sven lär sällan ha en 
hjälm på huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han är vida 
berömd både för sina härjarefärder och sin slughet. Han lär också vara en 
skicklig harpolekare, fast han föraktar de unga isländska skalderna, som 
bara smickra de nu levande. Själv lär han hellre sjunga de uråldriga och 
annars nästan bortglömda blotkvädena till asagudarna och asynjorna. Önska 
vi att uppnå hemmet levande, är det en god lägenhet för oss att segla i så 
stort sällskap.



Hallsten fann att det var klokt tänkt och behövde icke övertalas längre, 
innan han förklarade sig villig. Bröderna gingo därför hem till 
väringsgården för att uppsäga tjänsten och samla hop sina tillhörigheter, 
som varken voro oansenliga eller få. Många av de andra väringarna hade 
också hunnit att tröttna, och det var sammanräknat trettio män, som i 
dagningen gingo ned till skeppet med sina säckar och skrin.



Ett präktigt väder gynnade deras färd, fast det blev sparsamt med sömnen, 
ty de måste nästan beständigt passa på skeppet. En gång kommo de till en 
ö, där en liten stad låg inbyggd i tre sönderfallna tempel utan tak. Där 
gingo de upp och utkrävde en dryg skatt och vilade sig flera dygn i fröjd 
och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna där för alltid och 
göra sig till samkonungar över ön, men de gingo bort och viskade med 
varann. Och när de kommo tillbaka var deras enda svar, att seglet genast 
skulle hissas.

Icke långt efteråt kommo de till en borg, som låg på en ödslig 
lantudde, men den var illa befäst och borgkarlarna kommo ned till stranden 
och bådo om guld. De sade, att de själva stammade från nordmän och att de 
gärna på nytt skulle vilja se starka nordmän ibland sig. För att visa, att 
de menade allvar, ställde de upp alla sina döttrar på klipporna. Som de 
också voro ungefär trettio, frågade borgfolket sjömännen, om de icke ville 
välja var sin och sedan stanna med Ingemund och Hallsten till hövdingar.



-Jag har sett många sådana borgar byggda av nordmän, svarade Ingemund och 
vände sig till brodern. Några ha ännu varit mäktiga och starka, andra 
nästan utdöda liksom denna. Jag har kommit till sådana borgar i Gårdariket 
och ännu fler lära vi träffa utefter kusterna hela vägen, ända till dess 
vi nå hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom sitt läge kan 
göras så ointaglig i händerna på en rik man. Vill du stanna, skall jag 
gärna lämna dig hälften av mitt guld.



Hallsten visade sig då ganska ängslig och förklarade, att Ingemund hellre 
borde stanna, efter han var äldst. Ingendera ville bli där, men båda ville 
att den andra skulle stanna. Därför flög seglet fort upp på masten igen.



När de ankrade vid Niörva sund, fingo de höra, att nordmännen länge sedan 
vänt tillbaka mot norr. De gåvo sig då ut på det stora saltet och styrde 
efter vinternätterna.



Det blev en hård färd, ty tre män måste alltid sitta vid styråran, och de 
andra hade full sysselsättning med att ösa. Först upp mot England 
fingo de i sikte en flotta på bortåt fyrtio snäckor. Ett skepp var större 
än de övriga och hade guldbelagda svirar. Både det gapande drakhuvudet och 
stjärten voro klädda med glänsande fjäll. I lyftningen stod en bredaxlad 
man med hövdingens märke. Det var fäst på en stång som andra 
hövdingamärken, men det var varken av guld eller silver eller trä eller 
tyg utan av smitt och vridet järn. Det föreställde en ringlad orm, som 
Iyfte huvudet mot en stjärna. Väringarna anade, att det föreställde 
vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven.



För att giva sig till känna stämde de upp en sång på götamål. Genast fingo 
de svar på sveamål och norskt mål och togo då ned seglet och rodde in 
mellan snäckorna. Där blevo de väl mottagna och fingo blodgräddat bröd och 
många andra nordiska rätter, som de i åratal längtat efter. Sedan följde 
de Sven och vunno både ära och byte, och Ingemund och Hallsten räknades 
snart till de mest berömda bland hans män.



Slutligen hände det, att flottan en hel vecka låg och väntade på lugnare 
väder för att hålla ting på öppna havet. Under hela tiden kunde männen på 
de olika skeppen icke meddela sig med varann annat än då och då med ett 
rop eller genom att svänga en fackla. Men en röd mantel, som hissats på 
hövdingaskeppet, sade dem, att ting förestod och att de icke onödigtvis 
fingo släppa varann ur sikte. De kände sig därför hungriga efter 
nyheter och blevo storglada, när äntligen en morgon grydde med vindstilla. 
Skeppstjällen och seglen blevo nedtagna. Alla de fyrtio snäckorna roddes 
fram till hövdingaskeppet och lades i ring utanför ring, de största och 
praktfullaste innerst och de mindre ytterst. Landgångar blevo sedan 
fasthakade mellan relingarna, så att männen kunde besöka varandra och 
komma och gå som på broar i en flytande stad. Så fort allting var i 
ordning, tvådde de ansikte och armar och påtogo full härbonad som före en 
drabbning. De, som ännu icke hade blankat hjälmar och brynjetyg, skyndade 
sig att feja och gnida. Där var mycket skämt och talande, och hela det 
oändliga havet låg spegelblankt utan land.



Sven, som var en gammal och oglad hövding, hade redan tidigt stigit upp i 
Iyftningen. Det var hans vana att stå där och se på molnbildningarna, som 
skildrade upp och försvunno och beständigt ändrade skapnad. Hans 
gråstänkta skägg bestod av en otalig mängd små runda tilltryckta lockar, 
och sådant var också hans hår. Barhuvad som han stod, liknade det en tätt 
om hjässan neddragen mössa av något isgrått och knollrigt skinn. Pannan 
sköt kullrig fram över de små och djupt liggande ögonen, men hela nedre 
delen av ansiktet var intryckt och näsan liten och rak. Svårmodigare 
drömmareögon hade aldrig sett bort över den soliga vattenytan. De voro 
både grå och svarta och blåskiftande som järn. På samma sätt var det också 
med den urblekta mantel, som han bar över brynjan, ty några kallade den 
grå och några svart. Däremot voro hans ansikte 
och hans smala frostbitna armar starkt rödletta, som hade hans hud 
småningom fått den färgen genom att under åratal badas av havets sälta.



Skyarna kommo över himlen som små lamm och rullade ihop sin massa till 
höga berg och till gudar och till flytande världar med träd och städer. 
När han en stund hade betraktat deras lek, knep han hårt ihop ögonlocken 
och stod och tuggade med läpparna.



, Varför kommer aldrig Hallsten Folkesson? frågade han Ingemund, som var 
honom närmast.



-Sannerligen, hövding, därom må jag spörja som du, svarade han kärvt, och 
munskägget borstade sig spotskt uppåt. Men vill du svara mig på en annan 
fråga, så säg mig, vad du ser för underligt i skyarna?



-Jag står och väntar, sade Sven. Jag står och väntar på mina öden, och 
öden likna skyarnas oberäkneliga bilder. Det är slumpen, som bestämmer 
över våra möten med människor, över kärlek och vänskap, över olycka och 
fiendskap. Till och med gudarna måste böja sig under ödesdiserna. Mycket 
har jag lärt, och jag är viss om alltings snabba föränderlighet. Jag har 
slutat att spå och hoppas. Jag väntar.



-Varför frågar du då om min broder?



-Därför att folket vill börja tinget.



-Som jag redan förut har sagt dig, hövding, bad Hallsten mig att ensam få 
låna vårt skepp för två dygn, men något skäl kunde jag inte förmå honom 
att nämna. Jag gick då ombord hos dig och såg, att han styrde i 
riktning mot Orkenöarna. Han visste mer än väl, att vi bara väntade på 
bättre väder för att hålla ting, och med hjälp av sina femton par åror 
borde han, trots vindstillan, kunna hålla sitt ord. Jag ångrar, att jag 
gav efter för hans begäran, ty obetänksam som han är, behöver han en lugn 
rådgivare i sin närhet. Men däråt är nu ingenting att göra, och vi få 
hålla ting honom förutan.



-Honom förutan! Nej, Ingemund. Han är en av våra yppersta, fast han tagit 
kristnan som du och många andra. Jag har ju med mig både vildmän från 
Hålogaland och kristna från Trondalagen och daner och götar.-Och med ett 
vänligt men bittert småleende klappade han Ingemund på skuldran och 
tillfogade:-De, som vilja uppåt mot ära och makt, veta nog vad de böra i 
en tid, då alla konungar låta döpa sig.



-Det finns något, som heter tro, hövding.



-Inte för unga människor med så otålig hjärtklappning som ni båda. För er 
är världen ännu så länge grekkonungens oplundrade skattkammare. Ni äro yra 
och upptagna av er själva och ha hårdare pannor än bockar. Vad bekymrar 
det er i dag, om slutligen dödsguden är den enögde asafadren eller en 
annan? Vad gör det er, om det är den långbente Höner med sina storkar, som 
springer omkring och lägger in spenbarnen i stugorna, eller om det är 
Sankt Niklas med sin stav och vattenbalja? Minnas ni ibland ens själva, 
när ni buga som djupast, om det är Tors eller Kristus' märke ni teckna 
över hjärtat? Gudarna äro till för oss gamla, och jag fröjdar mig åt 
er unga hälsa. I mannaminne har ingen så stor vikingaflotta som min varit 
under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig träff var 
det för er att få vara med. Ni ha tur, Folkesöner, och ni komma att gå 
långt... om ni inte dräpa varann.



-Du menar något med de sista orden.



-Annars skulle jag väl inte ha uttalat dem.



-Du menar mer, än du säger.



-Kanske. Jag har kommit en hemlighet på spåren.



Han satte sig ned på bänken, men folket var otåligt och gjorde buller.



-När som helst kan det blåsa upp igen, knotade några. Det höves inte att 
vänta på en så ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit .nysmän till 
dig, och vi vilja höra, vad de ha att förkunna.



-Varför dröjer Hallsten? frågade Sven och vände sig åter till Ingemund.



-Ja, svare den, som kan.



-Och om jag kan det bättre ån du, Ingemund ?



-Då kommer jag ändå i det längsta att tvivla.



-Ändå vet du, att Hallsten om kvällarna brukade sitta hos mig i 
skeppstjället. Det har fördrivit tiden för mig att höra på honom. Jag har 
redan så vant mig vid hans sällskap, att jag nu saknar honom, då han är 
borta.



-Och vad har han då haft att förråda?

-Litet nog, om du så vill, och ändå ganska mycket för en gammal 
man, som själv bara har ett svärd till sovkamrat.



En glimt av oro lyste upp Ingemunds ögon.



-Har han talat om hemmet?



-Om er far har han inte sagt mycket.



Ingemund blev lugnare.



-Vår far är en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.



-Fägnar mig, fägnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer 
skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era 
lekar och tidsfördriv i barndomen. Var det inte så att ni, fadern 
ovetande, stundom smögo er långt bort i skogen och lekte med en liten 
gullhårig mö från granngården?



-Nå, nu känner jag igen Hallsten på dina ord. Han hör till de män, som 
skulle må väl av att emellanåt äta ett varghjärta.



-Lovade hon att vänta på er?



-Barn som vi voro, talade vi bara om lek.



-Och sedan gingo ni båda och fäste er vid minnet av henne. Nu tör hon 
vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund ?



-Hon bör till och med knappt längre kunna kallas ung.



-Fullmogen kvinna har stort anseende där hemma. Jag har hört om kvinnor, 
som blivit bortrövade, då de redan hade grått i håret. Men hur kunna ni 
veta, att hon går och väntar på er så länge?



-Därom veta vi heller ingenting, men till den trakten hitta sällan 
några giftomän. Och är hon en klok kvinna, bör hon själv förstå, att ett 
gifte i den enda granngården skulle passa henne bäst.



-Däri har du kanske rätt, och kvinnorna där hemma äro tålsamma.



Ingemund ryggade tillbaka med ett leende.



-Jag kom för att hålla ting med dig, hövding, och anade inte, att du vid 
dina år kunde vara så nyfiken på våra hjärtegriller.



-Visserligen, men du vill ju ha besked om Hallstens färd ?



-Jag ser inte meningen i allt detta.



-Och mig förefaller det däremot, att jag börjar se den allt tydligare. 
Hur var det hon hette, grannbondens dotter ?



-Holmdis var hennes namn.



-Ja, Holmdis var hennes namn. Det hade fallit mig ur minnet, men nu 
finner jag, att det stämmer. Och är det inte så, att ni ofta tala om 
henne, och att ingen av er vill giva efter?



-Ännu en gång, hövding! Jag kom till ditt skepp i andra ärenden. Efter du 
vill veta det, så är det sant, vad du säger. Men är det för att göra mig 
till gyckel, som du hela tiden talar så högt ?



-Hören nu, alla skeppsmän, att det var sant ! Jag har fått tycke för de 
båda Folkesönerna och är angelägen att stryka bort den skugga, som i era 
ögon ibland dröjt över dem, därför att de uppenbart gått och burit på 
någon gemensam hemlighet. Nu är höljet bortryckt. De båda bröderna 
äro fästa vid en och samma kvinna. Är det något att förtiga eller 
att blygas över ?



Ingemund blossade upp.



-Som goda bröder ha vi lovat varann att ändå hålla hop i vänskap och att 
vid hemkomsten fritt tävla om henne med våra skänker. Ulv Ulvsson, hennes 
far, är av gammal släkt och lär bli sträng att tala med vid brudköpet.



Sven fortsatte att fråga:



-Vilka skänker har då Hallsten med sig?



-Ännu så länge inga, så vitt jag vet. Den stormodige mannen har ratat 
allt, gått förbi allt, ansett ingenting gott nog. Så var det i 
grekkonungens skattkammare, där han bara kom sig för att behålla några 
pärlor och stenar till skor och kläder. Men med vilken rätt fortsätter du 
inför folket ditt närgångna förhör ?



-Vad det lider, skall du förstå skälet, Ingemund. Och du själv, vilka 
gåvor har du ?



-Jag har hållit mig till rena guldet, svarade Ingemund med växande 
förtrytelse, skönjbart besluten att snart tvärtystna. Vill du se, så har 
jag smält ihop det till två tjocka ringar, så mjuka att en stark kvinna 
kan böja dem, och så tunga, att de väga upp mitt svärd. Här sitta de 
uppträdda på bältet.



Sven kände på ringarna och på svärdet.



-Det skall vara lätta svärd och tunga guldringar, som kunna tävla om 
vikten, sade han. Men hur är det med ditt svärd, Ingemund? Det är 
verkligen lättare än guldet, ja, nästan lika lätt som snibben på din 
mantel.

Ingemund teg, men i harmen ryckte han med ens svärdet ur skidan och 
höll det framför Svens ögon.



-Det är av trä, sade han. Är du nöjd? Vid gud, hellre må några fiender få 
slippa undan med livet, än att jag i en het stund skulle kunna hugga ned 
min egen broder.



-En sådan avund och vänskap är då rådande mellan dessa bröder ! Där kunna 
ni alla höra. Det var hemligheten. Men skall jag nu tro mina ögon. Där 
kommer ett segel !



-Det är svårt att segla på blankt vatten, gäckades Ingemund, men när han 
vände på huvudet, upptäckte han verkligen en seglande snäcka. Hon kom 
långt borta mitt i en frisk bris, som pilsnabbt glittrade fram över 
vattnet, och på den gula randningen igenkände han, att det var Hallstens 
segel.



Så snart snäckan hade lagt till vid den yttersta ringen av skepp, hoppade 
Hallsten raskt över till nästa fartyg och sprang framåt mot 
hövdingaskeppet på de vacklande broarna. Han var lätt att känna igen på 
silverhjälmen med den gyllene fisken och på det fladdrande håret Ju 
närmare han kom, dess präktigare blixtrade också hans väringekläder av de 
dyrbarheter, som syntes honom för lätt vunna att spara på, men som ändå 
voro honom för lockande att icke bära. Han skyndade sig genast vägen fram 
till Sven, som nu återigen stigit upp från bänken, men nu syntes det att 
hans dyrbara dräkt var i trasor. Hans ena knä var bart och sönderrivet, 
han blödde om armbågarna, och två stora och rostiga järnringar voro 
uppträdda på bältet.



-Jag kommer sent, jag vet det, men jag har lyckats ! sade han frimodigt 
och visade, att han icke kunde räcka någon händerna, emedan de voro 
förbundna.



-Är det dessa järnringar, som du tänker bjuda Ulv Ulvsson och hans 
dotter? frågade hövdingen.



Då Hallsten förvånad och dröjande såg sig omkring, tillade han:



-Knappast trodde jag, att det, som du for att hämta, var något så 
oansenligt. Men berätta nu för mig och mina män, vad du upplevat. Du 
behöver inte förtiga något. Jag har sagt dem allt, och fast detta kanske 
till en början tycks dig illa gjort, skall du nog sedan komma på andra 
tankar. De veta, att ni ämna tävla med skänker om samma kvinna och att hon 
heter Holmdis.



Hallsten såg tvekande på brodern.



-Har du inte bättre skött vår hemlighet, är det heller inte mycket kvar 
att gömma, sade Ingemund, ännu mörk i pannan av harm.



-Skeppsmän, ni känna sagan om Olov Tryggvesson, ropade Hallsten och 
undertryckte glättigt sin förlägenhet. Han var den störste bland 
idrottsmän och fruktade icke att klättra upp på de mest hisnande fjäll för 
att där hänga sin sköld. En natt berättade vår hövding för mig, att han 
högt på en havsklippa vid Orkenöarna själv sett de sista förrostade 
återstoderna av en järnlänk, som den vågsamme 
klättraren fordom en gång fäst där uppe. Sedan dess kände jag ingen ro 
mer, ty jag förstod, att detta var den skatt, som jag så länge sökt efter 
och som var mer värd än guld. Utan att förtro mig åt någon, styrde jag 
därför till klippan. Ett under var det, att jag kunde hitta något fäste 
och hålla mig fast på tvärbranten. När jag väl hade järnringarna om 
handloven, tappade jag också mitt tag och föll. Och hade inte havet där 
varit så djupt och fritt från stenar, stode jag inte nu här med bytet.



Svens hoptryckta och väderbitna ansikte klarnade för ett ögonblick, och 
han såg milt på Hallsten.



-Vore alla mina män som du! Men vad vill du nu uträtta med de simpla 
järnringarna ?



-Nu kan jag med lugnt sinne fara hem, hövding. Föredrar Ulv Ulvssons 
dotter guldet, då vet jag, att jag i alla fall inte vill äkta henne, om 
hon också sedan skulle vilja skänka sig för intet.



Ingemunds fingrar spelade på träsvärdets fäste. I förtrytelsen glömsk av 
sin vanliga tystlåtenhet, utbrast han högt och hånfullt:



-Ärligt talat, broder. För oss Folkesöner kunde ett gifte med någon av 
Ulvungarnas ansedda släkt vara gott nog, antingen det vunnes med guld 
eller järn.



-Ni se med olika ögon på denna kvinna, sade Sven avbrytande och befallde 
att folket skulle blåsas under märket. Därför blir också er sorg olika, då 
en av er går miste om henne. Tinget är begynt! Nysmännen, som seglat 
ända hit från Svitjod, må stiga fram och tala.



Det blev nu rörelse på det skepp, som låg hövdingens närmast och som för 
icke länge sedan hade anlänt. Det syntes, att de flesta ombord voro 
fredliga sändemän och att endast några få voro rustade som vikingar. Två 
av dem hade brynjetyg ända upp över ansiktet, så att endast ögonen voro 
obetäckta, och de gingo ombord på hövdingaskeppet.



-Vi äro Ulv Ulvssons söner, sade den, som stod till höger. Vi ha redan 
bekänt det för dig, hövding, och nu tacka vi dig för vad du i dag låtit 
oss höra och se. Veten, ni avkomlingar från det skamlösa Folketuna, att 
för er skull kommo vi hit. På havet nedanför Lidandesnäs mötte vi 
sändemännens skepp och fingo nys om, att ni voro här, och då följde vi med 
för att utmana er till holmgång och taga hämnd på ert ätteblod. Men ni 
tyckas vara bättre män än era fränder, och oskyldiga vilja vi inte utmana. 
Också vi ha nu tagit kristen sed.



-Vad har då skett? frågade Hallsten och ville gå till dem, men de hejdade 
honom genom att fientligt slå på sina svärd.



-Så goda vänner äro vi ändå inte, att vi längta att språka med er. Tids 
nog komma ni hem, och tacka till dess Gud för var stund, som går utan att 
ni veta något.



Sven stod och blundade och tuggade med läpparna.



-Vi ha viktigare ärenden, sade han.

Återvänd till ert skepp, Ulvungar. Era svärd äro ännu törstiga och 
klirra i skidorna, och dröja ni för länge här, kunna ni inte hålla dem 
stilla. Det är sändemännen från min svåger Inge, som nu skola stiga upp, 
och jag ser, hur de redan kasta av sig sina varma pälsar. Men det fordras 
stark och van röst till att göra sig hörd på havet. Därför talar jag själv 
i deras ställe. Kanske borde jag glädja mig över att som svåger framdeles 
vid julölet få sitta kungabänken närmast, men hellre sutte jag själv i 
den. Då skulle vi ännu en gång göra stora löften vid bragefullet. Vi 
nordbor ha tagit städer och borgar på alla kuster, men i stället att där 
uppsätta våra egna gudar, hemförde vi de besegrades. Vad jag nu säger er, 
skola ni i en början ha svårt att tro. Den mäktige kejsaren i Saxland har, 
bannlyst och barfota, gått i vintersnön över bergen ända till Canossa för 
att tigga om påvens nåd. Sådana äro nu jordens herrar. Inge låter hälsa 
er, att folket ej mer skall ro ledung under sommaren utan i stället lämna 
honom skatt och giva tionde till påven. Han bjuder och säger, att om ni 
snarast vända tillbaka, skall han upptaga de främsta bland er i sin hird. 
Finns någon här bland er alla, som ännu har trotsets lust och vill stanna 
med mig på havet, höje han sitt svärd !



Ingen enda drog sitt svärd, och det rådde djup stillhet. Det krusiga 
skägget trycktes hårt mot bröstet, och han fortsatte att blunda liksom för 
att bättre höra skärpan i sin egen röst.



-Ett vikingating brukar sällan förlöpa så tyst. Jag står i otur och 
har misstro omkring mig. När jag som barn gick till mina lekar och 
frågade, vilka som ville följa mig, blev det också alltid lika tyst. Nu 
äro mina män trötta och börja tänka på att sörja för sin ålderdom. Det 
återstår bara att lyfta in broarna och ro skeppen i sär och vända dem mot 
hemskären. Jag är en avsatt hövding, därför att jag' blev de gamla gudarna 
trogen.



Han slog upp ögonen vid det brådstörta bullret, då männen skyndade sig 
tillbaka till de yttersta skeppen. Under det att årorna sattes ut, följde 
han skyarna, som reste sina lätta och flyktiga byggnader över 
vattenspegeln.



11 Kapitel 11.



Det var nedmörkt, och i skogssträckningen rörde sig en rad av skridljus. 
Först kom ett och sedan ännu ett, och det blev aldrig något slut på det 
långa tåget av vandrande lågor. De brunno stilla och klart, ty vädret var 
lugnt. Ibland gömdes de bakom en skyddande hand, om det susade till i 
trädkronorna, och kastade då skenet bakåt på stränga och allvarliga 
ansikten. Det var Inges hirdmän och huspräster, som förde Ulv Ulvsson med 
sig ut i skogen. Hans händer voro bundna med ett rep. Bredvid honom gick 
Inges jarl, en ung skrivkarl, som stod närmare konungens bönpall än hans 
rustkammare, och i sin släta svarta kåpa såg han ut som en munk. Håret 
skiftade något i rött, och en klok, torr ärlighet besjälade de magra och 
kärva dragen.



De fortsatte att gå allt djupare in i skogen, ända till dess de voro på 
stort avstånd från alla människoboningar. Där samlade sig slutligen alla 
Ijusen omkring en död ekstam, och vid den blev Ulv Ulvsson fastbunden.



Jarlen ställde sig framför honom och såg honom djupt in i ögonen.

-Jag vet, att de kalla mig bondeplågare, sade han, därför att jag 
förvandlar Inges allriksgata till ett segertåg för den nya seden. Jag vet 
också att du är den mest aktade i bygden. Helst ville jag skona dig, men 
någon måste ställas till ansvar, och vi äro för få att besegra de vilda 
stigmän, som befäst sig på en kulle ett stycke härifrån. Du har sagt, att 
dina gudar mest leva vid källorna och under träden i skogarna, och nu 
överlämnar jag dig åt dem till att omkomma av hunger och köld.



Ulv Ulvsson stod lugn och orörlig vid ekstammen, fast hoptorkad av år och 
böjd av sina bekymmer. Han mötte jarlens blick med en sådan fasthet, att 
den mäktige kungstjänaren måste se åt sidan, och då sade han till honom:



-När Loke räknar sina listiga planer på fingrarna, gör han det med en 
sådan iver, att fingrarna ömsa hud alltefter hans tankar. Än bekläder den 
sig med blanka ormfjäll, än blir den grå och rynkig som möglad grädde. Det 
är det, som förråder honom.



-Vad förmår din Loke?



-Knappt mer än din Satan, jarl. Det längsta de onda gudarna kunna komma, 
är att till sist bli ännu ett förhärligande av de goda.



-Varför talar du då om hans skinn?



-Därför att ditt skinn, jarl, skiftar allt efter som ljusen skina på dig. 
Och då tänkte jag: Hur strider och lider inte nu den mannen! Hur brottas 
inte natt och ljus i hans själ liksom på hans anlete !

-Är det jag, som lider?



-I denna stunden är det du, som lider. Jag har mist allt, till och med 
mina söner, som tagit kristnan och måste hålla sig borta. Och i natt kommo 
du och Inge och togo min gård och mig själv. Den enda tjänst du numer kan 
göra mig, är att binda mig vid den ek, som jag så ofta vilade mig under i 
yngre dagar. Jag ber dig heller inte, att du skall benåda mig eller lösa 
mina band. Men vore jag fri, skulle jag från bäcken hämta vatten i 
händerna till att styrka dig med, ty du lider förfärligt.



-Du begynner yra, Ulv Ulvsson. En dåre vore jag, skönjde jag inte allt 
gott, som med tiden kan komma av den nya seden. Jag är upplärd bland 
präster och bergfast i min tro.



-Och du är hård och äregirig, och därför genomlider du skammens alla kval 
över att vara så svag, att du måste begå det värsta av alla brott och 
förgripa dig på andras tro. Du skulle efterskänka mången god dag av ditt 
liv, om du nu sluppe att stå här. Din enda lisa är, att det åtminstone är 
nedmörkt.



-Varför vill du inte lyssna till mig, du präktige odalbonde ?



-Därför att din gud är en mänsklig gud, som fägnar sig åt mänskliga 
seder. Vi, som plöja och så och ströva i urmarken, höra närmre omkring oss 
urmarkens andar. Och din veka mässa och dina broderskyssar äro dem en 
styggelse.



-Jag trodde, Ulv Ulvsson, att du var en vän av mänsklig ordning och tukt. 
Var man prisar din rättrådighet, och din gård är den bäst skötta.



-Jarl, din gud lär mig inte, hur jag skall styra min häst, hur jag skall 
lägga min pil på bågen eller sira min sal. Och när mina söner och döttrar 
få kärleksångest, var är då din gud? Jag har anlagt vägar och satt träd, 
därför att asagudarna bjuda det och kalla det god gärning. Jag har också 
gått till mina harvar och plogar och alla övriga redskap, som blivit 
signade vart år och som vi nordbor anse heliga. Jag har gått ut på åkern 
till allt, som gror och växer. Över allt har jag frågat efter din gud, och 
en mängd små och stora röster liksom från ett beständigt porlande vatten 
ha svarat mig: Varför kommer du till oss livsgudar och växtgudar och 
spörjer efter människoguden ?



Jarlen letade fram ett silverkors ur bröstet och kysste det lidelsefullt. 
Sedan höll han upp det framför den bundne, men korset skalv i handen på 
honom.



-Ännu kan jag hjälpa dig, Ulv Ulvsson. Vill du två dig ren i Jordans älv, 
vill du bli den skuggande palmen för de många, som här försmäkta i otrons 
ökensand? Förnekar du Kristus?



-Gudarna äro oräkneliga som träd och källor, som frön och regndroppar, 
och ingen av dem förnekar jag, svarade Ulv Ulvsson eftersinnande och 
långsamt. Men några av dem äro oss främmande, och andra äro oss nära. Du 
talar om en älv, som jag aldrig badat i, ett träd, som jag aldrig kvistat. 
Våra gudar komma i nordanvädret och tordönet 
eller i vårdagjämningen, och de gå omkring med kornet på människornas 
heliga åkrar. Om vi nu också sveke dem, skola våra efterkommande intill 
yttersta tid ändå aldrig sluta att höra dem, när de sitta på sitt skepp om 
natten, när de äro ute på jakt eller när de ensamma stå med sin yxa på 
sveden.



-Så ha vi då ingenting mer att säga varann, Ulv Ulvsson, framviskade 
jarlen och gömde korset i kapan.



Och återigen började ljuslågorna att tåga, en efter en, ända till dess den 
sista var försvunnen.



Frosten small i träden och emellanåt flyttade sig någon storfågel på sin 
gren, men de flesta djur höllo sig stilla. Det låg litet gles snö på 
granarna, men långa sträckor var marken hård och bar. Bäckarna voro 
isbelagda, och endast på de brantare ställena forsade och porlade vattnet 
entonigt.



På den högsta skogsåsen ledde en bred stig, och där kommo två vandrare. 
Deras jämna och tunga fotsteg på den frusna marken hördes vida omkring, 
och fast de hade gått ända från Lödöse på den västra kusten, tycktes deras 
brådska och otålighet växa med vart andedrag. Det var de båda 
Folkesönerna, och ännu buro de sina präktiga väringekläder. Redan vid 
landstigningen hade de med ett språng skyndat upp på bryggan och sedan 
genast begivit sig i väg. Deras åstundan var att genskjuta Inge på hans 
allriksgata och bli upptagna i hans firade hird, innan den övriga skaran 
ens hunnit att vila ut i Lödöse och draga upp sina skepp. De gingo 
tysta bredvid varann, upptagna av sina tankar och förväntningar.



Hovslag dundrade plötsligt långt borta i hällarna. I förstone lät det som 
när en lössluppen häst med hejdlösa språng kastar sig fram över stubbar 
och stenar. Småningom kom trampet allt närmre och närmre genom skogen och 
följde tydligen den tämligen öppna och raka stigen. Pinglet av sådana små 
kläppar och kulor, som allmänt brukades på betsel, väckte hos de båda 
vandrarna en förmodan, att det också möjligen fanns en hand med, som höll 
i tygeln. De båda männen drogo därför sina svärd, och Hallsten, som aldrig 
ville gå miste om en fara, ställde sig med fötterna brett i sär mitt på 
stigen.



Ingemund sköt honom åt sidan.



-Du har elddonen, sade han. Jag skall nog sörja för det övriga.



Hallsten fick nätt och jämnt tid att taga fram det fnöske, som han bar hos 
sig i en hopvaxad valnöt. Det hade tagit fukt från hans egen kroppsvärme, 
och han måste slå sju eller åtta gånger med flintan, innan han fick eld. 
Då var hästen redan alldeles över dem och reste sig, tvärstannande, på 
bakbenen, ty han såg dem i mörkret. Ingemund skymtade ett ögonblick det 
frustande, svarta huvudet mot stjärnorna och lyckades att få fast i 
tygeln.



-Vad vilja ni mig? frågade en klangfull kvinnoröst. Äro ni också Inges 
karlar ?



-Inges karlar? Är då han så nära? sade Ingemund. Nej, ännu äro v; inte 
hans män, men vill Gud, skola vi snart bli det. Varför så brått, 
valkyria ?



-Därom behöver jag inte lämna dig några upplysningar.



-Män, som gå ensamma i skogen, bli till sist nyfikna på vad som händer i 
världen. Varifrån kommer du ?



Hallsten fick nu vaxveken tänd, och i en blink urskilde bröderna två 
tjocka hårflätor och en blå kjortel, som snävade om knät, ty kvinnan satt 
gränsle över hästen. Av ansiktet sågo de däremot icke mycket, ty hon 
började genast att hugga Ingemund över armen med en liten yxa, och vart 
nytt hugg skuggade över huvudet. Yxan bet ej på brynjetyget, men uppretad 
av smärtan, som slagen vållade, lyfte han sitt svärd till motvärn. Vid 
nästa hugg sprang det i bitar, så att bara de vassa träflisorna sutto kvar 
i skaftet. Storligen förundrad upphörde hon genast med sin strid, men 
veken brann då ut och Hallsten hade ingen annan med sig.



-De hade rätt där hemma, utbrast hon, då de ibland brydde mig för att jag 
visste så litet om, hur det tillgår ute bland främmande människor. Nog har 
jag förnummit, att järnklädda kämpar kunnat giva sig till att överfalla en 
kvinna, men att de fäkta med träsvärd, det har jag ännu aldrig hört.



-Jag hoppas också att snart inte längre behöva ett så skört och ofarligt 
vapen, svarade Ingemund och kastade ifrån sig det tomma fästet. Är det 
långt till Ulv Ulvssons gård ?

-Till Ulv Ulvssons gård? Därifrån kommer jag, men jag vet knappt 
rätt, om den längre är hans, så överfull är den i natt av hirdfolk och 
svenner.



-Därför att de äro så många, har du flytt?



-Nej, inte därför, men därför att konung Inge är med.



-Där konungen sitter, där bör vara trygghet.



-Vet du då inte, att Inge är den farligaste kvinnokarlen i hela landet?



-Du är rädd, att han skall röva dig med Slg.



-Nej, Inge bortför inga kvinnor. Det behöver inte konung Inge. Han rövar 
dem med sina ögon och med fagert tal.



-Och dig frestade han?



-Inte det, inte det, men han lät jarlen leda bort min far, jag vet inte 
vart. Jarlen, som är grym och hård, ville tvinga honom att taga kristnan, 
och då han vägrade, blev han bortledd. Inge satt i högsätet och rodnade 
och teg-och därför vill jag inte längre visa honom vanlig hövisk 
gästfrihet.



-Du kunde ha stannat och vänt honom ryggen.



-Det säger du, som aldrig har mött honom. Ingen vänder ryggen åt honom. 
Att visa honom ett ovänligt ansikte, det är en svår konst, och därför 
satte jag mig på hästen och flydde. Han är så modig, så glad, så strålande 
i högsätet som Tor själv, och hans handslag är så gott. Det finns många 
ordstäv om honom, men det allmännaste är detta: När Inge skrattar 
ler hela jorden med honom.



Hallsten gick nu också fram till hästen.



-Din far, det är då Ulv Ulvsson? frågade han, men rösten stockade sig i 
strupen, så att hon med nöd förstod honom.



-Visst är jag hans dotter.



-Du behöver inte frukta redliga män. Vi äro inga fiender och stå färdiga 
att hjälpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina egna 
bröder.



-Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade några 
fiender annat än på Folketuna.



-Menar du Folke Filbyter och hans söner?



-Vilka annars?



Bröderna stodo tysta i mörkret och Ingemund släppte tygeln. Slutligen sade 
han:



-Vi trodde, att Holmdis skulle gömma vänliga tankar för Folkesönerna.



-Jag heter Ulva. Hur långt ifrån äro ni, som inte ha hört om Holmdis ? 
Min stackars syster blev bortsläpad till Folketuna med våld, och när hon 
hade fött Ingevald en son, dog hon och blev satt i hög.



Då de icke svarade henne något, frågade hon:



-Ha ni nu stigit åt sidan, så att jag kan rida vidare, efter ni blivit så 
tysta? Jag ser varken er eller stigen i mörkret, men hästen hittar.



-Vi lämna dig inte, Ulva, sade Ingemund. Hur skulle du kunna livnära dig 
i något nattbol ute i skogen? Bättre är det, att vi vända din häst 
och följa dig tillbaka till ditt hem, där du har ditt sovställe och dina 
trälinnor. Nyss kände du dig hjälplös och utan manligt skydd i ditt eget 
hem, men nu har du träffat vänner. Vid Gud min drotten, vi skola vaka över 
dig, och du behöver inte mer gå fram inför Inge. Men spörj oss inte vilka 
vi äro och varför vi tiga och ha så litet att säga. Vi äro bara två 
hemkomna väringar, som äro nyfikna att få veta om allt, som hänt under 
deras långa frånvaro, men som bli främmande och stumma, när de fått sin 
Iystnad mättad.



Hon besinnade sig en stund och svarade tveksamt:



-Min far och de försiktigare grannbönderna hade gjort i ordning en stor 
vetsla åt Inge, då budkavle kom om hans färd. I början gick också allt 
lustigt till, och fast vi voro oroliga, försökte var och en att visa sig 
lugn. Men slutligen stego husprästerna fram och predikade, och jarlen 
uppmanade sedan alla som voro närvarande att avsvärja de gamla gudarna. Då 
flydde genast grannbönderna, och far stannade ensam kvar och talade om 
Oden. Det var det, som vållade hans ofärd. Det lät så underligt avlägset 
som från en bergshåla långt borta, och jag gömde mig bakom väggbonaden. 
Där stod jag och grät. Jag såg honom inte, när de ledde bort honom, men 
sedan sprang jag ut.



-Och nu råda vi dig uppriktigt att vända tillbaka.



-Vilka ni än må vara, märker jag nog, att jag haft lyckan att 
träffa välmenande människor. Ja, vart skulle jag ta vägen i skogen? Däri 
ha ni kanske rätt. Jag är heller inte så modig, som jag låtsades nyss i 
min förskräckelse, men jag tänker alltid på min syster och hur hon skulle 
ha gjort. Och henne försöker jag att likna.



-Hon skulle inte ha flytt för Inge.



-Nej, hon skulle inte ha flytt. Hur kunde jag tänka det ? Nu sade du 
något, som tvingar mig att vända.



Hon vände själv hästen och de följde bakom henne på stigen. Ibland kommo 
de så nära inpå länden, att de stötte mot den med axeln, men andra stunder 
växte avståndet. En gång, då det blev större än förut, sade Ingemund 
sakta:



-Där nere åt slättsidan en timme härifrån ligger Folketuna, Hallsten. När 
tror du, att vi komma att gå den vägen?



-Aldrig, aldrig.



-Det är också min tro. Där må han sitta, den gamle, i sin ensamhet utan 
vetskap om det onda, som han gjort oss, men en skam för sitt eget husfolk. 
Den enda barmhärtighet vi kunna visa, det är att försöka glömma honom. Vår 
härkomst är inte att skryta av, Hallsten. Blir Inge frågvis, så hav 
munläsa!



-Så långt framåt kan jag nu inte tänka.



-Och för mig är det tvärtom just framåt, som tankarna rusa på. Holmdis 
var ju ett barn och alltsammans var en lek. Vem vet ens, om vi någonsin 
betydde något för henne ! Allvaret kom sedan, men det var något annat. 
Allvaret, det var var tävlan om vem av oss, som skulle vara man att 
knyta en förbindelse med Ulvungarnas ansedda släkt. Och aldrig har jag 
bättre än nu förstått, hur väl vi behövt ett sådant gifte. Jag fruktar, 
att det, som till sist grämer mig mest, är att tillfället glidit oss ur 
händerna... fast nog minns också jag med ömsint vemod den lilla mön, som 
vi lekte med i skogen. Ära, ära, det är ändå en rätt lösen för två 
väringar som äro på vandring till konungens hird.



-Din sorg är så olika mot min, broder, svarade Hallsten. Och sedan 
talades de icke vid under hela vägen.



12 Kapitel 12.



Inge satt i Ulv Ulvssons högsäte, ungdomlig, skägglös, glittrande av 
hjärtats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget var allt igenom av 
silver och den fagerblå skjortan överströdd med silverhökar, som hade 
vingarna utspärrade. Han höll en stor samdricka med män och kvinnor, och 
ibland böjde han sig framåt som ett ungt lejon? färdigt att när som helst 
taga språng.



På sin allriksgata förde han med sig en hane i en guldbelagd bur och två 
kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphängd framför 
lucksängen, så att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle 
väcka honom till de föreskrivna bönetiderna, ty han var en väldig jägare, 
som kom hem trött om kvällarna, men han var icke mindre ivrig i andakt och 
bön. Julia var hans käresta och Julitta hennes syster. Till sitt yttre var 
Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager, men hon följde 
beständigt med av hängivenhet och beundran för den äldre systern för att 
betjäna och förströ henne som en frivillig trälinna. Hon var så ordsnäll 
och glad, att hon roade och underhöll både konungen och de andra med sina 
infall. Också stod hon nu vid bordsänden med armbågarna i sidorna 
och händerna öppna och berättade. Alldeles höljd av smycken satt Julia 
inkrupen hos konungen med hans arm över sin axel och lekte med hans 
fingrar. Eller också drack hon tvemännings med honom ur hornet. Det var 
ett ganska märkeligt horn, som Inge hade fått i vängåva av sin jarl. Det 
stod på ulvtassar av järn och var ristat med många runor, och det sades, 
att det fordom hade tillhört dvärgarna. Inge trodde, att det gav tur på 
jakt, och Julia, att det skänkte lycka i kärlek.



Jarlen återkom nu från skogen, och på ärmen av den svarta kåpan låg ännu 
litet gles snö, som fallit från grenarna. Han höll ut händerna framför 
sig, så att alla, som stodo i dörren, måste vika åt sidan och lämna rum. 
Hans män gingo också in med honom och satte alla sina ljus på stakar och 
bordshörn, så att hela salen började glimma.



-Vän och jarl, började Inge. Du ser dyster och plågad ut. Du kommer att 
bli glad igen, när du får höra en mässa.



-Jag har haft ett tungt värv i afton, svarade han torrt, och alla de 
yngsta prästtjänarna, som brukade passa upp vid altaret med rökelsekaren 
och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande. 
Vad jag hade att utföra i skogen är fullbragt. Må nu de män av ditt följe, 
som varit utskickade åt andra håll, berätta sitt.



Hirdmännen, som också voro klädda i silverbrynjor och blå skjortor, 
började röra på sig utefter bänkarna, och en av dem reste sig.

-Mycket har inte hänt mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att 
förmäla. I skogen hittade jag en finnkvinna, som låg framstupa och stel 
över en skål med vatten och en uppsprättad snok. Hon hade sådana 
kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Bönderna sade, att hon hette 
Jorgrimmes dotter och att hon försökt att öva sejd mot dig, konung Inge. 
Men tydligen hade sejden gått tillbaka och dödslagit henne själv. Jag 
betraktade henne en stund och mindes ordstävet: Den häst, som Inge rider, 
kan inte snubbla.



-Det hade varit bättre om hon levat och blivit förd hit, så hade hon 
kunnat spå oss segerlycka, ropade Julia och släppte konungens fingrar.



Hela hirden stämde in med skallande ja-rop och viftade med ringhandskarna 
åt Julia.



En ung djäkne reste sig från den bortersta bänken.



-Hirden är dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju också i 
vapenlekarna eller övningarna till häst, och gäller det fara, står du 
bland männen med spjut i handen. Det är svårt att göra sig hörd, när du 
nyss har talat.



-Ämnar du hålla en av jarlens vanliga botpredikningar över mina synder ? 
frågade hon isande lugnt.



-Kanske borde jag det, ty hölle du inte mot jarlen, hade vi längesedan 
förgjort både Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspräster veta 
nog, att du hemligt är den gamla läran mer tillgiven än drottningen, som 
sitter hemma i Skara.



Inge rynkade pannan.

-Blev du befalld att räkna upp jarlens vänner eller fiender? sade 
han.



Den unge prästen skälvde till och böjde huvudet.



-Herre, det är inte för att strida med din kvinna, som jag reste mig, 
utan för att lyda vår avhållne jarl och berätta, vad som tilldragit sig. 
Men fullt hjärta skummar lätt över. Vill du höra mig, skall jag nu likväl 
försöka att samla mina tankar. Jag följde några av hirdmännen till en 
gård, som heter Folketuna. Alla där hade gjort förbund med Älg 
Klubbehövding och hans stigmän och befäst sig så starkt på en kulle, att 
de voro oåtkomliga. I stugan fann jag ingenting annat än en gammal 
ihjälsvulten gubbe, som låg fastkedjad i väggen med en kalvklove.



-Låg han fastkedjad? frågade jarlen.



-Som jag säger, han låg i kedjor. Men en besynnerlig man måste det ha 
varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar på 
väggen. Orden lutade och pekade så snett och vint som ritade av en blind. 
Särskilt rosade han sig lycklig, därför att han fått lära, att allt 
mänskligt stod på huvudet, att allt på jorden var uppoch nedvänt. Han 
slutade sina anteckningar med en bön till Gud, att det alltid måtte förbli 
så- för människornas storhets skull.



-För människornas storhets skull, upprepade jarlen tankfullt. Den mannen 
visste, vad han skrev.



-Du är svårmodig i dag, jarl, sade Inge.



-Vad värde skulle jag nyss ha tillmätt Ulv Ulvssons ståndaktighet, 
om han lidit rättvist eller väntat, att rättvisa människor snart skulle 
stiga fram och hjälpa och tacka honom !



-Ångrar du din stränghet?



-Jag kan inte ångra den, men jag är tung till sinnes. Det blir bättre, 
när jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag längtar till min trånga cell 
på kungsgården. Det sorglösa livet här gör mig otålig - och ännu är du 
halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.



-Jarl, vi måste dricka tvemännings, utbrast Julia med bitter glättighet 
och läppjade på hornet för att sedan räcka honom det.



-Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett så starkt kryddat mjöd 
bekommer mig.



Han såg sig omkring för att länka samtalet vid något annat.



-Jag ser två vapenklädda och obekanta män i dörren. Vem har bjudit er att 
komma ?



De tillfrågade stego käckt på, fast hälsningen icke tycktes dem 
synnerligen vänlig.



-Vi komma inte för att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick 
genast uppror och trots i hjärtat. En tignarman i prästkåpa som du är inte 
mycket efter vårt tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.



-Det är gott och väl, men sådana friare löpa här var stund. Så fruktad 
och älskad har redan min herre blivit, att det knappt lär finnas en man i 
hela Svitjod, som inte skulle skatta sig lycklig att bli upptagen i hans 
husfölje. Han är den uppgående solen. Han är lejonet, som går fram 
över våra hjässor. En sådan årsväxt, som under den sista sommaren, hade vi 
aldrig i mannaminne. Känna ni ordstävet: När Inge skänker Kristus ett pund 
vax, ger Frey bonden fulla ax.



-Vi ha förnummit, att han har lyckan med sig. Annars skulle vi ha uppsökt 
en annan herre.



-Det är väl sagt, det är frimodigt sagt! ropade Julia och sträckte sig 
fram över hornet.



Då ropade hela hirden:



-Hell dig, segerkonung, skördekonung, lyckokonung !



Genast blev fullet inburet tre gånger, och sedan minnena druckits för 
Kristus och hans moder, tömdes hornet för Inge.



Jarlen märkte, att han fått nya fiender i de båda männen, och då det 
första sorlet lagt sig, sade han till dem:



-Hirden är inte längre en hop av vilda slagskämpar som förr. Jag vill 
göra den till ett brödraskap av kungsmän och ädla rådgivare. Därvidlag har 
jag Inges bifall.



-Det kan inte ändra vår önskan.



-Men er frejd, er börd? ropade jarlen med skärpt röst. Konungen är noga 
med sådant.



-Det är du, jarl, som är sträng med börden och vill lära Inge att också 
vara det, svarade Julia storleende. Präktigare kläder och rustningar än 
dessa båda mäns har ingen av dina egna förfäder burit. Se, två tjocka 
guldringar har den ena på bältet!



-Vi heta Ingemund och Hallsten, sade Hallsten, ty det var han, som hela 
tiden hade talat.

Vår far var en rik odalman, och vi mena, att mer behöver du inte 
veta, Inge. Vi äro väringar, som fått lära utländsk sed och kunna giva dig 
många nya råd. Vi ha egna rustningar, och dessutom ha vi med oss många 
pärlor och stenar till sadel och remtyg. Jag har också i mantelsäcken 
flera små blåsor med den röda färg, som grekerna lägga på sina hästars 
hovar och som är fägnesam för ögat. Och gäller det, offra vi livet för 
dig, Inge!



-Mig är det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade 
jarlen. Men hirden är längesedan övertalig. Och du har femton svenner, som 
bära dina facklor, och tjugu, som betjäna dig vid bordet och sängen. Det 
är svårt att hitta sovställen åt så många.



-Alla vilja följa mig, det är hemligheten, svarade Inge. Och jag vill ha 
övertaligt följe.



I detsamma gol hanen till midnatt. Borden blevo hastigt avröjda och hornen 
togos bort. I stället buro husprästerna in ett altare. Runt om satte de 
alla de brinnande ljusen. Rökelsekaren svängde, och bönerna och sångerna 
begynte. Julia stod kvar i högsätet och plockade på sina söljor, men 
framför altaret knäböjde Inge, den storväxte och höftbrede.



Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesönerna.



-Det är inte så mycket honom själv, som jag fruktar, viskade hon. Det är 
hans många ljus och den blida sången, som göra mig vek i hjärtat. 
Och ännu vet jag ingenting om, vart de förde min far!



Inge märkte henne och ropade:



-Ulva, min syster, kom hit in och lär dig att bedja med oss, ty förvisso 
är du en av de kallade.



Då han såg, att hon ändå drog sig undan och försvann ute i mörkret, 
skakade han leende på huvudet och föll strax in i sången igen.



Folkesönerna hade dock hunnit att en stund betrakta henne, medan hon stod 
kvar bredvid dem i det klara ljusskenet.



-Hon är något lik Holmdis, fast hon inte har samma hårda ögon, sade 
Hallsten. Man känner igen Ulvungarna på den raka ryggen. Nyss ute i 
mörkret, när jag hörde hennes nästan barnsliga svar, föreföll hon mig helt 
ung. Först då hon kom fram i ljusskenet, såg jag att hon inte längre var 
det. Det är tydligt, att hon har levat här med sin far alldeles avstängd 
från andra människor. Under alla omständigheter är hon Holmdis' syster. 
Därför kan hon förlita sig på oss, och du skall sedan gå till henne, 
Ingemund, och tala med henne Jag är för bedrövad, och det kostade mig stor 
möda att nyss slå bort alla sorger.



När den sista sången var sjungen, påtog Inge en hjälm med upprätta 
hökvingar och satte sig på en stol framför altaret. Omkring honom stod 
hela hirden. Det var unga och mannavunna kämpar, lystnare att falla med 
ära än att leva och vana vid det milda suset av 
medgångens sommarvindar.



-Vi äro ännu heta och yra i huvudet efter mjödet, sade han, men jag 
frågar er: bifalla ni, att de båda främlingarna upptagas i ert brödraskap, 
bara därför att de äro orädda och tro på lyckan ?



-När fick du någonsin ett nej, Inge? svarade hirden.



Folkesönerna gingo då fram och knäböjde för honom. Han gav dem var sitt 
svärd med silverfäste, och vardera svärdet fick ett särskilt namn. Sedan 
sjöngo prästerna välsignelsen över de nya hirdmännen, och med fingrarna på 
svärdskorset svuro de att följa konungen i liv och död.



-Blir du fördriven från makten, lovade Ingemund, skola vi aldrig 
fullmätta resa oss från ett bord, aldrig fullsövda från en bädd, innan vi 
åter fått höja dig på sköldarna.



Inge omfamnade och kysste dem och befallde att ljusen skulle släckas.



-Vem var det, som suckade så djupt? frågade han plötsligt. Nej, vänta med 
att blåsa ut ljusen ! Jag hörde, att det var någon, som suckade.



-Det är inte bruk att sucka i konung Inges sal, svarade en röst nedifrån 
dörren.



-Är det du, svåger? Det var en förnäm och sällsynt gäst. Jag har ju inte 
sett dig sedan vid kungavalet, och då var det nära, att du talat mig från 
både stol och rike. Det var din rättighet då, Sven, och jag är dig inte 
gramse. Hade inte jarlen visat fram de tunga kornaxen från 
Västergötland, där man offrar åt Kristus, så vet jag knappt, var jag sutte 
nu. När kom du till gården ?



-Nyss under din mässa.



-Var det du, som suckade? Varför står du så ensam nere vid dörren ?



-Jag väntar.



-Mina sändemän träffade dig då på havet, och du följde dem?



-Mitt folk följde dem, och när folket går, får hövdingen gå bakefter.



-Ännu har jag icke träffat ditt folk.



-Jag ser, att mina två bästa män redan hunnit före mig hit, fast de 
färdats till fots och jag till häst. Så brått hade de, och det är gott och 
hårt väglag. Det är ont om snö på vägarna år. Har du tänkt på skörden, 
Inge ?



-Det finns ett ordstäv, Sven: När Inge går på jakt, får bonden kornet 
lagt - och därmed mena de, att då faller inte något regn.



-Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får 
snöga. Det behövs mycket, mycket snö. Det behövs snö, som tyr en reslig 
man som du ända till midjan. Det behövs hela drivor av snö... annars blir 
det missväxt.



-Jag minns från gammalt, Sven, att du är en klen spåman. Men var 
välkommen i mitt följe, och sök dig nu ett varmt och mjukt sovställe.



-Du skall akta dig för din jarl, Inge. Din kvinna har rätt.

-Som du ser, står han här bredvid mig och hör själv vart ord.



-Och därför upprepar jag ännu en gång: du skall akta dig för din jarl. 
Han har förbjudit bönderna att äta hästkött. Vad skola de då leva på ? Det 
hästköttet kan bli dig en dyr stek.



-Så är det, mumlade Julia.



Vänlig och blid som en stark och segersäll man räckte Inge båda sina 
händer åt dem, som stodo närmast, utan att varken hota eller tvista. Det 
var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig kläder och brynja.



-Glöm inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp tidigt. 
Ett kluvet bröd med lingon är det bästa jag vet.



-De sötade lingonen stå i skämman, svarade hon Jag skall i god tid gå ut 
i stallet och stoppa brödet i din sadelpåse, alldeles som jag gjorde i 
dag.



Inge föraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i härnad sov han 
framför fienden med öppen dörr. Hirdmännen begåvo sig därför småningom ut 
och uppletade sina sovställen på skullar och loft. De yngsta prästerna och 
prästtjänarna följde jarlen genom mörkret och omringade honom hövligt 
viskande, men han sköt dem ifrån sig.



-Nej, nej, sade han, jag vill inte höra därom. Jag ligger redan på loftet 
och sover. Min hand får inte vara med om något sådant, jag är inte bara 
Inges tignarman utan också hans vän, och han har gjort allt för mig, tagit 
mig upp ur intet och rustat mig med sitt svärd.

Hans steg dogo bort på den isfrusna gårdsvallen och det blev rykigt 
och mörkt i salen, ty svennerna spottade på fingrarna och nöpo om 
Ijuslågorna. För att få något lyse, plockade de ned de utbrända facklorna 
från väggen och kastade dem på härden. Där flammade de upp för en kort 
stund.



Julia och Julitta höllo på att bädda Ulv Ulvssons stora lucksäng med 
åkläde och fällar. De viskade med varann och skrattade kvävt.



-Du skall inte lägga någon dyna på Inges sida, sade Julia. Han vill ligga 
lågt. Jag är så sömnig. Om jag finge vrida nacken av hanen där i buren 
tills i morgon!



-Jag tänker, att jarlen och husprästerna ändå hata dig tillräckligt 
förut. De äro rädda för din makt över Inge. Men du kunde vara försiktigare 
med jarlen.



-Utmanar han inte mig beständigt? Talar han inte jämt om börd? Men jag 
har ingen börd. Och han s jälv ?



Sven stod kvar i dörren och såg på stjärnorna. Han vände sig om och kom 
fram till lucksängen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.



-Vitt och lent skinn, sade han. Det höves Inges käresta. Men kan du 
verkligen sova lugnt, Julia? Märker du inte, att i år äro stjärnorna 
aldrig ulliga och m juka ? Det finns ingen snö i luften. Och de åkrar, som 
blivit sådda, äro lika gröna som på hösten Jag säger dig, det blir 
barvinter.

Han gick ifrån henne igen för att taga rätt på ett liggställe. Ute 
på gården stodo några karlar och flådde en björn, som Inge hade fällt. De 
visade honom, att det fanns ett märke i pannan efter ett hammarslag, men 
varken något hål efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den 
störste jägaren i Norden. När de hade dragit av huden, togo de den över en 
stång och följde med Sven för att visa honom till det bästa loftet.



På det sättet spridde sig männen i olika nattlag och somnade snart, ty för 
halmens skull vågade de inte bära in något lyse.



Bryggstugan var det enda ställe, där det ännu brann eld. Bönderna och Ulv 
Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett präktigt mjöd, och karet var 
mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att kvinnorna om 
natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk, som vid den 
flitiga mjödhämtningen råkat att samla sig på ytan. Ulva gick mitt ute i 
karet, bredskuldrad och hög som en jättinna, men kjorteln uppfäst över 
knät och en halmkrans på det utslagna håret. Med en slev öste hon upp de 
små kringseglande tapparna av skum. Runt omkring stodo de andra kvinnorna 
med facklor och sjöngo en mörk sång till det heliga mjödet, livsdrycken, 
som bubblade av hemligheter och som själva gudarna hämtat från 
underjorden. För var gång hon böjde sig ned över den svarta källan, som 
speglade henne, uttalade hon en besvärjelse. Hon sköt undan kryddpåsarna, 
som halvsjunkna simmade framför sleven, men deras lukt var så stark, att 
den minde henne om en het midsommardag, och hon blev alldeles yr.



Skummet uppsamlades i en stäva åt bockarna för att fägna hammarguden, 
trälarnas och herdarnas hjälpare. Hammarsmärket var inbränt på stävans 
skaft, och innan hon tog över det, kysste hon det. Stundom räckte hon 
också en fylld slev åt de män, som ännu voro vakna och hade satt sig i 
dörren för att se på. Var och en, som blev bjuden en sådan gåva, var dock 
skyldig att först berätta någon saga, innan han fick läska sig.



Ingemund hade satt sig bland åskådarna, där han snart blev igenkänd på 
sina blixtrande väringekläder. Med kloka och beräknande tankar granskade 
han Ulva, och hon tycktes honom ganska frid och ståtlig, fast hon inte 
längre var i sin första ungdom. Han hade ju vetat, att Holmdis måste ha 
varit ännu äldre, om hon ännu levat. Då turen kom till honom och han just 
mottog jättesleven på alla tio fingrarna för att icke spilla, blev den 
oväntat fattad av andra händer. Några ansikten sträckte sig in genom 
dörren, ohyggligt blåbleka som Leikins pestandar, och drucko häftigt och 
törstigt i hans ställe.



-Ni skall tacka oss sedan, men nu måste vi styrka oss, stammade de, och 
han lät dem få som de ville.



När de återigen hade rusat bort, sade han:



-Dessa prästtjänare ha något i sinnet, efter de smyga omkring utan att 
lägga sig till sömns. Nyss i salen märkte jag nog, hur hotfullt de 
stirrade mot högsätet. Inte heller har det undgått mig, att 
gårdshunden blivit instängd. Och i stallet bultar det, som när någon 
skaftar en yxa.



-Vem skulle våga ett nidverk i den gård, där Inge sover? frågade Ulva och 
såg upp. Allt detta finner du bara på för att locka bort våra tankar och 
slippa berätta någon saga. Du kan ingen !



-Till hälften må det vara sant, vad du säger, Ulva. Jag är ingen 
kringvandrande skald.



-Då skall du få dricka först, innan du begynner, så blir din tunga löst.



Hon bjöd honom ännu en gång av mjödet. Det tycktes honom, att honungen i 
den jästa saften ännu susade och surrade av skogsbin. Då han druckit 
hälften, sade han:



-Jag kan bara en saga, men låt mig slippa att berätta den ännu.



-Vet du då inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en så ädel 
gåva försökte att undandraga dig gammal god sed.



-Min saga har det felet, att jag inte kan slutet på den.



-Ett slut skola vi nog hjälpa dig att grunda ut, bara vi få början.



-Må då alla noga höra på, sade han och tömde vad som var kvar. Efteråt 
skola ni säga mig, vilken av mina båda hjältar som bäst liknar en kvinna. 
För länge sedan levde två bröder, som voro så avundsamma på varann och så 
goda vänner, att vad den ena önskade sig, det begärde genast också den 
andra. Förlorade de en kvinna, som de båda trott sig bundna vid, dröjde 
det inte länge, innan de lika enigt begynte talas vid om en annan. 
De kommo därför överens om att i tid förse sig med det, som kunde behövas 
till en broderlig tävlan vid ett brudköp. Den ena var en vettvill våghals. 
Han klättrade upp på en brant havsklippa och hämtade ned två förrostade 
järnringar, som Olov Tryggvesson fordom hade hängt där under en av sina 
färder. Den andra, som var klokare och allvarligare, betänkte däremot, att 
det med åren kan behövas många kittlar på härden i en stor gård. Därför 
sparde han försakande och troget allt guld, som han kom över, och smälte 
sedan ihop det till två tjocka ringar. Svara mig nu, Ulva: vilken av de 
båda männen skulle du ha valt, om de kommit till dig ?



Hon var så yr i huvudet, att hon först icke förstod honom. Han måste 
berätta om hela sagan på nytt, men då började de kringstående kvinnorna 
att ropa. Några lovade bestämt, att de skulle ha tagit den, som hade de 
oförlikneligt kostbara järnringarna, och andra, att de skulle ha äktat 
den, som förtänksamt kom till fästningastämman med guldet.



-Och Ulv Ulvsson ? frågade Ingemund. Vem månne han hade valt?



-Jag tror, svarade Ulva och besinnade sig en stund, att mig hade 
järnringarna likat bäst, men att han skulle ha sagt: du skall också se 
litet till anletet och ögonen, dotter.



Nu gåvo sig de andra till att svänga med facklorna och sorla och skratta.

-Ulva, Ulva! ropade de. Du skyller på din far. 
Har du i afton redan sett så mycket till anletet och ögonen, att du inte 
märkte järnringarna på bältet ? Då hade vi skarpare syn. Nyfikna och 
undrande upptäckte vi nog, att det fanns både järnringar och guldringar i 
salen.



Hon såg oskyldigt och frågande från den ena till den andra, ännu rödögd 
efter all den gråt, som hade kvalt henne. Hon var den enda, som ej var 
sinnad att glamma, och Ingemund reste sig och gav tillbaka mjödsleven.



-En god natt, Ulva, sade han strävt och bittert. Jag har nu berättat dig 
den enda saga, som jag lärt mig, och jag får tänka på slutet, när jag 
kommer i halmen. Det är tid, att jag tar männen med mig. Jag önskar, att 
det väl vore morgon och att jag såge Inge rida på jakt med sitt lingonbröd 
i sadelpåsen.



När kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjödet. De 
hade fått mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och 
skratt hördes länge i natten. Vad det led, släckte de dock facklorna och 
begåvo sig under fortsatt lek upp på loftet, som sträckte sig över halva 
bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hård skräll, som kom 
många att vakna och ett ögonblick vända sig. Flera gånger tappade de 
bommen, innan de fingo upp den och hittade öglan för haken.



Den instängda hunden hov upp ett klagande skall från en av de bortersta 
bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var då mycket sent.

Inge sov tungt och Julitta sov på bänken ett stycke därifrån, men 
Julia satt upprätt i sängen bredvid honom och såg på de vassa stjärnorna. 
Svens ord höllo henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha 
falskt i sinnet och kallade honom en dålig spåman, men någon gång kunde 
också han råka att spå rätt. Till sist blygdes hon över att tvivla på 
Inges lycka och ämnade just lägga sig ned igen på dynan, men då såg hon, 
att någon kom till dörren och vinkade.



Hon tordes icke fråga, vad han ville, ty Inge var sträng om sin nattsömn 
och hon fruktade att väcka honom. Därför band hon om sig hans fagerblå 
mantel och gick barfota till dörren.



Hon igenkände, att det var den unge djäkne, som så övermodigt hade talat 
mot henne nyss under samdrickan. Han lade fingret på munnen och pekade på 
lucksängen. Hon nickade för att visa, att hon gillade hans omtanke, och 
följde honom en smula villrådigt ännu längre ut i mörkret. Hon såg då, att 
där stod en hel ring av halvvuxna prästtjänare, och hon ville stanna.



-Vi måste en gång tala ut med dig, Julia, viskade djäknen, men är du inte 
modig nog att gå med längre bort, så vaknar Inge.



-Modig! svarade hon med ett kast på huvudet och fortsatte att gå framåt 
ännu ett stycke. I den gård, där konungen sover, är ingen rädd. Jag borde 
bara ha tänkt på att taga med mig ett vapen.



-Vi hörde Svens mörka varningar både till dig och de andra, och denna 
gång spår han sant, Julia. Odalmännen frukta hårda tider, och då 
tarvas den man, som är den rådigaste och arbetsammaste i landet. Det är 
jarlen. Härom var det vi ville tala med dig.



Hon blev uppmärksammare, men också trotsigare, och begynte lyssna med 
återhållen andedräkt. De voro nu nästan framme vid stalldörren, som stod 
öppen. En brinnande kådsticka var insatt mellan dörren och stolpen.



Den unge prästen böjde sig intill henne och sade:



-Människorna voro för svaga att tjäna Gud, då togo de sig konungar för 
att bekämpa honom. De skapade dem av sitt eget kött och sin egen synd, men 
gjorde dem tillika stolta och fria, så att de inte själva kunde tjäna dem 
utan daglig förnedring. De lärde konungarna att ockra med deras svagheter 
och knyta förbund med deras sämsta drifter, och endast därigenom kunde 
konungarna härska.



-Och det säger du mig om Inge!



-I konung Inge finns ämne till en bättre dag, och därför behöver han i 
tid en varning, som sent kan glömmas. Det duger inte, att han längre 
släpar med sig en kvinna som du. Du var solen och fröjden, men korset 
skall släcka dig. Må det nu ske-för kyrkans skull och för Inges skull, 
amen!



Innan hon fick tid att svara, blev hon kullkastad över stalltröskeln, och 
ett snabbt yxhugg skilde kroppen från huvudet, som ännu rynkade pannan i 
rasande vrede.



-Nu ligger vägen öppen och rak, och jarlen är den mäktigaste både 
här och nordanskogs ! sade han och lyfte upp huvudet och kysste det på 
båda ögonen. Och nu kysser jag Inges kvinna. Hur ofta har jag inte med 
kärleksplågor sett på de frida ögonen!



Han bar in huvudet i stallet, där Inges jaktsadel hängde över spiltan.



-Detta skall i morgon bli Inges jaktkost, när han sitter i skogen, sade 
han och släppte huvudet i sadelpåsen. Stora friska lingonfläckar slå redan 
upp utanpå tyget.



13 Kapitel 13.



Det rådde svår missväxt under tre år, och när det led mot det fjärde, 
blev det åter barvinter. Kärr och sjöar lågo frusna och hårda som hällar 
och kunde befaras av både ryttare och vagnar. Då kom oron över Folke 
Filbyter och han kunde icke längre sitta overksam på härdkanten.



Han tog sin träl med sig och red ut för att på nytt fortsätta sitt aldrig 
uppgivna sökande. Liksom förr blev han väl mottagen både av stigmännen vid 
eldarna och hos bönderna, och de gingo fram och visade honom sina händer.



-Du skall rida till freyblotet i Uppsala, sade de. Där är i år mycket 
folk församlat från olika trakter.



Goda vägar voro sträckvis upplagda av odalmännen och kantade med 
rundstenar, men många hus voro stängda inifrån, och där blotades hemligt i 
nödens timme till de gamla växtgudarna. Det var ödsligt och tyst och allt 
djurliv tycktes försvunnet. Han red hela tiden uppåt mot nordmörkret, och 
det stod som en svart klippvägg bortom granarna.



Efter en mycket lång färd kom han slutligen till en hed. Från de 
kringströdda gårdarna hördes skriket av svin, som kvinnorna höllo på 
att slakta. Tung rök steg långt borta, och en lukt av bränt mötte honom 
med vinden.



-Detta måste vara svearnas land, sade han, där valor och besvärjare utan 
uppehåll fylla offerbollarna med blod. Svearna kunna icke leva utan att 
offra och tro. Här mister du din tunga, träl, om du inte titt inblandar 
gudarnas namn i ditt tal.



Men trälen greps av vördnad inför de heliga ställena och kastade sig ned i 
den rimfrusna I jungen.



-Olycklig är du, husbonde, olyckligast av alla i min hembygd, men dubbelt 
olycklig är du därför att du inte nu kan dela min glädje.



En stuga låg utmed vägen, och dörren: var öppen. En bänk, som ännu var röd 
efter den föregående dagens slakt, stod uppställd mot väggen. Svarta 
kakor, bakade av mjöl och blod, hängde ännu sedan julen på en stång i 
taket bredvid en öppnad svinkropp.



Bonden höll på att kläda sig i tingsdräkt med brynja och sköld. Det 
syntes, att han fann behag i kvinnor, ty hela stugan var full av både unga 
och gamla trälinnor, och en särskild bur på stolpar var uppförd åt dem vid 
ena gavelväggen. Där knuffades de med varann för att få se på den obekante 
ryttaren, som med sin järnhatt och sin stolsliknande sadel föreföll dem 
underlig.



-Vem är den tjocke mannen? frågade de. Fettet hänger ut kring halsen på 
honom i rynkiga påsar, och ändå är han fattigt klädd. Är det en västgöte ?

-Västgötarna ha långa näsor och smala händer, svarade bonden. Och 
de kunna inte höra en silversked falla i golvet utan att kvickt sticka 
fingrarna under bordet. Ve oss svear, som blivit så svaga, att vi nu taga 
konungar från deras land!



-Och ni svear, sade Folke Filbyter, ni kunna inte höra en galt grymta 
utan att genast ränna kniven i honom. Därpå känner man igen er. Jag rider 
omkring och söker en försvunnen son, och jag är från mjölnarnas och 
stigmännens bygd sunnanskogs. Där letade ni er ännu aldrig några konungar.



-Hur skulle det sluta, om till och med östgötarna trodde sig goda nog att 
bli konungar i Svitjod! En östgöte stannar alltid vid stugdörren för att 
lukta, vad det är för bröd som bakas. Därpå känner man igen honom. Nej, 
främling, er frukta vi inte. Var därför välkommen och låt oss hålla frid !



Bonden var mest vän med den allra äldsta av kvinnorna, och da han hade 
ansat sitt skägg med kammen, räckte han henne den. Fägnande sig åt hans 
ståtlighet, stod hon bakom honom och kammade ut hans hår, som räckte honom 
ända ned på ryggen.



-Skall du till Uppsala, ryttare, så få vi samma väg, sade han och såg ut 
genom dörren.



Ringarna klingade i brynjan, och han nöp skämtsamt om kvinnans skrynkliga 
haka.



-Men var äro barnen, du gamla? frågade han. De bruka ju den här dagen 
annars hänga så nyfiket på tröskeln.



Hon gick omkring i det djupa enriset och bar långsamt undan tvättfatet och 
hakade upp saxen och kammen på väggen. Sedan steg hon upp på en pall och 
tog ned fem nackade och hårdfrusna hönor.



-Barnen hade fått annat att tänka på, men nu hör jag, att de komma, 
svarade hon. Du sov tungt i natt och vaknade sent, och vi kvinnor menade, 
att tids nog skulle du få harmen att höra en lögn. En stund ville jag ju 
också på gammalt vis i ro få glädja mig åt din härlighet. Här har du nu 
hönorna till skattegåva åt konung Inge. Få se om han håller till godo 
därmed, men säg honom du, att det inte är ditt fel, att du i år inte fått 
nog spannmål. Dålig skörd följer dålig konung.



En flock vettskrämda och stirrande barn kommo inspringande och klängde sig 
om hans liv, under det att han höll på att binda fast hönorna vid bältet.



-Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid 
Uppsala hov !



Han sköt dem ifrån sig för att gå ut till Folke Filbyter.



-Vem har intalat er en sådan dårskap?



-Tingsmän, handlingsmän, alla, som fara förbi, berätta därom, och vill du 
gå upp med oss på kullen, kan du själv se röken.



-Det är inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni få aldrig mer komma 
till mig med en sådan lögn.

Han steg förtörnad ur stugan och begynte att gå 
bredvid den ridande.



-Låt mig få hålla vid din sadel, ryttare, så komma vi fortare framåt. 
Vägen är lång och hal. Ett tomt munväder har skrämt barnen, och det är 
ingenting att höra på. Vad skulle det bli av deras tro, om de märkte att 
man lyssnade till sådant! Varken yxa eller eld biter på den lunden. Där 
står det heliga trädet, som grönskar både vinter och vår och dricker med 
sina rötter ur Mimers underjordiska källa. Du kan tro mig, främling, 
ifall du inte själv förr varit här! På den tiden, när jag sprang omkring 
liten och barfota som nu mina egna barn, var det trädet fullt av bleka 
frukter. Det var människokroppar, som blottärnorna så länge sänkt och 
tvättat i källan, att de till sist blivit alldeles vita och nästan tycktes 
genomskinliga. Vi kallade det att offra trälar i konungens ställe och 
blidkade därmed gudarna, ty deras är landet. På den tiden gåvo de också 
rika skördar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg gå till. Därför ha 
vi också stämt Inge att möta oss vid freyblotet och stå till ansvar. 
Ryttare, du är gammal och färdas tungt och långsamt. Rid fortare, fortare! 
Om jag håller om mitt svärd, kan jag springa. Skulle lunden vid Uppsala 
brinna ? Nej, ryttare. Ett sådant dåd våga ändå inte de kristna. När den 
lunden susade, var han vårt bröst, som andades. När han blommade, var han 
vårt hjärta. Intet rum var heligare i Norden.



Läderskölden och hönorna smällde mot hans knän, under det han 
sprang, och då hästen blev för långsam, slog han honom över länden.



De voro snart mitt ute på den rimmade heden. Från alla håll kommo 
tingsklädda odalmän med höns och gäss, skinkor och fårkroppar, men de 
sedvanliga fororna av spannmål syntes ingenting av. De ropade till varann 
om vad de nyss under natten sett från sina gårdar, då eldskenet i en blink 
hade stigit bakom kungshögarna. Nu lågo de största ättehögarna som 
bergskullar långt borta på heden, och bredvid dem lyste morgonen på det 
klippfasta gudahovet. Stenblocken i väggarna voro ömsom runda, ömsom långa 
och alla av olika färg. Några blänkte svarta, än flera gröna, men de 
största glindrade i rött liksom bestänkta med ett blod, som aldrig kunde 
torka. Den rykande lunden stod kolnad och förbränd. Allt syntes tydligt 
och väl redan på stort avstånd under den klara vinterhimmelen i Göje 
månad.



-Mina egna ögon kunna inte ljuga, jämrade bonden och höll springande ännu 
fastare i sadelgjorden. Jag måste tro det. Men drotthuset, det står 
obränt. Där har du haft en god sömn, konung Inge. Och vår gärd skola vi 
lägga vid porten, såsom det är landslag, men kom sedan ut, konung Inge. I 
tre dygn ha vi bönder nu hållit vetslor för dig, och din hird lär nog ha 
försökt att få se botten i mjödkaret. Men i dag är det du, som får släppa 
till- i nödfall skinnet. Kom ut på tingshögen, konung Inge, innan blotet 
begynner. Där skall du få höra bondelåt !



På tingshögen stod redan konungens stol på en matta, och en vid 
rundel omkring högen var hägnad med hasselstavar och blå band. Böndernas 
förtroendemän stodo närmast högen, bakom dem två män och bakom dem tre, 
och så fortsatte det i allt vidare omkrets. Vart hundare förde sitt tecken 
på en stång. Nedanför denna var en pall, från vilken ropmännen skulle 
upprepa vad som sades på högen, så att det kunde höras även av de allra 
bortersta. Oupphörligt växte mängden med huvud vid huvud. Nyss voro de 
knappt mer än några tjugutal, men hastigt blevo de att räkna i tusenden. 
Också på de andra högarna stodo männen tätt som buskar i enskog. 
Fjedrundalands och Attundalands tecken restes. Bönderna från Tiundaland 
kommo tågande över sandåsen i fylke med lagmannen i spetsen. Sedan de alla 
hade nedlagt sina skattegåvor framför drotthuset, bröto de sig in i 
folkförsamlingen som en kil, och deras lagman steg upp på högen ovanför 
alla andra.



En särskild inhägnad var uppsatt för främlingarna och sändemännen från 
avlägsnare bygder, och där steg Folke Filbyter av hästen. Trälen måste 
hjälpa honom, ty han var lutad och trött, och likt många av de äldsta 
satte han sig på marken.



Trälen ledde bort hästen till den långa bom, där de ridande hade att binda 
sina gångare. Marknadsbodarna utmed tingsvägen voro ännu stängda och 
lekplatserna stodo tomma. Ej heller syntes några kvinnor eller barn, och 
fast så många människor voro samlade, hördes tydligt hela tiden 
blotprästernas sång inne från gudahovet.

Medan skaran från Tiundaland ännu höll på att ordna sig, uppsteg 
Inges jarl till kungsstolen, följd av sitt husfolk.



Nog bar han ännu samma släta kåpa som i Ulv Ulvssons gård och blåsten 
kastade omkring det rödaktiga håret på sidorna om huvan, men hans uppsyn 
var trygg och utan svårmod. Trött på allriksgatans gästabud och 
vapenlekar, stod han åter inför faran, full av verksamhet. Arbete, arbete 
dag och natt, det var hans lust och hälsa och hans enda begär, och det 
tryckte sin prägel på hans minsta rörelser. Bredvid sig på bänken hade han 
en trälåda med pergamentrullar och runkavlar, och han var helt och hållet 
upptagen av att granska dem. Han vecklade ut pergamenten, genomögnade dem 
och ritade här och var med nageln ett märke i kanten för att, om det 
gällde, hastigt kunna hitta den betydelsefulla raden. Det var honom 
påtagligen likgiltigt, om han hade åskådare eller ej, om det stod fem 
tusen människor omkring honom eller bara fem. Hans sätt var varken 
högmodigt eller förläget, och fullständigt hängiven sina ämbetsåligganden 
tycktes han icke ens märka folkets hotfulla tystnad.



Väckt av sin galande hane till bönestunderna vid midnatt och vid dagens 
ingång, hade konung Inge sedan fallit i djup sömn. Gång på gång bultade 
skosvennen på sänggaveln. Slutligen kom Julitta med hans tingskläder och 
lade dem över täcket. Hon böjde sig leende och tog honom i håret och 
ruskade på hans huvud.

-Inge, Inge, vakna! sade hon, då hon såg, hur blytungt ögonlocken 
ändå förblevo slutna.



-Är det redan bönetid igen? frågade konungen.



-Nej, du är i Uppsala, Inge, och där sjungas inga mässor, men allmogen 
står färdig och väntar på dig.



-Jag drömde om din syster, sade han till Julitta, som fortfarande icke 
var något annat för honom än en tjänande väninna. Det går långsamt att 
glömma henne.



-När du i natt hade gått till sömns, drucko de yngsta av prästerna och 
flera av dina andra män hennes gravöl. De kallade det så. Liksom i en vild 
dröm ryckte de slutligen facklorna från väggarna och rusade ut i 
offerlunden. Där satte de eld på de höga, hemska urträden, som ännu till 
stor del voro fulla med benrangel efter upphängda djurkroppar.



-Och jarlen?



-Han låg i sin bädd, men han straffade dem inte. Han ser svulten och tunn 
ut, din jarl, men hans magerhet bör vara av den sorten, som slår om till 
fetma, när han en gång till sist blir mäktig och själamätt.



-En starkare och ärligare vilja har aldrig tjänat mig.



-Det märkes, att det bara är i sömnen, som du minns min syster.



-la, det är mest i sömnen, svarade han och blev med ens fullt vaken.



Han skyndade att kläda sig. Svennerna drogo skinnrutan från 
vindögat, och en iskall och solig morgonluft dansade in över den nyss 
tända brasan. Han hackade tänder, där han stod på björnfällen, och 
svennerna satte på honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en 
kulle av samma blå silke som hans mantel.



-Vad jag ämnar säga bönderna, det upprepade jag för er alla redan i natt, 
och det blir stränga ord. I dag skall jag visa dem, att de ställt ett 
lejon på sina egna hjässor.



Han andades i de bredfingrade handskarna för att få dem varma, innan han 
drog dem på sig, och gick sedan raskt till dörren.



Nu begynte hornen spela vid drotthuset, och Inge kom utridande på en vit 
häst mellan de uppradade skattegåvorna. Han förde det uddvassa och långa 
svärdet bart, och det blixtrade som en eldstråle. Bakom honom följde alla 
hans hirdmän, ländemän, huspräster, svenner och gäster. Det var ett tåg, 
som räckte från drotthuset och ända fram till högarna. Men han ryggade 
till, när han framför sig såg så många fler bönder än någonsin förr vid 
ett freyblot. I stridstumlet inför Magnus Barfots norska bågskyttar hade 
han aldrig känt någon fruktan, men de stillastående och ondskefulla 
bondeögonen, tvungo honom att se ned till hästens hovar liksom för att 
noga styra dem över stenflisorna på vägen.



-Kan Inges häst snubbla? frågade en bonde med elak stämma.



Inge kände, att det var en dålig början, och han försökte att i minnet 
genomgå de stolta ord, som han ämnade tala från högen. Väl fyra 
eller sex gånger hade han kvällen förut uppräknat för hirden vad han 
skulle säga, men nu mindes han ingenting annat än ett löfte att tala länge 
och befallande. Nästan omedvetet gav han hästen en stöt med sporren och 
red i vild fart uppför högen.



Det sedvanliga bifallssorlet uteblev dock alldeles. Han steg av och 
hyllades med handkyssning av jarlen, och Sven, hans svåger, fyllde honom 
hornet. Men när han skulle dricka allmogen till, kvalde honom det söta 
mjödet, så att han knappt kunde taga mer än två klunkar. Kritvit satte han 
sig på stolen. Han förstod att det var lika meningslöst för honom att 
komma med maktsprak som för en skeppsbruten att hota stormvågorna. Väl var 
han konungen, men framför honom stod konungens herre: ett folk i vapen.



Sedan lagmannen över Tiundaland utantill föreläst Uppsalalagen, begynte 
jarlen med torr röst förhandlingarna, och de flesta bönderna satte sig ned 
på marken för att vila. Knappt hunno de likväl att lägga ifrån sig. sina 
vapen, innan de åter sprungo upp, ty lagmannen över Tiundaland gick upp 
ända överst på högen.



Jarlen låtsade först ingenting märka, men lagmannen avbröt hans läsning 
och sade med hög röst:



-Vi bönder ha icke gått den långa vägen för att höra din läskonst, jarl, 
eller bestämma om några tillfälliga påbud. Vi spörja ej heller om det är 
de kristna, som bränt vår lund, ty vad som sker i mörk natt, dricker gärna 
av mörkret och förblir dunkelt på ljus dag. Ej heller fråga vi, om 
det är sant, att du helst skulle vilja förbjuda oss bönder att fritt sälja 
och köpa på våra gårdar för att hantverkarna och de utländska köpkarlarna 
i Aros och Sigtuna skola förtjäna bättre och få råd att bära ännu varmare 
pälsar. Vi veta, att du vill förbjuda oss att hålla ting och bära våra 
vapen, att du vill tvinga oss att kalla hirdmännen herrar och lämna var 
tionde skyl åt biskoparna och påven i det avlägsna Rom. Hittilldags var 
det vi, som beskattade länderna och fyllde våra gårdar med deras 
dyrbarheter. Vi voro ett fritt bondefolk och hade fullt upp med boskap och 
goda hästar. Du lägger på oss ett främmande ok, och det blir icke mindre 
tungt, därför att det är sirat med många prydnader. Man skall vara ung som 
du för att drömma om så många nyheter. Vi ha icke valt dig. Du är ett 
vitbröd från drotthuset. Allmogen bakar en grövre kaka med stora sådor. 
Vem var din far och vem din mor? Några präster kalla sig dina föräldrar, 
därför att de lärde dig läsa. Många rykten viskas, men vi äro icke komna 
för din skull. Öppna dina rullar och läs konungabalken. Svearna äga att 
konung taga, så ock att vräka. Vi fråga dig, konung Inge, vill du gå från 
makt och rike eller nu genast stiga ned till oss och blota åt de gamla 
gudarna för god årsväxt?



Ropmannen eftersade långsamt och noga vart ord från högen, och många gamla 
hade med sig borrade horn, som de satte i örat för att lyssna.

Sven stod bakom Inges stol och följde 
molnbildningarna på himlen. Han hade icke ens brytt sig med att utbyta de 
urblekta vikingakläderna mot en tingsdräkt.



-I går kväll i drotthuset, sade Inge och vände sig till honom, kunde jag 
så klart tala om allt. Du hörde det själv. Nu stå mina tankar stilla. Jag 
är dock ingen rädd man.



Sven betraktade honom stelt.



-Konung och svåger, svarade han. Folket frågar dig, om du är kristen. Jag 
är det ej.



Då brast tungans band och Inge sprang upp. Dödsblek men konungslig stod 
han framför stolen.



-Jesus Kristus, din är jag intill döden!



Bönderna togo upp stenar och begynte kasta på honom. Några hade redan på 
förhand små och stora stenar med sig inknutna i manteln, men i början 
slungade de endast de mindre. En skärva träffade honom i läppen, så att 
han tuggade blod.



Sven stod med skägget tryckt mot bröstet. Han bet hårt ihop ögonlocken och 
sade till Inge:



-Skyarna omskapa sig och äro sig aldrig lika. Det kommer en tid för var 
och en i hans medelålder, då människorna plötsligt bli trötta på honom. De 
ha mött honom för ofta, lytt och rosat honom för ofta. Han är varken 
längre en morgonsol eller en slutad dag. Därför bli de leda vid honom. 
Svåger, du som så ofta suttit med mig vid tärningsbordet, du bör veta, att 
ena stunden är du i otur men den andra slår du sexorna. Tur och otur komma 
alltid i var sin följd liksom de svarta och de ljusare fjällen på 
tomtormen. Det lönar inte att därvidlag tala om vidskepelse. När den 
kloke är i otur, lägger han för en stund tärningarna åt sidan och väntar. 
Det är vad jag fått göra i fyra år; och nu blir det du. De flesta olyckor 
uppstå därav, att människorna inte ha tålamod att vänta utan vilja tvinga 
sig till tur, också när de äro i otur. En annan gång skola svearna kanske 
vara lika snara att ropa efter dig och dina lagar som i dag att stena dig. 
Gå du tillbaka till drotthuset och låt mig, som nu är i tur, få sköta 
tärningarna under min stund. Det är den enda räddningen för oss båda.



-Jag trodde, att du var en av mina vänner, Sven.



-Det var jag, Inge, men du skall inte begära mer, än du kan få. Var 
människa måste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde 
omöjligast, det sker. Hennes bästa vän blir den, som sviker henne säkrast.



-Du är en slug man.



-Det vitsordet förtjänar jag kanske.



-Och mot mig har du varit full av svek. -Aldrig i handlingar, bara i 
hjärtat.



Inge stod stolt kvar och försökte att krossa honom med sin blick, men inom 
honom växte en förskräckelse, som han icke längre kunde mästra. De trögt 
flygande stenarna, som blevo allt större och tyngre tycktes honom 
oemotståndligare än både spjutspetsar och pilar. Och likväl var det till 
sist icke förskräckelsen utan blygseln över den, som alldeles förvirrade 
honom.

Omvärvd av hirdens sköldar begynte han springa utför högen.



Stenarna smattrade klanglöst på lädersköldarna, och blödande från hela 
ansiktet, blev han den sista biten till drotthuset släpad och buren av 
sina flyende stallare och svenner.



-Ofärdskonung! ropade allmogen efter honom. Barkekonung, hungerkonung !



Då bullret börjat lägga sig och drotthusets portar bommats .inifrån, gick 
Sven ett par steg framåt mot lagmannen över Tiundaland.



-Om jag närt svek mot Inge, sade han, då var det därför, att jag aldrig 
kunde svika de gamla gudarna. Han och hans västgötar äro framsynta och 
glada, och Kristus kommer till deras kornrika gårdar på sunnanvädret. 
Annorlunda är det hos oss, vi bistra män här uppe, som gå och längta till 
horgabrudarnas dystra stjärnsånger. Härligt hade vi det förr samman, när 
vi lågo med våra skepp på havet. Själv är jag väl knappt annat än en vild 
bärsärk, men nu har jag närmsta rätten till er konungastol. Välj mig, och 
jag skall sätta mig på den, om också utan framtidshopp. I natt var en 
dålig natt, då många drömde vakna. I natt fanns ingen god människa, ty de, 
som voro goda, sovo. I natt brann den heliga lunden, och när eldskenet 
väckte mig, drömde jag också en vaken dröm. Jag såg valkyriorna rida över 
Föresvall med långt framsträckta händer och krokiga fingrar. Deras korpar 
skrapade med sina vingslag över min hjälm och skriade som mörkret i 
hålorna under Nifelhel. Deras hästar voro våta och blanka som 
likstränderna vid Amsvartners hav, deras egna fagra anleten bleka och 
tankfulla. Vem söken l? frågade jag. Och då svarade de: En konung. Vi 
söka en konung för att hämta honom till den sista tomma platsen på 
konungabänken i Freyjas ljussal. Månne det är du? När vi funnit honom, 
skola salsdörrarna för alltid falla igen.



Allmogen rusade upp på högen och lyfte honom på sköldarna och ropade med 
tungsinta röster:



-Hell dig, konung efter vårt sinne! Hell Blot-Sven och hans ätt!



På främlingarnas inhägnad stod under tiden en gammal man, beskuggad och 
nästan gömd under sin stora kittelhatt. Mycket förstod han icke av den nye 
konungens tal. Han såg knappt hur han mottog stenkniven, medan 
offerprästerna ledde fram Inges vita häst och sänkte offerbollarna för att 
uppsamla blodet. Han hörde icke djurets rosslingar utan borrade sina ögon 
i jarlen. Det var husbonden från det vilda Folketuna.



Han såg mindre på hans hårda och oföränderliga ansikte än på hans händer, 
som ännu sysslade med rullarna och lade dem till rätta med nästan småaktig 
ordentlighet. Under den allmänna förvirringen trevade han sig fram genom 
trängseln, ända till dess han slutligen kom upp på högen. Där grep han 
hårt fast om jarlens vänstra hand och höll upp den framför sina ögon, men 
det kom liksom vattenbläddror för dem, så att han ingenting kunde se.



-Har jag blivit blind? stammade han.

Jarlen, som kände sig prisgiven åt folket, gjorde intet motstånd 
utan stirrade på den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. Äntligen 
fick han besinningen åter och fattade den grå skepnaden för bröstet.



-Vad vill du mig? frågade han. När Inge kommer till makten igen, tar jag 
ditt liv.



-Vad jag vill dig? svarade husbonden från Folketuna, och det föreföll 
honom, att hans egen röst blev så svag, att ingen kunde höra den. Vad jag 
vill ? Ja, det må du fråga. Kanske har jag något att säga dig, som skall 
betyda mer för dig än allt, vad du hört i dag, och göra dig len och mild. 
Heller också har jag inte mer att säga åt dig än åt alla de andra... Vad 
skall jag svara dig? Möt mig i hemlighet på drotthusets höskulle, där 
främlingar bruka få sova. Kom för ditt eget bästa, om jag också ingenting 
får att säga dig. Du behöver inte brådska. Jag har lärt mig tålamod. 
Liksom Sven har jag lärt mig att vänta. Men kom bara, kom en gång till 
sist!



De, som stodo närmast, ville nu också gripa fatt i jarlen, men Folke 
Filbyter fick då en ömsint brådska att föra honom ned från högen. Han slog 
sina breda, fast redan något orkeslösa armar om honom för att värna honom, 
men med låtsat våld. Och högt sade han:



-Gå bort härifrån, jarl! Gå till din avsatta herre. Här har du inte 
längre någon rätt att vara.



Det var en list, som lyckades, ty de andra släppte då jarlen och nöjde sig 
med att välta omkull hans träask och trampa på rullarna. Ännu en 
gång stötte jarlen med en högdragen rörelse ifrån sig sin hjälpare 
och gick sedan till drotthuset.



Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, s:om under dystert jubel bar 
Blot-Sven på sköldarna. Tre varv tågade mängden kring högen och slutligen 
till gudahovet. Genom dörren såg Folke Filbyter gudarnas beläten, som 
sutto i sina stallar utefter väggen, alldeles svarta om anletet av det 
blod varmed de årligen blivit bestrukna. Deras styva tygkläder voro 
behängda med dyrbara gåvor från de äldsta hövdingarna. Fast han tänkte på 
jarlen, lyssnade han ändå på offersagorna och drottsagorna, som bönderna 
berättade omkring honom, och han försökte att uppfånga en skymt av den 
hemska prakten. I Odens behandskade trähand satt ett rostigt och lutande 
spjut, och folket sade:-Det är spjutet, som Erik Segersäll skänkte den 
tankfulle dödsguden på samma dag han lovade sig själv åt honom.-Tor hade 
rött människohår och en guldblank halskedja. Alla harpspelare kysste den 
och sade:-Det är en av de kedjor, som Torvald Hjaltesson efter 
drabbningen på Föresvall fick i sångarlön för sitt stormande drapa.-Även 
trodde folket, att det axknippe, som hängde över Freys stol, förfärdigats 
av det myckna guld och koppar, som fordom inkastats genom ett hål i en 
ättehög för att köpa goda år. Frey själv var ute och bars kring åkrarna, 
men framför hans tomma plats var ett trint bord. Där gick hela tiden en 
borstig guldgalt i ring och nickade åt sidorna med huvudet och öppnade på 
trynet. Åkerbrukare och smeder bestänkte den med blod och sade:-Det 
är själva Gullenborste, som Sindre så konstskickligt smidde av ett 
vildsvinsskinn. - Allt av järn i gudahovet var hamrat av besegrades 
vapen, men av järn var ändå det minsta. Till och med på väggarna blänkte 
allestädes guldplåtar bakom facklorna, men taket var så nedsotat, att det 
liknade en vinternatt utan stjärnor.



Blot-Sven vek upp ärmarna och tog små köttstycken efter den offrade hästen 
och gick omkring och matade gudarna. Deras munnar voro runda och öppna, 
och när köttbitarna försvunno, hördes pipet och striden av de möss, som 
voro instängda i de ihåliga belätena. Sedan doppade han armarna ända till 
armbågen i hästblodet och höjde dem med utbredda fingrar framför Tors och 
Odens anleten.



Harporna begynte då att spela och blotprästerna att dansa med utkammat 
hår. På den äldsta var det bortsvett. Under den nattliga branden i lunden 
hade han kämpat med lågorna för att rädda en sista kvist från det heliga 
trädet, som ännu länge fortfor att lysa med sin grönska mitt genom elden. 
Han räckte den med en mörk besvärjelsesång till Blot-Sven, som ställde sig 
mitt i hovet vid den upphängda kitteln. Blot-Sven rörde om blodet och 
mjölet med kvisten. I en annan kittel kokade köttet. Under tiden satte sig 
de förnämsta tignarmännen efter ålder vid måltidsborden utmed väggarna och 
begynte att dricka spadet och äta av flottet och levern.



Snart kunde det icke rymmas flera människor i hovet, utan de, som icke 
redan voro inne, måste stanna utanför tröskeln. Folke Filbyter 
fördes av trängseln mer och mer åt sidan, och slutligen blev han åter så 
fri, att han kunde bestämma över sina steg. Utan att brådska, men också 
utan att tveka, lämnade han de andra och gick till drottstallet.



Hirdens hästar stodo där helt lugnt och åto ur krubborna. Van vid 
bondegöra tog han sig någorlunda lätt uppför stegen till skullen, trots 
sina år. Skullen var tom, men vid den öppna gavelluckan låg ett helt berg 
av hö, och där satte han sig, ty där var sol.



Olyckan hade under de sista åren mycket förändrat hans ansikte. Det 
svällde av samma bondska bredd, men de känsligaste dragen hade blivit 
tunnare och ädlare, och de röda och skrynkliga ögonlocken hängde liksom 
förgråtna och vissna. Han blundade i solvärmen, och det yviga håret bredde 
ut sig över axlar och rygg. Kittelhatten låg i hans knä, och med det 
kullriga höet omkring sig såg han ut som en högbo, som en stund gått ut ur 
sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vintervädret.



Han undrade, om en så hög herre som jarlen verkligen på denna 
bestörtningens dag skulle klättra uppför en stallstege för att få tala med 
en obekant bonde. Det föreföll honom orimligt. Och ändå trodde han det 
fullt och fast, men det kändes lugnt, att han icke kom genast. Det gjorde 
ingenting, om han dröjde, bara han inte nu genast steg upp i sin glans på 
den dammiga skullen.



-Det kom nyss liksom vattenbläddror för mina ögon, sade han, men ändå 
stod jag inte alldeles så skumögd, som jag 
själv trodde. Något såg jag ändå. Eller inbillar jag mig det bara ? Varför 
är jag inte glad?



Tunga och säkra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade 
mannen började darra i lederna. Men det var endast trälar från gudahovet, 
som kommo för att utvälja ännu en häst till offring. I detsamma hördes en 
kärv röst, som ropade:



-Var är du, bonde?



Han förmådde icke att svara, och då han såg upp, stod jarlen redan på 
stegen i golvluckan.



-Är det rädslan, som betar dig målet? frågade jarlen och gick raskt fram 
till honom.



-Jag har glömt hur det känns att vara lugn, sade han långsamt. Vet du vad 
det är att ligga vaken mitt i sömnen och tänka? Vet du vad det är att rida 
fran gård till gård och fråga, men aldrig få något svar ? Jag har lidit så 
mycket, att nu sviker mig glädjen, till och med när han äntligen har rätt 
att komma.



-Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan 
bekännelse vill tigga min gunst.



-Den stund du föll med din herre, blev din nåd litet värd, tänker jag.



Jarlen gjorde en otålig åtbörd. Folke Filbyter såg stelt på hans hand, men 
jarlen fortfor som han börjat.



-Jag skulle inte omakat mig med att gå hit, och det så brådstört, om det 
inte vore min plikt mot min herre att på en så farlig dag akta på 
det minsta. Ditt uppträdande nyss var gåtfullt och besynnerligt, och 
förmodligen har du reda på någon hemlighet, som du finner klokt att sälja. 
Låt vara, att jag inte längre har makt över dig för tillfället, men tala 
ut fort ! Är det fråga om någon sammangaddning mot mitt eller konungens 
liv ? Hur mycket begär du för en öppen bekännelse ?



-Vad jag begär för min bekännelse! Ack, det kan varken matas eller vägas. 
Nu såg jag, nu såg jag utan blindhet. Nu läste jag i din hand . . .



Det rynkiga ansiktet ljusnade upp, och han lyfte sina skakande armar mot 
jarlen, men de sjönko tillbaka över kittelhatten i knäet.



-Du är stark och stolt, men jag tror, att du behöver mig och skall bli 
mig tacksam. Så mäktig är ingen, att han kan stå alldeles ensam. Vad jag 
begär ? Ingenting, som du inte kommer att giva av dig själv. Nu står du på 
gungfly. Hörde du ? Bönderna skymfade dig nyss som en vanbörding utan far 
och fädernegård. Men jag läste i din egen hand om ditt förflutna. Vad jag 
begär . . . Och det vill du veta ?



-Då läste du om arbete och försakelse. Nu börjar jag förstå. Du vill 
låtsas att vara spåkarl för att förtjäna litet på en rik man. Men mig 
bedrar du inte. Dina kläder lukta mjölk. Och ändå är du ingen riktig 
bonde. En sådan har kvinnor, som lappa hans kläder och kamma hans hår. Du 
är nedfläckad och trasig och okammad och tovig. Jag lade märke till dig, 
när jag stod och väntade på Inge. Folket skrattade åt dig och 
skämdes över dig på tinget. Snarare är du väl då en herde, som råkat att 
få fatt i någon gammal järnhuva, och med din enfald tror du, att den skall 
vara stor nog att gömma dig.



-Vad jag begär? Kan du inte känna det där inne i ditt bröst, Folke? Jag 
har aldrig tänkt på att fråga om ditt namn. Alla kalla de dig bara jarlen 
och skynda sig sedan att förbanna dig. Heter du inte Folke ?



Jarlen svarade med en axelryckning och vände sig halvt bortåt.



-Jag såg det stjärnuddiga födelsemärket i din hand, Folke, fortsatte den 
gamle. På det känner jag igen dig. Hur många gånger har jag inte kysst 
inne i den handen, då den var liten som mitt minsta finger.



-Nu får det vara nog! avbröt jarlen. Har du någon hemlighet att sälja, 
eller vart vill du hän? Iag minns inte mycket från min barndom. Två gamla 
präster gåvo mig ris; det är allt, som jag vet.



-Då minns jag längre än du Jag är din döde fars far, Folke larl.



-Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i höet 
på en stallskulle, lyfter upp armarna och säger: jag är far till konungens 
högste tignarman ! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och människor, 
förnuftigare kunde han bete sig, om han vore rädd om sitt skinn !



-Du skall se, att mitt mod går längre. En avsatt konung har en 
avsatt jarl, och nu behöver du hjälp av den gamle skogskarlen på 
höskullen.



Jarlens ansikte blodfärgades.



-Är det ditt fulla allvar, att jag skall sätta tro till ditt förryckta 
påfund ?



-Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade. Din 
far dog och mina andra båda söner övergåvo mig och gingo i härnad. Vi 
skola gå ut till bönderna, min son. De känna nog Folke Filbyter, om de bli 
påminda. De känna nog den gamle mandråparen och rövaren. De hyste honom, 
när han kom på vägarna med sin ömfotade träl bakom sig. De sutto vid elden 
med honom och hörde honom sucka och jämra om sin sorg.



Jarlen gick häftigt ett par varv över den tomma skullen, vars plankor 
dånade och skallrade. Till sist tvärstannade han, och han var knappt 
längre igenkännlig, i sådant uppror var hans sinne.



-Detta är då, vad jag alltid fruktat och alltid gått och väntat på ! 
viskade han med lam och trött röst. En dag skulle någon lycksökare stiga 
fram och göra sådana anspråk på mig som du, därför att jag ingenting vet 
om min härkomst. Nej, nej, min gode man, vad du gör, tala inte om sådant 
med bönderna.



-Skall jag inte lära dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte 
säga dem, att du har en far och att det är bonden på Folketuna? Vad menar 
du ? Eller tror du ännu inte på vad jag berättar dig ? Finns det då ingen 
ledtråd, som kan hjälpa dig ? Har du aldrig ens hört talas om den 
kristne predikaren, som stal bort dig ?



-Predikaren?



-Ja, det var en av bröderna i Skara.



-Och honom såg du?



-Han hette Jakob.



-Jakob? Det låter som funnes det ibland ett stänk av sanning i ditt 
förmätna påstående, bonde.



-Till sist fick jag honom i mitt våld, men han var bunden av en 
tysthetsed. Hur mycket jag plågade honom, ville han ingenting yppa, och då 
lät jag honom svälta ihjäl i en kedja vid väggen.



-För människornas storhets skull ! Nu minns jag de skrivna orden, som det 
berättades om under en dyster afton hos Ulv Ulvsson. Det var då min första 
välgörare, som låg död i kalvkloven -för människornas storhets skull.



Jarlen vände sig åt sidan, och de hårda dragen veknade för ett ögonblick. 
Ven gamle kände sig tryggare.



-Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?



-Tala bara inte så högmält! Och kom ihåg, inte ett ord om saken till 
andra, ifall du vill förtjäna min nåd.



Folke Filbyter böjde huvudet och plockade i höet omkring sig. Han drog 
ihop strå vid strå till stora tappar, darrhänt och famlande, och släppte 
dem åter i sär.



-Du är rädd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du är rädd, att böndernas 
vrede mot dig också skall bli mig till ofärd, helst om de börja 
tänka på mitt förflutna. Fast jag haft gård, har jag ju halvt gällt 
för en stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen döpte 
konung. Men nu sitter han som en lake i en mjärde. Han törs inte ens 
skicka ut svennerna efter en skinka eller gås. Och när de bultade på 
porten, blev den icke öppnad, och det var därför du var så snar att gå in 
till mig i stallet. Först när det blev mörkt, vågar han kanske sig på 
flykten. Hinner du inte då med, får du gå kvar som en herrelös häst. Då 
kan det bli gott för dig att få följa mig hem och stanna under mitt låga 
tak, så länge stormen varar.



-Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hör själv slaktdjurens 
vrål där ute och döm, om det längre kan hjälpa oss. Blot-Sven är en 
drömsjuk viking, som helst sitter i mjödbänk och lyss till harporna, och 
där skall blixten träffa honom. Jag passar inte till herrelös häst, min 
vän. För mig är det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila 
förrän jag hjälpt Inge till styret igen... och inte heller då. Hur mycket 
vill du ha för att tiga med hela denna ledsamma saga ?



-Nyss frågade du, vad jag begärde för att yppa den. Och det förstod du 
inte utan att behöva fråga ! Sonen förstod inte vad fadern i en sådan 
stund begärde i gengäld. Jag hoppades på det enda, som jag ur djupet av 
ett förkrossat sinne numer kan längta efter i livet. Och nu ber du mig 
redan att tystna igen, ja, kanske såge du helst att jag toge tillbaka vad 
jag sagt.

-Du talade nyss om en kristen predikare, 
svarade jarlen och försökte att fästa en sträng blick på Folke Filbyter, 
men den blev i stället brydd och skiftande. Jag minns en gammal 
renlevnadsman, som ibland kom till mig hos prästerna i Skara och såg om 
mig, när jag var helt späd. Han hette Jakob, och jag minns honom i 
kärlek. Det var en god människa och han förmanade mig att aldrig forska 
efter min far utan tro och arbeta.



-Varför dröjde han då inte hos dig?



-Han talade irrlärigt och till sist förbjödo prästerna honom alldeles att 
undervisa mig. Sedan försvann han ur mitt liv, tyst och brådskande som jag 
alltid sett honom komma. Jag växte upp och Inge blev konung. Han behövde 
en jarl, som förstod sig på annat än att bära granna tignarkläder. 
Prästerna anbefallde mig-och i ett steg kom jag konungen närmast. Den, 
som skall bära en sådan medgång utan att stupa, får vara klok.



-Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter ?



-Aldrig... som jag minns. Däremot tror jag, att jag hört det namnet 
förr, fast långt senare. Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var också 
här i Uppsala. Två tappra män, som varit i Miklegård med väringarna och 
där låtit döpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och 
Hallsten. I dag ha de uppsikt över vakten vid Inges vagnar och tält där 
borta på sandåsen. Det är därför de inte heller varit synliga på tinget. 
God bondebörd är ännu hög börd här i landet, men det har viskats om, att 
deras far var. en illa ansedd skogsman med ditt namn. De neka inte 
därtill, fast de bruka urskulda sig med, att han har gård. Till den vilja 
de inte återvända, sedan de tagit kristen sed. Detta drar jag mig nu till 
minnes. Ingalunda blygs jag över att komma i frändskap med så förslagna 
män, men jag måste rådgöra med dem. Sämjan mellan oss har inte varit den 
bästa, men se de, att jarlen är deras brorson, torka de kanske smolket ur 
ögat. Dina nyheter ha så plötsligt fallit över mig, antingen de nu äro 
skicklig lögn eller uppblankade med ett stoftkorn sanning, att jag ännu 
inte kan tänka fullt klart. Vi måste handla klokt, min gode man, och jag 
lovar att dra försorg om dig för dina återstående dagar, bara du vill 
tiga.. För en kunglig tjänare i min ställning är det ett stort äventyr att 
plötsligt få en far.



Folke Filbyter satt länge tyst och plockade i höet, förlägen och blyg 
inför sin egen avkomling. När han slutligen svarade, tyckte han att hans 
egen röst kom från någon helt annan, som han gått förbi och lämnat bakom 
sig på stort avstånd.



-Ingemund och Hallsten äro då också här! ... Så mycken lycka på en gång 
hade jag inte väntat att få uppleva. Du gör rätt. Gå och hämta dem. Jag 
längtar att få se dem, innan jag dör, men du skall tro mig, Folke, det var 
dig jag älskade mest. Över sådant kan ingen bestämma. Det är ju bara efter 
dig jag har sökt under alla dessa år.



Jarlen stod redan till armbågarna i golvluckan.

-Sitt kvar och vila dig i höet, sade han. Jag förlitar på, att du 
inte talar till någon.



Folke Filbyter nickade åt honom, men då han blev ensam sade han till sig 
själv, och då kände han bättre igen sin egen röst:



-Jag är inte glad. Mitt sinne har bara blivit ännu tyngre. Jag såg i hans 
hand, och han är det bortstulna barnet från Folketuna. Varför har jag då i 
en mansålders tid färdats på vägarna och letat och frågat, om jag inte nu 
kan känna mig lycklig ?



14 Kapitel 14.



Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland 
rycktes han till det närvarande av den bullersamma mängden utanför 
gudahovet.



Ett långt bord hade blivit uppsatt ända fram mot drotthuset, och 
gudaträlarna hade mycket att sköta. De voro gåvoträlar, som av nit och fri 
lust skänkt sig åt gudarna för att betjäna dem vid de stora högtiderna, 
men som annars likt fria män sutto hemma på sin odal. Freys och Odens 
trälar buro gröna och blå kjortlar, men de, som hade givit sig åt Tor, 
voro rödklädda och måste alla ha rött hår och skägg. Det tillkom Odens 
trälar att hopvispa blodet och mjölet och i bagarstugan grädda de svarta 
blotkakorna, som voro så stora, att de räckte tvärs över bordet. Tors 
trälar satte fram den gräddstarka mjölken, i vilken folket doppade de 
styckade bröden, och Freys trälar framburo på spett de stekta galtarna och 
spädgrisarna. Det fanns också svarta trälar, men de voro benådade tjuvar. 
Bönderna spottade långa strålar efter dem. och kallade dem korpskrämmor, 
ty de hade ingen annan syssla än att löpa omkring med kvastar och jaga 
undan korpar och kråkor.

Likväl hoppade de feta och blanka fåglarna ända upp på bordet, ty de 
voro heliga, och vid livsstraff fick ingen såra dem.



Nedstuckna hästar, hundar och hökar sänktes i offerkällan och blevo sedan 
fastkrokade i de kolade träden. Längre bort stodo bönderna flockvis kring 
uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de höllo i fötterna 
och hjälpte varann att slakta. Detta gjorde de dock endast för att komma 
åt det ännu rykande blodet, ty själva offerdjuren stuckos inne i hovet, 
och de mesta anrättningarna voro tillredda på förhand. Hela den 
svartbrända lunden fylldes småningom av dödsskrän. På den frusna 
gräsmarken simmade alla fotspår av blod, och bordet och bänkarna hade 
märken efter blodiga fingrar.



Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphängda i träden, och asfåglarna 
skyndade sig från bordet och slaktställena för att hugga ut deras ögon. På 
en gång började då ett allmänt ropande och sjungande, liksom om blodlukten 
hade försatt de nyss så bistra och trumpna bondeskarorna i vildaste yrsel. 
Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en sådan verkan. Det 
var icke heller därför att marknadsbodarna nu öppnades, eller därför att 
de pälsklädda köpmännen från Gandvik nu begynte sälja sina sköna 
trälinnor, som sutto två eller tre bakom varann på samma häst. Några 
vikingar från de närmsta skeppslagen samlade sig kring de barbenta 
ryttarinnorna, men kommo sig ännu icke för att överbjuda varann med höga 
anbud. Det var något annat, som menigheten redan en stund väntat på 
och som nu hälsades med stormlikt växande bifall. Tre mjödkar, väl 
ombäddade mot kölden med täcken och granris, blevo nämligen släpade på 
medar omkring hovet och sedan insatta i olika tjäll, där var och en fick 
fritt förse sig efter tycke. Allra sist kom en släde, som drogs av kvinnor 
och av gossar, som ännu icke vuxit till ynglingar. Den var täckt med päll 
och överst på sätet stod Freys beläte, berövat sina kläder och alldeles 
naket. Männen rusade fram och höggo och stucko efter guden med sina svärd. 
De äldsta gummorna ryckte honom slutligen ned på marken och piskade honom 
med tjocka ris, som hade hanefjädrar på topparna.



-Hur vill du att det skall gro i den trötta och somnade jorden ! ropade 
de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du är gammal och vintrig, 
Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och 
fruktsamhet!



Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i dörren till hovet. Larmet 
saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes på guden och viskade, 
att han nu vore död. De begynte därför påkläda h,onom hans dyrbara kläder 
till uppståndelsen. Under tiden blevo minnena druckna, först för Oden till 
seger och välde, sedan för Tor till frihet och mannakraft .och slutligen 
för Frey till grodd och gröda. När bragefullet därefter blev framburet, 
tömde Blot-Sven hornet i ett enda långt drag och gick fram till Frey, som 
nu låg på en bår, färdig att bäras tillbaka in i hovet för att uppstå. När 
han hade blodbestänkt de kringståendes ansikten, händer och kläder, 
höll han över Frey den heliga kvisten-den sista, som grönskade i tiden.



-Jag hör världskvarnens dån i Nidarfjället, sade han. Sömnlöst mala 
jättinnorna. Jag hör tidens gång. Stötta vill jag det lutande gudahovet, 
så långt mina år räcka. Sedan väntar jag er utan ånger, bleka 
spjutbärerskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du måste dö 
för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Likväl funnos 
tider, då folket icke nöjde sig med att sticka efter ditt beläte med sina 
svärd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vänder jag mig till 
er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i dag, 
blir sedan snart intet mer freyblot hållet. Där borta i drotthuset sitter 
Inge, min svåger. Ha ni mod, så hämta honom hit och låt blotbrudarna vässa 
knivarna.



Han såg väntande från den ena till den andra, men de voro upptagna med att 
sticka svärden i skidorna, och molnbildningarna på himlen stodo vita och 
orörliga. Det muntra sorlet, som hade hälsat guden, var bortblåst, och den 
tillfälliga ysterheten föll som en mask från de svårmodiga ansiktena. 
Hornen och träbägarna blevo icke fyllda vid mjödkaret, och några kastade 
bort dem. Anrättningarna lämnades orörda på bordet, och vuxna män satte 
sig ned till att gråta.



Handeln, som knappt ännu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna. 
Köpmännen från Gandvik togo sina hästar vid betslet och gömde sig undan 
med sina sköna trälinnor. Alla vände sig om mot drotthuset liksom i 
förväntan, att var stund få se Inge spränga ut med sin hird och med det 
kristna korset högt lyft i handen. Alla kände de, att den gamla tron var 
död. En förfärlig aning trängde sig in på både kvinnor och män och snörpte 
ihop deras strupar, så att de varken kunde klaga eller hota, och skuggorna 
av de kringflaxande asfåglarna gledo över deras huvud. Men ännu var det 
lugnt och stilla där borta, och hela drotthuset tycktes försänkt i sömn, 
endast befolkat av tysta löften och eder om en straffande hämndedag.



Den bortglömde enstöringen på höskullen satt hopkrupen, men själva 
tystnaden kom honom att spritta till. Han slöt åter sina vissna ögonlock 
för det starka solljuset.



-Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig själv, halvt högt, 
halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du måste dö för att 
kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord också till 
dig, du bonde från Folketuna. Jag har plöjt och samlat och fått fiender 
och hat och smälek, och nu ser jag, att allt ändå bara är en begynnelse. 
Jag trodde, att det var för min egen skull det skedde och att det var åt 
mig jag samlade, och så var det för andra. För deras skull var det då jag 
steg i land bland skären och byggde mitt Folketuna. Så litet har jag 
vetat, så litet har jag förstått. Jag trodde, att mitt liv var ett mjukt 
ler i mina händer, och så var jag själv det mjuka leret utan vilja. Jag 
har sett min egen avkomma, och jag ser den växa på samma sätt och föröka 
sig i mansålder efter mansålder; och det är 
tidens längd, som förskräcker mig. Skönare vore det, om människan levde en 
enda dag, bara en .enda, men då med en guds unga hälsa, och om kvällen 
födde sitt barn och sedan försvunne. Vad hjälper mig nu den låsta kistan 
där hemma med alla de hopade skatterna ? Det har inte legat för mitt 
huvud, att två upprätta timmerträn, som kallas högsätesstolpar, kunna 
skänka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog åt mig att 
sova i. Men nu ville jag ha bonader på väggarna och björnhudar på golvet 
och dukar på borden och hela huset fullt av fidlare och gigare, så att 
mina söner kunde högmodas och ropa: det är vår far! Ja, nu ville jag det, 
och nu är det för sent! Med list och sken har jag blivit lockad att gå som 
öket för vagnen, och jag är hudflängd och trött och ingen tackar mig. Jag 
ser trädet växa och förgrena sig, och själv är jag bara det fula och 
klumpiga frö, som först måste ned i mullen.



Han började att sakta vagga fram och åter, och solstrålarna dansade över 
honom.



-Jag visste ju, att du vid detta laget måste vara en vuxen man, Folke. 
Men i mina tankar förblev du ändå alltid ett litet spätt barn, som låg och 
diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur det 
till sist verkligen skulle bli att möta dig efter så många år. Jag tror, 
att det varit bättre, om jag hittat dig vid vägen, uffattig och hungrig, 
och fått lyfta upp dig framför mig på hästen och rida hem med dig och 
bädda in dig mellan fällar och sköta dig som förr. Sedan, när du 
blev mätt och utvilad, skulle vi ha öppnat kistan och slamrat med de många 
bommarna och låsen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och silvertackor 
och för väl hundrade gången räknat vart mynt i påsarna. Därefter skulle vi 
gått och räknat trälarna, och jag skulle ha nämnt var och en vid hans 
öknamn. Du skulle ha fått se, hur välfödda och hur varmt klädda de stodo 
allesamman. Vi skulle ha gått in i spiltorna och synat hästarna, och den 
ryktade och silkeslena boskapen skulle du då nog också själv blivit ivrig 
att få räkna. Till sist skulle vi ha följts åt ut på åkern, så att jag 
fått taga upp jorden och trycka sönder den mellan fingrarna och visa dig, 
att det är den luckraste och bästa, som kan finnas. Varför fick det inte 
bli, som jag helst önskade?



Han fortsatte på det sättet att ömsom plåga och ömsom trösta sig, ibland 
tyst, ibland högt, oaktat att han redan hörde röster och klingande 
silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som när en 
vårflod svämmar över.



Han kände igen sina avkomlingar på deras målföre, och det förundrade 
honom endast att tre ensamma män kunde åstadkomma så mycket buller. Med en 
betryekt känsla vände han sig inåt skullen. Jarlen kom först uppför 
stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina 
glimmande hirdrustningar.



-Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.



-Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans år är hörseln klen. När jag 
nyss kom hit och ropade efter honom, dröjde det om en god stund, 
innan jag fick svar. Du känner då igen honom ? Är du alldeles viss på din 
sak ?



-Därom kan inte råda minsta tvivel, det är vår far, insköt Ingemund 
bestämt.



-Kom närmare, barn ! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter, 
fast han gott kände med sig, att han både hörde och såg. Men det hade 
kommit misstro i hans själ och han ville locka dem att bli mer 
oförbehållsamma.



Som de nu stodo framför honom alla tre, tyckte han dock, att han sällan 
sett ståtligare män. Det var fasta och öppna drag. Något glatt och ivrigt 
i deras later förrådde en önskan att alltid ha mycket att sköta, att vara 
med om var tävlan och beständigt vinna priset. All den kärnfriska och 
ofördärvade växtkraften i deras unga ätt, där bondeblodet ännu spände 
ådrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott om natten och 
aldrig visste av trötthet. Det läste han snart i deras uppsyn.



-Jag trodde, att det var sed också bland hirdmän att hälsa sin far, sade 
han, då de dröjde.



Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade 
manteln, och böjde ett knä och kysste honom på händerna. Ingemund följde 
efter honom långsammare och mer betänksamt.



-Och du, Folke? frågade den gamle och räckte ut sin hand.



Jarlen gjorde då som de andra, och innan han fick tid att resa sig, 
tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjärta.



-Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke ! Det blev .så långt, så 
långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också lugnet 
tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på nytt lider 
lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig ? Det växer och växer en 
sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång kallat mig far?



Jarlen befriade sig .tämligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg 
baklänges.



-Bönderna kunde se oss, far, och det går inte an, sade han, röd om 
kinderna efter att ha stått nedböjd. Och så talar du alltid för hårt, far. 
I kungsgården får man lära sig att viska.



-Det lät inte så nyss, då ni kommo. Jag fruktar inte bönderna, barn. 
Bönderna riva inte ihjäl varann. Jag har föraktat och slagit sönder deras 
gudar, men aldrig krupit för de mäktigaj och för sådant får man ära, när 
man blir till åren.



-Och vilka bilder slog du sönder? frågade jarlen.



-Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag räknade dem inte.



Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera gånger korstecknet. 
Jarlen log en smula och klappade den gamle på skuldran.



-Nu skall du förstå oss, far, sade han förläget men med ett försök till 
förtrolig vänlighet. Vi vilja inte brista i sonlig vördnad och äro inga 
högfärdiga tokar. Vi äro bara starka och unga och vilja framåt och 
uppåt i världen. Det är friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att 
tacka för. När har någon förr vid mina år blivit tagen till jarl! Men i 
vår ställning kan det kallas bättre att vara av okänd börd än att stamma 
från en gård, som är illa omtalad, särskilt bland de döpta. Jag har lärt 
Inge att vara noga med frejd och börd. Kyrkan i Skara var min mor och 
prästerna mina fäder. Det är därför vi bedja dig vara försiktig, så att 
bönderna och hirden ingenting få veta. I en upprörd tid som nu kunde du 
annars lätt störta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga rådgjort 
härom. Det var mitt mål att taga makten från de envisa bönderna och samla 
den hos Inges hird och tignarmlän. Men de äro breda herrar och hitta de 
ett fel på mig, kan någon av dem lätt få lust att draga på sig mina 
handskar.



-Vet du, Folke, när du inte själv påminner mig därom, kommer jag knappt 
ihåg att du är en högt uppsatt kungstjänare. En sådan syssla står i dåligt 
rop hos oss bönder. Det är min enda glädje, att du nu är i nöd och behöver 
mig.



-Du kan bara hjälpa oss på ett sätt, far. Låt gömt vara glömt. Rid hem 
igen till ditt Folketuna. Våra välsignelser skola följa dig, och vi skola 
skicka dig spannmål och kläder och allt vad du kan behöva för dina 
återstående dagar. Någon av oss skall nog också, när det blir lugnare, 
hälsa på dig i tysthet och se till, att du får det varmt och gott i 
stugan. Räck oss nu händerna igen och säg, att du är nöjd med oss. 
Du hör, att vi vilja dig väl, som det anstår söner.



-Jag har inte tiggt er om någonting. Men jag förstår. Det är för min 
fattigdom och för mina trasiga kläder, som ni mest skämmas. De lukta 
mjölk, säger du, och jag har inga knäppen eller söljor.



-Världen är som den är, far. Den fir grym, isynnerhet när man vill uppåt 
som vi. Men för oss förblir du ju ändå vår far, och du får inte neka oss 
att giva dig litet bättre kläder efter ditt stånd. Bestämt och klart säger 
jag dig dock villkoret. Du måste tiga.



Folke Filbyter fubblade med händerna i höet för att resa sig, och Hallsten 
erbjöd sig genast att stödja honom, men han sköt honom sakta ifrån sig. 
När han hade kommit upp, såg han sig en stund villrådigt omkring.



-Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att 
jag var man att rusta dem, när de drogo bort. Ingenting var gott nog åt 
er, mina barn. Jag unnade er det bästa. Jag kunde ha skänkt er min egen 
kjortel. Och för din skull, Folke, plöjde och sådde jag, ty gården skulle 
bli din. Den bar ju både ditt och mitt namn. Där skulle du bo med din 
avkomma och en gång tömma minnesfullet för ättefadern, som sov i högen 
under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni lärt den gamle, hur han skall 
uppföra sig. Nu vet han, att han inte får taga er vid handen och leda er 
ned till folket och säga: odalmän, här se ni de återfunna delarna av min 
egen kropp och själ, här se ni mina söner. I dag är ingen av er 
Iyckligare och högmodigare än jag. Här se ni Folke, som jag talat om och 
frågat efter vid var grind.-Den gamle vill er inte så illa. Efter ni 
skämmas över honom, skall han tiga.



-Därför skall du ha tack, far, svarade jarlen, men Folke Filbyter vinkade 
på honom.



-Kom hit, Folke, kom litet närmare. Jag har något att anförtro dig, 
Folke. Ännu har jag bara sagt hälften.



-Vill du granska märket i min hand ? Börjar du kanske tvivla?



-Nej, du skall känna här på mitt bröst under vadmalen. Böj huvudet litet 
djupare, när du star så nära din far. Känner du, att jag har en kedja om 
halsen, och på den hänger en nyckel ? Den nyckeln går till stora lås. Jag 
är rik, Folke. Jag är inte bara den rikaste odalbonden i min lagsaga. Jag 
har många gånger mer, än människor tro och ana. Jag hade tur, då jag låg i 
viking, och sedan slog jag mig på att plundra köpmän och andra vägfarare. 
Tre stora kistor har jag på Folketuna bräddfulla med guld och silver.



Jarlen höll ett ögonblick om den varma nyckeln, och utan att se på den, 
vände han sig till de andra och sänkte rösten.



-Är hans gård stor?



-Han gav oss ett fullrustat skepp, svarade Hallsten och låtsades upptagen 
av att spänna på sitt bälte. Jag borde ha tänkt på det nyss, då vi talades 
vid. Hör nu, far ! Det gick ju redan då rykten om, att du inte bara 
hade gods utan också guld, men inte visste jag att det var så mycket. Och 
nu har jag en känsla av, att vi äro hårda och otacksamma mot dig. För oss 
är du och förblir efter i dag vår återfunne far, antingen du sedan är 
fattig eller rik.



-Hallsten har rätt, sade jarlen och blev växelvis tankspridd och skarpt 
uppmärksam. Plötsligt kastade han sitt huvud tillbaka och återfick något 
av samma handlingsfasta och frimodiga trygghet som nyss på 
tingshögen.-Men vi måste vara ärliga mot varann, far. Jag ryser, när jag 
hör dig själv tala om dina ogärningar, men nog blir det lättare att skaffa 
dig anseende, om du har så stora skatter i kistan. Det vore något för Inge 
just nu, då han behöver ett drygt arbete för att återkomma till makten. Du 
har blivit misstrogen mot oss. Jag ser det på dig, och det förvånar mig 
knappt, men vi vilja inte narra till oss dina rikedomar. Du måste bara 
inse, hur det, som du nu sagt, förändrat allting. Genom stora gåvor till 
kyrkan kan du också skaffa dig förlåtelse för mycket.



-Kanske borde jag aldrig ha sagt det. Kanske borde jag ha ställt mig 
fattig och husvill för att så mycket bättre få lära känna er, ty 
silvertackor och guld behöva ni nog alla. För att hjälpa en kristen konung 
och hans präster gick jag inte i åkerfåran med kroken. Nyckeln hänger här 
under skjortan, Folke. Och nu skall jag berätta dig ännu en hemlighet. Där 
kommer den att förbli, så länge jag finns till.

-Nåväl, far, då skola vi inte längre tänka på 
Inge. Men när han blir konung igen och vi alla tre få fast mark under 
fötterna, skola vi med lysande följe rida till din gård och inför hela 
folket kalla dig vår far. Du vet inte, hur högt jag kommit i Inges gunst 
och vad allt han vill göra för mig. Han välver till och med planer att 
äkta mig med någon kvinna av den danska kungaätten. Så högt vill han lyfta 
Folke Filbyters blod, därför att jag alltid tjänat honom oegennyttigt.



-Och jag, Folke, vad kan jag göra däråt?



-Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande klädsel och börja ett 
annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tanklöst förstöra allt 
genom att lämna ut sig åt hopens åtlöje. Vi behöva tålamod. Det onda, som 
talats om Folketuna, skall lättare glömmas, om du låter din rikedom lysa. 
På så sätt kommer den både dig och oss till godo. Då få vi sätta oss hos 
dig vid dina fötter, utan att någon missaktning vågar smyga sig bakefter 
oss. Vi ha inte så hårda hjärtan, som det kan tyckas i vår iver. Den 
vördnad, som vi då öppet kunna visa dig, skall småningom också smitta de 
andra. Där på din rika gård skall du i den rätta stunden mottaga oss i 
prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningslöst släpa ned en 
gammal gubbe från höskullen och säga: svear, här se ni jarlens far!



Folke Filbyter tog några steg framåt, och alla tre skyndade sig 
vördnadsfullt att hjälpa honom. -Tack, tack, kära barn, men jag har ännu 
goda krafter. Jag är inte van att ha tjänares händer under 
armbågarna. Och tack för att du har talat uppriktigt, Folke. Du, som redan 
vid unga år blivit en så mäktig man, förstår ju allting mycket bättre än 
jag. Låt mig nu ännu en gång få trycka dig till mitt bröst, länge, länge. 
Så här kunde jag stå med dig i timmar och glömma vad jag genomgått, glömma 
allt omkring mig. Det gör mig inte lycklig, som jag hade väntat, men det 
känns som ett ögonblicks sömn och vila-en orolig vila, men i alla fall en 
vila. Ditt hår är så lent att stryka, och när jag håller dig som nu, 
tycker jag, att du också sover. Jag har bekänt sanningen, Folke. Det var 
dig, som jag älskade mest. Och nu säger jag er farväl för i dag, mina 
barn, och önskar, att allt, som ni eftersträva, måtte bli ert. Jag tror, 
att vi äntligen börja förstå varann. Låt mig nu få fara hem... Aldrig 
visste jag, att en människa kunde sjunka i ett så djupt elände!



Han sköt dem sakta ifrån sig, men Folke ville icke släppa honom utan 
följde honom ända till stegen.



-Nej, far, du får inte lämna oss med sådana ord. Här finns bara en 
räddning, och det är, att du tager kristnan. Också jag förvarar en nyckel 
under min kåpa, men den leder till ett skrin med oförvanskligare skatter.



Han letade fram silverkorset och höjde det över den gamle.



-Ångra dig och tro.



-Du talar om något omöjligt.



-Bed om styrka.

-Jag kan inte.



Jarlens ögon sköto eld, och han fick röda fläckar på kinderna.



-Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det är jarlen, som talar.



-Varför plågar du mig, Folke?



Hallsten tog om korset och förde det åt sidan.



-Låt honom vara, jarl. Han har levat efter sitt förstånd, och han är 
uthållig.



-Hallsten, du har det bästa hjärtat av er tre, viskade Folke Filbyter. 
Fast jag nyss sade, att jag inte behövde er hjälp, måste jag nu visst 
bedja er därom, ty det blir svart för ögonen och jag ser inte pinnarna i 
stegen. Tack, tack, barn. Ni behöva bara böja er litet och stödja under 
axlarna. Nu är jag nere, men det är bättre, att ni dröja kvar där uppe 
till dess det blir mörkt. Jag hör, att allmogen ännu är orolig.



Utan att vända sig om och se tillbaka banade han sig väg genom mängden, 
som ännu stod och stirrade på drotthuset. Han letade sig fram till trälen 
på hästplatsen. När han kom i sadeln, tryckte han åter järnhatten på 
huvudet, hälsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort över 
heden.



Han gjorde sig ingen brådska utan lät hästen gå trögt och långsamt, som 
den ville. När kvinnorna vid gårdarna märkte, att han icke mumlade sina 
vanliga frågor, sågo de på varann och viskade bakom hans rygg:



-Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var det, 
som höll honom fast, så att han inte kunde segna, hur mycket han än 
åldrades.



Stigmännen däremot, som nyss plundrat en köpmansfora och hade grottan 
fylld med rov, bäddade åt honom på en mjuk tygbal.



-Du läser inte längre i våra händer, sade de. Har du nu äntligen 
förstått, att den lille, som låg och diade tjurhornet, aldrig mer står att 
finna på denna jorden?



-Det är, som ni säga, svarade han. Det barnet är försvunnet och förlorat.



-Trösta dig med dina rikedomar och med att vi stigmän hålla dig i heder. 
För att skrämma köpfolket till att genast kasta sina vapen, säga vi 
alltid, att du är med oss och står bakom oss på berget och väntar på din 
andel. När de så höra ditt namn, bli de bleka och spaka, så känd och 
fruktad börjar du bli överallt i landet som rövare.



Det började redan att knoppas och somra, när han kom hem till Folketuna. 
Hästen skänkte han till trälen, som hade följt honom, och sedan gick han 
knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut på gårdsvallen. 
Trälarna visste sina göromål, så att han aldrig behövde tala till dem, och 
han lät dem till och med sätta storplogen i åkern och styra den.



15 Kapitel 15.



Hopkrupen och höljd av ohyra satt han i askan, och det grågula håret på 
vargpälsen, som han hade svept om sig, lossnade fläckvis och föll av. Hans 
skor voro sönderbrustna, så att bara fötterna stucko ut, men trälarna 
tänkte icke på att förfärdiga några nya åt honom, efter han aldrig lämnade 
härden. De sågo honom sitta på samma vis, antingen det var morgon och de 
kommo med dagvarden eller afton och de bäddade åt sig i halmen. När han 
flyttade sig, stödde han sig på en käpp, som han själv hade täljt. Han 
följde noga årstiderna och vädret genom att se på luften över vindögat, 
och när det blev vinter, blandade sig snöflingorna med röken och smälte 
till sotigt vatten nere i askan. Det fanns också en sak, som trälarna 
alltid frågade honom om, och det var tiden. Oupphörligt kommo de till 
dörren och frågade, ty han hade vant sig att .tyda ljusets gång på 
väggstockarna lika säkert som på en solvisare. Till och med under natten 
kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde därpå, att han lärt 
sig att iakttaga stjärnornas och månens ställning, eller om han kände 
timmarna inom sig. Däremot visste han ingenting om dagarnas namn, 
endast att mer än en mansålder nu, måste ha förflutit sedan den dag, 
då han första gången begynte sitt fredlösa sökande. Ingen mindes heller, 
hur gammal han var. Själv trodde han, att han var några och nittio år, men 
trälarna älskade tro, att han var nära hundra.



Kvinnorna gingo ibland fram och svepte bättre om honom, så att han icke 
skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle röra honom. Det 
var alltid han, som vakade över askan under nätterna och rörde i den med 
.sin käpp, så att den icke skulle slockna ut till nästa dag. Om kvällarna, 
när trälarna sutto och slöjdade vid elden eller framför den öppna dörren, 
talade de högt med varann utan att tänka på, om han hörde dem eller ej. En 
afton berättade de, att en oöverskådlig skara av ryttare hade kommit till 
trakten med märkesmän och pipare och blevo mottagna i gårdarna med 
gästabud och högtidligheter. De hade hört, att det var konungens jarl, som 
kom med sina närmaste fränder. Nu gästade de som bäst Ulvungarnas gård för 
att hämta med sig Ulva, som stod klädd i brudelin.



Nästa morgonen, när hanen begynte flytta sig på bjälken, sade Folke 
Filbyter:



-Jag hör, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att 
kunna mottaga så högt uppsatta män med passande ståt? Därtill är jag för 
överårig och trött. Det är bättre att jag besparar mig en sådan oro. Som 
gammal bonde vet jag, att den dag, då säden mejas, inte är mindre att 
fägna sig åt än såningsdagen. Fordom var 
jag vidskeplig, men hur skulle jag kunna frukta att dö? Har jag inte redan 
dött oräkneliga gånger under mitt långa liv ? Har jag inte dött var kväll, 
när jag somnat och förlorat mig i dunkla förnimmelser och syner? Jag har 
ingenting kvar av vad jag hade som ung, varken min hud eller mitt gula hår 
eller mitt sinne. Det, som var min glädje då, är det inte nu. Jag var då 
en människa, som länge sedan är borta och som skulle sätta sig bredvid mig 
som en fientlig främling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa större 
fruktan för att vända mig om och gå bort från den människa, som jag är 
just nu. Därför finner jag med glädje, att det ögonblick nu är inne, då 
jag bör rista mig i bröstet, som jag vet att männen i min släkt gjort före 
mig. Hämta hit allt det, som jag behöver, och när blodet är förrunnet och 
jag har blivit stilla, skola ni sätta mig i högen.



De blevo icke förundrade, ty de hade redan många gånger sport varann, 
varför han framhärdade att leva. Utan att särskilt brådska, men utan att 
heller tveka, togo de därför en tennskål och fyllde den med vatten. Den 
ställde de framför honom på en bänk, som de makade in mellan hans knän, så 
att den blev stående under bröstet. Bredvid skålen lade de ett handkläde 
och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid offring.



Några av kvinnorna gingo bort för att hämta in ängsblommor och friskt hö. 
De andra hjälpte honom att vika isär skjortan från bröstet, men under det 
att de redan höllo på med detta ropade en av trälarna:

-Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du får skjuta upp 
ännu en stund. Vi kunna ju ändå inte taga mot sådana döpta herrar med 
blot. Hornblåsarna höras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att knyta 
ihop skjortan och täcka över skålen !



Kvinnorna kastade då stenkniven i vattnet och höljde över skålen och 
flyttade den litet åt sidan. Det var också snar tid, ty kungsmännen redo 
på i full fart, och vad det led fyllde de hela ängen utanför grinden. 
Hornblåsarna spelade, och det var så mycket tofsar och kulor på alla 
betsel, att det såg ut som om en svärm av granna flygfän surrat kring vart 
hästhuvud.



På en mjölkvit gångare med rött betsel och rödmålade hovar satt Ulva i 
brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett högt träkors med Kristi 
beläte. Vid stången hängde ett avhugget huvud, och fast det var gult och 
gapande, kunde vem som helst känna igen, att det var Älg Klubbehövdings. 
Förskrämda sprungo trälarna om varann och ville bomma dörren, men en av 
ryttarna var dem i hälarna och tryckte upp den. Nära att falla på sina 
silversporrar stormade han ända fram till härden, och lockarna dansade om 
hans glättiga ansikte.



-Ni trälar där, vi äro vänner och inga fiender! ropade han ystert och 
skrattade. Jag är Hallsten Folkesson ! Finns det ingen bland er, som 
längre känner igen mig ? Och här kommer Ingemund, den starke kämpen i 
Kristo, och här Folke, konungens jarl. Åt sidan för honom, så att ni 
inte snudda vid hans kläder. Ställ er utefter väggarna med armarna i kors 
över bröstet! Så stå trälar inför tignarmän. Men hur ha ni vårdat och 
omhuldat vår far, ni, som han klädde och födde ? Här sitter han halvt 
barfota och



lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det så svårt. Kan du förlåta oss, 
far, att vi dröjt så länge ?



Hallstens blå ögon fylldes av tårar, och han letade fram faderns 
hoptorkade händer under den skabbiga pälsen. Han gjorde våld på sig, och 
fast det bar honom emot, kysste han dem flera gånger. När jarlen och 
Ingemund sågo det, böjde de sig också och gjorde som han.



-Vi förstodo inte, att han önskade det annorlunda, svarade trälarna 
skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig släppt ifrån sig, utan 
den bär han inpå kroppen.



-Då skola ni nu få lära annat, sade jarlen. Nu är Blot-Svens följe 
innebränt och han själv nedhuggen. Med trehundra ryttare kommer jag från 
konung Inges hov i Västergötland för att utrota de sista återstoderna av 
hedendomen i denna trakt. Och hårt ämnar jag slå till. Men jag har också 
ett annat ärende, som inte mindre ligger mig på hjärtat. Inge har skickat 
mig med en hedersgåva till er husbonde, som jag hädanefter inför alla högt 
tänker erkänna som min far. Inge vill för min skull skona honom, fast han 
håller vid den gamla seden, och gåvan talar bäst för sig. Här kunna ni 
själva se den. Det är ett tjurhorn, som jag hade hos mig som barn. Det 
stannade sedan hos bröderna i Skara. De hade hört många hedniska 
sägner om det, och på undersidan står namnet Månegarm i runor.



-På det hornet känna vi igen dig, sade trälarna och tryckte sig ängsliga 
och häpna utefter väggarna.



-Nu ställer jag hornet här bredvid dig på bänken, far. Förr hade det 
simpla fötter av järn, men nu äro de av rött guld. Det är en liknelse om, 
hur förvandlad jag själv kom tillbaka. Vid var gård ha vi också stannat 
och berättat, att vi voro på väg hit för att hylla vår far, den rike och 
mäktige odalbonden på Folketuna, kanske mest berömd för sina vilda dåd i 
ungdomen, men också omtalad för sin trofasta längtan efter oss barn.



Ingemund började nu också tala. Han slog den gamle krigaraktigt över 
skuldran, så att hans eget svärd skakade och glimtade vid bältet. Det var 
ju icke heller längre av trä utan av stål och silver med Inges hökar på 
skidan.



-Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De mörka åren äro nu 
förlidna. Där ute väntar på gångaren Hallstens brud, din värste oväns 
dotter. Hon är nu en vuxen och frid kvinna, fast hon ännu ibland får heta 
liten, därför att hennes syster var så mycket äldre än hon. Du får inte 
undra på, att hon inte själv vill stiga in under ett tak, där hennes 
syster fått lida så mycket. Men hon hälsar dig storsint, att hon vill 
glömma. Och hon, som känner bygden, har hjälpt oss till rätta med mycket, 
far. Hennes egen goda härkomst känner du, men hon har tillstått, att 
också Jorgrimme och hans dotter enligt sägnen stammade från väldiga 
finnkonungar i forntiden. Det är något att tänka på, nu då Inge vill 
skaffa jarlen ett lysande gifte. Dina avkomlingar äro av hög och ädel 
börd, Folke Filbyter.



Jarlen nickade bifallande, men han hade blivit tankfull. Den svarta kåpan 
stack av mot de andras silverglitter och hängde lös om de seniga lemmarna 
med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till för att värma. 
Han stödde tummarna i det tarvliga läderbältet, och den hårda strängheten 
försvann stundvis från ansiktet, men aldrig allvaret.



-Var det här vid väggen han hungrade ihjäl, min första välgörare - för 
människornas storhets skull! Här kan jag ännu läsa hans anteckningar, om 
hur han prisar orättvisan och sitt eget öde.



-Han var den sista tiden från sina sinnen, viskade trälarna.



-Nej, han var bättre vid sina sinnen än någon av oss.



-Kanske skulle vi om orättvisan kunna skriva ännu en rad på Folketunas 
vägg, sade Hallsten, men jarlen hörde honom icke.



-Är det då här jag blev född, sade han, här i denna sotiga och ödsliga 
sal? Var det där vrån min mor låg på halmen och dog ? Jag tillstår, att 
allt här inte är som jag väntat. Ibland drömde jag nog om ett soligare och 
stoltare fädernehem. Jag kunde tänka mig så mycket fagert den tid, 
då jag ingenting visste. Hur kan inte den drömma, som ingen törs svara, 
att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomträngliga se allt, 
vad han önskar: sköldbehängda högsätesstolpar och ädla och lyckliga 
kvinnor kring en vagga. Ofta föreställde jag mig, att min mor var en 
stupad hövdings unga husfreyja, som på sin flykt hade gömt mig under en 
buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhärtige predikaren där 
hittade mig och döpte mig över källan till ett liv i möda. Ett hittebarn, 
ropade det i mitt bröst, ett barn utan föräldrar, det har endast dig till 
far, du allsvåldige ovan tiden. Och du skall lära mig att föra ditt baner. 
Nu har du ödmjukat mig men inte böjt mig, ty framför mig ligger en ljus 
väg. Och alltjämt går den uppåt.



Han såg sig omkring på de kala väggarna, där dammet gjort spindelvävarna 
så täta, att de liknade hängande flädermöss, och på golvet, där 
hönsflocken utan uppehåll sprang runt mellan trälarnas fötter. Men han 
gjorde sig blind, så att han snart knappt icke såg någonting annat än sin 
egen lysande framtidsväg, och hans ord blevo allt fler och allt stoltare.



Hallsten var den ende, som hela tiden dröjde bredvid den gamle, och han 
satte sig hos honom på härdkanten.



-Du skall se på våra vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset är 
insytt på bröstet. Därifrån strömmar kraft. Lång stund ha vi heller inte 
tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning är han liksom 
fadern. Han har gömt sig undan här i skogarna, 
och med honom skola vi hålla slag. Bytet blir vårt, och vi ha löfte om 
alla hans gårdar. Annars hade vi inte fått tänka på att besöka dig redan i 
år. Just det, att alla tro, att vi bara kommit för din skull och för mitt 
bröllop, insöver hedningarna i säkerhet. Du kan inte ana, hur hjärtat slår 
lätt, när man i allt har medgången på sin sida. Susar en förflugen pil i 
luften, aldrig träffar den oss utan alltid ovännen. Störtar ett murket 
träd, så faller det inte över oss utan över våra förföljare. Men varför 
fortsätta att tala om fiender när alla springa oss till mötes och taga oss 
i famnen och lova att stå på vår sida ! Lyckan är med oss, och henne kan 
ingen motstå. Du skall glädja dig med oss, far, och sitta här hemma i 
askan och tänka på din unga ätt. Far, du måste bli den första, som 
nedkallar välgång över Folkungarna !



-Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far, kläd 
dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i gården, ty en dag 
kan du få hålla bord för konung Inge.



Hallsten kammade med fingrarna håret ur pannan på den gamle och böjde sig 
fram och såg honom in i ögonen.



-Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. Ännu 
har ingen av oss förlorat en strid. Vi skola skicka dig bänkdynor och päll 
till en himmel, om du lämnar oss något att köpa för. Det har tärt på oss 
att sätta ryttarna i stånd, och för tillfället ha vi just ingenting kvar. 
Men nu skall du få ett förtroligt råd om, hur du skall vinna Inges 
gunst. Börja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla nötter, ty Inge 
tycker om friska nötter. Du kan ju själv gå till nötbuskarna och böja ned 
grenarna med din käpp och plocka, så får du tiden att gå. Och för var nöt, 
som du släpper i påsen, skall du tänka på att tusen gånger mer är vart 
ögonblick värt för dina söner. Vi äro män, som ha bråttom. Vid dina år har 
en hel lång vinter inte mer att giva än en dag, men du skall glädja dig 
med oss, far. Bjälkarna ligga lågt i din sal, och jag känner hur jag 
skrapar sönder hökvingarna, men härnäst får du skänka mig ett par nya. Vi 
hinna inte nu att kläda av oss vår härbonad. Jag hör att ryttarna börja 
spela med hornen igen. Det är ett avtalat tecken för att påminna oss att 
inte stanna för länge.



Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hört på sönernas brusande 
ordflöde, trevade på sitt bröst under vargskinnen.



-Kom hit, Folke, sade han. Du får hjälpa mig. J ag har blivit så lamhänt. 
Här på bröstet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall gå till den 
mellersta kistan och plocka fram fat och bägare, så att det blir dukat för 
så höga gäster efter deras stånd. Finns det något mungott huset, trälar ? 
Vad är det ni säga ? Påstå ni, att det inte här har funnits något mungott 
att dricka på tio år? Då måste det väl vara så. Sätt då åtminstone fram 
mjölk och bröd och det, som finns.



Jarlen tog nyckeln och gick bort och öppnade kistan. Det knäppte och 
gnisslade i låsen, och det dundrade när järnbommarna föllo i marken. Folke 
Filbyter makade sig på härdkanten åt den sidan, där kistan stod, och hans 
ögon släppte ej sönerna. Ingemund och Hallsten hjälpte jarlen att hålla i 
locket. Då det slutligen blev upplyft, häpnade de alla tre.



-Så många hopade skatter väntade jag mig ändå inte, sade jarlen och 
sänkte rösten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden 
kunnat höra ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde få råd att 
giva Ulvssönerna den botpenning för gamla oförrätter, som de begärde nyss 
vid bröllopet. Men de äro ju min mors bröder och ha låtit döpa sig och 
komma att bli oss goda bundsförvanter, om vi äro måna om deras vänskap. 
Låt oss därför hellre giva dem hela Folketuna, så blir det deras utgård 
och råkar snart med alla sina mörka händelser i glömska. Visserligen är 
lagen emot all avyttring av ärvd fädernejord, men jag får tala med Inge. 
Det blir bäst för oss, och de må gärna giva gården ett nytt namn.



Ingemund lade sig ned på knä för att bättre kunna genomforska innehållet i 
kistan. Den var fylld med pärlor av bärnsten, karneol, bergkristall, 
jaspis, guld och silver. Han måste maka dem åt sidan för att komma ned 
till de stora kärlen på botten. Där hittade han till och med ett beläte av 
Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma lågmälda 
ton:



-Jag fruktar, att för vår egen skull få vi ändock taga ett djupt 
grepp i kistan, när den gamle kommer i högen. Han var ju i alla fall vår 
far, och det hjälper inte, jarl, vi få bygga en kyrka till försoning för 
hans minne. Får jag råda, skall den stå där nere på kullen, som 
getherdarna i min barndom kallade Bjällerbo eller Bjällbo. Där är det 
redan ihopbragt en mängd sten. Av silvret kunna vi gjuta en präktig 
bjällra, som skall höras hela milen, när hon beder för hans själ. Det 
övriga behöva vi sannerligen själva. Hör du, far !- ropade han med 
muntert höjd stämma och började röra och sila i kistan.-Du är rikare, än 
vi trodde. Du måste hjälpa oss med underhållet åt ryttarna, och snart 
behöva vi köpa flera nya hästar. Lyckan mutas inte med tomma händer.



-Så länge jag lever, får ingenting tagas ur kistan, svarade den darrande 
men ännu djupa stämman från härden. Ingen får knyta upp snörena på 
myntpåsarna. Höra ni det, ingen !



Jarlen log frimodigt.



-Då tala vi inte mer därom. Du har fått en sådan misstro mot oss, far. Vi 
äro frispråkiga, men vi brås inte på dig och äro inga rövare. Råkar du 
höra, vad vi viska om, så må du det gärna. När du dör, far, skola vi timra 
dig en snäcka, lik ditt forna skepp Menglöd, och sätta dig i högen på 
gammalt vikingavis. Det skall lära folket, att du varit en stor hövding, 
fast du aldrig tog kristnan. Vad vi sedan göra för ditt minne blir vår 
sak. Ännu är du bland oss levande. Här kommer jag nu med silverbägarna och 
den största skålen. Du kan själv se, att Hallsten låser kistan efter 
mig. Och här har du nyckeln tillbaka. När Inge kommer, kan du verkligen 
duka ett riktigt kungabord med allt ditt guld och silver. Det skämmer inte 
saken, att han får tumma på ditt dyrbaraste fat och spegla sig i det. Lägg 
du en silvertacka som stöd under var fot på vildsteken. Sådant roar honom. 
Du skall se, att du lätt kommer överens med honom. Särskilt värderar han 
ett lätt och behagligt samtal, och du skall berätta gamla jaktminnen och 
skämta gladeligt. För övrigt behöver du bara höra på oss en stund i början 
och sedan göra som vi. Men raska på, trälar ! Vi måste skynda oss. Vad 
lider tiden ?



-Knappt middags, svarade Folke Filbyter med en blick på väggen och kröp 
åter ihop under sina vargskinn.



Alla tre åto och drucko med lust och hast av den enkla bondekosten, och 
flera gånger gick Hallsten ut med en skål eller bägare till sin hungriga 
och törstiga brud. Hästarna voro framledda och frustade och skrapade 
utanför tröskeln, men jarlen satt ännu.



-Du har knappt talat med oss, far, sade han och tömde den sista 
mjölkbägaren. Det är hela tiden vi, som haft ordet, och nu måste vi redan 
bryta upp. Ingenting har du berättat om dig själv. Vad kunna vi göra för 
dig nu närmast? Med vad har du fördrivit tiden under hela de långa 
somrarna, då folket varit ute på markerna?



-Jag har suttit och plockat malen ur pälsen, sade han med ansiktet gömt 
ända till kinderna innanför varghåret. Malen äter och fräter, men 
mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. Så är det också 
med en lång smärta. När du smular sönder henne på fingret under dina ögon, 
måste du fråga: var det denna lilla droppe hjärteblod, var det detta 
stackars guldstoft av några bedrägliga människodrömmar, som så förtärde 
dig ? Den tid jag låg på havet, försökte jag om aftnarna att segla kapp 
månstrimman, men alltid gled hon undan på en armslängds avstånd. Varför 
lärde jag inte av det jag såg?



-Den frågan kommer från oss, far.



-Och då skall jag svara dig, Folke. Småningom har jag lärt, vad en bonde 
kan lära, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag följa er till 
dörren. Det är ett sådant solväder i dag, att det är svårt att inte se ut. 
Göken ropar i skogen, och getskällorna pingla från markerna, där mina 
hjordar beständigt växa och föröka sig. Ända hit in hör jag kornsuset, 
överallt gror det och spirar, på vallen, på stugtaket, till och med de 
gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska. Och själv tycker 
jag mig känna, hur det skjuter unga kvistar och löv ur min egen hopfallna 
kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du måste dö för att 
kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet.



-Det är i oss du uppstår, far.



-Ni ha vuxit så högt över mig, mina barn, att ni inte längre kunna räcka 
er så långt i djupet som till mig. Det enda jag begärde av er, kunna ni 
inte giva mig. Men jag gläds, jag yvs, jag är 
stolt över min avkomma, och jag önskar er medgång, Folkungar.



Han flyttade fötterna så tungt och långsamt, att Ingemund och Hallsten 
blevo otåliga och skyndade sig förbi honom, men han fortsatte sin 
försiktiga gång fram till dörren. Där stannade han i solskenet. Hela 
gårdsvallen var fylld av ryttare och Ulva nickade åt honom från sin vita 
gångare, men stelt och främmande.



-Han går väl inte till ättestupan? frågade jarlen.



-Dit är stigen för hög och brant, svarade trälarna. Nu tänker han nog 
bara på att så länge som möjligt få se sina söner.



Då hastade också jarlen förbi honom och sprang i sadeln.



-Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett försök att vända sig 
om, men hästen var så het, att han knappt kunde hålla den. Har du något 
att befalla, så säg det frimodigt!



-Över dig befaller jag inte längre, svarade Folke Filbyter och stödde sig 
mot dörrstolpen. Hjärtats kärlek, mina barn, kunna ni aldrig giva mig, och 
det var det enda jag begärde.



Han stod kvar och såg, hur de redo bort. Många av husfolket samlades också 
i dörren, men småningom begynte kvinnorna att lägga i ordning friskt hö 
under bänken och beströdde det med de allra vänaste ängsblomster. Sedan 
gingo alla trälarna och trälinnorna ut, på en enda när. Han stannade kvar 
för att kunna stänga dörren inifrån, som det var bruk vid husblot.

Vägbroarna dånade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det 
första skogsstråket. Hallsten hade sin brud framför sig i sadeln. Han 
lekte med hennes fingerguld och höll upp det över henne i solskenet. 
Allteftersom de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock 
hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa 
skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. 
De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.