Selma Lagerlöf Gösta Berlings Saga

1 Inledning 1 Prästen.



Äntligen stod prästen i predikstolen.



Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli 
mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.



Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en 
hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha 
kunnat hugga honom i marmor och uppkallat bilden efter den skönaste av 
atenare.



Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, 
allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och 
andligt liv.



Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var 
mera vant vid att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada 
kamrater, sådana som Beerencreutz, översten med de tjocka, vita 
mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh.



Han hade supit så förfärligt, att han inte på flera veckor hade kunnat 
sköta sin tjänst, och församlingen hade måst klaga på honom, först hos 
hans prost och sedan hos biskop och domkapitel. Nu var biskopen kommen 
till socknen för att hålla räfst och visitation. Han satt i koret med 
guldkorset på bröstet, skolpräster från Karlstad och präster från 
grannförsamlingarna sutto runtomkring honom.



Det var inte tvivel om att prästens uppförande hade gått över det 
tillåtnas gräns. Då, på adertonhundratjugutalet, var man överseende i 
fråga om att dricka, men den här mannen hade försummat sitt ämbete för 
dryckenskapens skull, och nu skulle han förlora det.



Han stod i predikstolen och väntade, medan sista versen av 
predikstolspsalmen sjöngs.



Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel 
fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar. Bland herrskaperna på läktaren, 
bland bönderna nere i kyrkan, bland nattvardsbarnen i koret hade han 
fiender, idel fiender. Det var en fiende, som trampade orgeln, en fiende, 
som spelade den. I kyrkvärdarnas bänk hade han fiender. Alla hatade honom, 
alltifrån de små barnen, som hade hurits in i kyrkan, ända till 
kyrkvaktaren, en stel och styv soldat, som hade varit med vid Leipzig.



Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande.



Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan 
han hade varit, när han för ett år sedan hesteg denna predikstol för 
första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och 
såg ner på mannen med guldkorset om halsen, som var ditkommen för att 
döma honom.



Medan han läste upp inledningen, sköljde blodvåg efter blodvåg upp i hans 
ansikte. Det var vreden.



Det var nog sant, att han hade supit, men vem hade rätt att anklaga honom 
därför? Hade någon sett prästgården, där han skulle leva? Granskogen stod 
mörk och dyster tätt inpå fönstren. Fukten dröp ner genom de svarta taken, 
utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte brännvin för att kunna hålla 
modet uppe, när regnet eller yrsnön jagade in genom bräckta rutor, när den 
vanskötta jorden inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?



Han tänkte, att han hade varit just en sådan präst, som de förtjänade. De 
söpo ju allesammans. Varför skulle han ensam lägga band på sig? Mannen, 
som hade begravt sin hustru, söp sig full på gravölet, fadern, som hade 
döpt sitt barn, höll supgille efteråt. Kyrkfolket drack på hemvägen från 
kyrkan, så att de flesta voro fulla vid hemkomsten. Det var gott nog åt 
dem att ha en försupen präst.



Det var på ämbetsresor, när han i sin tunna kappa hade åkt milslångt över 
frusna sjöar, där alla kalla vindar hade stämt möte, det var, när han hade 
kastats omkring på dessa samma sjöar i båt under storm och ösregn, det 
var, när han under yrväder hade måst stiga ur släden och bana hästen väg 
genom drivor höga som hus, eller när han hade vadat fram genom 
skogsträsken, det var då, som han hade lärt sig att älska brännvinet.



Arets dagar hade släpat sig fram i tung dysterhet. Bonde och herreman hade 
gått med alla tankar bundna vid jordens stoft, men om kvällen hade andarna 
kastat sina hojor, befriade av brännvinet. Ingivelsen kom, hjärtat 
värmdes, livet blev strålande, sången klingade, rosor doftade. 
Gästgivargårdens krogrum hade då för honom blivit en sydländsk 
blomstergård. Druvor och oliver hängde ner över hans huvud, marmorstoder 
blänkte i mörkt lövverk, vise och diktare vandrade under palmer och 
plataner.



Nej, han, prästen där uppe på predikstolen, visste, att utan brännvin 
kunde inte livet levas i den landsändan. Alla hans åhörare visste det, och 
nu ville de döma honom.



De ville slita av honom prästkappan, därfcjr att han hade kommit drucken i 
deras Guds hus. Ah, alla dessa människor, hade de då, ville de tro, att de 
hade någon annan gud än brännvinet?



Han hade läst upp inledningen, och han böjde sig ner för att läsa Fader 
vår.



Det var andlös tystnad i kyrkan under bönen. Men plötsligt högg prästen 
med bägge händerna ett säkert tag i banden, som höllo fast prästkappan. 
Det förekom honom, som om hela församlingen med biskopen i spetsen smög 
sig uppför predikstolstrappan för att rycka kappan av honom. Han låg på 
knä och vände inte huvudet, men han kunde just känna hur de ryckte, och 
han såg dem så tydligt, både biskopen och skolprästerna, prostarna, 
kyrkvärdarna, klockaren och hela församlingen i en lång rad, slitande och 
bändande för att få loss hans kappa. Och han föreställde sig livligt hur 
alla dessa, som ryckte så ivrigt, skulle stupa över varandra utför 
trappan, då kappan lossnade. Och hela raden där nere, som inte hade kommit 
åt att dra i kappan, utan bara i den framför ståendes rockskört, skulle 
också falla.



Han såg det så tydligt, att han måste småle, där han låg på knä, men på 
samma gång trängde kallsvetten fram på hans panna Det var ändå för 
ohyggligt alltsammans.

Så, att han nu skulle varda en förkastad man för brännvinets skull! 
En avsatt präst skulle han bli. Fanns det på jorden något uslare?



Han skulle bli en av landsvägens tiggare, ligga rusig vid dikeskanten, gå 
klädd i trasor, umgås med skojare.



Bönen var slut. Han skulle börja läsa Upp sin predikan. Då kom en tanke 
över honom och hejdade orden på hans läppar. Han tänkte, att det var 
sista gången han fick stå där uppe på predikstolen och förkunna Guds ära.



För sista gången. Detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och 
biskop. Han tänkte, att han måste begagna tillfället och vittna om Guds 
ära.



Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ner och 
att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, 
helt ensam i sin predikstol, hans ande tog sin flykt mot den öppnade 
himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade 
Guds ära.



Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ner 
över honom som en flock tama duvor. Han kände det, som om det inte var han 
själv, som talade, men han förstod också, att detta var det högsta på 
jorden och att ingen i glans och härlighet kunde nå högre än han, som stod 
där och förkunnade Guds ära.



Så länge inspirationens eldtunga lågade över honom, talade han, men när 
den hade slocknat och taket hade sänkt sig ner över kyrkan och golvet 
kommit upp igen långt, långt nedifrån, då höjde han sig ner och grät, ty 
han tänkte, att livet hade givit honom sin bästa stund och att den nu var 
förbi.



Efter gudstjänsten kom visitation och kyrkostämma. Biskopen frågade om 
församlingen hade några klagomål mot sin präst.



Prästen var inte längre vred och trotsande som före predikan. Nu blygdes 
han och sänkte huvudet. Å, alla de eländiga brännvinshistorier, som nu 
skulle komma!



Men det kom inga. Det var helt tyst kring det stora bordet i sockenstugan.



Prästen såg upp. Först på klockaren, nej, han teg, så på kyrkvärdarna, så 
på de myndiga bönderna och brukspatronerna.

De tego alla. De höllo läpparna hårt sammantryckta och sågo smått 
förlägna ner mot bordet.



"De väntar på att någon ska börja", tänkte prästen.



Den ene kyrkvärden harsklade sig.



-Jag menar det är en rar präst vi har, sade han.



-Vördig biskopen har själv hört hur han predikar, inföll klockaren.



Biskopen talade något om täta mässfall.



-Prästen får ha lov att vara sjuk, han som envar annan, menade bönderna.



Biskopen gjorde en antydan om deras missnöje med prästens levnadssätt.



De försvarade honom med en mun. Han var så ung, prästen deras, det var 
ingen fara med honom. Nej, ville han bara ständigt predika så, som han 
hade gjort i dag, ville de inte hyta bort honom mot biskopen själv.



Det fanns inga anklagare, det kunde inte finnas någon domare.



Prästen kände hur hjärtat vidgades och hur lätt blodet flöt genom ådrorna. 
Nej, att han inte längre gick bland fiender, att han hade vunnit dem, när 
han tänkte det minst, att han skulle få fortfara att vara präst!



Efter visitationen åto biskopen och skolprästerna och prostarna och de 
förnämsta socknemännen middag i prästgården.



En av grannfruarna hade övertagit hestyret med festen, ty prästen var 
ogift. Hon hade ombestyrt allt på bästa sätt, och han fick just upp ögonen 
för att prästgården inte var så ohygglig. Det långa middagsbordet var 
dukat ute under granarna och stod där helt trevligt med vit duk, med blått 
och vitt porslin, med glittrande glas och brutna servetter. Två björkar 
bugade över ingången, enris var strött över golvet i förstugan, uppe vid 
takåsen hängde en blomsterkrans, i alla rum funnos blommor, mögellukten 
var fördriven, och de gröna fönsterrutorna glittrade käckt i solskenet.



Han var så hjärtans glad, prästen. Han tänkte, att han aldrig skulle supa 
mer.



Det var ingen, som inte var glad vid det middagsbordet. De, som hade varit 
storsinta och förlåtit, voro glada, och de förnämligare prästerna 
voro glada, därför att de hade sluppit ifrån all skandal.



Den gode hiskopen höjde sitt glas och talade om, att han hade anträtt 
denna resa med tungt sinne, ty han hade hört många onda rykten. Han hade 
gått ut för att möta en Sauls, men se, Saulus var redan förvandlad till 
en Saulus, som skulle mer arbeta än de alla. Och den fromme herrn talade 
vidare om de rika gåvor, som deras unge broder hade erhållit, och prisade 
dem. Inte därför, att han måtte högmodas, utan för att han skulle spänna 
alla krafter och vakta väl på sig själv, såsom den måste göra, som bär en 
övermåttan tung och dyrbar börda på sina axlar.



Prästen blev inte drucken den middagen, men rusig var han. All denna 
stora, oförväntade lycka steg honom åt huvudet. Himmelen hade låtit 
inspirationens eldtunga flamma över honom, och människorna hade givit 
honom sin kärlek. Blodet fortfor att feberhett och med rasande fart 
strömma genom hans ådror, ännu när kvällen kom och gästerna foro. Långt 
fram på natten satt han vaken i sitt rum och lät nattluften strömma in 
genom det öppnade fönstret för att svalka denna lycksalighetsfeber, denna 
ljuvliga oro, som inte tillät honom att sova.



Då hördes en röst.



-Är du vaken, präst?



Det kom en man vandrande över gräsplanen fram till fönstret. Prästen såg 
ut och kände igen kapten Kristian Bergh, en av hans trogna supbröder. En 
vägfarande man utan hus och gård var han, denne kapten Kristian, och en 
jätte i växt och krafter. Stor var han som Gurlita klätt och dum som ett 
bergtroll.



-Visst är jag uppe, kapten Kristian, svarade prästen. Tycker du detta är 
en natt att sova i?



Och hör nu vad denne kapten Kristian säger honom! Jätten har haft sina 
aningar, han har förstått, att prästen nu skulle bli rädd för att supa. 
Han skulle aldrig ha någon ro mer, tänkte kapten Kristian, för dessa 
skolpräster från Karlstad, som hade varit där en gång, kunde ju komma igen 
och ta kappan av honom, om han söpe.



Men nu har kapten Kristian lagt sin tunga hand vid det goda verket, 
nu har han lagat så, att dessa skolpräster aldrig ska komma igen, inte de 
och inte heller biskopen. Hädanefter kunna prästen och hans vänner supa 
hur mycket de vilja där i prästgården.



Hör vilket stordåd han har utfort, han, Kristian Bergh, den starke 
kaptenen!



När biskopen och de båda skolprästerna hade stigit upp i sin täckta vagn 
och dörrarna hade blivit väl, väl stängda om dem, då hade han stigit upp 
på kuskbocken och skjutsat dem en mil eller två i den ljusa sommarnatten.



Och då hade Kristian Bergh låtit de högvördiga känna hur löst livet sitter 
i människokroppen. I galnaste sken hade han låtit hästarna löpa. Det 
skulle de ha för att de inte ville tåla, att en ärlig man tog ett rus.



Tror ni han körde vägen med dem, tror ni han aktade dem för stötar? Han 
for över diken och stubbåkrar, han for i svindlande galopp utför backarna, 
han for utmed sjöstranden, så att vattnet yrde om hjulen, han var nära att 
fastna i träsken, och det bar åstad utför kala berg, så att hästarna stodo 
med styva ben och kanade. Och under tiden sutto biskop och skolpräster med 
bleka ansikten bakom lädergardinerna och mumlade böner. Värre färd hade de 
aldrig gjort.



Och tänk er hur de måtte ha sett ut, när de kommo till Rissäters 
gästgivargård, levande, men skakade som hagel i skinnpungen!



-Vad ska detta betyda, kapten Kristian? sade biskopen, när han öppnade 
vagnsdörren för dem.



-Det betyder, att biskopen ska tänka sig för två gånger, innan han gör en 
ny visitationsresa till Gösta Berling, sade kapten Kristian, och den 
satsen hade han tänkt ut på förhand för att inte komma av sig.



-Hälsa då Gösta Berling, sade biskopen, att till honom kommer varken jag 
eller någon annan biskop vidare!



Se, denna bragd stod den starke kapten Kristian och berättade för prästen 
vid det öppna fönstret i sommarnatten. Ty kapten Kristian hade nätt och 
jämnt gått upp till gästgivargården med hästarna, och så kom han ner till 
prästen med nyheterna.

-Nu kan du vara lugn, präst och hjärtebror, 
sade han.



Ack, kapten Kristian, med bleka ansikten sutto skolprästerna bakom 
lädergardinerna, men prästen i fönstret syntes i den ljusa sommarnatten 
förfärligt mycket blekare. Ack, kapten Kristian!



Prästen höjde till och med armen och måttade ett förfärligt slag mot 
jättens grova, dumma ansikte, men han hejdade sig. Han drog igen fönstret 
med en skräll och stannade mitt i rummet, skakande sin knutna näve mot 
höjden.



Han, som inspirationens eldtunga hade lågat över, han, som hade fått 
förkunna Guds ära, stod där och tänkte, att Gud hade drivit gäck med 
honom.



Skulle inte biskopen tro, att kapten Kristian hade varit utsänd av 
prästen? Skulle han inte tro, att han hade hycklat och ljugit hela dagen? 
Nu skulle han göra allvar av rannsakningen mot honom, nu skulle han 
suspendera och avsätta honom.



När morgonen kom, var prästen borta från prästgården. Han hade inte brytt 
sig om att stanna och försvara sig. Gud hade drivit gäck med honom. Gud 
ville inte hjälpa honom. Han visste, att han skulle bli avsatt. Gud ville 
det så. Han kunde så gärna gå med ens.



Detta hände i början av adertonhundratjugutalet i en avlägsen socken i 
västra Värmland.



Det var den första olycka, som övergick Gösta Berling. Det blev inte den 
sista.



Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte tåla sporre eller piska. Vid 
varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande 
avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen 
annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.



2 Tiggaren.



En kall dag i december kom en tiggare vandrande uppför Broby backar. Han 
var klädd i de uslaste lumpor, och hans skor voro så nötta, att den kalla 
snön vätte hans fötter.



Löven är en lång, smal sjö i Värmland, som på ett par ställen avsnöres av 
långa, smala sund. Den sträcker sig i norr upp mot finnskogarna, i söder 
ner mot Vänern. Flera socknar utbreda sig på dess stränder, men Bro socken 
är störst och rikast. Den intar en god del av sjöns stränder både på östra 
och västra sidan, men på västra sidan ligga de största gårdarna, 
herresäten sådana som Ekeby och Björne, vittberömda för rikedom och 
skönhet, samt Broby stora by med gästgivargård, tingshus, 
Iänsmansboställe, prästgård och marknadsplats.



Broby ligger i en brant sluttning. Tiggaren var kommen förbi 
gästgivargården, som ligger vid backens fot, och stretade upp mot 
prästgården, som ligger högst uppe.



Framför honom i backen gick en liten flicka, som drog en kälke, lastad med 
en mjölsäck. Tiggaren hann upp flickan och började tala vid henne.



-Så liten häst för så stort lass! sade han.



Barnet vände sig om och såg på honom. Det var en liten en om tolv år med 
spejande, skarpa ögon och en hopknipen mun.



-Gud give hästen vore mindre och lasset större, så försloge det väl 
längre! svarade flickan.



-Är det ditt eget foder du släpar hem då?



-Gud nå's så visst. Jag får nog skaffa mig födan själv, så liten jag är.



Tiggaren grep om kälkstaken för att skjuta på.



Flickan vände sig om och såg på honom.



-Du ska inte tro, att du får någonting för det, sade hon.



Tiggaren till att skratta.



-Du måtte visst vara dotter till Brobyprästen, du.



-Jojomän, är jag så. Fattigare far har mången, ingen har sämre. Det är 
dagsens sanning, fast det är skam, att hans eget barn ska behöva säga det.



-Han lär vara snål och elak, far din.

-Snål är han, och elak är han, men dotter hans lär bli ändå värre, 
om hon får leva, säger folk.



-Jag menar folk har rätt, du. Jag skulle just vilja veta var du har kommit 
över den här mjölsäcken.



-Det kan väl inte göra stort heller att tala om det för dig. Jag tog säd 
i fars spannmålsbod i morse, och nu har jag varit till kvarnen.



-Får han inte se dig, när du kommer hemdragandes med den?



-Du har visst gått för tidigt från mästarn. Far är borta i sockenbud, kan 
du förstå.



-Det kommer någon åkande bakom oss i backen. Jag hör hur det gnisslar 
under meden. Tänk, om det är han, som kommer!



Flickan lyssnade och spejade, och så började hon stortjuta.



-Det är far, snyftade hon. Han slår ihjäl mig. Han slår ihjäl mig.



-Ja, nu är goda råd dyra och snabba råd bättre än silver och guld, sade 
tiggaren.



-Se, sade barnet, du kan hjälpa mig. Ta repet och dra kälken, så tror far, 
att han är din.



-Vad ska jag sedan göra med den? frågade tiggaren och lade repet över sina 
axlar.



-Dra den vart du vill nu till en början, men kom upp till prästgården med 
den, när det blir mörkt! Jag ska nog passa på dig. Du ska komma med säcken 
och kälken, förstår du!



-Jag får försöka.



-Gud nåde dig, om du inte kommer! ropade flickan, i det hon sprang ifrån 
honom, skyndande hem före fadern.



Tiggaren vände kälken med tungt hjärta och sköt den ner till 
gästgivargården.



Den stackaren hade haft sin dröm, där han hade gått i snön med halvnakna 
fötter. Han hade gått och tänkt på de stora skogarna norr om Löven, på de 
stora finnskogarna.



Här nere i Bro socken, där han nu färdades utmed sundet, som binder samman 
Övre och Nedre Löven, i dessa rikedomens och glädjens ryktbara trakter, 
där herrgård ligger vid herrgård, bruk vid bruk, här var honom varje väg 
för tung, varje rum för trångt, varje hädd för hård. Här måste han 
hittert längta efter de stora, eviga skogarnas fred.



Här hörde han slagor dåna på varje loge, som om säden aldrig kunde bli 
sluttröskad. Timmerlass och kolryssar kommo oupphörligt ner ur de 
outtömliga skogarna. Ändlösa malmforor drogo fram på vägarna i djupa spår, 
som hundratal av föregångare hade filat upp. Här såg han slädar, fyllda 
med åkande, ila mellan gårdarna, och det tycktes honom, som om glädjen 
hölle tömmarna och skönhet och kärlek stode på meden. Å, vad den stackaren 
gick där och längtade upp till de stora, eviga skogarnas fred!



Där borta, där träden stå raka och pelarlika upp ur den jämna marken, där 
snön vilar i tunga lager på de orörliga grenarna, där vinden är maktlös 
och blott spelar helt stilla i topparnas barr, där ville han vandra allt 
längre och längre in, till dess en dag krafterna skulle svika honom och 
han skulle falla ner under de stora träden, döende av hunger och köld.



Han längtade efter den stora, susande graven ovanför Löven, där han skulle 
övermannas av förgängelsens makter, där det äntligen skulle lyckas 
hungern, kölden, tröttheten och brännvinet att förgöra denna arma kropp, 
som kunde uthärda allt.



Han var nerkommen till gästgivargården och ville där invänta kvällen. Han 
gick in i skänkrummet och satt i slö vila på bänken vid dörren, drömmande 
om de eviga skogarna.



Gästgivarmor förbarmade sig över honom och gav honom en sup brännvin. Hon 
gav honom till och med två, eftersom han bad så ivrigt.



Men mer ville hon inte skänka honom, och tiggaren råkade i full 
förtvivlan. Han måste dricka mer av detta starka, söta brännvin. Han måste 
än en gång känna hjärtat dansa i kroppen och tankarna flamma under ruset. 
O, detta söta sädesvin! Sommarens sol, sommarens fågelsång, sommarens doft 
och skönhet flöto omkring i dess vita våg. Ännu en gång, innan han 
försvinner i natt och mörker, vill han dricka sol och lycka.



Så bytte han först bort mjölet, sedan mjölpåsen och sist kälken mot 
brännvin. Av detta fick han ett gott rus och sov bort en god del av 
eftermiddagen på en bänk i krogrummet.

När han vaknade, begrep han, att det återstod honom bara en sak att 
göra. Eftersom denna usla kropp hade tagit allt herravälde över hans själ, 
eftersom han hade kunnat supa upp vad ett barn hade anförtrott honom, 
eftersom han var en skam för jorden, måste han befria den från bördan av 
så mycken uselhet. Han måste återge sin själ friheten, låta den gå till 
Gud.



Han låg på bänken i krogrummet och dömde sig själv. "Gösta Berling, avsatt 
präst, anklagad för att ha supit upp mjölet för ett hungrigt barn, dömes 
till döden. Vilken död? Döden i drivorna."



Han fattade sin mössa och raglade ut. Han var varken fullt vaken eller 
fullt nykter. Han grät av medlidande med sig själv, med sin stackars 
nedsudlade själ, som han måste ge fri.



Han gick inte långt och vek inte av från vägen. Vid själva vägkanten låg 
en hög driva. Där kastade han sig ner för att dö. Han slöt ögonen och 
försökte sova.



Ingen vet hur länge han låg så, men det var ännu liv i honom, när 
Brobyprästens dotter kom springande framåt vägen med en lykta i handen och 
fann honom i drivan vid vägkanten. Hon hade stått i timtal och väntat. Nu 
hade hon sprungit utför Broby backar för att söka reda på honom.



Hon kände genast igen honom, och så började hon skaka på honom och skrika 
av all makt för att få honom vaken.



Hon måste veta var han hade gjort av hennes mjölsäck.



Hon måste kalla honom tillbaka till livet åtminstone för så lång stund, 
att han kunde säga henne vad som hade blivit av hennes kälke och hennes 
mjölsäck. Söta far sloge ihjäl henne, om hon hade slarvat bort hans kälke. 
Hon bet tiggaren i fingret och klöste honom i ansiktet, och på samma gång 
skrek hon som en förtvivlad.



Då kom någon åkande på landsvägen.



-Vem tusan är det, som skriker? frågade en barsk röst.



-Jag vill veta var den här karlen har gjort av min mjölpåse och min kälke, 
snyftade barnet och dunkade med knutna nävar mot tiggarens bröst.



-Är det en förfrusen, som du klöser på det viset? Upp med dig, vildkatt!



Den åkande var en stor, grov kvinna. Hon steg ut släden och kom bort 
till drivan. Barnet tog hon i nacken och slängde det upp på vägen. Därpå 
böjde hon sig ner, sköt armarna under tiggarens kropp och lyfte upp honom. 
Sedan bar hon honom till släden och lade ner honom i den.



-Kom med in på gästgivargården, vildkatt, ropade hon åt prästdottern, så 
får vi höra vad du vet om den här saken!



En timme senare satt tiggaren på en stol nere vid dörren i 
gästgivargårdens bästa rum, och framför honom stod den myndiga frun, som 
hade räddat honom ur drivan.



Sådan, som Gösta Berling nu såg henne, stadd på hemfärd från kolkörning i 
skogarna, med sotiga händer och kritpipa i munnen, klädd i en kort, 
ofodrad fårskinnspäls och randig, hemvävd yllekjol, med becksömsskor på 
fötterna och knivslidan i barmen, sådan han såg henne med grått hår, rätt 
uppstruket över ett gammalt, vackert ansikte, sådan hade han hört henne 
beskrivas tusen gånger, och han förstod, att han hade stött samman med den 
ryktbara majorskan på Ekeby.



Hon var den mäktigaste kvinnan i Värmland, härskarinna över sju bruk, van 
att befalla och lydas, och han var bara en stackars livdömd man, utblottad 
på allt, vetande, att varje väg var honom för tung, varje rum för trångt. 
Hans kropp skalv av förfäran, medan hennes blick vilade på honom.



Hon stod tyst och såg på den mänskliga uselheten framför sig, de röda, 
svullna händerna, den utmärglade gestalten och det härliga huvudet, som 
ännu i förfall och vanvård strålade i vild skönhet.



-Han är Gösta Berling, den galne prästen? sade hon spörjande.



Tiggaren satt orörlig.



-Jag är majorskan på Ekeby, jag.



Det gick en darrning genom tiggarens kropp. Han knäppte sina händer och 
Iyfte ögat med en längtans blick. Vad skulle hon göra med honom? Skulle 
hon tvinga honom att leva? Han bävade för hennes styrka. Och dock hade han 
varit så nära att nå de eviga skogarnas fred.

Hon började striden med att säga honom, att Brobyprästens dotter 
hade fått sin kälke och sin mjölsäck tillbaka och att hon, majorskan, hade 
en fristad åt honom som åt så mången annan hemlös stackare i 
kavaljersflygeln på Ekeby. Hon bjöd honom ett liv i lek och lust, men han 
svarade, att han måste dö.



Då slog hon knytnäven i bordet och lät honom höra sin tanke rent ut.



-Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra stort på 
det, om det vore så, att han levde. Se en sådan utmagrad kropp och sådana 
maktlösa lemmar och sådana matta ögon, och han menar, att han har något 
kvar att döda! Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, 
inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här 
och ser hur död han är, Gösta Berling?



Jag ser, att han har en dödskalle till huvud, och jag tycker, att maskarna 
kryper fram ur hans ögonhålor. Känner han inte, att han har munnen full av 
mull? Hör han inte hur knotorna skramlar, när han rör sig?



Han har dränkt sig i brännvin, Gösta Berling, och död är han.



Det, som nu rör sig hos honom, är bara dödningaknotor, och han vill inte 
unna dem att få leva. Om han vill kalla det liv? Det är just, som om han 
ville missunna de döda en dans över gravkullarna i stjärnljuset.



Skäms han för att han har blivit avsatt, eftersom han vill dö nu? Det vore 
mera ära med att han använde sina gåvor och bleve till någon nytta på Guds 
gröna jord, ska jag säga honom. Varför kom han inte till mig strax, så 
skulle jag ha ställt allt till rätta igen åt honom? Ja, nu väntar han sig 
väl mycken heder av att bli svept och lagd på sågspån och kallas ett 
vackert lik?



Tiggaren satt lugn, nästan småleende, medan hon dundrade fram sina vreda 
ord. Ingen fara, jublade han, ingen fara! De eviga skogarna väntar, och 
hon har ingen makt att vända din själ därifrån.



Men majorskan teg och gick ett par slag upp och ner i rummet. Så tog hon 
plats framme vid spiseln, satte upp fötterna på hällen och stödde 
armbågarna mot knäet.



-Tusan djävlar! sade hon och småskrattade för sig själv. Det är mer 
sant, det jag säger, än jag själv märker. Tror han inte, Gösta Berling, 
att de flesta i denna världen är döda eller halvdöda? Tror han jag lever? 
Å nej då! Å nej då!



Ja, se på mig, han! Jag är majorskan på Ekeby, och jag är väl den 
mäktigaste frun i Värmland. Om jag vinkar med ett finger, så springer 
landshövdingen, och om jag vinkar med två, så springer biskopen, och 
vinkar jag med tre, så dansar både domkapitel och rådmän och alla 
brukspatroner i Värmland polska på Karlstads torg. Tusan djävlar, pojke, 
jag säger honom, att jag inte är något annat än ett påklätt lik. Gud vet 
hur litet liv det är i mig.



Tiggaren lutade sig fram på stolen och lyssnade med spända sinnen. Den 
gamla majorskan satt och vaggade framför elden. Hon såg inte på honom, 
medan hon talade.



-Tror han inte, fortsatte hon, att om jag vore en levande människa, som 
såge honom sitta där, usel och bedrövlig med självmordstankar i sinnet, 
tror han inte, att jag skulle ta dem ur honom i ett andedrag? Då skulle 
jag ha tårar för honom och böner, som vände upp och ner på honom, och jag 
skulle frälsa hans själ, men nu är jag död.



Har han hört, att jag en gång var den vackra Margareta Celsing? Det var 
inte i går, men ännu kan jag sitta och gråta mina gamla ögon röda över 
henne. Varför ska Margareta Celsing vara död och Margareta Samzelius leva, 
varför ska majorskan på Ekeby leva, säg, Gösta Berling?



Vet han hurudan Margareta Celsing var? Hon var smärt och späd och försagd 
och oskyldig, Gösta Berling. Hon var en sådan, på vilkens grav änglarna 
gråter.



Hon visste om intet ont, ingen hade gjort henne sorg, hon var god mot 
alla. Och vacker var hon, riktigt vacker.



Det var en ståtlig man. Han hette Altringer. Gud vet hur han kom att 
färdas fram där uppe i Älvdalens vildmarker, där hennes föräldrar hade 
sitt bruk. Honom såg Margareta Celsing. Han var en skön, härlig man, och 
han älskade henne.



Men han var fattig, och de kom överens att vänta på varandra i fem år, som 
det står i visan.



När tre år var gångna, fick hon en annan friare. Han var ful och stygg, 
men hennes föräldrar trodde, att han var rik, och de 
tvang Margareta Celsing med lock och pock, med 
slag och hårda ord att ta honom till man. Ser du, den dagen dog Margareta 
Celsing.



Sedan dess fanns ingen Margareta Celsing, endast majorskan Samzelius, och 
hon var inte god, inte försagd, hon trodde på mycket ont och gav inte akt 
på det goda.



Du vet nog vad som hände sedan. Vi bodde på Sjö här vid Löven, majoren och 
jag. Men han var inte rik, som folk har sagt. Jag hade ofta svåra dagar.



Då kom Altringer tillbaka, och nu var han rik. Han blev herre till Ekeby, 
som gränsar till Sjö. Han gjorde sig till herre över sex andra bruk vid 
Löven. Han var duglig, driftig, en härlig man var han.



Han hjälpte oss i vårt armod. Vi åkte i hans vagnar, han skickade mat till 
vårt kök, vin till vår källare. Han fyllde mitt liv med gillen och nöjen. 
Majoren reste bort i krig, men vad brydde vi oss om det! Ena dagen gästade 
jag Ekeby, andra dagen for han till Sjö. Å, det gick som en långdans av 
nöjen runtom Lövens strand.



Men det gick ont tal om Altringer och mig. Hade Margareta Celsing då 
levat, skulle detta ha gjort henne mycken sorg, men mig gjorde det intet. 
Dock förstod jag inte än, att det var, därför att jag var död, som jag var 
känslolös.



Så kom talet om oss upp till min far och mor, där de gick bland kolmilorna 
i Älvdalsskogen. Gumman betänkte sig inte länge, hon reste hit ner för att 
tala med mig.



En dag, när majoren var borta och jag satt till bords med Altringer och 
flera andra, kom hon resande. Jag såg henne stiga in i salen, men jag 
kunde inte känna, att hon var min mor, Gösta Berling. Jag hälsade på henne 
som på en främmande och bjöd henne sitta ner vid mitt bord och ta del i 
måltiden.



Hon ville tala till mig, som om jag hade varit hennes dotter, men jag sade 
henne, att hon tog fel, mina föräldrar var döda, de hade båda dött på min 
bröllopsdag.



Då gick hon in på leken. Sjuttioårig var hon, tjugu mil hade hon åkt på 
tre dagar. Nu satte hon sig utan krus till middagsbordet och tog sig mat. 
Hon var en mäkta kraftfull människa.

Hon sade, att det var sorgligt, att jag hade gjort en sådan förlust 
just den dagen.



"Det sorgligaste var", sade jag, "att mina föräldrar inte hade dött en dag 
förr, så hade inte bröllopet blivit av."



"Är den nådiga majorskan inte nöjd med sitt äktenskap?" frågade hon då.



"Jo", sade jag, "nu är jag nöjd. Jag ska alltid vara nöjd att lyda mina 
kära föräldrars vilja."



Hon frågade om det hade varit mina föräldrars vilja, att jag skulle hopa 
skam över mig och dem och svika min man. Ringa heder visade jag mina 
föräldrar genom att göra mig till en visa i var mans mun.



"De får ligga, som de har bäddat", svarade jag henne. Och för resten 
skulle den främmande frun förstå, att jag inte ämnade tillåta, att någon 
smädade mina föräldrars dotter.



Vi åt, vi två. Männen omkring oss satt tysta och förmådde inte lyfta kniv 
och gaffel.



Gumman stannade ett dygn för att vila, så reste hon.



Men så länge jag såg henne, kunde jag inte förstå, att hon var min mor. 
Jag visste bara, att min mor var död.



När hon skulle fara, Gösta Berling, och jag stod bredvid henne på trappan, 
och vagnen var framkörd, sade hon till mig:



"Ett dygn har jag varit här, utan att du har hälsat mig som mor. På 
ödsliga vägar for jag hit, tjugu mil på tre dagar. Och av skam över dig 
skälver min kropp, som vore den piskad med ris. Må du förnekas, som jag 
har förnekats, förskjutas, som jag har förskjutits! Må landsvägen bli ditt 
hem, halmstacken din säng, kolmilan din spisel! Skam och smälek vare din 
lön! Må andra slå dig, som jag slår dig!"



Och hon gav mig ett hårt slag på kinden.



Men jag lyfte upp henne, bar henne utför trappan och satte henne i vagnen.



"Vem är du, att du förbannar mig?" frågade jag, "vem är du, att du slår 
mig? Sådant tål jag av ingen."



Och jag gav henne igen örfilen.



Vagnen for i detsamma, men då, i den stunden, Gösta Berling, visste jag, 
att Margareta Celsing var död.



Hon var god och oskyldig, hon visste om intet ont. Änglarna hade 
gråtit på hennes grav. Om hon hade levat, inte hade hon slagit sin mor.



Tiggaren borta vid dörren hade lyssnat, och orden hade för ett ögonblick 
förtagit ljudet av de eviga skogarnas lockande sus. Se, denna mäktiga fru, 
hon gjorde sig till hans like i synd, hans syster i förtappelse för att ge 
honom mod att leva! Så skulle han lära, att det låg sorg och skuld över 
andras huvuden än hans. Han reste sig och gick bort till majorskan.



-Vill han leva nu, Gösta Berling, frågade hon med en stämma, som bröts i 
tårar, vad skulle han dö för? Det kunde väl ha blivit en bra präst av 
honom, men aldrig var den Gösta Berling, som han dränkte i brännvin, så 
glimmande oskuldsvit som den Margareta Celsing, som jag kvävde i hat. Vill 
han leva?



Gösta föll ner på knä för majorskan.



-Förlåt mig! sade han. Jag kan inte.



-Jag är en gammal kvinna, härdad i mycken sorg, svarade majorskan, och jag 
sitter här och ger mig själv till pris åt en tiggare, som jag har funnit 
halvförfrusen i en driva vid vägkanten. Det sker mig rätt. Gå han och bli 
en självmördare, så kan han då åtminstone inte berätta för någon om min 
galenskap.



-Majorska, jag är ingen självmördare, jag är en livdömd. Gör mig inte 
kampen för svår! Jag får inte leva. Min kropp har tagit herraväldet över 
min själ, därför måste jag låta honom slippa fri, låta honom gå till Gud.



-Jaså, han tror, att han kommer dit?



-Farväl, majorska, och tack!



-Farväl, Gösta Berling!



Tiggaren reste sig och gick med hängande huvud och släpande steg mot 
dörren. Denna kvinna gjorde vägen upp till de stora skogarna tung för 
honom.



När han kom till dörren, måste han se sig om. Då mötte han majorskans 
blick, där hon satt stilla och såg efter honom. Han hade aldrig sett en 
sådan förändring i ett ansikte, och han blev stående och stirrade på 
henne. Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla 
förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek. Det 
var något inom honom, inom hans eget förvildade sinne, som brast för 
den blicken. Han lutade pannan mot dörrposten, sträckte armarna över 
huvudet och grät, så att hjärtat kunde brista.



Majorskan slängde kritpipan i spiseln och kom fram till Gösta. Hennes 
rörelser voro med ens mjuka som en mors.



-Så, så, gossen min!



Och hon fick honom ner bredvid sig på bänken vid dörren, så att han grät 
med huvudet mot hennes knä.



-Ska han ännu dö?



Då ville han rusa upp. Hon måste hålla honom kvar med våld.



-Nu säger jag honom, att han får göra som han vill. Men det lovar jag 
honom, att om han vill leva, så ska jag ta till mig Brobyprästens dotter 
och göra folk av henne, så kan hon ju tacka sin Gud, att han stal hennes 
mjöl. Nå, vill han?



Han lyfte upp huvudet och såg henne rätt in i ögonen.



-Är det allvar?



-Det är det, Gösta Berling.



Då vred han händerna i ångest. Han såg framför sig de spejande ögonen, de 
hopknipna läpparna och de utmärglade små händerna. Så skulle den unga 
varelsen få skydd och vård, och förnedringens tecken plånas ut från hennes 
kropp, ondskan från hennes själ. Nu stängdes vägen för honom upp till de 
eviga skogarna.



-Jag ska inte döda mig, så länge hon står under majorskans vård, sade han. 
Jag visste nog, att majorskan skulle tvinga mig att leva. Jag kände strax, 
att majorskan var mig övermäktig.



-Gösta Berling! sade hon högtidligt. Jag har kämpat om honom som om mig 
själv. Jag sade till Gud: "Om det finns något av Margareta Celsing levande 
i mig, så tillåt, att hon träder fram och visar sig, så att den mannen 
inte måtte gå och döda sig!" Och han tillstadde det, och du såg henne, och 
därför kunde du inte gå. Och hon viskade till mig, att för det arma 
barnets skull torde du väl uppge din avsikt att dö. Ni flyger väl 
dristigt, ni vilda fåglar, men Vår Herre känner det nät, som fångar er.



-Han är en stor och underlig Gud, sade Gösta Berling. Han har gäckat 
mig och förkastat mig, men han vill inte låta mig dö. Ske hans vilje!



Från den dagen blev Gösta Berling kavaljer på Ekeby. Två gånger försökte 
han att komma därifrån och bana sig väg till att kunna leva av eget 
arbete. Ena gången skänkte majorskan honom ett torp nära Ekeby. Han 
flyttade dit och ämnade leva som arbetare. Detta lyckades honom till en 
tid, men han tröttnade snart vid ensamheten och det dagliga slitet samt 
blev åter kavaljer. Andra gången var den, när han blev informator på Borg 
för greve Henrik Dohna. Under den tiden förälskade han sig i den unga Ebba 
Dohna, grevens syster, men när hon dog, just som han trodde sig nära att 
vinna henne, övergav han varje tanke på att bli annat än kavaljer på 
Ekeby. Det syntes honom, att för en avsatt präst voro alla vägar till 
upprättelse stängda.



3 Första kapitlet Landskapet.



Nu måste jag beskriva den långa sjön, den rika slätten och de blåa bergen, 
eftersom de voro den skådeplats, där Gösta Berling och Ekebykavaljererna 
framlevde sin lustiga tillvaro.



Sjön har sin början ganska långt uppe i norr, och där är ett härligt land 
för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den, 
strömmar och bäckar störta ner i den året om. Den har fin, vit sand att 
sträcka ut sig på, uddar och holmar att avspegla och beskåda, näck och 
sjörå ha fritt spelrum där, och den växer sig hastigt stor och skön. Där 
uppe i norr är den glad och vänlig. Man ska bara se den en sommarmorgon, 
när den ligger yrvaken under dimslöjan, för att märka hur munter den är. 
Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, 
så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den 
med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och 
glittrar i morgonljuset.



Men sjön nöjer sig inte med detta lekfulla liv, den snör ihop sig till ett 
smalt sund, bryter sig fram genom några sandkullar i söder och söker upp 
ett nytt rike åt sig. Ett sådant finner den också. Den blir större och 
väldigare, har bottenlösa djup att fylla och ett idogt landskap att pryda. 
Men nu blir även vattnet mörkare, stranden mindre omväxlande, vindarna 
skarpare, hela karaktären strängare. En ståtlig och härlig sjö är den. 
Många äro de fartyg och timmerflottar, som färdas där, sent får den tid 
att gå i vintervila, sällan förrän efter jul. Ofta är den också i vresigt 
Iynne, den kan skumma vit av vrede och vräka omkull segelbåtar, men den 
kan också ligga i drömmande lugn och avspegla himlen.



Men längre ut i världen vill sjön färdas, fastän bergen synas allt 
strävare och utrymmet blir allt trängre, ju längre ner den kommer, så att 
den än en gång måste som ett smalt sund krypa fram mellan 
sandstränder. Sedan breder den ut sig för tredje gången, men inte mer med 
samma skönhet och värdighet.



Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i 
tidig vintervila. Alltjämt är den vacker, men den har mistat ungdomsyran 
och mannakraften, den är en sjö som alla andra. Med två armar famlar den 
efter vägen till Vänern, och när den är funnen, störtar den sig i 
ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med en sista, dånande 
bragd in i vilan.



Lika lång som sjön är slätten. Men man må tro, att den har vanskligt med 
att komma fram mellan åsar och berg, alltifrån kitteldalen vid sjöns norra 
ändpunkt, där den först vågar breda ut sig, och sedan allt framgent, tills 
den segrande lägger sig till maklig vila vid Vänerstranden. Det kan ju 
inte vara tal om annat, än att slätten helst skulle vilja följa 
sjöstranden, så lång den är, men bergen lämna den ingen ro. Bergen äro 
väldiga gråstensmurar, täckta av skog, fulla av klyftor, svåra att färdas 
i, rika på mossa och lav, i dessa gamla tider hem för massor av vilt. En 
sank myr eller en tjärn med mörkt vatten råkar man ofta mittuppe bland de 
långsträckta åsarna. Här och där finns också en kolbotten eller en öppen 
plats, där timmer och ved ha tagits, eller ett svedjeland, och dessa 
vittna om att bergen också kunna tåla arbetet. Men vanligtvis ligga de i 
sorglös ro och nöja sig med att låta skuggor och dagrar leka sin eviga lek 
över deras sluttningar.



Och med dessa berg för slätten, som är from och rik och älskar arbetet, 
ett ständigt krig, i all vänlighet för resten.



-Det är ju alldeles nog, säger slätten till bergen, om ni ställer upp era 
murar runtomkring mig, det är trygghet nog för mig.



Men bergen vilja inte lyssna till sådant tal. De sända ut långa räckor av 
kullar och kala högslätter ända ner till sjön. De resa härliga utsiktstorn 
på varje udde och lämna i själva verket sjöstranden så högst sällan, att 
slätten blott på några få ställen kan rulla sig i strandbräddens mjuka 
sand. Men det lönar sig inte, att den försöker beklaga sig.



-Var du glad, att vi står här! säga bergen. Tänk på tiden före jul, 
när de dödkalla dimmorna dag efter dag rullar fram över Löven! Vi gör god 
tjänst där vi står.



Slätten klagar över att den har liten plats och dålig utsikt.



-Du är dum, svara bergen, du skulle bara känna hur det blåser här nere vid 
sjön. Det behövs, minst sagt, en gråstensrygg och en granpäls för att stå 
ut med sådant. Och för resten kan du vara nöjd med att titta på oss.



Ja, titta på bergen, det är just vad slätten gör. Den känner väl alla de 
underliga skiftningar av ljus och skugga, som draga fram över dem. Den vet 
hur de i middagsbelysning sjunka ner mot horisonten, låga och svagt 
Ijusblå, och i morgon- eller aftonljus resa sig i vördnadsvärd höjd, 
klarblå som himlen i zenit. Stundom kan ljuset falla så skarpt över dem, 
att de bli gröna eller svartblå, och varje enskild fura, varje väg och 
klyfta syns på milslånga avstånd.



Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta 
slätten komma fram och titta på sjön. Men när den får se sjön i sin vrede, 
när den fräser och spottar som en vildkatt, eller ser den betäckt av den 
kalla röken, som kommer sig därav, att sjörået sysslar med brygd och byk, 
då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse 
igen.



Människor ha från urminnes tid odlat den härliga slätten, och där har 
blivit en stor bygd. Varhelst en å med sin vitskummiga fors kastar sig 
utför strandsluttningen, där uppkommo bruk och kvarnar. På de ljusa, öppna 
platserna, där slätten kommer fram till sjön, blevo kyrkor och prästgårdar 
byggda, men i dalkanterna, halvvägs uppåt sluttningen, på stenbunden mark, 
där säden inte trivs, ligga böndernas gårdar och officersboställena och en 
och annan herrgård.



Dock må man märka, att på adertonhundratjugutalet var inte trakten på 
Iångt när så uppodlad som nu. Skog och sjö och mosse var då mycket, som nu 
kan odlas. Folket var inte heller så talrikt och vann sitt uppehälle dels 
genom körslor och dagsverken vid de många bruken, dels genom att arbeta på 
främmande orter. Åkerbruket kunde inte föda dem. På den tiden klädde sig 
slättens invånare i hemvävda kläder, åto havrebröd och nöjde sig med en 
dagspenning av tolv skilling. Nöden var stor bland många av dem, men den 
blev ofta lindrad av ett lätt och glatt 
sinnelag och av en medfödd händighet och duglighet.



Men alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blåa bergen, 
bildade ett det vackraste landskap och göra så än, likaså är folket än i 
dag kraftigt, modigt och väl begåvat. Nu har det ock gjort stora framsteg 
både i välmåga och bildning.



Må allt gå dem väl, som bo där uppe vid den långa sjön och de blåa bergen! 
Det är några av deras minnen jag nu går att skildra.



4 Andra kapitlet Julnatten.



Sintram heter den elake brukspatronen på Fors, han med den klumpiga 
apkroppen och de långa armarna, med det kala huvudet och det fula, 
grinande ansiktet, han, vars lust är att anstifta ont.



Sintram heter han, som endast tar skojare och slagskämpar till drängar och 
endast har grälaktiga, lögnaktiga pigor i sin tjänst, han, som hetsar 
hundar till raseri genom att sticka nålar i deras nos och lever lycklig 
mittibland hätska människor och ilskna djur.



Sintram heter han, vars högsta glädje är att ikläda sig den lede fiendens 
gestalt, med horn och svans och hästhov och luden kropp, och plötsligt 
framträdande ur dunkla vrår, ur bakugn eller vedskjul, skrämma rädda barn 
och vidskepliga kvinnor.



Sintram heter han, som glädes åt att förbyta gammal vänskap i nytt hat och 
att förgifta hjärtat med lögn.



Sintram heter han, och en gång kom han till Ekeby.



Dra in den stora vedkälken i smedjan, stanna mitt på golvet med den och 
lägg en kärrbotten över stakarna! Där har vi ett bord. Hurra för bordet, 
bordet är färdigt!



Hit nu med stolar, med allt, som duger att sitta på! Hit med trebenta 
skomakarstolar och tomma lårar! Hit med trasiga gamla länstolar utan 
ryggstöd, och fram med den medlösa kappsläden och den gamla karossen! Ha, 
ha, ha, fram med den gamla karossen! Den blir talarstol.



Ser man på bara! Ena hjulet bortkört och hela vagnskorgen! Endast 
kuskbocken är kvar, dynan är ramponerad, björnmossan mossan ryker om 
den, lädret är rött av ålder. Högt som ett hus är det gamla skrället. 
Stötta, stötta, annars ramlar det!



Hurra! Hurra! Det är julnatt på Ekehy bruk.



Bakom bredsängens sidengardiner sova majoren och majorskan, sova och tro, 
att kavaljersflygeln sover. Drängar och pigor må sova, tyngda av gröt och 
beskt julöl, men inte herrarna i kavaljersflygeln. Hur kan någon tro, att 
kavaljersflygeln sover?



Inga barbenta smeder vända smältstyckena, de sotiga pojkarna forsla inga 
kolkärror, den stora hammaren hänger som en arm med knuten näve uppe vid 
taket, städet står tomt, ugnarna öppna inte sina röda gap för att sluka 
kol, bälgen gnisslar inte. Det är jul. Smedjan sover.



Sover, sover! O, du människobarn, sover, när kavaljererna äro vakna! De 
långa tängerna stå upprätt på golvet med talgdankar i klorna. Ur 
tiokannskitteln av blank koppar låga brylåns blåa flammor högt upp mot 
takets mörker. Beerencreutz' hornlykta är upphängd på stångjärnshammaren. 
Den gula punschen glänser i bålen som en klar sol. Där finnas bord, där 
finnas bänkar. Kavaljererna fira julnatt i smedjan.



Det är lustighet och stoj, musik och sång. Men midnattsfestens larm väcker 
ingen. Allt buller från smedjan dör i forsens mäktiga brus därutanför.



Det är lustighet och stoj. Tänk nu, om majorskan såge dem!



Vad mer? Hon skulle helt visst slå sig ner bland dem och tömma en bägare. 
En duktig kvinna är hon, inte flyr hon för en dundrande supvisa eller ett 
parti kille. Den rikaste frun i Värmland, morsk som en karl, stolt som en 
drottning. Sång älskar hon och ljudande fioler och valthorn. Vin och 
kortspel tycker hon om och bord, omkransade av glada gäster. Hon vill se 
åtgång i visthusen, dans och lustighet i kammare och sal och 
kavaljersflygeln full av kavaljerer.



Se dem runtom bålen, kavaljer vid kavaljer! Tolv äro de, tolv män. Inga 
dagsländor, inga modehjältar, utan män, vilkas rykte sent dör i Värmland, 
modiga män, starka män.



Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar, fattiga män, 
sorglösa män, kavaljerer hela dagen.

Inga morsgrisar, inga sömniga herrar på eget hemman. Vägfarande män, 
glada män, riddare av hundra äventyr.



Tom står nu kavaljersflygeln sedan många år. Ekeby är inte mera hemlösa 
kavaljerers utkorade tillflykt. Pensionerade officerare och fattiga 
adelsmän draga inte mer runtom Värmland i rangliga enspännare. Men låt de 
döda leva, låt dem uppstå, de glada, de sorglösa, de evigt unga!



Alla dessa ryktbara män kunna spela ett eller flera instrument. Alla äro 
de så fulla av egenheter och ordstäv, av infall och visor som myrstacken 
av myror, men envar har dock sin särskilda stora egenskap, sin högt 
skattade kavaljersdygd, som skiljer honom från de övriga.



Främst av dem alla, som sitta kring bålen, vill jag nämna Beerencreutz, 
översten med de stora, vita mustascherna, killespelaren, Bellmanssångaren, 
och jämte honom hans vän och krigskamrat, den tystlåtne majoren, den store 
björnjägaren Anders Fuchs, och som den tredje i laget den lille Ruster, 
trumslagaren, som länge hade varit överstens tjänare, men hade vunnit 
kavaljersrang genom skicklighet i punschbrygd och generalbas. Sedan må 
omtalas den gamle fänriken Rutger von Örneclou, kvinnotjusaren, klädd i 
spännhalsduk och peruk, utstyrd i krås och sminkad som en kvinna. Han var 
en av de yppersta kavaljererna och likaså Kristian Bergh, den starke 
kaptenen, som var en dråplig hjälte, men lika lätt att lura som en jätte i 
sagan. I sällskap med dessa två såg man ofta den lille, klotrunde patron 
Julius, kvick, lustig och väl begåvad, talare, målare, vissångare och 
anekdotberättare. Gärna drev han sitt skämt med den giktbrutne fänriken 
och den dumme jätten.



Där fanns också den store tysken Kevenhüller, uppfinnaren av den 
självgående vagnen och flygmaskinen, han, vars namn ännu genljuder i de 
susande skogarna. En riddersman var han till börden och även till 
utseendet, med stora, vridna mustascher, spetsigt helskägg, örnnäsa och 
smala, sneda ögon i ett nät av korsande rynkor. Där satt den store 
krigaren kusin Kristofer, som aldrig kom utanför kavaljersflygelns väggar, 
annat än när en björnjakt eller ett oförväget äventyr var att förvänta, 
och bredvid honom farbror Eberhard, filosofen, som inte för lust och 
lek hade dragit till Ekeby, utan för att ostörd av näringsbekymmer få 
fullfölja sitt stora arbete i vetenskapernas vetenskap.



Sist av alla nämner jag nu de bästa av skaran, den blide Löwenborg, den 
fromme mannen, som var för god för denna världen och förstod föga av dess 
vägar, och Liljecrona, den store musikern, som hade ett gott hem och 
alltid längtade dit, men ändå måste stanna på Ekeby, ty hans ande behövde 
rikedom och omväxling för att kunna uthärda livet.



Dessa elva hade alla lämnat ungdomen bakom sig, och flera hade gått in i 
ålderdomen, men mittibland dem fanns en, som inte var mer än trettio år 
och ännu ägde alla själens och kroppens krafter obrutna. Det var Gösta 
Berling, kavaljerernas kavaljer, som ensam för sig var en större talare, 
sångare, musiker, jägare, dryckeskämpe och spelare än alla de andra. Han 
ägde alla kavaljersdygderna. Vilken man hade inte majorskan gjort av 
honom!



Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta 
taket i tunga festoner ner över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur 
som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, 
äventyrslysten står han där.



Men han talar med djupt allvar.



-Kavaljerer och bröder! Det lider mot midnatt, festen är långt 
framskriden, det är tid att dricka skålen för den trettonde vid bordet.



-Lille bror Gösta! utropar pastron Julius. Här finns ingen trettonde, vi 
är bara tolv.



-På Ekeby dör varje år en man, fortsätter Gösta med allt dystrare röst. En 
av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt 
unga. Vad är det mer? Kavaljerer får inte bli gamla. Kan våra darrande 
händer inte lyfta glasen, kan våra slocknande ögon inte skilja korten, vad 
är då livet för oss, och vad är vi för livet? En måste dö av de tretton, 
som firar julnatten i smedjan på Ekeby, men varje år kommer en ny för att 
fylla vårt tal.



En man, förfaren i glädjens hantverk, en, som kan sköta fiol och kort, 
måste komma och göra vår skara fulltalig. Gamla fjärilar ska veta 
att dö, medan sommarsolen skiner. Skål för den trettonde!



-Men, Gösta, vi är bara tolv, invända kavaljererna och röra inte sina 
glas.



Gösta Berling, som de kallade poeten, fastän han aldrig skrev vers, 
fortsätter i orubbat lugn:



-Kavaljerer och bröder! Har ni glömt vilka ni är. Ni är de, som håller 
glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätter fart i stråkarna, håller 
dansen i gång, låter sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att 
hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, 
då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sangen dö, 
och i hela detta välsignade land skulle ingenting annat finnas än järn och 
brukspatroner. Glädjen ska leva så länge som ni. I sex år har jag nu firat 
julnatten i Ekeby smedja, och aldrig har någon förr vägrat att dricka för 
den trettonde.



-Men, Gösta, ropa de då, när vi bara är tolv, hur ska vi då kunna dricka 
för den trettonde?



Djupt bekymmer avmålar sig på Göstas ansikte.



-Är vi bara tolv? säger han. Varför detta? Ska vi dö ut från jorden? Ska 
vi nästa år vara blott elva, året därpå blott tio? Ska vårt namn bli 
sagans, vår skara förintas? Jag kallar honom, den trettonde, ty jag har 
uppstått att dricka hans skål. Ur havets djup, ur jordens innandömen, från 
himlen, från helvetet kallar jag honom, som ska fylla kavaljerernas skara.



Då rasslar det i skorstenen, då slås smältugnens lucka Upp, då kommer den 
trettonde.



Luden kommer han, med svans och hästhov, med horn och spetsigt hakskägg, 
och vid hans åsyn störta kavaljererna upp med ett skrik.



Men i hejdlöst jubel ropar Gösta Berling:



-Den trettonde är kommen! Skål för den trettonde!



Så är han då kommen, människornas gamle fiende, kommen till de oförvägna, 
som störa den heliga nattens fred. Blåkullafarande häxors vän, som 
upptecknar sina köpslut i blod på kolsvart papper, han, som dansade med 
grevinnan på Ivarsnäs i sju dagar och inte kunde fördrivas av sju präster, 
han har kommit.

I stormande hast flyga tankarna genom de gamla äventyrarnas huvuden 
vid hans åsyn. De undra för vems skull han är ute denna natten.



Många av dem voro färdiga att skynda bort i skräck, men snart förstodo de, 
att den behornade inte var kommen för att hämta dem ner i sitt mörka rike, 
utan att bägarklangen och visorna hade lockat honom. Han ville njuta av 
människors glädje under den heliga julnatten och kasta regeringsbördan 
under denna glädjens tid.



O kavaljerer, kavaljerer, vem av er minns väl mer, att det är julnatt? Det 
är nu, som änglar sjunga för fältens herdar. Det är nu, som barnen ligga 
och ängslas över att somna så hårt, att de inte vakna i tid till den 
härliga ottesången. Snart är det tid att tända julljusen i Bro kyrka, och 
långt borta i skogshemmen har gossen under kvällen gjort färdigt ett 
kådigt bloss, som han ska lysa sin flicka med på kyrkvägen. I alla hem har 
matmor ställt grenljus i fönstren, färdiga att tändas, då kyrkfolket drar 
förbi. Klockaren tar i sömnen upp julpsalmerna, och gamle prosten ligger 
och prövar om han har röst nog kvar för att mässa: "Ära vare Gud i höjden, 
frid på jorden, människorna en god vilja!"



O kavaljerer, bättre hade det varit för er att i denna fridens natt ligga 
stilla i edra bäddar än att pläga umgänge med det ondas furste!



Men de hälsa honom med välkomstrop, liksom Gösta hade gjort. En bägare, 
fylld med lågande brylå, sätta de i hans hand. Åt honom inrymma de 
hedersplatsen vid bordet, och de se honom där med glädje, liksom om hans 
fula satyransikte bure de ljuva drag, som hade tillhört deras ungdoms 
älskade.



Beerencreutz inbjuder honom till killespelet, patron Julius sjunger för 
honom sina bästa visor, och Örneclou talar med honom om vackra kvinnor, 
dessa härliga varelser, som förljuva livet.



Han trivs gott, den behornade, där han med furstlig hållning lutar sig 
bakåt på den gamla karossens kuskbock och med klobeväpnad hand för den 
fyllda pokalen till sin leende mun.



Men Gösta Berling håller naturligtvis tal för honom.



-Ers nåd, säger han, vi har länge väntat er här på Ekeby, ty ni har 
väl svårligen tillgång till något annat paradis. Här lever man utan att så 
eller spinna, som ers nåd kanske redan vet. Här flyger de stekta sparvarna 
i ens mun, här flyter beskt öl och sött brännvin omkring i bäckar och 
strömmar. Här är ett bra ställe, märk det, ers nåd!



Vi kavaljerer har minsann också väntat på er, för vi har knappast varit 
fulltaliga förut. Se, det är så, att vi är något förmer, än vi ger oss ut 
för, vi är diktens gamla tolvmannaskara, som går fram genom tiderna. Tolv 
var vi, då vi styrde världen där uppe på Olympens molnhöljda topp, och 
tolv, när vi som fåglar bodde i Ygdrasils gröna krona. Varhelst dikten 
gick fram, där följde vi. Satt vi inte tolv man starka kring kung Arturs 
runda bord, och gick inte tolv paladiner i Karl den stores arme? En av oss 
har varit Tor, en Jupiter, sådant måtte var man kunna se på oss än i dag. 
Man förnimmer nog gudaglansen under trasorna, lejonmanen under åsnehuden. 
Tiden har farit illa med oss, men när vi är där, blir smedjan en Olymp och 
kavaljersflygeln ett Valhall.



Men, ers nåd, vi har inte varit fulltaliga. Det vet man nog, att i diktens 
tolvmannaskara alltid måste finnas en Loke, en Prometeus. Honom har vi 
saknat.



Ers nåd, jag hälsar er välkommen!



-Se, se, se! säger den onde. Sådana granna ord, granna ord! Och jag, som 
inte har tid att svara! Affärer, gossar, affärer. Måste bort på stunden, 
annars skulle jag så gärna stå till er tjänst i vilken roll som helst. 
Tack för i kväll, gamla pratmakare! Vi ses igen.



Då fråga kavaljererna vart han ämnar sig, och han svarar, att den ädla 
majorskan, härskarinnan på Ekeby, väntar honom för att få sitt kontrakt 
förnyat.



Stor förundran griper då kavaljererna.



En sträng och dugande fru är hon, majorskan på Ekeby. Hon lyfter en tunna 
råg på sina breda skuldror. Hon följer malmforan hämtad från Bergslagens 
gruvfält, på den långa vägen till Ekeby. Hon sover som en forbonde på 
ladans golv med en säck till huvudgärd. Om vintern kan hon vakta en 
kolmila, om sommaren följa en timmerflotte utför Löven. En myndig fru är 
hon. Hon svär som en gatpojke och regerar som en 
kung sina sju bruk och sina grannars gårdar, 
regerar sin egen socken och grannsocknarna, ja, hela det sköna Värmland. 
Men för hemlösa kavaljerer har hon varit som en mor, och därför ha de 
hållit sina öron stängda, när förtalet har viskat till dem, att hon står i 
förbund med djävulen.



Alltså fråga de honom med stor förundran vad slags kontrakt hon har ingått 
med honom.



Och han svarar dem, den svarte, att han har skänkt majorskan hennes sju 
bruk mot löfte, att hon för varje år skulle sända honom en själ.



O, vad fasa som då sammantrycker kavaljerernas hjärtan!



De visste det ju, men de ha inte förstått det förr.



På Ekeby dör varje år en man, en av kavaljersflygelns gäster dör, en dör 
av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad var det att klaga över? 
Kavaljerer få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta 
glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet 
för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar ska veta att dö, medan solen 
skiner.



Men nu, nu först fatta de tingens rätta mening.



Ve den kvinnan! Därför har hon givit dem månget gott mål, därför låter hon 
dem dricka hennes beska öl och hennes söta brännvin, därför att de från 
dryckessalarna och spelborden på Ekeby måtte ragla ner till fördömelsens 
konung, en om året, en för varje flyende år.



Ve den kvinnan, den häxan! Starka, härliga män voro komna till detta 
Ekeby, komna dit för att förgås. Ty hon fördärvade dem där. Svampar voro 
deras hjärnor, torr aska deras lungor, och mörker var deras ande, när de 
sjönko ner på dödsbädden och voro färdiga till den långa resan utan hopp, 
utan själ, utan dygd.



Ve den kvinnan! Sådana ha de dött, som hade varit bättre män än de, och 
sådana ska de dö.



Men kavaljererna stå inte länge förlamade av fasans tyngd.



-Du fördömelsens konung! ropa de. Med den häxan ska du aldrig mer göra upp 
ett blodskrivet kontrakt. Hon ska dö. Kristian Bergh, den starke kaptenen, 
har kastat smedjans tyngsta slägga över axeln. Han ska begrava den till 
skaftet i trollpackans huvud. Inga själar ska vidare offras av henne.

-Och du själv, du behornade, vi ska lägga dig på städet och släppa 
stångjärnshammaren lös. Med tänger ska vi hålla dig stilla under 
hammarslagen och lära dig gå på jakt efter kavaljerssjälar.



Feg är han, den svarte herrn, det vet man av gammalt, och talet om 
stångjärnshammaren behagar honom inte. Han ropar Kristian Bergh tillbaka 
och börjar underhandla med kavaljererna.



-Ta de sju bruken detta år, ta dem själva, kavaljerer, och ge mig 
majorskan!



-Tror du vi är lika nedriga som hon? ropar patron Julius. Ekeby och alla 
bruken vill vi ha, men majorskan får du sköta om själv.



-Vad säger Gösta, vad säger Gösta? frågar den blide Löwenborg. Gösta 
Berling måste tala! Man måste höra hans mening vid ett så viktigt 
avgörande.



-Detta allt är galenskap, säger Gösta Berling. Kavaljerer, låt inte narra 
er av honom! Vad är vi mot majorskan? Med våra själar får det gå hur det 
vill, men med min vilja ska vi inte bli några otacksamma uslingar och bära 
oss åt som bovar och förrädare. Majorskans mat har jag ätit för många år 
för att nu svika henne.



-Ja, gå till helvete, du Gösta, om du har lust! Vi vill hellre själva 
regera Ekeby.



-Men är ni då rent rasande, eller har ni druckit er från vettet? Tror ni 
detta är sanning? Tror ni han där är den onde? Märker ni inte, att 
alltihop är en förbannad lögn?



-Se, se, se, säger den svarte herrn, han där märker inte, att han är på 
god väg att bli färdig, och ändå har han varit på Ekeby i sju år. Han 
märker inte hur långt han har kommit.



-Å hut, karl! Jag har ju själv varit med om att stoppa in dig i ugnen där.



-Som om det skulle göra någon skillnad, som om jag inte skulle vara lika 
god djävul som någon annan! Jojomän, Gösta Berling, du är allt fast, du. 
Du har allt redan blivit skön under majorskans behandling.



-Det är hon, som har räddat mig, säger Gösta. Vad vore jag utan henne?

-Se, se, som om hon inte skulle ha haft sin egen mening med att 
behålla dig kvar på Ekeby! Du kan locka många i fällan, du har stora 
gåvor. En gång sökte du komma undan henne, du lät henne ge dig ett torp, 
och du blev arbetare, du ville äta ditt eget bröd. Var dag gick hon förbi 
torpet, och hon hade vackra flickor i sitt sällskap. En gång var Marianne 
Sinclaire med, då kastade du spaden och förskinnet, Gösta Berling, och 
blev åter kavaljer.



-Vägen gick fram där, ditt nöt.



-Ja, ja visst, vägen gick fram där. Sedan kom du till Borg, blev 
informator där för Henrik Dohna och kunde nära nog ha blivit grevinnan 
Märtas svärson. Vem var det, som vållade, att den unga Ebba Dohna fick 
höra, att du var en avsatt präst, så att hon gav dig nej? Det var 
majorskan, Gösta Berling. Hon ville ha dig tillbaka.



-Stor sak! säger Gösta. Ebba Dohna dog kort därpå. Henne hade jag ändå 
inte fått.



Nu kom den svarte herrn tätt inpå honom och väste rätt in i hans ansikte:



-Dog, ja visst dog hon. Mördade sig för din skull, gjorde hon, men de har 
inte sagt dig det förr.



-Du är ingen dålig djävul, säger Gösta.



-Det var majorskan, som styrde om allt, säger jag dig. Hon ville ha dig 
tillbaka till kavaljersflygeln.



Gösta slog till ett skratt.



-Du är ingen dålig djävul, utropar han vilt. Varför skulle vi inte kunna 
göra kontrakt med dig? Du kan nog skaffa oss de sju bruken, om du så 
behagar.



-Väl, att du inte längre står emot lyckan!



Kavaljererna drogo en lättnadens suck. Så långt var det kommet med dem, 
att de ingenting förmådde utan Gösta. Hade han inte velat gå in på 
affären, då hade den inte heller kunnat komma till stånd. Och det var ändå 
en stor sak för utfattiga kavaljerer att få sju bruk att råda över.



-Märk nu det, säger Gösta, att vi tar de sju bruken för att rädda våra 
själar, men inte för att bli några brukspatroner, som räknar pengar och 
väger järn! Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar 
ska det bli av oss, utan kavaljerer vill vi vara och förbli.



-Vishetens egna ord, mumlar den svarte herrn.



-Om du därför vill ge oss de sju bruken på ett år, så ska vi ta emot dem, 
men märk det, att om vi under den tiden gör något, som inte är 
kavaljersmässigt, om vi gör något, som är klokt eller nyttigt eller 
käringaktigt, så får du ta oss alla tolv, när året är ute, och ge bruken 
till vem du vill.



Den onde gnuggar händerna i förtjusning.



-Men om vi alltjämt bär oss åt som sanna kavaljerer, fortsätter Gösta, så 
får du aldrig mer göra upp något kontrakt om Ekeby, och ingen lön får du 
för detta året vare sig av oss eller majorskan.



-Det är hårt, säger den onde. Å, käre Gösta, nog borde jag få en själ, en 
enda liten fattig själ? Nog kunde jag då få majorskan, varför sparar du på 
majorskan?



-Jag driver inte handel med sådana varor, jag, ryter Gösta, men vill du ha 
någon, så kan du ta den gamle Sintram på Fors, han är färdig, det kan jag 
svara för.



-Se, se, se, det låter höra sig, säger den svarte herrn utan att blinka. 
Kavaljererna eller Sintram, de kan gå upp mot varann. Det blir ett gott 
år.



Och så skrives kontraktet med blod ur Gösta Berlings lillfinger på den 
ondes svarta papper och med hans gåspenna.



Men när det är gjort, jubla kavaljererna. Nu ska all världens härlighet 
tillhöra dem för ett helt år, och sedan blir det väl alltid någon råd.



De flytta undan stolarna, ta i ring omkring brylåkitteln, som står mittpå 
det svarta golvet, och svänga om i vild dans. Innerst i ringen dansar den 
onde med höga språng, och till sist faller han ner raklång bredvid 
kitteln, välver den och dricker.



Då kastar sig Beerencreutz ner bredvid honom och likaså Gösta Berling, och 
efter dem lägga sig alla de andra i krets kring kitteln, som välves från 
mun till mun. Till sist far den omkull för en stöt och den heta, klibbiga 
drycken översköljer de liggande.



När de svärjande resa sig upp, är den onde borta, men hans gyllene löften 
sväva som glänsande kronor över kavaljerernas hjässor.



5 Tredje kapitlet Julmiddagen.



På juldagen ger majorskan Samzelius stor middag på Ekeby.



Hon sitter då som värdinna vid ett bord, dukat för femtio gäster. Hon 
sitter där i glans och härlighet. Dit följes hon inte av den korta 
skinnpälsen, den randiga yllekjolen och kritpipan Hon frasar i siden, 
guldet tynger på hennes bara armar, pärlor skyla hennes vita hals.



Var äro då kavaljererna, var äro de, som på smedjans svarta golv, ur 
blankskurad kopparkittel drucko skålen för Ekebys nya herrar?



I vrån vid kakelugnen sitta kavaljererna vid ett särskilt bord. Denna dag 
finns inte rum för dem vid det stora bordet. Dit ner kommer maten sent, 
vinet sparsamt, dit sändas inte de sköna kvinnornas ögonkast, där lyssnar 
ingen till Göstas skämt.



Men kavaljererna äro som tamda fålar, som mätta vilddjur. En timmes sömn 
blott gav dem natten, sedan foro de till julottan, lysta av bloss och 
stjärnor. De sågo julljusen, de hörde julpsalmerna, deras anleten blevo 
som leende barns. De glömde julnatten i smedjan, såsom man glömmer en elak 
dröm.



Stor och mäktig är majorskan på Ekeby. Vem vågar lyfta sin arm till att 
slå henne, vem sin tunga till att bära vittnesbörd mot henne? Förvisso 
inte fattiga kavaljerer, som i många år ha ätit hennes bröd och sovit 
under hennes tak. Hon sätter dem var hon vill, hon kan stänga sin dörr för 
dem, när hon vill, och de mäkta inte ens fly ur hennes våld. Gud vare 
deras själar nådig! Fjärran från Ekeby kunna de inte leva.



Vid det stora bordet fröjdas man. Där stråla Marianne Sinclaires vackra 
ögon, där klingar den glada grevinnan Dohnas låga skratt.



Men hos kavaljererna är det dystert. Vore det ändå inte billigt, att 
dessa, som ska kastas i avgrunden för majorskan, finge sitta vid 
samma bord som hennes andra gäster? Vad är det för nedrig tillställning 
med detta hord nere i kakelugnsvrån? Som om inte kavaljerer vore värda att 
sällskapa med bättre folk!



Majorskan yves över att sitta mellan greven på Borg och prosten i Bro. 
Kavaljererna hänga sina huvuden som förskjutna barn. Och under tiden vakna 
hos dem nattens tankar.



Som skygga gäster komma de muntra infallen, de lustiga lögnerna till 
bordet i kakelugnsvrån. Där hålla nattens vrede och nattens löften sitt 
intåg i hjärnorna. Väl inbillar patron Julius den starke kaptenen, 
Kristian Bergh, att de stekta järparna, som nu bjudas kring vid stora 
bordet, inte kunna räcka till åt alla middagsgästerna, men detta väcker 
ingen glädje.



-De kan inte räcka till, säger han. Jag vet hur många de har köpt. Men de 
har inte blivit rådlösa för det, kapten Kristian, de har stekt kråkor åt 
oss här vid lilla bordet.



Men överste Beerencreutz' läppar krusas endast till ett matt löje under de 
bistra mustascherna, och Gösta ser hela dagen ut, som om han funderade på 
att slå ihjäl någon.



-Skulle då inte all mat vara god nog åt kavaljerer? frågar han.



Så kommer då slutligen ett rågat fat med präktiga järpar fram till det 
lilla bordet.



Men kapten Kristian är vred. Har han då inte ägnat en levnads hat åt 
kråkorna, åt dessa leda, kraxande flygfän?



Så bittert hatade han dem, att han om hösten satte på sig en kvinnas 
släpande dräkt och band duk om huvudet och gjorde sig till ett åtlöje för 
var man bara för att komma dem inom skotthåll, när de åto säd på åkrarna.



Han sökte upp dem vid älskogsdansen på de kala fälten om våren och dödade 
dem. Han sökte upp deras bon om sommaren och vräkte ut de skrikande, 
ofjädrade ungarna eller krossade de halvruvade äggen.



Nu rycker han till sig fatet med järparna.



-Tror du inte jag känner igen dem? ryter han åt betjänten. Behöver jag 
höra dem kraxa för att känna igen dem? Fy fan, bjuda Kristian Bergh 
kråkor! Fy fan!



Därmed tar han järparna en för en och slänger dem i väggen -Fy fan, 
skriker han därunder, så att rummet skälver, bjuda Kristian Bergh kråkor! 
Fy fan!



Och på samma sätt, som han plägade slunga hjälplösa kråkungar mot 
klipporna, så låter han järpe efter järpe susa mot väggen.



Sås och flott stänka kring honom, de krossade fåglarna studsa utåt golvet.



Och kavaljersflygeln jublar.



Så tränger majorskans vreda röst till kavaljerernas öron.



-Kör ut honom! ropar hon åt betjänterna.



Men de våga sig inte på honom. Han är dock Kristian Bergh, den starke 
kaptenen.



-Kör ut honom!



Han hör ropet, och fruktansvärd i sin vrede vänder han sig nu mot 
majorskan, såsom en björn vänder sig från en fallen fiende till den nya 
angriparen. Han går fram mot hästskobordet. Tunga dåna den väldiges steg 
mot golvet. Han stannar mittemot henne med bordsskivan emellan dem.



-Kör ut honom! ryter majorskan än en gång.



Men han är rasande, skräck inger hans rynkade panna, hans knutna, grova 
hand. Han är jättestor, jättestark. Gäster och tjänare bäva och våga inte 
röra vid honom. Vem skulle våga röra honom nu, när vreden har tagit hans 
förstånd?



-Han står mittför majorskan och höter åt henne.



-Jag tog kråkan och slog henne i väggen. Gjorde jag inte rätt, du?



-Ut med sig, kapten!



-Hut, käring! Bjuda Kristian Bergh kråkor! Gjorde jag rätt, så toge jag 
dig med din sju helvetes ...



-Tusan djävlar, Kristian Bergh, svär inte! Här svär ingen mer än jag.



-Tror du jag ar rädd för dig, trollkäring? Tror du inte jag vet hur du 
fick dina sju bruk?



-Tig, kapten!



-När Altringer dog, gav han dem åt din man, därför att du hade varit hans 
käresta.



-Vill han tiga!



-Därför att du hade varit en så trogen hustru, Margareta SamzeliuS. 
Och majoren tog emot de sju bruken och lät dig styra dem och låtsade om 
intet. Och satan har stått för hela verket. Men nu ska det bli slut för 
dig.



Majorskan sätter sig ner, hon är blek och darrar. Så bekräftar hon med 
låg, underlig röst:



-Ja, nu är det slut med mig, och detta är ditt verk, Kristian Bergh.



Vid den tonen skälver kapten Kristian, hans anletsdrag förvridas, och han 
får tårar i ögonen av ångest.



-Jag är full, ropar han, jag vet inte vad jag säger, jag har ingenting 
sagt. Hund och träl, hund och träl och ingenting mer har jag varit för 
henne i fyrtio år. Hon är Margareta Celsing, som jag har tjänat hela mitt 
liv. Jag säger ingenting ont om henne. Skulle jag säga något om den vackra 
Margareta Celsing! Jag är hunden, som vaktar hennes dörr, trälen, som bär 
hennes bördor. Hon må sparka mig, hon må slå mig! Ni ser ju, att jag tiger 
och tål. Jag har älskat henne i fyrtio år. Hur skulle jag kunna säga något 
ont om henne?



Och en märklig syn är det att se hur han kastar sig ner på knä och ber om 
tillgift. Och som hon sitter vid bordets andra sida, går han på sina knän 
runtom bordet, tills han når henne. Då böjer han sig ner och kysser hennes 
kjortelfåll, och golvet vätes av hans tårar.



Men inte långt från majorskan sitter en liten, stark man. Han har lurvigt 
hår, små, sneda ögon och framskjutande underkäk. Han liknar en björn. En 
fåordig man är han, som helst går sina egna tysta vägar och låter världen 
sköta sig själv. Han är major Samzelius.



Han reser sig upp, när han hör kapten Kristians anklagande ord, och 
majorskan reser sig och alla de femtio gästerna. Kvinnorna gråta av 
ängslan för det, som nu ska komma, männen stå försagda, och vid majorskans 
fötter ligger kapten Kristian, kyssande hennes kjortelfåll, vätande golvet 
med tårar.



Majorens breda, hårbevuxna händer knyta sig långsamt, hans arm lyftes.



Men kvinnan talar först. Hon har i rösten en dov ton, som inte är hennes 
vanliga.



-Du stal mig, utbrast hon. Du kom som en rövare och tog 
mig. De tvang mig där hemma med hugg och slag, 
med hunger och onda ord att bli din hustru. Jag har handlat mot dig så, 
som du förtjänade.



Majorens breda näve har knutit sig. Majorskan ryggar ett par steg 
tillbaka. Så talar hon åter:



-Levande ål slingrar sig under kniven, tvingad hustru tar sig älskare. Ska 
du slå mig nu för det, som skedde för tjugu år sedan? Varför slog du inte 
till då? Minns du inte hur han bodde på Ekeby och vi på Sjö? Minns du inte 
hur han bistod oss i vårt armod? Vi åkte i hans vagnar, vi drack hans vin. 
Dolde vi något för dig? Var inte hans tjänare dina tjänare? Tyngde inte 
hans guld i din ficka? Tog du inte emot de sju bruken? Då teg du och tog 
emot, då skulle du ha slagit till, Bernt Samzelius, då skulle du ha 
slagit.



Mannen vänder sig från henne och ser på alla de närvarande. Han läser i 
deras ansikten, att de ge henne rätt, att de alla ha trott, att han har 
tagit gods och gåvor för sin tystnad.



-Jag visste det inte, säger han och stampar i golvet.



-Väl, att du vet det nu, faller hon in med gällt klingande röst. Var jag 
inte rädd för att du skulle dö utan att ha fått veta det? Väl, att du vet 
det nu, så att jag kan få tala fritt med dig, som har varit min herre och 
fångvaktare. Vet det nu, att jag i alla fall blev hans, som du stal mig 
ifrån! Må de nu veta det, alla, som har förtalat mig!



Det är den gamla kärleken, som jublar i hennes röst och lyser ur hennes 
ögon. Hon har sin man framför sig med lyftad knytnäve. Fasa och förakt 
läser hon på de femtio ansiktena framför sig. Hon känner, att det är 
hennes makts sista timme. Men hon kan inte låta bli att fröjdas, när hon 
fritt får tala om sitt livs ljuvaste minne.



-Han var en man, en härlig man. Vem var du, att du kunde ställa dig 
emellan oss? Aldrig såg jag hans like. Lycka gav han mig, gods gav han 
mig. Välsignat vare hans minne!



Då sänker majoren den lyfta armen utan att slå till. Nu vet han hur han 
ska straffa henne.



-Ut, ryter han, ut ur mitt hus!



Hon står stilla.



Men kavaljererna stå med bleka ansikten och stirra på varann. Nu 
höll ju allt på att gå i uppfyllelse, som den svarte hade förutsagt. Nu 
sågo de följderna därav, att inte majorskans kontrakt hade blivit förnyat. 
Om nu detta är sant, så är det väl ock en sanning, att hon i mer än tjugu 
år har sänt kavaljerer till helvetet och att också de voro bestämda till 
den resan. O, den häxan!



-Ut med dig! fortfor majoren. Tigg ditt bröd på landsvägen! Du ska inte ha 
någon glädje av hans pengar, du ska inte få bo på hans gårdar. Det är slut 
med majorskan på Ekeby. Den dag, då du sätter din fot i mitt hus, slår jag 
ihjäl dig.



-Driver du mig bort från mitt hem?



-Du har intet hem. Ekeby är mitt.



Det kommer en försagdhetens ande över majorskan. Hon viker undan ända till 
dörren, och han följer tätt efter henne.



-Du, som har varit mitt livs olycka, klagar hon, ska du nu också ha makt 
att göra mig detta?



-Ut, ut!



Hon stöder sig mot dörrposten, knäpper tillsammans händerna och håller dem 
för ansiktet. Hon tänker på sin mor och mumlar för sig själv:



-Må du förnekas, som jag har förnekats, må landsvägen vara ditt hem, 
halmstacken din bädd! Så går det dock därhän. Det går därhän.



Det var den gode, gamle prosten i Bro och lagmannen i Munkerud, de kommo 
nu fram till major Samzelius och sökte lugna honom. De sade honom, att han 
gjorde bäst i att låta alla dessa gamla historier vila, låta allt vara, 
som det var, glömma och förlåta.



Han skakar undan de milda händerna från sin skuldra. Han var förfärlig att 
nalkas, liksom Kristian Bergh nyss hade varit det.



-Det är ingen gammal historia, ropar han. Jag har ingenting vetat förrän i 
dag. Jag har inte förr kunnat straffa äktenskapsbryterskan.



Vid det ordet lyfter majorskan sitt huvud och återtar sitt gamla mod.



-Förr ska du ut än jag. Tror du, att jag viker för dig? säger hon Och hon 
träder fram från dörren.

Majoren svarar inte, men han vaktar varje hennes rörelse, färdig 
att slå till, om han inte på annat sätt kan bli henne kvitt.



-Hjälp mig, ni goda herrar, ropar hon, att få den här mannen bunden och 
utförd, till dess han får åter sina sinnens bruk! Kom ihåg vem jag är och 
vem han är! Tänk på det, innan jag måste vika för honom! Jag styr all 
Ekeby gärning, och han sitter hela dagen och matar björnarna i björnhålan. 
Hjälp mig, goda vänner och grannar! Här blir ett elände utan gräns, om jag 
inte mera finns. Bonden har sin bärgning av att hugga min skog och köra 
mitt tackjärn. Kolaren lever av att skaffa mig kol, flottkarlen av att 
föra mitt timmer. Det är jag, som delar ut det rikedomsbringande arbetet. 
Smeder, hantverkare och timmermän lever av att tjäna mig. Tror ni, att han 
där kan hålla mitt verk vid makt? Jag säger er det, driver ni mig bort, då 
släpper ni hungersnöden in.



Det lyftes åter en mängd händer för att hjälpa majorskan, det lägges åter 
milda händer övertalande på majorens skuldra.



-Nej, säger han, bort med er! Vem vill försvara äktenskapsbryterskan? Jag 
säger er, jag, att om hon inte går godvilligt, då lyfter jag henne på mina 
armar och bär henne ner till mina björnar.



Vid dessa ord sjunka de lyfta händerna.



Då, i sin yttersta nöd, vänder sig majorskan till kavaljererna.



-Ska ni också tillåta, att jag drives ur mitt hem, kavaljerer? Har jag 
Iåtit er frysa ute i snön om vintern, har jag nekat er beskt öl och sött 
brännvin? Tog jag lön eller arbete av er, därför att jag gav er föda och 
kläder? Har ni inte lekt vid mina fötter, trygga som barn vid sin moders 
sida? Har inte dansen gått genom mina salar? Har inte lustbarheter och 
löjen varit ert dagliga bröd? Låt inte den här mannen, som har varit mitt 
livs olycka, driva mig bort från mitt hem, kavaljerer! Låt mig inte bli en 
tiggare på landsvägen!



Vid dessa ord hade Gösta Berling smugit sig bort till en vacker, mörkhårig 
flicka, som hade suttit vid stora bordet.



-Du var mycket på Borg för fem år sen, Anna, säger han. Vet du om det var 
majorskan, som sade Ebba Dohna, att jag var en avsatt präst?



-Hjälp majorskan, Gösta! är det enda flickan svarar.

-Du kan veta, att jag först vill ha reda på om hon har gjort mig 
till mördare.



-Ah, Gösta, vad är detta för tankar? Hjälp henne, Gösta!



-Du vill inte svara, märker jag. Då har nog Sintram sagt sant.



Och Gösta går åter ner bland kavaljererna. Han lyfter inte ett finger för 
att hjälpa majorskan.



O, att majorskan inte hade satt kavaljererna vid ett särskilt bord nere i 
kakelugnsvrån! Nu ha nattens tankar vaknat i deras hjärnor, nu lågar på 
deras ansikten en vrede, som inte är mindre än majorens egen.



I obarmhärtig hårdhet stå de stilla vid hennes böner.



Måste inte allt, vad de se, bestyrka nattens syner?



-Det märks, att hon inte har fått sitt kontrakt förnyat, mumlar en.



-Gå åt helvete, trollkäring! skriker en annan.



-Med rätta borde det vara vi, som jagade dig på porten.



-Nöt! ropar till kavaljererna den gamle, svage farbror Eberhard. Förstår 
ni inte, att det var Sintram?



-Visst förstår vi, visst vet vi, svarar Julius, men vad mer? Kan det inte 
vara sant i alla fall? Går inte Sintram den ondes ärenden? Har de inte 
allt klart sig emellan?



-Gå du, Eberhard, gå du och hjälp henne! håna de. Du tror inte på 
helvetet, du. Gå du!



Och Gösta Berling står stilla, utan ett ord, utan en rörelse.



Nej, ur denna hotande, mumlande, stridande kavaljersflygel får majorskan 
ingen hjälp.



Då ryggar hon åter mot dörren och lyfter sina knäppta händer till ögonen.



-Må du förnekas, som jag har förnekats! tillropar hon sig själv i sin 
bittra sorg. Må landsvägen bli ditt hem, halmstacken din bädd!



Så lägger hon ena handen på dörrlåset, men den andra sträcker hon mot 
höjden.



-Märk det ni, som nu låter mig falla! Märk det, att er stund snart kommer! 
Nu ska ni förskingras, och er plats ska sta öde. Hur vill ni stå, då jag 
inte stöder er? Du, Melchior Sinclaire, som har en tung hand och låter din 
hustru känna den, akta dig! Du, präst i Broby, nu kommer 
straffdomen. Kaptenska Uggla, se till ditt hus, fattigdomen kommer! Ni 
unga, sköna kvinnor, Elisabet Dohna, Marianne Sinclaire, Anna Stjärnhök, 
tro inte, att jag är den enda, som måste fly från mitt hem! Och vakta er, 
kavaljerer! Nu kommer en storm över landet. Nu ska ni bortsopas från 
jorden, nu är er dag förbi, nu är den sannerligen förbi. Jag klagar inte 
för mig själv, men för er, ty stormen ska gå över edra huvuden, och vem 
vill stå, när jag har fallit? Och mitt hjärta jämrar sig för det fattiga 
folket. Vem ska ge det arbete, när jag är borta?



Nu öppnar majorskan dörren, men då lyfter kapten Kristian huvudet och 
säger:



-Hur länge ska jag ligga här vid dina fötter, Margareta Celsing? Vill du 
inte förlåta mig, så att jag får stå upp och slåss för dig?



Då strider majorskan en hård kamp med sig själv; men hon ser, att om hon 
förlåter honom, då ska han resa sig upp och kämpa med hennes man, och den 
man, som troget har älskat henne i fyrtio år, ska bli en mördare.



-Ska jag nu också förlåta? säger hon. Är du inte skulden till all min 
olycka, Kristian Bergh? Gå till kavaljererna, och gläd dig åt ditt verk!



Så gick majorskan. Hon gick i lugn, lämnande förfäran efter sig. Hon fölI, 
men utan storhet var hon inte ännu i sin förnedring. Hon sänkte sig inte 
till veklig sorg, utan ännu i ålderdomen jublade hon över sin ungdoms 
kärlek. Hon sänkte sig inte till klagan och ömklig gråt, när hon lämnade 
allt, hon bävade inte för att med tiggarpåse och kryckkäpp vandra kring 
landet. Hon ömkade sig endast över de fattiga bönderna och de glada, 
sorglösa människorna på Lövens strand, över de fattiga kavaljererna, över 
alla dem, som hon hade skyddat och upprätthållit.



Hon var övergiven av alla, och dock hade hon makt att visa ifrån sig sin 
sista vän för att inte göra honom till mördare.



Hon var en märklig kvinna, stor i kraft och handlingslust. Vi ska inte 
snart se hennes like.



Nästa dag bröt major Samzelius upp från Ekeby och flyttade till sin egen 
gård, Sjö, som ligger helt nära det stora bruket.

I Altringers testamente, genom vilket majoren hade fått bruken, stod 
tydligt förordnat, att intet av dem fick säljas eller bortgivas, utan 
efter majorens död skulle de alla gå i arv till hans hustru eller hennes 
arvingar. När han alltså inte kunde förskingra det hatade arvet, satte han 
kavaljererna att regera över det, troende, att han därmed gjorde Ekeby och 
de andra sex bruken den värsta skada.



När nu ingen i landet betvivlade, att den elake Sintram gick den ondes 
ärenden, och när allt han hade lovat dem hade gått i så glänsande 
uppfyllelse, voro kavaljererna helt säkra på att kontraktet skulle till 
punkt och pricka gå i fullbordan, och fullt beslutna voro de att inte 
under året göra något klokt eller nyttigt eller käringaktigt. Fullt 
övertygade voro de också, att majorskan var en led häxa, som hade velat 
deras fördärv.



Den gamle farbror Eberhard, filosofen, gjorde spe av deras tro, men vem 
frågade efter en sådan, som var så envis i sin otro, att om han hade legat 
mitt i avgrundslågorna och sett alla djävlar stå och grina åt honom, så 
skulle han dock ha påstått, att de inte funnes till, därför att de inte 
kunde finnas, ty farbror Eberhard var en stor filosof.



Gösta Berling sade ingen vad han trodde. Visst är det, att han tyckte sig 
vara majorskan föga tack skyldig, därför att hon hade gjort honom till 
kavaljer på Ekeby. Bättre syntes det honom att nu vara död än att gå och 
bära på medvetandet, att han hade varit skuld till Ebba Dohnas självmord. 
Han lyfte inte sin hand för att hämnas på majorskan, men inte heller för 
att hjälpa henne. Han förmådde det inte. Men kavaljererna voro komna till 
stor makt och härlighet. Julen var för handen med fester och nöjen, 
kavaljerernas hjärtan voro fyllda av jubel, och vad sorg som än tyngde 
Gösta Berling, inte bar han den i ansiktet eller på läpparna.



6 Fjärde kapitlet Gösta Berling, poeten.



Jul var det, och bal skulle stånda å Borg.



På den tiden bodde en ung greve Dohna på Borg. Nygift var han, och en ung, 
vacker grevinna hade han. Det skulle nog bli muntert i den gamla 
grevegården.



Bjudning var kommen även till Ekeby, men det befanns, att av alla, som det 
året julade där, var Gösta Berling, som de kallade "poeten", den ende, som 
hade lust att fara.



Borg och Ekeby ligga båda vid Lövens långa sjö, men på motsatta stränder. 
Borg ligger i Svartsjö socken, Ekeby i Bro. När sjön är ofarbar, är det 
ett par mils resa från Ekeby till Borg.



Den fattige Gösta Berling, till den festen utrustades han av de gamla 
herrarna, som om han hade varit en kungason och haft att uppbära ett 
kungarikes ära.



Fracken med de blänkande knapparna var ny, kråset var styvt och 
blanklädersskorna skinande. Han bar en päls av finaste bäver och 
sobelmössa över sitt ljusa, krusade hår. De läto breda en björnhud med 
klor av silver över hans kappsläde och gåvo honom den svarta Don Juan, 
stallets stolthet, att köra.



Han visslade på sin vita Tankred och grep den flätade tömmen. Jublande for 
han, omgiven av rikedomens och praktens skimmer, han, som ändå lyste nog 
av sin kropps skönhet och sin andes lekande snille.



Han for tidigt på förmiddagen. Det var söndag, och han hörde psalmsång 
från Bro kyrka, när han for därförbi. Sedan följde han den ödsliga 
skogsvägen, som leder till Berga, där kapten Uggla då bodde. Där ämnade 
han stanna över middagen.



Berga var ingen rik mans hem. Hungern kände vägen till det torvtäckta 
kaptensbostället, men han mottogs med skämt, fröjdades med sång och 
lek som andra gäster och gick motvilligt som de.



Gamla mamsell Ulrika Dillner, hon, som skötte sysslor och vävar på Berga 
gård, stod på trappan och hälsade Gösta Berling välkommen. Hon neg för 
honom, och löslockarna, som hängde ner över hennes bruna ansikte med de 
tusen rynkorna, dansade av glädje. In i salen förde hon honom, och sedan 
började hon förtälja om gårdens folk och deras växlande öden.



Bedrövelsen stode för dörren, sade hon, bistra tider rådde på Berga gård. 
De hade inte ens någon pepparrot till middagen till sitt salta kött, utan 
Ferdinand och flickorna hade satt Disa för en släde och åkt ner till 
Munkerud för att låna.



Kapten var borta i skogen igen och skulle väl komma hem med en seg hare, 
som man finge kosta på mer smör vid anrättningen, än den själv var värd. 
Sådant kallade han att skaffa mat till huset. Det ginge ju ändå an, om han 
inte komme med en usel räv, det sämsta djur Vår Herre har skapat, gagnlöst 
både som dött och levande.



Och kaptenskan, ja, hon var ännu inte uppstigen. Hon låg och läste 
romaner, såsom hon gjorde alla dagar. Inte var hon skapad för att arbeta, 
den Guds ängeln.



Nej, det finge väl den göra, som var gammal och grå som Ulrika Dillner. 
Trampa nätter och dar måste man för att hålla eländet samman. Och detta 
var inte alltid så lätt, ty sanning var det, att en hel vinter hade de där 
i huset inte haft annan köttmat än björnskinka. Och stor lön väntade hon 
inte, ingen hade hon ännu sett till, men de skulle väl inte heller kasta 
ut henne på landsvägen, när hon inte längre kunde göra skäl för födan. De 
höllo till och med en husmamsell för en människa där i huset, och de 
skulle nog en gång ge gamla Ulrika en hederlig begravning om de hade 
något att köpa en kista för.



-För vem kan veta hur det går? utbrast hon och torkade sina ögon, som 
alltid voro så snabba till att tåras. Vi har skuld hos den elake 
brukspatron Sintram, och han kan ta alltihop från oss. Visst är Ferdinand 
nu förlovad med den rika Anna Stjärnhök, men hon tröttnar, hon tröttnar 
vid honom. Och vad blir det då av oss med våra tre kor och våra nio 
hästar, med våra glada unga fröknar, som vill 
fara från bal till bal, med våra torra åkrar, där ingenting växer, med vår 
snälle Ferdinand, som aldrig blir en riktig karl? Vad blir det av hela 
detta välsignade hus, där allt trives utom arbetet?



Men det blev middag, och husfolket samlades. Den snälle Ferdinand, husets 
blide son, och de glada döttrarna kommo hem med den lånade pepparroten. 
Kaptenen kom, stärkt av ett bad i vaken i träsket och en jakt i skogen. 
Han slängde upp fönstret för att få luft och skakade Göstas hand med 
mannakraft. Och kaptenskan kom, klädd i siden, med breda spetsar fallande 
ner över de vita händerna, som Gösta fick kyssa



Alla hälsade Gösta med glädje, skämtet kom flygande in i kretsen, muntert 
frågade de honom:



-Hur mår ni på Ekeby, hur mår ni i det förlovade landet?



-Mjölk och honung flyter där, svarade han då. Vi tömmer bergen på järn och 
fyller vår källare med vin. Åkern bär guld, därmed förgyller vi livets 
elände, och våra skogar hugger vi ner för att bygga kägelbanor och 
lusthus.



Men kaptenskan suckade och log vid svaret, och över hennes läppar trängde 
ett enda ord:



-Poet!



-Många synder har jag på samvetet, svarade Gösta, men aldrig har jag 
skrivit en rad poesi.



-Du är ändå poet, Gösta, det öknamnet får du slitas med. Du har upplevat 
flera poem, än andra skalder har skrivit.



Sedan talade kaptenskan, mild som en moder, om hans bortslösade liv.



-Jag ska leva för att se dig bli en man, sade hon. Och han kände det ljuvt 
att eggas av denna milda kvinna, som var en så trogen vän, och vars 
starka, svärmiska hjärta brann av kärlek till stora handlingar.



Men när de hade slutat den muntra måltiden och njutit pepparrotskött och 
kål och struvor och julöl och Gösta hade kommit dem att le och tåras vid 
att berätta om majoren och majorskan och Brobyprästen, hördes bjällror på 
gården, och strax därpå trädde den elake Sintram in till dem.



Han strålade av förnöjelse, alltifrån det kala huvudet ner till de långa, 
platta fötterna. Han svängde med sina långa armar och förvred 
ansiktet. Det var lätt att se, att han medförde dåliga nyheter.



-Har ni hört, frågade den elake, har ni hört, att det i dag har lyst 
första gången för Anna Stjärnhök och den rike Dahlberg i Svartsjö kyrka? 
Hon måtte ha glömt, att hon var förlovad med Ferdinand.



De hade inte hört ett ord därom. De förvånades och sörjde.



Redan tänkte de sig hemmet skövlat för att gälda skulden till den elake, 
de älskade hästarna sålda och likaså de nötta möblerna, som hade ärvts 
från kaptenskans hem. De sågo slutet på det muntra livet med fester och 
färder från bal till bal. Björnskinkan skulle åter komma på bordet, och de 
unga måste bort och tjäna hos främmande.



Kaptenskan smekte sin son och lät honom känna trösten av en aldrig 
svikande kärlek.



Dock, där satt Gösta Berling mittibland dem, och den oövervinnelige välvde 
tusen planer i sitt huvud.



-Hör! ropade han. Än är inte tid att tänka på jämmer. Det är prästfrun 
nere i Svartsjö, som har ställt om detta. Hon har fått makt med Anna, nu 
sedan hon bor hos henne i prästgården. Det är hon, som har förmått henne 
att överge Ferdinand och ta gamle Dahlberg, men ännu är de inte vigda och 
ska inte heller bli det. Nu reser jag till Borg och träffar Anna där. Jag 
ska tala vid henne, jag ska rycka henne från prästens, från fästmannen. 
Jag ska ta henne med mig hit i natt. Sedan ska gamle Dahlberg inte få 
något mer gott av henne.



Så blev det. Gösta for ensam till Borg utan att få skjutsa för någon av de 
glada fröknarna, men med varm välönskan följde de hemmavarande hans färd. 
Och Sintram, som jublade över att gamle Dahlberg skulle bli lurad, beslöt 
att stanna på Berga för att se Gösta vända tillbaka med den otrogna. I ett 
utbrott av välvilja svepte han till och med om honom sitt gröna resskärp, 
en gåva av mamsell Ulrika själv.



Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små böcker, bundna i rött band, 
i handen.



-Ta dem, sade hon till Gösta, som redan satt i släden, ta dem, om du 
misslyckas! Det är Corinne, madame Staëls Corinne. Jag vill inte, att den 
ska gå på auktion.

-Jag ska inte misslyckas.



-Ack, Gösta, Gösta, sade hon och for med handen över hans blottade huvud, 
starkast och svagast ibland människor! Hur länge ska du komma ihåg, att 
några fattiga människors lycka ligger i din hand?



Åter flög Gösta framåt landsvägen, dragen av den svarta Don Juan, följd av 
den vita Tankred, och äventyrets jubel fyllde hans själ. Som en ung 
erövrare kände han sig: anden var över honom.



Hans väg förde honom till prästgården i Svartsjö. Han svängde in där och 
frågade om han inte finge köra till balen för Anna Stjärnhök. Och det fick 
han. En vacker, egensinnig flicka fick han med sig i släden. Vem ville 
inte åka efter den svarta Don Juan?



De unga voro först tysta, men så började hon samtalet, trot



sig som överdådet självt.



-Har Gösta hört vad prästen har läst upp i kyrkan i dag?



-Har han sagt, att du är den vackraste flickan mellan Löven och Klarälven?



-Gösta är dum, det vet nog folk ändå. Han har lyst för mig och gamle 
Dahlberg.



-Sannerligen jag hade låtit dig sitta i släden och satt mig själv här 
bakpå, om jag hade vetat det. Sannerligen jag alls hade velat köra för 
dig.



Och den stolta arvtagerskan svarade:



-Nog hade jag kommit fram utan Gösta Berling.



-Det är ändå skada på dig, Anna, sade Gösta begrundande, att du inte har 
far och mor i livet. Nu är du sådan du är, och ingen kan räkna så noga med 
dig.



-Det är ändå större skada, att du inte har sagt det där förr, så hade en 
annan fått köra för mig.



-Prästfrun tänker som jag, att du behöver någon, som blir dig i fars 
ställe, eljest hade hon väl inte satt dig att dra i par med en så gammal 
krake.



-Det är inte prästfrun, som har bestämt det.



-Å, bevare oss väl, har du själv valt ut en så grann karl?



-Han tar mig inte för pengarna.

-Nej, de gamla, de löper bara efter blåa ögon och röda kinder, och 
fasligt rara är de, när de så gör.



-Å, Gösta, att han inte skäms!



-Men kom nu ihåg, att du inte leker med de unga karlarna längre! Det är 
slut med dans och lek. Din är platsen i soffhörnet, eller kanske du ämnar 
spela vira med gamle Dahlberg?



De voro sedan tysta, ända till dess de foro uppför de branta backarna vid 
Borg.



-Tack för skjutsen! Det lär dröja, innan jag åker med Gösta Berling.



-Tack för löftet! Mången vet jag, som har ångrat den dag han har kört med 
dig till gille.



Föga blid trädde ortens trotsiga skönhet in i danssalen och överskådade de 
församlade gästerna.



Först av alla såg hon den lille flintskallige Dahlberg vid sidan av den 
långe, smärte, ljuslockige Gösta Berling. Hon hade haft god lust att driva 
dem ut ur rummet båda två.



Hennes fästman kom för att bjuda upp henne till dans, men hon mötte honom 
med förkrossande förvåning.



-Ska han dansa? Inte brukar han det!



Och flickor kommo för att lyckönska henne.



-Gör er inte till, flickor! Inte ska ni tro, att någon blir kär i gamle 
Dahlberg. Men han är rik, och jag är rik, därför passar det bra ihop.



De gamla fruarna gingo fram till henne, tryckte hennes vita hand och 
talade om livets största lycka.



-Gratulera pastorskan! sade hon då. Hon är mera glad åt det än jag.



Men där stod Gösta Berling, den glade kavaljeren, hälsad med jubel för 
sitt friska leende och för sina vackra ord, som sållade guldstoft över 
livets gråa väv. Aldrig förr hade hon sett honom sådan, som han var denna 
kväll. Inte var han en utstött, en förkastad, en hemlös gyckelmakare, nej, 
en kung bland männen, en boren kung.



Han och de andra unga männen sammansvuro sig mot henne. Hon skulle få 
tänka på hur illa hon gjorde, när hon skänkte bort sig med sitt vackra 
ansikte och sin stora rikedom till en gammal man. Och de läto henne sitta 
tio danser.

Hon var sjudande vred.



Den elfte dansen kom en man, den ringaste bland de ringa, en stackare, som 
ingen annan ville dansa med, och bjöd Upp henne.



-Brödet är slut, palten får komma på bordet, sade hon.



En pantlek lekte de. Ljuslockiga flickor stucko sina huvuden samman och 
dömde henne att kyssa den hon tyckte mest om. Och med smilande mun väntade 
de på att få se den stolta skönheten kyssa gamle Dahlberg.



Men hon reste sig, ståtlig i sin vrede, och sade:



-Får jag inte lika så gärna ge en örfil åt den jag tycker minst om?



Ögonblicket därpå brände Göstas kind under hennes fasta hand. Han blev 
blossande röd, men han besinnade sig, grep hennes hand, höll den fast en 
sekund och viskade:



-Möt mig om en halvtimme i röda förmaket i nedre våningen!



Hans blå ögon strålade ner på henne och omslöto henne med magiska bojor. 
Hon kände, att hon måste lyda.



Där nere mötte hon honom med stolthet och onda ord.



-Vad angår det Gösta Berling vem jag gifter mig med?



Han hade inte ännu milda ord på tungan, inte heller syntes det honom 
rådligt att genast tala om Ferdinand.



-Det syntes mig inte vara för strängt straff, att du fick sitta tio 
danser. Men du vill ha lov att ostraffat bryta eder och löften. Om en 
bättre man än jag hade tagit straffdomen i sin hand, kunde han ha gjort 
den hårdare.



-Vad har jag då gjort dig och er alla, att jag inte får vara i fred? Det 
är för pengarnas skull ni förföljer mig. I Löven ska jag kasta dem, så må 
vem som vill fiska Upp dem.



Hon satte händerna för ögonen och grät av harm.



Då rördes poetens hjärta. Han blygdes över sin stränghet. Han talade i 
smekande tonfall.



-Ack, barn, barn, förlåt mig! Förlåt den fattige Gösta Berling! Ingen bryr 
sig om vad en sådan stackare säger eller gör, det vet du ju. Ingen gråter 
över hans vrede, lika gärna kunde man gråta över en myggas bett. Det var 
vansinne, men jag ville hindra, att vår skönaste och rikaste flicka 
skulle gifta sig med den gamle. Och nu har jag bara hedrövat dig.



Han satte sig på soffan bredvid henne. Sakta lade han sin arm om hennes 
liv för att med smekande ömhet stödja och upprätta.



Hon vek inte undan. Hon tryckte sig intill honom, slog sina armar om hans 
hals och grät, med sitt sköna huvud lutat mot hans axel.



Ack, poet, starkast och svagast ibland människor! Inte var det om din hals 
dessa vita armar skulle vila!



-Om jag hade vetat detta, viskade hon, aldrig hade jag då tagit den gamle. 
Jag har sett på dig i afton, ingen är som du.



Men mellan bleka läppar frampressade Gösta:



-Ferdinand.



Hon tystade honom med en kyss.



-Han är ingenting, ingen är något mer än du. Dig ska jag bli trogen.



-Jag är Gösta Berling, sade han dystert, med mig kan du inte gifta dig.



-Du är den jag älskar, den förnämligaste av män är du. Ingenting behöver 
du göra, ingenting vara. Du är född konung.



Då sjöd poetens blod. Hon var skön och ljuv i sin kärlek. Han slöt henne i 
sin famn.



-Om du vill bli min, kan du inte stanna i prästgården. Låt mig köra dig 
ända till Ekeby i natt! Där ska jag veta att försvara dig, tills vi kan 
fira bröllop.



Där kom en brusande färd i natten. Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan 
bortföra dem. Det var, som om gnisslet under medarna hade varit de sviknas 
klagan. Vad brydde de sig om det? Hon hängde om hans hals, och han lutade 
sig framåt och viskade i hennes öra:



-Kan någon sällhet förliknas i ljuvhet med stulen fröjd?



Vad betydde lysning? De hade kärlek. Och människors vrede? Gösta 
Berling trodde på ödet, ödet hade betvingat dem. Mot ödet kan ingen 
strida.



Om stjärnorna hade varit bröllopsljusen, som hade tänts för hennes 
bröllop, om Don Juans bjällror hade varit kyrkklockorna, som hade kallat 
folk att åse hennes vigsel med gamle Dahlberg, så hade hon ändå måst fly 
med Gösta Berling. Så mäktigt är ödet.



De hade lyckligen kommit förbi prästgården och Munkerud. De hade två 
fjärdingsväg igen till Berga och sedan två fjärdingsväg fram till Ekeby. 
Vägen gick utmed skogsbrynet. Till höger om dem låg det mörka berg, till 
vänster en lång, vit dal.



Då kom Tankred rusande. Han sprang så, att han tycktes ligga utefter 
marken. Tjutande av förfäran hoppade han upp i släden och kröp ihop vid 
Annas fötter.



Don Juan ryckte till och satte av i sken.



-Vargar! sade Gösta Berling.



De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdsgården. Där fanns minst 
ett dussin av dem.



Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och 
natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande 
snö, trotsande vilddjur och människor.



Gösta svor till, böjde sig framåt och gav Don Juan ett väldigt rapp med 
piskan.



-Är du rädd? frågade hon.



-De ämnar genskjuta oss där framme, där vägen kröker.



Don Juan sprang, löpande i kapp med skogens vilddjur, och Tankred tjöt av 
raseri och fruktan. De nådde vägkröken på samma gång som vargarna, och 
Gösta drev undan den främsta med piskan.



-Ack, Don Juan, min gosse, hur lätt skulle du inte komma undan tolv 
vargar, om du inte hade oss människor att släpa på!



De bundo det gröna resskärpet bakom sig. Vargarna blevo rädda för det och 
höllo sig för en stund på avstånd. Men när de hade övervunnit sin fruktan, 
sprang en av dem flämtande, med hängande tunga och öppet gap fram till 
släden. Då tog Gösta madame Staëls Corinne och slängde i gapet på honom.

Åter fingo de en stunds andrum, medan djuren sleto sönder detta 
byte, och så kände de åter ryckningarna, då vargarna beto i det gröna 
resskärpet, och hörde deras flämtande andedräkt. De visste, att de inte 
skulle råka någon människoboning före Berga, men värre än döden syntes det 
Gösta att se dem han hade bedragit. Han förstod också, att hästen skulle 
tröttna, och vad skulle det sedan bli av dem?



Då sågo de Berga gård i skogsbrynet. Ljus brunno i fönstren. Gösta visste 
nog för vems skull.



Dock, nu flydde vargarna, fruktande för människors närhet, och Gösta åkte 
förbi Berga Han kom likväl inte längre än till det ställe, där vägen ånyo 
fördjupar sig i skogen. Där såg han en mörk grupp framför sig, vargarna 
inväntade honom.



-Låt oss vända om till prästgården och säga, att vi har gjort en lusttur i 
stjärnljuset! Detta går inte.



De vände, men i nästa ögonblick var släden omvärvd av vargar. Gråa 
gestalter skymtade förbi dem, de vita tänderna blänkte i vida gap, och de 
glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande 
tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött. Vargarna hoppade 
upp på Don Juan och hängde sig fast i seltyget. Anna satt och undrade om 
de skulle äta upp dem helt och hållet eller om något skulle bli kvar, så 
att människor nästa morgon skulle finna söndersargade lemmar på den 
nedtrampade, blodiga snön.



-Nu gäller det våra liv, sade hon, böjde sig ner och grep Tankred i 
nacken.



-Låt vara, det tjänar till intet! Det är inte för hundens skull, som 
vargarna är ute i natt.



Därmed körde Gösta in på Berga gård, men vargarna jagade honom ända fram 
till trappan. Han måste värja sig för dem med piskan.



-Anna, sade han, när de höllo vid trappan, Gud ville det inte. Håll nu god 
min, om du är den kvinna, som jag anser dig vara, håll god min!



Där inne hörde de bjällerklangen och kommo ut.



-Han har henne, ropade de, han har henne! Leve Gösta Berling! Och de 
nykomna rycktes ur famn i famn.



Det gjordes inte många frågor. Natten var långt framskriden, 
de resande voro uppskakade av sin vådliga färd 
och behövde vila. Det var ju nog, att Anna var kommen.



Allt var gott. Endast Corinne och det gröna resskärpet, mamsell Ulrikas 
värderade gåva, voro förstörda.



Hela huset sov. Då steg Gösta upp, klädde sig och smög sig ut. Han tog 
helt obemärkt Don Juan ur stallet, satte honom för släden och ämnade bege 
sig av. I detsamma kom Anna Stjärnhök ut ur huset.



-Jag hörde dig gå ut, sade hon. Då steg också jag upp. Jag är färdig att 
resa med dig.



Han gick fram till henne och tog hennes hand.



-Förstår du det inte ännu? Det kan inte ske. Gud vill det inte. Hör nu, 
och försök att förstå! Jag var här på middagen och såg deras jämmer över 
din trolöshet. Då for jag till Borg för att bringa dig tillbaka till 
Ferdinand. Men jag har alltid varit en usling och blir aldrig annat. Jag 
svek honom och behöll dig för egen räkning. Här finns en gammal kvinna, 
som tror, att jag ska bli en man. Henne svek jag. Och en annan gammal 
stackare vill frysa och svälta här bara för att få dö bland vänner, men 
jag stod färdig att låta den elake Sintram ta hennes hem. Du var skön och 
synden ljuv. Gösta Berling är så lätt att locka. Å, vad jag är för en 
stackare! -Jag vet hur de älskar sitt hem, de där inne, men jag var dock 
nyss färdig att lämna det till skövling. Jag glömde allt för din skull, du 
var så ljuv i din kärlek. Men nu, Anna, nu sedan jag har sett deras 
glädje, vill jag inte behålla dig, nej, jag vill det inte. Du är den, som 
skulle ha gjort mig till människa, men jag får inte behålla dig. O, du min 
älskade! Han där uppe leker med vår vilja. Nu är det tid, att vi böjer oss 
under den tuktande handen. Säg, att du från denna dag vill ta din börda på 
dig! Alla de där inne litar på dig. Säg, att du vill stanna hos dem och 
bli deras stöd och hjälp! Om du älskar mig, om du vill lätta min djupa 
sorg, lova mig då detta! Min älskade, är ditt hjärta så stort, att det kan 
besegra sig självt och le därvid?



Hon mottog med hänförelse försakelsens bud.

-Jag ska göra, som du vill, offra mig och le därvid.



-Och inte hata mina fattiga vänner?



Hon log vemodigt.



-Så länge jag älskar dig, ska jag älska dem.



-Nu först vet jag vilken kvinna du är. Det är tungt att resa ifrån dig.



-Farväl, Gösta! Far nu med Gud! Min kärlek ska inte locka dig till synd.



Hon vände sig för att gå in. Han följde henne.



-Ska du snart glömma mig?



-Res nu, Gösta! Vi är endast människor.



Han kastade sig ner på släden, men då kom hon tillbaka.



-Tänker du inte på vargarna?



-Just på dem tänker jag, men de har gjort sitt verk. Med mig har de inte 
mer att skaffa i natt.



Än en gång sträckte han armarna emot henne, men Don Juan blev otålig och 
satte av. Han fattade inte tömmarna. Han satt baklänges och såg sig 
tillbaka. Så lutade han sig mot karmen och grät som en förtvivlad.



-Jag har ägt lyckan och drivit henne ifrån mig. Själv drev jag henne ifrån 
mig. Varför behöll jag henne inte?



Ack, Gösta Berling, starkast och svagast ibland människor!



7 Femte kapitlet La cachucha.



Stridshäst, stridshäst! Du gamle, som nu står tjudrad på åkern, minns du 
din ungdom?



Minns du kampens dag, du modige? Du sprängde fram, som om du hade burits 
av vingar, din man vajade över dig som fladdrande lågor, på din svarta 
bringa glänste stänk av blod bland löddrigt skum. I seltyg av guld 
sprängde du fram, marken dånade under dig. Du skalv av fröjd, du modige. 
Ah, vad du var skön!



Det är en grå skymningsstund uppe i kavaljersflygeln. I det stora rummet 
stå kavaljerernas rödmålade skrin utmed väggarna, och deras helgdagskläder 
hänga på krokar i vrån. Eldskenet ur den öppna spiseln spelar på 
vitrappade väggar och på gulrutiga gardiner, som dölja väggarnas sängskåp. 
Kavaljersflygeln är intet kungligt gemak, ingen seralj med stoppade 
divaner och mjuka kuddar.



Men där inne höres Liljecronas fiol. La cachucha spelar han i skymningen. 
Om och om igen spelar han den.



Skär av strängarna, bryt sönder stråken! Varför spelar han denna fördömda 
dans? Varför spelar han den, när Örneclou, fänriken, just ligger sjuk i 
giktplågor, så svåra, att han inte kan röra sig i sängen? Nej, ryck fiolen 
från honom och kasta den mot väggen, om han inte vill sluta!



La cachucha, är den för oss, mästare? Ska den dansas över 
kavaljersflygelns gungande golvtiljor, mellan trånga väggar, sotade av rök 
och feta av smuts, under detta låga tak? Ve dig, så du spelar!



La cachucha, är den för oss, för oss kavaljerer? Ute tjuter snöstormen. 
Ämnar du lära flingorna dansa i takt, spelar du för yrvädrets lättfotade 
barn?



Kvinnokroppar, som skälva under det heta blodets pulsslag, små sotiga 
händer, som ha kastat grytan för att gripa kastanjetternas nakna 
fötter under uppskörtade kjolar, gård, belagd med marmorflisor, nedhukade 
zigenare med säckpipa och tamburin, moriska arkader, månsken och svarta 
ögon, har du detta, mästare? Eljest låt fiolen vila!



Kavaljerer torka sina våta kläder framme vid brasan. Ska de svänga om i 
höga stövlar med järnskodd klack och tumstjock sula? Genom alnsdjup snö ha 
de vadat hela dagen för att nå björnidet. Tror du de ska dansa i våta, 
rykande vadmalskläder, med den lurviga nalle till moatje?



Aftonhimmel, glittrande av stjärnor, röda rosor i mörkt kvinnohår, 
ängslande ljuvhet i kvällens luft, olärd plastik i rörelserna, kärlek, 
stigande ur jorden, regnande från himlen, svävande i luften, har du detta, 
mästare? Eljest varför tvinga oss att längta efter slika ting?



Grymmaste av människor, blåser du till strids för tjudrad stridshäst? 
Rutger von Örneclou ligger i sin säng, fängslad av giktplågor. Spara honom 
de ljuva minnenas kval, mästare! Också han har burit sombrero och brokigt 
hårnät, också han har ägt sammetsjacka och dolkbesatt gördel. Spara den 
gamle Örneclou, mästare!



Men Liljecrona spelar la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou 
plågas såsom älskaren, när han ser svalan ta vägen till den älskades 
fjärran boning, såsom hjorten, när han av det ilande drevet jäktas förbi 
den läskande källan.



Liljecrona tar för ett ögonblick fiolen från hakan.



-Fänriken, minns fänriken Rosalie von Berger?



Orneclou svär en dyr ed.



-Hon var lätt som en ljuslåga. Hon glimmade och dansade som diamanten i 
stråkens spets. Fänriken minns henne nog från teatern i Karlstad. Vi såg 
henne, när vi var unga, minns fänriken?



Om fänriken mindes! Hon var liten och yr. Sprittande eldig var hon. Hon 
kunde dansa la cachucha. Hon lärde alla ungherrar i Karlstad att dansa 
cachucha och knäppa kastanjetter. På landshövdingens bal dansades ett pas 
de deux av fänriken och fröken von Berger, kostymerade som spanjorer.



Och han hade dansat så, som man dansar under fikonträd och plataner, som 
en spanjor, en riktig spanjor.

Ingen i hela Värmland kunde dansa cachucha 
såsom han. Ingen kunde dansa den, så att det var värt att tala om det, mer 
än han.



Vilken kavaljer förlorade inte Värmland, när gikten förstelnade hans ben 
och stora knölar växte ut över ledgångarna! Vilken kavaljer han hade 
varit, så smärt, så vacker, så ridderlig! Den vackre Örneclou kallades han 
av dessa unga flickor, som hade kunnat råka i dödlig fejd om en dans med 
honom.



Så börjar Liljecrona igen la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou 
föres bort till gamla tider.



Där står han, och där står hon, Rosalie von Berger. Nyss voro de ensamma 
inne i omklädningsrummet. Hon var spanjorska, han spanjor. Han fick kyssa 
henne, men varligt, ty hon var rädd för hans svärtade mustascher. Nu dansa 
de. Ah, såsom man dansar under fikonträd och plataner! Hon viker undan, 
han följer, han blir djärv, hon stolt, han sårad, hon försonande. När han 
till sist faller på knä och mottar henne i sina utbredda armar, går en 
suck genom balsalen, en suck av hänförelse.



Han hade varit som en spanjor, en riktig spanjor.



Just vid det stråkdraget hade han böjt sig så, sträckt armarna så och satt 
fram foten för att sväva fram på tå. Vilken grace! Han hade kunnat huggas 
i marmor.



Han vet inte hur det har gått till, men han har fått foten över 
sängkanten, han står upprätt, han böjer sig, han höjer armarna, knäpper 
med fingrarna och vill sväva fram över golvet på samma sätt som förr, när 
han begagnade så trånga blankskinnsskor, att strumpfoten måste klippas 
bort.



-Bravo, Örneclou! Bravo, Liljecrona, spela liv i honom!



Foten sviker honom. Han kan inte komma upp på tå. Han sparkar med ena 
benet ett par gånger, mer kan han inte, han faller åter ner på sängen.



Vackra senor, ni har blivit gammal.



Kanske senorita också är det?



Det är endast under Granadas plataner la cachucha dansas av evigt unga 
gitanas. Evigt unga, såsom rosorna äro det, därför att varje vår bringar 
nya.



Så är då stunden kommen att skära av fiolsträngarna.

Nej, spela, Liljecrona, spela la cachucha, ständigt la cachucha!



Lär oss, att fast vi i kavaljersflygeln ha fått tröga kroppar och stela 
leder, vi till känslorna alltid äro desamma, alltid spanjorer!



Stridshäst, stridshäst!



Säg, att du älskar trumpetstöten, som narrar dig hän i galopp, om du 
också drar din fot blodig på tjudrets järnlänkar!



8 Sjätte kapitlet Balen på Ekeby.



O, forna tiders kvinnor!



Att tala om er är som att tala om himmelriket, idel skönheter voren I, 
idel ljus. Evigt unga, evigt sköna voren I och milda som en mors ögon, när 
hon ser ner på sitt barn. Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. 
Aldrig skalv er röst i vrede, aldrig tog er panna rynkor, er mjuka hand 
blev aldrig sträv och hård. I, ljuva helgon, som smyckade bilder stoden I 
i hemmets tempel. Rökverk och böner offrades er, genom er utförde kärleken 
sina under, och kring er hjässa anbragte poesien den guldglänsande 
glorian.



O, forna tiders kvinnor, detta är berättelsen om hur ännu en av er gav 
Gösta Berling sin kärlek.



Fjorton dagar efter balen på Borg var det fest på Ekeby.



Vilken fest var det inte! Gamla män och kvinnor kunde bli unga på nytt, le 
och fröjdas, bara de talade om den.



Men så voro ock kavaljererna ensamma herrar på Ekeby vid den tiden. 
Majorskan gick kring landet med tiggarpåse och kryckkäpp, och majoren 
bodde på Sjö. Han kunde inte ens övervara festen, ty på Sjö hade kopporna 
utbrutit, och han var rädd att föra smittan vidare.



Vilken mängd av njutning rymdes inte inom dessa ljuvliga tolv timmar, 
alltifrån knallen av den första vinbuteljens kork vid middagsbordet ända 
till det sista stråkdraget, då midnatten längesedan hade förlidit! Ned 
sjönko de i tidens avgrund, dessa kransade timmar, bedårade av det 
eldigaste vin, av den läckraste mat, av den härligaste musik, av de 
kvickaste teaterstycken, av de skönaste tablåer. Ned sjönko de, yra av den 
yraste dans. Var funnos så glatta golv, så höviska kavaljerer, så sköna 
kvinnor?



O, forna tiders kvinnor, väl förstoden I att lysa upp en fest. Strömmar av 
eld, av snille och ungdomskraft genomilade envar som nalkades er. 
Det var mödan värt att slösa sitt guld på de vaxljus, som skulle lysa upp 
er fägring, på vinet, som födde munterheten i edra hjärtan, det var mödan 
värt att för er skull dansa skosulorna till stoft och gnida lam armen, som 
förde fiolstråken.



o, forna tiders kvinnor, det var 1, som ägden nyckeln till paradisets 
port.



Ekeby salar vimla av de ljuvaste av er ljuva skara. Där är den unga 
grevinnan Dohna, sprittande glad och lysten efter lek och dans, såsom det 
anstår hennes tjugu år, där äro lagmannens i Munkerud vackra döttrar och 
de glada fröknarna på Berga, där är Anna Stjärnhök, tusen gånger vackrare 
än fc;rr i det blida svårmod, som har kommit över henne alltsedan den 
natt, då hon jagades av vargarna, där äro ännu många fler, som väl inte 
ännu äro glömda, men snart ska vara det, och där ar även den sköna 
Marianne Sinclaire.



Hon, den ryktbara, som hade lyst vid kungens hov, glänst i greveslotten, 
skönhetens drottning, som hade dragit runtom landet och tagit hyllning 
överallt, hon, som tände kärlekens gnista, var hon visade sig, hon hade 
värdigats komma på kavaljerernas fest.



Högt strålade den tiden Värmlands ära, buren av många stolta namn. Mycket 
hade det vackra landets glada barn att yvas över, men då de nämnde sina 
härliga, då försummade de aldrig att nämna Marianne Sinclaire.



Sagan om hennes segrar fyllde landet.



Man talade om de grevekronor, som hade svävat över hennes huvud, om de 
miljoner, som hade lagts för hennes fötter, om de krigarsvärd och 
skaldekransar, vilkas glans hade lockat henne.



Och inte blott skönhet ägde hon. Hon var snillrik och lärd. Tidens bästa 
män gladdes åt att samtala med henne. Hon författade inte själv, men många 
av hennes ideer. som hon hade nedlagt i sina diktande vänners själar, 
levde upp i sång.



I Värmland i björnlandet, uppehöll hon sig sällan. Hennes liv tillbragtes 
på ständiga resor. Hennes far, den rike Melchior Sinclaire satt jämte sin 
hustru hemma på Björne och lät Marianne fara till sina förnäma vänner i de 
stora städerna eller på de 
mäktiga herrgårdarna. Han hade sin glädje av att berätta om alla de pengar 
hon förstörde, och båda de gamla levde lyckliga i glansen av Mariannes 
strålande tillvaro.



Hennes var ett liv av nöjen och hyllning. Luften omkring henne var kärlek, 
kärlek var hennes ljus och lykta, kärlek hennes dagliga bröd.



Ofta hade hon själv älskat, ofta, ofta, men aldrig hade slik lusteld varat 
nog länge, att därvid hade kunnat smidas de bojor, som binda för livet.



-Jag väntar honom, den starke stormaren, brukade hon säga om kärleken. 
Hittills har han inte klättrat över några vallar eller summit över några 
gravar. Tam har han kommit, utan vildhet i blicken och dårskap i hjärtat. 
Jag väntar den väldige, som för mig utom mig själv. Så stark ville jag 
veta kärleken inom mig, att jag måste bäva för honom. Nu känner jag blott 
den kärlek, som min klokhet ler åt.



Hennes närvaro gav eld åt talet, liv åt vinet. Hennes glödande själ satte 
fart i stråkarna, och dansen svävade i ljuvare yrsel än förr över de 
tiljor, som hon berörde med sin smala fot. Hon strålade i tablåerna, hon 
gav snille åt lustspelen, hennes sköna läppar ...



Tyst, det var inte hennes fel, aldrig var det hennes mening! Det var 
balkongen, det var månskenet, spetsslöjan, riddardräkten, sången, som hade 
skulden. De stackars unga människorna voro oskyldiga.



Allt detta, som ledde till så mycken olycka, var dock gjort i stor 
välmening. Patron Julius, som förstod sig på allt, hade anordnat en tablå, 
enkom för att Marianne skulle få stråla i full glans.



På teatern, som var uppsatt i stora salongen på Ekeby, sutto de hundra 
gästerna och sågo på scenen Spaniens gula måne vandra fram över en mörk 
natthimmel. En Don Juan kom smygande längs Sevillas gata och stannade 
under en murgrönsklädd balkong. Han var förklädd till munk, dock kunde man 
se en broderad manschett sticka fram under ärmen och en blank värjspets 
under kåpans fåll.



Den förklädde höjde sin röst till sång:

"Jag kysser ingen flickas mun, och ej min läpp till bägarns rand 
till skummig druvsaft för. En kind, vars hy så fin och tunn mitt ögonkast 
har satt i brand, en blick, som söker min ibland, slikt ej mitt hjärta 
rör.



Kom icke i er skönhets glans, senora, fram till gallret här! Jag för er 
närhet skyr. Jag kåpa bär och rosenkrans, madonnan är min hjärtans kär, 
och vattenkrukan tröstarn är, dit jag i sorgen flyr."



När han tystnade, trädde Marianne ut på balkongen, klädd i svart sammet 
och spetsslöja. Hon lutade sig ut över gallerverket och sjöng långsamt och 
ironiskt:



"Varför då dröja, fromme man, i midnattstid vid min balkong? Säg, ber ni 
för min själ?"



Men så med ens varmt och livligt:



"Nej, fly, fly fort! Man komma kan. Din värja sticker fram så lång. Man 
hör nog, trots all helig sång, sporrklangen från din häl."



Vid dessa ord kastade munken sin förklädnad, och Gösta Berling stod under 
balkongen i riddardräkt av silke och guld. Han aktade inte den skönas 
varning, tvärtom klättrade han uppför en av balkongpelarna, svingade sig 
över balustraden, och såsom patron Julius hade anordnat det, föll han på 
knä vid den sköna Mariannes fötter.



Huldrikt smålog hon mot honom, i det hon räckte honom sin hand att kyssa, 
och medan de unga tu betraktade varandra, försjunkna i kärlek, föll ridån.

Och framför henne låg Gösta Berling, med ett 
ansikte vekt som en skalds och djärvt som en fältherres, med djupa ögon, 
som glittrade av skälmskhet och snille, som tiggde och trugade. Smidig och 
kraftfull var han, eldig och intagande.



Medan ridån gick upp och gick ner, stodo de unga tu alltjämt kvar i samma 
ställning. Göstas ögon fasthöllo den sköna Marianne, de tiggde, de 
trugade.



Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.



Då höjde den sköna Marianne sig ner och kysste Gösta Berling. Hon visste 
inte varför, hon måste. Han sträckte upp armarna kring hennes huvud och 
höll henne fast. Hon kysste honom gång på gång.



Men det var balkongen, det var månskenet, det var spetsslöjan, 
riddardräkten, sången, applåderna, som hade all skulden, de stackars unga 
människorna voro oskyldiga. Inte hade de velat det. Inte hade hon skjutit 
undan grevekronor, som hade svävat över hennes huvud, och gått förbi 
miljoner, som hade legat för hennes fot, av längtan efter Gösta Berling, 
inte hade han redan glömt Anna Stjärnhök. Nej, de voro utan skuld, ingen 
av dem hade velat detta.



Det var den blide Löwenborg, han med tåren i ögat och löjet på läpparna, 
som den dagen var ridåuppdragare. Förströdd av många sorgens minnen, 
märkte han föga av denna världens ting och hade aldrig lärt att sköta dem 
rätt. När han nu såg, att Gösta och Marianne hade intagit en ny ställning, 
trodde han, att också detta hörde till tablån, och så började han dra i 
ridåsnöret.



De unga på balkongen märkte ingenting, förrän applådåskan åter dundrade 
emot dem.



Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:



-Stå stilla, de tror, att det hör till tablån!



Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd 
slocknade på hennes läppar.



-Var inte rädd! viskade han. Sköna läppar har rätt att kyssa.



De måste stå kvar, medan ridån gick upp och gick ner, och varje gång 
de hundra par ögonen sågo dem, framdundrade lika många händer en stormande 
applåd.



Ty det är vackert att se två sköna, unga människor ge en framställning av 
kärlekens lycka. Ingen kunde tro, att dessa kyssar voro annat än 
teaterbländverk, ingen anade, att senoran skalv av blygsel och riddaren av 
oro. Ingen kunde tro, att inte alltsammans hörde till tablån.



Äntligen stodo Marianne och Gösta bakom scenen.



Hon strök sig över pannan uppåt hårfästet.



-Jag förstår mig inte själv, sade hon.



-Fy skam, fröken Marianne! sade han grimaserande och slog ut med händerna. 
Kyssa Gösta Berling, fy skam!



Marianne måste skratta.



-Envar vet ju, att Gösta Berling är oemotståndlig. Mitt fel är inte större 
än andras.



Och de kommo i all sämja överens att hålla god min, för att ingen skulle 
misstänka något.



-Kan jag vara säker på att sanningen aldrig kommer ut, herr Gösta? frågade 
hon, när de skulle gå in bland åskådarna.



-Det kan fröken Marianne. Kavaljererna kan tiga, för dem svarar jag.



Hon fällde ögonlocken. Ett egendomligt leende krusade hennes läppar.



-Om ändå sanningen kommer ut, vad skulle då människor tro om mig, herr 
Gösta?



-De ska inte tro någonting, de ska veta, att detta ingenting betyder De 
ska tänka, att vi var inne i rollen och fortsatte att spela.



Ännu en fråga kom smygande fram under de fällda ögonlocken, under det 
påtagna leendet.



-Men herr Gösta själv? Vad tänker herr Gösta om saken?



-Jag tänker, att fröken Marianne är kär i mig, skämtade han.



-Tro ingenting sådant! smålog hon. Då måste jag genomborra herr Gösta med 
denna min spanska dolk för att visa, att herr Gösta har orätt.



-Dyra är kvinnokyssar, sade Gösta. Kostar det livet att kyssas av fröken 
Marianne?

Då kom en blick ljungande mot honom ur Mariannes ögon, så skarp, att 
den kändes som en stöt.



-Jag ville se honom död, Gösta Berling, död, död!



Dessa ord tände gammal längtan i poetens blod.



-Ack, sade han, att dessa ord vore mer än ord, att de vore pilar, som 
komme vinande ur ett mörkt snår, att de vore dolk eller gift och hade makt 
att förgöra denna usla kropp och ge min själ friheten!



Hon var åter lugn och småleende.



-Barnsligheter! sade hon och tog hans arm för att bege sig ut bland 
gästerna.



De bibehöllo sina kostymer, och deras triumfer förnyades, när de visade 
sig utom scenen. Alla berömde dem. Ingen misstänkte något.



Balen började åter, men Gösta flydde bort från balsalen.



Hans hjärta sved efter Mariannes blick, som om det hade sårats av skarpt 
stål. Han förstod nog meningen med hennes ord.



Skam var det att älska honom, skam var det att älskas av honom, en skam 
värre än döden.



Han skulle aldrig dansa mer, han ville inte se dem mer, de sköna 
kvinnorna.



Han visste det nog. Dessa sköna ögon, dessa röda kinder lågade inte för 
honom. Inte för honom svävade dessa lätta fötter, klingade dessa låga 
skratt. Ja, dansa med honom, svärma med honom, det kunde de, men ingen av 
dem skulle på allvar ha velat bli hans.



Poeten begav sig in i rökrummen till de gamla herrarna och tog plats vid 
ett av spelborden. Han råkade slå sig ner vid samma bord, där den väldige 
herren till Björne satt och spelade knack, omväxlande med det att han höll 
polsk bank och samlade en stor hög av sexstyvrar och tolvskillingar 
framför sig.



Spelet gick redan högt. Nu satte Gösta än värre fart i det. De gröna 
banksedlarna kommo fram, och alltjämt växte penninghögen framför den 
väldige Melchior Sinclaire.



Men också framför Gösta samlades både slantar och sedlar, och snart var 
han den ende, som höll ut i kampen mot den store brukspatronen på 
Björne. Snart vandrade till och med den stora penninghögen från Melchior 
Sinclair över till Gösta Berling.



-Gösta, min gosse! ropade brukspatronen skrattande, när han hade spelat 
bort allt, som fanns i plånbok och börs. Hur ska vi nu bära oss åt? Jag 
är pank, och jag spelar aldrig med lånta pengar, det har jag lovat mor 
min.



Han fann dock på råd. Han spelade bort klockan och bäverpälsen och var 
just i färd med att sätta ut häst och släde, då Sintram hejdade honom.



-Sätt upp något att vinna på! rådde honom den elake brukspatronen på Fors. 
Sätt upp något, som kan bryta oturen!



-Vete tusan, vad jag då ska finna på!



-Spela om ditt rödaste hjärteblod, bror Melchior, spela om dotter din!



-Det kan brukspatron tryggt våga, sade Gösta skrattande. Den vinsten får 
jag aldrig under tak.



Den väldige Melchior kunde inte heller göra annat än skratta. Han tålde 
inte gärna, att Mariannes namn nämndes vid spelborden, men detta var så 
rasande galet, att han inte kunde bli ond. Spela bort Marianne till Gösta, 
ja, det kunde han gärna våga.



-Det vill säga, förklarade han, att om du kan vinna hennes ja-ord, Gösta, 
så sätter jag ut min välsignelse till äktenskapet på det här kortet.



Gösta satte ut hela sin vinst och spelet började. Han vann, och 
brukspatron Sinclaire upphörde att spela. Han kunde inte strida mot 
oturen, det såg han.



Natten skred framåt, midnatt var gången. De sköna kvinnornas kinder 
började blekna, lockarna raknade, volangerna voro tillskrynklade. De gamla 
damerna reste sig ur soffhörnen och sade, att som festen nu hade varat i 
tolv timmar, kunde det vara tid på att dra hem.



Och den sköna festen skulle vara slut, men då tog Liljecrona själv fatt på 
fiolen och spelade upp den sista polskan. Hästarna stodo för porten, de 
gamla fruarna klädde sig i pälsar och bahytter, de gamla herrarna tvinnade 
resskärpen och knäppte bottforerna.

Men de unga kunde inte slita sig från dansen. Där dansades i 
ytterkläder, där dansades fyrmanspolska, slängpolska, ringpolska, ett 
ursinnigt dansande var det. Så snart en dam övergavs av en kavaljer, kom 
en annan och ryckte henne med sig.



Och även den sorgbundne Gösta Berling rycktes med i virveln. Han skulle 
dansa bort sorgen och förödmjukelsen, han ville ha yrande livslust in i 
blodet igen, han ville vara glad, han som alla andra. Och han dansade så, 
att rummets väggar gingo runt, och hans tankar yrade.



Vad var det för en dam han hade ryckt till sig mitt i flocken? Hon var 
lätt och smidig, och han kände, att det gick strömmar av eld mellan honom 
och henne. Ah, Marianne!



Medan Gösta dansade med Marianne, satt Sintram redan i sin släde nere på 
gården, och bredvid honom stod Melchior Sinclaire.



Den store brukspatronen var otålig över att nödgas vänta på Marianne. Han 
stampade i snön med stora bottforer och slog ut med armarna, ty det var 
bistert kallt.



-Du skulle kanske inte ha spelat bort Marianne till Gösta, du Sinclaire, 
sade Sintram.



-Va sa?



Sintram gjorde i ordning tömmarna och lyfte piskan, innan han svarade:



-Det hörde inte till tablån det där kyssandet.



Den väldige brukspatronen höjde armen till ett dråpslag, men Sintram var 
redan borta. Han for, piskade hästen till vild fart utan att våga se sig 
om, ty Melchior Sinclaire hade en tung hand och ett kort tålamod.



Brukspatronen på Björne gick in i danssalen för att söka sin dotter och 
såg då hur Gösta och Marianne dansade.



Vild och yr syntes den sista polskan. Somliga par voro bleka, andra 
blossande röda, dammet låg som rök över salen, vaxljusen glödde, nedbrända 
i piporna, och mitt i all den spöklika förstörelsen flögo de fram, Gösta 
och Marianne, kungliga i sin otröttade styrka, utan vank på sin skönhet, 
Iyckliga av att hänge sig åt den härliga rörelsen.



Melchior Sinclaire såg på dem en stund, men så gick han och lät Marianne 
dansa. Han slängde hårt igen dörren, stampade fruktansvärt i trappan 
och satte sig utan vidare i släden, där hans hustru redan väntade, samt 
körde hem.



När Marianne hade slutat dansa och frågade efter sina föräldrar, voro de 
resta.



När hon fick visshet härom, lät hon dock inte märka någon förvåning Hon 
klädde sig tyst och gick ut på gården. Damerna i avklädningsrummet trodde, 
att hon åkte i egen släde.



Men hon skyndade i sina tunna sidenskor vägen framåt utan att för någon 
tala om sin nöd. I mörkret kände ingen igen henne, där hon gick vid 
vägkanten, ingen kunde tro, att denna sena vandrerska, som av förbiilande 
slädar drevs upp i de höga drivorna, var den sköna Marianne.



När hon kunde vara trygg mitt på vägen, började hon springa. Hon sprang så 
länge hon orkade, så gick hon, därpå sprang hon åter. En ohygglig, pinande 
ångest drev henne.



Från Ekeby till Björne kan det inte vara längre väg än på sin höjd en 
fjärdedels mil. Marianne var snart hemma, men hon trodde sig nästan ha 
gått orätt. När hon nådde gården, voro alla dörrar stängda, alla ljus 
släckta. Hon undrade om hennes föräldrar inte hade kommit.



Hon gick fram och slog ett par tunga slag på ingångsdörren. Hon fattade i 
dörrvredet och skakade, så att det dånade i hela huset. Ingen kom och 
öppnade, men när hon ville släppa järnet, som hon med bara händer hade 
gripit i, slets det fastfrusna skinnet från handen.



Den store brukspatron Melchior Sinclaire hade rest hem för att stänga 
Björnes portar för sitt enda barn.



Han var rusig av mycket drickande, vild av vrede. Han hatade sin dotter, 
därför att hon tyckte om Gösta Berling. Nu stängde han in tjänarna i köket 
och sin hustru i sängkammaren Med dyra eder lovade han dem, att den, som 
försökte släppa in Marianne, skulle han slå fördärvad. De visste nog, att 
han skulle hålla ord.



Så ursinnig hade ännu ingen sett honom. Värre sorg hade aldrig gått över 
honom. Hade dottern kommit inför hans ögon sa hade han kanske dödat henne.

Smycken av guld, kläder av siden hade han givit henne, fint vett och 
boklig lärdom hade han låtit inplanta hos henne. Hon hade varit hans 
stolthet, hans ära. Han hade yvts över henne, som om hon hade burit en 
krona. Å, hans drottning, hans gudinna, hans firade, sköna, stolta 
Marianne! Hade han sparat något för henne? Hade han inte hållit sig rent 
för simpel att vara hennes far? Å, Marianne, Marianne!



Ska han inte hata henne, när hon är förälskad i Gösta Berling och kysser 
honom? Ska han inte förkasta henne, stänga sin dörr för henne, när hon 
vill vanära sin höghet med att älska en sådan man? Må hon stanna på Ekeby, 
må hon löpa till grannarna för att få nattkvarter, må hon sova i 
snödrivorna! Det är detsamma. Hon är redan släpad i smutsen, den sköna 
Marianne. Glansen över henne är borta. Glansen över hans liv är borta.



Han ligger där inne i sin säng och hör hur hon slår på förstudörren. Vad 
rör det honom? Han sover. Där ute står den, som vill gifta sig med en 
avsatt präst, han har intet hem för en sådan. Om han hade älskat henne 
mindre, om han hade varit mindre stolt över henne, så kunde han ha låtit 
henne komma in.



Ja, sin välsignelse kunde han inte neka dem. Den hade han spelat bort. Men 
öppna sin dörr för henne, det skulle han inte. Å, Marianne!



Den sköna unga kvinnan stod alltjämt utanför hemmets dörr. Än skakade hon 
låset i vanmäktig vrede, än föll hon på knä, knäppte sina sargade händer 
och bad om tillgift.



Men ingen hörde henne, ingen svarade, ingen öppnade.



O, var inte detta förskräckligt? Jag gripes av ängslan, när jag berättar 
det. Hon kom från en bal, vars drottning hon hade varit! Hon hade varit 
stolt, rik, lycklig, och inom ett ögonblick var hon inkastad i ett sådant 
bottenlöst elände. Utestängd från sitt hem, prisgiven åt kölden, inte 
hånad, inte slagen, inte förbannad, bara med kall, obeveklig känslolöshet 
utestängd.



Jag tänker på den kalla, stjärnklara natten, som välvde sig omkring henne, 
den stora, vida natten med de tomma, öde snöfälten, med de tysta skogarna. 
Allt sov, allt var sänkt i smärtfri sömn, endast en levande punkt fanns i 
allt detta sovande vita. All sorg och ängslan och fasa, som annars 
äro fördelade över världen, kröpo fram mot denna ensamma punkt. O Gud, att 
lida ensam mitt i den sovande, förisade världen!



För första gången i hennes liv mötte henne obarmhärtigheten och hårdheten. 
Hennes mor brydde sig inte om att lämna sin bädd för att rädda henne. 
Gamla trotjänare, som hade lett hennes steg, hörde henne och rörde inte en 
fot för hennes skull. För vad brott straffades hon då? Var kunde hon 
vänta misskund, om inte här vid denna dörr? Om hon hade mördat, skulle hon 
dock ha klappat på den, troende, att de där inne skulle förlåta henne. Om 
hon hade förfallit till den uslaste av varelser, hade kommit härjad och i 
trasor, se, hon skulle dock tryggt ha gått upp till denna dörr och väntat 
kärleksfull välkomst. Denna dörr var ingången till hennes hem. Därbakom 
kunde hon endast möta kärlek.



Hade inte hennes far nu prövat henne nog? Skulle de inte snart öppna?



-Far, far! ropade hon. Låt mig komma in! Jag fryser, jag darrar. Det är 
förfärligt här ute!



-Mor, mor, du, som har gått så många steg för att tjäna mig! Du, som har 
vakat så många nätter över mig, varför sover du nu? Mor, mor, vaka denna 
enda natten ännu, och jag ska aldrig mer göra dig sorg!



Hon ropade och försjönk sedan i andlös tystnad för att lyssna efter svar. 
Men ingen hörde henne, ingen lydde henne, ingen svarade.



Då vred hon händerna i ångest, men hennes ögon ägde inga tårar.



Det långa, mörka huset med sina stängda dörrar och oupplysta fönster låg 
hemskt orörligt i natten. Vad skulle det nu bli av henne, som var hemlös? 
Brännmärkt och vanärad var hon, så länge jordens himmel välvde sig över 
henne. Och hennes far själv tryckte det röda järnet ner i hennes skuldra.



-Far, ropade hon än en gång, vad ska det bli av mig? Människorna ska tro 
allt ont om mig.



Hon grät och våndades, hennes kropp var stel av köld.



Ve, att dock sådan jämmer kan sänka sig över den, som 
nyss stod så högt! Att det går så lätt att 
förflyttas i det djupaste elände! Må vi inte ängslas över livet? Vem 
seglar i en trygg farkost? Runtom oss svallar sorgen som ett böljande hav, 
se, vågorna slicka hungriga skeppets sidor, se, de rusa upp till äntring! 
O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vitt 
blicken når, blott en okänd himmel över en ocean av sorg!



Men tyst! Äntligen, äntligen! Där komma lätta steg genom förstugan.



-Ar det mor? frågade Marianne.



-Ja, barnet mitt.



-Får jag nu komma in?



-Far vill inte låta dig komma in.



-Jag har sprungit i drivorna i mina tunna skor ifrån Ekeby och hit. Jag 
har stått här en timme och bultat och ropat. Jag fryser ihjäl här ute. 
Varför for ni ifrån mig?



-Barnet mitt, barnet mitt, varför kysste du Gösta Berling?



-Men så säg då far, att jag inte tycker om honom för det! Det var på lek. 
Tror han, att jag vill ha Gösta?



-Gå till rättargården, Marianne, och be, att du får vara där i natt! Far 
är full. Far tar inte reson. Han har hållit mig fången där uppe. Jag smög 
mig ut, när jag trodde han sov. Han slår ihjäl dig, om du kommer in.



-Mor, mor, ska jag gå till främlingar, när jag har ett hem? Är mor lika 
hård som far? Hur kan mor låta det ske, att jag stängdes ute? Jag lägger 
mig i drivan här utanför, om mor inte släpper in mig.



Då lade Mariannes mor sin hand på låset för att öppna, men i detsamma 
hördes tunga steg i vindstrappan, och en sträv röst kallade henne 
tillbaka.



Marianne lyssnade. Hennes mor skyndade bort, den sträva rösten bannade 
henne, och så ...



Marianne hörde något förfärligt. Hon kunde höra varje ljud ur det tysta 
huset.



Hon hörde skrällen av ett slag, av ett käpprapp eller en örfil, så förnam 
hon ett svagt buller och så återigen ett slag.



Han slog hennes mor, den förskräcklige! Den kämpastore Melchior Sinclaire 
slog sin hustru!

Och i blek förfäran kastade sig Marianne ner på tröskeln och vred 
sig i ångest. Nu grät hon, och hennes tårar fröso till is på hemmets 
tröskel.



Nåd, förbarmande! Öppna, öppna, så att hon måtte kunna böja sin egen rygg 
under slagen! Å, att han kunde slå mor, slå henne för att hon inte ville 
se sin dotter död i drivan nästa dag, för att hon hade velat trösta sitt 
barn!



Stor förnedring gick den natten över Marianne. Hon hade drömt sig vara 
drottning, och hon låg där föga bättre än en piskad trälkvinna.



Men hon reste sig i kall vrede. Än en gång slog hon sin blodiga hand mot 
dörren och ropade:



-Hör vad jag säger dig, du, som slår mor! Du ska få gråta, Melchior 
Sinclaire, gråta!



Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade 
av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning, lätt skönjbar mot den 
vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag 
på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, 
att han själv måtte finna henne.



O, Död, bleka vän! Är det lika sant som trösterikt, att jag aldrig kan 
undgå att möta dig? Även till mig, den trögaste av jordens arbetare, ska 
du komma, lossa den slitna läderskon från min fot, rycka vispen och 
mjölkaret ur min hand, ta arbetskläderna av min kropp. Med milt våld 
sträcker du ut mig på spetsprydd bädd, i sida, draperade linnekläder 
smyckar du mig. Mina fötter behöva inte mer några skor, men mina händer 
klädas i snövita handskar, som inga sysslor ska smutsa. Helgad av dig åt 
vilans ljuvhet, sover jag tusenårig sömn. O, förlossare! Den trögaste av 
jordens arbetare är jag, och jag drömmer med en rysning av vällust om den 
stund, då jag ska upptagas i ditt rike.



Bleka vän, mot mig må du fritt öva din styrka, men jag säger dig det: 
hårdare var dig kampen mot de forna tidernas kvinnor.

nor. Livets krafter voro starka i deras smärta kroppar, ingen köld 
kunde kyla deras heta blod.



Du hade lagt den sköna Marianne på din bädd, o Död, och du satt vid hennes 
sida, såsom en gammal barnpiga sitter vid vaggan för att vyssja barnet 
till sömns. Du trogna, gamla sköterska, som vet vad som är gott för 
människors barn, hur måste det inte harma dig, då lekkamrater komma, som 
med stoj och ras väcka ditt sövda barn! Hur måste du inte vredgas, när 
kavaljererna lyfte den sköna Marianne ur bädden, när en man lade henne mot 
sitt bröst, och varma tårar föllo från hans ögon ner i hennes ansikte!



På Ekeby voro alla ljus släckta och alla gäster resta. Kavaljererna stodo 
ensamma uppe i kavaljersflygeln kring den sista, halvtömda bålen.



Då klingade Gösta i bålkanten och höll tal för er, forna tiders kvinnor. 
Att tala om er, sade han, vore som att tala om himmelriket, idel fägring 
voren I, idel ljus. Evigt unga, evigt sköna voren I och milda som en mors 
ögon, när hon ser ner på sitt barn. Mjuka som ekorrungar hängden I om 
mannens hals. Aldrig fick man höra er röst skälva i vrede, aldrig tog er 
panna rynkor, er mjuka hand blev aldrig sträv och hård. Ljuva helgon, 
smyckade bilder i hemmets tempel voren I. Männen lågo för er fot, bjudande 
er rökverk och böner. Genom er utförde kärleken sina under, kring er panna 
fäste poesien den guldglänsande glorian.



Och kavaljererna sprungo upp, yra av vin, yra av hans ord, med blodet 
brusande i festglädje. Den gamle farbror Eberhard och den late kusin 
Kristofer drogo sig inte undan från leken. I ilande fart spände 
kavaljererna hästar för bredåka och kappsläde och skyndade ut i den kalla 
natten för att ge ännu en hyllning åt dem, som aldrig kunde hyllas nog, 
för att sjunga en serenad åt envar av dem, som ägde de röda kinder och de 
klara ögon, som nyss hade lyst i Ekeby vida salar.



O, forna tiders kvinnor, väl måtte det ha behagat er, där I färdadens in i 
Ijuva drömmars himmel, att väckas av en serenad från de trognaste av 
era riddare! Väl måtte det behaga er, såsom det väl behagar en hänsomnad 
själ att väckas av himlarnas ljuva musik.



Men kavaljererna hunno inte långt på detta fromma tåg, ty redan när de 
kommo till Björne, funno de den sköna Marianne liggande i drivan, just vid 
porten till hemmet.



De bävade och vredgades vid att se henne där. Det var som att finna ett 
tillbett helgon ligga stympat och plundrat utanför kyrkan.



Gösta skakade sin knutna hand mot det mörka huset.



-Ni hatets barn, ropade han, ni hagelskurar, ni nordanstormar, ni 
förhärjare av Guds lustgård!



Beerencreutz tände sin hornlykta och lyste ner i det blåbleka ansiktet. Då 
sågo kavaljererna Mariannes sargade händer och de tårar, som hade frusit 
till is i hennes ögonhår, och de jämrade sig som kvinnor, ty hon var dock 
inte bara en helgonbild, utan en skön kvinna, som hade varit till en 
glädje för gamla hjärtan.



Gösta Berling kastade sig ner på knä bredvid henne.



-Här ligger hon nu, min brud, sade han. Hon gav mig brudkyssen för några 
timmar sen, och hennes far har lovat mig sin välsignelse. Hon ligger och 
väntar, att jag ska komma och dela hennes vita bädd.



Och Gösta lyfte upp den livlösa på starka armar.



-Hem till Ekeby med henne! ropade han. Nu är hon min. I drivan har jag 
hittat henne, nu ska ingen ta henne ifrån mig. Vi ska inte väcka dem där 
inne. Vad ska hon göra där inom de portar, mot vilka hon har slagit sin 
hand i blod?



Han fick göra som han ville. Han lade ner Marianne i främsta släden och 
satte sig vid hennes sida. Beerencreutz ställde sig bakpå och tog 
tömmarna.



-Ta snö och gnid henne, Gösta! befallde han.



Kölden hade förlamat hennes lemmar, men det vilt upprörda hjärtat klappade 
ännu. Hon hade inte ens förlorat medvetandet, hon visste allt om 
kavaljererna, och hur de hade funnit henne, men hon kunde inte röra sig. 
Så låg hon stel och styv i släden, medan Gösta Berling gned henne med snö 
och ömsom grät och kysste, och hon erfor ett oändligt begär efter 
att kunna lyfta bara en hand så mycket, att hon 
kunde återgälda en smekning.



Hon mindes allt. Hon låg där stel och orörlig och tänkte redigt som aldrig 
förr. Var hon kär i Gösta Berling? Ja, det var hon. Var det bara ett 
infall för kvällen? Nej, det hade varat länge, i många år.



Hon jämförde sig med honom och de andra människorna i Värmland. De voro 
alla omedelbara som barn. Vad lust, som drev dem, följde de. De bara levde 
det yttre livet, hade aldrig rannsakat djupen i sin själ. Men hon var 
bliven sådan, som man blir genom att färdas ute ibland människor. Hon 
kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än 
gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt 
hånlöje. Hon hade längtat efter en passion, som kom och ryckte henne med 
sig i vild besinningslöshet. Och nu var han kommen, den väldige.



När hon kysste Gösta Berling på balkongen, då hade hon för första gången 
glömt sig själv.



Och nu kom passionen åter över henne, hennes hjärta arbetade, så att hon 
hörde det slå. Skulle hon inte snart bli herre över sina lemmar? Hon kände 
en vild glädje över att vara utstött från sitt hem. Nu ska hon bli Göstas 
utan tvekan.



Så dum hon hade varit, så många år hon hade gått och betvingat sin kärlek! 
Å, härligt, härligt är det att ge vika för kärleken. Men skulle hon då 
aldrig, aldrig bli fri ur dessa isbojor? Hon har varit is i det inre och 
eld på ytan, nu är det tvärtom, en eldsjäl i en iskropp.



Så känner Gösta hur två armar sakta lyftas upp kring hans hals i en svag, 
maktlös tryckning.



Nätt och jämnt kände han den, men Marianne menade, att hon hade givit luft 
åt den sammansnörda passionen inom sig i en kvävande omfamning.



Men när Beerencreutz såg detta, lät han hästen löpa hur den ville på den 
kända vägen. Han lyfte blicken och kikade envist och oavlåtligt på 
sjustjärnorna.



9 Sjunde kapitlet De gamla åkdonen.



Vänner, människors barn! Om det skulle hända er, att ni sitter eller 
ligger och läser detta om natten, liksom jag skriver det under de tysta 
timmarnas tid, då ska ni inte här dra en suck av lättnad och tänka, att de 
goda herrar kavaljerer på Ekehy fingo ha en ostörd sömn, sedan de hade 
kommit hem med Marianne och skaffat henne en god bädd i det bästa 
gästrummet innanför stora salongen.



Till sängs gingo de, och somnade gjorde de, men inte blev det deras lott 
att i lugn och ro sova ända till middagen, såsom det möjligen kunde få bli 
min och er, kära läsare, om vi hade vakat till fyra och våra lemmar värkte 
av trötthet.



Det må nämligen inte förglömmas, att i den tiden gick den gamla majorskan 
kring landet med tiggarpåse och kryckkäpp, och att det aldrig var hennes 
sed, när hon hade något viktigt före, att akta på en uttröttad syndares 
bekvämlighet. Nu kunde hon så mycket mindre göra det, som hon hade 
beslutat att i den natten driva kavaljererna från Ekehy.



Gången var den tid, då hon satt i glans och härlighet på Ekeby och sådde 
glädje över jorden, såsom Gud sår stjärnor över himlen. Och medan hon drog 
hemlös kring landet, var den stora gårdens makt och ära lämnad i 
kavaljerernas händer att vårdas av dem, som vinden vårdar askan, som 
vårsolen vårdar snödrivan.



Stundom hände, att kavaljererna åkte ut sex eller åtta på en lång släde 
med spann och dombjällror och flätade tömmar. Mötte de då majorskan, där 
hon gick som en tiggerska, slogo de inte ner sina ögon.



Knutna nävar sträckte den larmande skaran mot henne. Med en häftig släng 
av släden tvingades hon upp i vägkantens drivor, och major Fuchs, 
björndödaren, passade alltid på att spotta tre ganger för att förta all 
ond verkan av käringmötet.

De hade ingen misskund med henne. Led var hon dem som en häxa, där 
hon gick längs vägen. Om en olycka hade träffat henne, skulle de inte ha 
sörjt mer än den, som på påskaftonen skjuter av en bössa, laddad med 
mässingshäktor, sörjer över att han har råkat träffa en förbiflygande 
trollkäring.



En salighetssak var det dem, de stackars kavaljererna, att förfölja 
majorskan. Människor ha ofta varit grymma och pinat varann i stor hårdhet, 
då de ha bävat för sina själar.



När kavaljererna långt fram på nätterna raglade från dryckesborden fram 
till fönstren för att se om natten var lugn och stjärnklar, märkte de ofta 
en mörk skugga, som gled fram över gårdsplanen, och förstodo, att 
majorskan kom för att se sitt älskade hem, men då skakades 
kavaljersflygeln av de gamla syndarnas hånskratt, och speglosor flögo 
genom de öppnade fönstren ner till henne.



I sanning, känslolöshet och övermod började inkräkta de fattiga 
äventyrarnas hjärtan. Hat hade Sintram inplantat i dem. Inte hade deras 
själar varit i större fara, om majorskan hade suttit kvar på Ekeby. Flera 
dö i flykten än under slaget.



Majorskan hyste inte någon alltför stor vrede mot dessa kavaljerer.



Hade makten varit hennes, skulle hon ha tuktat dem med ris liksom okynniga 
pojkar och därpå skänkt dem sin nåd och huldhet åter.



Men nu fruktade hon för den älskade gården, som var lämnad i kavaljerernas 
händer att vaktas av dem, såsom vargarna vakta fåren, såsom tranorna vakta 
vårsäden.



Det finns nog många, som ha lidit av samma sorg. Inte är hon den enda, som 
har sett förstöringen gå fram över ett älskat hem och känt hur det är, när 
de väl vårdade gårdarna förfalla. Som ett sårat djur ha de sett 
barndomshemmet blicka på dem. Många känna sig som missdådare, när de se 
träden där förtvina under lavar och sandgångarna täckas av grästorvor. De 
ville kasta sig ner på knä på dessa fält, som fordom yvdes av rika 
skördar, och be dem att inte anklaga dem föl den skam, som övergår dem. 
Och de vända sig bort från de stackars gamla hästarna, må en djärvare möta 
deras blickar! Och de våga inte stå vid grinden och se boskapen komma 
hem från betet. Ingen fläck på jorden är så förhatlig att beträda 
som ett förfallet hem.



o, jag ber er, ni alla, som vårda fält och ängar och parker och de 
älskade, fröjdbringande blomstergårdarna, vårda dem väl! Vårda dem i 
kärlek, i arbete! Det är inte gott, att naturen sörjer över människorna



När jag tänker på vad detta stolta Ekehy måste lida under kavaljerernas 
styrelse, då önskar jag, att majorskans anslag hade nått sitt mål och att 
Ekeby hade blivit taget från kavaljererna.



Det var inte hennes tanke att själv komma åter till väldet.



Blott ett mål hade hon, att befria sitt hem från dessa galningar, dessa 
gräshoppor, dessa vilda rövare, efter vilkas framfart intet gräs växte.



Medan hon gick tiggande kring landet och levde av allmosor, måste hon 
ständigt tänka på sin mor, och den tanken bet sig fast i hennes hjärta, 
att ingen räddning kunde finnas för henne, förrän hennes mor hade lyftat 
förbannelsen från hennes skuldror.



Ingen hade ännu omförmält den gamlas död, så månde hon då leva kvar där 
uppe på bruket i Älvdalsskogarna. Nittioårig levde hon ännu i oavlåtligt 
arbete, vakande över mjölkbunkar om sommaren, över kolmilor om vintern, 
arbetande in i döden, längtande efter den dag, då hon hade fyllt sitt 
levnadskall.



Och majorskan tänkte, att den gamla hade måst leva så länge för att vara i 
stånd att lyfta förbannelsen från hennes tillvaro. Inte kunde den mor få 
dö, som hade nedkallat slikt elände över sitt barn.



Nu ville majorskan gå till den gamla, på det att de båda måtte få ro. Hon 
ville dra upp genom de mörka skogarna längs den långa älven till sitt 
barndomshem. Förr kunde hon inte finna någon vila. Många voro de, som i de 
dagarna bjödo henne varma hem och en trogen vänskaps gåvor, men hon 
stannade ingenstädes. Bister och vred gick hon från gård till gård, ty hon 
trycktes av förbannelsen.



Hon skulle dra upp till sin mor, men först ville hon sörja för den älskade 
gården. Hon ville inte gå och lämna den i händerna på lättsinniga 
slösare, på odugliga dryckeskämpar, på vårdslösa förskingrare av Guds 
gåvor.



Skulle hon gå för att återkomma och finna sitt arv förhärjat, sina 
hammare tysta, sina hästar utmärglade, sina tjänare förskingrade?



Å nej, ännu en gång ska hon resa sig i sin kraft och köra bort 
kavaljererna.



Väl förstod hon, att hennes man med glädje såg, att hennes arv 
förskingrades. Men hon kände honom nog för att veta, att om hon bara dreve 
bort hans gräshoppor, skulle han vara för trög att skaffa nya. Vore 
kavaljererna avlägsnade, då skulle hennes gamla rättare och inspektor 
sköta Ekeby gärning i de invanda spåren.



Därför hade hennes mörka skugga i många nätter glidit fram på de svarta 
bruksvägarna. Hon hade smugit ut och in i torparnas stugor, hon hade 
viskat med mjölnaren och kvarndrängarna i den stora kvarnens undre våning, 
hon hade överlagt med smederna i det mörka kolhuset.



Och de hade alla svurit att hjälpa henne. Det stora brukets ära och makt 
skulle inte längre lämnas i händerna på vårdslösa kavaljerer att vårdas av 
dem, såsom vinden vaktar askan, såsom vargen vaktar fårhjorden.



Och i denna natt, då de muntra herrarna hade dansat, lekt och druckit, 
till dess de i dödstrött sömn hade sjunkit ner på sina häddar, i denna 
natt måste de bort. Hon har låtit dem yvas, de sorglösa. Hon har i bister 
väntan suttit i smedjan och förbidat slutet på balen. Hon har väntat ännu 
längre, till dess kavaljererna skulle komma tillbaka från sin nattliga 
färd, hon har suttit i tyst förbidan, ända tills det har bådats henne, att 
den sista ljuslågan var släckt i kavaljersflygelns fönster och att den 
stora gården sov. Då steg hon upp och gick ut.



Majorskan befallde, att allt brukets folk skulle samlas uppe vid 
kavaljersflygeln. Själv gick hon förut upp till gården. Där gick hon fram 
till stora hyggningen, knackade på och blev insläppt. Brobyprästens unga 
dotter, som hon hade uppfostrat till en duglig tjänarinna, var henne till 
mötes.



-Min fru ska vara så hjärtligt välkommen, sade tjänarinnan och kysste 
hennes hand.

-Släck ljuset! sade majorskan. Tror du inte jag kan gå här utan 
Ijus?



Och så började hon en vandring genom det tysta huset. Hon gick från 
källaren till vinden och sade farväl. Med smygande steg gingo de ur rum i 
rum.



Majorskan talade med sina minnen. Tjänarinnan varken suckade eller 
snyftade, men tår på tår flöt ohejdad ur hennes ögon, medan hon följde sin 
matmor. Majorskan lät öppna för sig linneskåpet och silverskåpet och strök 
med handen över de fina damastdukarna och de präktiga silverkannorna. Hon 
kände smekande på den väldiga högen med dunbolstrar uppe på handkammaren. 
All redskap, vävstolar, spinnrockar och härvstolar, måste hon känna på. 
Hon stack handen prövande ner i kryddlådan och kände på de rader av 
talgljus, som hängde på spett i taket.



-Ljusen är nu torra, sade hon. De kan tas ner och läggas in.



Nere i källaren var hon, lyfte varligt på drickstunnorna och famlade över 
raderna av vinbuteljer.



Hon var inne i skafferi och kök, hon kände på allt, undersökte allt. Hon 
räckte ut sin hand och sade farväl till allt i sitt hus.



Sist gick hon in i rummen. I matsalen famlade hon över det stora 
fällbordets skivor.



-Många har ätit sig mätta vid detta bordet, sade hon.



Och hon gick genom alla rummen. Hon fann de långa, breda sofforna på sin 
plats, hon lade sin hand på marmorbordens svala skivor, som, uppburna av 
förgyllda gripar, understödde speglar, som hade en fris av dansande 
gudinnor.



-Detta är ett rikt hus, sade hon. En härlig man var han, som gav mig allt 
detta att råda över.



I salongen, där dansen nyss hade yrat, stodo redan de stelryggade 
länstolarna i styv ordning utmed väggarna.



Där gick hon fram till klaveret och slog helt sakta en ton.



-Inte heller i min tid saknades här glädje och munterhet, sade hon.



Majorskan gick också in i gästrummet innanför salongen.



Där inne var kolmörkt. Majorskan trevade med handen och kom just upp i 
tjänarinnans ansikte.

-Gråter du? sade hon, ty hon kände handen vätas av tårar.



Då brast den unga flickan ut i snyftningar.



-Min fru, ropade hon, min fru, de ska ödelägga allt. Varför går min fru 
ifrån oss och låter kavaljererna förhärja hennes hus?



Då drog majorskan i gardinsnöret och pekade ut på gården.



-Är det jag, som har lärt dig gråta och jämra dig? utbrast hon. Se ut! 
Gården är full av folk, i morgon finns inte mer en kavaljer på Ekeby.



-Kommer då min fru igen? frågade tjänarinnan.



-Min tid är ännu inte kommen, sade majorskan. Landsvägen är mitt hem och 
halmstacken min säng. Men du ska vårda Ekeby åt mig, flicka, medan jag är 
borta.



Och de gingo vidare. Ingen av dem visste eller tänkte på att Marianne sov 
just i detta rum.



Sov gjorde hon inte heller. Hon var fullt vaken, hörde allt och förstod 
allt.



Hon hade legat där på hädden och diktat en hymn till kärleken.



-Du härlige, som har lyftat mig över mig själv! sade hon. I bottenlöst 
elände låg jag, och du har förvandlat det till ett paradis. På den stängda 
portens järnhandtag fastnade mina händer och sargades, på mitt hems 
tröskel ligger mina tårar frusna till pärlor av is. Vredens köld 
genomisade mitt hjärta, när jag hörde slagen på min mors rygg. I den kalla 
drivan har jag velat sova bort min vrede, men du har kommit. O, kärlek, du 
barn av eld, till den av mycken köld förfrusna har du kommit. Om jag 
jämför mitt elände med den härlighet, som jag därmed har vunnit, synes det 
mig intet. Löst är jag från alla band, inte har jag fader, inte moder, 
inte hem. Människorna ska tro allt ont om mig och vända sig ifrån mig. 
Väl, så har det behagat dig, o kärlek, ty varför skulle jag stå högre än 
min älskade? Hand i hand ska vi vandra ut i världen. Fattig är Gösta 
Berlings brud. I snödrivan hittade han henne. Så låt oss sätta bo samman, 
inte i de höga salarna, men i torparstugan i skogsbrynet! Jag ska hjälpa 
honom att vakta milan, jag ska hjälpa honom att sätta snaror för tjäder 
och hare, jag ska koka hans mat och laga hans kläder. O, min älskade, jag 
ska sakna och sörja, medan jag sitter ensam i skogsbrynet och väntar 
dig, tror du det? Det ska jag, det ska jag, men inte efter rikedomens 
dagar blott efter dig, blott efter dig ska jag spana och längta, efter 
dina fotsteg på skogsstigen, efter din glada sång, när du kommer med yxan 
på axeln. O, min älskade, min älskade! Så länge mitt liv varar, kunde jag 
sitta och vänta på dig.



Så hade hon legat och diktat hymner till hjärtats allhärskande gud och 
inte alls slutit sina ögon till sömn, när majorskan kom in.



När hon hade avlägsnat sig, steg Marianne upp och satte på sig kläderna. 
Ännu en gång måste hon ikläda sig den svarta sammetsdräkten och de tunna 
balskorna. Hon svepte täcket omkring sig som schal och skyndade ännu en 
gång ut i den förfärliga natten.



Lugn, stjärnklar och bitande kall vilade februarinatten ännu över jorden. 
Det var, som om den aldrig ville ta ett slut. Och det mörker och den köld, 
som den spred denna långa natt, varade på jorden länge, länge efter sedan 
solen hade gått upp, länge efter sedan de drivor, som den sköna Marianne 
genomvandrade, hade gått upp i vatten.



Marianne skyndade bort från Ekeby för att skaffa hjälp. Hon kunde inte 
låta det ske, att de män förjagades, som hade lyft henne ur drivan och 
öppnat hjärtan och hem för henne. Hon ville gå ner till Sjö, till major 
Samzelius. Bråttom hade hon. Först om en timme kunde hon vara tillbaka.



När majorskan hade sagt farväl till sitt hem, gick hon ut på gården, där 
folket väntade henne, och striden om kavaljersflygeln begynte.



Majorskan ställer upp folket runtom det höga, smala huset, vars övre 
våning är kavaljerernas beryktade hem. I det stora rummet där uppe med de 
kalkrappade väggarna, de rödmålade kistorna och det stora slagbordet, där 
killekorten simma i utspillt brännvin, där de breda sängarna skylas av 
gulrutiga sparlakan, där sova kavaljererna. Ah, de sorglösa!



Och i stallet framför fylld spilta sova kavaljershästarna och drömma om 
sin ungdoms färder. Ljuvt är det i vilans dagar att drömma om ungdomens 
vilda bragder, om marknadsresor, då de nätter och dagar måste stå ute 
under har himmel, om kappkörning från 
julottan, om provkörning före ett hästbyte, då fulla herrar med tömlyckan 
i högsta hugg hade sträckt sig ur åkdonet framöver deras ryggar och 
skrålat svordomar i deras öron. Ljuvt är det dem att drömma, när de veta, 
att de aldrig mer ska lämna de fyllda krubborna, de varma spiltorna på 
Ekeby. Ah, de sorglösa!



I ett ruskigt gammalt vagnsskjul, dit sönderkörda karosser och avdankade 
slädar bruka föras, finns en underbar samling gamla åkdon. Där stå 
skrindor, målade i grönt, och pinnåkor i rött och gult. Där står den 
första karriolen, som sågs i Värmland, vunnen av Beerencreutz som 
krigsbyte år 1814. Där stå alla tänkbara slag av enspännare, schäser med 
gungande fjädrar och skjutskärror, underliga pinoredskap, med stolen 
vilande på träfjädrar. Där finnas alla de mördande kaffebrännarna och 
halvanningarna och rapphönorna, som ha besjungits i landsvägarnas tider. 
Och där finns den långa släden, som rymmer tolv kavaljerer, och den frusne 
kusin Kristofers kursläde och Örneclous gamla familjesläde med maläten 
björnhud och ett avnött vapen på skärmen samt kappslädar, en oändlighet 
med kappslädar.



Många äro de kavaljerer, som ha levat och dött på Ekeby. Deras namn äro 
glömda på jorden, och de äga ingen plats mer i människors hjärtan, men 
majorskan har gömt de åkdon, i vilka de ha kommit till gården. Hon har 
samlat dem alla i den gamla vagnboden.



Och där inne stå de och sova och låta dammet falla tätt, tätt över sig.



Naglar och spikar släppa sitt tag i det murknande trävirket, målningen 
faller av i långa flingor, stoppningen i kuddar och dynor tränger fram ur 
hål, som malen har upparbetat.



-Låt oss vila, låt oss falla sönder! säga de gamla åkdonen. Vi har skakat 
nog länge på vägarna, vi har sugit i oss nog mycken väta under 
regnskurarna. Låt oss vila! Längesedan var det vi körde åstad med de unga 
herrarna till deras första bal, längesedan var det vi for nymålade och 
skinande ut på slädpartiets ljuva äventyr, längesedan vi bragte de muntra 
hjältarna på dyiga vårvägar ner till Trossnäs fält. De sover, de flesta av 
dem, de sista och de bästa ämnar aldrig mer lämna Ekeby, aldrig mer



och så spricker lädret i fotsacken, så lossna hjulringar, så murkna ekrar 
och nav. De gamla åkdonen bry sig inte om att leva, de vilja dö.



Dammet ligger redan över dem som ett bårtäcke, och under dess skydd låta 
de ålderdomen få makt med sig. I okuvlig lättja stå de där och förfalla. 
Ingen rör dem, och dock falla de i spillror. En gång om året öppnas 
vagnboden, ifall en ny kamrat är kommen, som på allvar vill slå sig ner på 
Ekeby, och så fort dörrarna äro stängda, lägga sig tröttheten, sömnen, 
förkallet ålderdomssvagheten över också denna. Råttor och trägnagare och 
mal och dödsur och allt vad de heta, de rovlystna, kasta sig över den, och 
den rostar och förmultnar i drömlös, ljuvlig ro.



Men nu i februarinatten låter majorskan öppna dörren till vagnsskjulet.



Och vid lyktor och bloss låter hon söka ut åkdon, som tillhöra Ekeby 
nuvarande kavaljerer, Beerencreutz' gamla karriol och Örneclous 
vapenprydda åka och den smala kuren, som har skyddat kusin Kristofer.



Hon bryr sig inte om huruvida det är åkdon för sommar eller vinter, hon 
ser bara till, att envar ska få sitt.



Och i stallet väckas de nu, alla de gamla kavaljershästarna, som nyss 
drömde framför fyllda krubbor.



Drömmen ska bli sanning, ni sorglösa.



De branta backarna ska ni åter pröva och det unkna höet i 
gästgivargårdarnas skjul och rusiga hästbytares taggpiska och ursinniga 
kappkörningar på glanskis så hal, att ni skälva för att beträda den.



Nu få de sitt rätta skick, de gamla åkdonen, när de små grå norrbaggarna 
sättas framför en hög, spöklik schäs, eller när de högbenta knotiga 
ryttarhästarna spännas för låga kappslädar. De gamla djuren grina och 
frusta, när betslen läggas i deras tandlösa munnar, de gamla åkdonen 
gnissla och knarra. Ömklig bräcklighet, som hade bort få sova i ro till 
världens Sista tid, drages nu fram till beskådande. Stela hasleder, 
haltande framben, spatt och kvarka komma i dagen.

Stalldrängarna mäkta dock få dragarna spända för åkdonen, sedan gå 
de fram och fråga majorskan i vilket fordon Gösta Berling ska åka, ty som 
veterligt är för var man, kom han till Ekeby åkande i majorskans kolryss.



-Spänn Don Juan för vår bästa kappsläde, säger majorskan, och bred 
björnskinnet med silverklorna över den! Och när stalldrängen knotar, 
fortfar hon: Det finns inte en häst på mitt stall, som jag inte kunde ge 
för att bli av med den karlen, minns det!



Nu äro åkdonen väckta och hästarna likaså, men kavaljererna sova alltjämt.



Nu är det deras tid att föras ut i vinternatten, men det är en vådligare 
gärning att angripa dem i deras bäddar än att föra ut stelbenta hästar och 
rangliga gamla åkdon. De äro djärva, starka, förfärliga män, härdade i 
hundra äventyr. Färdiga äro de att försvara sig intill döden, det är ingen 
lätt sak att mot deras vilja driva dem ur deras bäddar och ner i åkdonen, 
som ska föra bort dem.



Så låter majorskan sätta eld på en halmstack, som står gården så nära, att 
lågan måste lysa in till kavaljererna där de sova.



-Halmstacken är min, hela Ekeby är mitt, säger hon.



Och när stacken står i ljus låga, ropar hon:



-Väck dem nu!



Men kavaljererna sova inom väl stängda dörrar. Hela folkhopen därutanför 
tar till att ropa detta förfärliga, fruktansvärda:



-Elden är lös, elden är lös! Men kavaljererna sova.



Mästersmedens tunga slägga dånar mot ingångsporten, men kavaljererna sova.



En hårt kramad snöboll krossar rutan och flyger in i rummet, studsande mot 
sängarnas sparlakan, men kavaljererna sova.



De drömma, att en vacker flicka kastar en näsduk mot dem, de drömma om 
applåder bakom fälld ridå, de drömma om muntra skratt och midnattsfesters 
dövande larm.



Ett kanonskott vid deras öra, ett hav av iskallt vatten skulle ha behövts 
för att väcka dem.



De ha bugat, dansat, musicerat, agerat och sjungit. De äro tyngda av 
vin, uttömda på krafter och sova en sömn, djup som dödens.



Denna välsignade sömn håller på att rädda dem.



Folket börjar tro, att detta lugn döljer en fara. Vad, om det betyder, att 
kavaljererna redan äro ute att skaffa hjälp? Vad, om det betyder, att de 
stå vakna med fingret på trycket, på vakt bakom fönstret eller dörren, 
färdiga att fälla den förste, som inträder?



Dessa män äro sluga, stridbara, något måste de mena med sin tystnad. Vem 
kan tro det om dem, att de skulle låta överraska sig i sitt ide som en 
björn?



Folket vrålar fram sitt "elden är lös" gång på gång, men intet hjälper.



Då, när alla bäva, tar majorskan själv en yxa och spränger den yttre 
dörren.



Så rusar hon ensam uppför trappan, rycker upp dörren till kavaljersflygeln 
och ryter inåt rummet:



-Elden är lös!



Det är en röst, som finner bättre genklang i kavaljerernas öron än folkets 
skrål. Vana att lystra till den stämman, störta på en gång tolv män upp ur 
bädden, se eldskenet, rycka till sig kläderna och störta utför trappan ut 
på gården.



Men i porten står den långe mästersmeden och två handfasta mjölnardrängar, 
och stor nesa övergår då kavaljererna. Allteftersom de komma ner, gripas 
de, kastas omkull på marken och få fötterna bundna, därpå bäras de utan 
vidare bort i det åkdon, som för var och en av dem är bestämt.



Ingen undkom, de fångades alla. Beerencreutz, den bistre översten, blev 
bunden och bortförd, likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, och 
farbror Eberhard, filosofen.



Även den oövervinnlige, den fruktansvärde Gösta Berling var fångad. 
Majorskan hade lyckats. Hon är dock större än alla kavaljerer.



Ömkliga att se äro de, där de sitta med bundna lemmar i de ruskiga gamla 
åkdonen. Hängande huvud och arga ögonkast finnas där, och gården skälver 
av svordomar och vilda utbrott av vanmäktig vrede.



Men majorskan går från den ene till den andre.

-Du ska svära, säger hon, att aldrig komma tillbaka till Ekeby.



-Å hut, trollkäring!



-Du ska svära, säger hon, eljest är det jag, som kastar dig in i 
kavaljersflygeln igen, så bunden som du är, och så ska du få brinna upp 
där inne, för i natt bränner jag ner kavaljersflygeln, så mycket du vet 
det.



-Det törs inte majorskan.



-Törs inte! Är inte Ekeby mitt? Å, din skälm! Tror du inte jag minns hur 
du har spottat efter mig på landsvägen? Hade jag inte lust, tror du, att 
tända eld här nyss och låta er brinna inne allihop? Lyfte du din hand för 
att försvara mig, när jag drevs från mitt hem? Nej, svär du!



Och majorskan står där så fruktansvärd, fast hon kanske låtsar sig vara 
vredare, än hon är, och så många män, beväpnade med yxor, stå omkring 
henne, att de måste svära, för att inte någon stor olycka måtte ske.



Sedan låter majorskan hämta ner deras kläder och skrin ur kavaljersflygeln 
och låter lossa deras handbojor. Därpå läggas tömmarna i deras händer.



Men under allt detta har mycken tid gått, och Marianne har hunnit ner till 
Sjö.



Majoren var ingen morgonsömnig herre, han var klädd, när hon kom. Hon 
råkade honom på gården, han hade varit ute med frukost till sina björnar.



Han svarade inte stort på hennes tal. Han gick bara in till björnarna, 
lade nosgrimma på dem, ledde dem ut och skyndade bort till Ekeby.



Marianne följde honom på avstånd. Hon höll på att stupa av trötthet, men 
så såg hon ett klart eldsken på himlen och var nära att skrämmas till 
döds.



Vad var då detta för en natt? En man slår sin hustru och låter sitt barn 
frysa ihjäl utanför sin dörr. Ämnade nu en kvinna bränna sina fiender 
inne, ämnade den gamle majoren släppa björnarna lösa över sitt eget folk?



Hon övervann sin trötthet, skyndade förbi majoren och ilade i vild fart 
upp mot Ekeby.



Hon vann stort försprång. Väl inkommen på gården, banade hon sig väg 
genom folkskaran. När hon stod mitt i ringen, ansikte mot ansikte med 
majorskan, ropade hon så högt hon kunde:



-Majoren, majoren kommer med björnarna!



Det blev bestörtning bland folket, allas blickar sökte majorskans.



-Du har hämtat honom, sade hon till Marianne.



-Fly! ropade denna allt ivrigare. Bort för Guds skull! Jag vet inte vad 
majoren tänker på, men han har björnarna med sig.



Alla stodo stilla med ögonen riktade på majorskan.



-Jag tackar er för hjälpen, barn, sade denna lugnt till folket. Allt, som 
har skett i natt, har varit så anordnat, att ingen av er skulle kunna dras 
inför rätta eller komma i olycka för det. Gå nu hem! Jag vill inte se 
någon av mitt folk mörda eller mördas. Gå nu!



Folket stod ändå stilla.



Majorskan vände sig till Marianne.



-Jag vet, att du älskar, sade hon. Du handlar i kärlekens vansinne. Må 
aldrig den dag komma, när du vanmäktig måste åse ditt hems skövling! Må du 
alltid vara herre över din tunga och din hand, då vrede fyller själen!



-Kära barn, kom nu, kom nu! fortfor hon, vänd till folket. Må nu Gud 
skydda Ekeby, jag måste gå till min mor. Å, Marianne, när du åter har 
blivit klok, när Ekeby är härjat och landet suckar i nöd, tänk då på vad 
du har gjort i natt, och ta vård om folket!



Därmed gick hon, följd av allt folket.



När majoren kom upp på gården, fann han där intet levande utom Marianne 
och en lång rad av hästar med fordon och åkande, en lång, bedrövlig rad, 
där hästarna inte voro sämre däran än åkdonet, inte åkdonet sämre än 
ägaren. Illa medfarna i livets strid voro de alla.



Marianne gick fram och löste de bundna.



Hon märkte hur de beto ihop läpparna och sågo bort. De blygdes såsom 
aldrig förr. Större nesa hade aldrig gått över dem.



-Jag hade det inte bättre, när jag låg på knä på trappan vid Björne för 
ett par timmar sedan, sade Marianne.

Och så, kära läsare, vad som vidare hände den natten, hur de gamla 
åkdonen kommo in i skjulet, hästarna i stallet och kavaljererna i 
kavaljersflygeln, det ska jag inte söka förtälja. Morgongryningen började 
visa sig över de östra bergen, och dagen kom med klarhet och lugn. Hur 
mycket lugnare äro inte de ljusa, solbelysta dagarna än de mörka nätterna, 
under vilkas skyddande vinge rovdjuren jaga och uvarna tjuta!



Endast detta vill jag säga, att när kavaljererna voro åter inkomna och de 
i den sista bålen hade funnit några droppar att fylla i sina glas, kom en 
plötslig hänförelse över dem.



-Skål för majorskan! utropade de.



Hon är en makalös kvinna! Vad begärde de bättre än att få tjäna henne, 
dyrka henne?



Är det inte bittert, att djävulen har fått makt med henne och att all 
hennes strävan går ut på att sända kavaljerernas själar till helvetet?



10 Åttonde kapitlet Den stora björnen i Gurlita klätt.



I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt 
glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som 
längta efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon 
glimma av mordlust.



Där bo vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända 
tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och 
kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.



Där hor lodjuret, som folk kallar göpa, ty i skogen åtminstone är det 
farligt att nämna dess rätta namn. Den, som har talat om det om dagen, må 
väl se om fårhusets dörrar och gluggar mot kvällen, ty eljest kommer det. 
Det klättrar rätt uppför fårhusväggen, ty dess klor äro starka som 
stålnaglar, glider in genom den trängsta glugg och kastar sig över fåren. 
Och göpa hänger sig vid deras strupe och dricker blod ur halsådern och 
mördar och river, ända tills vartenda får är dött. Den upphör inte med sin 
vilda dödsdans bland de förskrämda djuren, så länge något av dem ger ett 
tecken.



Och på morgonen finner bonden alla fåren liggande döda med rivna strupar, 
ty göpa lämnar intet levande kvar, där hon härjar.



Där hör uven, som tjuter i skymningen. Om man då härmar honom, kommer han 
susande ner över en på breda vingar och hugger ut ens ögon, ty han är 
ingen riktig fågel, en gast är han.



Och där hör den förfärligaste av dem alla, björnen, som har tolv mans 
styrka och som, när han har blivit slagbjörn, blott kan fällas med 
silverkula. Kan något ge ett djur mera av förskräckelsens nimbus än detta, 
att han blott kan fällas med silverkula? Vad är det för dolda, förfärliga 
krafter, som bo inom honom och göra honom hård för vanligt bly? Kan inte 
ett barn ligga vaket i många timmar, rysande 
för detta onda djur, som de onda makterna skydda?



Om man skulle möta honom i skogen, stor och hög som en vandrande klippa, 
då ska man inte springa, inte heller försvara sig, utan kasta sig ner på 
marken och låtsa vara död. Många små barn ha i tankarna legat på marken 
och haft björnen över sig. Han har med ramen rullat dem runtom, och de ha 
känt hans heta, flåsande andedräkt i sitt ansikte, men de ha legat stilla, 
tills han har gått bort för att gräva en grop att gömma dem i. Då ha de 
sakta rest sig och smugit bort, först långsamt, men sedan med ilande hast.



Men tänk, tänk, om björnen inte hade funnit dem riktigt döda, utan bitit 
till ett tag, eller om han hade varit mycket hungrig och velat äta dem 
strax, eller om han hade sett dem, när de rört sig, och hade sprungit 
efter dem! O Gud!



En häxa är fasan. Hon sitter i skogarnas skymning, diktar trollsånger för 
människors öron och fyller deras hjärtan med hemska tankar. Därav kommer 
förlamande fruktan, som tynger livet och skymmer bort leende trakters 
skönhet. Ondskefull är naturen, lömsk som en sovande orm, intet kan man 
tro. Där ligger Lövens sjö i härlig skönhet, men tro honom inte! Han lurar 
på rov: varje år måste han uppbära sin skatt av drunknade. Där ligger 
skogen, lockande fridfull, men tro honom inte! Skogen är full av oheliga 
djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojares själar.



Tro inte bäcken med det lena vattnet! Det har häftig sjukdom och död med 
sig att vada i den efter solnedgången. Tro inte göken, som gal så muntert 
om våren! Mot hösten blir han hök med bistra ögon och hemska klor! Tro 
inte mossan, inte ljungen, inte berghällen! Ond är naturen, besatt av 
osynliga makter, som hata människan. Intet ställe finns, där du kan sätta 
din fot i trygghet. Underligt är det, att ditt svaga släkte kan undkomma 
så mycken förföljelse.



En häxa är fasan. Sitter hon ännu kvar i de värmländska skogarnas mörker 
och sjunger trollsånger? Fördunklar hon ännu leende trakters skönhet, 
förlamar hon ännu glädjen över att leva? Stort har hennes välde varit, jag 
vet det, jag, som har haft stål i vaggan och eldkol i badvattnet, 
jag vet det, jag, som har känt hennes järnhand kring mitt hjärta.



Men det ska ingen tro, att jag nu vill berätta om något hemskt och 
förfärligt. Det är bara en gammal historia om den stora björnen i Gurlita 
klätt, som jag måste tala om, och det står envar alldeles fritt att tro 
den eller inte tro den, såsom det ju bör vara med alla riktiga 
jakthistorier.







Den stora björnen har sitt hem på den präktiga bergstoppen, som kallas 
Gurlita klätt, och vilken tvärbrant och svårtillgänglig reser sig på 
stranden av övre Löven.



En kullvräkt furas rötter, mellan vilka mosstorvan hänger kvar, bilda vägg 
och tak kring hans boning, grenar och ris skydda den, snön gör den tät. 
Han kan ligga där inne och sova en god, lugn sömn från sommar till sommar.



Är han då en poet, en veklig drömmare, denna ludna skogskonung, denna 
snedögda rövare? Vill han sova bort den kalla vinterns kulna nätter och 
färglösa dagar för att väckas av porlande bäckar och fågelsång? Vill han 
ligga där och drömma om rodnande lingonbackar och om myrstackar, fyllda 
av bruna, läckra varelser, och om de vita lammen, som beta på de gröna 
sluttningarna? Vill han, den lycklige, undgå livets vinter?



Ute far yrsnön väsande in mellan furorna, ute stryka varg och räv omkring, 
vansinniga av hunger. Varför ska björnen ensam få sova? Må han stå upp och 
känna hur kölden biter, hur tungt det är att vada i djup snö! Må han stå 
upp!



Han har bäddat in sig så väl. Han liknar sagans sovande prinsessa Såsom 
hon väcktes av kärleken, så vill han väckas av våren Av en solstråle, som 
silar in genom riset och värmer hans nos, av några droppar från den 
smältande drivan, som väta igenom pälsen, vill han väckas. Ve den, som 
stör honom i otid!



Om nu bara någon frågade efter hur skogskonungen vill ordna sin tillvaro! 
Om inte helt hastigt en svärm hagel komme Insusande mellan riset och 
letade sig in i huden som ilskna myggor!

Han hör plötsligt rop, larm och skott. Han 
ruskar sömnen ur lederna och vräker undan riset för att se vad det är. Det 
är arbete att utföra för den gamle slagskämpen. Våren är det inte, som 
larmar och bullrar utanför idet, inte heller vinden, som kastar omkull 
granar och river upp yrsnö, men kavaljererna är det, kavaljererna från 
Ekeby.



Gamla bekanta till skogskonungen. Han mindes nog den natten, när Fuchs och 
Beerencreutz sutto på lur i en Nygårdsbondes lagård, där man väntade ett 
besök av honom. De hade just somnat över sin brännvinsflaska, när han 
svingade sig in genom torvtaket, men de vaknade, när han skulle lyfta den 
dödade kon ur båset, och föllo över honom med bössa och kniv. Kon togo de 
från honom och det ena ögat, men livet bärgade han.



Ja, sannerligen äro inte kavaljererna och han gamla bekanta. Skogskonungen 
mindes nog hur de kommo över honom en annan gång, när han och hans höga 
gemål just hade lagt sig ner till vintersömn i den gamla kungaborgen här 
på Gurlita klätt och hade ungar i boet. Han mindes nog hur de föllo över 
dem oförvarandes. Nog kom han undan, vräkande åt sidan allt, som hejdade, 
men halta måste han för livet av ett skott, som han då fick i låret, och 
när han om natten vände åter till kungaborgen, var snön rödfärgad av hans 
höga gemåls blod, och de kungliga barnen voro bortförda till slätten för 
att växa upp där och bli människors tjänare och vänner.



Ja, nu darrar marken, nu skakas drivan, som täcker idet, nu bryter han sig 
ut, den stora björnen, den gamla kavaljersfienden. Giv nu akt, Fuchs, 
gamla björndödare, giv nu akt, Beerencreutz, överste och killespelare, giv 
nu akt, Gösta Berling, hjälte i hundra äventyr!



Ve över alla poeter, alla drömmare, alla kärlekshjältar! Där står Gösta 
Berling med fingret på trycket, och björnen kommer rätt emot honom. Varför 
skjuter han inte, vad tänker han på?



Varför sänder han inte genast en kula in i den breda bringan? Han står på 
lagom avstånd för att göra det. De andra komma inte åt att skjuta just i 
rätta ögonblicket. Tror han då, att han står på parad för skogsmajestätet?



Gösta har naturligtvis stått och drömt om den sköna Marianne som i 
dessa dagar ligger svårt sjuk på Ekeby, förkyld efter den natten, då hon 
sov i drivan.



Han tänker på henne, som, också hon, är ett offer för den hatets 
förbannelse, som vilar över jorden, och han ryser över sig själv, som har 
gått ut för att förfölja och döda.



Och där kommer den stora björnen rätt emot honom, blind på ena ögat av ett 
hugg med en kavaljers kniv, halt på ena benet av en kula från en kavaljers 
bössa, vresig och ruggig, ensam, alltsedan de ha dödat hans hustru och 
bortfört hans barn. Och Gösta ser honom sådan han är, ett fattigt, 
förföljt djur, som han inte vill beröva livet, det sista han har kvar, 
sedan människorna ha tagit ifrån honom allt annat.



"Må han döda mig", tänker Gösta, "men jag skjuter inte."



Och medan björnen störtar fram emot honom, står han stilla alldeles som på 
parad, och när skogskonungen står rätt framför honom, skyldrar han gevär 
och tar ett steg åt sidan.



Då fortsätter björnen sin väg, väl vetande, att han inte har någon tid att 
förspilla, bryter in i skogen, banar sig väg genom manshöga drivor, rullar 
utför branta sluttningar och flyr oåterkalleligt, under det att alla de, 
som ha stått med spänd hane och väntat på Göstas skott, skjuta av sina 
bössor efter honom.



Men det är förgäves. Ringen är bruten och björnen borta. Fuchs grälar och 
Beerencreutz svär, men Gösta bara skrattar.



Hur kunna de dock begära, att en människa, så lycklig som han, ska göra 
illa åt någon av Guds skapade varelser?



Den stora björnen i Gurlita klätt kom således med livet från saken, och 
väckt ur vintersömnen är han, det få bönderna erfara. Ingen björn har mer 
färdighet än han att riva sönder taken på deras låga, källarlika fäbodar, 
ingen kan bättre lista sig undan ett utlagt försåt.



Folket där uppe vid övre Löven visste sig snart ingen råd med honom. Bud 
på bud sändes ner efter kavaljererna, att de skulle komma dit upp och döda 
björnen.



Dag efter dag, natt efter natt under hela februari dra nu kavaljererna upp 
till övre Löven för att finna björnen, men han undgår dem. Har han lärt 
slughet av räven och snabbhet av Vargen? Om de ligga på vakt i en gård, då 
härjar han i granngården om de söka honom i skogen, då förföljer han 
bonden, som kommer körande över isen. Han är bliven den djärvaste av 
rövare. Han kryper in på loftet och tömmer mors honungskruka, han slår 
ihjäl hästen framför fars släde.



Men så småningom börjar man förstå vad detta är för en björn och varför 
inte Gösta har kunnat skjuta på honom. Hemskt att säga, förfärligt att 
tro, men detta är inte någon vanlig björn. Ingen kan tänka på att fälla 
honom, såvida han inte har en silverkula i bössan. En kula av silver och 
klockmalm, stöpt en torsdagskväll vid nymåne i kyrktornet, utan att präst 
eller klockare eller någon människa vet av det, skulle helt visst döda 
honom, men en sådan är kanske inte så lätt att komma åt.



På Ekeby finns en man, som mer än någon annan måste gräma sig över allt 
detta. Det är, som man väl kan förstå, Anders Fuchs, björndödaren. Han 
förlorar både matlust och sömn i harmen över att inte kunna fälla den 
stora björnen i Gurlita klätt. Till sist förstår också han, att björnen 
bara kan fällas med silverkula.



Den bistre majoren, Anders Fuchs, var ingen fager man. Han hade en tung, 
klumpig kropp och ett brett, rött ansikte med hängande påsar under 
kinderna och mångdubbel haka. Styva som borst sutto de små svarta 
mustascherna ovanför hans tjocka läppar, och det svarta håret stod strävt 
och tätt rätt ut från huvudet. Därtill var han en fåordig man och en 
storätare. Han var inte en sådan, som kvinnor möta med soliga leenden och 
öppna armar, inte heller gav han dem blida blickar tillbaka. Man trodde 
inte, att han någonsin skulle få se en kvinna, som han kunde ha fördrag 
med, och allt, som hörde till kärlek och svärmeri, var fjärran ifrån 
honom.



Så kommer en torsdagskväll, då månen just är två finger bred och dröjer 
ovan horisonten ett par timmar efter sedan solen har sjunkit, då lagar sig 
major Fuchs bort från Ekeby utan att tala om vart han ämnar sig. Han har 
eldstål och kulform i jaktväskan och bössan på ryggen och går upp mot Bro 
kyrka för att se vad lyckan kan vilja göra för en ärlig man.

Kyrkan ligger på östra stranden av det smala sundet mellan övre och 
nedre Löven, och major Fuchs måste gå över sundsbron för att komma dit. 
Alltså går han ner mot denna i tunga tankar utan att se upp mot Broby 
backar, där husen skarpt avteckna sig mot den klara aftonhimlen, eller mot 
Gurlita klätt, som höjer sin runda hjässa upp i aftonglansen, han ser bara 
mot marken och grubblar över hur han ska få fatt i kyrknyckeln, utan att 
någon vet om det.



När han kommer ner på bron, får han höra någon skrika så förtvivlat, att 
han måste lyfta upp ögonen.



På den tiden var den lille tysken Faber organist i Bro. Han var en 
spenslig karl, klen både i vikt och värde. Och klockare var Jan Larsson, 
en duktig bonde, men fattig, ty Brobyprästen hade lurat av honom hans 
fädernearv, hela femhundra riksdaler.



Klockaren ville gifta sig med organistens syster, den lilla fina jungfru 
Faber, men organisten ville inte låta honom få henne, och därför voro de 
två inte vänner. Denna kväll har klockaren mött organisten nere på 
Sundsbron och sprungit rätt på honom. Han griper honom för bröstet och 
Iyfter honom på rak arm utöver broräcket och lovar dyrt och heligt, att 
han ska kasta honom ner i sundet, om han inte ger honom den lilla fina 
jungfrun. Den lille tysken vill dock inte ge med sig, han sprattlar och 
skriker, och nej säger han alltjämt, fastän han djupt under sig ser den 
svarta fåran av öppet vatten forsa fram mellan vita bräddar.



-Nej, nej! skriker han. Nej, nej!



Och ovisst är det om inte klockaren i sin vrede låtit honom dansa ner i 
det kalla, svarta vattnet, ifall major Fuchs inte just då hade kommit ner 
på bron. Nu blir klockaren rädd, sätter ner Faber på fast mark och 
springer sin väg det fortaste han kan.



Den lille Faber faller nu majoren om halsen för att tacka honom för sitt 
liv, men majoren skuffar undan honom och säger att detta är ingenting att 
tacka för. Majoren har ingen kärlek för tyskar, alltsedan han låg i 
kvarter i Putbus på Rügen under pommerska kriget.

Han hade aldrig i livet varit så nära att svälta ihjäl som under den 
tiden.



Så vill den lille Faber springa upp till länsman Scharling och anklaga 
klockaren för mordförsök, men majoren låter honom veta, att sådant inte 
lönar sig här i landet, ty här kostar det ingenting att slå ihjäl en tysk.



Då lugnar sig den lille Faber och bjuder majoren med hem för att äta 
fläskkorv och dricka mumma.



Majoren följer honom, ty han tänker, att organisten visst måtte ha en 
kyrknyckel där hemma, och så gå de uppför kullen, där Bro kyrka ligger, 
med prostgård, klockargård och organistboställe runtom sig.



-Ursäkta, ursäkta! säger den lille Faber, när han och majoren träda in i 
hans hem. Här är inte riktigt fint inne i dag. Vi har haft stök för oss, 
min syster och jag. Vi har slaktat en hane.



-Det var tusan! utropar majoren.



Den lilla fina jungfru Faber kommer strax därpå in med mumma i stora 
lermuggar. Nu vet envar, att majoren inte såg kvinnor med blida blickar, 
men på den lilla jungfru Faber måste han ändå skåda med välbehag, där hon 
kom så nätt i stycke och mössa. Det ljusa håret låg så slätstruket kring 
pannan, den hemvävda klänningen var så nätt och så bländande ren, hennes 
små händer voro så beställsamma och ivriga, och hennes lilla ansikte så 
rosigt och runt, att han inte kunde låta bli att tänka, att om han hade 
sett ett sådant litet kvinnfolk för tjugufem år sedan, så hade han nog 
måst åstad och fria.



Så nätt och rödrosig och behändig hon än är, äro hennes ögon alldeles 
förgråtna. Det är just detta, som inger honom så milda tankar om henne.



Medan männen äta och dricka, har hon sin gång ut och in i rummet. En gång 
kommer hon fram till sin bror, niger och säger:



-Hur befaller min bror att vi ska ställa korna i skjulet?



-Ställ tolv till vänster och elva till höger, så stångas de inte! säger 
den lille Faber.



-Det var tusan, har Faber så många kor? utbrister majoren.



Men med den saken var det så, att organisten bara hade två kor, men 
han kallade den ena elva och den andra tolv, för att det skulle låta 
stort, när han talade om dem.



Och så får majoren veta, att Fabers lagård håller på att byggas om, så att 
korna gå ute om dagen och om natten stå i vedskjulet.



Den lilla jungfru Faber har sin gång ut och in i kammaren. Åter kommer hon 
fram till sin bror, niger för honom och säger, att timmermannen hade 
frågat hur hög lagården borde göras.



-Märk efter kon, säger då organist Faber, märk efter kon!



Det tycker major Fuchs är bra svarat.



Rätt som det är, börjar majoren fråga organisten varför hans systers ögon 
äro så röda, och då får han veta, att hon gråter, därför att han inte har 
velat tillåta henne att gifta sig med den fattige klockaren, gäldbunden 
och arvlös som han är.



Av allt detta kommer major Fuchs att försjunka i allt djupare och djupare 
tankar. Han tömmer kanna på kanna och äter korv på korv, utan att han 
märker det. Den lille Faber måste hisna för en sådan aptit och törst, men 
ju mer majoren äter och dricker, dess klarare blir han i hjärnan och 
beslutsammare i hågen.



Dess fastare blir också hans beslut att göra något för den lilla jungfru 
Faber.



Han har emellertid hållit sina ögon på den stora nyckeln med det krusiga 
axet, som hänger på en knapp vid dörren, och inte förr inträffar det, att 
den lille Faber, som har måst hålla majoren sällskap vid dryckeskannan, 
lägger huvudet mot bordet och snarkar, än major Fuchs får fatt i nyckeln, 
sätter på sig mössan och skyndar bort.



En minut senare famlar han sig uppför torntrapporna, lyst av sin lilla 
hornlykta, och kommer så äntligen upp i klockrummet där klockorna öppna 
sina vida svalg över honom. Där uppe skrapar han först med en fil av litet 
klockmalm och ska just till att ta fram kulform och fyrfat ur jaktväskan, 
när han märker, att han saknar det allra viktigaste. Han har inte fått 
något silver med sig. Om det ska bli någon kraft i kulan, måste den ju 
stöpas där i tornet. Nu är allt i ordning. Torsdagskväll är det och 
nymåne, och ingen har en aning om att han är där, och nu kan han 
ingenting göra! Han sänder i nattens tystnad upp en ed med sådan kläm i 
sig, att det sjunger i klockorna.



Strax därpå hör han ett svagt buller nedifrån kyrkan och tror sig märka 
steg i trappan. Ja, sannerligen så är det, tunga steg komma uppför 
trappan.



Major Fuchs, som står där uppe och svär, så att klockorna dallra, blir en 
smula betänksam vid detta. Han kan just undra vem det är, som kommer för 
att hjälpa honom med kulstöpandet. Stegen komma allt närmare och närmare. 
Den, som kommer, ämnar sig nog ända upp till klockrummet.



Majoren smyger sig undan långt in bland bjälkar och sparrar och släcker 
hornlyktan. Inte är han rädd precis, men hela historien bleve ju 
fördärvad, om någon finge se honom där uppe. Inte förr har han gömt sig, 
än den nykomne sticker upp huvudet över golvet.



Majoren känner honom väl, det är den snåle Brobyprästen. Han, som är hart 
när vansinnig av girighet, har för vana att gömma sina skatter på de 
underligaste ställen. Nu kommer han med en packe sedlar, som han vill 
sticka undan i tornrummet. Inte vet han, att någon ser honom. Han lyfter 
upp en planka i golvet och lägger ner pengarna, och så beger han sig bort 
igen.



Men majoren är inte sen, han lyfter upp samma planka. Å, så mycket pengar! 
Packe vid packe av sedlar och mellan dem bruna läderpåsar, fulla av 
silvermynt. Majoren tar jämnt så mycket silver, som behöves till en kula, 
det andra låter han vara.



När han kommer ner på marken igen, har han silverkulan i bössan. Han går 
och undrar på vad lyckan mer ska ha i beredskap åt honom den här natten. 
Det är förunderligt med torsdagsnätterna, som envar vet. Han gör för det 
första ett slag upp mot organistbostället. Tänk nu, om den kanaljen till 
björn visste, att Fabers kor stå i ett uselt lider, så gott som under bar 
himmel!



Nå, sannerligen ser han inte något svart och stort komma över fälten fram 
mot vedskjulet, det måste vara björnen.

Han lägger bössan till kinden och är just i färd att skjuta, men så 
ångrar han sig.



Jungfru Fabers förgråtna ögon visa sig för honom i mörkret, han tänker, 
att han vill hjälpa henne och klockaren en smula, men nog kostar det på 
honom att inte själv få döda den stora björnen i Gurlita klätt. Han sade 
själv sedermera, att ingenting i världen hade kostat så på honom, men 
eftersom den lilla jungfrun var ett så fint och rart kvinnfolk, så måste 
han göra något för henne.



Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och 
halvnaken och säger, att han ska skjuta på björnen, som smyger omkring 
utanför Fabers vedskjul.



-Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster, säger han, för 
då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de 
bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.



Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och 
klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han 
kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han ska få 
skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.



Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den 
stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i 
krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och 
skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.



Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med 
silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på 
Karlavagnen.



Folk kommer strax efteråt utrusande ur alla närliggande gårdar och undrar 
vad som står på, ty aldrig hade ett skott skrällt värre och väckt flera 
sovande ekon än detta, och klockaren blir mycket prisad, ty björnen hade 
varit en riktig landsplåga.



Den lille Faber kommer också ut, men nu blir major Fuchs grymt bedragen. 
Där står klockaren höljd av ära, och till på köpet har han frälst Fabers 
kor, men den lille organisten är varken rörd eller tacksam. Han öppnar 
inte sina armar för honom och hälsar honom inte som svåger och hjälte.

Majoren står och rynkar sina ögonbryn och 
stampar med foten i vrede över en sådan uselhet. Han vill tala och 
förklara för den snikne, trånghjärtade lille karlen vilken bragd detta är, 
men då börjar han stamma, så att han inte kan få fram ett ord. Och allt 
ondare och ondare blir han vid tanken på att han till ingen nytta har 
försakat äran av att fälla den stora björnen.



Å, det är honom platt omöjligt att fatta, att den, som har gjort en sådan 
bragd, inte skulle vara värd att vinna den stoltaste brud!



Klockaren och några unga karlar ska flå björnen, de gå bort till 
slipstenen och vässa knivarna, de andra gå in och gå till sängs, major 
Fuchs står ensam kvar hos den döda björnen.



Då går han upp till kyrkan än en gång, sätter återigen kyrknyckeln i 
låset, klättrar uppför smala trappor och sneda stegar, väcker de sovande 
duvorna och når än en gång tornrummet.



Sedermera, när björnen flås under majorens överinseende, finner man mellan 
hans käftar en sedelpacke på femhundra riksdaler. Omöjligt är det att säga 
hur den har kommit dit, men detta är ju en underlig björn, och eftersom 
klockaren har fällt björnen, så äro pengarna hans, det är ju en tydlig 
sak.



När detta blir känt, förstår också den lille Faber vilken ärofull bragd 
klockaren har utfört, och han förklarar, att han skulle vara stolt över 
att få bli hans svåger.



På fredagens kväll vänder major Anders Fuchs om till Ekeby efter att ha 
varit med om skottgille i klockargården och förlovningskalas på 
organistbostället. Han går vägen fram med tungt hjärta. Ingen glädje erfar 
han över att hans fiende är fallen, och ingen fröjd känner han över den 
präktiga björnhuden, som klockaren har skänkt honom.



Nu ska många kanske tro, att han sörjer över att den lilla fina jungfrun 
ska tillhöra en annan. Å nej, däröver gör han sig ingen sorg. Men detta är 
det, som går honom till hjärtat, att den gamla, enögda skogskonungen nu är 
fallen, utan att han har fått skjuta av silverkulan mot honom.



Så kommer han då upp i kavaljersflygeln, där kavaljererna sitta runtom 
brasan, och kastar utan ett ord ner björnskinnet mittibland dem. Må ingen 
tro, att han berättade om sin färd! Det var först långt, långt efteråt, 
som någon kunde locka ur honom sakens rätta sammanhang. Inte heller 
förrådde han Brobyprästens gömställe, och denne märkte kanske aldrig 
stölden.



Kavaljererna undersökte fällen.



-Det är ett vackert skinn, säger Beerencreutz. Kan just undra hur den här 
gossen har kommit upp ur vintervilan, eller kanske du sköt honom i idet?



-Han sköts i Bro.



-Ja, så stor som Gurlitabjörnen var han då inte, säger Gösta, men det har 
varit ett duktigt djur.



-Om han hade varit enögd, säger Kevenhüller, så skulle jag tro, att du 
hade fällt den gamle själv, så stor är han, men denne har inget sår eller 
var vid ögonen, så den kan det inte vara.



Fuchs svär till över sin dumhet, men sedan strålar hans ansikte upp, så 
att han blir riktigt vacker. Så är då inte den stora björnen fallen för 
annan mans skott!



-Herre Gud, så god du är! säger han och knäpper ihop händerna.



11 Nionde kapitlet Auktionen på Björne.



Ofta måste vi unga mycket undra på de gamlas berättelser.



-Var det då bal varenda dag, så länge som er strålande ungdom varade? 
frågade vi dem. Var livet då ett enda långt äventyr?



-Voro alla unga damer sköna och älskvärda på den tiden, och slutade 
vartenda gästabud därmed, att Gösta Berling enleverade en av dem?



Då skakade de gamla sina ärevördiga huvuden och gingo att berätta om 
spinnrockars surrande och vävstolars rassel, om köksbestyr, om slagors 
dunkande och yxans gång i skogen. Men det varade inte länge, förrän de 
åter voro inne på den gamla stråten. Då körde slädarna upp till 
förstutrappan, då ilade hästarna bort genom mörka skogar med de glada, 
unga människorna, då yrade dansen, och fiolsträngarna sprungo. Med dunder 
och brak brusade äventyrens vilda jakt runtom Lövens långa sjö. På långt 
håll hördes dess dån. Skogen sviktade och föll, alla ödeläggelsens makter 
sluppo lösa. Vådelden flammade, forsen härjade, vilddjuren ströko hungriga 
kring gårdarna. Under de åttafotade hästarnas hovar trampades all stilla 
Iycka till stoft. Varhelst jakten brusade förbi, där lågade männens 
hjärtan upp i vildhet, och kvinnorna måste i blek förfäran fly från sina 
hem.



Och vi unga sutto undrande, tysta, hemska till mods och dock lycksaliga. 
"Sådana människor!" tänkte vi. "Vi ska aldrig se deras likar."



-T ä n k t e aldrig den tidens människor på vad de gjorde? frågade vi.



-Visst tänkte de, barn, svarade de gamla.



-Men inte som vi tänker, envisades vi.



Och så förstodo inte de gamla vad vi menade.



Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan 
hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de 
långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå 
och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar 
av siden och ylle.



Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt 
hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra låsta känslor, våra 
ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, 
genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa 
munnen hade hånlett och viskat:



-Se, det är trasor, bara trasor.



Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade upplåtit sin själ 
för anden med isögonen. Hos en av dem satt han, vaktande vid handlingarnas 
källa, hånleende åt ont och gott, begripande allt, fördömande intet, 
undersökande, letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och 
tankens kraft genom att hånle utan återvändo.



Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans 
isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit 
till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa 
mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte, hon utförde den sköna 
Marianne Sinclaires roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon 
och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.



Hon var delad i två hälfter. Blek, osympatisk och hånande, satt ena halvan 
av hennes jag och såg hur den andra halvan handlade, och aldrig ägde den 
underliga ande, som plockade sönder hennes varelse, ett ord av känsla 
eller sympati.



Men var hade han då varit, den bleka väktaren vid handlingarnas källa, den 
natten, då hon lärt sig känna livets fullhet? Var var han, när hon, den 
kloka Marianne, kysste Gösta Berling inför hundra par ögon, och när hon i 
vredesmod kastade sig ner i snödrivan för att dö? Då voro isögonen 
förblindade, då var hånlöjet förlamat, ty passionen hade stormat fram 
genom hennes själ. Bruset av äventyrens vilda jakt hade dånat i hennes 
öron. Hon hade varit en hel människa under denna enda, förskräckliga natt.



O, du självförhånandets gud, när Marianne med oändlig möda lyckades 
lyfta sina förstenade armar och slå dem om Göstas hals, då måste du, som 
den gamle Beerencreutz, vända dina ögon bort från jorden och se på 
stjärnorna.



I den natten hade du ingen makt. Död var du, medan hon diktade sina 
kärlekshymner, död, medan hon skyndade ner till Sjö efter majoren, död, 
när hon såg lågorna färga himlen röd ovan skogstopparna.



Se, de hade kommit, de starka stormfåglarna, de sönderslitande 
passionernas gripar. Med vingar av eld och klor av stål hade de kommit 
susande ner över dig, du ande med isögonen, de hade slagit sina klor i din 
nacke och slängt dig bort i det okända. Död och krossad hade du varit.



Men nu hade de susat vidare, de stolta, de väldiga, de, vilkas väg ingen 
beräkning känner och ingen iakttagare har följt, och ur det okändas djup 
var själviakttagelsens underliga ande återuppstånden och hade ännu en gång 
slagit sig ner i den sköna Mariannes själ.



Under hela februari månad låg Marianne sjuk på Ekeby. När hon uppsökte 
majoren på Sjö, hade hon blivit smittad av kopporna. Den förskräckliga 
sjukdomen hade med hela sin våldsamhet kastat sig över henne, som var 
förfärligt förkyld och utmattad. Döden hade varit henne nära, men mot 
slutet av månaden var hon dock återställd. Svag var hon alltjämt och 
mycket vanställd. Hon skulle aldrig mer kallas den sköna Marianne.



Detta var dock inte ännu känt av någon mer än Marianne och hennes 
sköterska. Kavaljererna själva visste det inte ens. Det sjukrum, där 
smittkopporna härskade, stod inte öppet för var man.



Men när är själviakttagelsens makt större än under tillfrisknandets långa 
timmar? Då sitter den och stirrar och stirrar med sina isögon och plockar 
och plockar med de knotiga, hårda fingrarna. Och ser man rätt efter, så 
sitter bakom den en ännu gulblekare varelse, som stirrar och förlamar och 
hånler, och därbakom ännu en och ännu en, hånleende åt varandra och åt 
hela världen.



Och medan Marianne låg och såg på sig själv med alla de stirrande 
isögonen, dogo alla ursprungliga känslor inom henne.

Hon låg där och spelade sjuk, hon låg där och spelade olycklig, 
spelade förälskad, spelade hämndlysten.



Hon var allt detta, och dock var det blott spel. Allt blev till spel och 
overklighet under isögonen, som vaktade henne, under det att de återigen 
vaktades av ett par bakom dem, som vaktades av ett annat par i ett 
oändligt perspektiv.



Alla livets starka krafter voro inslumrade. Hon hade haft makt till 
glödande hat och hängiven kärlek under en enda natt, inte mer.



Hon visste inte ens om hon älskade Gösta Berling. Hon längtade efter att 
få se honom för att pröva om han kunde flytta henne utom henne själv.



Medan sjukdomens välde varade, hade hon haft bara en redig tanke, hon hade 
sörjt för att hennes sjukdom inte skulle bli känd. Hon ville inte se sina 
föräldrar, hon ville inte försoning med sin far, och hon visste, att han 
skulle ångra sig, om han finge veta hur sjuk hon var. Därför befallde hon, 
att hennes föräldrar och alla människor för övrigt skulle få veta, att den 
besvärande ögonsjukdom, som alltid överföll henne, när hon besökte 
hembygden, tvang henne att sitta inne bakom fållda gardiner. Hon förbjöd 
sin sköterska att tala om hur sjuk hon var, hon förbjöd kavaljererna att 
hämta läkare från Karlstad. Hon hade visserligen smittkopporna, men bara 
helt lindrigt, i husapoteket på Ekeby fanns det läkemedel nog att rädda 
hennes liv.



Hon tänkte aldrig på att dö, hon låg blott och väntade på en hälsans dag 
för att få fara till prästen med Gösta och ta ut lysning.



Men nu voro sjukdomen och febern borta. Hon var åter kall och klok. Det 
tycktes henne, som om hon ensam vore klok i denna värld av dårar. Hon 
varken hatade eller älskade. Hon förstod sin far, hon förstod dem alla. 
Den son1 förstår, hatar inte.



Hon hade fått veta, att Melchior Sinclaire ämnade ställa till auktion på 
Björne och förstöra alla sina ägodelar, så att hon inte måtte få något arv 
efter honom. Man sade, att han skulle göra förödelsen så grundlig som 
möjligt. Först skulle han sälja möbler och husgeråd, så boskap och redskap 
och sist själva gården, och alla pengarna skulle han stoppa i en 
säck och sänka i Lövens djup. Förskingring, förvirring och förödelse 
skulle hennes arv heta. Marianne smålog gillande, när hon hörde detta. 
Sådan var hans karaktär, så måste han handla.



Sällsamt tycktes det henne, att hon hade diktat den stora kärlekshymnen. 
Hon hade drömt om kolarhyddan, hon som andra. Nu syntes det henne 
underligt, att hon någonsin, hade haft en dröm.



Hon suckade efter naturen. Hon var trött på detta ständiga spel. Aldrig 
hade hon en stark känsla. Hon sörjde knappt sin skönhet, men hon ryste för 
främlingars medömkan.



O, en sekund av glömska av sig själv! En åtbörd, ett ord, en handling, som 
inte var beräknad!



En dag, när smittan hade blivit rensad bort ur rummen och hon låg klädd på 
en soffa, lät hon kalla Gösta Berling. Det svarades henne, att han var 
rest till auktionen på Björne.



På Björne var i sanning en stor auktion. Det var ett gammalt, rikt hem. 
Folk hade kommit långa vägar för att övervara försäljningen.



Den store Melchior Sinclaire hade vräkt samman all husets egendom i den 
stora salongen. Där lågo tusental av föremål, sammanförda i högar, som 
nådde från golv till tak.



Han hade själv gått runtom huset som en förstörelsens ängel på domens dag 
och släpat samman vad han ville sälja. Kökets tillhörigheter, de svarta 
grytorna, trästolarna, tennstopen, kopparfaten, allt detta fick vara i 
fred för honom, ty hos dem fanns intet, som påminde om Marianne; men detta 
var också det enda, som undkom hans vrede.



I Mariannes rum bröt han in, förhärjande allt. Hennes dockskåp stod där 
och hennes bokhylla, den lilla stolen, som han hade låtit snickra åt 
henne, hennes nipper och kläder, hennes soffa och säng, allt detta måste 
bort.



Och sedan gick han ur rum i rum. Han rev till sig allt, som han fann 
misshagligt, och bar stora bördor ner i auktionsrummet. Han flåsade under 
tyngden av soffor och marmorskivor, men han höll ut. Och han vräkte 
samman allt i förfärlig villervalla Han hade slagit upp skänkarna och 
tagit fram det präktiga familjesilvret. Bort med det! Marianne hade 
vidrört det. Han fyllde famnen med snövit damast och med glatta linnedukar 
med handsbred hålsöm, ärligt hemmagjort arbete, frukterna av många års 
mödor, och vräkte ner alltsammans på högarna. Bort med det! Marianne var 
inte värd att äga det. Han stormade genom rummen med högar av porslin, 
föga aktande sig för att bräcka tallrikar i dussinvis, han grep de äkta 
kopparna, på vilka familjevapnet var inbränt. Bort med dem! Må vem som 
vill begagna dem! Han vältrade ner berg av sängkläder från vinden, 
bolstrar och kuddar så mjuka, att man i dem sjönk ner som i en våg. Bort 
med dem! Marianne hade sovit på dem.



Han kastade förgrymmade blickar på de gamla välkända möblerna. Fanns där 
en stol, som hon inte någon gång hade suttit på, eller en soffa, som hon 
inte hade begagnat, eller en tavla, som hon inte hade betraktat, en 
Ijuskrona, som inte hade lyst henne, en spegel, som inte hade återgivit 
hennes drag? Dystert knöt han näven mot denna värld av minnen. Gärna hade 
han rusat på dem med svängd klubba och krossat allt i små smulor och 
spillror.



Dock förekom det honom som en ännu dråpligare hämnd att göra auktion på 
allt detta. Bort till främmande skulle det. Bort för att smutsas i 
torparstugor, för att förfalla under likgiltiga främlingars vård. Kände 
han dem inte, de kantstötta auktionsmöblerna i bondstugorna, fallna i 
vanära liksom hans sköna dotter? Bort med dem! Må de stå med uppriven 
stoppning och avnött förgyllning, med bräckta ben och fläckade skivor och 
längta efter sitt forna hem! Bort med dem åt himlens alla hörn, så att 
intet öga kan finna dem, ingen hand samla dem!



När auktionen började, hade han fyllt halva salen med ett otroligt 
virrvarr av uppstaplat husgeråd.



Tvärsöver rummet hade han ställt en lång disk. Bakom den stod 
auktionsförrättaren och gjorde utropen, där sutto skrivarna och 
antecknade, och där hade Melchior Sinclaire en brännvinsankare stående. I 
rummets andra hälft, i förstugan och på gården 
funnos köparna. Det var mycket folk, mycket stojande och munterhet. 
Inropen voro täta, och auktionen blev livlig. Men vid brännvinsankaren, 
med all sin egendom i gränslöst virrvarr bakom sig, satt Melchior 
Sinclaire, halvfull och halvgalen. Håret reste sig i sträva tovor över 
hans röda ansikte, ögonen rullade, bistra och blodfyllda. Han skrek och 
skrattade, som om han hade varit i sitt bästa lynne, och envar, som hade 
gjort ett gott bud, kallade han fram till sig och bjöd på en sup.



Bland dem, som sågo honom där, var också Gösta Berling, som hade smugit 
sig in bland hopen av köpare, men som undvek att komma inför Melchior 
Sinclaires ögon. Han blev betänksam vid den synen, och hans hjärta 
sammantrycktes som vid förkänslan av en olycka.



Han undrade mycket var Mariannes mor kunde finnas under allt detta. Och nu 
gick han, motspänstig i sin vilja, men driven framåt av ödet, att söka fru 
Gustava Sinclaire.



Han fick gå genom många dörrar, innan han fann henne. Den store 
brukspatronen hade ett kort tålamod och föga lust till jämmer och kvinnors 
klagan. Han hade tröttnat på att se hennes tårar flyta vid det öde, som 
övergick hennes hems skatter. Han blev rasande över att hon kunde begråta 
linne och sängkläder, då vad som mera var, hans sköna dotter själv, var 
förlorad, och så hade han med knutna nävar jagat henne framför sig genom 
våningen ut i köket ända in i skafferiet.



Längre kunde hon inte komma undan, och han hade nöjt sig med att se henne 
där, nedhukad bakom trappstegen, väntande hårda slag, kanske döden. Han 
lät henne vara kvar där inne, men dörren låste han, och nyckeln stoppade 
han i sin ficka. Så kunde hon sitta där, medan auktionen varade. Svälta 
behövde hon inte, och hans öra hade ro för hennes jämmer.



Där satt hon ännu fången i sitt eget skafferi, när Gösta kom gående framåt 
korridoren mellan köket och salen. Där såg han fru Gustavas ansikte i ett 
litet fönster, som satt högt uppe på väggen. Hon stod uppkliven på 
trappstegen och stirrade ut ur sitt fängelse.



-Vad gör tant Gustava där uppe? frågade Gösta.



-Han har stängt in mig, viskade hon.

-Brukspatron?



-Ja, jag tänkte han skulle rent slå ihjäl mig. Men hör du, Gösta, ta 
nyckeln till salsdörren och gå in i köket och lås upp skafferidörren med 
den, så jag kommer ut! Den nyckeln går hit.



Gösta lydde, och om ett par minuter stod den lilla kvinnan ute i köket, 
som var alldeles folktomt.



-Tant skulle ha låtit en av pigorna öppna med salsnyckeln, sade Gösta.



-Tror du jag vill lära dem det knepet? Då skulle jag aldrig få ha 
någonting i fred i skafferiet mer. Och för resten tog jag mig för att 
städa på de översta hyllorna. Det behövdes minsann. Jag begriper inte, att 
jag har kunnat låta dem bli så fulla av skräp.



-Tant har så mycket att ställa med, sade Gösta urskuldande.



-Ja, det må du tro. Om jag inte är med överallt, så kommer varken vävstol 
eller spinnrock i rätt takt. Och om ...



Här stannade hon och torkade en tår ur ögonvrån.



-Gud hjälpe mig, så jag talar! sade hon. Jag lär väl inte ha något att se 
efter mera, jag. Han säljer ju bort allt, vad vi har.



-Ja, det är ett elände, sade Gösta.



-Du vet den stora spegeln i förmaket, Gösta. Den var så märkvärdig, för 
glaset var helt i den, utan skarv, och det var inget fel alls på 
förgyllningen. Jag hade fått den av min mor, och nu vill han sälja den.



-Han är galen.



-Du må väl säga det. Det är inte stort bättre med honom. Han slutar inte, 
förrän vi får gå och tigga på landsvägen, vi som majorskan.



-Så långt ska det ändå inte gå, svarade Gösta.



-Jo, Gösta. När majorskan gick bort från Ekeby, spådde hon oss olycka, och 
nu kommer den. Hon skulle inte ha låtit det ske, att han hade fått sälja 
Björne. Och tänk du, hans eget porslin, de äkta kopparna från hans eget 
hem, ska säljas. Majorskan skulle inte ha tillåtit det.



-Men vad är det åt honom? frågade Gösta.



-Å, det är bara det, du, att Marianne inte har kommit igen. Han har gått 
här och väntat och väntat. Han har gått upp och ner i allén hela 
dagarna och väntat på henne. Han längtar sig väl galen, men jag törs 
ingenting säga, jag.



-Marianne tror, att han är ond på henne.



-Det tror hon inte, du. Hon känner honom nog, men hon 
är stolt och vill inte ta första steget. De är stela och hårda båda två, 
och på dem går det ingen nöd. Det är jag, som får sitta emellan.



-Tant vet väl, att Marianne ska gifta sig med mig?



-Ack, du Gösta, det gör hon aldrig. Hon säger det bara för att reta honom. 
Hon är för bortskämd för att gifta sig med en fattig man och för stolt 
också. Far du hem och säg henne, att om hon inte kommer snart, så går allt 
hennes arv till spillo! Å, han vräker väl bort allt utan att få något för 
det.



Gösta blev rentav ond på henne. Där satt hon på ett köksbord och hade inte 
hjärta för något annat än sina speglar och sitt porslin.



-Tant borde skämmas! for han ut. Där kastar ni ut er dotter i snödrivan, 
och så tror ni, att det är bara elakhet av henne att inte komma tillbaka. 
Och ni tror, att hon inte är bättre, än att hon överger den hon tycker om, 
bara för att hon annars skulle bli arvlös!



-Kära Gösta, bli nu inte ond, du också! Jag vet ju inte vad jag pratar. 
Jag försökte allt att öppna för Marianne, men han tog mig och drog mig 
bort. De säger jämt här hemma, att jag ingenting förstår. Jag ska inte 
missunna dig Marianne, Gösta, om du kan göra henne lycklig. Det är inte så 
lätt att göra en kvinna lycklig, Gösta.



Gösta såg på henne. Hur hade nu också han kunnat höja sin röst i vrede mot 
en sådan människa som hon? Förskrämd och utjagad var hon, men med ett så 
gott hjärta.



-Tant frågar inte efter hur Marianne har det, sade han sakta.



Hon brast ut i gråt.



-Blir du inte ond, om jag frågar dig? sade hon. Jag har längtat efter att 
fråga dig hela tiden. Tänk, jag vet inte mer om henne, än att hon lever! 
Inte en hälsning har jag fått från henne på hela tiden, inte en gång, när 
jag skickade kläder till henne, och så tänkte jag, att du och hon 
inte ville låta mig veta något om henne



Gösta stod inte ut längre. Han var vild, han var yr. Stundom måste Gud 
sända sina vargar efter honom för att tvinga honom till lydnad, men den 
gamlas tårar, den gamlas klagan var honom värre att tåla än vargars tjut. 
Han lät henne veta sanningen.



-Marianne har varit sjuk hela tiden, sade han. Hon har haft smittkopporna. 
Hon skulle komma upp i dag och ligga på soffan. Jag har inte sett henne 
sedan första natten.



Fru Gustava stod med ett språng på golvet. Hon lät Gösta stå där och 
rusade utan ett ord vidare in till sin man.



Folket i auktionsrummet såg henne komma fram till honom och ivrigt viska 
något i hans öra. De sågo hur hans ansikte blev ändå rödare, och hans 
hand, som vilade på kranen, vred den runt, så att brännvinet strömmade 
utåt golvet.



Det föreföll alla, som om fru Gustava hade kommit med så viktiga nyheter, 
att auktionen strax måste sluta. Auktionistens klubba slog inte, 
skrivarnas pennor stannade, inga nya bud hördes.



Melchior Sinclaire for upp ur sina tankar.



-Nå, ropade han, blir det något av?



Och auktionen var i full gång på nytt.



Gösta satt kvar i köket, och fru Gustava kom gråtande ut till honom.



-Det halp inte, sade hon. Jag tänkte han skulle sluta, när han fick höra, 
att Marianne hade varit sjuk, men han låter dem fortsätta. Han vill nog, 
men nu skäms han.



Gösta ryckte på axlarna och bjöd henne utan vidare farväl.



I förstugan mötte han Sintram.



-Tusan så rolig tillställning! utbrast Sintram och gnuggade händerna Du är 
en mästare, du, Gösta. Kors, vad du har kunnat ställa till!



-Roligare blir det om en stund, viskade Gösta. Brobyprästen är här med 
släden full av pengar. Man säger, att han vill köpa hela Björne och betala 
kontant. Då vill jag just se den store brukspatronen, farbror Sintram.

Sintram drog huvudet ner mellan axlarna och skrattade invärtes en 
lång stund. Men så har det av med honom in i auktionsrummet och ända bort 
till Melchior Sinclaire.



-Ska du ha en sup, Sintram, så får du, djävlar anacka, göra ett hud först.



Sintram kom ända fram till honom.



-Bror har tur nu som alltid, sade han. Här har kommit en storkarl till 
gården med släden full av pengar. Han köper Björne och alla både yttre och 
inre inventarier. Han har talat vid en hel mängd att ropa in åt honom. Han 
vill visst inte visa sig än så länge.



-Bror kan väl säga vem han är, så får jag väl bjuda på supen för besväret



Sintram tog supen och gick två steg haklänges, innan han svarade:



-Det lär vara Brobyprästen, bror Melchior.



Melchior Sinclaire hade många bättre vänner än Brobyprästen. Det hade 
varit en årslång fejd mellan dem. Det gick sägner om hur den store 
brukspatronen hade legat på lur i mörka nätter på vägar, där prästen 
skulle fram, och hur han hade givit honom månget ärligt kok stryk, den 
lismaren och bondplågaren.



Väl hade Sintram dragit sig ett par steg tillhaka, dock undkom han inte 
alldeles den store mannens vrede. Ett brännvinsglas fick han mellan ögonen 
och hela brännvinsankaren på fötterna. Men så följde ock en scen, som för 
långa tider gav hans hjärta glädje.



-Vill Brobyprästen ha min gård? röt patron Sinclaire. Står ni här och 
ropar in mina saker åt Brobyprästen? Å, ni borde skämmas! Ni horde veta 
hut!



Han fick fatt i en ljusstake och ett bläckhorn och slungade dem ut bland 
folkhopen.



Det var all hans stackars hjärtas bitterhet, som äntligen fick ge sig 
luft. Rytande som ett vilt djur, knöt han näven mot de kringstående och 
slungade vad kastvapen han hade mot dem. Brännvinsglas och buteljer flögo 
tvärsöver rummet. Han visste inte till sig i sin vrede.



-Det är slut på auktionen, röt han. Ut med er! Aldrig i min tid ska 
Brobyprästen ha Björne. Ut med er! Jag ska lära er, jag, att ropa in för 
Brobyprästen!



Han gick lös på auktionisten och skrivarna. De rusade undan. I 
villervallan stjälpte de omkull disken, och brukspatronen bröt med 
obeskrivligt raseri in i hopen av fredliga människor.



Där blev flykt och vild förvirring. Ett par hundra människor trängdes mot 
dörren, flyende för en enda man. Och han stod stilla, rytande sitt: "Ut 
med er!" Han sände förbannelser efter dem, och då och då svepte han till i 
högen med en stol, som han svängde som klubba.



Han förföljde dem ut i förstugan, men inte längre. När den sista 
främlingen hade lämnat trappan, gick han tillbaka in i salongen och 
reglade dörren efter sig. Så drog han tillhopa en madrass och ett par 
kuddar, lade sig ner på dem, somnade in mitt i all förödelsen och vaknade 
inte förrän nästa dag.



När Gösta kom hem, fick han veta, att Marianne ville tala med honom. Det 
träffade gott samman. Han hade just undrat hur han skulle komma till tals 
med henne.



När han kom in i det skumma rummet, där hon låg, måste han stanna ett 
ögonblick nere vid dörren. Han såg inte var hon fanns.



-Stanna där du är, Gösta! sade då Marianne till honom. Det kan vara 
farligt att komma mig nära.



Men Gösta hade kommit, tagande trappan i två steg, skälvande av iver och 
längtan. Vad brydde han sig om smittan! Han ville njuta saligheten av att 
se henne.



Ty hon var skön, hans älskade. Ingen ägde ett så mjukt hår, en så klar, 
strålande panna. Hela hennes ansikte var ett spel av skönt svängda linjer.



Han tänkte på ögonbrynen, skarpt och klart tecknade som honungstecknen på 
en lilja, och på näsans djärva kroklinje och på läpparna, mjukt svängda 
som rullande vågor, och på kindens långsträckta oval och hakans utsökt 
fina form.



Och han tänkte på hyns skära färg, på det trolska intrycket av de 
nattsvarta ögonbrynen under det ljusa håret och på de blå ögonstenarna, 
simmande i klart vitt, och på ljusglansen i ögonvrån.

Härlig var hon, hans älskade. Han tänkte på vilket varmt hjärta hon 
gömde under sin stolta yta. Hon hade krafter till hängivenhet och 
uppoffring, dolda under det fina skinnet och de stolta orden. Det var 
salighet att se henne.



I två språng hade han störtat uppför trappan, och hon trodde, att han 
skulle stanna nere vid dörren. Han stormade genom rummet och knäföll vid 
hennes huvudgärd.



Men hans mening var att se henne, kyssa henne och säga henne farväl.



Han älskade henne. Han skulle helt visst aldrig upphöra att älska henne, 
men hans hjärta var vant vid att förtrampas.



O, var skulle han finna henne, denna ros utan stöd och rötter, som han 
kunde upptaga och kalla sin? Inte ens henne, som han hade hittat utkastad 
och halvdöd vid vägkanten, skulle han få behålla.



När skulle hans kärlek stämma upp sin visa, så hög och ren, att intet 
missljud skar igenom? När skulle hans lyckas slott byggas på en grund, som 
intet annat hjärta med oro och saknad längtade efter?



Han tänkte på hur han skulle säga henne farväl.



"Det är stor jämmer i ditt hem", skulle han säga. "Mitt hjärta 
sönderslites vid tanken därpå. Du måste fara hem och återge din far hans 
förstånd. Din mor lever i ständig livsfara. Du måste hem, min älskade."



Se, sådana försakelsens ord hade han på läpparna, men de blevo inte 
uttalade.



Han föll på knä vid hennes huvudgärd, och han tog hennes huvud mellan sina 
händer och kysste henne, men sedan fann han inga ord. Hjärtat började slå 
så häftigt, som om det ville spränga bröstet.



Kopporna hade gått fram över det fagra ansiktet. Hyn hade blivit grov och 
ärrig. Aldrig mer skulle det röda blodet skimra fram på kinderna, eller de 
fina blå ådrorna synas vid tinningen. Ögonen lågo matta under svullna 
ögonlock. Ögonbrynen voro bortfallna, och vitögats emaljglans var bruten i 
gult.



Allt var förhärjat. De djärva linjerna voro förbytta i grova och tunga.

De voro inte få, som sedermera sörjde Marianne Sinclaires gångna 
fägring. Runtom i Värmland klagade folket över förlusten av hennes ljusa 
hy, hennes blixtrande ögon och blonda hår. Där skattas skönheten som 
ingenstädes. Det glada folket sörjde, som om landet hade mistat en 
ädelsten i sin äras krona, som om tillvaron hade fått en fläck på sin 
solglans.



Men den förste, som såg henne, sedan hon hade mistat sin skönhet, hängav 
sig inte åt sorg.



outsägliga känslor fyllde hans själ. Ju längre han såg på henne, dess 
varmare blev det inom honom. Kärleken växte och växte som en flod om 
våren. I vågor av eld vällde den fram ur hans hjärta, den fyllde hela hans 
varelse, den steg honom upp i ögonen som tårar, suckade på hans läppar, 
darrade i hans händer, i hela hans kropp.



O, att älska henne, försvara henne, hålla henne skadeslös, skadeslös!



Att vara hennes slav, hennes skyddsande!



Stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. Han kunde inte 
tala med Marianne om skilsmässa och försakelse. Han kunde inte lämna 
henne. Han var skyldig henne sitt liv. Han kunde begå dödssynder för 
hennes skull.



Han sade inte ett förnuftigt ord, bara grät och kysste, ända tills den 
gamla sköterskan fann det vara tid att föra ut honom.



När han var gången, låg Marianne och tänkte på honom och hans rörelse. 
"Det är gott att vara så älskad", tänkte hon.



Ja, det var gott att vara älskad, men hur var det med henne själv? Vad 
kände hon? Å, intet, mindre än intet.



Var den död, hennes kärlek, eller vart hade den flytt? Var dolde det sig, 
hennes hjärtas barn?



Levde det ännu, hade det krupit in i hjärtats mörkaste vrår och satt där, 
frysande under isögonen, skrämt av de bleka hånskratten, halvkvävt under 
de knotiga fingrarna?



-Ah, min kärlek, suckade hon, mitt hjärtas barn! Lever du, eller är du 
död, död som min skönhet?



Nästa dag steg den store brukspatronen i god tid in till sin hustru.

-Se till, att här blir ordning i huset igen, 
Gustava! sade han. Jag ska fara och hämta hem Marianne.



-Ja, käre Melchior, här ska visst bli ordning igen, svarade hon.



Därmed var allt klart dem emellan.



En timme därefter var den store brukspatronen på väg till Ekeby.



Det stod inte till att få se en noblare och mer välvillig gammal herre än 
brukspatronen, där han satt i den nedfällda kursläden i sin bästa päls och 
sitt bästa skärp. Nu låg hans hår slätkammat över hjässan, ansiktet var 
blekt, och ögonen hade sjunkit ner i sina hålor.



Och det var heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen 
strömmade ner över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögon, 
när första valsen spelas upp. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av 
tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av 
små glittrande ispiggar.



Det var glans och festligt skimmer över dagen. Hästarna kastade dansande 
upp frambenen, och kusken måste smälla med piskan av idel glädje.



Den store brukspatronens släde höll efter en kort resa utanför stora 
trappan på Ekeby.



Betjänten kom ut.



-Var har du husbönderna? frågade brukspatronen.



-De jagar den stora björnen i Gurlita klätt.



-Allihop?



-Allihop, patron. Den, som inte går med för björnens skull, går väl med 
för matsäckens.



Brukspatronen skrattade så, att det genljöd över den tysta gården. Han gav 
betjänten en speciedaler för svaret.



-Säg nu till dotter min, att jag är här för att hämta henne! Hon ska inte 
behöva frysa. Jag har kursläde och en vargskinnspäls att svepa om henne.



-Behagar inte patron stiga in?



-Tack, du! Jag sitter bra som jag sitter.



Karlen försvann, och brukspatronen började sin väntan.



Den dagen var han i sådant strålande humör, att ingenting kunde 
förtreta honom. Han hade nog tänkt, att han skulle få vänta litet på 
Marianne, kanske hon inte en gång var uppstigen. Han fick roa sig med att 
se sig om så länge.



Det hängde vid taklisten en lång istapp, som solskenet hade ett gruvligt 
besvär med. Det började uppifrån, smälte lös en droppe och ville sedan ha 
denna att falla till jorden längs istappen. Men innan den hann halvvägs, 
var den stelnad på nytt. Och solskenet gjorde alltjämt nya försök och 
misslyckades alltjämt. Men äntligen var det en fribytare till stråle, som 
hängde sig fast i istappens spets, en liten en, som lyste och gnistrade av 
iver, och rätt som det var, hade den nått sitt mål, en droppe föll 
klingande till marken.



Brukspatronen såg på och skrattade.



-Du var inte så dum, du, sade han till solstrålen.



Gården var tyst och ödslig. Inte ett ljud hördes i det stora huset. Men 
brukspatronen blev inte otålig. Han visste, att kvinnor behöva mycken tid 
på sig, innan de bli i ordning.



Han satt och såg på duvslaget. Fåglarna hade galler för gluggen. De voro 
instängda, så länge vintern varade, för att höken inte skulle utrota dem. 
Tid efter annan kom en duva och stack sitt vita huvud ut mellan maskorna.



-Hon väntar på våren, sade Melchior Sinclaire. Men hon får ha tålamod än 
så länge.



Duvan kom så regelbundet, att han tog upp klockan och gav akt på henne med 
uret i hand. Precis var tredje minut stack hon ut huvudet.



-Nej, min lilla vän, sade han, tror hon våren blir färdig på tre minuter? 
Hon får lära sig vänta.



Och vänta fick han själv, men han hade god tid.



Hästarna skrapade först otåligt i snön, men så blevo de sömniga av att stå 
och blinka i solskenet. De lutade samman sina huvuden och sovo.



Kusken satt rak på bocken med piska och tömmar i hand och ansiktet vänt 
rätt mot solen och sov, sov, så att han snarkade.



Men brukspatronen sov inte. Han hade aldrig varit mindre betänkt på att 
sova. Sällan hade han haft nöjsammare timmar än under denna glada väntan. 
Marianne hade varit sjuk. Hon hade inte kunnat komma förr, men nu 
skulle hon komma. Å, naturligtvis skulle hon det. Och allt skulle bli gott 
igen.



Nu kunde hon ju förstå, att han inte var ond på henne. Han hade ju kommit 
själv med två hästar och kursläde.



Borta på flustret utanför bikupan satt en talgoxe i färd med ett riktigt 
sataniskt knep. Han skulle ha sig middag förstås, och rätt som det var, 
knackade han mot flustret med sin lilla skarpa näbb. Men inne i kupan 
hängde bien i en stor, mörk pung. Allt är i den strängaste ordning, 
skaffarna dela ut matransonerna, munskänken springer från mun till mun med 
nektar och ambrosia. De, som hänga innerst, byta under beständigt krälande 
plats med de yttre, på det att värme och bekvämlighet må jämnt fördelas.



Då höra de talgoxens knackning, och hela kupan blir ett surrande av 
nyfikenhet. Är det vän, eller är det fiende? Är det en fara för samhället? 
Drottningen har dåligt samvete. Hon kan inte vänta i lugn och ro. Månne 
det är mördade drönares vålnader, som spöka där ute?



-Gå ut och se vad det är! befaller hon syster portvakterskan. Och denna 
går. Med ett "Leve drottningen!" störtar hon ut, och hej! där är talgoxen 
över henne. Med framsträckt hals och av iver darrande vingar griper han 
henne, krossar henne, äter henne, och ingen bär bud om hennes öde in till 
härskarinnan. Men talgoxen börjar åter knacka, och bidrottningen fortfar 
att sända ut sina portvaktare, och alla försvinna de. Ingen kommer åter 
för att tala om vem som har knackat. Hu, det blir hemskt inne i den mörka 
kupan! Hämndlystna andar driva sitt spel där utanför. Den som blott vore 
utan öron! Den som blott kunde låta bli att vara nyfiken! Den som blott 
kunde vänta i ro!



Den store Melchior Sinclaire skrattade, så att han fick tårar i ögonen, åt 
de dumma kvinnfolken inne i kupan och åt den kvicka, gulgröna kanaljen där 
utanför.



Det är ingen konst att vänta, när man är fullt säker på sin sak och när 
det finns så mycket att förströ tankarna med.



Där kommer den stora gårdshunden. Han smyger fram på de yttersta 
tåspetsarna, håller ögonen mot marken och svänger smatt med svansen, som 
om han ämnade sig åstad i det likgiltigaste ärende. Med ens börjar 
han ivrigt gräva i snön. Helt visst har den gamla skälmen där gömt 
orättfånget gods.



Men just som han lyfter huvudet för att titta efter om han nu kan förtära 
det i ro, blir han helt snopen vid att se två skator framför sig.



-Tjuvgömmare! säga skatorna och se ut som samvetet självt. Vi är 
polisbetjänter, vi. Hit med tjuvgodset!



-Å, tyst, era rackare! Jag är gårdsfogden.



-Just den rätta! håna de.



Hunden kastar sig över dem, och de fly med tröga vingslag. Hunden rusar 
efter, hoppar och skäller. Men medan han jagar den ena, är den andra redan 
tillbaka. Hon flyger ner i hålet, sliter i köttstycket, men orkar inte 
lyfta det. Hunden rycker till sig köttet, håller det mellan tassarna och 
biter i det. Skatorna sätta sig tätt framför honom och säga elakheter. Han 
bligar bistert på dem, medan han äter, och när det blir alltför galet, 
rusar han upp och driver bort dem.



Solen började sjunka ner mot de västra bergen. Den store brukspatronen såg 
på sin klocka. Den var tre. Och mor, som hade haft middagen färdig klockan 
tolv!



I detsamma kom betjänten ut och anmälde, att fröken Marianne önskade tala 
med honom.



Brukspatronen lade vargskinnspälsen över armen och gick i strålande humör 
uppför trappan.



När Marianne hörde hans tunga steg i trapporna, visste hon inte ännu om 
hon skulle följa honom hem eller inte. Hon visste bara, att hon måste ha 
ett slut på denna långa väntan.



Hon hade hoppats, att kavaljererna skulle komma hem, men de kommo inte. Då 
fick hon själv laga, att allt detta toge slut. Hon stod inte ut längre.



Hon hade tänkt, att han i vredesmod skulle fara sin väg, när han hade 
väntat fem minuter, eller att han skulle slå in dörrarna eller försöka 
sätta eld på huset.



Men där satt han lugn och småleende och bara väntade. Hon hyste varken hat 
eller kärlek till honom. Men det fanns en inre röst hos henne, som liksom 
varnade henne för att än en gång ge sig i hans makt. Och dessutom ville 
hon hålla sitt ord till Gösta.

Om han hade somnat, om han hade talat, om han hade varit orolig, om 
han hade visat något tecken till tvekan, om han hade låtit köra vagnen 
bort i skuggan! Men han var bara tålamod och visshet.



Säker, så smittsamt säker, att hon skulle komma, bara han väntade.



Det värkte i hennes huvud. Det ryckte i varje nerv. Hon kunde inte få ro, 
så länge hon visste, att han satt där. Det var, som om hans vilja släpade 
henne bunden nedför trapporna.



Så skulle hon åtminstone tala med honom.



Innan han kom, lät hon dra upp gardinerna, och hon lade sig så, att hennes 
ansikte kom i full dager.



Därmed hade hon helt visst åsyftat att ställa honom på ett slags prov, men 
Melchior Sinclaire var en märklig man den dagen.



När han såg henne, gjorde han inte en åtbörd, gav inte till ett utrop. Det 
var, som om han inte hade sett någon förändring hos henne. Hon visste hur 
högt han hade dyrkat hennes fagra yttre. Men han lät inte märka någon 
sorg. Han behärskade hela sin varelse för att inte bedröva henne. Detta 
grep henne. Hon började förstå varför hennes mor alltjämt höll honom kär.



Han visade ingen tvekan. Han kom varken med förebråelser eller 
urskuldanden.



-Jag ska svepa om dig vargskinnspälsen, Marianne. Den är inte kall. Den 
har legat i mitt knä hela tiden.



I alla fall gick han fram till brasan och värmde den.



Sedan hjälpte han henne att resa sig från soffan, svepte pälsen om henne, 
hängde en schal över hennes huvud, drog ner den under armarna och knöt den 
på ryggen.



Hon lät det ske. Hon var viljelös. Det var gott att bli omhägnad, det var 
Ijuvligt att inte behöva vilja. Framför allt gott för den, som var så 
sönderplockad som hon, för den, som inte ägde en tanke eller en känsla, 
som var hennes egen.



Den store brukspatronen lyfte upp henne, bar henne ner i släden, slog upp 
kuren, stoppade fällen om henne och körde bort från Ekeby.



Hon slöt ögonen och suckade, dels av välbehag, dels av saknad. Hon 
lämnade livet, det verkliga livet, men så kunde det ju också vara detsamma 
för henne, hon, som inte kunde leva, blott spela.



Ett par dagar därefter ställde hennes mor om, att hon fick råka Gösta. Hon 
sände efter honom, medan brukspatronen gjorde sin långa promenad upp till 
timmerkörarna, och förde honom in till Marianne



Gösta kom in, men han varken hälsade eller talade. Han blev stående nere 
vid dörren och såg mot golvet som en genstörtig pojke.



-Men, Gösta! utbrast Marianne. Hon satt i sin länstol och såg på honom 
halvt road.



-Ja, så heter jag.



-Kom hit, kom ända fram till mig, Gösta!



Han gick sakta fram till henne, men lyfte inte ögonen.



-Kom närmare! Fall på knä här!



-Herregud, vad ska allt detta tjäna till? utbrast han, men han lydde.



-Gösta, jag vill säga dig, att jag tror det var bäst, att jag kom tillbaka 
hem.



-Man får hoppas, att de inte mer ska kasta ut fröken Marianne i snödrivan.



-O, Gösta, tycker du inte om mig mer? Tycker du, att jag är för ful?



Han drog ner hennes huvud och kysste henne, men han såg lika kall ut.



Hon var egentligen road. Om han behagade vara svartsjuk på hennes 
föräldrar, vad mer? Det måtte väl gå över. Nu roade det henne att försöka 
återvinna honom. Hon visste knappt varför hon ville hålla honom kvar, men 
hon ville det. Hon tänkte på att han dock för en enda gång hade lyckats 
befria henne från henne själv. Han var väl den ende, som skulle kunna göra 
det än en gång.



Och nu började hon tala, ivrig att återvinna honom. Hon sade, att det inte 
hade varit hennes mening att för alltid överge honom, men för en tid 
måste de för syns skull bryta sin förbindelse. Han hade ju själv kunnat 
se, att hennes far stod på vansinnets tröskel, att hennes mor gick i 
ständig livsfara. Han måste ju förstå, att hon hade varit tvungen att fara 
hem.



Då bröt hans vrede ut i ord. Hon behövde inte göra sig till. Han ville 
inte längre vara hennes lekboll. Hon hade övergivit honom, så snart hon 
hade fått fara hem, och han kunde inte älska henne mer. När han i förrgår 
kom hem från jakten och fann henne borta utan en hälsning, utan ett ord, 
då hade hans blod stelnat i ådrorna, han hade varit nära att dö av sorg. 
Han kunde inte älska den, som hade gjort honom så stor smärta. Hon hade 
för resten aldrig älskat honom. Hon var en kokett, som ville ha någon, som 
kysste och smekte henne också här i hemtrakten, det var allt.



Trodde han då, att hon brukade låta ungherrar smeka sig?



Å ja, det trodde han nog. Kvinnorna voro inte så heliga, som de sågo ut. 
Själviskhet och koketteri från början till slut! Nej, om hon hade vetat 
hur han kände det, när han kom hem från jakten! Det var, som om han hade 
vadat i isvatten. Han skulle aldrig övervinna den smärtan. Den skulle 
följa honom genom hela livet. Han kunde aldrig bli människa mer.



Hon försökte förklara för honom hur allt hade gått till. Hon sökte påminna 
honom om att hon alltjämt var trogen.



Ja, det var detsamma, för nu älskade han henne inte mer. Nu hade han 
genomskådat henne. Hon var självisk. Hon älskade honom inte. Hon hade rest 
utan att ge honom en hälsning.



Oupphörligt kom han tillbaka till detta. Hon nära nog njöt av uppträdet. 
Ond kunde hon inte bli. Hon förstod hans vrede så väl. Någon verklig 
brytning fruktade hon inte heller. Till sist blev hon dock orolig Hade det 
verkligen inträtt ett sådant omslag hos honom, att han inte mer kunde 
tycka om henne?



-Gösta! sade hon. Var jag självisk, när jag gick till Sjö efter majoren? 
Jag mindes nog, att de hade kopporna där. Inte heller är det gott att gå 
ute i tunna skor i köld och snö.



-Kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och välgärningar, sade 
Gösta.

-Du vill då, att vi ska vara främlingar för varandra hädanefter, 
Gösta?



-Det vill jag.



-Gösta Berling är mycket ombytlig.



-Man brukar beskylla mig för dylikt.



Han var kall, omöjlig att värma, och egentligen var hon själv ännu 
kallare. Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela 
förälskad.



-Gösta! sade hon, i det hon gjorde ännu ett bemödande. Jag har aldrig med 
min vilja förorättat dig, om det än kan se så ut. Jag ber dig: förlåt mig!



-Jag kan inte förlåta dig.



Hon visste, att om hon hade ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom 
åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon 
försökte i alla fall. Hon ville inte förlora honom.



-Gå inte, Gösta! Gå inte i vrede! Tänk på hur ful jag har blivit! Ingen 
kan älska mig mer.



-Jag gör det inte heller, sade han. Du får finna dig i att se ditt hjärta 
förtrampas, du som andra.



-Gösta, jag har aldrig kunnat älska någon annan än dig. Förlåt mig! Överge 
mig inte! Du är den ende, som kan frälsa mig från mig själv.



Han sköt henne ifrån sig.



-Du talar inte sanning, sade han med isande lugn. Jag vet inte vad du vill 
mig, men jag ser, att du ljuger. Varför vill du hålla kvar mig? Du är så 
rik, att friare aldrig ska saknas dig.



Därmed gick han.



Och inte förr hade han stängt dörren, än saknaden och smärtan i hela sitt 
majestät höllo sitt intåg i Mariannes hjärta.



Det var kärleken, hennes eget hjärtas barn, som kom fram ur den vrå, dit 
isögonen hade förvisat honom. Han kom, den efterlängtade nu, när det var 
för sent. Nu trädde han fram, allvarlig och allsmäktig, och saknad och 
smärta uppburo hans konungamantel.



När Marianne kunde med verklig visshet säga till sig själv, att Gösta 
Berling hade övergivit henne, erfor hon en rent kroppslig smärta, så 
förfärlig, att hon nästan bedövades. Hon 
tryckte sina händer mot hjärtat och satt i 
timtal på samma ställe, kämpande med tårlös sorg.



Och det var hon själv, som led, inte en främling, inte en skådespelerska. 
Hon själv var det.



Varför hade hennes far kommit och skilt dem åt? Hennes kärlek hade ju inte 
varit död. Det var blott i sitt svaghetstillstånd efter sjukdomen, som hon 
inte hade kunnat erfara hans makt.



O Gud, o Gud, att hon hade förlorat honom! O Gud, att hon hade vaknat så 
sent!



Ah, han var den ende, han var hennes hjärtas behärskare! Av honom kunde 
hon tåla allt. Hårdhet och onda ord från honom böjde henne blott till 
ödmjuk kärlek. Om han hade slagit henne, skulle hon som en hund ha krupit 
fram till honom och kysst hans hand.



Hon ryckte till sig penna och papper och skrev med förfärlig iver. Först 
skrev hon om sin kärlek och saknad. Sedan bad hon, inte om hans kärlek, 
endast om hans förbarmande. Det var något slags vers hon skrev.



Hon visste inte vad hon skulle göra för att skaffa sig lindring i denna 
dova smärta.



När hon hade slutat, tänkte hon, att om han finge se detta, så skulle han 
dock tro, att hon älskade honom. Nå, varför skulle hon inte sända det 
skrivna till honom? Nästa dag skulle hon sända av det, och hon trodde nog, 
att det skulle föra honom åter till henne.



Nästa dag gick hon i ångest och strid med sig själv. Vad hon hade skrivit, 
föreföll henne så ömkligt och dumt. Det hade varken rim eller meter. Det 
var bara prosa. Han skulle väl bara skratta åt sådana verser.



Hennes stolthet vaknade också. Om han inte älskade henne mer, då var det 
en så förskräcklig förnedring att tigga om hans kärlek.



Stundom kom klokheten och sade henne, att hon borde vara glad, att hon 
hade sluppit ut ur förbindelsen med Gösta och alla de bedrövliga 
förhållanden, som den skulle dra med sig.



Hennes hjärtas kval voro dock så förskräckliga, att känslorna till 
sist fingo råda. Tre dagar efter den, då hon hade blivit medveten om sin 
kärlek, hade hon fått verserna inlagda och Gösta Berlings namn skrivet på 
omslaget. De blevo dock inte avsända Innan hon hade funnit en lämplig 
hudbärare, hade hon fått höra sådana ting om Gösta Berling, att hon insåg, 
att det redan var för sent att vinna honom tillbaka.



Men det blev hennes livs sorg, att hon inte hade sänt av de verserna i 
tid, medan hon hade kunnat vinna honom.



All hennes smärta knöt sig fast vid denna punkt: "Om jag inte hade dröjt 
så länge, om jag inte hade dröjt så många dagar!"



Livets lycka eller åtminstone livets verklighet skulle de ha vunnit henne, 
dessa skrivna ord. Hon var viss om att de skulle ha fört honom tillbaka 
till henne.



Sorgen kom dock att göra henne samma tjänst som kärleken. Den gjorde henne 
till en hel människa, mäktig att hänge sig så åt gott som ont. Sjudande 
känslor strömmade fritt genom hennes själ utan att hämmas av 
själviakttagelsens iskyla. Så blev hon ock, trots sin fulhet, mycket 
älskad.



Dock säger man, att hon aldrig glömde Gösta Berling. Hon sörjde honom så, 
som man sörjer ett förspillt liv.



Och hennes stackars verser, som en tid blevo mycket lästa, äro för länge 
sedan glömda. Dock te de sig sällsamt rörande, så som jag ser dem, skrivna 
på gulnat papper, med bleknat bläck och en tät, prydlig handstil. Det är 
en hel levnads saknad knuten till dessa arma ord, och jag skriver av dem 
med en viss mystisk bävan, som om det bodde hemliga krafter i dem.



Jag ber er läsa dem och tänka på dem. Vem vet vad makt de hade haft, om de 
hade blivit avsända? De äro dock lidelsefulla nog för att bära vittne om 
en sann känsla. Kanske hade de kunnat föra honom åter till henne.



De äro bevekande nog, ömma nog i sin tafatta formlöshet. Ingen kan önska 
dem annorlunda. Ingen kan vilja se dem insnörda i rimmets och meterns 
bojor, och dock är det så vemodsfullt att tänka, att kanske just denna 
ofullkomlighet hindrade henne från att sända dem i tid.



Jag ber er läsa dem och älska dem. Det är en människa stadd i stor nöd, 
som har skrivit dem.

Barn, du har älskat, men aldrig mer skall du smaka kärlekens fröjd. 
Lidelsens storm har skakat din själ. Var glad, du är gången till ro! Ej 
mer skall du vräkas i tornhög fröjd. Var glad, du är gången till ro! Ej 
mer skall du sänkas till smärtans djup, o, aldrig mer!



Barn, du har älskat, men aldrig mer lågar i flammor din själ. Du var som 
ett fält av torkat gräs, du fylldes av eld för en kort sekund. För 
vältrande rökmoln och flingor av kol flydde himmelens fåglar med höga 
skrän. Må de vända hem! Du ej brinner mer, kan ej brinna mer.



Barn, du har älskat, men aldrig mer skall du höra kärlekens röst. Ditt 
hjärtas krafter som trötta barn, vilka sitta på skolans hårda bänk, längta 
ut till frihet och lekar, men ingen kallar dem mer. De sitta som en 
kvarglömd postering, ingen kallar dem mer.



Barn, den ende är gången och med honom all kärlek och kärleks fröjd. Han, 
som du älskat så, som om han lärt dig att med vingar flyga i luftens rymd. 
Han, som du älskat så, som om han skänkt dig den enda säkra platsen i 
översvämmad by, han är gången, han, som ensam förstod öppna ditt hjärtas 
dörr.

Jag vill bedja dig om en enda ting, du min älskade: Lägg aldrig uppå 
mig hatets börda! Det svagaste av allt svagt är det ej ett människohjärta? 
Hur ville det leva under den sargande tanken, att det vore en annan till 
plåga?



O min älskade, ville du mörda mig, skaffa dig ingen dolk, köp ej gift 
eller rep! Men låt mig blott veta, att du vill se mig försvinna från 
jordens grönskande ängder, från livets riken, och jag skall sjunka i 
graven.



Du gav mig livets liv. Du mig kärlek gav. Och du tar din gåva igen. O, jag 
vet det väl. Men byt den icke i hat! Jag älskar ändock att leva. O, minns 
det! Men jag vet jag skall dö under hatets börda.



12 Tionde kapitlet Unga grevinnan.



Unga grevinnan sover till klockan tio om morgonen och vill var dag se 
färskt bröd på frukostbordet. Unga grevinnan syr tambursöm och läser 
poesi. Hon förstår intet av vävning och matlagning. Unga grevinnan är 
bortskämd.



Men unga grevinnan är glad och låter sin munterhet lysa över allt och 
alla. Man förlåter henne så gärna den långa morgonsömnen och det färska 
brödet, ty hon slösar med välgärningar mot de fattiga och är vänlig mot 
var man.



Unga grevinnans far är en svensk adelsman, som har bott i Italien hela 
sitt liv, kvarhållen där av det vackra landet och av en av det vackra 
landets sköna döttrar. När greve Henrik Dohna reste i Italien, hade han 
blivit mottagen i denne ädlings hem, gjort bekantskap med hans döttrar, 
gift sig med en av dem och fört henne med sig till Sverige.



Hon, som alltid hade kunnat svenska och blivit uppfostrad till att älska 
allt svenskt, trives väl uppe i björnlandet. Hon svänger om så glatt i den 
långdans av nöjen, som virvlar runtom Lövens långa sjö, att man kunde tro, 
att hon alltid hade levat där uppe. Litet nog förstår hon emellertid vad 
det vill säga att vara grevinna. Det finns ingen ståt, ingen stelhet, 
ingen nedlåtande värdighet hos denna unga, glada varelse.



De gamla herrarna voro de, som tyckte mest om unga grevinnan. Det var 
märkvärdigt vilken framgång hon hade hos gamla herrar. När de hade sett 
henne på en bal, så kunde man vara viss om att de allesammans, både 
lagmannen i Munkerud och prosten i Bro och Melchior Sinclaire och kaptenen 
på Berga, skulle förklara för sina hustrur i djupaste förtroende, att om 
de hade råkat unga grevinnan för fyrtio eller trettio år sedan . . .



-Ja, då var hon visst inte född, säga de gamla fruarna.

Och nästa gång de råkas, bry de unga grevinnan för att hon tar de 
gamla herrarnas hjärtan ifrån dem.



De gamla fruarna se henne med en viss ängslan. De komma så väl ihåg 
grevinnan Märta. Lika glad och god och älskad hade hon varit, när hon 
första gången kom till Berga. Och av henne hade det endast blivit en 
fåfäng och nöjeslysten kokett, som numera icke förmådde tänka på någonting 
annat än sina förströelser. "Om hon bara hade en man, som kunde hålla 
henne till arbete!" säga de gamla fruarna. "Om hon bara kunde sätta upp 
vävar!" Ty att sätta upp vävar, det tröstar för all sorg, det slukar alla 
intressen, det har varit många kvinnors räddning.



Unga grevinnan vill gärna bli en bra husmor. Hon vet intet bättre än att 
som en lycklig hustru bo i ett gott hem, och ofta kommer hon på de stora 
bjudningarna och slår sig ner hos de gamla.



-Henrik vill så gärna, att jag ska lära mig bli en duglig husmor, säger 
hon, liksom hans mor är. Lär mig hur man sätter upp vävar!



Då höja de gamla en tvåfaldig suck, för det första över greve Henrik, som 
kan tro, att hans mor var en duglig husmor, och för det andra över 
svårigheten att inviga denna unga, okunniga varelse i så invecklade ting. 
Man behöver bara tala vid henne om pasma och solv, om skaft och vinklar, 
om entränning och tuskaft, för att det ska löpa runt i hennes huvud, än 
mera då, när talet blir om korndräll och gåsöga och vandringsman.



Ingen, som ser unga grevinnan, kan låta bli att undra över varför hon har 
gift sig med den dumme greve Henrik.



Stackars den, som är dum! Det är synd om honom, var han är. Och mest synd 
är det om den, som är dum och bor i Värmland.



Allaredan finns det många historier om greve Henriks dumhet, och han är 
inte mer än några och tjugu år gammal. Man kan tala om hur han underhöll 
Anna Stjärnhök på ett slädparti för några år sedan.



-Du är vacker, du Anna, sade han.



-Du pratar, Henrik.

-Du är den vackraste i hela Värmland.



-Det är jag visst inte.



-Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.



-Ack, Henrik, det är jag inte heller.



-Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du då inte neka.



Nej, det kunde hon inte.



Ty greve Henrik är inte vacker, han. Han är lika ful som dum. De bruka 
säga om honom, att det huvud, som sitter på hans tunna hals, har gått i 
arv inom släkten i ett par hundra år. Det är därför hjärnan är så utnött 
hos den sista arvingen. "Det är ju klart, att han inte har något eget 
huvud", säger man. "Han har lånat far sins. Han törs ju inte böja på det. 
Han är rädd för att mista det. Han har ju allaredan gul hy och rynkor i 
pannan. Huvudet har nog varit i bruk hos både far och farfar. Varför 
skulle annars håret vara så tunt och läpparna så blodlösa och hakan så 
spetsig?"



Ständigt har han spektakelmakare omkring sig, som locka honom att säga 
dumheter och sedan bevara dem, sprida ut dem, hjälpa upp dem.



Lycka är det för honom, att han inte märker något. Han är högtidlig och 
värdig i allt sitt uppträdande. Kan han tänka sig, att andra inte också 
äro det? Värdigheten har satt sig i kroppen på honom, han rör sig avmätt, 
han går rak, han vrider aldrig på huvudet, utan att hela kroppen följer 
med.



Han hade varit i Munkerud på besök hos lagmannens för några år sedan. 
Ridande hade han kommit, burit hög hatt, gula byxor och blanka stövlar och 
suttit styv och stolt i sadeln. Vid ankomsten gick allt väl. Men när han 
skulle rida bort igen, hände sig, att en av de nedhängande kvistarna i 
björkallen slog av honom hatten. Han steg av, satte på sig hatten och red 
åter fram under samma kvist. Åter blev hatten avslagen. Det upprepades 
fyra gånger.



Lagmannen gick till sist fram till honom och sade:



-Om bror skulle rida på sidan om kvisten nästa gång?



Femte gången kom han lyckligen förbi kvisten.



Men det är dock så, att unga grevinnan tycker om honom i trots av hans 
gammalmanshuvud. Hon visste ju inte, att han i sitt eget land omgavs 
av en sådan dumhetens martyrgloria, när hon såg honom nere i Rom. Där ute 
hade det varit något av ungdomsglans över honom, och de hade blivit 
förenade under så ytterst romantiska omständigheter. Man skulle bara höra 
grevinnan berätta om huru greve Henrik måste enlevera henne. Munkar och 
kardinaler hade råkat i vrede över att hon hade velat överge sin moders 
religion, som hon förut hade tillhört, och bli protestant. Hela pöbeln 
hade varit i uppror. Hennes fars palats belägrades. Henrik förföljdes av 
banditer. Mor och syster bönföllo henne om att avstå från giftermålet. Men 
hennes far blev rasande över att det italienska packet skulle hindra honom 
att ge sin dotter åt vem han ville. Han befallde greve Henrik att enlevera 
henne. Och så, eftersom det var omöjligt för dem att bli vigda hemma, utan 
att det upptäcktes, så smögo sig hon och Henrik på bakgator och alla 
möjliga mörka vägar till svenska konsulatet. Och när hon där hade avsvurit 
sin katolska tro och blivit protestant, så blevo de ögonblickligen vigda 
och sända åstad norr ut i en raskt körd resvagn. "Det kunde inte hinnas 
med någon lysning, ser ni. Det kunde det rakt inte", brukar unga grevinnan 
säga. "Och det var ju dystert att bli vigd på ett konsulat och inte i en 
av de vackra kyrkorna, men annars hade Henrik fått vara utan mig. Där nere 
är alla så häftiga, både pappa och mamma och kardinaler och munkar, alla 
är häftiga. Det var därför allt måste gå så hemligt till, och om folket 
hade fått se oss smyga hemifrån, hade de säkert slagit ihjäl oss båda två 
bara för att rädda min själ. Henrik var naturligtvis redan hemfallen åt 
fördömelsen."



Men den unga grevinnan tycker om sin man, även sedan de ha kommit hem till 
Borg och leva ett lugnare liv. Hon älskar hos honom glansen av det gamla 
namnet och de bragdrika förfäderna. Hon tycker om att se hur hennes 
närvaro uppmjukar stelheten i hans väsen och att höra hur hans röst 
veknar när hon talar med honom. Och dessutom håller han av henne och 
skämmer bort henne och så är hon nu en gång gift med honom. Unga grevinnan 
kan just inte tänka sig, att en gift kvinna inte skulle tycka om sin man.



På visst sätt motsvarar han också hennes ideal av manlighet.

Han är rättrådig och sanningsälskande. Han har 
aldrig svikit sitt givna ord. Hon håller honom för en sann ädling.



Den åttonde i mars månad firar länsman Scharling sin födelsedag, och då 
färdas mycket folk uppför Broby backar. Människor från östan och västan, 
kända och okända, bjudna och objudna bruka då komma till länsmansgården. 
Alla äro välkomna. Alla finna nog av mat och dryckjom, och i balsalen 
finns svängrum nog för de danslystna från sju kyrksocknar.



Unga grevinnan kommer också, såsom hon kommer allestädes, där man kan 
vänta sig dans och lustighet.



Men den unga kvinnan är inte glad, när hon kommer. Det är, som om hon hade 
en förkänsla av att nu är det hennes tur att dras in i äventyrens vilda 
jakt.



På vägen har hon suttit och betraktat den sjunkande solen. Den gick ner 
från en himmel utan moln och efterlämnade inga guldkanter på lätta skyar. 
Gråblek skymningsluft, genomjagad av kalla stormilar, betäckte nejden.



Unga grevinnan såg hur dagen och natten kämpade och hur rädsla grep allt 
levande vid de väldigas strid. Hästarna hastade bort med det sista lasset 
för att snart komma under tak. Timmerhuggarna skyndade hem från skogen, 
pigorna från lagården. Vilddjuren tjöto i skogsbrynet. Dagen, människornas 
älskling, besegrades.



Ljuset slocknade, färgerna bleknade. Köld och fulhet var det enda hon såg. 
Vad hon hade hoppats, vad hon hade älskat, vad hon hade verkat, tycktes 
henne också inhöljas i skymningens gråa dager. Det var trötthetens, 
nederlagets, vanmaktens timme så för henne som för all naturen.



Hon tänkte på att hennes eget hjärta, som nu i sin sprittande fröjd höljde 
tillvaron i purpur och guld, hon tänkte på att detta hjärta kanske en gång 
skulle förlora sin kraft att lysa upp hennes värld.



"O, vanmakt, mitt eget hjärtas vanmakt!" sade hon till sig själv. 
"Kvävande gråa skymningsgudinna, en gång ska du bli härskarinna i min 
själ. Då ska jag se livet fult och grått, som det kanske också är, 
då ska mitt hår vitna, min rygg krökas, min hjärna förlamas.



I detsamma svängde släden in på länsmansgården, och som den unga grevinnan 
just då råkade se upp, föllo hennes ögon på ett gallerfönster i en 
flygelbyggnad och på ett bistert blickande ansikte där bakom.



Detta ansikte tillhörde majorskan på Ekeby och den unga kvinnan kände, att 
nu var hennes nöje förstört för den aftonen.



Det går väl an att vara glad, när man inte ser sorgen, blott hör den 
omtalas som en gäst i främmande land. Värre är det att bevara hjärtats 
glädje, när man står öga mot öga med nattsvart, bistert blickande nöd.



Grevinnan vet nog, att länsman Scharling har satt majorskan i häkte och 
att hon ska undergå rannsakning för de våldsbragder hon utförde på Ekeby 
samma natt, som den stora balen stod där. Men hon har just inte tänkt på 
att hon skulle hållas i förvar där på länsmansgården, så nära balsalen, 
att man därifrån kunde se in i hennes rum, så nära, att hon måste höra 
dansmusiken och det glada stojet. Och nu tar tanken på henne bort all 
grevinnans glädje.



Unga grevinnan dansar nog både vals och kadrilj. Hon är nog uppe både i 
menuetten och angläsen, men mellan danserna måste hon smyga fram till 
fönstret och se över till flygelbyggnaden Där är ljus i majorskans 
fönster, och hon kan se hur denna går fram och åter i sitt rum. Hon tycks 
aldrig vila, utan går ständigt.



Grevinnan har alls ingen glädje av dansen. Hon bara tänker på hur 
majorskan går fram och åter i sitt fängelse som ett fångat vilddjur. Hon 
undrar på att alla andra kunna dansa. Helt visst är det många, som äro 
lika upprörda som hon över att veta majorskan vara dem så nära, och dock 
är det ingen, som låtsar om något. Det bor ett fördragsamt folk i 
Värmland.



Men för varje gång hon har sett ut, röra sig hennes fötter tyngre i 
dansen, och skrattet vill fastna i hennes strupe.



Länsmannens hustru ger akt på henne, när hon stryker imman av fönsterrutan 
för att se ut, och kommer fram till henne.

-Ett sådant elände! Å, ett sådant elände detta är! viskar hon till 
grevinnan.



-Jag tycker det är nästan omöjligt att dansa i afton, viskar grevinnan 
tillbaka.



-Inte är det heller med min vilja, som vi har bal här, medan hon sitter 
där instängd, svarar fru Scharling Hon har varit i Karlstad hela tiden, 
sedan hon blev häktad. Nu ska rannsakningen snart ske med henne, och 
därför blev hon hitförd i dag. Inte kunde vi sätta henne i det usla häktet 
i tingshuset, utan hon fick vara i vävkammaren i flygeln. Hon skulle ha 
fått vara i mitt förmak, grevinna, om inte alla dessa människor hade 
kommit just i dag. Grevinnan känner henne knappast, men hon har varit som 
en mor och en drottning för oss alla. Vad ska hon tänka om oss, som dansar 
här, medan hon är i så stor nöd? Väl är det, att de flesta inte vet, att 
hon sitter där.



-Hon borde aldrig ha blivit häktad, säger unga grevinnan strängt.



-Nej, det är ett sant ord, men det var ingen annan råd, om inte ännu värre 
olyckor skulle ske. Inte var det någon, som förmenade henne att sätta eld 
på sina egna halmstackar och köra bort kavaljererna, men majoren strök ju 
omkring på jakt efter henne. Gud vet vad han hade tagit sig till, om hon 
inte hade blivit insatt. Scharling har fått lida mycken förargelse för att 
han häktade majorskan. Till och med i Karlstad var de missnöjda med honom, 
därför att han inte såg genom fingrarna med allt, som hände på Ekeby. Men 
han gjorde vad han trodde vara bäst.



-Men nu blir hon väl dömd? säger grevinnan.



-A nej, dömd blir hon inte. Majorskan på Ekeby blir nog frikänd, men det 
är ändå för mycket för henne, allt detta, som hon har måst bära i dessa 
dagar. Hon blir visst tokig. Grevinnan kan veta, en så stolt fru, hur kan 
hon tåla att behandlas som en brottsling? Jag tror, att det hade varit 
bäst, om hon hade fått gå fri. Hon hade kanske undkommit på egen hand.



-Släpp henne lös! säger grevinnan.



-Det kan ju envar annan göra än länsman eller hans hustru, viskar fru 
Scharling. Vi måste ju vakta henne, vi. Särskilt i natt, när så många av 
hennes vänner är här, sitter två karlar på vakt utanför dörren, och 
det är stängt och bommat om henne, så att ingen kan komma till henne. Men 
om någon toge ut henne, skulle vi bli så glada, både Scharling och jag.



-Kan jag inte få gå till henne? säger unga grevinnan.



Fru Scharling fattar henne ivrigt om handleden och för henne med sig ut. I 
förstugan kasta de över sig ett par schalar, och så skynda de över gården.



-Det är inte sagt, att hon talar till oss ens, säger länsmannens hustru. 
Men hon kan ändå se, att vi inte har glömt henne.



De komma in i flygelns första rum, där de två männen sitta och vakta vid 
den tillbommade dörren, och träda utan att hindras in till majorskan. Hon 
bor i ett stort rum, uppfyllt med vävstolar och annan redskap. Det 
begagnas egentligen till vävkammare, men det har galler för fönstret och 
starka lås för dörren för att i nödfall kunna användas till häkte.



Där inne fortfar majorskan att gå utan att ge synnerlig akt på dem.



Hon är stadd på en lång vandring i de dagarna. Hon kan inte minnas annat, 
än att hon går de tjugu milen till sin mor, som sitter där uppe i 
Älvdalsskogarna och väntar på henne. Hon har aldrig tid att vila. Hon 
måste gå. Rastlös brådska är över henne. Hennes mor är mer än nittio år. 
Hon ska snart vara död.



Hon har mätt upp golvets längd alnvis, och nu räknar hon varven, läggande 
hop alnarna till famnar och famnarna till halvmil och mil.



Tung och lång synes henne vägen, och dock vågar hon inte vila. Hon vadar 
fram genom djupa drivor. Hon hör de eviga skogarna susa över henne där hon 
går. Hon rastar i finnens pörte och i kolarens rishydda. Stundom, när 
ingen människa finns på flera mil, måste hon bryta sig kvistar till ett 
läger och vila under roten av en kullvräkt gran.



Och slutligen har hon nått målet, de tjugu milen äro slut, skogen öppnar 
sig, och röda boningshus stå på en snötäckt gård. Klarälven rusar 
skummande fram i en rad av små forsar, och på det välkända bruset hör hon, 
att hon är hemma.

Och hennes mor, som får se henne komma, tiggande, såsom hon har 
velat det, går henne till mötes.



När majorskan har kommit så långt, ser hon alltid upp, blickar omkring 
sig, ser den stängda dörren och vet var hon är.



Då undrar hon om hon håller på att bli tokig och sätter sig att tänka och 
vila. Men om en stund är hon i färd på nytt, sammanräknar alnar och famnar 
till halvmil och mil, håller små korta raster i finnpörtena och sover 
varken natt eller dag, förrän hon åter har tillryggalagt de tjugu milen.



Under hela den tid hon har suttit fången har hon nästan aldrig sovit.



Och de båda kvinnorna, som ha kommit för att se till henne, se på henne 
med ångest.



Den unga grevinnan ska sedan alltid minnas henne, sådan hon då gick där. 
Hon ser henne sedan ofta i sina drömmar och vaknar då upp från synen med 
ögonen våta av tårar och en klagan på läpparna.



Den gamla är ängsligt förfallen, håret ser tunt ut, och lösa tovor tränga 
sig ut ur den smala flätan. Ansiktet är slappt och insjunket, kläderna 
hänga oordnade och trasiga. Men med allt detta har hon kvar så mycket av 
den högt stående, allom bjudande härskarinnan, att hon inte inger 
medlidande blott, utan även vördnad.



Men vad grevinnan bäst mindes, var ögonen, insjunkna, inåtvända, inte ännu 
berövade allt förståndets ljus, men nästan färdiga att slockna och med en 
vildhetens gnista lurande på djupet, så att man måste fasa och frukta för 
att i nästa ögonblick ha den gamla över sig, med tänderna färdiga att 
bita, fingrarna att klösa.



De ha nu stått där en god stund, då majorskan med ens stannar inför den 
unga kvinnan och ser på henne med en sträng blick. Grevinnan tar ett steg 
baklänges och griper fru Scharlings arm.



Majorskans drag få med ens liv och uttryck, hennes ögon se ut i världen 
med fullt förstånd.



-Å nej, å nej, säger hon och småler, så illa är det ändå inte, min kära 
unga dam.

Hon bjuder dem nu sitta ner och sätter sig även själv. Hon tar an en 
air av gammaldags ståtlighet, känd från de stora kalasen på Ekehy och 
kungabalerna i landshövdingeresidenset i Karlstad. De glömma trasorna och 
häktet och se endast den stoltaste och rikaste frun i Värmland



-Min kära grevinna! säger hon. Vad kan förmå er att lämna dansen för att 
uppsöka en ensam gammal gumma som jag? Ni måtte vara mycket god.



Grevinnan Elisabet kan inte svara. Hennes röst är kvävd av rörelse. Fru 
Scharling svarar i hennes ställe, att grevinnan inte har kunnat dansa, 
därför att hon har tänkt på majorskan.



-Kära fru Scharling, svarar majorskan, är det nu så långt kommet med mig, 
att jag stör de unga i deras glädje? Ni ska inte gråta över mig, min kära 
unga grevinna, fortfor hon. Jag är en elak gammal kvinna, som förtjänar 
mitt öde. Ni håller det inte för rätt att slå sin mor?



-Nej, men ...



Majorskan avbryter henne och stryker det krusiga, ljusa håret upp ur 
hennes panna.



-Barn, barn, säger hon, hur kunde ni gå och gifta er med den dumme Henrik 
Dohna?



-Men jag älskar honom.



-Jag ser hur det är, jag ser hur det är, säger majorskan. Ett snällt barn 
och ingenting mer, gråter med de hedrövade och skrattar med de glada. Och 
tvungen att säga ja till den förste, som säger: "Jag älskar dig." Ja 
visst, ja. Gå nu in och dansa, mina kära unga grevinna! Dansa ni och var 
glad! Det finns ingenting ont i er.



-Men jag ville göra något för majorskan.



-Barn, säger majorskan högtidligt, det bodde en gammal kvinna på Ekeby, 
som höll himmelens vindar fångna. Nu är hon fängslad, och vindarna är 
fria. Är det underligt, att det går en storm genom landet?



Jag, som är gammal, har ser den förr, grevinna. Jag känner den. Jag vet, 
att den dånande Guds storm kommer över oss. An susar den fram över de 
stora rikena, än över de små, bortglömda samhällena. Guds storm glömmer 
ingen. Den kommer så över stora som över små. Det är grant att se 
Guds storm komma.



Guds storm, du välsignade Herrans väder, blås över jorden! Röster i 
luften, röster i vattnen, ljuden och förfären! Gören Guds storm dånande! 
Gören Guds storm skräckinjagande! Må stormbyarna dra ut över landet, 
störta fram mot vacklande väggar, bryta de lås, som har rostat, och de 
hus, som lutar till fall!



Ångest ska breda sig över landet. De små fågelnästena ska falla från sitt 
fäste på grenen. Hökboet i furans topp ska ristas till jorden med stort 
dån, och ända in till uvnästet i bergsskrevan ska vinden väsa med sin 
draktunga.



Vi tyckte, att allt var gott här hos oss, men det var inte så. Guds storm 
behövs nog. Jag förstår det, och jag klagar inte. Jag ville blott, att jag 
finge gå till min mor.



Hon faller med ens samman.



-Gå nu, unga kvinna! säger hon. Jag har inte tid mer. Jag måste gå. Gå nu, 
och akta er för dem, som rider på stormmolnen!



Därmed återtar hon sin vandring. Dragen slappas, blicken blir inåtvänd. 
Grevinnan och fru Scharling måste lämna henne.



Så snart de åter äro inne hos de dansande, går unga grevinnan rätt fram 
till Gösta Berling.



-Jag ska hälsa herr Berling från majorskan, säger hon. Hon väntar, att 
herr Berling ska ta henne ut ur fängelset.



-Då får hon också vänta, grevinna.



-Å, hjälp henne, herr Berling!



Gösta blickar mörkt framför sig.



-Nej, säger han, varför skulle jag hjälpa henne? Vad är jag henne för tack 
skyldig? Allt, vad hon har gjort för mig, har varit till mitt fördärv.



-Men, herr Berling ...



-Om hon inte hade funnits, säger han häftigt, sove jag nu där uppe i de 
eviga skogarna. Ska jag vara skyldig att våga livet för henne, därför att 
hon har gjort mig till kavaljer på Ekeby? Tror grevinnan, att det följer 
mycken berömmelse med det ämbetet?

Den unga grevinnan vänder sig ifrån honom utan att svara. Hon är 
ond.



Hon går till sin plats, tänkande bittra tankar om kavaljererna. Hit äro 
de komna med valthorn och fioler och ämna låta stråkarna gnida över 
strängarna, till dess taglet har nötts ut, utan att tänka på att de 
lustiga tonerna klinga över till den fångnas usla rum. Hit komma de för 
att dansa, till dess skosulorna bli till stoft, och tänka inte på att 
deras gamla välgörarinna kan se deras skuggor svänga förbi innanför de 
immade rutorna. Ack, vad världen blev grå och ful! Ack, vilken skugga 
nöden och hårdheten kastade över unga grevinnans själ!



Om en stund kommer Gösta för att bjuda upp henne till dans.



Hon nekar tvärt.



-Vill inte grevinnan dansa med mig? frågar han och blir mycket röd.



-Varken med er eller med någon annan av Ekeby kavaljerer, säger hon.



-Vi är då inte värdiga en sådan ära?



-Det är ingen ära, herr Berling. Men jag finner intet nöje i att dansa med 
dem, som glömmer alla tacksamhetens bud.



Gösta har redan svängt sig om på klacken.



Denna scen höres och ses av många. Alla ge grevinnan rätt. Kavaljerernas 
otacksamhet och hjärtlöshet mot majorskan har väckt allmän harm.



Men i de dagarna är Gösta Berling farligare än ett vilt djur i skogen. 
Alltsedan han kom hem från jakten och fann Marianne borta, har hans hjärta 
varit som ett ömt sår. Han har god lust att tillfoga någon en blodig 
oförrätt och att sprida sorg och kval i vida kretsar.



Vill hon ha det så, säger han till sig själv, då ska det också gå, som hon 
vill. Men hon får inte heller spara sitt eget skinn. Unga grevinnan tycker 
om enleveringar. Hon ska få sitt lystmäte Han har ingenting emot ett 
äventyr. I åtta dar har han gått och sörjt för en kvinnas skull. Det kan 
vara nog lång tid. Han kallar Beerencreutz, översten, och Kristian Bergh, 
den starke kaptenen, och den tröge kusin Kristofer, som aldrig tvekar 
inför ett vansinnigt äventyr, och lägger råd 
med dem om hur man ska hämnas kavaljersflygelns kränkta ära.



Så kommer gästabudets slut. En lång rad av slädar kör upp på gården. 
Herrarna ta på sig pälsarna. Damerna söka sina kläder i avklädningsrummets 
förtvivlade oreda.



Den unga grevinnan har haft brått att få lämna denna förhatliga bal. Hon 
är först färdig av damerna. Hon står leende mittpå golvet och ser på 
förvirringen, när dörren slås upp och Gösta Berling visar sig på tröskeln.



Ingen man har dock rätt att tränga in i detta rum. Gamla damer stå där i 
sitt tunna hår, sedan de ha lagt av de prydande mössorna. Och de unga ha 
vikit upp klänningskjolarna under pälsarna, för att de styva volangerna 
inte ska tryckas under färden.



Men utan att akta på de hejdande ropen störtar Gösta Berling fram till 
grevinnan och griper henne.



Och han lyfter henne i sina armar och rusar ur rummet ut i förstugan och 
därifrån ut på trappan med henne.



Inte kunde de överraskade kvinnornas skrik hejda honom. När de skynda 
efter, se de bara hur han kastar sig i en släde med grevinnan i famnen.



De höra kusken smälla med piskan och se hästen sätta av. De känna kusken, 
det är Beerencreutz. De känna hästen, det är Don Juan. Och i djupt 
bekymmer över grevinnans öde kalla de på männen.



Och dessa förspilla inte tiden med många frågor, utan störta till 
slädarna. Och med greven i spetsen jaga de efter kvinnorövaren.



Men han ligger i släden, fasthållande den unga grevinnan. All sorg har han 
glömt, och yr av äventyrets berusande fröjd sjunger han med full hals en 
visa om kärlek och rosor.



Tätt intill sig håller han henne tryckt, men hon gör intet försök att fly. 
Hennes ansikte ligger, vitt och förstenat, vid hans bröst.



Ack, vad ska en man göra, när han har ett blekt, hjälplöst ansikte 
så nära sig, när han ser det ljusa håret, som eljest skuggar den vita, 
strålande pannan, undanskjutet, och när ögonlocken ha tungt slutit sig 
över de gråa ögonens skälmska glitter?



Vad ska en man göra, när de röda läpparna blekna bort under hans ögon?



Kyssa, naturligtvis kyssa de bleknande läpparna, de slutna ögonen, den 
vita pannan.



Men då vaknar den unga kvinnan upp. Hon kastar sig undan. Hon är som en 
spänd fjäder. Och med hela sin kraft måste han kämpa med henne, för att 
hon inte ska kasta sig ur släden, tills han tvingar henne, kuvad och 
darrande, ner i slädens ena hörn.



-Se! säger Gösta då helt lugnt till Beerencreutz. Grevinnan är den tredje, 
som Don Juan och jag för bort denna vinter. Men de andra hängde kring min 
hals med kyssar, och hon vill varken kyssas av mig eller dansa med mig. 
Kan du bli klok på dessa kvinnor, Beerencreutz?



Men när Gösta körde från gården, när kvinnorna skreko och männen svuro, 
när dombjällrorna klingade och piskorna smällde och allt var rop och 
förvirring, blevo de män, som vaktade majorskan, underliga till mods.



"Vad står på?" tänkte de. "Vad skriker de för?"



Med ens slogs dörren upp, och en röst ropade åt dem:



-Hon är borta. Nu far han med henne.



De ut, springande som galningar, utan att se efter om det var majorskan 
eller vem det var, som var borta. Lyckan var med dem, så att de till och 
med kommo upp i en bortilande släde. Och de foro både länge och väl, innan 
de fingo veta vem man förföljde.



Men Bergh och kusin Kristofer gingo i god ro fram till dörren, sprängde 
låset och öppnade för majorskan.



-Majorskan är fri, sade de.



Hon kom ut. De stodo, raka som pinnar, på ömse sidor om dörren och sågo 
inte åt henne.



-Majorskan har häst och släde här utanför.



Hon gick då ut, satte sig i åkdonet och körde bort. Henne förföljde ingen. 
Ingen visste heller vart hon for.

Utför Broby backar skyndar Don Juan mot Lövens isbelagda yta. Den 
stolta springaren flyger fram. Stärkande iskall luft viner om de åkandes 
kinder. Bjällrorna klinga. Stjärnor och måne blänka. Snön ligger blåvit 
och skiner av sin egen glans.



Gösta känner poetiska tankar vakna inom sig.



-Beerencreutz, säger han, se, detta är livet. Så, som Don Juan ilar bort 
med denna unga kvinnan, så ilar tiden bort med människan. Du är 
nödvändigheten, som styr färden. Jag är begäret, som fängslar viljan. Och 
så ryckes hon, den maktlösa, allt djupare och djupare nedåt.



-Prata inte! ryter Beerencreutz. Nu kommer de efter oss.



Och med vinande piskslag eggar han Don Juan till allt vildare fart.



-Där är vargarna, här bytet! utropar Gösta. Don Juan, min gosse, tänk, att 
du är en ung älg! Störta fram genom busksnåren, vada genom myren, ta ett 
språng från fjällryggen ner i den klara sjön, sim över den med modigt 
upplyft huvud, och försvinn, försvinn i den täta granskogens frälsande 
dunkel! Spring, Don Juan, gamle kvinnorövare! Spring som en ung älg!



Fröjd fyller hans vilda hjärta vid den ilande farten. Jubelsång är för 
honom de förföljandes skrik. Fröjd fyller hans vilda hjärta, när han 
känner grevinnans kropp skaka av skräck, när han hör hennes tänder 
skallra.



Plötsligt lossnar det grepp av järn, varmed han har hållit henne. Han 
ställer sig upp i släden och svänger sin mössa.



-Jag är Gösta Berling, ropar han, herre till tiotusen kyssar och 
trettontusen kärleksbrev. Hurra för Gösta Berling! Ta honom den som kan!



Och i nästa ögonblick viskar han i grevinnans öra:



-Är inte farten god? Är inte färden kunglig? Bortom Löven ligger Vänern. 
Bortom Vänern ligger havet, överallt oändliga vidder av klar, blåsvart is 
och där bortom en strålande värld. Rullande tordön i den frysande isen, 
gälla rop bakom oss, stjärnskott i höjden och klingande bjällror framför 
oss! Framåt! Alltjämt framåt! Har ni lust att pröva den färden, unga, 
sköna dam?



Han har släppt henne fri. Hon stöter honom häftigt ifrån sig.



Nästa stund finner honom på knä vid hennes fötter.

-Jag är en usling, en usling! Grevinnan skulle inte ha retat mig. Ni 
stod där så stolt och fin och trodde aldrig, att en kavaljersnäve kunde nå 
er. Himmel och jord älskar er. Ni skulle inte öka deras börda, som himmel 
och jord föraktar.



Han rycker till sig hennes händer och för dem till sitt ansikte.



-Om ni ändå visste, säger han, vad det vill säga att veta sig vara en 
förkastad! Man frågar inte efter vad man gör. Nej, det gör man inte.



I samma ögonblick märker han, att hon inte har något på händerna. Han drar 
då ett par stora skinnvantar ur fickan och sätter på henne.



Därmed har han på en gång blivit alldeles lugn. Han sätter sig till rätta 
i släden, så långt från den unga grevinnan som möjligt.



-Grevinnan behöver inte vara rädd, säger han. Ser inte grevinnan vart vi 
far? Ni kan ju begripa, att vi inte törs göra er något ont.



Hon, som nästan hade varit från sina sinnen av fasa, ser nu, att de redan 
ha farit över sjön och att Don Juan strävar uppför de branta backarna vid 
Borg.



De stanna hästen utanför trappan till grevegården och låta den unga 
grevinnan stiga ur släden vid porten till sitt eget hem.



Men när hon omges av utskyndande tjänare, återfår hon mod och 
sinnesnärvaro.



-Ta vara på hästen, Andersson! säger hon till kusken. Dessa herrar, som 
har skjutsat mig hem, är väl så goda och stiger in en stund? Greven kommer 
strax.



-Som grevinnan önskar, säger Gösta och stiger genast ur släden. 
Beerencreutz kastar tömmarna ifrån sig utan ett ögonblicks tvekan. Men 
unga grevinnan går före dem och visar dem med illa dold skadefröjd in i 
salen.



Grevinnan hade nog väntat, att kavaljererna skulle tveka vid förslaget att 
invänta hennes man.



De visste då inte vilken sträng och rättrådig man han var. De fruktade 
inte för den räfst han skulle hålla med dem, som våldsamt hade 
gripit henne och tvingat henne att åka med dem. Hon ville höra honom 
förbjuda dem att någonsin mer sätta sin fot i hennes hem.



Hon ville se honom kalla in tjänarna för att utpeka kavaljererna som män, 
vilka de hädanefter aldrig skulle släppa inom Borgs portar. Hon ville 
höra honom uttala sitt förakt inte bara över det, som de hade gjort 
henne, utan också över deras handlingssätt mot den gamla majorskan, deras 
välgörarinna.



Han, som för henne var idel ömhet och undseende, han skulle resa sig i 
rättvis stränghet mot hennes förföljare. Kärleken skulle ge eld åt hans 
tal. Han, som beskyddade och aktade henne som ett väsen av finare art än 
envar annan, han skulle inte tåla, att råa män slogo ner på henne som 
rovfåglar på sparven. Hon glödde av hämndtörst.



Beerencreutz, översten med de täta, vita mustascherna, steg dock oförfärad 
in i matsalen och gick fram till brasan, som alltid skulle vara tänd, när 
grevinnan kom hem från en bjudning.



Gösta stannade i dunklet nere vid dörren och betraktade tyst grevinnan, 
medan betjänten befriade henne från ytterplaggen. Där han satt och såg på 
denna unga kvinna, blev han så glad, som han inte hade varit på många år. 
Det gick så klart upp för honom, det var honom så visst som en 
uppenbarelse, fastän han inte förstod hur han hade upptäckt det, att hon 
hade inom sig en den skönaste själ.



Än så länge låg den bunden och slumrade, men den skulle nog komma fram. 
Han blev så glad över att ha upptäckt all den renhet och fromhet och 
oskuld, som bodde innerst i henne. Han var nästan färdig att skratta åt 
henne för att hon såg så ond ut och stod med blossande kinder och 
sammandragna ögonbryn.



"Du vet inte hur mild och god du är", tänkte han.



Den sida av hennes väsen, som var vänd mot sinnevärlden, skulle aldrig 
göra hennes inre jag full rättvisa, tänkte han. Men Gösta Berling måste 
från denna stund vara hennes tjänare, såsom man måste tjäna allt skönt och 
gudomligt. Ja, det stod inte till att ångra, att han nyss hade farit fram 
så våldsamt mot henne. Om hon inte hade varit så rädd, om hon inte hade 
stött undan honom så häftigt, om han inte hade förnummit hur hela 
hennes väsen upprördes av hans råhet, så skulle han aldrig ha vetat 
vilken fin och ädel ande som bodde inom henne



Han hade inte kunnat tro det förr. Hon hade ju bara varit danslystnad och 
munterhet. Och så hade hon ju kunnat gifta sig med den dumme greve Henrik.



Ja, nu skulle han vara hennes slav till sin död, hund och trål, som kapten 
Kristian brukade säga, och ingenting mer.



Han satt där nere vid dörren, Gösta Berling, och höll med knäppta händer 
ett slags gudstjänst. Alltsedan den dagen, då han första gången kände 
inspirationens eldtunga flamma över sig, hade han inte erfarit en sådan 
helighet i sin själ. Han lät inte störa sig, fastän greve Dohna kom in med 
en mängd människor, som svuro och beskärmade sig över kavaljerernas 
upptåg.



Han lät Beerencreutz ta emot stormen. I makligt lugn stod den i många 
äventyr prövade framme vid spiseln. Han hade satt upp foten mot 
spiselgallret, stödde armbågen mot knäet och hakan mot handen och såg på 
de instormande.



-Vad ska nu allt detta betyda? röt den lille greven åt honom.



-Det betyder, sade han, att så länge det finns kvinnfolk på jorden, så 
Iänge finns det också fånar, som dansar efter deras pipa.



Den unge greven blev röd i ansiktet.



-Jag frågar vad detta betyder! upprepade han.



-Det frågar jag också, hånade Beerencreutz. Jag frågar vad det betyder, 
att Henrik Dohnas grevinna inte vill dansa med Gösta Berling.



Greven vände sig frågande mot sin hustru.



-Jag kunde det inte, Henrik! utbrast hon. Jag kunde inte dansa med honom 
eller någon av dem. Jag tänkte på majorskan, som de lät försmäkta i häkte.



Den lille greven rätade på sin stela kropp och sträckte upp sitt 
gammalmanshuvud.



-Vi kavaljerer, sade Beerencreutz, tillåter ingen att skymfa oss. Den, som 
inte vill dansa med oss, måste åka med oss.- Det har inte skett grevinnan 
någon skada, och därmed kan saken få vara slut.

-Nej! sade greven. Därmed kan den inte vara 
slut. Det är jag, som svarar för min hustrus gärningar. Nu frågar jag 
varför inte Gösta Berling vände sig till mig för att få upprättelse, när 
min hustru hade förolämpat honom.



Beerencreutz smålog.



-Jag frågar! upprepade greven.



-Man ber inte räven om lov att få dra huden av honom, sade Beerencreutz.



Greven lade handen på sitt smala bröst.



-Jag har ord om mig att vara en rättvis man, utbrast han. Jag kan döma 
över mina tjänare. Varför skulle jag inte kunna döma över min hustru? 
Kavaljererna har inte rätt att döma henne. Det straff, som de har 
tillämpat på henne, förintar jag. Det har aldrig funnits till, förstår ni, 
mina herrar. Det har aldrig funnits till.



Greven skrek ut orden i högsta falsett. Beerencreutz sände en snabb blick 
ut över församlingen. Det var inte en av de närvarande, Sintram och Daniel 
Bendix och Dahlberg och allt vad det kunde vara för ena, som hade följt 
med in, som inte stod och småmyste åt hur han lurade den dumme Henrik 
Dohna.



Unga grevinnan förstod inte genast. Vad var det, som skulle räknas för 
intet? Hennes ångest, kavaljerernas hårda grepp om hennes späda kropp, den 
vilda sången, de vilda orden, de vilda kyssarna, skulle detta inte finnas 
till? Fanns det denna kväll ingenting, över vilket den gråa 
skymningsgudinnan inte rådde?



-Men, Henrik ...



-Tyst! sade han. Och han rätade upp sig för att hålla strafftalet till 
henne. Ve dig, att du, som är kvinna, har velat sätta dig till domare över 
män! säger han. Ve dig, att du, som är min hustru, vågar förolämpa någon, 
vars hand jag gärna trycker! Vad har du att göra med att kavaljererna har 
satt majorskan i häkte? Hade de inte rätt? Aldrig kan du veta hur en man 
måste vredgas i djupet av sin själ, när han hör talas om kvinnors otro. 
Ämnar du själv vandra den onda vägen, efter du tar en sådan kvinnas 
försvar?



-Men, Henrik ...

Hon klagade som ett barn och sträckte ut armarna som för att avvärja 
de onda orden. Hon hade kanske aldrig förr hört sa hårda ord riktade till 
sig. Hon var så hjälplös bland dessa hårda män, och nu vände hennes enda 
försvarare sig mot henne. Aldrig mer skulle hennes hjärta ha kraft att 
lysa upp världen.



-Men, Henrik, det är ju du, som skulle skydda mig!



Gösta Berling var uppmärksam nu, när det var för sent. Han visste 
sannerligen inte vad han skulle göra. Han ville henne så väl. Men han 
vågade inte tränga sig mellan man och hustru.



-Var är Gösta Berling? sporde greven.



-Här! sade Gösta. Och han gjorde ett erbarmligt försök att skämta bort 
saken. Greven höll visst på att hålla tal, och jag somnade in. Vad säger 
greven, om vi skulle fara hem nu och låta er få gå och lägga er?



-Gösta Berling, eftersom min grevinna har nekat att dansa med dig, 
befaller jag, att hon kysser din hand och ber dig om förlåtelse.



-Min käre greve Henrik, sade Gösta småleende, det är ingen hand, som 
passar för en ung kvinna att kyssa. I går var den röd av blod från en 
skjuten älg, i natt svart av sot efter ett slagsmål med en kolare. Greven 
har fällt en ädel och högsinnad dom. Det är upprättelse nog. Kom, 
Beerencreutz!



Greven ställde sig i hans väg.



-Gå inte! sade han. Min hustru måste lyda mig. Jag vill, att min grevinna 
ska veta vart det leder att handla självrådigt.



Gösta stannade hjälplös. Grevinnan stod alldeles blek, men hon rörde sig 
inte.



-Gå! sade greven.



-Henrik, jag kan inte.



-Du kan, sade greven hårt. Du kan. Men jag vet vad du vill. Du vill tvinga 
mig att slåss med den mannen, därför att du i din nyckfullhet inte tycker 
om honom. Nåväl då, om du inte vill ge honom upprättelse, så ska jag det. 
Alltid är det kärt för er kvinnor, om män blir dödade för er skull. Du har 
begått felet, men vill inte försona det. Alltså måste jag göra det. Jag 
ska duellera, min grevinna. Om några timmar ska jag vara ett blodigt lik.

Hon gav honom en lång blick. Och hon såg honom sådan han var, dum, 
feg, uppblåst av högmod och fåfänga, den ömkligaste av människor.



-Lugna dig! sade hon. Och hon hade blivit kall som is. Jag ska göra det.



Men nu blev Gösta Berling rent utom sig.



-Grevinnan får inte! Nej, ni får inte! Ni är ju bara ett barn, ett svagt, 
oskyldigt barn, och ni skulle kyssa min hand! Ni har en så vit, skön själ. 
Jag ska aldrig mer komma er nära. Å, aldrig mer! Jag bringar död och 
fördärv över allt gott och skuldlöst. Ni ska inte röra vid mig. Jag ryser 
för er som eld för vatten. Ni får inte!



Han stack händerna bakom ryggen.



-Det gör mig ingenting mer, herr Berling. Numera gör det mig ingenting. 
Jag ber er om förlåtelse. Jag ber er, låt mig få kyssa er hand!



Gösta höll sina händer kvar på ryggen. Han översåg ställningen. Han 
närmade sig dörren.



-Om du inte tar emot den upprättelse, som min hustru bjuder, måste jag 
slåss med dig, Gösta Berling, och måste dessutom pålägga henne ett annat, 
svårare straff.



Grevinnan höjde på axlarna.



-Han är ju tokig av feghet, viskade hon. Låt det nu ske! Det betyder 
ingenting, att jag blir förödmjukad. Det är ju detta, som ni har velat 
hela tiden.



-Har jag velat det? Tror ni, att jag har velat det? Nå, om jag inte har 
några händer kvar att kyssa, så måste ni väl se, att jag inte har velat 
det, utbrast han.



Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog 
tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. Men i samma 
sekund fick Beerencreutz honom i nacken och slängde honom handlöst utåt 
golvet. Han snavade mot en stol och blev sittande. Han satt nästan och 
blygdes över ett så dumt tilltag. Skulle hon inte tro, att han blott hade 
velat göra det på skryt? Att göra så i det folkuppfyllda rummet måste ju 
ta sig ut som dumt skryt. Det hade inte varit en skymt av fara.



Innan han kunde tänka på att resa sig, låg grevinnan på knä bredvid 
honom. Hon fattade de röda, sotiga händerna och betraktade dem.



-Jag ska kyssa dem, kyssa dem, utbrast hon, så snart de inte är för ömma 
och onda! Och tårarna strömmade ur hennes c gon, medan hon såg 
brännblåsorna höja sig under den svedda huden.



Så blev han för henne som en uppenbarelse av en okänd härlighet. Att det 
dock ännu kunde ske sådana ting på jorden, att sådant kunde göras för 
henne! Nej, vilken man, vilken man var då inte denne, i stånd till allt, 
väldig i gott som i ont, stordådens man, de starka ordens, de lysande 
gärningarnas man! En hjälte, en hjälte, skapad av annat ämne än andra! 
Slav av en nyck, av stundens lust, vild och förskräcklig, men ägare av en 
rasande kraft, skyende intet.



Hon hade varit så betryckt hela kvällen, inte sett annat än sorg och 
grymhet och feghet. Nu var allt glömt. Unga grevinnan var åter glad över 
att vara till. Skymningsgudinnan var slagen. Unga grevinnan såg ljus och 
färger lysa upp världen.



Det var samma natt uppe i kavaljersflygeln.



Där ropade de ve och förbannelse över Gösta Berling. De gamla herrarna 
ville sova, men det var omöjligt. Han lät dem inte få ro. Fåfängt var det, 
att de drogo för sänggardinerna och släckte ljusen. Han bara pratade.



Nu lät han dem veta vilken ängel unga grevinnan var och hur han tillbad 
henne. Han skulle tjäna henne, dyrka henne. Han var nöjd nu med att alla 
hade övergivit honom. Nu kunde han ägna ett liv åt hennes tjänst. Hon 
föraktade honom naturligtvis Men han skulle vara nöjd med att ligga vid 
hennes fötter som en hund.



Hade de givit akt på Lagön ute i Löven? Hade de sett den söder ifrån, där 
den skrovliga klippan reser sig tvärbrant ur vattnet? Hade de sett den 
norr ifrån, där den sjunker mot sjön i sakta sluttning och där de smala 
sandreven, beväxta med stora, härliga granar, slingra sig fram i 
vattenbrynet och bilda de underbaraste småsjöar? Där uppe på den branta 
klipptoppen, varest ännu spillror efter en gammal sjörövarborg ligga 
kvar, skulle han bygga ett slott åt unga grevinnan, ett slott av marmor. 
Breda trappor, vid vilka vimplade båtar kunde landa, skulle huggas i 
berget ner till sjön. Där skulle finnas strålande salar och höga torn med 
förgyllda tinnar. Det skulle bli en passande bostad åt unga grevinnan. Det 
gamla trärucklet på Borgs udde var inte värt, att hon beträdde det en 
gång.



När han hade hållit på så en stund, började en och annan snarkning ljuda 
bakom de gulrutiga gardinerna. Men de flesta svuro och jämrade sig över 
honom och hans dårskaper.



-Människor, säger han då högtidligt, jag ser den gröna jorden betäckt av 
människoverk eller av spillror efter människoverk. Pyramiderna tynger 
jorden, Babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de gråa 
borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer har byggt, vad är 
det, som inte har fallit eller ska falla? O, människor, kasta mursleven 
och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud, och lägg er ner att 
bygga drömmarnas ljusa slott! Vad ska anden med tempel av sten och ler? 
Lär att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!



Därmed gick han skrattande till vila.



När grevinnan kort därpå fick veta, att majorskan var befriad, gjorde hon 
middagsbjudning för kavaljererna.



Därmed började hennes och Gösta Berlings långa vänskap.



13 Elfte kapitlet Spökhistorier.



O, sena tiders barn!



Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och 
nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga 
pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i 
stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från 
deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att 
breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar 
sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om 
flydda tider.



Stod så ett barn, som hade lyssnat till sagoberätterskan, till 
arbetskarlarna, till de gamla herrarna, vid fönstret i vinterkvällen, då 
såg det inga moln vid himlens rand, utan skyarna voro kavaljerer, som 
jagade över fästet i rangliga enspännare, stjärnorna voro vaxljusen, som 
tändes i den gamla grevegården på Borgs udde, och spinnrocken, som surrade 
i nästa rum, trampades av den gamla Ulrika Dillner. Ty barnets huvud var 
uppfyllt av de gamla tidernas människor. För dem levde och svärmade det.



Men skickades ett sådant barn, vars hela själ var mättad av sägner, över 
den mörka vinden in på handkammaren efter lin eller skorpor, då ilade de 
små fötterna, då kom det i flygande fart utför trappan genom förstugan och 
in i köket. Ty där uppe i mörkret hade det måst tänka på alla gamla 
historier det hade hört om den elake brukspatronen på Fors, om honom, som 
hade gått i förbund med djävulen.



Den elake Sintrams stoft vilar sedan länge på Svartsjö kyrkogård, men 
ingen tror, att hans själ har kallats till Gud, såsom det står på 
gravstenen.



Medan han levde, var han en av dem, till vilkas hem på långa, regniga 
söndagseftermiddagar en tung kaross, förspänd med svarta hästar, 
kunde komma körande. En mörkklädd, elegant herre stiger då ur vagnen och 
hjälper till att med kort och tärning fördriva de tröga timmarna, som i 
sin enformighet ha bragt husets herre till förtvivlan. Spelpartiet 
fortsättes till efter midnatt, och när den främmande reser i 
morgongryningen, lämnar han alltid efter sig någon olycksbringande 
avskedsgåva.



Så länge Sintram fanns på jorden, var han en av dem, vilkas ankomst bådas 
av andar. Skryml går före dem, deras vagnar rulla in på gården, deras 
piska smäller, deras röster ljuda på trappan, förstudörren öppnas och 
slutes. Hundar och människor vakna av larmet, så starkt är det, men det är 
dock ingen, som kommer. Det är bara skrymt, som går före dem.



Hu, dessa fasans människor, som de onda andarna söka! Vad kunde det väl 
vara för en stor, svart hund, som visade sig på Fors i Sintrams tid? Han 
hade förfärliga, gnistrande ögon och en bloddrypande tunga, som hängde 
långt ut ur det flämtande svalget. En dag, just när drängarna hade varit 
inne i köket och spisat middag, hade han krafsat på köksdörren, och alla 
pigorna hade skrikit av förfäran, men den störste och starkaste av 
drängarna hade tagit ett brinnande vedträ ur spisen, ryckt upp dörren och 
slängt det i hundens gap.



Då hade han flytt med ett förfärligt vrålande, lågor och rök hade stått 
honom ur munnen, gnistor virvlade omkring honom, och hans fotspår på vägen 
lyste som eld.



Och var det inte förskräckligt detta, att varje gång, då brukspatronen 
körde hem från en resa, så förbyttes dragarna för honom? Han for med 
hästar, men när han kom hem om nätterna, hade han alltid svarta tjurar för 
vagnen. Folket, som bodde bredvid landsvägen, såg de stora, svarta hornen 
avteckna sig mot natthimlen, när han reste förbi, och hörde djurens 
bölande och förfärades över den rad av gnistor, som klövar och vagnshjul 
framlockade ur det torra gruset.



Ja, nog behövde de små fötterna skynda för att komma över den stora, mörka 
vinden. Tänk, om något förfärligt, om den, vars namn man inte kan nämna, 
hade kommit fram där uppe ur en mörk vrå! Vem kunde vara säker? Det var 
inte bara de onda, som han visade sig för. Hade inte Ulrika Dillner sett 
honom? Både hon och Anna Stjärnhök kunde berätta om att de hade 
sett honom.



Vänner, människors barn, I som dansen, I som skratten! Jag ber er så 
hjärtligt, dansen varligt, skratten milt, ty det kan komma så mycken 
olycka åstad, om era tunnsulade sidenskor trampa på ömtåliga hjärtan i 
stället för på hårda plankor, och ert lustiga, silverklingande skratt kan 
jaga en själ till förtvivlan.



Det var säkerligen så, att de ungas fötter hade trampat för hårt på gamla 
Ulrika Dillner, och de ungas skratt hade ljudit för övermodigt i hennes 
öra, ty det kom med ens över henne en oemotståndlig längtan efter en gift 
kvinnas titlar och värdigheter. Hon sade äntligen ja till den elake 
Sintrams långa frieri, följde honom till Fors som hans hustru och levde 
skild från de gamla vännerna på Berga, de gamla kära bestyren och den 
gamla oron för dagligt bröd.



Det var ett parti, som gick hastigt och lustigt. Sintram friade vid 
jultiden, och i februari stod bröllopet. Det året bodde Anna Stjärnhök i 
kapten Ugglas hem. Hon var en god ersättning för gamla Ulrika, och denna 
kunde utan samvetskval dra ut och erövra frutiteln.



Utan samvetskval, men inte utan ånger. Det var inte något gott ställe hon 
flyttade till, de stora, tomma rummen voro fyllda av hemsk skräck. Så 
snart det blev mörkt, började hon rysa och förskräckas. Hon höll på att 
förgås av hemlängtan.



De långa söndagseftermiddagarna voro svårare än allt annat. De hade aldrig 
ett slut, varken de eller den långa rad av pinande tankar, som släpade sig 
fram genom hennes hjärna.



Så hände sig en dag i mars, då Sintram inte hade kommit hem från kyrkan 
till middagen, att hon gick in i salongen i övre våningen och satte sig 
vid klaveret. Det var hennes sista tröst Klaveret, med en flöjtspelare och 
en herdinna målade på det vita locket, var hennes eget, ärvt från hennes 
föräldrahem. För det kunde hon klaga sin nöd, det förstod henne.



Men är det inte både ömkligt och löjligt? Vet ni vad hon spelar? Bara en 
polska, och hon, som är så hjärtans bedrövad!

Hon kan inte något annat. Innan hennes fingrar 
stelnade kring visp och förskärarkniv, fick hon lära sig den enda polskan. 
Den sitter kvar i hennes fingrar, men hon kan inte något annat stycke, 
inte någon sorgmarsch, inte någon lidelsefull sonat, inte ens en klagande 
folkvisa, bara den polskan.



Den spelar hon, så ofta hon har något att anförtro åt det gamla klaveret. 
Hon spelar den, både när hon vill gråta och när hon vill le. När hon 
firade sitt bröllop, spelade hon den, och när hon hade kommit första 
gången i eget hem, och likaså nu.



De gamla strängarna förstå henne nog, hon är olycklig, olycklig.



En vägfarande, som drar förbi och hör polskan ljuda, kunde tro, att den 
elake brukspatronen höll bal för grannar och fränder, så muntert ljuder 
den. Det är en övermåttan käck och lustig melodi. Med den har hon i forna 
dagar spelat sorglösheten in och hungern ut på Berga gård. När den ljöd, 
skulle alla upp till dans. Den sprängde reumatismens band kring 
ledgångarna och narrade åttioåriga kavaljerer upp på golvet. Hela världen 
kunde vilja dansa efter den polskan, så lustigt låter den. Men den gamla 
Ulrika gråter.



Hon har trumpna, vresiga tjänare omkring sig och ilskna djur. Hon längtar 
efter vänliga ansikten och leende munnar. Det är denna hennes förtvivlade 
längtan, som den glada polskan ska tolka.



Människor ha svårt att lära sig, att hon är fru Sintram. Alla kalla henne 
mamsell Dillner. Se, det är meningen, att polskmelodien ska förklara 
hennes ånger över fåfängan, som lockade henne att jaga efter frutiteln.



Gamla Ulrika spelar, som om hon ville spränga strängarna. Det är så mycket 
att överrösta, jämmerrop av fattiga bönder, förbannelser av utpinade 
torpare, hånskratt av trotsiga tjänare och först och sist skammen, skammen 
att vara en ond mans hustru.



Vid dessa toner har Gösta Berling fört den unga grevinnan Dohna upp i 
dansen. Marianne Sinclaire och hennes många beundrare ha dansat efter den, 
och majorskan på Ekeby har rört sig i dess takt, när den vackre Altringer 
ännu levde. Hon ser dem par efter par, förenade i ungdom och 
skönhet, virvla förbi. Det gick en ström av munterhet från dem till henne, 
från henne till dem. Det var hennes polska, som kom deras kinder att 
glöda, deras ögon att stråla. Hon är skild från allt detta nu. Må polskan 
dåna! Så många minnen, så många ljuvliga minnen att överrösta!



Hon spelar för att döva sin ängslan. Hennes hjärta vill brista av 
förskräckelse, när hon ser den svarta hunden, när hon hör tjänarna viska 
om de svarta tjurarna. Hon spelar polskan om och om igen för att döva sin 
ängslan.



Då märker hon, att hennes man har kommit hem. Hon hör, att han kommer in i 
rummet och sätter sig i gungstolen. Hon känner så väl igen vaggningen, när 
meden knarrar mot golvtiljan, att hon inte ens ser sig om.



Alltunder det hon spelar, fortfar vaggningen. Nu hör hon inte mer tonerna, 
endast vaggningen.



Stackars gamla Ulrika, så utpinad, så ensam, så hjälplös, vilsekommen i 
fiendeland, utan en vän att klaga för, utan annan tröstare än ett 
skrällande klaver, som svarar henne med en polska!



Det är som ett gapskratt på en begravning, en dryckessång i en kyrka.



Alltunder det gungstolen fortfar att vagga, hör hon plötsligt hur klaveret 
skrattar åt hennes klagan, och hon slutar mitt i en takt. Hon reser sig 
och ser bort till gungstolen.



Men ögonblicket därpå ligger hon avsvimmad på golvet. Det var inte hennes 
man, som satt i gungstolen, utan en annan, den, som små barn inte våga 
nämna vid namn, den, som skulle skrämma dem till döds, om de mötte honom 
på den ödsliga vinden.







Kan den, vars själ har blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från 
deras välde? Nattvinden tjuter där ute, en fikus och en nerium piska 
balkongens pelare med sina styva blad, himlen välver sig mörk över de 
långsträckta bergen, och jag, som sitter ensam i natten och skriver, med 
lampan tänd och gardinen uppdragen, jag, som nu är gammal och borde 
vara klok, jag känner samma rysningar krypa uppför ryggraden, som när jag 
första gången hörde denna historia, och jag måste oupphörligen lyfta 
ögonen från arbetet för att se efter om inte någon har kommit in och gömt 
sig i vrån där borta. Jag måste se ut på balkongen för att ge akt på om 
inte ett svart huvud sticker upp över räckverket. Den viker aldrig ifrån 
mig, denna skräck, som väckes av de gamla historierna, när natten är mörk 
och ensligheten djup, och den blir mig till sist så övermäktig, att jag 
måste kasta pennan, krypa ner i min säng och dra täcket upp över ögonen.



Det var min barndoms stora, hemliga undran, att Ulrika Dillner överlevde 
den där eftermiddagen. Jag hade inte gjort det.



Lycka var det, att Anna Stjärnhök strax därefter kom åkande till Fors, att 
hon fann henne på salongsgolvet och väckte henne till liv igen. Men med 
mig hade det inte gått så väl. Jag hade redan varit död.



Jag vill önska er, kära vänner, att ni måtte slippa att se gamla ögons 
tårar. Eller att ni inte må stå hjälplösa, när ett grått huvud lutar sig 
intill ert bröst för att få stöd, eller när gamla händer knäppas kring era 
i tyst bön. Må ni slippa att se de gamla sänkta i sorg, som ni inte kan 
hugsvala!



Vad är dock de ungas klagan? De ha styrka, de ha hopp. Men vilket elände 
är det inte, när de gamla gråta, vilken förtvivlan, när de, som ha varit 
era unga dagars stöd, sjunka i maktlös klagan!



Där satt Anna Stjärnhök och lyssnade till gamla Ulrika, och hon såg ingen 
utväg för henne.



Den gamla grät och darrade. Hennes ögon voro vilda. Hon talade och talade, 
stundom så förvirrat, som om hon inte mer visste var hon befann sig. De 
tusen rynkorna, som genomfårade hennes ansikte, voro dubbelt så djupa som 
vanligt, löslockarna, som hängde ner över hennes ögon, raknade av tårarna, 
och hela den långa, magra gestalten skakade av snyftningar.



Slutligen måste Anna göra slut på jämmern. Hon hade sitt beslut färdigt. 
Hon ville föra henne med sig tillbaka till Berga.

Det var visserligen sant, att hon var Sintrams hustru, men på Fors 
kunde hon inte stanna. Brukspatronen skulle göra henne tokig, om hon bleve 
kvar hos honom. Anna Stjärnhök beslöt att föra bort gamla Ulrika.



Å, vad den stackarn gladdes och förfärades åt detta beslut! Men hon skulle 
visst inte våga lämna sin man och sitt hem. Han skulle kanske skicka den 
stora, svarta hunden efter henne.



Men Anna Stjärnhök övervann hennes motstånd, dels med gyckel, dels med 
hot, och om en halvtimme hade hon henne bredvid sig i släden. Anna körde 
själv, och gamla Disa drog släden. Föret var uselt, ty man var långt 
framme i mars, men det gjorde gamla Ulrika gott att åter åka i den kända 
släden efter den kända hästen, som hade varit trotjänare på Berga minst 
lika länge som hon.



Som hon hade ett gott humör och ett oförfärat sinne, denna gamla 
hushållsträl, slutade hon upp att gråta, när de foro förbi Arvidstorp, vid 
Högberg skrattade hon redan, och när de foro förbi Munkeby, höll hon på 
att berätta om hur det var i hennes ungdom, när hon tjänade hos grevinnan 
på Svaneholm.



De åkte nu in i de ödsliga, folkfattiga trakterna norr om Munkeby på en 
backig och stenig väg. Vägen letade sig fram till alla kullar, som den 
möjligen kunde nå, den kröp upp till deras topp i långsam krökning, 
störtade utför dem i tvärbrant stupning, men ilade så rakt den kunde över 
den jämna dalbottnen för att genast finna en ny brant att klättra över.



De höllo just på att fara utför Västratorps backe, då gamla Ulrika 
tvärtystnade och grep Anna hårt om armen. Hon stirrade på en stor, svart 
hund vid vägkanten.



-Se! sade hon.



Hunden satte av inåt skogen. Anna såg inte mycket av den.



-Kör, sade Ulrika, kör så fort du kan! Nu får Sintram bud om att jag har 
rest.



Anna försökte att skratta bort hennes ångest, men hon höll i



Sig.



-Vi får snart höra hans bjällror, ska du få se. Vi får höra dem, innan vi 
kommer upp på toppen av nästa backe.

Och när Disa flåsade ut ett ögonblick på toppen av Elofsbacken, 
hördes bjällerklang nedanför dem.



Nu blev gamla Ulrika rent tokig av ängslan. Hon darrade, snyftade och 
jämrade sig så som nyss i salongen på Fors. Anna ville mana på Disa, men 
denna vände blott på huvudet och gav henne en blick av outsäglig 
förvåning. Trodde hon, att Disa hade glömt när det var tid att springa och 
när det var tid att gå? Ville hon lära henne att dra en släde, lära henne, 
som kände varje sten, varje bro, varje grind, varje backe sedan mer än 
tjugu år tillbaka?



Under detta kom bjällerklangen allt närmare.



-Det är han, det är han! Jag känner igen hans bjällror, jämrar sig gamla 
Ulrika.



Klangen kommer allt närmare. Ibland är den så onaturligt stark, att Anna 
vänder sig om för att se om Sintrams häst inte har huvudet inpå hennes 
släde, ibland dör den bort. De höra den än till höger, än till vänster om 
vägen, men de se ingen åkande. Det är, som om bjällerklangen ensam 
förföljde dem.



Så, som det är på natten, när man reser hem från gästabud, så är det även 
nu. Dessa bjällror klinga i melodier, sjunga, tala, svara. Skogen 
genljuder av det larm, som de föra.



Anna Stjärnhök nästan längtar, att de förföljande äntligen ska komma så 
nära, att hon ska få se Sintram själv och hans röda häst. Hon blir hemsk 
till mods av denna förfärliga bjällerklang.



-De där bjällrorna pinar mig, säger hon.



Och strax uppfångas ordet av bjällrorna. "Pina mig", ringa de. "Pina mig, 
pina, pina, pina mig", sjunga de på alla möjliga melodier.



Det var inte så längesedan hon åkte denna samma väg, jagad av vargar. Hon 
hade i mörkret sett vita tänder blänka i vida gap, hon hade tänkt, att 
hennes kropp skulle komma att sönderslitas av skogens vilddjur, men då 
hade hon inte varit rädd. Härligare natt hade hon inte genomlevat. Stark 
och skön hade hästen varit, som hade dragit henne, stark och skön var 
mannen, som med henne delade äventyrets fröjd.



Ah, denna gamla häst, denna gamla, hjälplösa, darrande reskamrat! Hon 
känner sig så maktlös, att hon vill gråta. Hon kan inte undkomma 
denna förfärliga, upphetsande bjällerklang.



Då håller hon stilla och stiger ur släden. Detta måste ha ett slut. Varför 
ska hon fly undan, som om hon vore rädd för den elake, föraktade uslingen?



Äntligen ser hon ett hästhuvud komma fram ur den tilltagande skymningen 
och efter huvudet en hel häst, en hel släde, och i släden sitter Sintram 
själv.



Hon ger emellertid akt på att det inte är så, som om de hade kommit längs 
landsvägen, denna släde och denna häst och brukspatron, utan snarare, som 
om de hade skapats just där inför hennes ögon och framträtt ur skymningen, 
allteftersom de hade blivit färdigdanade.



Anna kastar tömmarna till Ulrika och går Sintram till mötes.



Han håller in hästen.



-Se, se, säger han, vilken tur för en stackare! Kära fröken Stjärnhök, låt 
mig flytta min reskamrat över i hennes släde! Han ska till Berga i kväll, 
och jag har bråttom hem.



-Var har brukspatron sin reskamrat?



Sintram river upp fotsacken och visar Anna en karl, som ligger sovande på 
slädbottnen.



-Han är lite full, säger han, men vad gör det? Han sover nog. Det är 
bekant folk för resten, fröken Stjärnhök, det är Gösta Berling.



Anna ryser till.



-Se, jag ska säga, fortfor Sintram, att den, som överger den älskade, 
säljer honom åt djävulen. Det var på det sättet, som jag kom i hans klor. 
Man tycker, att man ska göra så väl, förstås. Försaka, det är av godo, och 
älska, det är av ondo.



-Vad menar brukspatron? Vad talar brukspatron om? frågade Anna helt 
uppskakad.



-Jag menar, att hon inte skulle ha låtit Gösta Berling resa ifrån sig, 
fröken Anna.



-Gud ville det, brukspatron.



-Jojo, så är det, försaka är av godo, och älska är av ondo. Den gode Guden 
tycker inte om att se människor lyckliga. Han sänder vargar efter dem. Men 
om det nu inte var Gud, som gjorde det, fröken Anna? Kunde det inte 
lika så gärna ha varit jag, som kallade mina små gråa lamm från Dovrefjäll 
för att jaga den unge mannen och den unga flickan? Tänk, om det var jag, 
som sände vargarna, därför att jag inte ville mista en av de mina! Tänk, 
om det inte var Gud, som gjorde det!



-Han ska inte locka mig att tvivla på den saken, brukspatron, säger Anna 
med svag stämma, då är jag förlorad.



-Se nu här, säger Sintram och böjer sig ner över den sovande Gösta 
Berling, se på hans lillfinger! Det där lilla saret läkes aldrig. Där tog 
vi blod, när han skrev under kontraktet. Han är min. Det är en egen kraft 
i blod. Han är min, det är endast kärleken, som kan lösa honom, men om jag 
får behålla honom, ska han bli rar.



Anna Stjärnhök strider och strider för att bli fri från den förtrollning, 
som har gripit henne. Detta allt är ju galenskap, galenskap. Ingen kan 
svära bort sin själ till den lede frestaren. Men hon har ingen makt över 
sina tankar, skymningen ligger så tung över henne, skogen står så mörk och 
tyst. Hon kan inte undkomma stundens hemska skräck.



-Menar hon kanske, fortsätter brukspatronen, att det inte finns mycket 
kvar hos honom att fördärva? Tro inte så! Har han pinat bönder, har han 
svikit fattiga vänner, har han spelat falskt? Har han, fröken Anna, har 
han varit gifta kvinnors älskare?



-Jag tror, att brukspatron, är den onde själv!



-Låt oss byta, fröken Anna! Ta hon Gösta Berling, ta honom och gift sig 
med honom! Behåll honom och ge dem på Berga pengarna! Jag avstår honom åt 
henne, och hon vet, att han är min. Tänk på att det inte var Gud, som 
sände vargarna efter henne häromnatten, och låt oss byta!



-Vad vill patron ha i vederlag?



Sintram grinade.



-Jag, vad jag vill ha? Å, jag nöjer mig med litet. Jag vill bara ha den 
där gamla kvinnan i hennes släde, fröken Anna.



-Satan, frestare, ropar Anna, vik ifrån mig! Ska jag svika en gammal vän, 
som litar på mig! Ska jag lämna henne åt dig, så att du får pina henne 
till galenskap!



-Se, se, se, lugn, fröken Anna! Tänk på saken! Här är en ung, härlig 
man och där en gammal, utsliten käring. En av dem måste jag ha. Vem av dem 
vill hon låta mig få?



Anna Stjärnhök skrattade i förtvivlan.



-Tycker brukspatron, att vi ska stå här och byta själar, såsom man byter 
hästar på Broby marknad?



-Just så, ja. Men om fröken Anna vill, ska vi ställa det på ett annat 
sätt. Vi ska tänka på den Stjärnhökska äran.



Därmed börjar han med hög röst kalla och ropa på sin hustru, som sitter 
framme i Annas släde, och till flickans outsägliga fasa hörsammar hon 
genast kallelsen, stiger ur släden och kommer darrande och rysande fram 
till dem.



-Se, se, se, en så lydig hustru! säger Sintram. Inte rår fröken Anna för, 
att hon kommer, när hennes man kallar. Nu lyfter jag Gösta ur min släde 
och lämnar honom här. Lämnar honom for alltid, fröken Anna. Vem som vill, 
får ta upp honom.



Han böjer sig för att lyfta upp Gösta, men då lutar Anna sig ända ner till 
hans ansikte, sätter ögonen i honom och väser som ett retat djur:



-I Guds namn, far hem med dig! Vet du inte vem som sitter i gungstolen i 
salongen och väntar på dig? Törs du låta den herrn vänta?



Det är för Anna nästan höjden av dagens gräsligheter att se huru dessa ord 
verka på den elake. Han drar åt sig tömmarna, vänder och kör hemåt, 
drivande hästen till sken med piskslag och vilda rop. Utför den 
förskräckliga backen går den livsfarliga färden, medan en lång rad av 
gnistor sprakar fram under medar och hovar i det tunna marsföret.



Anna Stjärnhök och Ulrika Dillner stå ensamma på vägen, men de tala inte 
ett ord. Ulrika ryser för Annas vilda blickar, och denna har ingenting att 
säga den gamla stackaren, för vars skull hon har uppoffrat den älskade.



Hon hade velat gråta, rasa, rulla sig på vägen och strö snö och sand på 
sitt huvud.



Förr hade hon känt försakelsens ljuvhet, nu kände hon dess bitterhet. Vad 
var det att uppoffra sin kärlek mot att uppoffra den älskades själ!



De körde fram till Berga under samma tystnad, men när de voro framme och 
salsdörren öppnades, svimmade Anna Stjärnhök 
för första och enda gången i sitt liv. Där inne sutto både Sintram och 
Gösta Berling och språkade i god ro. Toddybrickan var redan inne. De hade 
väl varit där minst en timme.



Anna Stjärnhök svimmade, men gamla Ulrika stod lugn. Hon hade nog märkt, 
att det inte var rätt beställt med den, som hade jagat efter dem på 
landsvägen.



Sedan bemedlade kapten Uggla och kaptenskan saken så med brukspatronen, 
att gamla Ulrika fick stanna på Berga. Han gav med sig i all godmodighet. 
Han ville visst inte göra henne tokig, sade han.



O, sena tiders barn!



Jag begär ju inte, att någon ska sätta tro till dessa gamla historier. De 
kunna inte vara annat än lögn och dikt. Men ångern, som vaggar fram och 
åter över hjärtat, till dess det jämrar sig, som golvplankorna i Sintrams 
sal jämrade sig under den vaggande meden, men tvivlet, som ringer för 
öronen, såsom bjällrorna ringde för Anna Stjärnhök i den öde skogen, när 
bli de till lögn och dikt?



O, att de kunde bli det!



14 Tolfte kapitlet Ebba Dohnas historia.



Den fagra udden på Lövens östra strand, omkring vilken vikarna glida in 
med lena vågor, den stolta udden, där Borgs herrgård ligger, må du akta 
dig att beträda.



Aldrig såg man Löven härligare än från dess topp.



Ingen kan veta hur fager den är, mina drömmars sjö, förrän han från Borgs 
udde har sett morgondimmorna glida bort över dess glättade yta, innan han 
från fönstren i det lilla blå kabinettet, där så många minnen bo, har sett 
den återspegla en blekröd solnedgång.



Men jag säger dig ändå: gå inte dit!



Ty kanske gripes du av begär att stanna i det gamla herresätets sorgtyngda 
salar, kanske gör du dig till ägare av denna fagra jord, och om du är ung, 
rik och lycklig, slår du, som så mången annan, där upp ditt hem med en ung 
maka.



Nej, det är bättre att inte se den vackra udden, ty på Borg kan ingen 
Iycka bo. Vet, att hur rik, hur lycklig du än må vara, som flyttar in där, 
ska dessa gamla tårdränkta golv snart dricka även dina tårar, och dessa 
väggar, som skulle kunna återge så många klagoljud, ska ock uppsamla dina 
suckar.



Det ligger ett oblitt öde över denna sköna gård. Det är, som om olyckan 
vore jordad där, men inte funne ro i sin grav, utan ständigt stege upp ur 
den för att ängsla de levande. Vore jag herre till Borg, då skulle jag 
genomsöka marken, både granparkens stengrund och boningshusets källargolv 
och den bördiga myllan ute på fälten, ända tills jag funne den häxans 
maskgnagda lik, och då skulle jag ge henne en grav i vigd jord på Svartsjö 
kyrkogård. Och vid begravningen skulle jag inte spara på ringarens 
betalning, utan klockorna skulle ljuda länge och kraftigt över henne, och 
till präst och klockare skulle jag sanda rika gåvor, att de med fördubblad 
kraft måtte med tal och sång viga henne till evig vila.

Eller om inte detta hjälpte, skulle jag en stormig natt låta elden 
nalkas de buktande träväggarna och låta den förhärja allt, så att inte 
människor mer måtte lockas att bo i olyckans hem. Sedan skulle ingen få 
beträda denna dömda plats, endast kyrktornets svarta kajor skulle få grunda 
ett nybygge i den stora skorstensmuren, som svärtad och hemsk reste sig 
över den öde grunden.



Dock skulle jag helt visst ängslas, när jag såge lågorna slå samman över 
taket, när tjock rök, rodnande av eldskenet och späckad av gnistor, välte 
fram ur den gamla grevegården. I sprakandet och suset skulle jag tro mig 
höra hemlösa minnens klagan, på lågornas blåa toppar skulle jag tro mig se 
störda vålnader sväva. Jag skulle tänka på hur sorgen förskönar, hur 
olyckan smyckar och gråta, som om ett tempel åt gamla gudar hade dömts 
till förgängelse.



Dock, tyst du, som kraxar om olyckor! Än ligger Borg och glänser på höjden 
av udden, skyddat av sin park av väldiga granar, och de snötäckta fälten 
där nedanför glittra i marsdagens stickande solsken, än höres innanför 
dess väggar den glada grevinnan Elisabets muntra skratt.



Om söndagarna går hon i Svartsjö kyrka, som ligger nära Borg, och samlar 
ihop ett litet middagssällskap. Lagmannens från Munkerud bruka komma och 
kaptenens från Berga och komministerns och den elake Sintram. Om Gösta 
Berling skulle vara kommen till Svartsjö, vandrande på Lövens is, så 
bjuder hon också honom. Varför skulle hon inte bjuda Gösta Berling?



Hon vet väl inte, att förtalet börjar viska om att Gösta kommer så ofta 
över till östra stranden för att få råka henne. Kanske han också kom för 
att få supa och spela hos Sintram, men det frågar man inte så mycket 
efter, alla veta, att hans kropp är av järn, men det är en annan sak med 
hans hjärta. Det är just ingen, som tror, att han kan se ett par 
glittrande ögon och ett ljust hår, som krusar sig omkring en vit panna, 
utan att bli förälskad.



Den unga grevinnan är god mot honom. I det ligger ingenting märkvärdigt. 
Hon är god mot alla. Trasiga tiggarungar sätter hon i sitt knä, och när 
hon på landsvägen kör förbi någon gammal stackare, låter hon kusken 
hålla och tar upp den fattige fotgängaren i sin släde.



Gösta brukar sitta i det lilla blå kabinettet, där man har den präktiga 
utsikten över sjön, och läsa poesi för henne. Det kan inte vara något ont 
i det Han glömmer inte, att hon är grevinna och han en hemlös äventyrare, 
och det är gott för honom att umgås med någon, som står hög och helig för 
honom. Han kan ju lika gärna tänka på att bli kär i Sahas drottning, 
vilken pryder läktarkransen i Svartsjö kyrka, som i henne.



Han begär blott att få tjäna henne, som en page tjänar sin höga 
härskarinna, att få knyta hennes skridsko, hålla hennes garnhärva, styra 
hennes kälke. Det kan inte bli fråga om kärlek dem emellan, men han är 
rätte mannen att finna sin lycka i ett romantiskt, oskadligt svärmeri.



Den unge greven är tyst och allvarlig, och Gösta är sprittande glad. Han 
är ett sådant sällskap, som den unga grevinnan önskar sig. Ingen, som ser 
henne, tänker, att hon går och bär på förbjuden kärlek. På dans tänker 
hon, på dans och munterhet. Hon ville, att jorden vore helt slät, utan 
stenar, utan berg och sjöar, så att man kunde komma fram överallt 
dansande. Från vaggan till graven ville hon dansa fram i smala, tunnsulade 
sidenskor.



Men ryktet är inte mycket barmhärtigt mot de unga kvinnorna.



När grevinnans gäster komma till Borg och spisa middag, bruka herrarna 
efter måltiden gå in i grevens rum för att sova och röka, de gamla damerna 
bruka sjunka ner i salongens länstolar och luta sina ärevördiga huvuden 
mot den höga karmen, men grevinnan och Anna Stjärnhök gå in i det blå 
kabinettet och utbyta ändlösa förtroenden.



Söndagen efter den, när Anna Stjärnhök hämtade Ulrika Dillner tillbaka 
till Berga, sitta de åter där.



Ingen på jorden är olyckligare än den unga flickan. All hennes munterhet 
är gången, och borta är det glada trots, som hon satte mot allt och alla, 
som ville komma henne för nära.



Allt, som hände henne på hemvägen, har för hennes medvetande 
sjunkit ner i den skymning, ur vilken det framtrollades. Hon har inte ett 
enda klart intryck kvar.



Jo, ett, som förgiftar hennes själ.



-Om det nu inte var Gud, som gjorde det, brukar hon viska för sig själv, 
om det nu inte var Gud, som sände vargarna?



Hon begär tecken, hon begär under. Hon spanar kring himmel och jord. Men 
hon ser intet finger sträckas ur skyn för att utpeka hennes väg. Inga 
stoder av töcken och ljus gå före henne.



När hon nu sitter mittemot grevinnan i det lilla blå kabinettet, falla 
hennes blickar på en liten bukett av blåsippor, som grevinnan håller i sin 
vita hand. Som en blixt slår det henne, att hon vet var de sipporna ha 
vuxit, att hon vet vem som har plockat dem.



Hon behöver inte fråga. Var i hela trakten växer det blåsippor redan i 
början av april utom i björkhagen, som ligger på strandsluttningen vid 
Ekeby?



Hon stirrar och stirrar på de små blåa stjärnorna, dessa lyckliga, som äga 
allas hjärtan, dessa små profeter, som, sköna själva, också omstrålas av 
glansen av allt skönt, som de bebåda, av allt skönt, som komma skall. 
Allteftersom hon betraktar dem, börjar hennes själ genljuda av en vrede, 
mullrande som åskan, dövande som blixten. "Med vad rätt", tänker hon, "bär 
grevinnan Dohna denna bukett blåsippor, plockade på strandvägen vid 
Ekeby?"



De voro alla frestare. Sintram, grevinnan, alla människor ville locka 
Gösta Berling till det, som ont var, men hon skulle försvara honom, mot 
alla skulle hon försvara honom. Om det än skulle kosta hennes hjärteblod, 
skulle hon göra det.



Hon tänker, att hon måste se de där blommorna rivna ur grevinnans hand och 
förkastas, förtrampas, förkrossas, innan hon går ut ur det lilla blå 
kabinettet.



Hon tänker detta, och hon börjar en strid mot de små blåa stjärnorna. Ute 
i salongen luta de gamla fruarna sina vördnadsvärda huvuden mot 
stolkarmarna och ana intet, herrarna blossa i ro och lugn på sina pipor 
inne i grevens rum, allt är frid. Endast i det lilla blå kabinettet rasar 
en förtvivlad strid.



Vad de göra väl, de, som hålla sina händer från svärdet, de som 
förstå att stilla förbida, att lägga sina hjärtan till ro och låta Gud 
styra! Alltid far det oroliga hjärtat vill. Alltid gör ont det onda värre.



Men Anna Stjärnhök tror, att hon nu äntligen har sett ett finger i skyn.



-Anna, säger grevinnan, berätta en historia!



-Om vad då?



-Å, säger grevinnan och smeker buketten med sin vita hand. Kan du 
ingenting om kärlek, ingenting om att älska?



-Nej, jag vet ingenting om kärlek.



-Så du talar! Finns då inte här ett ställe, som heter Ekeby, ett ställe, 
fullt av kavaljerer?



-Jo, säger Anna, här finns ett ställe, som heter Ekeby, och där finns män, 
som suger landets märg, som gör oss oskickliga till allvarligt arbete, som 
förstör vår uppväxande ungdom och förleder våra snillen. Vill du höra om 
dem, vill du höra kärlekshistorier om dem?



-Det vill jag. Jag tycker om kavaljererna.



Då talar Anna Stjärnhök, talar i korta strofer som en gammal hymnbok, ty 
hon är nära att kvävas av stormande känslor. Dold lidelse darrar under 
varje ord, och grevinnan måste både förskrämd och intresserad lyssna till 
henne.



-Vad är en kavaljers kärlek, vad är en kavaljers tro? En käresta i dag, en 
i morgon, en i öster, en i väster. Ingenting är honom för högt, ingenting 
för lågt, ena dagen en grevedotter, andra dagen en tiggartös. Ingenting på 
jorden är så rymligt som hans hjärta. Men stackars, stackars den, som 
älskar en kavaljer! Hon måste söka honom, där han ligger full vid 
vägkanten Hon måste tyst se på, när han vid spelbordet öder bort hennes 
barns hem. Hon får tåla, att han svärmar kring främmande kvinnor. Å, 
Elisabet, om en kavaljer ber en hederlig kvinna om en dans, så borde hon 
neka honom den, om han skänker henne en blombukett, så borde hon kasta 
blommorna till marken och trampa på dem, om hon älskar honom, så borde hon 
hellre dö än gifta sig med honom. Det fanns bland kavaljererna en, som var 
en avsatt präst. Han hade mist kappan för fylleri. Han var full i kyrkan. 
Han söp upp nattvardsvinet. Har du hört talas om honom?

-Nej.



-Strax sedan han hade blivit skild från ämbetet, irrade han kring landet 
som en tiggare. Han drack som en galning. Han kunde stjäla för att få 
brännvin.



-Vad heter han?



-Han finns inte mer på Ekeby. - Majorskan på Ekeby tog hand om honom, 
gav honom kläder och övertalade din svärmor, grevinnan Dohna, att göra 
honom till informator för din man, den unge greve Henrik.



-En avsatt präst!



-Å, han var en ung, kraftig man, med goda kunskaper. Det var ingen fara 
med honom, om han bara inte drack. Grevinnan Märta var inte nogräknad. Det 
roade henne att retas med prosten och komministern. Dock påbjöd hon, att 
ingen skulle nämna om hans föregående liv för hennes barn. Då skulle 
hennes son ha förlorat respekten för honom, och hennes dotter skulle inte 
ha kunnat tåla honom, för hon var ett helgon.



Så kom han hit till Borg. Han stannade strax inom dörren, satte sig 
ytterst på stolkanten, teg vid bordet och flydde ut i parken, när här kom 
främmande.



Men där ute brukade han på de ensliga stigarna möta den unga Ebba Dohna. 
Hon var inte den, som älskade de bullrande fester, som dånade genom Borgs 
salar, sedan grevinnan hade blivit änka. Hon var inte den, som sände 
trotsiga blickar ut i världen. Hon var så blid, så skygg. Ännu, när hon 
redan hade fyllt sjutton år, var hon ett vekt barn, men hon var ändå 
mycket skön med sina bruna ögon och den svaga, fina rodnaden på kinderna. 
Hennes späda, smärta kropp lutade svagt framåt. Hennes smala hand smög sig 
in i din med en skygg tryckning. Hennes lilla mun var den tystaste av 
munnar och den allvarligaste. Ah, hennes röst, hennes ljuva lilla röst, 
som uttalade orden så långsamt och väl, men aldrig klingade ungdomsfrisk, 
ungdomsvarm, utan kom släpande med matta tonfall som en tröttad musikers 
slutackord!



Hon var inte som andra. Hennes fot trampade marken så lätt, så tyst, som 
om hon här nere endast hade varit en rädd flykting. Hon höll sina ögonlock 
sänkta för att inte störas i skådandet av de inre synernas prakt. 
Hennes själ hade vänt sig från jorden, redan när hon var ett barn.



När hon var liten, brukade hennes farmor berätta sagor för henne, och en 
kväll satt de båda två vid brasan, men sagorna hade tagit slut. Carsus och 
Moderus och Lunkentus och Den sköna Melusina hade uppstått och levat. De 
hade som brasans flammor tumlat om i liv och glans, men nu lag hjältarna 
slagna, och de sköna prinsessorna var förkolnade, till dess nästa brasa 
väckte dem på nytt. Men alltjämt låg den lilla flickans hand på den gamlas 
klänningskjol, och hon strök sakta på sidenet, detta lustiga tyg, som pep 
likt en liten fågel. Och denna strykning var hennes bön, för hon var ett 
av dessa barn, som aldrig ber med ord.



Då började den gamla att helt stilla berätta för henne om ett litet barn i 
Juda land, om ett litet barn, som föddes att bli en stor konung. Änglarna 
hade fyllt jorden med lovsånger, då det föddes. Österns konungar kom, 
ledda av himlens stjärna, och skänkte det guld och rökelse, och gamla män 
och kvinnor förutsade dess härlighet. Detta barn växte upp till större 
skönhet och visdom än alla andra barn. Redan när det var tolv år, var dess 
visdom större än översteprästernas och de skriftlärdas.



Så berättade den gamla för henne om det skönaste jorden har sett, om det 
barnets liv, medan det fanns bland människorna, de onda människorna, som 
inte ville erkänna det som sin konung.



Hon berättade henne om hur barnet blev en man, men undren omstrålade honom 
alltjämt.



Allt på jorden tjänade honom och älskade honom, utom människorna. Fiskarna 
lät fånga sig i hans nät, brödet fyllde hans korgar, vattnet förvandlade 
sig i vin, när han önskade det.



Men människorna gav inte den store konungen någon gyllene krona, någon 
glänsande tron. Han hade inga bugande hovmän omkring sig. De lät honom gå 
bland dem som en tiggare.



Dock var han så god mot dem, den store konungen. Han botade deras sjuka, 
återgav de blinda deras syn och uppväckte de döda.

"Men", sa den gamla, "människorna ville inte ha 
den gode konungen till sin herre.



De sände sina krigsknektar mot honom och fängslade honom, de klädde honom 
på spe i krona och spira och i en sid mantel och lät honom gå ut till 
avrättsplatsen, bärande ett tungt kors. O, mitt barn, den gode konungen 
älskade de höga bergen. Om nätterna brukade han bestiga dem för att tala 
med himmelens invånare, och han tyckte om att om dagarna sitta på 
bergssluttningen och tala till lyssnande människor. Men nu förde de honom 
upp på ett berg för att korsfästa honom. De slog spikar genom hans händer 
och fötter och hängde den gode konungen på ett kors, som om han hade varit 
en rövare och ogärningsman.



Och folket gjorde spe av honom. Endast hans mor och hans vänner grät, 
därför att han skulle dö, innan han hade hunnit bli någon konung.



O, vad de döda tingen sörjde vid hans död!



Solen miste sitt sken, och bergen skälvde, förhänget i templet rämnade, 
och gravarna öppnade sig för de döda, att de måtte gå ut och visa sin 
sorg."



Då låg den lilla med huvudet i sin farmors knä och snyftade, så att 
hjärtat ville brista.



"Gråt inte, liten! Den gode konungen stod upp ur sin grav och for upp till 
sin fader i himmelen."



"Farmor", snyftade den lilla stackaren, "fick han då aldrig något rike?"



"Han sitter på Guds högra hand i himmelen."



Men detta tröstade henne inte. Hon grät, så hjälplöst och ohejdat, som ett 
barn kan gråta.



"Varför var de så elaka mot honom? Varför fick de vara så elaka mot 
honom?"



Den gamla blev nästan rädd för denna överväldigande sorg.



"Säg, farmor, säg, att du inte har berättat riktigt! Säg, att det inte 
slutade så! Säg, att de inte var så elaka mot den gode konungen! Säg, att 
han fick ett rike på jorden!"



Hon slog sina armar om den gamla och bad henne med alltjämt strömmande 
tårar.



"Barn, barn", sa då hennes farmor för att trösta henne, "de finns, 
som tror, att han ska komma åter. Då ska han lägga jorden under sitt välde 
och styra den. Det ska bli ett härligt kungarike av den sköna jorden. Det 
ska stå i tusen år. Då ska de onda djuren bli goda, små barn ska leka vid 
huggormens bo, och björnar och kor ska beta tillsammans. Ingen ska mer 
skada eller fördärva den andra, spjuten ska krökas till liar och svärden 
smidas till plogar. Och allt ska vara lek och glädje, ty de goda ska 
besitta jorden."



Då ljusnade den lillas ansikte bakom tårarna.



"Får då den gode konungen en tron, farmor?"



"En tron av guld."



"Och tjänare och hovmän och en gyllene krona?"



"Det får han."



"Kommer han snart, farmor?"



"Ingen vet när han kommer."



"Får jag då sitta på en pall vid hans fötter?"



"Det får du!"



"Farmor, jag är så glad", sa den lilla.



Kväll efter kväll genom många vintrar satt dessa båda vid brasan och 
talade om den gode konungen och hans rike. Den lilla drömde om 
tusenårsriket både nätter och dar. Hon tröttnade aldrig att smycka det med 
allt skönt, som hon kunde uttänka.



Det är så med många av de tysta barn, som omger oss, att de går och bär på 
en hemlig dröm, som de inte vågar nämna. Det bor underliga tankar under 
månget mjukt hår, de bruna, milda ögonen ser underliga ting bakom sina 
fällda ögonlock, mången skön jungfru har i himmelen sin brudgum. Mången 
rosenkind vill gnida den gode konungens fötter med smörjelse och torka dem 
med sitt huvudhår.



Ebba Dohna vågade inte nämna det för någon, men alltsedan den kvällen 
levde hon bara för Herrens tusenårsrike och för att vänta hans ankomst.



När aftonrodnaden slog upp västerns port, då undrade hon om han inte 
skulle träda ut ur den, strålande av mild glans, följd av en här av 
miljoner änglar, och tåga förbi henne och tillåta, att hon vidrörde fållen 
av hans mantel.



Hon tänkte också gärna på de fromma kvinnor, vilka hade hängt dok 
över sitt huvud och aldrig lyft ögonen från jorden, utan stängt sig inne i 
de grå klostrens ro, i de små cellernas mörker för att ständigt kunna se 
de strålande syner, som framträder ur själens natt.



Sådan hade hon vuxit upp, sådan var hon, när hon och den nye informatorn 
möttes i parkens ensliga gångar.



Jag vill inte säga mera ont om honom, än jag måste. Jag vill tro, att han 
älskade detta barn, som snart valde honom till ledsagare på ensamma 
vandringar. Jag tror, att hans själ tog åter sina vingar, när han gick vid 
sidan av denna tysta flicka, som aldrig hade förtrott sig åt någon annan. 
Jag tänker, att han kände sig själv som ett barn, god, from, dygdig.



Men om han nu älskade henne, varför tänkte han inte på att han inte kunde 
ge henne sämre gåva än sin kärlek? Han, en av denna världens förskjutna, 
vad ville han, vad tänkte han, där han gick vid grevedotterns sida? Vad 
tänkte den avsatte prästen, när hon anförtrodde honom sina fromma drömmar? 
Vad ville han, som hade varit en drinkare och slagskämpe och åter skulle 
bli det, då tillfälle kom, vid sidan av henne, som gick och drömde om en 
brudgum i himmelen? Varför flydde han inte långt, långt bort från henne? 
Hade det inte varit bättre för honom, om han hade irrat tiggande och 
stjälande kring landet, än att han skulle gå där i de tysta 
barrträdsalléerna och åter bli god, from, dygdig, när det ändå inte kunde 
levas om, det liv, som han hade fört, och när det inte kunde undvikas, att 
Ebba Dohna skulle älska honom?



Tro inte, att han såg ut som en försupen stackare med gråbleka kinder och 
röda ögon! Han var alltjämt en ståtlig man, vacker och obruten till själ 
och kropp. Han har en hållning som en kung och en kropp av järn, som inte 
förstöres av det vildaste liv.



-Lever han än? frågade grevinnan.



-Å nej, han är väl död nu. Det är så längesedan, allt detta.



Det är något inom Anna Stjärnhök, som börjar bäva vid det, som hon gör. 
Hon börjar tänka, att hon aldrig ska säga grevinnan vem den mannen är, som 
hon talar om, att hon ska låta henne tro, att han är död.

-På den tiden var han ännu ung, så börjar hon ånyo sin berättelse 
Glädjen över att leva tändes på nytt hos honom. De vackra ordens gåva var 
hans, och det eldiga, lätt hänförda hjärtats.



Det kom en kväll, då han talade med Ebba Dohna om kärlek. Hon svarade 
inte, hon sa honom endast vad hennes farmor hade berättat henne i 
vinterkvällen och beskrev fcjr honom sina drömmars land. Sedan tog hon ett 
löfte av honom. Hon lät honom svära, att han skulle bli en Guds ords 
förkunnare, en av dem, som skulle bereda Herrens väg, så att hans ankomst 
måtte påskyndas



Vad skulle han göra? Han var en avsatt präst, och ingen väg var för honom 
så stängd som den hon ville att han skulle beträda. Men han vågade inte 
säga henne sanningen. Han hade inte hjärta att bedröva detta hulda barn, 
som han älskade. Han lovade allt, vad hon ville.



Sedan behövdes inte flera ord mellan dem. Det var klart, att hon en gång 
skulle bli hans hustru. Det var ingen kärlek med kyssar och smekningar. 
Han vågade knappt komma henne nära. Hon var ömtålig som en skör blomma. 
Men hennes bruna ögon lyftes stundom från marken för att söka hans. I 
månskenskvällar, när de satt på verandan, smög hon sig tätt intill honom, 
och då kysste han hennes hår, utan att hon märkte det.



Men du förstår, att hans synd bestod däri, att han glömde både forntid och 
framtid. Att han var fattig och ringa, kunde han ju gärna glömma, men han 
borde alltid ha vetat, att en dag måste komma, då i hennes sinne kärlek 
skulle resa sig mot kärlek, jord mot himmel och då hon skulle nödgas välja 
mellan honom och tusenårsrikets strålande herre. Och hon var inte den, som 
kunde härda ut i en sådan strid.



Det gick en sommar, en höst, en vinter. När våren kom och isen smälte, 
blev Ebba Dohna sjuk. Det var tjällossning i dalarna, svall i backarna, 
sjöarna var osäkra, vägarna omöjliga att befara både med släde och kärra.



Då ville grevinnan Dohna ha läkare hämtad från Karlstad. Det fanns ingen 
på närmare håll. Men hon befallde förgäves. Hon kunde varken med böner 
eller hotelser förmå en tjänare att fara. Hon föll på knä för 
kusken, men han vägrade. Hon fick kramp och konvulsioner av sorg över sin 
dotter. Hon är vild såväl i sorg som i glädje, grevinnan Märta.



Ebba Dohna låg i lunginflammation, och hennes liv var i fara, men ingen 
läkare kunde hämtas.



Då for informatorn till Karlstad. Att göra den färden i det väglaget var 
att leka med livet, men han gjorde den. Den gick över buktande is och 
halsbrytande svall, stundom måste han hugga trappsteg åt hästen i isen, 
stundom dra upp honom ur vägens djupa lera. Man sa, att doktorn nekade att 
följa honom, men att han med pistolen i hand tvang honom att resa med.



När han kom igen, var grevinnan färdig att kasta sig för hans fotter. "Ta 
allt!" sa hon. "Säg vad ni önskar, vad ni begär, min dotter, mitt gods, 
mina pengar!"



"Er dotter", svarade informatorn.



Anna Stjärnhök tystnar helt plötsligt.



-Nå än sedan, än sedan då? frågar grevinnan Elisabet.



-Det kan vara nog nu, svarar Anna, ty hon är en av de stackars människor, 
som leva under tvivlets ångest och fruktan. Hon har gjort det nu en hel 
vecka. Hon vet inte vad hon vill. Det, som ena stunden synes henne rätt, 
har den andra blivit orätt. Nu önskar hon, att hon aldrig hade börjat 
denna historia.



-Jag börjar tro, att du vill driva gäck med mig, Anna. Förstår du inte, 
att jag måste höra slutet på denna historia?



-Det är ju inte mycket kvar att berätta. - Stridens stund var kommen för 
den unga Ebba Dohna. Kärlek reste sig mot kärlek, jord mot himmel.



Grevinnan Märta berättade henne om den underbara färd, som den unge mannen 
hade gjort för hennes skull, och hon sade henne, att hon till lön därför 
hade skänkt honom hennes hand.



Den unga fröken Ebba var då så långt kommen på bättringsvägen, att hon låg 
påklädd på en soffa. Hon var matt och blek och ännu tystare, än hon 
brukade.



När hon hörde dessa ord, lyfte hon förebrående sina bruna ögon mot modern 
och sa till henne:

"Mamma, har du givit bort mig till en avsatt präst, till en, som har 
förverkat sin rätt att vara Guds tjänare, till en man, som har varit en 
tjuv, en tiggare?"



"Men, barn, vem har sagt dig detta? Jag trodde du ingenting visste."



"Jag fick veta det. Jag hörde dina gäster tala om honom, samma dag jag 
sjuknade.



"Men, barn, tänk på att han har räddat ditt liv!"



"Jag tänker på att han har bedragit mig. Han skulle ha sagt mig vem han 
var."



"Han säger, att du älskar honom."



"Jag har gjort det. Jag kan inte älska den, som har bedragit mig."



På vad sätt har han bedragit dig?"



"Det förstår inte mamma."



Hon ville inte tala med sin mor om sina drömmars tusenårsrike, som hennes 
älskade skulle ha hjälpt henne att förverkliga.



"Ebba", sa grevinnan, "om du älskar honom, så ska du inte fråga efter vad 
han har varit, utan gifta dig med honom. En grevinna Dohnas man blir nog 
rik och mäktig för att hans ungdomssynder ska ursäktas."



"Jag bryr mig inte om hans ungdomssynder, mamma, det är därför, att han 
aldrig kan bli vad jag ville att han skulle bli, som jag inte kan gifta 
mig med honom."



"Ebba, kom ihåg, att jag har givit honom mitt ord!"



Flickan blev likblek.



"Mamma, jag säger dig, att om du gifter mig med honom, skiljer du mig från 
Gud."



"Jag har beslutat att göra din lycka", säger grevinnan. "Jag är viss om 
att du blir lycklig med denne man. Du har ju redan lyckats att göra ett 
helgon av honom. Jag har beslutit att förbise bördens fordringar och att 
glömma, att han är fattig och föraktad, för att ge dig tillfälle att 
upprätta honom. Jag känner, att jag gör det, som är rätt. Du vet, att jag 
föraktar alla gamla fördomar."

Men allt detta säger hon bara därför, att hon inte tål, att någon 
sätter sig mot hennes vilja. Kanske också, att hon menade det, när hon sa 
det. Grevinnan Märta är inte lätt att förstå sig på.



Den unga flickan låg kvar en lång stund på sin soffa, när grevinnan hade 
lämnat henne. Hon kämpade sin strid. Jord reste sig mot himmel, kärlek mot 
kärlek, men hennes barndoms älskade behöll segern. Där hon låg, just här 
på soffan, såg hon västerns himmel glöda av en härlig solnedgång. Hon 
tänkte, att detta var en hälsning från den gode konungen, och som hon inte 
skulle ha kunnat förbli honom trogen, om hon



hade levat, beslöt hon att dö. Hon kunde inte göra annat, när hennes mor 
ville, att hon skulle tillhöra den, som inte kunde bli den gode konungens 
tjänare.



Hon gick fram till fönstret, öppnade det och lät skymningens kalla, 
fuktiga luft genomkyla sin stackars svaga kropp.



Det var lätt gjort för henne att ådra sig döden. Den var viss, om 
sjukdomen skulle börja på nytt, och den gjorde det.



Det är ingen mer än jag, som vet, att hon sökte döden, Elisabet. Jag fann 
henne vid fönstret. Jag hörde hennes feber



fantasier. Hon tyckte om att ha mig vid sin sida under sina sista dagar.



Det var jag, som såg henne dö, som såg hur hon en kvällsstund sträckte 
armarna mot den glödande västern och dog, leende, som om hon hade sett 
någon framträda ur solned



gångens glans och möta henne. Det var också jag, som måste framföra hennes 
sista hälsning till den, som hon hade älskat. Jag skulle be honom förlåta, 
att hon inte kunde bli hans hustru. Den gode konungen tillät det inte.



Men jag har inte vågat att säga den mannen, att han var hennes mördare. 
Jag har inte vågat lägga tyngden av sådana kval på hans skuldror. Och 
dock, han, som ljög sig till hennes



kärlek, var han inte hennes mördare? Var han inte detta, Elisabet?



Grevinnan Dohna har för länge sedan upphört att smeka de blåa blommorna. 
Nu reser hon sig upp, och buketten faller till golvet.

-Anna, du driver alltjämt gäck med mig. Du säger, att historien är 
gammal och att mannen längesedan är död. Men jag vet ju, att det knappt är 
fem år, sedan Ebba Dohna dog, och du talar ju om, att du själv har varit 
med om alltsammans. Du är inte gammal. Säg mig nu vem mannen är!



Anna Stjärnhök börjar skratta.



-Du ville ju ha en kärlekshistoria. Nu har du fått en, som har kostat dig 
både tårar och oro.



-Menar du, att du har ljugit?



-Ingenting annat än dikt och lögn alltihop, du!



-Du är elak, Anna.



-Kan väl vara. Jag är inte heller alltför lycklig, ska jag säga. - Men 
fruarna är vakna, och herrarna kommer in i salongen. Låt oss gå dit ut!



På tröskeln hejdas hon av Gösta Berling, som kommer för att söka upp de 
unga damerna.



-Ni får lov att ha tålamod med mig, säger han skrattande. Jag ska bara 
plåga er i tio minuter, men nu måste ni höra vers.



Han berättar för dem, att denna natt hade han drömt så livligt som sällan 
annars, drömt, att han hade skrivit vers. Han, som folk kallade "poeten", 
fast han hittills oförskyllt hade fått bära ett sådant öknamn, hade då 
stått upp mitt i natten och halvt sovande, halvt vakande börjat skriva. 
Det var ett helt poem, som han om morgonen hade funnit på sitt skrivbord. 
Han hade aldrig kunnat tro något dylikt om sig själv. Nu skulle damerna 
höra det.



Och han läser:



Nu gick månen upp, och med den kom dygnets ljuvaste stund. Från det klara, 
blekblåa, höga valv



göt han sitt skimmer ned på rankomslingrad veranda, vid vars fot i sin 
urna skalv



gulröd lilja, vars kalk gyllene strimmor randa. På de breda trappstegens 
hårda grund



hade vi slagit oss ned, både gamla och unga, tysta först att låta 
känslorna sjunga



hjärtats gamla visor i dygnets ljuvaste stund.

Från resedagruppen spred sig till oss en 
Ijuvlig doft, och ur boskéernas mörka snår smögo sig skuggor ut över 
glänsande, daggstänkt matta. Så ur kropparnas dunkel trår anden till 
Ijusets rymd, till de trakter han knappt kan fatta, till det ljusa, 
blekblåa, höga loft, i vars klarhet knappt man skönjer en stjärna. O, vem 
kan, för känslornas lek sig värna vid nattens skuggors spel, vid resedans 
sorgtyngda doft?



En provinsros fällde tyst sina sista, bleknade blad, utan att vindens lek 
henne till offret tvang. Så, vi tänkte, ville vårt liv vi giva, svinna i 
rymden som toners klang, som höstens gulnade löv utan klagan till intet 
bliva. O, vi tänja på årens rad, störa naturens frid för att njuta 
levandets villa. Döden är livets lön. Så må vi det lämna stilla, som en 
provinsros tyst fäller sitt sista, bleknade blad.



På sin fladdrande vinge flög en läderlapp oss förbi, flög och syntes igen 
där, varest månen sken. Men då steg den upp ur beklämda hjärtan, frågan, 
som ingen besvarat ren, frågan, som sorgen tung, frågan, gammal som 
smärtan: '0, vart gå vi, vad stigar skola vi vandra, vi, då vi ej mer på 
jordens grönskande ängar vandra?" Kan väl någon visa andens väg för den 
andra? Lättare visar han väg för det djur, som nyss fladdrade oss förbi.



Så lade hon mot min skuldra sitt huvud, sitt mjuka hår, hon, som älskade 
mig, och viskade tyst till mig: "Tro dock ej, att själarna bort till 
avlägsna rymder flyga! Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är! In i en 
älskad människas själ skall min hemlösa ande smyga, och jag vill komma och 
bo hos dig." O, vad ängslan! Av sorg ville mitt hjärta brista. Hon skulle 
då dö, dö snart. Var denna natt hennes sista? Gav jag min sista kyss åt 
min älskades böljande hår?

År hava svunnit sen. Än sitter jag mången gång på den gamla platsen, 
då natten är mörk och tyst. Men jag ryser för månens sken på 
rankomslingrad veranda Han, som ensam vet hur ofta där jag min älskling 
kysst, han, som brukat sitt dallrande sken in bland de tårar blanda, vilka 
föllo ned på min älskades hår.



Ve över minnets kval! O, det är min arma, syndiga andes plåga, att han är 
hennes hem! Vad straff kan han vänta våga, som bundit vid sig en själ, så 
ren, så syndfri, en gång?



-Gösta, säger Anna i skämtande ton, medan hennes strupe vill sammansnöras 
av ångest, de säger om honom, att han har upplevat flera poem, än andra 
har diktat, som inte har gjort annat hela sitt liv. Men vet han, han gör 
bäst i att dikta på sitt sätt. Det där var nattarbete, vet han.



-Du är inte mild, du.



-Komma och läsa upp sådant om död och elände! Att han inte skäms!



Gösta hör inte mer på henne. Han har ögonen riktade på den unga grevinnan. 
Hon sitter alldeles stel, orörlig som en bildstod. Han tror, att hon ska 
svimma.



Men med oändlig svårighet kommer ett ord över hennes läppar.



-Gå! säger hon.



-Vem ska gå? Ska jag gå?



-Prästen ska gå! framstammar hon.



-Elisabet, var då tyst!



-Den försupne prästen ska ut ur mitt hus!



-Anna, Anna, frågar Gösta, vad menar hon?



-Det är bäst, att du går, Gösta.



-Varför ska jag gå? Vad betyder allt detta?



-Anna, säger grevinnan Elisabet, säg honom, säg honom . . . !



-Nej, grevinna, säg honom själv!



Grevinnan biter ihop tänderna och betvingar sin rörelse.



-Herr Berling, säger hon och går fram till honom, ni har en 
märkvärdig förmåga att komma folk att glömma vem ni är. Jag har inte 
vetat det förrän i dag. Jag har nyss hört berättelsen om Ebba Dohnas död, 
och att det var underrättelsen om att hon älskade en ovärdig, som dödade 
henne. Ert poem har låtit mig förstå, att denne man är ni. Jag kan inte 
förstå hur någon med de föregåenden, som ni har genomlevat, kan få visa 
sig i en hederlig kvinnas sällskap. Jag kan inte förstå det, herr 
Berling. Är jag nu tydlig nog?



-Det är ni, grevinna. Jag vill bara säga ett enda ord till försvar. Jag 
var övertygad, hela tiden har jag varit övertygad om att ni har vetat allt 
om mig. Jag har aldrig bjudit till att dölja något, men det kan ju inte 
vara roligt att skrika ut sitt livs bittraste olyckor på vägarna, allra 
minst att göra det själv.



Han går.



Och i samma ögonblick sätter grevinnan Dohna sin smala fot på den lilla 
buketten med de blåa stjärnorna,



-Du har nu gjort vad jag har velat, säger Anna Stjärnhök hårt till 
grevinnan, men nu är det också slut på vår vänskap. Du ska inte tro, att 
jag kan förlåta, att du har varit grym mot honom. Du har visat bort honom, 
hånat och sårat honom, och jag, jag ville följa honom i fängelse, till 
skampallen, om så vore. Det är jag, som ska vakta honom, bevara honom. Du 
har gjort vad jag har velat, men jag ska aldrig förlåta dig.



-Men Anna, Anna!



-Om jag berättade dig det där, tror du, att jag gjorde det med glatt 
sinne? Har jag inte suttit här och bit för bit slitit hjärtat ur mitt 
bröst?



-Varför har du då gjort det?



-Varför? Därför, du, att jag inte ville - inte ville, att han skulle bli 
en gift kvinnas älskare ...



15 Trettonde kapitlet Mamsell Marie.



Tyst, för all del tyst!



Det surrar över mitt huvud. Det måtte vara en humla, som kommer flygande. 
Nej, stilla bara! Känn en sådan doft! Så sant jag lever, är det inte 
åbrodd och lavendel och hägg och syren och pingstliljor. Det är en 
härlighet att erfara detta i den grå höstkvällen mitt inne i staden. Bara 
jag ställer fram den där lilla välsignade jordbiten för mina tankar, strax 
börjar det surra och dofta runtomkring mig, och jag flyttar helt oförmärkt 
in i ett litet fyrkantigt roskvarter, fyllt av blommor och skyddat av en 
ligusterhäck. I hörnen stå syrenbersåer med smala träbänkar, och runtom 
blomplanerna, som äro formade i hjärtan och stjärnor, gå smala gångar, 
beströdda med vit sjösand. På tre sidor om roskvarteret står skogen. 
Rönnen och häggen, som äro halvciviliserade och ha vackra blommor, stå 
närmast och blanda doft med syrenerna. Bortom dem stå några varv björkar, 
och sedan vidtar granskogen, den riktiga skogen, tyst och mörk och skäggig 
och stickande.



Och på fjärde sidan ligger en liten grå stuga.



Det roskvarteret, som jag nu tänker på, ägdes på adertonhundratjugutalet 
av gamla fru Moreus i Svartsjö, hon, som levde av att sticka täcken åt 
bönderna och laga deras gillesmat.



Kära vänner! Bland allt gott jag önskar er vill jag först nämna en 
täckbåge och ett roskvarter. En stor, ranglig, gammaldags täckbåge med 
nötta gängor och kantstötta trissor önskar jag er, en sådan, vid vilken 
fem, sex personer kunna arbeta på en gång, där man syr i kapp och tävlar 
om att få vackra styng på avigsidan, där man äter stekta äpplen och pratar 
och "reser till Grönland och "gömmer ringen med förbehåll" och skrattar, 
så att ekorrarna borta i skogen falla huvudstupa till marken av 
förskräckelse. En täckbåge för vintern, kära vänner, och ett 
roskvarter för sommaren! Inte en trädgård, där man måste lägga ner 
mer pengar, än nöjet är värt, nej, ett roskvarter, såsom det hette förr i 
världen! Ni skulle ha ett sådant, som ni skulle kunna sköta med egna 
händer. Små törnrosbuskar skulle stå på toppen av de små jordkullarna och 
en krans av förgätmigej ringla fram runtom deras fot, där skulle den 
stora, flaxiga vallmon, som sår sig själv, komma upp överallt, både på 
gräslisten och i sandgången, och där skulle finnas en brunbränd torvsoffa, 
i vilken det skulle växa aklejor och kejsarkronor, både i sitsen och på 
ryggstödet.



Gamla fru Moreus var på sin tid ägare av många ting. Hon ägde tre glada 
och flitiga döttrar och en liten stuga vid vägkanten. Hon hade en samlad 
styver på kistbottnen, styva silkesschalar, rakryggade länstolar och 
kunskap i mångahanda, som är nyttigt att veta för den, som själv måste 
förtjäna sitt bröd.



Men det bästa hon ägde var täckbågen, som gav henne arbete året om, och 
roskvarteret, som gav henne glädje, så länge sommaren varade.



Nu är ock att berätta, att i fru Moreus' lilla stuga fanns en hyresgäst, 
en liten torr mamsell, omkring fyrtio år gammal, som bodde i ett gavelrum 
på vinden. Mamsell Marie, som hon alltid kallades, hade sina egna åsikter 
om många ting, såsom den gärna får, som sitter mycket ensam och låter sina 
tankar välva kring det, som ens egna ögon ha sett.



Mamsell Marie trodde, att kärleken var roten och upphovet till allt ont i 
denna sorgfyllda värld.



Varje kväll brukade hon, innan hon somnade, knäppa sina händer och läsa 
sin aftonbön. Sedan hon då hade läst Fader vår och Herren välsigne oss, 
slutade hon alltid med att be Gud bevara henne för kärleken.



-Det bleve bara elände av, sade hon. Jag är gammal och ful och fattig. 
Nej, måtte jag bara slippa att bli kär!



Hon satt dag efter dag uppe på vindskammaren i fru Moreus' lilla stuga och 
stickade gardiner och dukar i fjällstickning. Alla dessa sålde hon sedan 
till bönder och herrskap. Hon höll på att sticka ihop en stuga åt sig.

Ty en liten stuga på utsiktsbacken mittemot Svartsjö kyrka, det var 
vad hon ville ha, en stuga, som låg högt på en backe, så att man kunde se 
fritt och långt därifrån, det var hennes dröm. Men kärleken ville hon inte 
höra talas om.



När hon om sommarkvällen hörde fiolen ljuda från korsvägen, där spelmannen 
satt på gärdsgårdens stätta och de unga svängde om i polskedans, så att 
dammet yrde, då gick hon en lång omväg genom skogen för att slippa höra 
och se.



Annandag jul, när bondbrudarna kommo en fem, sex stycken för att bli 
klädda av fru Moreus och hennes döttrar, då de pryddes med kransar av 
myrten och höga kronor av siden och glaspärlor, med granna silkesskärp och 
bröstbuketter av hemgjorda rosor, och kjorteln kantades med girlander av 
taftblommor, då stannade hon uppe på sitt rum för att slippa se hur de 
utpyntades, kärleken till ära.



När flickorna Moreus sutto vid täckbågen om vinterkvällarna och det stora 
rummet till vänster i farstun strålade av hemtrevnad, när glasäpplena 
svängde och svettades borta i spiseln, upphängda framför den lågande 
brasan, när den vackre Gösta Berling eller den snälle Ferdinand, som hade 
kommit på besök, passade på att rycka tråden ur nålen för flickorna eller 
narrade dem att sy sneda styng och rummet genljöd av munterhet och glam 
och kurtis och tryckande händer möttes under täckbågen, då rullade hon 
förtretad samman stickarbetet och gick sin väg, ty hon hatade kärleken och 
kärlekens vägar.



Men kärlekens illgärningar kände hon, och om dem visste hon att förtälja. 
Hon undrade på att den ännu vågade visa sig på jorden, att den inte 
skrämdes härifrån av övergivnas klagan och förbannelser från dem, som den 
hade gjort till brottslingar, av veropen från dem, som den hade kastat i 
förhatliga bojor. Hon undrade på att vingarna kunde bära den så fritt och 
lätt, att den inte, tyngd av kval och skam, sjönk i namnlöst djup.



Nej, ung hade hon väl varit, hon som andra, men kärleken hade hon aldrig 
älskat. Aldrig hade hon låtit locka sig till dans och smek. Hennes mors 
gitarr hängde dammig och osträngad på vinden. Aldrig knäppte hon den till 
bleka kärlekskväden.



Hennes mors rosenträd stod i hennes fönster. Hon gav det nätt och jämnt 
vatten. Hon älskade inte blommorna, dessa kärlekens barn. Bladen 
hängde dammiga. Spindlar lekte mellan grenarna, och knopparna slogo aldrig 
ut.



Och i fru Moreus' roskvarter, där fjärilar fladdrade och fåglar sjöngo, 
där doftande blommor sände kärleksbud till svävande bin, där allt talade 
om den förhatlige, där satte hon sällan sin fot.



Kom så en tid, då Svartsjö församling lät sätta in en orgel i sin kyrka. 
Det var sommaren före det året, då kavaljererna regerade. En ung 
orgelbyggare kom dit. Han blev, även han, hyresgäst hos fru Moreus och 
blev inhyst, han ock, i ett litet gavelrum på vinden.



Så satte han då upp denna orgel, som har så underliga toner, vars 
förfärliga basunstämma alltemellanåt bryter fram mitt i en fredlig psalm - 
ingen kan veta varför och huru - och kommer barnen att gråta i kyrkan om 
julottan.



Att den unge orgelbyggaren var en mästare i sitt yrke, det må väl gärna 
betvivlas. Men en munter fyr var han, med solsken i ögonen. Han hade 
vänliga ord för en och var, för rik och fattig, för gammal och ung. Han 
blev snart god vän med sitt hyresfolk, ack, mer än vän.



När han om kvällarna kom hem från arbetet, höll han fru Moreus' garnhärva 
och arbetade vid de unga flickornas sida i roskvarteret. Då deklamerade 
han "Axel" och sjöng "Fritjof". Då tog han upp mamsell Maries trådnystan, 
hur ofta hon än tappade det, och satte till och med hennes pendyl i gång.



Han slutade ingen bal, innan han hade dansat med alla, från den äldsta 
frun till den yngsta tösen, och om en motgång drabbade honom, satte han 
sig vid sidan av den första kvinna han råkade och gjorde henne till sin 
förtrogna. Jo, det var en man, sådan som kvinnorna skapa i sina drömmar!



Det ska inte sägas om honom, att han med någon talade om kärlek. Men när 
han hade bott några veckor i fru Moreus' lilla gavelrum, voro alla 
flickorna kära i honom, och den stackars mamsell Marie visste, också hon, 
att hon hade bett sina böner förgäves.



Det var en sorgens tid och en glädjens tid. Tårar föllo på täckbågen och 
utplånade kritstrecken. Om kvällarna satt ofta en blek drömmerska i 
syrenbersån, och uppe i mamsell Maries lilla kammare knäpptes den 
nysträngade gitarren till bleka kärleksvisor, som hon hade lärt av sin 
mor.



Den unge orgelhyggaren gick där dock lika sorglös och glad och strödde ut 
leenden och tjänster bland dessa trånande kvinnor, som tvistade om honom, 
när han var borta vid arbetet. Och äntligen kom den dag, då han måste 
resa.



Skjutsen stod för dörren. Kappsäcken var fasthunden hakpå kärran, och den 
unge mannen tog farväl. Han kysste fru Moreus på hand och tog de gråtande 
flickorna i famn och kysste dem på kinden. Han grät själv över att nödgas 
resa, ty han hade haft en solig sommar i den lilla gråa stugan. Till sist 
såg han sig om efter mamsell Marie.



Då kom hon utför den gamla vindstrappan i sin bästa ståt. Gitarren hängde 
om hennes hals i ett brett, grönt sidenband, och i handen höll hon en 
bukett månadsrosor, ty i år hade hennes mors rosenträd blommat. Hon 
stannade framför den unge mannen, knäppte på gitarren och sjöng:



"Du reser ifrån oss. Välkommen igen! Hör vänskapens stämma, som talar! Var 
Iycklig, och glöm ej en älskande vän i Värmelands skogar och dalar!"



Därpå satte hon blommorna i hans knapphål och kysste honom mittpå munnen. 
Ja, och så försvann hon uppför vindstrappan igen, den gamla uppenbarelsen.



Kärleken hade hämnat sig på henne och gjort henne till ett spektakel för 
var man. Men hon klagade aldrig mer på honom. Hon lade aldrig mer bort 
gitarren och glömde aldrig mer att ansa om sin mors rosenträd.



Hon hade lärt sig älska kärleken med all dess plåga, dess tårar, dess 
längtan.



-Bättre sorgsen med den än glad utan den, sade hon.



Tiden gick. Majorskan på Ekeby blev bortdriven, kavaljererna kommo till 
makten, och det hände sig, såsom nyss är 
omtalat, att Gösta Berling en söndagskväll 
läste upp ett poem för grevinnan på Borg och sedan av henne blev förbjuden 
att visa sig i hennes hus.



Det sägs, att när Gösta slöt förstudörren efter sig, såg han några slädar 
köra upp till Borg. Han kastade en blick på den lilla damen, som satt i 
främsta släden. Dyster, som stunden var för honom, blev den än dystrare 
vid den synen. Han skyndade bort för att inte bli igenkänd, men aningar om 
ofärd fyllde hans sinne. Hade samtalet där inne frambesvurit denna kvinna? 
Städse föder en olycka en annan.



Men betjänter skyndade ut, fotsackar knäpptes upp, fällar kastades undan. 
Vem hade kommit? Vem var den lilla damen, som reste sig i släden? Det var 
verkligen hon själv, Märta Dohna, den ryktbara grevinnan!



Hon var den lustigaste och dåraktigaste av kvinnor. Världens glädje hade 
Iyft upp henne på sin tron och gjort henne till sin drottning. Lekar och 
löjen voro hennes undersåtar. Spel och dans och äventyr hade kommit på 
hennes del, när livets lotter skiftades.



Hon var nu inte långt från sitt femtionde år, men hon var en av de visa, 
som inte räkna årens antal.



-Den, som inte kan lyfta foten till dans eller munnen till löje, sade hon, 
han är gammal. Han känner årens gräsliga börda, inte jag.



Glädjen hade ingen orubbad tron i hennes ungdoms dagar, men ombytet och 
osäkerheten ökade blott behaget i hans lustiga tillvaro. Majestätet med 
fjärilsvingarna höll den ena dagen kaffebjudning i hovdamernas våning på 
Stockholms slott och dansade den nästa i frack och knölpåk i själva Paris. 
Han besökte Napoleons fältläger, han for på Nelsons flotta på det blåa 
Medelhavet, han bevistade en kongress i Wien, han vågade sig till Bryssel 
på bal natten före ett ryktbart slag.



Och varhelst glädjen fanns, där fanns Märta Dohna, hans utvalda drottning. 
Dansande, spelande, skämtande, jagade grevinnan Märta världen runt. Vad 
hade hon inte sett, vad hade hon inte upplevat? Dansat omkull troner, 
spelat ecarte om furstendömen, skämtat fram förödande krig! Munterhet och 
galenskap hade hennes liv varit och skulle alltjämt så förbliva. 
Inte var hennes kropp för gammal för dansen, inte hennes hjärta för 
kärleken. När tröttnade hon på maskerader och komedier, på muntra 
historier och vemodiga visor?



När glädjen stundom var hemlös i den till slagfält förvandlade världen, 
brukade hon för längre eller kortare tid dra upp till den gamla 
grevegården vid Lövens långa sjö. Likaledes hade hon dragit dit upp, när 
furstarna och deras hov hade blivit henne för dystra i den heliga 
alliansens tid. Det var under ett sådant besök, som hon hade funnit för 
gott att göra Gösta Berling till sin sons informator. Hon brukade trivas 
väl där uppe. Aldrig hade glädjen ett härligare rike. Där funnos sång och 
spel, äventyrsälskande män och sköna, glada kvinnor. Där fattades henne 
inte gästabud och baler, inte båtfärder över månbelysta sjöar, inte 
slädfärder genom dunkla skogar, inte heller hjärtskakande händelser och 
kärlekens sorg och smärta.



Men sedan hennes dotter dog, hade hon upphört att besöka Borg. Hon hade 
inte sett det på fem år. Nu kom hon för att se hur hennes svärdotter 
uthärdade livet uppe bland granskog, björnar och drivor. Hon höll det för 
en plikt att fara och se efter om inte den dumme Henrik hade pinat ihjäl 
henne med sin tråkighet. Nu skulle hon vara hemfridens blida ängel. 
Solskenet och lyckan lågo nedpackade i hennes fyrtio läderkappsäckar, 
lustighet hette hennes kammartärna, skämt hennes kusk, lek hennes 
sällskapsdam.



Och när hon sprang uppför trappan, möttes hon av öppna armar. Hennes gamla 
rum i nedre våningen väntade henne. Hennes betjänt, hennes sällskapsdam 
och kammarjungfru, hennes fyrtio läderkappsäckar, hennes trettio 
hattaskar, hennes necessärer och schalar och pälsar, allt kom så småningom 
in i huset. Det var bråk och larm överallt. Det slogs i dörrarna och 
sprangs i trapporna. Det märktes nog, att grevinnan Märta var kommen.



Det var en vårafton, en riktigt vacker afton, fastän man ännu inte hade 
hunnit längre än till april och isen inte hade brutit upp Mamsell Marie 
hade öppnat sitt fönster. Hon satt uppe i sitt rum, knäppte på gitarren 
och sjöng.

Hon var så upptagen av gitarren och minnena, att hon inte märkte hur 
en vagn kom körande vägen fram och stannade vid stugan. I vagnen satt 
grevinnan Märta, och hon hade sin glädje av att se på mamsell Marie, som 
satt i fönstret med gitarren om halsen och, med ögonen vända mot himlen, 
sjöng gamla nötta kärlekskväden.



Till sist steg grevinnan ur vagnen och gick in i stugan, där de snälla 
flickorna sutto kring täckbågen. Hon var aldrig högdragen, revolutionens 
vind hade susat fram över henne och blåst in frisk luft i hennes lungor.



Hon rådde inte för, att hon var grevinna, brukade hon säga, men hon ville 
i alla fall leva det liv, som behagade henne. Hon hade lika roligt på 
bondbröllop som på hovbaler. Hon spelade komedier för sina pigor, när 
ingen annan åskådare var till hands, och hon medförde fröjd till alla 
sällskap, där hon visade sig med sitt lilla vackra ansikte och sitt 
svallande levnadsmod.



Hon beställde täcken av fru Moreus och berömde flickorna. Hon såg sig om i 
roskvarteret och berättade om sina äventyr på resan. Hon hade alltid 
äventyr, hon. Och till sist vågade hon sig uppför vindstrappan, som var 
fruktansvärt brant och smal, och uppsökte mamsell Marie på hennes 
gavelrum.



Där lät hon de svarta ögonen blixtra ner över den ensamma lilla människan 
och den melodiska rösten smeka hennes öra.



Hon köpte gardiner av henne. Hon kunde inte leva där uppe på Borg utan att 
ha gardiner i fjällstickning för alla sina fönster, och på alla bord 
skulle hon ha någon av mamsell Maries dukar.



Hon lånade sedan hennes gitarr och sjöng för henne om glädje och kärlek. 
Och hon berättade historier för henne, så att mamsell Marie fann sig 
förflyttad mitt ut i den lustiga, brusande världen. Och grevinnans skratt 
var en sådan musik, att de frusna fåglarna i roskvarteret började sjunga, 
när de hörde det, och hennes ansikte, som knappast var vackert mer, ty hyn 
var härjad av smink och det låg drag av rå sinnlighet kring munnen, syntes 
mamsell Marie så förtjusande, att hon undrade hur den lilla spegeln kunde 
låta det försvinna, när den en gång hade uppfångat det på sin blanka yta.

När hon gick, kysste hon mamsell Marie och bad henne komma upp till 
Borg.



Mamsell Maries hjärta stod tomt som de små svalornas bo vid jultiden. Hon 
var fri, men hon suckade efter bojor som en på ålderns dagar frigiven 
slav.



Nu började åter en glädjens tid och en sorgens tid för mamsell Marie, men 
inte lång, bara korta åtta dagar.



Grevinnan hämtade henne oupphörligen upp till Borg. Hon spelade komedi för 
henne och berättade om sina friare, och mamsell Marie skrattade så, som 
hon aldrig hade skrattat förr. De blevo de bästa vänner. Grevinnan visste 
snart allt om den unge orgelbyggaren och om avskedet. Och i skymningen lät 
hon mamsell Marie sätta sig på fönsterpallen i det lilla blå kabinettet. 
Då hängde hon gitarrbandet om halsen på henne och fick henne att sjunga 
kärlekssånger. Sedan satt grevinnan och såg hur den gamla flickans torra, 
magra figur och lilla, fula huvud avtecknade sig mot den röda aftondagern, 
och hon sade, att den stackars mamsellen liknade en smäktande borgfröken. 
Men i varje sång talades det om ömma herdar och grymma herdinnor, och 
mamsell Maries stämma var den allra tunnaste stämma, och man kan väl 
förstå, att grevinnan skulle ha sin glädje av en sådan komedi.



Så blev det bjudning på Borg, som naturligt var, när grevens mor var 
hemkommen. Och det gick muntert till som vanligt. Sällskapet var dock inte 
stort. Det var endast sockenbor inbjudna.



Matsalen låg på nedre botten, och efter supen hände det, att gästerna inte 
drogo uppför trapporna igen, utan slogo sig ner i grevinnan Märtas rum, 
som lågo där innanför. Så fick grevinnan fatt i mamsell Maries gitarr och 
började sjunga för sällskapet. Hon var en lustig dam, grevinnan Märta, och 
hon kunde härma alla människor. Nu fick hon den iden att härma mamsell 
Marie. Hon vände ögonen mot himlen och sjöng med en tunn, skrikig 
barnröst.



-A nej, å nej, grevinna! bad mamsell Marie.



Men grevinnan hade roligt, hon, och de flesta kunde inte låta bli att 
skratta, fast de nog tyckte, att det var synd om mamsell Marie.

Grevinnan tog en handfull torra rosenblad ur en potpurrikruka, gick 
under tragiska åtbörder fram till mamsell Marie och sjöng med djup 
rörelse:



"Du reser ifrån oss. Välkommen igen! Hör vänskapens stämma, som talar! Var 
lycklig, och glöm ej en älskande vän i Värmelands skogar och dalar!"



Sedan strödde hon rosenbladen över hennes huvud. Människorna skrattade, 
men mamsell Marie blev vild av vrede Hon sag ut, som om hon hade kunnat 
riva ögonen ur grevinnan.



-Du är en dålig kvinna, Märta Dohna, sade hon. Ingen hederlig kvinna horde 
umgås med dig.



Grevinnan Märta blev ond, hon med.



-Ut med sig, mamsell! sade hon. Jag har haft nog av hennes galenskaper.



-Ja, jag ska gå, sade mamsell Marie, men först ska jag ha betalt för mina 
dukar och gardiner, som du har satt upp här.



-De gamla trasorna! utropade grevinnan. Vill hon ha betalt för de gamla 
trasorna! Ta dem med sig! Jag vill aldrig se dem mer! Ta dem genast med 
sig!



Därpå kastade grevinnan åt henne dukarna och slet ner gardinerna, ty nu 
var hon i fullt raseri.



Nästa dag bad den unga grevinnan sin svärmor, att hon skulle försona sig 
med mamsell Marie, men grevinnan ville inte. Hon var trött på henne.



Grevinnan Elisabet for då åstad och köpte av mamsell Marie hela lagret av 
gardiner och satte upp dem i övre våningen. Därav kände sig mamsell Marie 
åter upprättad.



Grevinnan Märta skämtade mycket med sin svärdotter över hennes kärlek till 
fjällstickning. Hon kunde också gömma sin vrede, bevara den frisk och ny i 
åratal. Hon var en rikt begåvad varelse.



16 Fjortonde kapitlet Kusin Kristofer.



De hade en gammal rovfågel uppe i kavaljersflygeln. Han satt alltid i 
spiselvrån och gav akt på att brasan inte fick slockna. Ruggig och grå var 
han. Det lilla huvudet med den stora nähben och de slocknande ögonen 
lutade sorgset på den långa, magra halsen, som stack upp ur en yvig 
pälskrage. Ty den rovfågeln gick i päls både vinter och sommar.



Fordom hade han hört till den svärm, som i den store kejsarens följe 
jagade fram över Europa, men vad namn och titel han bar, ska numera ingen 
våga säga. I Värmland visste man hlott, att han hade tagit del i de stora 
krigen, att han hade farit väldigt fram i de dånande striderna och att han 
efter 1815 hade måst ställa sina vingars flykt bort från ett otacksamt 
fädernesland. Han hade funnit skydd hos den svenske kronprinsen, och denne 
hade rått honom att försvinna i det fjärran Värmland Sådan var tiden, att 
den, vars namn hade bragt världar att darra, nu måste vara glad över att 
ingen kände hans en gång fruktade namn.



Han hade givit kronprinsen sitt hedersord på att inte lämna Värmland och 
att inte onödigtvis omnämna vem han var. Och så sändes han till Ekehy med 
en handskrivelse till majoren från kronprinsen, som rekommenderade honom 
till det bästa. Då öppnade kavaljersflygeln sina dörrar för honom.



Till en början undrade man mycket vem den ryktbare var, som gömde sig 
under hans antagna namn. Men så småningom blev han förvandlad till 
kavaljer och värmlänning. Var man kallade honom kusin Kristofer utan att 
rätt veta hur han hade fått just den benämningen.



Men det är inte gott för en rovfågel att leva i hur. Man kan forstå, att 
han är van vid annat än att hoppa från pinne till pinne och ta mat ur sin 
vårdares hand. Slaktningens och dödsfarans eggelser ha fordom satt hans 
pulsar i brand. Honom äcklar den dåsiga freden.

Väl är det sant, att inte heller de andra kavaljererna voro idel 
tamfåglar, men hos ingen av dem brände blodet så hett som hos kusin 
Kristofer. En björnjakt var det enda, som förmådde liva hans slappnade 
livslust, en björnjakt eller en kvinna, en enda kvinna.



Han hade levat Upp, när han för tio år sedan för första gången såg 
grevinnan Märta, som redan då var änka. En kvinna, växlande som kriget, 
eggande som faran, en sprittande, överdådig varelse. Han älskade henne.



Och nu satt han där och blev gammal och grå, utan att han kunde begära 
henne till sin hustru. Nu hade han inte sett henne på fem år. Han 
vissnade och dog småningom, såsom fångna örnar bruka. För varje år blev 
han mera torr och frusen. Han måste krypa bättre in i pälsen och närmare 
brasan.



Så sitter han där då, förfrusen, ruggig och grå, morgonen av den dag, på 
vars afton påsksmällarna ska avskjutas och påskkäringen brännas. 
Kavaljererna äro alla ute, men han sitter inne 1 spiselvran.



O, kusin Kristofer, kusin Kristofer, vet du det inte?



Leende har han kommit, den lockande våren.



Upp spritter naturen ur dåsig sömn, och i den blåa skyn tumla 
fjärilsvingade andar i yster lek. Tätt som rosorna på den vilda busken 
glittra deras anleten uppe bland skyarna.



Jorden, den stora modern, börjar leva. Yr som ett barn stiger hon upp ur 
badet i vårfloden, ur duschen i vårregnet. Sten och mylla glittra av lust. 
"In i livets kretsgång!" jublar minsta grand. "Vi ska färdas som vingar i 
klar luft. Vi ska skimra i unga flickors rodnande kinder."



Vårens lustiga andar simma med luft och vatten in i kropparna, spritta som 
ålar i blodet, sätta hjärtat i svängning. Det är samma ljud överallt. Vid 
hjärtan och blommor, vid allt, som kan svänga och dallra, haka de 
fjärilsvingade sig fast och ringa ut det som med tusen stormklockor: "Lust 
och glädje, lust och glädje! Kommen är han, den leende vår."



Men kusin Kristofer sitter stilla och förstår intet. Han lutar 
huvudet mot de stelnade fingrarna och drömmer om kulregn och om ära, 
vuxen på krigets fält. För sin inre syn framtrollar han lagrar och rosor, 
som inte behöva vårens veka fägring för att blomstra.



Det är dock synd om honom, den ensamme gamle inkräktaren, som sitter där 
uppe i kavaljersflygeln utan folk, utan land, han, som aldrig hör ett ljud 
av hemlandets språk, han, som ska ha en namnlös grav på Bro kyrkogård. Rår 
han för, att han är en örn och född att förfölja och döda?



O, kusin Kristofer, länge nog satt du drömmande i kavaljersflygeln. Upp 
och drick livets sprudlande vin i de höga slotten! Vet det, kusin 
Kristofer, att ett brev är kommet till majoren denna dag, ett kungligt 
brev, försett med Svea rikes sigill! Det är ställt till majoren, men 
innehållet rör dig. Underbart är det att se dig, när du läser brevet, 
gamla rovfågel. Ögat får glans och huvudet lyftes. Du ser burens dörr 
öppen och fria rymden upplåten för dina längtande vingar.



Kusin Kristofer gräver djupt ner på bottnen av sin klädkista. Så drar han 
fram den med ängslan förvarade guldsmidda uniformen och ikläder sig den. 
Han trycker den plymprydda hatten på huvudet, och snart spränger han bort 
från Ekeby, ridande på sin ypperliga vita ridhäst.



Detta är dock något annat än att sitta frusen i spiselvrån. Nu ser också 
han, att våren är kommen.



Han höjer sig i sadeln och sätter av i galopp. Den pälsfodrade dolman 
fladdrar. Hattens plym vajar. Föryngrad är mannen som jorden själv. Vaknad 
är han ur en lång vinter. Det gamla guldet kan ännu blänka. Det djärva 
krigaransiktet under den trekantiga hatten är en stolt syn.



Märklig är hans ritt. Ur marken spruta bäckar, och sippor spira upp där 
han rider fram. Flyttfåglarna skrika och jubla omkring den frigjorda 
fången. All naturen tar del i hans glädje.



Härlig som en triumfator kommer han. Våren själv rider före på en svävande 
sky. Lätt och luftig är han, den ljusa anden. Han har krumhorn för munnen 
och spritter av lycka. Och runtomkring kusin 
Kristofer tumlar en stab av gamla vapenbröder sina hästar. Där är lyckan, 
som står på tå i sadeln, och äran på sin ståtliga springare och kärleken 
på sin eldiga arab. Märklig är ritten, märklig är ryttaren. Den 
språkkunniga taltrasten ropar honom an:



-Kusin Kristofer, kusin Kristofer! Vart ska du rida? Vart ska du rida?



-Till Borg för att fria, till Borg för att fria, svarar kusin Kristofer.



-Far inte till Borg, far inte till Borg! Ogift man har ingen sorg, skriker 
taltrasten efter honom.



Men han lyssnar inte till varningen. Uppför backe och utför backe rider 
han, tills han äntligen är framme. Han springer ur sadeln och föres in 
till grevinnorna.



Allt går väl. Grevinnan Märta är nådig mot honom. Kusin Kristofer ser nog, 
att hon inte ska neka att bära hans lysande namn eller att regera på hans 
slott. Han sitter och uppskjuter det hänryckningens ögonblick, då han ska 
visa henne kungabrevet. Han njuter av denna väntan.



Hon pratar och underhåller honom med tusen historier. Han skrattar åt 
allt, beundrar allt. Men som de sitta i ett av de rum, där grevinnan 
Elisabet har hängt upp mamsell Maries gardiner, börjar grevinnan också 
berätta historien om dem. Och hon gör den så lustig hon kan.



-Se, säger hon till sist, se, så stygg jag är! Här hänger nu dessa 
gardiner, för att jag dagligen och stundligen ska tänka på min synd. Det 
är en botgöring utan like. Å, denna fasansfulla fjällstickning!



Den store krigaren kusin Kristofer ser på henne med brännande blickar.



-Jag är också gammal och fattig, säger han, och jag har i tio år suttit i 
spiselvrån och längtat efter min käresta. Skrattar nådig grevinnan åt det 
också?



-Det är en annan sak! utbrister grevinnan.



-Gud har tagit från mig lycka och fädernesland och tvungit mig att äta 
andras bröd, säger kusin Kristofer allvarsamt. Jag har fått lära mig att 
ha respekt för fattigdomen, jag.

-Ni också! ropar grevinnan och håller upp händerna. Vad människorna 
är dygdiga! Ack, vad de har blivit dygdiga!



-Ja, säger han, märk det, grevinna, att om Gud en dag i framtiden skulle 
ge mig tillbaka rikedom och makt, så ska jag göra bättre bruk av dem än 
att dela dem med en sådan där världsdam, en sådan där sminkad, hjärtlös 
markatta, som gör narr av fattigdomen.



-Det gör ni rätt i, kusin Kristofer.



Och så marscherar kusin Kristofer ut ur rummet och rider hem till Ekeby 
igen. Men genierna följa honom inte, taltrasten ropar inte till honom, och 
han kan inte mera se den leende våren.



Till Ekeby kom han, då påsksmällarna skulle avlossas och påskkäringen 
brännas. Påskkäringen är en stor docka av halm, med ansikte av en trasa, 
på vilken ögon, näsa och mun äro tecknade med kol. Rotekäringens avlagda 
kläder har hon på sig. Den långskaftade ugnsrakan och sopan äro ställda 
bredvid henne, och smörjhornet har hon om halsen. Hon är alldeles färdig 
till Blåkullafärd.



Major Fuchs laddar sin bössa och skjuter av den rätt upp i luften gång på 
gång. Ett bål av torrt ris antändes, trollkäringen kastas dit och brinner 
snart lusteligen. Nog göra kavaljererna allt, vad de kunna, för att på 
gammalt beprövat sätt förinta det ondas makt.



Kusin Kristofer står och ser på med dyster min. Plötsligt rycker han upp 
det stora kungabrevet ur ärmuppslaget och kastar det på elden. Gud allena 
vet vad han tänkte. Kanske han inbillade sig, att det var grevinnan Märta 
själv, som brann där borta på bålet. Kanske tyckte han, att eftersom den 
kvinnan, när allt kom omkring, endast bestod av trasor och halm, så fanns 
det intet värderikt mer på jorden.



Han går åter in i kavaljersflygeln, tänder brasan och gömmer uniformen. 
Åter slår han sig ner i spiselvrån, och för var dag blir han alltmer 
ruggig och grå. Han dör så småningom, som gamla örnar bruka göra i 
fångenskap.



Han är ingen fånge längre, men han bryr sig inte om att begagna sin 
frihet. Rymden står honom öppen. Slagfälten, äran, livet vänta honom. Men 
han har inte mer kraft att breda ut sina vingar till flykt.



17 Femtonde kapitlet Livets stigar.



Tunga äro de vägar, som människor ha att vandra på jorden.



Ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.



Varför får så mycken sorg gå ostörd, tills den förirrar sig i öknen eller 
sjunker i träsket eller stupar på fjället? Var äro de små 
blomsterplockerskorna, var äro de små sagoprinsessorna, ur vilkas spår 
rosor växa, var äro de, som ska strö blommor över de tunga vägarna?



Nu har Gösta Berling, poeten, beslutit att gifta sig. Han söker endast 
efter en brud, som är arm nog, ringa nog, förkastad nog för en galen 
präst.



Sköna och ädla kvinnor ha älskat honom, men de må inte uppstå att tävla om 
hans hand. Den förskjutne väljer bland de förskjutna.



Vem ska han välja, vem ska han uppsöka?



Till Ekeby kommer stundom en fattig flicka från en ödslig skogsby långt 
uppe bland bergen och säljer kvastar. I denna by, där ständig fattigdom 
och stort elände råda, finnas många, som inte äga sitt fulla förstånd, och 
flickan med kvastarna är en av dem.



Men vacker är hon. Hennes stora, svarta hår bildar så tjocka flätor, att 
de knappt rymmas på hennes huvud, hennes kinder äro fint rundade, näsan är 
rak och lagom stor, ögonen äro blå. Hon tillhör en melankolisk, madonnalik 
skönhetstyp, sådan man ännu finner den hos vackra flickor vid stränderna 
av Lövens långa sjö.



Nå, där har ju Gösta fästmön funnen! En halvtokig kvastflicka blir en bra 
hustru åt en galen präst. Ingenting kan passa bättre.



Han behöver bara resa till Karlstad efter ringar, och sedan må de åter ha 
en glad dag vid Lövens strand. Må de ännu en gång skratta åt Gösta 
Berling, när han förlovar sig med kvastflickan, när han firar 
bröllop med henne! Må de skratta! Har han någonsin haft ett lustigare 
upptåg för sig?



Måste inte den förskjutne gå den förskjutnes väg, vredens väg, sorgens 
väg, olyckans väg? Vad gör det, om han störtar, om han fördärvas? Är det 
någon, som bryr sig om att hejda honom? Är det någon, som räcker honom en 
stödjande hand eller en läskande dryck? Var äro de små 
blomsterplockerskorna, var äro de små sagoprinsessorna, var äro de, som 
ska strö rosor över tunga vägar?



Nej, nej, den unga, blida grevinnan på Borg ska inte störa Gösta Berling i 
hans planer. Hon ska tänka på sitt rykte, hon ska tänka på sin mans vrede 
och sin svärmors hat, hon ska inte göra något för att hålla honom 
tillbaka.



Under den långa gudstjänsten i Svartsjö kyrka ska hon böja sitt huvud, 
knäppa sina händer och be för honom. Under sömnlösa nätter kan hon gråta 
och ängslas över honom, men hon har inga blommor att strö på den 
förskjutnes väg, ingen droppe vatten att ge den, som törstar. Hon sträcker 
inte ut handen för att föra honom tillbaka från avgrundens rand.



Gösta Berling bryr sig inte om att hölja sin utkorade i siden och smycken. 
Han låter henne gå från gård till gård med kvastar, såsom det är hennes 
vana, men när han har samlat alla ortens förnämliga män och kvinnor till 
ett stort gille på Ekeby, ska han kungöra sin trolovning. Då ska han kalla 
in henne från köket, sådan hon har kommit från sina långa vandringar, med 
vägens damm och smuts på kläderna, kanske trasig, kanske okammad, med 
förvirrade ögon, med en förvirrad ordström på läpparna. Och han ska fråga 
gästerna om han inte nu har valt en passande brud, om inte den galne 
prästen borde vara stolt över en så skön fästmö, över detta blida 
madonnaanlete, över dessa blåa, svärmiska ögon.



Det var hans mening, att ingen skulle veta något förut, men han lyckades 
inte bevara hemligheten, och en av dem, som fick veta den, var den unga 
grevinnan Dohna.



Men vad kan hon göra för att hindra honom? Förlovningsdagen är inne, dess 
sena skymningsstund är kommen. Grevinnan står vid fönstret i det blå 
kabinettet och ser norr ut. Hon tror nästan, att hon kan se Ekeby, fastän 
tårar och töcken skymma. Hon ser så väl hur det stora 
trevåningshuset strålar med tre upplysta fönsterrader, hon tänker sig hur 
champagnen hälles i glasen, hur skålen ljuder, och hur Gösta Berling 
kungör sin förlovning med kvastflickan.



Om hon nu vore honom nära och helt sakta lade handen på hans arm eller 
bara gåve honom en vänlig blick, skulle han inte då vända om från de 
förskjutnas onda väg? Om ett ord från henne har drivit honom till en så 
förtvivlad gärning, skulle inte då ett ord från henne hejda honom?



Hon ryser för den synd, som han ska begå mot detta stackars vanlottade 
barn. Hon ryser för hans synd mot den arma varelsen, som nu ska lockas att 
älska honom, kanske blott för en dags skämt. Kanske ock - och då ryser hon 
än mer över den synd han begår mot sig själv - för att som en tryckande 
börda kedjas fast vid hans liv och för alltid förta hans ande kraften att 
nå höjden.



Och ytterst var skulden hennes. Hon hade med ett fördömelsens ord kastat 
ut honom på den onda vägen. Hon, som var kommen för att välsigna, för att 
mildra, varför hade hon vridit ännu en tagg in i syndarens törnekrona?



Jo, nu vet hon vad hon vill göra. Hon ska låta spänna de svarta hästarna 
för släden, ila hän över Löven, storma in på Ekeby gård, ställa sig 
mittemot Gösta Berling och säga honom, att hon inte föraktar honom, att 
hon inte visste vad hon sade, när hon förjagade honom från sitt hem... 
Nej, hon kunde dock inte göra något dylikt, hon skulle blygas och inte 
våga säga ett ord. Hon, som var gift, måste akta sig. Det skulle uppkomma 
så mycket förtal, om hon gjorde något sådant. Men gjorde hon det inte, hur 
skulle det då gå med honom?



Hon måste resa.



Så tänker hon på att en sådan resa är omöjlig. Detta år kan ingen häst mer 
färdas över Lövens is. Isen smälter, den har allaredan lossnat från land. 
Den ligger lös, sprucken, hemsk att se. Vatten porlar upp och ner genom 
den, på somliga ställen har det samlats i svarta gölar, på andra ställen 
är isen bländande vit. För det mesta är den dock grå, smutsig av smältande 
snö, och vägarna gå som långa, svarta ränder över dess yta.

Hur kan hon tänka på att resa? Den gamla grevinnan Märta, hennes 
svärmor, skulle aldrig tillåta henne något sådant. Hela kvällen måste hon 
sitta bredvid henne i salongen och lyssna till dessa gamla hovhistorier, 
som äro den gamlas lust.



Dock, natten kommer, och hennes man är borta, nu är hon fri.



Åka kan hon inte, tjänare törs hon inte kalla, men hennes ängslan driver 
henne ut ur hennes hem. Hon kan inte annat.



Tunga äro de vägar människor vandra på jorden, ökenstigar, träskstigar, 
fjällstigar.



Men denna nattliga väg över en smältande is, vid vad ska jag likna den? Är 
det inte den väg, som de små blomsterplockerskorna själva ha att gå, en 
osäker, gungande, slipprig väg, deras väg, som vilja hela slagna sår, 
deras väg, som vilja upprätta, den lätta fotens, det snabba ögats och det 
modiga, kärleksfulla hjärtats väg?



Midnatten var över, när grevinnan nådde Ekeby strand. Hon hade fallit på 
isen, hon hade hoppat över vida rämnor, hon hade ilat över ställen, där 
hennes fotspår fylldes av upporlande vatten, hon hade halkat, hon hade 
krupit.



Det hade varit en tung vandring. Hon hade gråtit där hon gått. Hon hade 
blivit våt och trött, och där ute på isen hade mörkret, ödsligheten och 
tomheten gjort tankarna hemska.



Nu sist vid Ekeby hade hon måst vada i fotsdjupt vatten för att nå land. 
Och när hon hade kommit på stranden, hade hon inte haft mod till annat än 
att sätta sig ner på en sten och gråta av trötthet och hjälplöshet.



Tunga vägar vandra människors barn, och de små blomsterplockerskorna digna 
stundom bredvid sin korg, just när de ha hunnit dens väg, som de ville 
blomsterströ.



Denna unga, förnäma dam var dock en älsklig liten hjältinna. Inte hade hon 
gått sådana vägar i sitt ljusa hemland. Väl må hon sitta vid kanten av 
denna hemska, förfärliga sjö, våt, trött, olycklig, som hon är, och tänka 
på sitt sydliga fäderneslands blida, blomsterkantade stigar.



För henne är det inte mer fråga om söder och nord. Hon står mitt inne i 
livet. Hon gråter inte av hemlängtan. Hon gråter, den lilla 
blomsterplockerskan, den lilla hjältinnan, därför 
att hon är så trött, att hon inte ska hinna 
dens väg, som hon vill blomsterströ. Hon gråter, därför att hon tror, att 
hon har kommit för sent.



Då komma människor springande längs stranden. De skynda förbi henne utan 
att se henne, men hon hör deras ord.



-Störtar dammen, då reser smedjan, säger en. Och kvarnen och verkstäderna 
och smedernas bostäder, ifyller en annan.



Då får hon nytt mod, stiger upp och följer dem.



Ekeby kvarn och smedja lågo på ett smalt näs, omkring vilket Björksjöälven 
brusade fram. Den kom susande ner mot näset, piskad vit i det väldiga 
fallet därovan, och för att skydda den bebyggda grunden för vattnet låg 
där på den tiden en väldig vågbrytare framför näset. Men dammen hade 
blivit gammal, och kavaljererna regerade. På deras tid gick dansen över 
bruksbackarna, men ingen gav sig tid att se efter hur strömmen och kölden 
och tiden arbetade på den gamla stendammen.



Så kommer vårfloden, och dammen börjar svikta.



Fallet vid Ekeby är en väldig gråstenstrappa, utför vilken Björksjöälvens 
vågor komma rusande. Yra bli de av farten, tumla över ända och törna 
samman. De fara upp i vredesmod och spruta skum över varandra, ramla åter 
omkull över en sten, över en timmerstock och så upp igen för att åter 
falla, åter och åter under skummande, väsande, rytande.



Och nu gå dessa vilda, upphetsade vågor, rusiga av vårluft, yra av den 
nyvunna friheten till storms mot den gamla stendammen. De komma, väsande 
och slitande, storma högt upp på den och dra sig åter tillbaka, som om de 
hade stött sina vitlockiga huvuden. Det är en stormning så god som någon, 
de ta stora isstycken till skärmtak, de ta timmerstockar till murbräckor, 
de bända, bryta, brusa mot denna stackars mur, tills det med ens 
förefaller, som om någon hade tillropat dem ett giv akt. Då rusa de 
baklänges, och efter dem kommer en stor sten, som lossnar från dammen och 
dånande sjunker ner i strömmen.

Det ser ut, som om detta gjorde dem häpna de stå stilla, de jubla, de 
rådslå ... och så i färd på nytt! Där äro de åter med isstycken och 
timmerstockar, odygdiga, obarmhärtiga, vilda, galna av förstörelselust.



-Om blott dammen vore borta, säga vågorna, om blott dammen vore borta, då 
skulle det bli smedjans tur och kvarnens tur.



Nu är frihetens dag ... bort med människor och människors verk! De ha 
sotat oss med kol, de ha dammat oss med mjöl, de ha lagt arbetsok på oss 
som på oxar, kört oss i ring, stängt oss inne, hämmat oss med dammluckor, 
tvungit oss att dra de tunga hjulen, att bära de otympliga 
timmerstockarna. Men nu ska vi vinna friheten.



Frihetens dag är kommen! Hören det, vågor uppe i Björksjön, hören det, 
bröder och systrar i myr och träsk, i bergbäck och skogsälv! Kommen, 
kommen! Störten er ner i Björksjöälven, kommen med friska krafter, 
dånande, väsande, färdiga att bryta sekelgammalt förtryck, kommen! 
Tyranniets bålverk ska falla. Död åt Ekeby!



Och de komma. Våg efter våg störtar utför fallet för att köra sitt huvud 
mot dammuren, för att lämna sin hjälp till det stora verket. Rusiga av 
vårens nyvunna frihet, manstarka, eniga komma de och lossa sten på sten, 
tuva på tuva från den sviktande vågbrytaren.



Men varför låta då människorna de vilda vågorna rasa utan att göra 
motstånd? Är Ekeby utdött?



Nej, människor finnas där, en förvirrad, rådlös, hjälplös människoskara 
Mörk är natten, de se inte varandra, se inte sin egen väg. Högt brusar 
fallet, förfärligt är dånet av bristande is och törnande stockar, de höra 
inte sin egen röst. Den vilda yrseln, som besjälar de rytande vågorna, 
fyller även människornas hjärnor, de ha inte en tanke kvar, inte förstånd.



Bruksklockan klämtar.



-Må den, som har öron, höra! Vi här nere vid Ekeby smedja hålla på att 
förgås. Älven är över oss. Dammen bävar, smedjan är i fara, kvarnen är i 
fara och våra egna fattiga bostäder, älskade i sin ringhet.



Vågorna tro väl, att klockringningen kallar deras vänner, ty ingen 
människa visar sig. Men borta i skogar och träsk blir det brådska.



-Sänden hjälpare, sänden hjälpare! ringer klockan. Efter sekellångt 
slaveri har vi äntligen gjort oss fria. Kommen, kommen! brusa vågorna. Den 
dånande vattenmassan och den klämtande bruksklockan sjunga dödssången över 
all Ekeby ära och glans.



Och under tiden går bud på bud upp till herrgården efter kavaljererna.



Äro de i lynne att tänka på smedja och kvarn? De hundra gästerna äro 
samlade i Ekeby vida salar. Kvastflickan väntar ute i köket. 
Överraskningens spännande ögonblick är kommet. Champagnen pärlar i glasen, 
Julius reser sig för att hålla festtalet. Alla de gamla äventyrarna på 
Ekeby glädja sig åt den förstenande förvåning, som ska sänka sig ner över 
församlingen.



Ute på Lövens is vandrar den unga grevinnan Dohna en hemsk, livsfarlig väg 
för att få viska ett varningens ord till Gösta Berling. Nere vid 
vattenfallet löpa vågorna till storms mot all Ekeby ära och makt, men i de 
vida salarna råda endast glädje och ivrig förväntan, vaxljusen stråla, och 
vinet strömmar. Där inne tänker ingen på det, som rör sig ute i den mörka, 
stormiga vårnatten.



Just nu är ögonblicket kommet. Gösta stiger upp och går ut för att hämta 
in fästmön. Han måste gå över förstugan, och dess stora dörrar stå 
vidöppna. Han stannar, han ser ut i den kolsvarta natten ... Och han hör, 
han hör.



Han hör klockan klämta, forsen brusa. Han hör dånet av bristande is, 
larmet av törnande stockar, de upproriska vågornas brusande, hånande, 
segerjublande frihetssång.



Då störtar han ut i natten, glömmande allt. Där inne må de stå med lyfta 
glas och vänta ända till världens sista dag, nu bryr han sig inte mer om 
dem. Fästmön får vänta, patron Julius' tal får dö på hans läppar. Ringarna 
ska inte växlas denna natten, den förstenande förvåningen ska inte sänka 
sig ner över den lysande församlingen.



Nu ve er, upproriska vågor, nu gäller det i sanning att tillkämpa er 
friheten! Nu är Gösta Berling kommen ner till fallet, nu har folket 
fått en anförare, nu tändes mod i förfärade hjärtan, nu stiga försvarare 
upp på murarna, nu börjar en väldig strid.



Hör hur han ropar till folket! Han befaller, han sätter alla i verksamhet.



-Ljus måste vi ha, ljus framför allt, här förslår inte mjölnarens 
hornlykta. Se på de där rishögarna, bär upp dem på branten och tänd på 
dem! Det blir arbete för kvinnor och barn. Fort bara, lägg upp ett stort, 
flammande risbål och tänd det! Det ska upplysa vårt arbete, det ska synas 
vida och kalla hit hjälpare. Och låt det aldrig slockna! Bringa halm, 
bringa ris, låt klara flammor låga mot skyn!



Se, se, ni vuxna män, här är arbete för er! Här är timmer, här är plank, 
foga samman en nöddamm, som vi kan sänka ner framför den bristande muren. 
Fort, fort till arbetet, gör den fast och stadig! Gör i ordning stenar och 
sandsäckar att sänka den med! Fort, sväng era yxor, låt hammarslagen dåna, 
borren bita sig in i träet, sågen gnissla i de torra plankorna!



Och var är pojkarna? Fram, fram, ni vilda odågor! Skaffa er störar, skaffa 
båtshakar och kom hit mitt ut i stridsvimlet! Ut på dammen med er, pojkar, 
mittibland vågor, som skumma, fräsa och spruta över oss med vitt skum! 
Avvärj, försvaga, tillbakavisa dessa anfall, för vilka murarna rämnar! Stöt 
undan stockar och isstycken, kasta er ner, om annat inte hjälper, och håll 
fast de lossnande stenarna med era händer! Bit i dem, grip om dem med klor 
av järn! Kämpa, pojkar, odågor, vildhjärnor! Hit ut på muren med er! Vi 
ska strida om varje tumsbredd Jord.



Själv tar Gösta sin plats ytterst på dammen och står där översprutad av 
skum, marken skälver under honom, vågorna dåna och rasa, men hans vilda 
hjärta fröjdar sig åt faran, oron, striden. Han skrattar, han har muntra 
infall för pojkarna på dammen omkring honom. Aldrig var han med om en 
lustigare natt.



Räddningsverket går snabbt framåt, eldarna låga, timmerkarlarnas yxor 
dåna, och dammen står.



Även de andra kavaljererna och de hundra gästerna äro komna ner till 
vattenfallet. Folk kommer springande från när och fjärran, alla 
arbeta, vid eldarna, vid nöddammen, vid sandsäckarna, ute på den 
sviktande, bävande stendammen.



Så, nu ha timmermännen fått nöddammen färdig, nu ska den sänkas ner 
framför den vacklande vågbrytaren. Håll stenar och sandsäckar redo och 
båtshakar och rep, så att den inte må ryckas bort, så att segern må bli 
människornas och de kuvade vågorna återgå till slavtjänsten!



Då händer det, strax innan det avgörande ögonblicket, att Gösta får ögonen 
på en kvinna, som sitter på en sten vid älvstranden. Lådorna från risbålet 
belysa henne där hon sitter, stirrande ut i vågorna. Han kunde ju inte se 
henne klart och tydligt genom töcken och skum, men hans ögon dras 
oupphörligen till henne. Om och om igen måste han se på henne. Han känner 
det, som om den kvinnan hade ett bestämt ärende just till honom.



Bland alla dessa hundraden, som arbeta och syssla på älvkanten, är hon den 
enda, som sitter stilla, och till henne måste hans blickar oupphörligen 
vändas, han ser ingen annan än henne.



Hon sitter så långt ute, att vågorna slå mot hennes fötter, och skummet 
stänker över henne. Hon måste vara drypande våt. Hon är mörkklädd, med en 
svart schal över huvudet, hon sitter hopkrupen, stödjande hakan mot 
händerna, och stirrar oupphörligen över till honom ute på vågbrytaren. Han 
känner hur dessa stirrande ögon dra och locka, fastän han inte ens kan 
urskilja hennes ansikte, han tänker inte på annat än på kvinnan, som 
sitter vid randen av de vita vågorna.



"Det är sjörået från Löven, som har stigit hit upp i älven för att locka 
mig i fördärvet", tänker han. "Hon sitter där och lockar och lockar, jag 
får lov att jaga henne bort."



Alla dessa vågor med de vita huvudena synas honom som den svarta kvinnans 
härar. Det var hon, som hetsade dem, hon, som förde dem fram mot honom 
till anfall.



-Jag får sannerligen lov att jaga henne bort, säger han.



Han fattar en båtshake, springer i land och skyndar bort till kvinnan.



Han lämnar sin plats på vågbrytarens yttersta spets för att jaga bort 
sjörået. Det var honom i detta upphetsningens ögonblick, som om 
djupets onda makter kämpade mot honom. Han visste inte vad han tänkte, vad 
han trodde, men han måste jaga bort den svarta från stenen vid älvkanten.



Ack, Gösta, varför står din plats tom i det avgörande ögonblicket? De 
komma nu med nöddammen, en lång rad av karlar ställer upp sig på 
vågbrytaren. De ha rep och stenar och sandsäckar färdiga för att tynga den 
och hålla den kvar, de stå redo, de vänta, de lyssna. Var är den 
befallande? Hörs inte rösten, som ska bjuda och ordna?



Nej, Gösta Berling jagar efter sjörået, hans röst hörs inte, hans 
befallningar leda ingen.



Då måste nöddammen sänkas utan honom. Vågorna fara undan, den störtar ner 
i djupet och efter den stenar och sandsäckar. Men hur blev väl verket 
utfört utan ledaren? Ingen försiktighet, ingen ordning. Vågorna rusa ånyo 
fram, de bryta med förnyat raseri mot detta nya hinder, de börja rulla 
undan sandsäckarna, slita repen, lossa stenarna. Och det lyckas, det 
Iyckas! Hånande, jublande lyfta de hela vallen på starka skuldror, rycka 
och slita i den, och så ha de den i sitt våld. Bort med det usla 
försvarsverket, ner i Löven med det! Och så fram på nytt mot den 
vacklande, hjälplösa stendammen.



Men Gösta Berling jagar efter sjörået. Hon såg honom, när han kom mot 
henne, svängande båtshaken. Hon blev rädd. Det såg ut, som om hon tänkte 
störta sig i vattnet, men hon besinnar sig och springer åt land.



-Sjörå! ropar Gösta och svänger båtshaken över henne. Hon skyndar in bland 
strandens albuskar, trasslar in sig bland det täta riset och blir stående.



Då kastar Gösta bort båtshaken, går fram och lägger sin hand på hennes 
axel.



-Ni är sent ute i natt, grevinna Elisabet, säger han.



-Låt mig vara, herr Berling, låt mig gå hem!



Han lyder genast och vänder sig bort ifrån henne.



Men eftersom hon inte bara är en förnäm dam, utan egentligen en liten 
snäll kvinna, som inte kan uthärda tanken, att hon har bragt någon till 
förtvivlan, eftersom hon är en liten blomsterplockerska, som alltid har 
rosor nog i sin korg för att kunna pryda den ödsligaste väg, ångrar 
hon sig genast, går efter honom och fattar hans hand.



-Jag kom, säger hon och stammar, jag kom för att... O, herr Berling, ni 
har ju inte gjort det? Säg, att ni inte har gjort det! ... Jag blev så 
rädd, när ni kom springande efter mig, men det var just er jag ville 
träffa. Jag ville be er, att ni inte skulle tänka på det där, som jag sa 
sist, och att ni ville komma hem som vanligt.



-Hur har grevinnan kommit hit?



Hon skrattar nervöst.



-Jag visste nog, att jag skulle komma för sent, men jag ville inte tala om 
för någon, att jag gick. Och för resten, förstår ni, kan man inte åka över 
sjön mera.



-Har grevinnan gått över sjön?



-Ja, ja visst, men, herr Berling, låt mig veta det nu! Är ni förlovad? Ni 
förstår. Jag ville så gärna, att ni inte vore det. Det är så orätt, ser 
ni, och det kändes, som om jag vore skuld till det hela. Ni skulle inte ha 
fäst er så mycket vid ett ord av mig. Jag ar en främling, som inte känner 
landets sed. Det är så tomt på Borg, sedan ni inte mer kommer dit, herr 
Berling.



Det förekommer Gösta Berling, där han står bland de våta albuskarna på den 
sumpiga marken, som om någon kastade över honom hela fång med rosor. Han 
vadar i rosor ända upp till knäna, de lysa för hans ögon ur mörkret, han 
super girigt in deras doft.



-Har ni gjort det? upprepar hon.



Han måste besluta sig för att svara henne och göra slut på hennes ängslan, 
fast han känner en så stor fröjd över den. Nej, så varmt det blir inom 
honom och så ljust, när han tänker på vilken väg hon har vandrat, hur våt 
hon är, hur förfrusen, hur ängslig hon måtte vara, hur förgråten hennes 
stämma ljuder!



-Nej, säger han, jag är inte förlovad.



Då griper hon än en gång hans hand och smeker den.



-Jag är så glad, jag är så glad, säger hon, och hennes bröst, som har 
sammanpressats av ångest, skakas av snyftningar.



Då är det blommor nog på poetens väg. Allt mörkt, ont och hatfullt smälter 
bort ur hans hjärta.



-Vad ni är god, vad ni är god! säger han.

Strax ovanför dem gå vågorna till storms mot all Ekeby ära och 
glans. Nu har folket inte mer någon ledare, ingen ingjuter mod och hopp i 
deras hjärtan, nu störtar vågbrytaren, vågorna slå samman över den, och 
så rusa de segervissa fram mot näset, där kvarn och smedja stå. Ingen 
arbetar mer för att stå emot vågorna, ingen tänker nu mer på något annat 
än att rädda liv och bohag



Det är så naturligt för de båda unga människorna, att Gösta ska följa 
grevinnan hem. Han kan ju inte lämna henne ensam i den mörka natten, inte 
låta henne ännu en gång ensam vandra över den smältande isen. De tänka 
inte ens på att han behöves uppe vid smedjan, de äro så lyckliga över att 
åter vara vänner.



Det är så lätt att tro, att dessa unga människor hysa en varm kärlek för 
varandra, men vem kan veta det säkert? I brutna och spridda skärvor ha 
deras livs lysande äventyr nått fram till mig. Jag vet ju intet, så gott 
som intet, om det, som bodde innerst i deras själar. Vad kan jag säga om 
bevekelsegrunden till deras handlingar? Jag vet blott, att den natten 
vågade en ung, skön kvinna sitt liv, sin ära, sitt rykte, sin hälsa för 
att återföra en stackars usling på rätta vägar. Jag vet blott, att den 
natten lät Gösta Berling den älskade gårdens makt och glans falla för att 
följa henne, som för hans skull hade övervunnit dödens fruktan, blygselns 
fruktan, straffets fruktan.



Ofta har jag i mina tankar följt dem över isen denna förfärliga natt, som 
dock för dem hade ett så gott slut. Jag tror inte, att det i deras själar 
finns något dolt och förbjudet, som måste kuvas och undertryckas just då, 
medan de vandra över isen, muntra och pratande om allt, som har hänt under 
denna söndringens tid.



Han är återigen hennes slav, hennes page, som ligger för hennes fötter, 
och hon är hans dam.



De äro endast glada, endast lyckliga. Ingen av dem talar ett ord, som kan 
betyda kärlek.



Skrattande plaska de fram genom strandvattnet. Skratta göra de, när de 
finna vägen, när de förlora den, när de halka, när de falla, när de komma 
upp igen, alltjämt skratta de.



Det är åter en lustig lek, detta välsignade liv, och de äro 
barn, som ha varit stygga och grälat. Ack, vad 
det är gott att vara försonade och få börja leken på nytt!



Ryktet kom och ryktet gick. I sinom tid fördes berättelsen om grevinnans 
vandring över till Anna Stjärnhök.



-Så ser jag, sade hon, att Gud har inte bara en sträng till sin båge. Jag 
ska lägga mitt hjärta till ro och stanna där jag behövs. Han kan göra en 
man av Gösta Berling mig förutan.



18 Sextonde kapitlet Botgöring.



Kära vänner, om det skulle hända er, att ni möter en ynklig stackare på er 
väg, en liten bedrövad varelse, som låter hatten hänga på ryggen och 
håller skorna i handen för att inte äga något skydd mot solens brand och 
vägens stenar, en försvarslös, som av egen vilja nedkallar all ofärd över 
sitt huvud, nåväl, gå då förbi honom i tyst bävan! Det är botgöraren, 
förstår ni, botgöraren, på väg till de heliga gravarna.



Botgöraren måste bära den grova kåpan och leva av oblandat vatten och 
torrt bröd, om han än vore en konung. Han måste gå och inte åka. Han måste 
tigga, inte äga. Han måste sova bland tistlar. Han måste nöta de hårda 
gravhällarna med knäfall. Han måste svänga det taggiga gisslet över sin 
rygg. Han kan inte känna sötma utom i lidandet, inte ljuvhet utom i 
sorgen.



Den unga grevinnan Elisabet var en gång den, som bar den grova kåpan och 
trådde de törniga stigarna. Hennes hjärta anklagade henne för synd. Det 
trängtade efter smärtan som den trötte efter ett ljumt bad. Grym ofärd 
bragte hon över sig, medan hon jublande steg ner i lidandets natt.



Hennes man, den unge greven med gammalmanshuvudet, kom hem till Borg på 
morgonen efter den natt, då Ekeby kvarn och smedja förstördes av 
vårfloden. Han var knappt anländ, förrän grevinnan Märta lät kalla honom 
in till sig och berättade underliga ting för honom.



-Din hustru var ute i natt, Henrik. Hon var borta i många timmar. Hon kom 
hem i sällskap med en man. Jag hörde hur han sa god natt till henne. Jag 
vet också vem han är. Jag hörde både när hon gick och när hon kom, fast 
detta väl inte var meningen. Hon bedrar dig, Henrik. Hon bedrar dig, den 
skenheliga varelsen, som hänger upp gardiner i fjällstickning för alla 
fönster bara för att skaffa mig obehag. Hon har aldrig älskat dig, 
min stackars gosse. Hennes far ville bara ha henne väl gift. Hon tog dig 
för att bli försörjd.



Så väl talade hon sin sak, att greve Henrik blev ursinnig. Han ville söka 
skilsmässa. Han ville sända sin hustru hem till hennes far.



-Nej, min vän, sade grevinnan Märta, på det sättet skulle hon bli alldeles 
överlämnad åt det onda. Hon är bortskämd och illa uppfostrad. Men låt mig 
ta hand om henne, låt mig återföra henne på pliktens väg!



Och greven kallade in sin grevinna för att säga henne att hon nu skulle 
stå under hans mors lydnad.



Å, vilken scen som nu följde! En mer ömkansvärd har väl aldrig utspelats 
inom detta åt sorgen vigda hus.



Många onda ord lät den unge mannen den unga kvinnan höra. Han sträckte 
sina händer mot himlen och anklagade den, därför att den hade låtit hans 
namn släpas i smutsen av en skamlös kvinna. Han skakade sin knutna näve 
framför hennes ansikte och frågade henne vad straff hon trodde stort nog 
för ett sådant brott som hennes.



Hon var alls inte rädd för mannen. Hon trodde alltjämt, att hon hade 
handlat rätt. Hon sade honom, att hon redan hade fått en förfärlig snuva 
och att detta kunde vara straff nog.



-Elisabet, säger grevinnan Märta, detta är inte saker att skämta med.



-Vi två, svarar den unga kvinnan, har aldrig kunnat bli ense om rätta 
stunden för skämt och allvar.



-Men du bör ändå förstå, Elisabet, att ingen ärbar kvinna lämnar sitt hem 
för att mitt i natten ströva omkring med en känd äventyrare.



Då såg Elisabet Dohna, att hennes svärmor hade beslutit hennes fördärv. 
Hon såg, att hon måste kämpa till det yttersta, för att det inte skulle 
Iyckas denna att dra över henne en fruktansvärd olycka.



-Henrik, ber hon, låt inte din mor ställa sig emellan oss! Låt mig tala om 
för dig hur allt har gått till! Du är rättvis, du ska inte döma mig ohörd. 
Låt mig berätta allt för dig, och du ska se, att jag endast har handlat 
så, som du har lärt mig.



Greven nickade ett stumt bifall, och grevinnan Elisabet berättade nu 
hur hon hade kommit att driva Gösta Berling in på de onda vägarna. Hon 
talade om allt, som hade tilldragit sig i det lilla blå kabinettet, och 
hur hon hade känt sig driven av sitt samvete att gå och rädda den, som hon 
hade förorättat.



-Jag hade ju ingen rätt att döma honom, sade hon, och min man har själv 
lärt mig, att intet offer är för stort, när man vill gottgöra en oförrätt. 
Inte sant, Henrik?



Greven vände sig till sin mor.



-Vad säger min mor om detta? frågade han. Hans lilla kropp var nu alldeles 
stel av värdighet, och hans höga, smala panna låg i majestätiska veck.



-Jag, svarade grevinnan, jag säger, att Anna Stjärnhök är en klok flicka 
och att hon nog visste vad hon gjorde, när hon berättade denna historia 
för Elisabet.



-Min mor behagar missförstå mig, sade greven. Jag frågar vad min mor 
tänker om denna berättelsen. Har grevinnan Märta Dohna försökt övertala 
sin dotter, min syster, att gifta sig med en avsatt präst?



Grevinnan Märta teg ett ögonblick. Ack, den Henrik, så dum, så dum! Nu 
jagade han ju på orätt spår. Hennes jakthund förföljde ju jägaren själv 
och lät haren springa. Men om Märta Dohna var svarslös för ett ögonblick, 
så var det inte heller längre.



-Kära vän! sade hon med en axelryckning. Det finns ett skäl för att låta 
alla dessa gamla historier om den olycklige mannen vila, samma skäl, som 
gör, att jag nu ber dig undertrycka all offentlig skandal. Det är nämligen 
högst troligt, att han har omkommit i natt.



Hon talade i en blid, beklagande ton, men det fanns inte ett sanningens 
ord i det hon sade.



-Elisabet har sovit länge i dag och har därför inte hört, att folk redan 
har blivit utsänt runtom sjön för att fråga efter herr Berling. Han har 
inte återvänt till Ekeby, och man fruktar, att han har drunknat. Isen bröt 
upp i morse. Se, stormen har splittrat den i tusen stycken.



Grevinnan Elisabet såg ut. Sjön gick nästan ren.



Då ömkade hon sig över sig själv. Hon hade velat undkomma Guds 
rättvisa. Hon hade ljugit och hycklat. Hon hade kastat oskuldens vita 
mantel över sig.



Den förtvivlade kastade sig ner på knä för sin man, och bekännelsen 
störtade fram över hennes läppar.



-Döm mig, förkasta mig! Jag har älskat honom. Tvivla inte på att jag har 
älskat honom! Jag sliter mitt hår, jag river mina kläder av sorg. Jag bryr 
mig inte om något nu, när han är död. Jag bryr mig inte om att skydda mig. 
Du ska få veta hela sanningen. Mitt hjärtas kärlek har jag tagit ifrån min 
man och skänkt en främling. O, jag förkastade, jag är en av dem, som 
otillåten kärlek har lockat!



Du unga, förtvivlade, ligg där vid dina domares fötter, och säg dem allt! 
Välkommet, martyrskap! Välkommen, nesa, välkommen! O, hur ska du kunna 
tvinga himlens blixtar att ljunga ner över ditt unga huvud!



Säg din make hur du förfärades, när lidelsen kom över dig, väldig och 
oemotståndlig, hur du ryste över ditt hjärtas uselhet! Hellre hade du mött 
kyrkogårdens spöken än demonerna i din egen själ.



Säg dem hur du, förvisad från Guds ansikte, har känt dig ovärdig att 
trampa jordens yta! I bön och tårar har du kämpat.



-O, Gud, rädda mig! O, Guds son, demoners utdrivare, rädda mig! har du 
bett.



Säg dem, att du har ansett det bäst att dölja allt! Ingen skulle få lära 
känna din uselhet. Du trodde, att det var Gud behagligt att handla så. Du 
trodde ock, att du gick Guds vägar, när du ville rädda den man, som du 
älskade. Han visste ingenting om din kärlek. Han skulle inte förtappas för 
din skull. Visste du vad som var rätt? Visste du vad som var orätt? Gud 
allena visste det, och han hade dömt dig. Han hade slagit ditt hjärtas 
avgud. Han hade lett dig in på den stora, helande botgöringens väg.



Säg dem, att du vet, att frälsning inte finns i fördöljandet! Demonerna 
älska mörkret. Må dina domares händer knyta sig om gisslet! Straffet ska 
falla som lisande balsam på syndens sår. Ditt hjärta längtar efter 
lidandet.



Säg dem allt detta, medan du ligger på knä på golvet och vrider händerna i 
våldsam sorg, talande i förtvivlans vilda tonfall, med ett gällt 
skratt hälsande tanken på straff och vanära, ända tills din man fattar tag 
i dig och rycker dig upp från golvet!



-Uppför dig så, som det anstår en grevinna Dohna, eller jag måste be min 
mor tukta dig som ett barn!



-Gör med mig vad du vill!



Då föll grevens dom:



-Min mor har bett för dig. Därför får du bo kvar här i mitt hem. Men 
hädanefter är det hon, som befaller, och du, som lyder.







Se botgöringens väg! Den unga grevinnan är vorden den ringaste av 
tjänarinnor. Hur länge, o, hur länge?



Hur länge ska ett stolt hjärta förmå böja sig? Hur länge ska otåliga 
läppar kunna tiga, hur länge en häftig hand hållas tillbaka?



Ljuv är förnedringens uselhet. Medan ryggen värker av tungt arbete, är 
hjärtat stilla. Till den, som sover några korta timmar på en hård bädd av 
halm, kommer sömnen okallad.



Må den äldre kvinnan förvandla sig till en ond ande för att kunna plåga 
den unga nog! Hon tackar sin välgörarinna. Ännu är inte det onda dött inom 
henne. Jaga upp den sömnhungriga klockan fyra varje morgon! Lägg på den 
ovana arbeterskan ett orimligt dagsverke vid den tunga drällväven! Det är 
gott. Botgörerskan har måhända inte kraft nog att själv svänga gisslet med 
tillräcklig styrka.



När den stora vårbyken kommer, låter grevinnan Märta henne stå vid baljan 
i tvättstugan. Hon kommer själv för att se på hennes arbete.



-Vattnet är för kallt i din balja, säger hon och tar sjudande vatten ur en 
gryta och slår över hennes bara armar.



Kall är dagen, då tvättkvinnorna måste stå vid sjön och skölja kläderna. 
Stormbyar brusa fram och överhölja dem med snöblandat regn. Drypande våta 
och tunga som bly bli tvättkvinnornas kjortlar. Hårt är arbetet med 
klappträet. Blod spricker fram under de fina naglarna.



Men grevinnan Elisabet klagar inte. Prisad vare Guds godhet! Var har 
botgöraren sin sötma utom i lidandet? Gisslets taggiga knutar falla mjukt, 
som om det vore blad av rosor, på den botgörandes rygg.



Den unga kvinnan får snart veta, att Gösta Berling lever. Den gamla har 
blott velat narra henne till bekännelse. Ja, vad mer? Se Guds väg! Se Guds 
styrelse! Så har han lockat den syndiga in på försoningens väg.



Blott en sak måste hon ängslas över. Hur ska det gå hennes svärmor, vars 
hjärta Gud för hennes skull har förhärdat? Ack, han ska döma henne i 
mildhet. Hon måste vara ond för att hjälpa den syndiga att återvinna Guds 
kärlek.



Inte visste hon hur ofta en själ, som har prövat all annan vällust, slår 
över till att söka sitt nöje i grymheten. Då smicker och smekningar och 
dansens yra och spelets retelse fattas den otåliga, förmörkade själen, 
dyker den ner i sina dunkla djup och hämtar upp grymheten. I djurs och 
människors pinande finns ännu ett glädjeämne för slappade känslor.



Den gamla vet inte med sig någon ondska. Hon tror sig bara näpsa en 
lättfärdig hustru. Så ligger hon stundom vaken om nätterna och grubblar 
över nya plågomedel.



En kväll går hon genom våningen och låter grevinnan lysa sig med ett ljus. 
Denna bär det i handen utan stake.



-Ljuset är slut, säger den unga.



-När ljuset är slut, ska staken brinna, svarar grevinnan Märta.



Och de gå vidare, till dess den rykande veken slocknar på den svedda 
handen.



Men detta är barnslighet. Det finns marter för själen, som övergå alla 
kroppens lidanden. Grevinnan Märta bjuder gäster och låter husfrun själv 
gå vid sitt eget bord och passa upp dem.



Se, detta är botgörerskans stora dag. Främmande människor ska se henne i 
hennes förnedring. De ska se, att hon inte mer är värdig att sitta vid sin 
mans bord. O, med vilket hån ska inte deras kalla blickar vila på henne!



Värre, trefalt värre blir det. Inte en blick möter hennes. Alla vid bordet 
sitta tysta och nedslagna, män och kvinnor lika förstämda.

Men hon samlar upp allt detta som glödande kol att lägga på sitt 
huvud. Är då hennes synd så förskräcklig? Är det skam att vara i hennes 
närhet?



Så kommer frestelsen. Se, Anna Stjärnhök, som har varit hennes vän, och 
lagmannen i Munkerud, dennas granne vid bordet, gripa om henne, när hon 
kommer, rycka stekfatet ifrån henne, skjuta fram en stol och vilja inte 
låta henne fly.



-Sitt där, barn, sitt där! säger lagmannen. Du har inget ont gjort.



och med en mun förklara alla middagsgästerna, att om hon inte sitter kvar 
vid bordet, måste de bort. De äro inte bödelsdrängar. De gå inte Märta 
Dohnas ärenden. De låta inte bedra sig så lätt som fårskalliga grevar.



-O, ni goda herrar! O, ni älskade vänner! Var inte så barmhärtiga! Ni 
tvingar mig att själv ropa ut min synd. Det är någon, som jag har hållit 
för mycket kär.



-Barn, du vet ju inte vad synd är. Du förstår inte hur oskyldig du är. 
Gösta Berling visste ju inte ens, att du tyckte om honom. Ta nu tillbaka 
din plats i ditt hem! Du har inget ont gjort.



De hålla hennes mod uppe för en stund och äro själva med ens muntra som 
barn. Skratt och skämt ljuda kring bordet.



De hetsiga, lättrörda människorna, de äro så goda, men ändå äro de sända 
av frestaren. De vilja inbilla henne, att hon ar en martyr, och håna öppet 
grevinnan Märta, som om hon vore en häxa. Men de förstå inte saken. Inte 
veta de hur själen längtar efter renhet, inte hur botgöraren av sitt 
hjärta tvingas att utsätta sig för vägens stenar och solens brand.



Stundom tvingar grevinnan Märta henne att i långa dagar sitta stilla vid 
bågen, och då berättar hon för henne ändlösa historier om Gösta Berling, 
denne präst och äventyrare. Räcker inte hennes minne till, så diktar hon, 
lagar blott så, att hans namn hela dagarna ska ljuda i den unga kvinnans 
öra. Det är detta hon fruktar mest. Under sådana dagar ser hon, att hennes 
botgöring aldrig ska ha ett slut. Hennes kärlek vill inte dö. Hon tror, 
att hon själv ska dö förr än den. Hennes kroppskrafter börja svika henne. 
Hon är ofta mycket sjuk.



-Men var dröjer din hjälte? frågar grevinnan hånfullt. Dag 
efter dag har jag väntat honom i spetsen för 
kavaljererna. Varför stormar han inte Borg, uppsätter dig på tronen och 
kastar mig och din man bundna i tornet? Är du redan glömd?



Den unga skulle nästan vilja försvara honom och tala om, att hon själv har 
förbjudit honom att ge henne någon hjälp. Men nej, tiga är bäst, tiga och 
lida.



Dag för dag täres hon alltmer av överretningens eld. Hon går i ständig 
feber och är så matt, att hon knappt kan hålla sig uppe. Hon vill blott 
dö. Livets starka krafter äro kuvade. Kärleken och glädjen våga inte röra 
sig. Hon hyser inte mer någon fruktan för lidandet.



Det är, som om hennes man inte mer skulle veta, att hon finns till. Han 
sitter instängd på sitt rum nästan hela dagen och studerar svårlästa 
handskrifter och uppsatser i gammalt, suddigt tryck.



Han läser adelsbrev på pergament, vid vilka Svea rikes sigill hänger, 
stort och väldigt, format i rött vax och förvarat i en svarvad trädosa. 
Han beskådar gamla sköldemärken med liljor i vitt fält och gripar i blått. 
Sådant förstår han, och sådant tolkar han med lätthet. Och han läser om 
och om igen gamla griftetal och personalier över de ädla grevar Dohna, 
vari deras bedrifter jämföras med Israels hjältars och Hellas gudars.



Se, dessa gamla ting ha alltid gjort honom glädje. Men sin unga hustru 
bryr han sig inte om att tänka på vidare.



Grevinnan Märta har sagt ett ord, som har dödat all kärlek inom honom: 
"hon tog dig för pengarnas skull". Sådant tål väl ingen man att höra. Det 
släcker all kärlek. Nu var det honom likgiltigt hur det gick den unga 
kvinnan. Om hans mor återförde henne på pliktens väg, var det gott. Greve 
Henrik hyste mycken beundran för sin mor.



Detta elände fortgick i en månads tid. Dock var ju inte tiden så stormig 
och upprörd, som det kan låta, när händelserna trängas samman på några 
skrivna sidor. Grevinnan Elisabet lär alltid ha varit lugn till det yttre. 
Hon hade bara den enda gången, när hon fick höra, att Gösta Berling skulle 
vara död, blivit överväldigad av sinnesrörelse. Men så stor var 
hennes ängslan över att hon inte hade kunnat bevara sin kärlek till sin 
man, att hon troligen hade låtit grevinnan Märta pina sig till döds, om 
inte en kväll hennes gamla hushållerska hade talat med henne.



-Grevinnan ska tala med greven, sade denna. Herregud, grevinnan är ett 
sådant barn. Grevinnan vet kanske inte ens själv vad hon har att vänta, 
men jag ser nog hur det är fatt.



Men det var ju just detta, som hon inte kunde säga sin man, medan han gick 
och närde en så svart misstanke mot henne.



Den natten klädde hon sig tyst och gick ut. Hon bar en vanlig bondpigas 
dräkt och hade ett knyte i handen. Hon ämnade rymma från sitt hem och 
aldrig vända tillbaka.



Hon gick inte för att undslippa plågor och lidanden. Men nu trodde hon, 
att Gud hade givit henne ett tecken, att hon hade lov att gå, att hon 
måste bevara sin kropps hälsa och krafter.



Hon drog inte väster ut över sjön, ty där bodde den, som hon hade mycket 
kär. Inte heller gick hon norr ut, ty där bodde många av hennes vänner, 
och inte mot söder, ty långt, långt söder ut fanns hennes faders hem, och 
hon ville inte komma det ett steg närmare. Men öster ut gick hon, ty där 
visste hon sig inte ha hem, inte älskad vän, inte känd människa, inte 
hjälp eller tröst.



Hon gick inte med lätta steg, ty hon trodde sig inte försonad med Gud. Men 
dock var hon glad, att hon hädanefter skulle få bära bördan av sin synd 
bland främlingar. Deras liknöjda blickar skulle vila på henne, lisande som 
stål, lagt på en svullnad lem.



Hon ämnade vandra, till dess hon fann ett fattigt torp i skogsbrynet, där 
ingen kunde känna henne. "Det har gått mig, som ni kan se, och mina 
föräldrar har jagat bort mig", skulle hon säga. Låt mig få föda och tak 
över huvudet här, till dess jag själv kan förtjäna mitt bröd! Jag är inte 
utan pengar."



Så gick hon framåt genom den ljusa juninatten, ty maj månad var gången 
under hennes svåra lidande. Ack, maj månad, den sköna tiden, när 
björkarna blanda in sin ljusa grönska i granskogarnas mörker, och när 
sunnanvinden kommer igen långt söder ifrån, mättad av värme!

Otacksam må jag synas mer än andra, som ha njutit av dina gåvor, du 
vackra månad. Inte med ett ord har jag prisat din fägring.



Ack maj, du kära, ljusa månad, har du någon gång givit akt på ett barn, 
som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör 
talas om grymma jättar och om sköna prinsessors bittra lidanden, håller 
det huvudet upprätt och ögonen öppna, men om modern börjar tala om lyckan 
och solskenet, sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med 
huvudet mot hennes bröst.



Se, du vackra månad, ett sådant barn är också jag. Må andra lyssna till 
tal om blommor och solsken, men för mig väljer jag de mörka nätterna, 
fulla av syner och äventyr, för mig de hårda ödena, för mig förvildade 
hjärtans sorguppfyllda lidelser.



19 Sjuttonde kapitlet Järnet från Ekeby.



Det var vår, och järnet från alla Värmlands bruk skulle sändas till 
Göteborg.



Men på Ekeby hade de intet järn att sända. På hösten hade det tidtals 
varit vattenbrist, på våren hade kavaljererna regerat.



På deras tid skummade starkt, beskt öl utför Björksjöfallets breda 
gråstenstrappa, och Lövens långa sjö var inte fylld med vatten, utan med 
brännvin. På deras tid lades intet tackjärn i ässjan, men smederna stodo i 
skjorta och trätofflor framför härdarna och vände ofantliga stekar på långa 
spett, medan smedpojkarna på långa tänger höllo späckade kapuner över 
glöden. I de dagarna gick dansen över bruksbackarna. Då sov man på 
hyvelbänken och spelade kort på smedjestädet. I de dagarna smiddes intet 
järn.



Men våren kom, och nere på grosshandelskontoren i Göteborg började man 
vänta på järnet från Ekeby. Man vände på kontrakt, avslutade med majoren 
och majorskan, där det talades om leveranser på många hundra skeppund.



Men vad brydde kavaljererna sig om majorskans kontrakt? De höllo glädjen 
och fiolspelet och kalasandet vid makt. De sågo till, att dansen gick över 
bruksbackarna.



Järn kom från Stömne, järn från Sölje. Järnet från Kymsberg letade sig 
genom ödemarker ner till Vänern. Från Uddeholm kom det och från Munkfors 
och från alla de många bruken. Men var är järnet från Ekeby?



Ar inte Ekeby längre det förnämsta av Värmlands bruk? Vakar ingen över den 
gamla gårdens ära? Som aska för vinden är den lämnad i händerna på 
vårdslösa kavaljerer. De låta dansen gå över bruksbackarna. Vad annat 
mäkta deras usla hjärnor ombestyra?



Men forsar och älvar, skutor och pråmar, hamnar och slussar undra och 
fraga:

-Kommer inte järnet från Ekeby?



Och det viskar och frågar från skog till sjö, från berg till dal:



-Kommer inte järnet från Ekeby? Kommer det aldrig mer något järn från 
Ekeby?



Och djupt inne i skogen börjar kolmilan skratta, och de stora 
hammarhuvudena i de mörka smedjorna tyckas hånle, gruvorna spärra upp sina 
vida gap och storskratta, pulpeterna på grosshandelskontoren, där 
majorskans kontrakt ligga förvarade, vrida sig i skratt.



-Har ni hört så lustigt? De har inget järn på Ekeby, på det yppersta av 
Värmlands bruk har de inget järn.



Upp, ni sorglösa, upp, ni hemlösa! Ska ni tåla, att slik nesa övergår 
Ekeby? O, så visst som ni älskar det fagraste ställe på Guds gröna jord, 
så visst som det är er längtans mål på fjärran vägar, så visst som ni inte 
kan nämna dess namn borta bland främlingar, utan att ert öga tåras, stå 
upp, kavaljerer, rädda Ekeby ära!



Nå, men om Ekeby hammare har vilat, ha de väl arbetat vid våra sex 
underlydande bruk? Där måste finnas nog och mer än nog av järn.



Så far Gösta Berling åstad för att tala vid förvaltarna på de sex bruken.



Nu är för det första att nämna, att till Högfors, som ligger vid 
Björksjöälven, en liten bit ovan Ekeby, fann han det inte vara skäl att 
fara. Det låg alltför nära Ekeby, det hade varit så gott som under 
kavaljerernas regemente.



Men han reste ett par mil norr ut, tills han kom till Lötafors. Vackert 
ställe är det, därom är intet tvivel. Övre Löven breder ut sig framför 
det, och tätt bakom sig har det Gurlita klätt med brant uppstigande topp 
och ett stycke av vildhet och romantik, som väl passar ett gammalt berg. 
Men smedjan, den är ju inte sådan den ska vara. Svänghjulet är sönder och 
har varit så hela året.



-Nå, varför har det inte blivit lagat?



-Snickaren, min kära vän, snickaren, som var den ende i hela häradet, som 
kunde laga det, har varit upptagen på annat håll. Vi har inte fått smida 
ett enda skeppund.



-Nå, varför sände ni inte efter snickaren?

-Sände efter! Som om vi inte skulle ha sänt efter honom var dag, men 
han har ju inte kunnat komma. Han har hållit på att bygga kägelbanor och 
lusthus på Ekeby.



Då förstår Gösta med ens hur det ska gå honom på denna resan.



Han far vidare norr ut upp till Björnidet. Vackert och präktigt ställe, 
det också, med ett läge, som skulle anstå ett slott. Den stora 
manbyggnaden behärskar en halvcirkelformig dal, på tre håll omgiven av 
väldiga höjder och på den fjärde av Löven, som där har sin ändpunkt. Och 
Gösta vet, att intet bättre ställe finns för månskenspromenader och 
svärmeri än strandvägarna utefter älven, förbi fallet och ner mot smedjan, 
som är inrymd i väldiga, ur själva bergväggen sprängda valv. Men järn, 
finns där något järn?



Nej, naturligtvis inte. De hade ju inte haft några kol, och från Ekeby 
hade de inte kunnat få pengar till att betala kolare och körare. All 
bruksdrift hade legat nere under vintern.



Så styr Gösta söder ut igen. Han kommer till Hån, på Lövens östra strand, 
och till Lövstafors, långt inne i skogarna, men det går honom inte bättre 
där. Ingenstädes ha de järn, och allestädes tycks det vara kavaljerernas 
eget fel, att så förhåller sig.



Så vänder Gösta hem till Ekeby, och kavaljererna ta med dyster min i 
betraktande de femtio skeppund eller så, som finnas på upplaget, och deras 
hjässor äro tyngda av sorg, ty de höra hur all naturen hånler åt Ekeby, 
och de tycka, att marken darrar av snyftningar, att träden hota dem med 
vredgade åtbörder och att gräs och örter klaga över att Ekeby ära är 
gången.



Men vartill så många ord och så mycken undran? Där är ju järnet från 
Ekeby!



Där är det, lastat på pråmar vid Klarälvsstranden, färdigt att segla utför 
älven, färdigt att uppvägas på järnvågen i Karlstad, färdigt att föras på 
en Vänersskuta till Göteborg. Så är den då räddad, Ekeby ära.



Men hur är detta möjligt? På Ekeby fanns ju inte mer än femtio 
skeppund järn, på de sex andra bruken fanns intet järn. Hur är det 
möjligt, att fullastade pråmar nu ska föra en sådan oerhörd massa järn 
till vågen i Karlstad? Ja, därom må man fråga kavaljererna.



Kavaljererna äro själva ombord på de tunga, fula farkosterna, de ämna 
själva följa järnet från Ekeby till Göteborg. Inte en vanlig pråmkarl, 
inte någon vanlig dödlig får följa järnet. Kavaljererna ha kommit med 
flaskor och matsäckskorgar, med valthorn och fioler, med bössor och 
metrevar och killekort. De ska göra allt för sitt kära järn och inte 
överge det, förrän det är avlastat på kajen i Göteborg. De ska själva 
lossa och lasta, sköta segel och roder. De äro just de rätta för en sådan 
uppgift. Finns väl en sandbank i Klarälven eller ett rev i Vänern, som de 
inte känna? Ligga inte rorpinne och talja lika lätt i deras hand som 
stråke och töm?



Om de älska något i världen, så är det järnet på de pråmarna. De akta det 
som finaste glas, de breda presenningar över det. Inte en flik av det får 
ligga bart. Det är dessa tunga, grå stänger, som ska upprätta Ekeby ära. 
Ingen främling får kasta likgiltiga blickar på dem. O Ekeby, du vår 
längtans land, må din ära stråla!



Ingen av kavaljererna har stannat hemma. Farbror Eberhard har lämnat sin 
skrivpulpet, och kusin Kristofer har kommit fram ur spiselvrån. Till och 
med den blide Löwenborg är där. Ingen kan hålla sig borta, när det gäller 
Ekeby ära.



Men för Löwenborg är det inte nyttigt att se Klarälven. Han har inte sett 
den på trettiosju år, han har inte bestigit en båt på lika lång tid. Han 
hatar sjöarnas blanka ytor och de gråa älvarna. Han påminnes om alltför 
dystra ting, när han kommer ut på vattnet, och han brukar undvika det, men 
i dag har han inte kunnat hålla sig hemma. Även han måste följa med för 
att rädda Ekeby ära.



Det förhöll sig nämligen så, att för trettiosju år sedan hade Löwenborg 
sett sin fästmö drunkna i Klarälven, och sedan dess hade hans stackars 
huvud ofta varit förvirrat.



När han står och ser på älven, börjar hans gamla hjärna att bli allt 
oredigare. Den gråa älven, som flyter fram med många små glittrande vågor, 
är en stor orm med silverfjäll, som ligger och lurar på rov. De 
gula, höga sandväggarna, genom vilka älven har skurit sin fåra, äro 
väggarna i en fallgrop, på vars botten ormen lurar, och den breda 
landsvägen, som gör ett hål i väggen och genom djup sand vadar ner till 
färjan, bredvid vilken pråmarna äro förtöjda, är själva öppningen till den 
fruktansvärda dödshålan.



Och den lille gubben står och stirrar med sina små blåa ögon. Hans långa, 
vita hår flyger för alla vindar, och hans kinder, som oftast blomstra i 
mild rosenfärg, äro alldeles bleka av ångest. Han vet så säkert, som om 
någon skulle ha sagt honom det, att en människa snart ska komma på den där 
vägen och störta sig i den lurande ormens gap.



Nu ämna kavaljererna kasta loss och fatta de långa stängerna för att driva 
pråmarna ut i strömfåran, men då ropar Löwenborg:



-Stanna, säger jag er, stanna för Guds skull!



De förstå nog, att han börjar bli oredig, därför att han känner pråmen 
vagga under sig, men de hejda ovillkorligen de lyfta stängerna.



Och han, som ser, att älven lurar på rov och att någon ovillkorligen måste 
komma för att störta sig i den, pekar med en varnande åtbörd uppåt vägen, 
alldeles som om han såge någon komma på den.



Det vet nog envar, att livet gärna anordnar sådana sammanträffanden som 
det, vilket nu följde. Den, som ännu kan förvånas, må väl förundra sig 
över att kavaljererna skulle ligga med sina pråmar vid färjstället över 
Klarälven just morgonen, som följde efter den natt, då grevinnan Elisabet 
hade begivit sig öster ut på vandring. Men helt visst skulle det ha varit 
mer underligt, om inte den unga kvinnan hade funnit någon hjälp i sin nöd. 
Det hände nu så, att hon, som hade gått hela natten, kom fram på 
landsvägen, som gick ner till färjan, just som kavaljererna ämnade lägga 
ut, och de blevo stående och sågo på henne, medan hon talade med 
färjkarlen och han lossade båten Hon var klädd som en bondpiga, och de 
anade inte vem hon var. Men de stodo ändå och stirrade på henne, därför 
att det var något bekant hos henne. Medan hon nu stod där och talade med 
färjkarlen, syntes ett dammoln på landsvägen, 
och ur dammolnet skymtade fram en stor, gul 
kalesch. Hon förstod, att den var från Borg, att man var ute och sökte 
henne och att hon nu skulle bli upptäckt. Hon kunde inte längre tänka på 
att komma undan i färjkarlens båt, och det enda gömställe hon såg var 
kavaljerernas pråmar. Hon störtade bort mot dem utan att se vad det var 
för folk ombord. Och väl var, att hon inte såg det, ty annars hade hon väl 
hellre kastat sig under hästarnas fötter än tagit sin tillflykt dit.



När hon hade kommit ombord, skrek hon bara: - Göm mig, göm mig! Och så 
snavade hon och föll omkull på järnlasten. Men kavaljererna bådo henne 
vara lugn. De stötte hastigt från land, så att pråmen kom ut i strömfåran 
och drev ner mot Karlstad, just då kaleschen kom fram till färjstället.



I vagnen sutto greve Henrik och grevinnan Märta. Nu sprang greven fram för 
att fråga färjkarlen om han hade sett hans grevinna. Men som greve Henrik 
var smått förlägen över att nödgas fråga efter en förrymd hustru, så sade 
han bara:



-Det är någonting borta!



-Jaså, sade färjkarlen.



-Det är någonting borta. Jag frågar om ni har sett någonting.



-Vad är det han frågar om?



-Ja, det är detsamma, men det är någonting borta. Jag frågar om han har 
färjat någonting över älven i dag.



På det sättet fick han dock ingenting veta, och grevinnan Märta måste 
själv tala vid karlen. Hon visste om en minut, att den, som de saknade, 
befann sig ombord på en av de trögt bortglidande pråmarna.



-Vad är det för folk på de där pråmarna?



-Det är väl kavaljererna, som vi brukar säga.



-Ah! säger grevinnan. Ja, då har du din hustru i gott förvar, Henrik. Då 
vänder vi likaså gärna om hem genast.



Ute på pråmen rådde just ingen så stor glädje, som grevinnan Märta hade 
trott. Så länge den gula kaleschen var synlig, satt den förskrämda 
unga kvinnan hopkrupen på lasten utan att röra sig eller säga ett ord. Hon 
bara stirrade på stranden.



Troligt är, att hon, först när hon hade sett den gula kaleschen avlägsna 
sig, kände igen kavaljererna. Hon rusade upp. Det var, som om hon ville 
fly på nytt, men hon blev hejdad av den närmast stående, och så sjönk hon 
med ett sakta kvidande åter ner på lasten.



Och kavaljererna vågade inte tala till henne eller göra henne frågor. Hon 
såg ut, som om hon hade stått på vansinnets tröskel.



De sorglösas hjässor började sannerligen tyngas av ansvar. Detta järn var, 
redan det, en tung börda för ovana skuldror, och nu skulle de till på 
köpet vaka över en ung, ädelboren dam, som hade rymt från sin man.



När de hade mött denna unga kvinna under vinterns fester, hade en och 
annan av dem kommit att tänka på en liten syster, som han fordom hade 
älskat. När han hade lekt och brottats med denna syster, hade han måst ta 
varligt i henne, och när han hade pratat med henne, hade han fått lära sig 
att ge akt på sig och inte tala fula ord. Om en främmande pojke hade jagat 
henne för vilt i leken eller sjungit fula visor för henne, då hade han 
kastat sig över denne med gränslös förbittring och nära nog bultat livet 
ur honom, ty hans unga syster skulle aldrig höra något ont eller lida 
någon sorg eller någonsin mötas av ondska och hat.



Grevinnan Elisabet hade varit allas deras glada syster. När hon hade lagt 
sina små händer i deras hårda nävar, hade det just varit, som om hon hade 
sagt: "Känn så bräcklig jag är! Men du är min stora bror, du ska beskydda 
mig både mot andra och mot dig själv." Och de hade varit höviska 
riddersmän, så länge de hade sett henne.



Nu sågo kavaljererna henne med förfäran och kände inte rätt igen henne. 
Hon var härjad och avmagrad, halsen var utan rundning, ansiktet 
genomskinligt. Hon hade väl slagit sig under nattens vandring, ty ur ett 
litet sår vid tinningen kom då och då en bloddroppe framsipprande, och det 
krusiga, ljusa håret, som hängde ner i pannan, hade blivit klibbigt av 
blodet. Hennes klänning var smutsig efter den långa vandringen på av 
dagg fuktiga vägar, och hennes skor voro att tilltygade. 
Kavaljererna förnummo en hemsk känsla av att detta var en främmande. Den 
grevinna Elisabet, som de hade känt, hade inte haft sådana vilda, glödande 
ögon. Deras stackars syster hade nära nog blivit jagad till vansinne. Det 
var, som om en från andra rymder nedstigen själ kämpade med den rätta 
själen om herraväldet i denna utpinade kropp.



Men de behöva inte oroa sig för vad de ska göra med henne. Hos henne vakna 
de gamla tankarna. Där är frestelsen åter över henne. Gud vill åter pröva 
henne. Se, hon står bland vänner! Ämnar hon lämna botgörarens väg?



Hon reste sig och ropade, att hon måste bort.



Kavaljererna försökte lugna henne. De sade henne, att hon kunde vara 
trygg. De skulle skydda henne mot all förföljelse.



Hon bad endast att få stiga ner i den lilla båten, som följde pråmen, och 
ro i land för att ensam fortsätta sin vandring.



Men de kunde ju inte låta henne gå. Vad skulle det bli av henne? Bättre 
var det, att hon stannade hos dem. De voro bara fattiga gamla män, men de 
skulle helt visst finna någon utväg att hjälpa henne.



Då vred hon händerna och bad dem låta henne gå. Men de förmådde inte 
villfara hennes bön. De sågo henne så nödställd och svag, att de tänkte, 
att hon måste dö på landsvägen.



Gösta Berling stod ett stycke därifrån och såg ner i vattnet. Kanske 
skulle den unga kvinnan inte gärna se honom. Han visste det inte, men hans 
tankar lekte och logo i alla fall. "Nu vet ingen var denna unga kvinna 
befinner sig", tänkte han, "nu kan vi föra henne med ens till Ekeby. Vi 
ska hålla henne dold där, vi kavaljerer, och vi ska vara goda mot henne. 
Vår drottning, vår härskarinna ska hon bli, men ingen annan ska veta om, 
att hon finns där. Vi ska vakta henne så väl, så väl. Hon skulle kanske 
bli lycklig bland oss, hon skulle bli omhuldad som en dotter av alla de 
gamla."



Han hade aldrig vågat göra rätt klart för sig om han älskade henne. Han 
kunde inte äga henne utan synd, och han ville inte dra ner henne till 
något lågt eller uselt, det var vad han visste. Men att ha henne gömd på 
Ekeby och få vara god mot henne, sedan andra hade varit grymma, och 
låta henne njuta allt gott livet äger, ack, vilka drömmar, vilka saliga 
drömmar!



Men han vaknade ur dem, ty den unga grevinnan var i full förtvivlan, och 
hennes ord hade förtvivlans skärande tonfall. Hon hade kastat sig på knä 
mittibland kavaljererna och bad dem att få gå.



-Gud har inte ännu förlåtit mig, ropade hon. Låt mig gå!



Gösta såg, att ingen av de andra förmådde lyda henne, och förstod, att han 
måste göra det. Han, som älskade henne, måste göra det.



Han erfor en svårighet vid att gå, som om varje lem i hans kropp gjorde 
motstånd mot hans vilja, men han släpade sig fram till henne och sade, att 
han ville föra henne i land.



Hon steg genast upp. Han lyfte henne ner i båten och rodde henne till den 
östra stranden. Han lade till vid en smal gångstig och hjälpte henne ur 
båten.



-Vad ska det nu bli av er, grevinna? sade han.



Hon lyfte allvarligt fingret och pekade mot himlen.



-När ni kommer i nöd, grevinna ...



Han kunde inte tala, rösten svek honom, men hon förstod honom och svarade:



-Jag ska sända bud på er, när jag behöver er.



-Jag skulle ha velat skydda er mot allt ont, sade han.



Hon räckte honom sin hand till farväl, och han förmådde inte säga något 
mer. Hennes hand låg kall och slapp i hans.



Grevinnan var inte medveten om något annat än dessa inre röster, som 
nödgade henne att gå bort bland främlingar. Hon visste väl knappast, att 
det var just den man, som hon älskade, som hon nu lämnade.



Så lät han henne gå och rodde åter ut till kavaljererna. När han kom upp 
på pråmen, skalv han av trötthet och syntes utmattad och maktlös. Han hade 
gjort sitt livs tyngsta arbete, syntes det honom.



Ännu några dagar höll han modet uppe, till dess att Ekeby ära var räddad. 
Han förde järnet till vågen på Kanikenäset, sedan var det för lång tid 
förbi med hans krafter och hans levnadsmod.



Kavaljererna märkte ingen förändring hos honom, så länge de voro 
ombord. Han spände varje nerv för att hålla munterheten och sorglösheten 
vid makt, ty det var genom munterhet och sorglöshet, som Ekeby ära skulle 
räddas. Hur skulle vågspelet kunna lyckas för dem, om de försökte det med 
bekymrade ansikten och modfällda hjärtan?



Om det nu är sant, som ryktet förmäler, att kavaljererna den gången hade 
mer sand än järn på pråmarna, om det är sant, att de oupphörligen buro upp 
och ner samma stänger till vågen vid Kanikenäset, tills de många hundra 
skeppunden voro uppvägda, om det är sant, att allt detta kunde gå för sig, 
därför att vågmästaren och hans folk blevo så väl trakterade ur de från 
Ekeby medförda matsäckskorgarna och kantinerna, så kan man veta, att de 
måste vara muntra på järnpråmarna.



Vem kan veta detta nu? Men om så hade varit, så är det visst, att Gösta 
Berling inte kunde ha tid att sörja. Av äventyrets och farans glädje 
visste han dock intet. Så fort han vågade, sjönk han samman i förtvivlan.



-O Ekeby, du min längtans land, ropade han då till sig själv, må din ära 
stråla!



Så snart kavaljererna hade fått vågmästarens kvitto, lastade de sitt järn 
på en Vänerskuta. Det var annars vanligt, att yrkesskeppare ombesörjde 
farten ner till Göteborg, och Värmlandsbruken hade i allmänhet intet mer 
bekymmer för sitt järn, när de hade fått vågmästarens kvitto på att 
leveransen var fullgjord. Men kavaljererna ville inte göra sin sak till 
hälften, de skulle följa järnet ända till Göteborg.



På vägen dit mötte dem olyckan. Storm bröt ut på natten, skutan blev 
redlös, drev mot ett rev och sjönk med hela sin dyrbara last. Valthorn och 
kortlekar och otömda vinbuteljer gingo då till bottnen. Men om man såg 
saken rätt, vad gjorde det, att järnet var förlorat? Ekeby ära var dock 
räddad. Järnet hade blivit uppvägt vid järnvågen på Kanikenäset. Och om än 
majoren måste sätta sig ner och i ett strävt brev underrätta 
grosshandlarna där nere i den stora staden om att han inte ville ha deras 
pengar, eftersom de inte hade fått hans järn, så gjorde det inte heller 
något. Ekeby var rikt, och dess ära var räddad.



Men om hamnar och slussar, om gruvor och milor, om skutor och pråmar 
börja viska underliga ting? Om det går en dov susning genom skogarna, att 
hela färden var ett bedrägeri, om man påstår över hela Värmland, att det 
aldrig fanns mer än fattiga femtio skeppund på pråmarna och att 
skeppsbrottet var tillställt med flit? En djärv bragd har då blivit utförd 
och ett äkta kavaljersstreck fulländat. Av sådant skadas inte den gamla 
gårdens ära.



Men det är så längesen nu. Det är ju möjligt, att kavaljererna hade köpt 
järn från annat håll eller att de hade funnit det i några förut okända 
förrådshus. Sanningen ska aldrig bli uppdagad i en sådan sak. Vågmästaren 
ville åtminstone aldrig höra talas om att något bedrägeri hade varit 
möjligt, och han horde ju veta det.



När kavaljererna kommo hem, fingo de höra nyheter. Greve Dohnas giftermål 
skulle upphävas. Greven hade sänt sin hovmästare ner till Italien för att 
skaffa bevis, att äktenskapet inte hade varit lagligt. Denne kom också 
tillbaka fram på sommaren med tillfredsställande uppgifter. Vari dessa 
bestodo, ja, det vet jag inte säkert och visst. Man får fara fram varsamt 
med de gamla sägnerna, de äro som åldriga rosor, de tappa lätt hladen, när 
man kommer dem för nära inpå livet. Folket säger, att vigseln i Italien 
inte hade blivit gjord av rätt präst. Jag vet inte mer, jag heller, men 
sant är det ändock, att äktenskapet mellan greve Dohna och Elisabet von 
Thurn vid domstolen i Bro förklarades aldrig ha varit något äktenskap.



Härom visste väl den unga kvinnan intet. Hon levde bland bönder i avlägsna 
trakter, om hon levde.



20 Adertonde kapitlet Liljecronas hem.



Det fanns bland kavaljererna en, vilken jag ofta har nämnt som en stor 
musiker. Han var en högväxt, grovlemmad man med stort huvud och yvigt, 
svart hår. Han var säkert inte stort mer än fyrtio år vid denna tiden, men 
han hade ett fult, grovhugget ansikte och ett sävligt sätt. Detta gjorde, 
att många räknade honom för gammal. Han var en god man, men tungsint.



En eftermiddag tog han fiolen under armen och gick bort från Ekeby. Han 
sade inte farväl till någon, dock var det inte hans mening att någonsin 
komma åter. Han vämjdes vid livet där, alltsedan han hade sett grevinnan 
Elisabet i hennes olycka. Han gick utan att vila hela aftonen och hela 
natten, ända till dess han i den tidiga soluppgången kom till en liten 
herrgard, kallad Lövdala, som tillhörde honom.



Det var så tidigt, att ingen människa ännu var vaken. Liljecrona satte sig 
på det gröna gungbrädet utanför manbyggnaden och såg på sin egendom. 
Herregud! Vackrare ställe fanns inte. Gräsplanen framför huset låg i en 
sakta sluttning och var täckt av fint, ljusgrönt gräs. Det fanns inte make 
till gräsplan. Fåren fingo beta på den och barnen rasa där med sina lekar, 
men den höll sig ändå alltid lika tät och grön. Lien gick aldrig över den, 
men minst en gång i veckan lät husmodern sopa bort alla stickor och strån 
och torra blad ur det friska gräset. Han såg på sandgången framför huset 
och drog plötsligen åt sig fötterna. Barnen hade sent på kvällen krattat 
den i riktiga mönster, och hans stora fötter hade gjort förfärlig skada på 
det fina arbetet. Tänk ändå hur allt växte på detta ställe! De sex 
rönnarna, som bevakade gårdsplanen, voro höga som bokar och vida som ekar. 
Sådana träd hade man väl aldrig sett förr. Granna voro de med de tjocka 
stammarna klädda av gula lavar och med stora, vita blomklasar stickande 
fram ur den mörka grönskan. Han måste tänka på himlen och dess stjärnor. 
Man kunde nog förundra sig över hur träden växte där på gården. Där 
stod en gammal pil, så tjock, att två karlar inte kunde famna om den. Den 
var nu murken och ihålig, och åskan hade tagit toppen av den, men dö ville 
den inte. Varje vår kom en knippa friskt grönt upp ur den avbrutna 
huvudstammen för att visa, att den levde. Den där häggen vid östra gaveln 
hade blivit ett träd så stort, att det överskyggade hela huset. Hela 
torvtaket var vitt av dess fällda blomblad, ty häggen hade redan blommat 
ut. Och björkarna, som stodo i små klungor här och där på åkrarna, de hade 
helt visst sitt paradis på hans gård. Där utvecklade de så många olika 
växtsätt, som om de hade slagit sig på att härma alla andra träd. En var 
lik en lind, tät och lummig med ett vitt valv över sig, en annan stod jämn 
och pyramidlik som en poppel, och en tredje hängde grenarna som en tårpil. 
Inte en var lik den andra, och härliga voro de allesammans.



Så reste han sig och gick runtom byggningen. Där låg trädgården så 
förunderligt fager, att han måste stanna och dra efter andan. Äppleträden 
blommade. Ja, det visste han ju. Det hade han sett att de gjorde på alla 
andra herrgårdar också, men det var bara det, att de inte på något ställe 
blommade så, som de gjorde på den gården, där han hade sett dem blomma, 
alltsedan han gifte sig. Han gick med knäppta händer och varsamma steg upp 
och ner på sandgångarna. Marken var vit, och träden voro vita, ett och 
annat med en brytning i skärt. Något så vackert hade han aldrig sett. Han 
kände varje träd så, som man känner sina syskon och lekkamrater. 
Astrakanträden voro helt vita, likaså vinterfruktträden. Men 
sommargyllenas blommor voro skära, och paradisäpplenas voro rentav röda. 
Vackrast var den gamla oympade apeln, vars små beska äpplen ingen kunde 
äta. Den sparade inte på blommor, den såg ut som en stor snödriva i 
morgonglansen.



Ty betänk nu också detta, att det var en tidig morgon! Daggen gjorde alla 
blad glänsande, allt damm var bortsköljt.



Bakom de skogklädda bergen, tätt under vilka gården låg, kommo de första 
solstrålarna framilande. Det var, som om grantopparna hade blivit antända 
av dem. Över de unga klövervallarna, över råg- och kornfält och över den 
nyuppkomna havrebrodden låg den allra lättaste 
dimma, ett det tunnaste skönhetsflor, och skuggorna föllo skarpa som i 
månsken.



Så stod han stilla och såg på de stora kryddsängarna mellan 
trädgårdsgångarna. Han vet, att husfrun och hennes pigor här ha haft sitt 
arbete. De ha grävt, krattat och gödslat, ryckt upp kvickrot och ansat 
jorden, tills den har blivit fin och lätt. Sedan de ha fått sängen jämn 
och kanterna skarpa, ha de tagit tömmar och märkkäppar och streckat upp 
ränder och rutor. Därefter ha de trampat upp gångar med små, lustiga steg 
och sått och satt, tills alla ränder och rutor ha blivit fyllda. Och 
barnen ha varit med och varit idel lycka och iver över att få hjälpa till, 
fast det har varit dem ett tungt arbete att stå krokiga och sträcka ut 
armarna över de breda sängarna. Och otroligt med gagn ha de gjort, som 
envar kan förstå.



Nu började det sådda att komma upp.



Gud signe dem, så tappra de stodo där, både ärter och bönor med sina två 
tjocka hjärtblad! Och så jämnt och snällt både morötter och rovor hade 
kommit! Allra lustigast voro de små krusiga persiljebladen, som lyfte 
litet på jordlagret ovan sig och lekte tittut med livet än så länge.



Och här fanns en liten säng, där strecken inte gingo så jämnt och där de 
små rutorna tycktes vara en provkarta på allt, som kunde sättas och sås. 
Det var barnens land.



Och Liljecrona fick i hast fiolen upp till hakan och började spela. 
Fåglarna började sjunga i det stora busksnåret, som skyddade trädgården 
för nordanvinden. Det stod inte till för någon med stämma begåvad varelse 
att tiga, så härlig var morgonen. Stråken rörde sig alldeles av sig själv.



Liljecrona gick upp och ner på gångarna och spelade. "Nej", tänkte han, 
"vackrare ställe finns inte." Vad var Ekeby mot Lövdala! Hans hem var 
torvtäckt och blott en våning högt. Det låg i skogsbrynet med berget över 
sig och den långa dalen framför sig. Det var intet märkvärdigt med det. 
Ingen sjö fanns där, intet vattenfall, inga strandängar och parker, men 
det var likafullt vackert. Det var vackert, därför att det var ett gott, 
fridfullt hem. Livet var lätt att leva där. Allt, som på andra ställen 
skulle ha alstrat bitterhet och hat, blev där utjämnat med mildhet. Så ska 
det vara i ett hem.

Inne i byggnaden ligger husfrun och sover i ett rum, som vetter åt 
trädgården. Hon vaknar plötsligt och lyssnar, men hon rör sig inte. Hon 
ligger småleende och lyssnar. Så kommer musiken allt närmare, och till 
sist är det, som om spelmannen hade stannat under hennes fönster. Det är 
väl inte första gången, som hon har hört fiolspel under sitt fönster. Han 
brukar komma så där, hennes man, när de ha haft något ovanligt vilt dåd 
för sig där borta på Ekehy.



Han står där och biktar och ber om förlåtelse. Han beskriver för henne de 
mörka makter, som locka honom bort från vad han älskar högst, från henne 
och barnen. Men han älskar dem. A, visst älskar han dem!



Medan han spelar, stiger hon upp och sätter kläderna på sig utan att rätt 
veta vad hon gör. Hon är så alldeles upptagen av hans spel.



-Det är inte lyx och vällevnad, som har lockat mig bort, spelar han, inte 
kärlek till andra kvinnor, inte äran, men livets frestande mångfald. Dess 
Ijuvhet, dess bitterhet, dess rikedomar måste jag känna runtom mig. Men nu 
har jag nog därav, nu är jag trött och nöjd. Jag ska inte mer lämna mitt 
hem. Förlåt mig, ha misskund med mig!



Då drar hon undan gardinen och slår upp fönstret, och han ser hennes 
vackra, goda ansikte.



Hon är god, och hon är vis. Hennes blickar falla välsignelsebringande som 
solens på allt, som de möta. Hon styr, och hon vårdar. Där hon finns, 
måste allt växa och frodas. Hon här lyckan inom sig.



Han svingar sig upp på fönsterbrädet till henne och är lycklig som en ung 
älskare.



Sedan lyfter han henne ut i trädgården och här henne ner under 
äppleträden. Där förklarar han för henne hur vackert allt är och visar 
henne kryddsängarna och barnens plantering och de små lustiga 
persiljebladen.



När barnen vakna, blir det jubel och hänryckning över att far är kommen. 
De lägga heslag på honom. Han ska se allt nytt och märkvärdigt, den lilla 
spikhammaren, som hultar borta i bäcken, fågelboet i pilen och de två små 
fölungarna, som föddes för ett par dar sedan.

Sedan göra far, mor och barn en lång vandring utåt åkrarna. Han 
måste se hur tät rågen står, hur gräset växer och hur potatisen börjar 
sticka upp de skrynkliga bladen.



Han måste se korna, när de komma in från betet, hälsa på nykomlingarna i 
kalvkättar och fårhus, söka efter ägg och ge alla hästarna bröd.



Barnen hänga honom i hälarna hela dagen. Inga läxor, intet arbete, bara 
att ströva omkring med far!



På kvällen spelar han polskor för dem, och hela dagen har han varit dem en 
så god kamrat och lekbroder, att de somna med en from bön om att far 
alltid måtte stanna hos dem.



Han stannar också hela åtta dagar och är glad som en pojke hela tiden. Han 
är förälskad i allt där hemma, i hustru och barn och tänker aldrig på 
Ekeby.



Men så kommer en morgon, när han är borta. Han stod inte ut längre, det 
var för mycken lycka för honom. Ekeby var tusen gånger sämre, men Ekeby 
låg mitt i händelsernas virvel. Å, vad där fanns mycket att drömma om och 
spela om! Hur kunde han leva skild från kavaljerernas bragder och från 
Lövens långa sjö, runtom vilken äventyrens vilda jakt brusade fram?



På hans egendom gick allt sin lugna gång. Allt frodades och växte under 
den milda husmoderns hägn. Alla gingo i en stilla lycka där på gården. 
Allt, som annorstädes skulle ha alstrat split och bitterhet, gick där 
förbi utan klagan och smärta. Allt var, som det skulle vara. Om nu husets 
herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske 
något till att klaga på himlens sol för att den varje kväll försvinner i 
väster och lämnar jorden i mörker?



Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet?



21 Nittonde kapitlet Dovres häxa.



Nu går Dovres häxa på Lövens strand. Där har man sett henne, liten och 
rundryggad, i skinnkjortel och med silverbeslaget hälte. Hur kommer hon ur 
ulvahålor till människors värld? Vad söker den gamla från fjällen i 
dalarnas grönska?



Tiggande kommer hon. Hon är snål, lysten efter gåvor, så rik hon är. I 
bergens klyftor döljer den gamla tunga tackor av vitt silver, och på 
saftiga ängar djupt inne bland fjällen beta hennes stora hjordar av 
svarta, gullhornade kor. Ändå vandrar hon fram i näverskor och flottig 
skinndräkt, varpå brokig randsöm skymtar fram under århundradens smuts. 
Hon har mossa i pipan och tigger av den fattigaste. Skam give en sådan, 
som aldrig tackar, aldrig får nog!



Gammal är hon. När låg väl ungdomens skära glans över det breda ansiktet 
med den bruna hyn, som skiner av fett, över plattnäsan och de smala 
ögonen, som glimma fram ur smutsen liksom eldkol ur grå aska? När satt hon 
som ung tös på sätertunet och besvarade med lurlåt vallgossens 
kärleksvisor? Flera hundra år har hon levat. De äldsta minnas inte den 
tid, då hon inte vandrade genom landet. Deras fäder ha sett henne gammal, 
när de voro unga. Inte heller är hon ännu död. Jag, som skriver, har själv 
sett henne.



Mäktig är hon. Hon, trollkunniga finnars dotter, böjer sig inte för någon. 
Hennes breda fötter sätta inga försagda spår på landsvägarnas grus. Hagel 
kan hon mana fram, blixt kan hon styra. Hon kan föra hjordar vilse och 
sända varg på fåren. Föga gott kan hon verka, men mycket ont. Bäst att stå 
väl med henne. Tiggde hon än enda geten och en hel mark ull, så ge henne! 
Eljest stupar hästen, eljest brinner stugan, eljest fördärvas kon, eljest 
dör barnet, eljest går nidsk matmoder från vettet.



Välkommen gäst är hon aldrig. Bäst dock att möta henne med leende 
mun. Vem vet för vems räkning den ofärdbringande genomströvar dalen? Hon 
kommer inte bara i det ärendet att fylla tiggarpåsen. Ont varsel följer 
henne, härmask visar sig, räv och uv tjuta ohyggligt i skymningen, röd och 
svart elma, som sprutar etter, kryper fram ur skogen ända till 
dörrtröskeln.



Stolt är hon. I hennes huvud gömmes fädrens mäktiga visdom. Sådant ger 
sinnet lyftning. Dyrbara runor stå ristade i hennes stav. För allt dalens 
guld vill hon inte sälja den. Trollsång kan hon sjunga, sejd kan hon koka, 
örtkunnig är hon, trollskott kan hon lossa över en vattenspegel, och 
stormknutar kan hon knyta.



Kunde jag blott tyda månghundraårig hjärnas underliga tankar! Kommen ur 
skogarnas dunkel och från de mäktiga fjällen, vad tänker hon om folket i 
dalarna? För henne, som tror på Tor, jättedödaren, och på mäktiga finska 
gudar, äro de kristna som tama gårdshundar för en grå ulv. Otamd som 
snöstormen, stark som forsen, kan hon aldrig älska slättbygdens söner.



Dock kommer hon alltjämt åter ner från bergen för att se deras 
dvärgaskick. Av fasa rysa människorna, när de se henne, men ödemarkens 
starka dotter går trygg ibland dem, skyddad av skräcken. Ej äro hennes 
stams bragder glömda, ej heller hennes egna. Som katten tror på sina klor, 
så tror hon på sin hjärnas visdom och på kraften av gudaingiven trollsång. 
Vissare är ingen kung på sitt välde än hon på det skräckens rike, som hon 
behärskar.



Så har Dovres häxa genomvandrat många byar. Nu är hon kommen till Borg och 
skyr inte att vandra upp till grevegården. Köksvägen tar hon sällan. Rätt 
uppför terrassernas trappor kommer hon. Hon sätter ner sina breda 
näverskor på blomkantade grusgångar, lika trygg, som om hon hade trampat 
säterstigar.



Händer så, att grevinnan Märta just då har stigit ut på trappan för att 
skåda junidagens prakt. Nedanför på sandgången ha två pigor stannat på sin 
väg till matboden. De äro komna från bastun, där fläsket rökes, och bära 
nyrökta skinkor på en stång mellan sig.



-Vill vår nådiga grevinna känna och lukta? säga pigorna. Är fläsket nog 
rökt?

Grevinnan Märta, husmoder på Borg vid den tiden, lutar sig fram över 
räckverket och ser på fläsket, men i samma stund lägger finngumman sin 
hand på en av skinkorna.



Se dock denna bruna, skinande svålen, detta tjocka lager av fett! Känn 
denna friska doft av enris från de nyrökta skinkorna! O, mat för gångna 
gudar! Häxan vill äga allt detta. Hon lägger sin hand på fläsket.



Ack, bergens dotter är inte van att tigga och be! Är det inte av hennes 
nåd, som blommor frodas och människor leva? Frosten och den ödeläggande 
stormen och vattenfloden, allt står i hennes makt att sända. Därför höves 
inte henne att be och tigga. Hon lägger sin hand på vad hon önskar sig, 
och det är hennes.



Grevinnan Märta vet dock intet om den gamlas makt.



-Bort med sig, tiggarkäring! säger hon.



-Ge mig skinkan! säger Dovres häxa, ulvars ryttarinna.



-Hon är tokig! utropar grevinnan. Och hon befaller pigorna att gå in i 
boden med sin börda.



Den månghundraårigas ögon flamma av vrede och lystnad.



-Ge mig den bruna skinkan! upprepar hon. Eljest går det dig illa.



-Hellre ger jag den åt skatorna än åt en sådan som hon.



Då darrar den gamla under vredens storm. Mot höjden sträcker hon den 
runskrivna staven och svänger vilt med den. Hennes läppar utstöta 
underliga ord. Håret står upprätt, ögonen lysa, ansiktet förvrides.



-Dig själv ska skator äta! skriker hon till sist.



Så går hon, mumlande förbannelser, svängande vilt med staven. Hon vänder 
om hemåt. Längre mot söder går hon inte. Nu har vildmarkens dotter utfört 
det ärende, för vars skull hon har tågat ner från bergen.



Grevinnan Märta står kvar på trappan och skrattar åt hennes orimliga 
vrede. Men på hennes läppar ska snart skrattet tystna, ty där komma de! 
Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, 
skatorna, som ska äta henne.



Ur park och trädgård susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna 
spända och näbbarna framsträckta för att hugga.

De komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för 
hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator 
i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar. I förmiddagens 
skarpa solsken blänka fjädrarnas metallfärger. Halsarna rugga upp sig som 
på vredgade rovfåglar. I allt trängre kretsar flyga odjuren runtom 
grevinnan, måttande med näbbar och klor åt hennes ansikte och händer. Då 
måste hon fly in i förstugan och stänga dörren. Hon stöder sig mot den, 
flämtande av ångest, medan de skrattande skatorna kretsa där utanför.



Därmed stängdes hon ock från sommarens ljuvhet och grönska och från 
levnadens glädje. För henne funnos hädanefter blott de tillslutna rummen 
och de fällda gardinerna, för henne förtvivlan, för henne ångest, för 
henne förvirring, gränsande till vansinne.



Vansinnig kan väl också denna berättelse synas, men den måste dock vara 
sann. Hundratal ska känna igen den och vittna, att sådan är den gamla 
sägnen.



Fåglarna slogo sig ner på trappräcket och hustaket. De sutto, som om de 
bara väntade, att grevinnan skulle visa sig, för att få kasta sig över 
henne. De togo sin bostad i parken, och där stannade de. Det var omöjligt 
att jaga dem från gården. Det blev bara värre, om man sköt. För en, som 
fölI, kommo tio nya flygande. Stundom måste väl stora skaror dra bort för 
att skaffa mat, men trogna skiltvakter sutto alltid kvar. Och om grevinnan 
Märta visade sig, om hon såg ut genom ett fönster eller bara drog undan en 
gardin för ett ögonblick, om hon försökte gå ut på trappan, genast kommo 
de. Hela den förfärliga svärmen störtade upp mot boningshuset med dånande 
vingslag, och grevinnan flydde in i sitt innersta rum.



Hon bodde i sängkammaren innanför det röda förmaket. Ofta har jag hört 
rummet beskrivas, sådant det var under denna fasans tid, när Borg 
belägrades av skatorna. Tunga täcken för dörrar och fönster, täta mattor 
på golvet, smygande, viskande människor.



I grevinnans hjärta bodde blek förfäran. Hennes hår blev grått. Hennes hy 
fick skrynklor. Hon blev gumma på en månad. Hon kunde inte stålsätta 
hjärtat till tvivel på förhatlig trolldom. Hon spratt upp ur nattens 
drömmar med höga rop om att skatorna åto henne. Hon grät dagen om över 
detta öde, som hon inte skulle undgå. Skyende människor, rädd, att 
fågelsvärmen skulle följa i hälarna på varje inträdande, satt hon oftast 
tyst med händerna för ansiktet, vaggande fram och åter i sin länstol, 
olustig och förstämd i den kvava luften, stundom sprittande upp med rop av 
klagan.



Bittrare liv var ingens. Kan någon undgå att beklaga henne?



Jag har väl inte stort mer att berätta om henne nu, och det jag har sagt 
har inte varit gott. Det är, som om mitt samvete sloge mig. Hon var dock 
godhjärtad och levnadsglad, när hon var ung, och många lustiga historier 
om henne ha glatt mitt hjärta, fast här inte har varit platsen att berätta 
dem.



Men det är så, fastän denna stackars vandrerska inte visste det, att 
själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han 
inte annan näring, ska han som ett vilt djur sönderslita först andra och 
till sist sig själv.



Detta är sagans mening.



22 Tjugonde kapitlet Midsommar.



Det var midsommar då som nu, medan jag skriver. Årets härligaste tid var 
inne.



Det var den tid, då Sintram, den elake brukspatronen på Fors, ängslades 
och sörjde. Han harmades över ljusets segertåg genom dygnets timrnar och 
över mörkrets nederlag. Han vredgades över den bladskrud, som höljde 
träden, och över den brokiga matta, som klädde marken.



Allt höljde sig i skönhet. Vägen, så grå och dammig den var, fick, även 
den, sin kant av blommor, gula och violetta midsommarsblomster, hundloka 
och käringtand.



När midsommardagens prakt låg över bergen och klockljuden från Bro kyrka 
av den dallrande luften buros ända upp till Fors, när helgdagens 
outsägliga stillhet härskade över landet, då reste han sig i vrede. Det 
syntes honom, som om Gud och människor vågade glömma, att han fanns, och 
han beslöt att fara till kyrkan, även han. De, som jublade åt sommaren, 
skulle få se honom, Sintram, älskaren av mörker utan morgon, av död utan 
uppståndelse, av vinter utan vår.



Han satte på sig vargskinnspäls och ludna bälgvantar. Han lät spänna den 
röda hästen för en kappsläde och sätta bjällror i den blanka, snäckprydda 
selen. Utstyrd, som om trettio graders kyla hade varit rådande, for han 
till kyrkan. Han trodde, att gnisslet under medarna kom av den skarpa 
kölden. Han trodde, att det vita löddret på hästryggen var rimfrost. Han 
kände ingen värme. Köld strålade ut från honom som värme från solen.



Han for fram över den vida slätten norr om Bro kyrka. Stora, rika byar 
lågo i hans väg och åkerfält, över vilka sjungande lärkor fladdrade. 
Aldrig har jag hört lärkor sjunga så som över dessa fält. Ofta har jag 
undrat om han mäktade göra sig döv för dessa hundratal av sångare.

Mycket måste han färdas förbi på vägen, som skulle ha harmat honom, 
om han hade skänkt det en blick. Han skulle ha sett två bugande björkar 
vid varje stugas dörr, och genom öppnade fönster skulle han ha sett in i 
rum, vilkas tak och väggar voro klädda med blommor och gröna kvistar. Den 
minsta tiggartös gick på landsvägen med en syrenklase i handen, och 
varenda bondkvinna hade en hel liten blomsterkvast instucken i näsduken.



Majstänger med hopfallna blommor och slokande kransar stodo på gårdarna. 
Runtom dem var gräset upptrampat, ty den glada dansen hade gått fram där i 
sommarnatten.



Nere på Löven trängdes timmerflottarna. De små vita seglen voro hissade 
dagen till ära, fastän ingen vind fyllde dem, och varje masttopp bar en 
grön krans.



På de många vägarna, som leda till Bro, kom kyrkfolket vandrande. 
Kvinnorna voro särskilt ståtliga i de ljusa, hemvävda sommarklänningarna, 
som hade gjorts färdiga just till denna dag. Alla voro klädda till fest.



Och människorna kunde inte upphöra att glädja sig över helgdagsfriden och 
vilan från vardagsarbetet, åt den ljuvliga värmen, åt den lovande skörden 
och åt smultronen, som började rodna vid vägkanten. De gåvo akt på luftens 
stillhet, den molnfria himlen och lärksången och sade:



-Det syns, att dagen hör Vår Herre till.



Då kom Sintram körande. Han svor och svängde piskan över den stretande 
hästen. Sanden gnisslade otäckt under medarna, dombjällrornas gälla klang 
förtog kyrkklockornas ljud. Hans panna låg i vreda rynkor under 
pälsmössan.



Då ryste de kyrkobesökande och menade sig ha sett den onde själv. Inte ens 
i dag på sommarens fest fingo de glömma ondskan och kölden. Bitter är 
deras lott, vilka vandra på jorden.



Människorna, som stodo i skuggan av kyrkväggen eller sutto på 
kyrkogårdsmuren och väntade på gudstjänstens början, sågo honom med stilla 
undran, där han vandrade upp mot kyrkdörren Nyss hade den härliga dagen 
fyllt deras hjärtan med glädje över att de fingo trampa jordens stigar och 
njuta tillvarons ljuvhet. Nu, när de sågo Sintram, kommo aningar om 
sällsam ofärd över dem.



Sintram trädde in i kyrkan och tog plats i sin stol, slående vantarna i 
bänken, så att skramlet av vargklorna, som voro insydda i skinnet, hördes 
över hela kyrkan. Och några kvinnor, som redan hade tagit plats på de 
främsta bänkarna, svimmade, när de sågo den ludna gestalten, och måste 
bäras ut.



Men ingen vågade driva ut Sintram. Han störde folkets andakt, men han var 
för mycket fruktad för att någon skulle våga befalla honom att lämna 
kyrkan.



Fåfängt talade den gamle prosten om sommarens ljusa högtid. Ingen hörde på 
honom. Folket tänkte blott på ondskan och kölden och på den sällsamma 
ofärd, som den elake brukspatronen bådade dem.



När allt var slut, såg man den elake stiga ut på branten av den kulle, där 
Bro kyrka ligger. Han såg ner på Broby sund och följde det med blicken 
förbi prostgården och västra strandens trenne uddar ut i Löven. Och man 
såg hur han knöt näven och skakade den över sundet och dess grönskande 
stränder. Därpå gledo hans blickar söder ut över nedre Löven ända till de 
blånande uddar, som tyckas stänga sjön. Och norr ut flögo de milslångt 
förbi Gurlita klätt upp till Björnidet, där sjön slutar. Han såg mot 
väster och öster, där de långa bergen kanta dalen, och han knöt näven 
omigen. Och envar kände, att om han hade haft en knippa blixtar i sin 
högra hand, skulle han i vild glädje ha slungat dem ut över det lugna 
landet och spritt jämmer och död, så långt han hade mäktat. Ty nu hade han 
så vant sitt hjärta vid det onda, att han visste sig ingen fröjd annat än 
i elände. Småningom hade han lärt sig själv att älska allt fult och uselt. 
Han var mer vansinnig än den vildaste galning, men detta förstod ingen.



Det gick underligt tal sedan genom landet. Det sades, att när kyrkvaktaren 
kom för att stänga kyrkan, bröts axet av nyckeln, därför att ett hårt 
hopviket papper satt instucket i låset. Han gav det åt prosten. Det var, 
som man väl kunde förstå, en skrivelse, avsedd för en varelse i den andra 
världen.



Man viskade om vad där hade stått att läsa. Prosten hade bränt upp 
papperet, men kyrkvaktaren hade sett på, medan djävulstyget brann. 
Bokstäverna hade lyst klart röda på svart grund. Han hade inte kunnat 
undgå att läsa. Han läste, sade man, att den elake ville lägga landet öde, 
så långt som Bro kyrktorn syntes. Han ville se skogen skymma bort kyrkan. 
Han ville se björn och räv bo i människornas boningar. Åkrarna skulle 
ligga obrukade, och varken hund eller hane skulle höras i de trakterna. 
Den elake ville tjäna sin herre med att vålla var mans ofärd. Detta var 
vad han hade lovat.



Och människorna sågo tiden an i tyst förtvivlan, ty de visste, att den 
elakes makt var stor, att han hatade allt levande, att han ville se 
vildmarken tränga ner över dalen, och att han gärna skulle ta pesten eller 
hungersnöden eller kriget i sin tjänst för att driva bort envar, som 
älskade det goda, glädjebringande arbetet.



23 Tjuguförsta kapitlet Fru Musica.



När ingenting kunde göra Gösta Berling glad, sedan han hade hjälpt den 
unga grevinnan att fly, beslöto kavaljererna att vända sig till den goda 
fru Musica, som är en mäktig fe och tröstar många olyckliga.



Fördenskull läto de en kväll i juli slå upp dörrarna till stora salongen 
på Ekeby och lyfta av fönsterhakarna. Solen och luften släpptes in, den 
sena aftonens stora, röda sol, den svala kvällens milda, ångande luft.



De randiga överdragen togos av möblerna, klaveret öppnades, och floret 
kring de venetianska kronorna togs bort. De gyllene griparna under 
marmorbordens vita skivor fingo åter lysa mot ljuset. De vita gudinnorna 
dansade i det svarta fältet ovan spegeln. Sidendamastens mångformade 
blomster skimrade i aftonglöden. Och rosor plockades och buros in. Hela 
rummet fylldes av deras doft. Där funnos underbara rosor utan kända namn, 
som från främmande länder hade blivit förda till Ekeby. Där voro de gula, 
i vilkas ådror blodet skimrar rött som i en människas, och de gräddvita 
med upptrasade kanter och de skära med de stora bladen, som ytterst i 
kanten bli färglösa som vatten, och de mörka röda med svarta skuggor. De 
buro in alla Altringers rosor, som voro komna från fjärran länder för att 
fröjda vackra kvinnors ögon.



Så föras noter och notställare in och mässingsinstrument och stråkar och 
fioler av alla storlekar, ty det är den goda fru Musica, som nu ska råda 
på Ekeby och försöka att trösta Gösta Berling.



Fru Musica har utvalt Oxfordsymfonien av den vänlige fader Haydn och låtit 
kavaljererna öva in den. Patron Julius för taktpinnen, och de andra sköta 
var sitt instrument. Alla kavaljerer kunna spela. De skulle inte vara 
kavaljerer eljest.



När allt är färdigt, sändes bud efter Gösta. Han är alltjämt svag 
och modlös, men han fröjdar sig åt det ståtliga rummet och åt den vackra 
musik han snart ska få höra. Ty det vet man nog, att för den, som plågas 
och lider, är den goda fru Musica det bästa sällskap. Hon är munter och 
lekfull som ett barn. Hon är eldig och intagande som en ung kvinna. Hon är 
god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv.



Och så spela kavaljererna, så sakta, så susande milt.



Den lille Ruster tar saken på allvar. Han läser noter med brillor på 
näsan, kysser milda toner ur flöjten och låter fingrarna leka kring 
klaffar och hål. Farbror Eberhard sitter krokig över violoncellen, peruken 
har farit på örat, läpparna darra av sinnesrörelse. Berg står stolt med 
sin långa fagott. Han glömmer sig ibland och släpper till sina lungors 
fulla kraft, men då dunkar Julius till honom med taktpinnen tvärsöver hans 
tjocka skalle.



Gott går det, glänsande går det. Ur den döda notskriften trolla de fram 
fru Musica själv. Bred ut din trollmantel, kära fru Musica, och för Gösta 
Berling till glädjens land, där han brukar leva!



Ack, att det är Gösta Berling, som sitter där blek och modlös, och som de 
gamla herrarna nu måste roa, som om han vore ett barn! Nu blir det ont om 
glädje i Värmland.



Jag vet nog varför de gamla älskade honom. Jag vet nog hur lång 
vinterkvällen kan bli och hur dysterhet kan smyga sig över sinnet borta 
på de ödsliga gårdarna. Jag förstår väl hur det kändes, när han kom.



Tänk er en söndagseftermiddag, när arbetet vilade och tankarna voro slöa! 
Tänk er en envis nordanvind, piskande köld in i rummet, en köld, mot 
vilken ingen brasa kunde bringa lindring! Tänk er det enda talgljuset, som 
ständigt måste snoppas! Tänk er den entoniga psalmsången utifrån köket!



Nå, och så klinga bjällror, så trampa raska fötter av sig snön ute på 
förstubron, så kommer Gösta Berling in i rummet. Han skrattar och skämtar. 
Han är liv, han är värme. Han slår upp klaveret, och han spelar, så att 
man förvånas över de gamla strängarna. Han kan sjunga alla visor, spela 
alla melodier. Han gör alla husets invånare lyckliga. Aldrig frös han, 
aldrig var han trött. Den sorgsne glömde sina sorger, när han såg 
honom. Ack, vilket gott hjärta han hade! Hur medlidsam han var mot 
de svaga och fattiga! Och vilket snille han var! Ja, ni skulle ha hört de 
gamla tala om honom.



Men nu, bäst som de spela, brister han ut i gråt. Han tycker livet, hela 
livet är så bedrövligt. Han lutar huvudet mot händerna och gråter. 
Kavaljererna förfäras. Detta är inte de blida, helande tårar, dem fru 
Musica plägar framlocka. Han snyftar som en förtvivlad. De lägga alldeles 
rådvilla ifrån sig instrumenten.



Den goda fru Musica, som håller Gösta Berling kär, även hon, håller på att 
förlora modet, men så påminner hon sig, att hon har ännu en väldig kämpe 
bland kavaljererna.



Det är den blide Löwenborg, han, som har förlorat sin fästmö i den 
grumliga floden och som är Gösta Berlings slav mer än någon av de andra. 
Han smyger sig nu bort till klaveret. Han går runtomkring det, känner 
varligen på det och smeker tangenterna med len hand.



Uppe i kavaljersflygeln har Löwenborg ett stort träbord, på vilket han har 
målat en klaviatur och satt upp en notställare. Där kan han sitta i timtal 
och låta fingrarna löpa över de svarta och vita tangenterna. Där övar han 
sig med både skalor och etyder, och där spelar han sin Beethoven. Han 
spelar aldrig annat än Beethoven. Fru Musica har stått honom bi med 
synnerlig nåd, så att han har fått skriva av många av de trettiotvå 
sonaterna.



Men gubben vågar sig aldrig på något annat instrument än träbordet. För 
klaveret har han en vördnadsfull fasa. Det lockar honom, men det skrämmer 
honom än mer. Det skrällande instrumentet, över vilket så många polskor ha 
framdundrats, är hans helgedom. Han har aldrig vågat röra det. Tänk bara 
det underbara tinget med de många strängarna, som kunde ge liv åt den 
store mästarens verk! Han behöver bara lägga örat intill det, och strax 
hör han andanten och scherzon susa där inne. Ja, klaveret är just det 
rätta altaret, där fru Musica ska tillbedjas. Men han har aldrig spelat på 
något sådant. Själv ska han ju aldrig bli så rik, att han kan köpa sig 
ett, och på detta har han aldrig vågat spela. Majorskan har inte heller 
varit mycket villig att öppna det för honom.

Han har nog hört hur det har spelats polskor och valser och klinkats 
Bellmansmelodier på detsamma. Men under sådan ohelig musik kunde det 
härliga instrumentet ju bara skrälla och jämra sig. Nej, om Beethoven 
komme, då skulle det låta höra sin rätta, skära klang.



Nu tänker han, att stunden kan vara kommen för honom och Beethoven. Han 
ska ta mod till sig och beröra helgedomen och låta sin unge herre och 
husbonde glädjas åt de slumrande välljuden.



Han sätter sig ner och börjar spela. Han är helt osäker och upprörd, men 
han trevar sig fram ett par takter, söker att få in den rätta klangen, 
rynkar pannan, försöker omigen och sätter så händerna för ansiktet och 
börjar gråta.



Ja, kära fru Musica, det är bittert för honom. Helgedomen är ju ingen 
helgedom. Det ligger inga klara, skära toner och drömma där inne, det 
finns ingen dov, mäktig åska, ingen väldigt brusande orkan. Intet av det 
oändliga välljud, som genomsusade paradisets luft, har glömt sig kvar där. 
Det är ett gammalt skrällande klaver och ingenting annat.



Men då ger fru Musica den förslagne översten en vink. Han tar Ruster med 
sig, och de gå ner i kavaljersflygeln och hämta upp Löwenborgs bord, där 
tangenterna äro målade.



-Se här, Löwenborg, säger Beerencreutz, när de komma tillbaka, här har du 
ditt klaver! Spela nu för Gösta!



Då hör Löwenborg upp att gråta och sätter sig att spela Beethoven för sin 
bedrövade unge vän. Nu skulle han nog bli glad igen.



Inne i gubbens huvud klinga de härligaste toner. Han kan inte tro annat, 
än att Gösta hör hur vackert han spelar. Gösta märker säkert hur väl han 
spelar denna kväll. Det ges inte mer några svårigheter för honom. Han gör 
sina löpningar och drillar alldeles obehindrat. Han utför de svåraste 
grepp. Han skulle ha önskat, att mästaren själv hade hört honom.



Ju längre han spelar, dess mer hänförd blir han. Han hör varje ton med en 
överjordisk styrka.



"Sorg, sorg", spelar han, "varför skulle jag inte älska dig? Därför att 
dina läppar är kalla, dina kinder förvissnade, därför att ditt famntag 
kväver, dina blickar förstenar?

Sorg, sorg, du är en av dessa stolta, sköna 
kvinnor, vilkas kärlek är svår att vinna, men som brinner starkare än 
andras. Du förskjutna, jag lade dig till mitt hjärta och älskade dig. Jag 
smekte kölden ur dina lemmar, och din kärlek har fyllt mig med 
Iycksalighet.



O, vad jag har lidit! O, vad jag har längtat, sedan jag förlorade den, som 
jag först höll kär! Mörk natt var det utom mig och inom mig. I bön låg jag 
sänkt, i tunga, ohörda böner. Himlen var stängd för min långa väntan. Ur 
den stjärnströdda rymden kom ingen ljuv ande till min tröst.



Men min längtan slet sönder den skymmande förlåten. Du kom, svävande ner 
till mig på en bro av månstrålar. Du kom i ljus, o min älskade, och med 
leende läppar. Glada genier omringade dig. De bar kransar av rosor. De 
lekte på cittra och flöjt. Det var salighet att se dig.



Men du försvann, du försvann! Och ingen bro av månstrålar fanns för mig, 
när jag ville följa dig. På jorden låg jag, vinglös, bunden vid stoftet. 
Min klagan var som ett vilt djurs rytande, som himlens dövande åska. Jag 
ville sända blixten som budbärare till dig. Jag förbannade den gröna 
jorden. Måtte vådelden förbränna växterna och pesten slå människorna! Jag 
anropade döden och avgrunden. Jag tänkte, att kvalen i evig eld var 
Ijuvhet mot mitt elände.



Sorg, sorg! Det var då du blev min vän. Varför skulle jag inte älska dig, 
såsom man älskar dessa stolta, stränga kvinnor, vilkas kärlek är svår att 
vinna, men brinner starkare än andras?"



Det var så han spelade, den stackars mystikern. Han satt där, strålande av 
entusiasm och rörelse, hörande de underbaraste toner, viss om att Gösta 
också måste höra dem och varda tröstad.



Gösta satt och såg på honom. Till en början var han bister över detta 
narrspel, men så småningom vart han blidare. Han var oemotståndlig, den 
gamle, där han satt och njöt över sin Beethoven.



Och Gösta började tänka på hur också denne mannen, som nll var så blid och 
sorglös, hade varit försänkt i lidande, hur också han hade förlorat den 
älskade. Och nu satt han där strålande lycklig vid sitt trähord. Det 
behövdes då inte mer för en människas sällhet?



Han kände sig förödmjukad.



-Vad, Gösta, sade han till sig själv, 'kan du inte längre tåla och 
fördraga? Du, som har härdats i fattigdom hela ditt liv, du, som har hört 
varje träd i skogen, varje tuva på ängen predika om försakelse och 
tålamod, du, som har fostrats i ett land, där vintern är sträng och 
sommaren torftig, har du glömt konsten att härda ut?



Ah, Gösta, en man måste bära allt, vad livet bjuder, med mod i hjärtat och 
löje på läpparna, eljest är han ingen man. Sakna så mycket du vill, om du 
har förlorat din käresta, låt samvetskvalen gräva och tära i ditt inre, 
men visa dig som man och värmlänning! Låt blicken lysa av glädje, och möt 
dina vänner med glada ord!



Strängt är livet, sträng är naturen. Men mod och glädje alstrar de båda 
som motvikt mot sin hårdhet, eljest skulle väl ingen uthärda dem.



Mod och glädje! Det är, som om dessa vore livets första plikter. Du har 
aldrig svikit dem förr, ska inte heller göra det nu.



Är du sämre än Löwenborg, som sitter där vid sitt träklaver, än alla de 
andra kavaljererna, de modiga, de sorglösa, de evigt unga? Du vet nog, att 
ingen av dem har undgått lidandet."



Och så ser Gösta på dem. Ack, en sådan tillställning! De sitta där djupt 
allvarliga allihop och lyssna till denna musik, som ingen hör.



Plötsligt blir Löwenborg ryckt ur sina drömmar av ett lustigt skratt. Han 
Iyfter händerna från tangenterna och lyssnar som i hänryckning. Det är 
Gösta Berlings gamla skratt, hans goda, vänliga, smittande skratt. Det är 
den ljuvaste musik den gamle har hört i hela sitt liv.



-Visste jag inte det, att Beethoven skulle hjälpa dig, Gösta! utbrister 
han. Nu är du ju bra igen.



Så var det den goda fru Musica hotade Gösta Berlings mjältsjuka.



24 Tjuguandra kapitlet Brobyprästen.



Eros, allhärskande gud, du vet nog, att det ofta tyckes så, som om en 
människa skulle ha frigjort sig från ditt välde. Alla de ljuva känslor, 
som förena människorna, synas döda i hennes hjärta. Vansinnet sträcker 
sina klor efter den olycklige, men då kommer du i din allmakt, du livets 
skyddsherre, och som det starka helgonets stav blomstrar det förtorkade 
hjärtat.



Ingen är snålare än Brobyprästen, ingen genom ondska och obarmhärtighet 
mera skild från människorna. Hans rum stå oeldade om vintern, han sitter 
på omålad träbänk, han klär sig i trasor, lever vid torrt bröd och rasar, 
när en tiggare träder inom hans dörr. Han låter hästen svälta i stallet 
och säljer höet, hans kor avgnaga vägkantens torra gräs och husväggens 
mossa. Ända fram till landsvägen hörs de hungriga fårens bräkande. 
Bönderna kasta åt honom gåvor av mat, som deras hundar inte äta, av 
kläder, som deras fattiga försmå. Hans hand är utsträckt för att begära, 
hans rygg krökt för att tacka. Han tigger av den rike, lånar till de 
fattiga. Ser han en myntad penning, svider hans hjärta av ängslan, innan 
den befinner sig i hans ficka. Olycklig den, som inte står till reds inför 
honom på förfallodagen!



Sent gifte han sig, men bättre hade det varit, om han aldrig hade gjort 
det. Utpinad och överansträngd dog hans hustru. Nu tjänar hans dotter hos 
främmande. Han blir gammal, men åldern skaffar honom ingen lindring i hans 
strävan. Snålhetens vansinne lämnar honom aldrig.



Men en vacker dag i början av augusti kommer en tung kaross, dragen av 
fyra hästar, uppför Broby backar. En fin gammal fröken kommer åkande med 
stor ståt, med kusk och betjänt och kammarjungfru. Hon kommer för att råka 
Brobyprästen. Det är honom hon hade kär i sin ungdoms dagar.



När han vistades som informator på hennes fars gods, älskade de 
varann, fastän den stolta släkten skilde dem. Och nu kommer hon resande 
uppför Broby hackar för att se honom, innan hon dör. Allt, vad livet ännu 
kan ge henne, är att få återse sin ungdoms älskade.



Den lilla fina fröken sitter i den stora vagnen och drömmer. Hon åker inte 
uppför Broby backar till en fattig liten komministergård. Hon är stadd på 
färd till den svala, täta bersån nere i parken, där den älskade väntar. 
Hon ser honom, han är ung, han kan kyssa, han kan älska. Nu, när hon vet, 
att hon ska få se honom, stiger hans bild fram för henne med sällsam 
tydlighet. Så vacker han är, så vacker! Han kan svärma, han kan brinna, 
han fyller hennes väsen med hänförelsens eld.



Nu är hon gulblek, vissnad och gammal. Han ska kanske inte känna igen 
henne med hennes sextio år, men hon kommer inte för att bli sedd, utan för 
att se, för att se sin ungdoms älskade, som har gått oskadd undan tidens 
anfall, som alltjämt är ung, skön, hjärtevarm.



Hon kommer så långt ifrån, att hon inte har hört ett ord om Brobyprästen.



Så rasslar karossen uppför backarna, och på branten syns prästgården.



-För Guds barmhärtighets skull, gnäller en tiggare vid vägkanten, en slant 
åt en fattig man!



Den ädla damen ger honom en silverslant och frågar om Broby prästgård 
ligger där i närheten.



Tiggaren riktar en slug, vass blick på henne.



-Prästgården ligger där framme, säger han, men prästen är inte hemma, 
ingen är hemma i prästgården.



Den fina lilla fröken tycktes alldeles blekna bort. Den svala bersån 
försvinner, den älskade finns inte där. Hur kunde hon tänka att nu, efter 
fyrtio års väntan, återfinna honom där?



Vad hade den nådiga fröken att göra i prästgården?



Den nådiga fröken har kommit för att råka komministern. Hon har känt honom 
i forna dagar.



Fyrtio år och fyrtio mil ha skilt dem. Och för varje mil hon har kommit 
närmare, har hon åkt bort ett år med dess hörda av sorger och minnen, så 
att när hon nu är framme vid prästgården, är hon åter en tjuguåring utan 
sorger, utan minnen.

Tiggaren står och ser på henne, ser henne förvandlas under hans ögon 
från tjugu till sextio, och åter från sextio till tjugu.



-Prästen kommer hem i eftermiddag, säger han. Den nådiga fröken gjorde 
klokast i att resa ner till Broby gästgivargård och komma igen i 
eftermiddag. I eftermiddag svarar tiggaren för att komministern är hemma.



Ögonblicket därpå rullar den tunga karossen med den lilla vissnade damen 
ner för backarna till gästgivargården, men tiggaren står helt darrande och 
ser efter henne. Han tycker, att han skulle vilja falla på knä och kyssa 
hjulspåren.



Fin, nyrakad och putsad, i skor med blanka spännen, med silkesstrumpor, 
med krås och manschetter står Brobyprästen samma dag på middagen inför 
prostinnan i Bro.



-En fin fröken, säger han, en grevedotter, prostinna. Tror prostinnan, att 
jag, fattige man, kan be henne stiga in hos mig? Mina golv är svarta, mitt 
förmak är utan möbler, salstaket är grönt av mögel och fukt. Hjälp mig, 
prostinna! Tänk på att hon är en förnäm grevedotter!



-Säg, att han är bortrest!



-Kära prostinna, hon har rest fyrtio mil för att få se mig, fattige man. 
Inte vet hon hur jag har det. Jag har inte en säng att be henne ligga i. 
Jag har inte en säng för hennes tjänare.



-Nå, så låt henne fara igen!



-Kära hjärtandes, prostinna! Förstår inte prostinnan hur jag menar det? 
Hellre ville jag ge allt, vad jag äger, allt, vad jag med flit och strävan 
har fått samman, än att hon skulle fara, utan att jag har fått ta emot 
henne under mitt tak. Hon var tjugu år, när jag såg henne sist, och det är 
nu fyrtio år sedan, betänk det, prostinna! Hjälp mig, så att jag kan få se 
henne hos mig! Här är pengar, om pengar kan hjälpa, men här behövs mer än 
pengar.



O Eros! Kvinnorna älska dig. Hellre gå de hundra steg för dig än ett för 
andra gudar.



I Bro prostgård tömmas rummen, tömmes köket, tömmes visthuset. I Bro 
prostgård fyllas arbetsvagnarna och köras upp till komministergården. När 
prosten kommer hem från nattvardsläsningen, ska han gå i tomma rum, glänta 
på köksdörren och fråga efter sin middag och inte finna någon där. Ingen 
middag, ingen prostinna, ingen piga! Vem kan hjälpa det? Eros har så 
velat, Eros, den allhärskande.



Så kommer då ett stycke fram på eftermiddagen den tunga karossen rasslande 
uppför Broby backar. Och den lilla fröken sitter och undrar om inte ett 
nytt missöde ska inträffa, om det verkligen är sanning, att hon nu går att 
möta sitt livs enda glädje.



Så svänger karossen in till prästgården, men i portvalvet stannar den. Den 
stora vagnen är för bred, portvalvet för trångt. Kusken smäller med 
piskan, hästarna rycka till, betjänten svär, men karossens bakhjul sitta 
ohjälpligt fast. Grevedottern kan inte komma in på den älskades gård.



Men där kommer någon, där kommer han! Han lyfter henne ur vagnen, han bär 
henne på armar, vilkas styrka är obruten, hon tryckes i ett famntag lika 
varmt som fordom, för fyrtio år sedan. Hon ser in i ögon, som stråla, 
såsom de gjorde, när de endast hade sett fem och tjugu vårar.



Det kommer över henne en storm av känslor, varmare än någonsin. Hon minns, 
att han en gång bar henne uppför trappan till terrassen. Hon, som trodde, 
att hennes kärlek hade levat alla dessa år, hon hade dock glömt vad det 
var att slutas i starka armar, att se in i unga, strålande ögon.



Hon ser inte, att han är gammal. Hon ser blott ögonen, ögonen.



Hon ser inte de svarta golven, de av fukt gröna taken, hon ser blott hans 
strålande ögon. Brobyprästen är en ståtlig karl, en vacker herre i den 
stunden. Han blir vacker, bara han ser på henne.



Hon hör hans röst, hans klara, starka röst, smekande ljuder den. Så talar 
han blott till henne. Vartill behövde han möbler från prostgården till 
sina tomma rum, vartill mat, vartill tjänare? Den gamla fröken skulle 
knappast ha saknat något sådant. Hon hör hans röst och ser hans ögon.



Aldrig, aldrig förr hade hon varit så lycklig!



Hur sirligt han bugar, sirligt och stolt, som vore hon en furstinna och 
han den gynnade gunstlingen! Han använder de gamlas många fraser, när han 
talar till henne. Hon bara ler och är lycklig.

Mot kvällen bjuder han henne armen, och de promenera i hans gamla 
förfallna trädgård. Hon ser ingenting fult och vanskött. Förvuxna buskar 
bli klippta häckar, ogräset lägger sig till jämna, glänsande mattor, 
Iånga alléer skugga henne, och i nischer av dunkel grönska glänsa vita 
statyer av ungdomen, av troheten, av hoppet, av kärleken.



Hon vet, att han har varit gift, men hon minns det inte. Hur skulle hon 
kunna minnas något sådant? Hon är ju tjugu år, han tjugufem. Han är 
förvisso endast tjugufem, ung, med svällande krafter. Är det han, som ska 
bli den snåle Brobyprästen, han, den leende ynglingen? Stundom susa för 
hans öra hud om mörka öden. Men de fattigas jämmer, de hedragnas 
förbannelser, föraktets speglosor, nidvisorna, hånet, allt detta finns 
inte ännu för honom. Hans hjärta brinner hlott av en ren och oskyldig 
kärlek. Inte ska den stolte ynglingen en gång älska guldet så, att han 
ville krypa efter det i den lägsta smuts, tigga det av de vägfarande, lida 
förödmjukelse, lida smälek, lida köld, lida hunger för att få det? Ska väl 
han svälta sitt barn, plåga sin hustru för detta samma eländiga guldet? 
Det är omöjligt. Sådan kan han inte vara. Han är en god människa som alla 
andra. Han är inget odjur.



Inte går hans ungdoms älskade vid sidan av en föraktad usling, ovärdig det 
ämbete han har vågat åtaga sig! Det gör hon inte.



O Eros, allhärskande gud, inte denna kväll! Denna kväll är han inte 
Brobyprästen, inte heller nästa dag eller dagen därpå.



Dagen därpå reser hon. Porten är utvidgad. Karossen rullar utför Broby 
backar så raskt, som utvilade hästar kunna springa.



En sådan dröm, en sådan härlig dröm! Under dessa tre dagar inte ett moln!



Hon for leende hem till sitt slott och sina minnen. Hon hörde aldrig mer 
hans namn nämnas, hon gjorde inga frågor om honom. Hon ville drömma om 
denna dröm, så länge hon levde.



Brobyprästen satt i sitt ödsliga hem och grät som en förtvivlad. Hon hade 
gjort honom ung. Skulle han nu bli gammal? Skulle den onde anden komma 
tillhaka och han bli föraktlig, föraktlig, som han hade varit?



25 Tjugutredje kapitlet Patron Julius.



Patron Julius bar ner sin rödmålade träkista från kavaljersflygeln. Han 
fyllde med doftande pomeransbrännvin en grön kutting, som hade följt honom 
på många resor, och i det stora, snidade matsäcksskrinet lade han ner 
smör, bröd och gammal ost, ljuvligt skiftande i grönt och brunt, fet 
skinka och plättar, simmande i hallonsylt.



Sedan gick patron Julius åstad och sade med tårar i ögonen farväl till all 
Ekeby härlighet. Han smekte för sista gången de nötta kägelkloten och de 
rundkindade ungarna på bruksbacken. Han gick omkring till bersåerna i 
trädgården och grottorna i parken. Han var inne i stall och lagård, strök 
hästarna över länden, ruskade i den ilskna tjurens horn och lät kalvarna 
slicka hans bara händer. Till sist gick han med gråtande ögon upp i 
manbyggnaden, där avskedsfrukosten väntade honom.



Ve över tillvaron! Hur kan den äga så mycket mörker? Det var gift i maten, 
galla i vinet. Tillsnörda av rörelse voro kavaljerernas strupar likaväl 
som hans egen. Tårarnas dimma skymde blickarna. Avskedstalen avbrötos av 
snyftningar. Ve över tillvaron! Hans liv skulle hädanefter bli en enda 
lång längtan. Aldrig skulle han dra sina läppar till löje, visorna skulle 
dö bort ur hans minne, som blommor dö från en höstlig jord. Han skulle 
blekna bort, falla av, vissna som en frostbiten ros, som en törstande 
lilja. Aldrig mer skulle kavaljererna se den arme Julius. Tunga aningar 
överforo hans själ, liksom skuggor av stormjagade moln överfara våra 
nyodlade fält. Han skulle resa hem för att dö.



Blomstrande av hälsa och välmåga stod han nu inför dem. Aldrig mer skulle 
de se honom sådan. Aldrig mer skulle de skämtande fråga honom när han sist 
såg sina tåspetsar, aldrig mer skulle de önska sig hans kinder till 
kägelklot. I lever och lungor var det onda 
redan hol ast. Det gnagde och tärde . Länge hade han känt det. Hans dagar 
voro räknade.



O, att Ekeby kavaljerer dock ville behålla den döde i troget minne! O, 
att de inte måtte glömma honom!



Plikten kallade honom. Där hemma satt hans mor och väntade på honom. I 
sjutton år hade hon väntat honom hem från Ekehy. Nu hade hon skrivit ett 
kallelsebrev, och han skulle lyda. Han visste, att det skulle bli hans 
död, men han skulle lyda som en god son.



O, de gudomliga gästabuden! O, de ljuva strandängarna, den stolta forsen! 
O, de jublande äventyren, de vita, glatta dansgolven, den älskade 
kavaljersflygeln! O, fioler och valthorn, o, liv av lycka och glädje! 
Döden var det att skiljas från allt detta.



Så gick patron Julius ut i köket och sade husets folk farväl. Alla och 
envar, från hushållerskan till rotegumman, omfamnade han och kysste i 
översvallande rörelse. Pigorna gräto och jämrade sig över hans öde. Att en 
så god och lustig herre skulle dö, att de aldrig mer skulle få se honom!



Patron Julius gav befallning om att hans schäs skulle dras fram ur 
vagnsskjulet och hans häst tas ur stallet.



Rösten ville nästan svika patron Julius, när han gav denna befallning. Så 
skulle då schäsen inte få multna i ro på Ekeby, så skulle den gamla Kajsa 
skiljas från den kända krubban! Han ville inte säga något ont om sin mor, 
men hon borde ha tänkt på schäsen och på Kajsa, om hon inte tänkte på 
honom. Hur skulle de härda ut med den långa resan?



Bittrast av allt var dock avskedet från kavaljererna.



Den lille runde patron Julius, mer skapad för att trilla än att gå, kände 
sig tragisk ända ut i fingerspetsarna. Han påminde sig den store atenaren, 
som lugn tömde giftbägaren i kretsen av gråtande lärjungar. Han påminde 
sig den gamle kung Gösta, som spådde Sveriges folk, att det en gång skulle 
vilja riva honom upp ur mullen.



Till sist sjöng han sin bästa visa för dem. Han tänkte på svanen, som dör 
i sång. Så ville han att de skulle minnas honom, en konungslig ande, som 
inte sänker sig till klagan, utan går hädan, buren av välljud.

Äntligen var sista bägaren tömd, sista visan sjungen, sista 
famntaget utdelat. Han fick kappan på sig, och piskan höll han i handen. 
Intet öga var torrt omkring honom, hans egna voro så fyllda med sorgens 
uppstigande dimma, att han inte såg någonting.



Då grepo kavaljererna honom och hissade honom. Hurraropen dånade omkring 
honom. De satte ner honom någonstädes, han såg inte var. En piska smällde, 
åkdonet rörde sig under honom. Han fördes bort. När han återfick sina 
ögons bruk, var han ute på landsvägen



Väl hade kavaljererna gråtit och varit gripna av djup saknad, dock hade 
inte sorgen hos dem kvävt alla hjärtats glada rörelser. En av dem - var 
det Gösta Berling, poeten, eller Beerencreutz, den killespelande gamle 
krigaren, eller den livströtte kusin Kristofer? - hade ordnat det så, att 
den gamla Kajsa inte behövde tas ur sitt stall, inte heller den multnande 
schäsen ur sitt skjul. Men en stor, vitrosig oxe hade blivit spänd för en 
höskrinda, och sedan den röda kistan, den gröna kuttingen och det snidade 
matsäcksskrinet hade blivit uppsatta där, blev till sist patron Julius 
själv, vars ögon voro skumma av tårar, nedsatt, inte på matsäcksskrinet 
eller på kistan, utan på den vitrosiga oxens rygg.



Se, sådan är människan! För svag att möta sorgen i all dess bitterhet! Nog 
sörjde kavaljererna denne vän, som drog bort för att dö, denna vissnande 
lilja, denna dödsskjutna sångarsvan. Dock lättades deras hjärtas 
beklämning, när de sågo honom dra bort, ridande på den stora oxens rygg, 
medan hans tjocka kropp skakades av snyftningar, hans armar, utbredda till 
en sista omfamning, sjönko ner i förtvivlan, och hans ögon sökte rättvisa 
hos en oblid himmel.



Där ute på landsvägen började töcknen skingras för patron Julius, och han 
märkte, att han satt på ett djurs gungande rygg. Och då säger man att han 
började grubbla över allt det, som kan ske under sjutton långa år. Den 
gamla Kajsa var synbart förändrad Hade havremålen och klövervallarna på 
Ekeby kunnat vålla slikt? Och han ropade - jag vet inte om stenarna vid 
landsvägen eller fåglarna i snåren hörde det -, men sant är det, att han 
ropade:

-Djävulen martere mig, tror jag inte du har fått horn, Kajsa!



Efter ännu en stunds grubbel lät han sig sakta glida ner från oxens rygg, 
steg upp i skrindan, satte sig på matsäcksskrinet och for i tunga tankar 
vidare.



Om en stund, när han kom fram mot Broby, fick han höra taktfast sång:



"Ett och tu, sex och sju. Värmlands jägare komma nu."



Så klingade det honom till mötes, men några jägare var det inte, utan de 
glada fröknarna från Berga och ett par av lagmannens i Munkerud vackra 
döttrar var det, som kommo vandrande längs vägen. De hade satt sina små 
matsäcksknyten på långa stänger, vilka vilade på deras axlar som gevär, 
och de tågade modigt fram i sommarhettan, sjungande i god takt: "Ett och 
tu, sex och sju -"



-Varthän, patron Julius? ropade de, när de mötte honom, utan att akta på 
de moln av sorg, som betäckte hans panna.



-Jag drar bort från syndens och fåfänglighetens hem, svarade patron 
Julius. Jag vill inte längre dväljas bland lättingar och ogärningsmän. Jag 
far hem till min mor.



-Å, ropade de, det är inte sant! Patron Julius vill inte lämna Ekeby!



-Jo, sade han och slog knytnäven i klädkistan. Som Lot flydde från Sodom 
och Gomorra, så flyr jag från Ekeby. Nu finns där inte en rättfärdig man. 
Men när jorden störtar samman och svavelregnet smattrar ner ur skyn, då 
ska jag fröjdas över Guds rättvisa domar. Adjö, flickor, akta er för 
Ekeby!



Därmed ville han fara vidare, men detta var ingalunda de glada flickornas 
mening. De hade för avsikt att vandra upp till Dunderklätten för att 
bestiga den, men vägen var lång, och de hade god lust att i Julius' 
skrinda fara ända till bergets fot.



Lyckliga de, som kunna glädjas åt livets solsken och inte behöva någon 
kurbits för att skydda sin hjässa! Inom två minuter hade flickorna fått 
sin vilja fram. Patron Julius vände om och styrde upp mot 
Dunderklätten. Leende satt han på matsäcksskrinet, medan skrindan fylldes 
av flickor. Längs vägen vuxo prästkragar och sötblomster och gökärter. 
Oxen måste stundom vila en stund. Då stego flickorna av och plockade 
blommor. Snart hängde prålande kransar kring Julius' huvud och oxens horn.



Längre fram råkade de ljusa ungbjörkar och mörka albuskar. Flickorna bröto 
kvistar för att pryda skrindan. Den blev snart som en resande skogsdunge 
att skåda. Det var lust och lek hela dagen.



Patron Julius blev allt mildare och ljusare, ju längre dagen led. Han 
delade ut sin matsäck bland flickorna och sjöng visor för dem. När de 
stodo på toppen av Dunderklätten, med det vida landskapet liggande 
nedanför så stolt och skönt, att de fingo tårar i ögonen över dess 
fägring, då kände Julius hjärtat slå häftigt, orden stormade fram över 
hans läppar, och han talade om sitt älskade land.



-Ack, Värmland, sade han, du sköna, du härliga! Ofta, när jag har sett dig 
framför mig på en karta, har jag undrat vad du månde föreställa, men nu 
förstår jag vad du är. Du är en gammal from eremit, som sitter stilla och 
drömmer med korslagda ben och händerna vilande i skötet. Du har en spetsig 
mössa nerdragen mot dina halvslutna ögon. Du är en grubblare, en helig 
drömmare, och du är mycket skön. Vida skogar är din klädnad. Långa band av 
blått vatten och jämnlöpande räckor av blåa kullar kantar den. Du är så 
enkel, att främlingen inte ser hur skön du är. Du är fattig, såsom de 
fromma åstundar att vara. Du sitter stilla, medan Vänerns böljor sköljer 
dina fötter och dina korslagda ben. Till vänster har du dina malmfält och 
gruvor. Där är ditt klappande hjärta. Åt norr har du ödslighetens, 
hemlighetens mörka, sköna trakter. Där är ditt drömmande huvud.



När jag ser dig, du jättelike, du allvarlige, måste mitt öga fyllas av 
tårar. Du är sträng i din skönhet, du är betraktelse, fattigdom, 
försakelse, och dock ser jag mitt i din stränghet mildhetens ljuvliga 
drag. Jag ser dig och tillber. Ser jag blott in i den vida skogen, berör 
mig blott en flik av din klädnad, helas min ande. Timme efter timme, år 
efter år har jag sett in i ditt heliga anlete. Vad gömmer du för 
gåtor under sänkta ögonlock, du försakelsens gudom? Har du löst livets 
gåta och dödens, eller grubblar du ännu, du helige, du jättelike? För mig 
är du stora, allvarliga tankars vårdare. Men jag ser människor kräla på 
dig och omkring dig, varelser, som aldrig tycks märka allvarets majestät 
på din panna. De ser blott ditt ansiktes och dina lemmars skönhet och 
bedåras därav så, att de glömmer allt.



Ve mig, ve oss alla, Värmlands barn! Skönhet, skönhet och ingenting annat 
fordrar vi av livet. Vi, barn av försakelsen, av allvaret, av fattigdomen, 
höjer våra händer i en enda lång bön och begär detta enda goda, skönhet. 
Må livet vara som en rosenbuske, blomstra av kärlek, vin och nöjen, och må 
dess rosor stå varje man till buds! Se, detta önskar vi, och vårt land bär 
stränghetens, allvarets, försakelsens drag. Vårt land är grubblets eviga 
symbol, men vi har inga tankar.



O, Värmland, du sköna, du härliga!



Så talade han med tårar i ögonen och med av ingivelse darrande stämma. 
Flickorna hörde honom med undran och inte utan rörelse. Föga anade de det 
känslornas djup, som doldes under denna av skämt och löjen glittrande yta.



När det led mot kvällen och de åter stego upp i skrindan, visste flickorna 
knappast vart patron Julius körde dem, förrän de stannade framför trappan 
till Ekeby.



-Nu ska vi in här och ta oss en sväng, flickor, sade patron Julius.



Vad sade kavaljererna, när de sågo patron Julius komma med en vissnad 
krans kring hatten och skrindan full av flickor?



-Vi kunde nog tro, att flickorna hade dragit av med honom, sade de, eljest 
hade vi haft honom här tillbaka flera timmar tidigare. Ty kavaljererna 
mindes, de, att detta var just den sjuttonde gången patron Julius hade 
försökt att lämna Ekeby, en gång varje flyende år. Nu hade patron Julius 
redan glömt både detta försök och alla de andra. Hans samvete sov på nytt 
sin ettårssömn.



Han var en dråplig man, patron Julius. Han var lätt i dansen, frisk vid 
spelbordet. Penna, pensel och stråke lågo lika väl för hans hand. Han hade 
ett lättrört hjärta, sköna ord på tungan, strupen full av visor. Men 
vartill skulle allt detta ha gagnat honom, om han inte hade ägt ett 
samvete, som lät sig förnimma blott en gång om året, liknande dessa 
sIändor, som frigöra sig ur de dystra djupen och ta vingar för att leva 
blott några timmar i dagsljus och solglans?



26 Tjugufjärde kapitlet Lerhelgonen.



Svartsjö kyrka är vit både utan och innan, vita äro väggarna, 
predikstolen, bänkarna, läktaren, taket, fönsterbågarna, altarduken, allt 
är vitt. I Svartsjö kyrka finnas inga prydnader, inga bilder, inga 
vapensköldar. Över altaret står endast ett träkors med ett vitt linkläde. 
Förr var det inte så. Då var taket fyllt av målningar, och mångfaldiga 
brokiga bilder av sten och lera funnos i detta Guds hus.



En gång för mycket länge sedan hade en konstnär i Svartsjö stått och 
betraktat sommardagens himmel och givit akt på skyarnas färd mot solen. 
Han hade sett de vita, skinande molnen, som om morgonen stå nere vid 
synranden, torna upp sig allt högre och högre, sett alla de bidande 
kolosserna vidga ut sig och resa sig för att storma mot höjden. De satte 
upp segel som fartyg. De höjde standar som krigare. De gingo att inkräkta 
hela himlen. Inför solen, rymdens härskarinna, förställde de sig, dessa 
växande vidunder, och antogo en ofarlig skapnad. Där var ett glupande 
lejon. Det förbytte sig till en pudrad dam. Där var en jätte med kvävande 
armar. Han lade sig ner som en drömmande sfinx. Somliga prydde sin vita 
nakenhet med guldbrämade mantlar. Andra stänkte rött smink över kinder av 
snö. Där voro slätter. Där voro skogar. Där voro murade borgar med höga 
torn. De vita molnen blevo sommarhimlens herrar. De uppfyllde hela det blå 
valvet. De nådde solen och skylde henne.



"O, huru skönt", tänkte då den fromme konstnären, "om de längtande andarna 
kunde stiga upp på dessa tornande berg och bäras av dem som på ett 
gungande skepp allt högre och högre uppåt!"



Och med ens förstod han, att sommardagens vita moln voro de farkoster, på 
vilka de saligas själar färdas.



Han såg dem där. Där stodo de på de glidande massorna med liljor i 
händerna och guldkronor på huvudet. Rymden genljöd av deras sång. Änglar 
svängde sig på breda, starka vingar ner till deras möte. O, vilken mängd 
av saliga! Allteftersom molnen bredde ut sig, blevo flera och flera 
synliga. De vilade på molnbäddarna såsom näckrosor på insjön. De prydde 
dem, såsom liljorna pryda ängen. Vilket jublande uppstigande! Sky rullade 
upp bakom sky. Och alla voro de uppfyllda av himmelska härskaror i 
rustning av silver, av odödliga sångare i purpurkantade mantlar.



Den konstnären hade sedan målat taket i Svartsjö kyrka. Där hade han velat 
återge sommardagens uppstigande moln, som förde de saliga in i himmelens 
härlighet. Handen, som hade fört penseln, hade varit kraftig, men också 
något styv, så att molnen mera hade kommit att likna de krusiga lockarna i 
en allongeperuk än växande berg av mjuk dimma. Och så, som de heliga hade 
tagit gestalt för målarens fantasi, hade han inte förmått återge dem, utan 
han hade klätt dem efter människosätt i långa, röda kåpor och styva 
biskopsmössor eller i svarta kaftaner med stela pipkragar. Han hade givit 
dem stora huvuden och små kroppar, och han hade försett dem med näsdukar 
och bönböcker. Latinska sentenser flögo dem ur munnen, och för dem, som 
han förmenade vara ypperst, hade han anbragt stadiga trästolar på 
molnryggarna, så att de bekvämt sittande kunde färdas in i evigheten.



Men det visste ju envar, att andar och änglar aldrig hade visat sig för 
den stackars konstnären, och så undrade man inte mycket över att han inte 
hade kunnat göra dem så överjordiskt sköna. Den gode mästarens fromma 
målning hade nog synts mången övermåttan ljuvlig, och mycken helig rörelse 
hade den väckt. Den kunde nog ha varit värdig att skådas också av våra 
ögon.



Men under kavaljersåret lät greve Dohna vitmåla hela kyrkan. Då blev 
takmålningen förstörd. Likaså blevo alla lerhelgonen tillintetgjorda.



Ack, de lerhelgonen!



Det skulle vara bättre för mig, om mänsklig nöd kunde göra mig så mycken 
sorg som den jag har känt över deras undergång, om människors 
grymhet mot människor kunde fylla mig med sådan bitterhet, som den jag har 
erfarit för deras skull.



Men tänk bara! Där fanns en S:t Olof med krona om hjälmen, yxa i handen 
och en knäfallande jätte under fötterna. Där fanns på predikstolen en 
Judit i röd tröja och blå kjortel, med ett svärd i ena handen och ett 
timglas i den andra, i stället för den assyriske fältherrens huvud. Där 
fanns en hemlighetsfull drottning av Saba i blå tröja och röd kjortel, med 
gåsfot på det ena benet och handen full av sibyllinska böcker. Där fanns 
en grå S:t Göran, liggande ensam på en bänk i koret, ty både hästen och 
draken hade blivit sönderslagna. Där fanns S:t Kristofer med den 
grönskande staven och S:t Erik med spira och bila, iförd fotsid, 
guldblommig kåpa.



Jag har suttit där i Svartsjö kyrka så mången söndag och grämt mig över 
att bilderna voro borta och längtat efter dem. Jag skulle inte ha sett så 
noga efter om det hade fattats dem näsor eller fötter, om förgyllningen 
hade bleknat och färgen fallit av. Jag skulle ha sett dem omstrålade av 
legendernas glans.



Det lär alltid ha varit så med dessa helgon, att de tappade sina spiror 
eller öron eller händer och måste lagas och putsas. Församlingen tröttnade 
på det och längtade att bli av med dem. Men bönderna hade nog inte gjort 
helgonen någon skada, om inte greve Henrik Dohna hade varit. Det var han, 
som lät ta bort dem.



Jag har hatat honom därför, såsom blott ett barn kan hata. Jag har hatat 
honom, som den svultne tiggaren hatar den snåla matmodern, som nekar honom 
bröd. Jag har hatat honom, som en fattig fiskare hatar en okynnig pojke, 
som har förstört hans nät och huggit hål i hans båt. Var jag inte hungrig 
och törstig under dessa långa gudstjänster? Och han hade tagit bort det 
bröd, av vilket min ande skulle ha levat. Längtade jag inte ut i 
oändligheten, upp till himmelen? Och han hade förstört min farkost och 
rivit det nät, med vilket jag skulle ha fångat heliga syner.



Det finns intet rum i de vuxnas värld för ett riktigt hat. Hur skulle jag 
numera kunna hata en så ömklig varelse som denne greve Dohna eller en 
vansinnig sådan som Sintram eller en förslappad världsdam sådan som 
grevinnan Märta? Men när jag var barn! Det var deras lycka, att de voro 
döda för så länge sedan.



Prästen stod kanske där framme i predikstolen och talade om frid och 
försonlighet, men till vår plats i kyrkan kunde aldrig hans ord höras. 
Ack, om jag hade haft dem där, de gamla lerhelgonen! De skulle nog ha 
predikat för mig, så att jag hade kunnat både höra och förstå.



Men nu satt jag oftast och tänkte på hur det var, när de blevo bortrövade 
och förstörda.



När greve Dohna hade låtit förklara sitt äktenskap upphävt i stället för 
att uppsöka sin hustru och låta legalisera det, hade detta väckt allas 
harm, ty man visste, att hans hustru hade lämnat hans hem endast för att 
inte bli pinad till döds. Det tycktes nu, som om han skulle vilja 
återvinna Guds nåd och människors aktning genom ett gott verk, och så lät 
han reparera Svartsjö kyrka. Han lät vitstryka hela kyrkan och riva ner 
takmålningen. Han själv och hans drängar huro bilderna ner i en båt och 
sänkte dem i Lövens djup.



Hur kunde han dock våga att lägga sin hand på dessa Herrans väldiga?



O, att illdådet fick ske! Den hand, som hade avhuggit Holofernes huvud, 
förde den då inte mer ett svärd? Hade Sabas drottning glömt all hemlig 
kunskap, som sårar farligare än en förgiftad pil? S:t Olof, S:t Olof, 
gamle viking, S:t Göran, S:t Göran, gamle drakdödare, dånet av edra 
bragder är då dött, underverkens gloria utslocknad! Men det var väl så, 
att de heliga inte ville bruka våld mot förstörarna. Eftersom Svartsjö 
bönder inte längre ville bestå färg till deras rockar och förgyllning till 
deras kronor, tilläto de, att greve Dohna bar dem ut och sänkte dem i 
Lövens bottenlösa djup. De ville inte längre stå där och vanpryda Guds 
hus. O, de hjälplösa, mindes de den tid, då böner och knäfall hemblros 
dem?



Jag tänkte på denna båten med sin last av helgon, som gled fram över 
Lövens yta en stilla sommarkväll. Karlen, som rodde, tog långsamma årtag 
och kastade skygga blickar på de sällsamma passagerare, som lågo i foren 
och aktern, men greve Dohna, som också var med, var inte rädd. Han tog dem 
en och en med högstegna händer och kastade dem 
i vattnet. Hans, panna var klar, och han andades djupt. Han kände sig som 
en kämpe för den rena evangeliska läran. Och det skedde intet under till 
de gamla helgonens ära. Tysta och modlösa sjönko de ner i förintelsen.



Men nästa söndags morgon stod Svartsjö kyrka skinande vit. Inga bilder 
störde mer den inre betraktelsens ro. Endast med själens ögon ska de 
fromma skåda himmelens härlighet och de heligas anleten. Människors böner 
ska på egna starka vingar nå den Högste. Aldrig mer ska de haka sig fast 
vid helgonens klädafåll.



Ack, grön är jorden, människans älskade boning, blå är himlen, hennes 
längtans mål. Världen strålar av färger. Varför är kyrkan vit? Vit som 
vintern, naken som fattigdomen, blek som ångesten! Den glittrar inte av 
rimfrost som en vintrig skog. Den strålar inte i pärlor och spetsar som en 
vit brud. Kyrkan står i vit, kall limfärg, utan en bild, utan en tavla.



Den söndagen satt greve Dohna i en blomsterprydd länstol i koret för att 
ses och prisas av varje man. Nu skulle han äras, som hade låtit laga de 
gamla bänkarna, förstört de vanprydande bilderna, låtit sätta in nytt glas 
i alla trasiga fönster och låtit stryka hela kyrkan med limfärg. Sådant 
stod honom förvisso fritt att göra. Om han ville blidka den Allsmäktiges 
vrede, så var det ju gott, att han smyckade hans tempel så väl han 
förstod. Men varför tog han då pris för det?



Han, som kom med oförsonad stränghet på sitt samvete, han kunde ju ha lagt 
sig på knä nere på skampallen och bett sina bröder och systrar i kyrkan 
anropa Gud, att han måtte tåla honom i sin helgedom. Det hade varit bättre 
för honom, om han hade stått där som en arm missdådare, än att han skulle 
sitta ärad och välsignad framme i koret och ta pris, därför att han hade 
velat försona sig med Gud.



Å, greve, han hade förvisso väntat dig vid skampallen. Han kunde inte låta 
gäcka sig därav, att människorna inte vågade klandra dig. Han är ännu den 
nitälskande Gud, som låter stenar tala, när människor tiga.



När gudstjänsten var slut och sista psalmen sjungen, lämnade ingen kyrkan, 
utan prästen steg upp på predikstolen för att hålla tacksägelsetal 
till greven. Men så långt fick det andå inte gå.



Ty dörrarna slogos upp, och där kommo de gamla helgonen åter in i kyrkan, 
drypande av Lövens vatten, nersölade av grön dy och brun gyttja. De hade 
väl förnummit, att här skulle talas hans lov, som störtade dem i 
förintelsen, som drev dem ut ur Guds heliga hus och sänkte dem i de 
kalla, upplösande böljorna. De gamla helgonen vilja ha ett ord med i 
laget.



De älska inte vågornas entoniga skvalp. De äro vana vid psalmsång och 
böner. De tego och läto allt ske, så länge som de trodde, att det skulle 
lända till Guds ära. Men så var det inte. Här sitter greve Dohna i heder 
och ära framme i koret och vill tillbedjas och prisas i Guds hus. Sådant 
kunna de inte tåla. Därför ha de stigit upp ur sin våta grav och tåga in i 
kyrkan, igenkännliga för allt folket. Där går S:t Olof, med kronan om 
hatten, och S:t Erik, med guldblommorna på kåpan, och den gråe S:t Göran 
och S:t Kristofer, inga flera. Drottningen av Saba och Judit hade inte 
kommit.



Men när folket har hunnit hämta sig från sin förvåning, går det en hörbar 
viskning genom kyrkan:



-Kavaljererna!



Ja, visst är det kavaljererna. Och de gå rätt fram till greven utan att 
säga ett ord och lyfta upp hans stol på sina axlar och bära honom ut ur 
kyrkan och sätta ner honom på kyrkhacken.



De säga ingenting och se varken åt höger eller åt vänster. De bära helt 
enkelt ut greve Dohna ur Guds hus, och när detta är gjort, gå de åter 
bort, tagande närmaste vägen ner till sjön.



De antastades inte och spillde inte heller mycken tid på att förklara sin 
mening. Den var tydlig nog. "Vi, Ekeby kavaljerer, har vår tanke för oss. 
Greve Dohna är inte värd att prisas i Guds hus. Därför bär vi ut honom. Må 
nu vem som vill frakta honom in igen."



Men han blev inte inburen. Prästens lovtal blev aldrig hållet. Folket 
strömmade ut ur kyrkan. Där var ingen, som tänkte annat, än att 
kavaljererna hade handlat rätt.



De påminde sig den ljusa, unga grevinnan, som hade blivit så grymt pinad 
där på Borg. De påminde sig henne, som hade varit så god mot fattigt 
folk, som hade varit så ljuv att se på, att det hade varit en tröst för 
dem att betrakta henne.



Det var synd att komma med vilda upptåg till kyrkan, men både prästen och 
församlingen kände, att de själva hade varit på väg att driva större 
gyckel med den allvetande. Och de stodo skamsna inför de förvildade gamla 
galningarna.



-När människor tiger, måste stenar tala, sade de.



Men efter den dagen kunde greve Henrik inte trivas på Borg. En mörk natt i 
början av augusti körde en täckt kaross tätt intill stora trappan. Alla 
tjänarna ställde upp sig omkring den, och grevinnan Märta kom ut, höljd i 
schalar, med ett tätt flor för ansiktet. Greven förde henne, men hon 
darrade och ryste. Det var med yttersta svårighet man kunde förmå henne 
att gå över förstugan och verandan.



Så kom hon då ner i vagnen, greven sprang upp däri efter henne, dörrarna 
smälldes igen, och kusken lät hästarna sätta av som i sken. När skatorna 
nästa morgon vaknade, var hon borta.



Greven levde sedan långt nere i södern. Borg blev sålt och har många 
gånger bytt om ägare. Alla måste älska det. Få torde det vara, som ha ägt 
det med lycka.



27 Tjugufemte kapitlet Guds vandringsman.



Guds vandringsman, kapten Lennart, kom en eftermiddag i augusti vandrande 
fram till Broby gästgivargård och steg in i köket där. Han var då stadd på 
väg till sitt hem, Helgesäter, som ligger en kvarts mil nordväst om Broby, 
tätt invid skogsbrynet.



Kapten Lennart visste då ännu inte, att han skulle bli en av Guds 
vandringsmän på jorden. Hans hjärta var fullt av spelande glädje över att 
han skulle få återse sitt hem. Han hade genomgått mörka öden, men nu var 
han hemma, och nu skulle allt bli bra. Inte visste han, att han skulle bli 
en av dem, som inte få vila under eget tak, inte värma sig vid egen spis.



Guds vandringsman, kapten Lennart, hade ett muntert sinnelag. Som han inte 
fann någon människa i köket, rustade han om där inne, som om han hade 
varit en yr pojke. Med hast slog han in en missrand i väven och bragte 
spinnrockshjulets snodd i olag. Han slängde katten ner på hundens huvud 
och skrattade så, att det ljöd kring huset, när de två kamraterna läto 
stundens hetta bryta gammal vänskap och drabbade samman med spända klor, 
ilskna ögon och resta hår.



Kom så gästgivarmor in, lockad av larmet. Hon blev stående på tröskeln och 
såg på mannen, som skrattade åt de stridande djuren. Hon kände honom väl, 
men när hon sist såg honom, hade han suttit på fångkärran och haft 
handklovar på sig. För fem och ett halvt år sedan hade tjuvar under 
vintermarknaden i Karlstad stulit bort landshövdingskans smycken. Många 
ringar, armband och spännen, högt skattade av den ädla frun, ty det mesta 
var arv och gåvor, hade då gått förlorade. Aldrig blevo de återfunna. Men 
ett rykte löpte snart kring landet, att kapten Lennart på Helgesäter 
skulle vara tjuven.



Bondkvinnan hade aldrig kunnat förstå hur ett dylikt rykte hade kunnat 
uppkomma. Var han då inte en god och hederlig man, denne kapten 
Lennart? Han levde lycklig med sin hustru, som han först för ett par år 
sedan hade hemfört, ty han hade sent fått råd att gifta sig. Hade han inte 
numera en god bärgning av sin lön och sitt boställe? Vad kunde locka en 
sådan man att stjäla gamla armhand och ringar? Och än underligare syntes 
det henne, att ett sådant rykte kunde bli så trott, så fullt bevisat, att 
kapten Lennart fick avsked, miste sin svärdsorden och blev dömd till fem 
års straffarbete.



Själv hade han sagt, att han hade varit på marknaden, men rest därifrån, 
innan han hade hört talas om stölden. På landsvägen hade han funnit ett 
fult gammalt spänne, som han hade tagit med sig hem och givit barnen. 
Detta spänne var dock av guld och hörde till de stulna sakerna. Det blev 
skuld till hans olycka. Men allt hade verkligen varit Sintrams fel. Den 
elake brukspatronen hade spelat angivare och uttalat det fällande 
vittnesmålet. Det tycktes, som om han hade behövt skaffa undan kapten 
Lennart, ty kort därefter öppnades en rättegång mot honom själv, 
fördenskull att det hade blivit upptäckt, att han hade sålt krut till 
norrmännen under 1814 års krig. Folket trodde, att han hade varit rädd för 
det vittnesmål, som kapten Lennart skulle ha kunnat avge mot honom. Nu 
blev han frikänd på grund av bristande bevisning.



Gästgivarmor kunde inte se sig mätt på mannen. Han hade fått grått hår och 
böjd rygg, han hade nog haft det svårt. Men sitt vänliga ansikte och sitt 
muntra lynne hade han kvar. Han var ännu samme kapten Lennart, som hade 
lett henne fram till altaret, när hon stod brud, och dansat på hennes 
bröllop. Han måste helt visst ännu stanna och prata med varje människa han 
mötte på vägen och kasta en slant åt varje barn. Han skulle ännu säga åt 
varje rynkig käring, att hon blev yngre och vackrare dag för dag, och han 
skulle ännu en gång kunna ställa sig på en tunna och spela fiol för dem, 
som dansade kring majstången. Å herregud, ja!



-Nå, mor Karin, började han, törs hon inte titta på mig?



Han var egentligen ditkommen för att höra hur de hade det i hans hem och 
om de väntade honom. De kunde ju veta, att han hade avtjänat straffet vid 
det här laget.



Gästgivarmor gav honom idel goda nyheter. Hans hustru hade varit 
duktig som en karl. Hon hade arrenderat bostället av den nye innehavaren, 
och allt hade lyckats väl för henne. Barnen voro friska, och det var en 
glädje att se dem. Och visst väntade de honom. Kaptenskan var en sträng 
fru, som aldrig talade om vad hon tänkte, men det visste gästgivarmor, att 
ingen hade fått äta med kapten Lennarts sked eller sitta i hans stol, 
medan han var borta. Nu på våren hade ingen dag gått, utan att hon hade 
kommit gående fram till stenen på toppen av Broby backar och sett neråt 
vägen om han inte skulle komma. Och nya kläder hade hon lagat i ordning åt 
honom, hemmavävda kläder, på vilka hon själv hade gjort mesta arbetet. Se, 
på sådant kunde man veta, att han var väntad, om hon än ingenting sade.



-De tror det då inte? sade kapten Lennart.



-Nej, kapten, svarade bondkvinnan. Ingen tror det.



Då stannade kapten Lennart inte längre inne i stugan, nu ville han gå hem.



Det hände sig, att han där utanför träffade kära gamla vänner. 
Kavaljererna på Ekeby voro just komna till gästgivargården. Sintram hade 
bjudit dem dit för att fira hans födelsedag. Och kavaljererna tvekade inte 
ett ögonblick att trycka straffångens hand och hälsa honom välkommen hem. 
Också Sintram gjorde det.



-Käre Lennart, sade han, var du viss, att Gud hade någon mening med det!



-Hut, lymmel! ropade kapten Lennart. Tror du inte jag vet, att det inte 
var Vår Herre, som räddade dig från stupstocken?



De andra skrattade. Men Sintram blev inte det minsta ond. Han hade alls 
inte något emot, att man anspelade på hans förbund med den onde.



Ja, så togo de då kapten Lennart med sig in igen för att tömma ett 
välkomstglas med honom. Sedan kunde han strax gå vidare. Men då gick det 
honom illa. Han hade inte druckit sådana där förrädiska saker på fem år. 
Han hade kanske inte ätit på hela dagen, och han var utmattad av sin långa 
vandring Följaktligen blev han yr i huvudet av ett par glas.



När kavaljererna hade fått honom så långt, att han inte mer visste vad han 
gjorde, tvingade de i honom glas på glas, och de menade intet ont 
därmed, det var idel välmening mot honom, som ingenting gott hade smakat 
på fem år.



Eljest var han en den nyktraste man. Nu kan man också tänka, att han inte 
hade haft för avsikt att berusa sig, han skulle ju gå hem till hustru och 
barn. Men i stället blev han liggande på bänken i krogrummet och somnade 
där.



Som han nu låg där, frestande medvetslös, tog Gösta ett kol och litet 
lingonsaft och målade honom. Han gav honom en riktig förbrytarfysionomi, 
det tyckte han passade bra för den, som kom rakt från fängelset. Han gav 
honom ett svart öga, drog ett rött ärr över näsan, strök håret ner i 
pannan i orediga tovor och sotade ner hela ansiktet.



De skrattade åt detta en stund, och sedan ville Gösta tvätta bort det.



-Låt det vara, sade Sintram, så att han får se det, när han vaknar! Det 
ska roa honom.



Så fick det vara som det var, och kavaljererna tänkte inte mer på 
kaptenen. Gillet varade hela natten. De bröto upp i dagningen. Då fanns 
det nog mer vin än förstånd i deras hjärnor.



Fråga blev nu vad de skulle göra med kapten Lennart.



-Vi ska fara hem med honom, sade Sintram. Tänk, vad hustrun hans ska bli 
glad! Det ska bli en fröjd att få se hennes glädje. Jag blir rörd, när jag 
tänker på det. Låt oss fara hem med honom!



De blevo rörda allesammans av den tanken. Herregud, vad hon skulle bli 
glad, den stränga frun uppe på Helgesäter!



De ruskade liv i kapten Lennart och lyfte upp honom i ett av åkdonen, som 
de sömniga stalldrängarna längesedan hade kört fram. Och så for hela 
skaran upp till Helgesäter. Somliga halvsovo och höllo på att ramla ur 
åkdonet, andra sjöngo för att hålla sig vakna. De sågo inte mycket bättre 
ut än ett skojarfölje allesammans, slöa och med uppsvällda ansikten.



De kommo fram emellertid, lämnade hästarna på bakgården och tågade med en 
viss högtidlighet upp till trappan. Beerencreutz och Julius ledde kapten 
Lennart mellan sig.



-Ruska upp dig, Lennart, sade de till honom, du är ju hemma. Ser du inte, 
att du är hemma?

Han fick upp ögonen och blev nästan nykter. Han blev rörd över att 
de hade följt honom hem.



-Vänner, sade han och stannade för att tala till dem allihop, jag har 
frågat Gud, vänner, varför så mycket ont har fått gå ut över mig.



-Å tyst, Lennart, predika inte! ryter Beerencreutz



-Låt honom hålla på! säger Sintram. Han talar väl.



-Har frågat honom och inte förstått, förstår nu. Han ville visa mig vilka 
vänner jag hade. Vänner, som följer mig hem för att se min och min hustrus 
glädje. För hustru min väntar mig. Vad är fem år av elände mot detta!



Nu trummade hårda nävar mot dörren. Kavaljererna hade inte tid att höra 
mer.



Där inne blev rörelse. Pigorna vaknade och sågo ut. De kastade kläderna på 
sig, men vågade inte öppna för denna skara män. Äntligen drogs regeln 
från. Kaptenskan själv trädde ut.



-Vad vill ni? frågade hon.



Det var Beerencreutz, som svarade:



-Vi är här med din man.



De skuffade fram kapten Lennart, och hon såg honom ragla mot henne, 
drucken, med ett förbrytaransikte. Och bakom honom såg hon hela denna 
skara av rusiga, raglande män.



Hon tog ett steg tillbaka, han gick efter med utbredd famn.



-Du gick som en tjuv, utbrast hon, och kommer hem som en skojare! Därmed 
ämnade hon gå in.



Han förstod inte. Han ville följa henne, men då gav hon honom en stöt för 
bröstet.



-Tror du, att jag tänker ta emot en sådan som dig till herre över mitt hus 
och mina barn?



Dörren flög igen, och regeln sjönk i låset.



Kapten Lennart störtade mot dörren och började skaka den.



Då kunde kavaljererna inte hjälpa, att de började skratta. Han hade varit 
så säker på hustru sin, och nu ville hon inte veta av honom. Det var 
löjligt, tyckte de.



När kapten Lennart hörde, att de skrattade, rusade han efter dem och ville 
slå dem. De sprungo undan och kastade sig upp i akdonen Han efter, men i 
sin iver snavade han över en sten och föll omkull. Han kom upp igen, men 
förföljde inte vidare.

En tanke slog honom i hans förvirring. I denna 
värld sker intet utan Guds vilja, intet.



-Vart vill du föra mig? sade han. Jag är en fjäder, driven för fläkten av 
din anda. Jag är din kastboll. Vart vill du föra mig? Varför stänger du 
för mig mitt hems portar?



Han vandrade bort från sitt hem, troende, att detta var Guds vilja.



När solen gick upp, stod han på höjden av Broby backar och såg ut över 
dalen. Ack, inte visste då dalens arma folk, att deras räddare nalkades! 
Inte hade någon fattig eller bedrövad bundit samman kransar av sent 
vissnat lingonris och hängt över sin kojas dörr. Inte lades på de 
trösklar, som han snart skulle beträda, blad av doftande lavendel och 
blommor från åkerrenen. Inte lyfte mödrar sina barn på armen, för att de 
skulle få se honom där han kom. Inte stod kojornas inre putsat och fint 
med den svarta härden dold av doftande en. Inte arbetade männen då med 
ivrig flit på fälten, så att hans blickar måtte fröjdas åt ansad åker och 
väl grävda diken.



Ack, där han stod, sågo hans ängsliga blickar hur torkan hade härjat, hur 
skördarna voro förbrända och hur folket knappt syntes bry sig om att 
bereda jorden för det nya årets skörd. Han såg upp mot de blå bergen, och 
morgonens skarpa sol visade honom de brunbrända trakter, över vilka 
skogseldarna hade gått fram. Han såg vägkantens björkar nästan förstörda 
av torka. Han förstod av många små tecken, av mäsklukten, som han kände, 
när han gick förbi en gård, av de nerfallna gärdsgårdarna, av den ringa 
mängden hemförd och huggen ved, att folket inte skötte sig, att nöden var 
kommen och att människorna sökte sin tröst i liknöjdhet och brännvin.



Men kanske var det väl för honom, att han såg vad han såg. Ty honom var 
inte givet att se grönskande skördar spira upp på egen åker, inte att vid 
egen härd vakta de glödande kolens slocknande, inte att känna sina barns 
mjuka händer lägga sig i hans, inte att äga en from hustru till sitt stöd. 
Kanske var det väl för honom, vars sinne tyngdes av djup sorg, att andra 
funnos, åt vilka han kunde skänka tröst i deras fattigdom. Kanske var det 
väl för honom, att detta var en så bitter tid, då naturens karghet hade 
hemsökt det fattigare folket med brist, och då många, som voro 
lyckligare lottade, gjort sitt till att fördärva det.



Kapten Lennart stod där på Broby backar och började tänka, att Gud måhända 
behövde honom.



Det är att märka, att kavaljererna sedermera inte alls kunde förstå vad 
skuld de hade i kaptenskans hårdhet. Sintram teg. Över nejden gick mycket 
tadlande tal om hustrun, som hade varit för stolt att ta emot en så god 
man. Man sade, att envar, som försökte tala vid henne om mannen, blev 
tvärt avbruten. Hon tålde inte att höra hans namn nämnas. Kapten Lennart 
gjorde intet för att komma henne på andra tankar.



Det var en dag senare.



En gammal bonde ligger på dödsbädden i Högbergsbyn. Han har tagit 
sakramentet, och hans livs krafter äro utnötta, han måste dö.



Rastlös såsom en, den där ska börja en lång resa, låter han flytta sin 
bädd från köket till stugan och från stugan till köket. Härav förstår man, 
mer än av tunga rosslingar och bristande blick, att hans stund har kommit.



Runtom honom stå hans hustru, hans barn och tjänare. Han har varit 
Iyckosam, rik, ansedd. Hans dödsbädd är inte övergiven. Otåliga främlingar 
omgiva honom inte i hans sista stund. Den gamle mannen talar om sig själv, 
som stode han inför Guds ansikte, och med täta suckar och bekräftande ord 
bära de omkringstående honom vittne, att hans tal är sanning.



-Jag har varit en flitig arbetare och en god husbonde, säger han. Jag har 
hållit min hustru kär som min högra hand. Jag har inte låtit mina barn 
växa upp utan tukt och vård. Jag har inte supit. Jag har inte flyttat 
råmärken. Jag har inte drivit på hästen i uppförsbackarna. Jag har inte 
låtit korna svälta om vintern. Jag har inte låtit fåren plågas i sin ull 
om sommaren.



Och runtom honom upprepa de gråtande tjänarna som ett eko:



-Han har varit en god husbonde. O, Herre Gud! Han har inte drivit på 
hästen i backarna, inte låtit fåren svettas i sin ull om sommaren.



Men genom dörren har helt oförmärkt en fattig man kommit in för att 
begära ett mål mat. Även han hör den döendes ord, där han står tyst nere 
vid dörren.



Och den sjuke fortsätter:



-Jag har röjt skog, jag har torrlagt äng. Jag körde plogen i räta fåror. 
Jag byggde ladan tredubbelt större för tredubbelt större skörd än i mina 
fäders tid. Jag lät av blanka speciedalrar göra tre silverbägare. Min far 
gjorde endast en.



Till lyssnaren vid dörren tränga den döendes ord. Han hör honom vittna om 
sig själv, som om han stode inför Guds tron. Han hör tjänstefolk och barn 
bekräftande upprepa:



-Han körde plogen i räta fåror, det gjorde han.



-Gud ska ge mig ett gott rum i sin himmel, säger den gamle.



-Vår Herre ska ta väl emot husbonden, säga tjänarna.



Mannen vid dörren hör orden, och förfäran fyller honom, som i fem långa år 
har varit Guds kastboll, en fjäder, driven för fläkten av hans anda.



Han går fram till den sjuke och tar hans hand.



-Vän, vän! säger han, och hans röst darrar av bävan. Har du betänkt vem 
den Herren är, inför vars ansikte du snart ska träda? Han är en stor Gud, 
en förskräcklig Gud. Jordar är hans åkerland. Stormen hans häst. Vida 
himlar bävar under tyngden av hans fot. Och du ställer dig inför honom och 
säger: "Jag har kört räta fåror, jag har sått råg, jag har huggit skog." 
Vill du berömma dig inför honom och mäta dig med honom? Du vet inte hur 
mäktig den Herren är, till vars rike du ska fara.



Den gamles ögon vidga sig, hans mun rycker av förfäran, hans rosslingar 
bli tyngre.



-Stig inte fram för din Gud med stora ord! fortsätter vandringsmannen. De 
mäktiga på jorden är som tröskad halm i hans lada. Hans dagsverke är att 
bygga solar. Han har grävt haven och rest bergen. Han har klätt jorden med 
örter. Han är en arbetare utan like, du ska inte mäta dig med honom. Böj 
dig inför honom, du flyende människosjäl! Ligg djupt i stoftet inför din 
Herre, din Gud! Guds storm rasar över dig. Guds vrede är över dig som en 
härjande blixt. Böj dig! Fatta som ett barn i fållen av hans mantel och 
bed om skydd! Ligg djupt i stoftet och bed om nåd! Ödmjuka dig, 
människosjäl, för din skapare!



Den sjukes ögon stå vidöppna, hans händer knäppas, men hans ansikte 
strålar ·Ipp, och rosslingarna upphöra



-Människosjäl, flyktande människosjäl! utropar mannen. Så visst som du nu 
i din sista stund har lagt dig ner i ödmjukhet inför Gud, så visst må han 
sätta dig som ett barn på sin arm och föra dig in i sin himmels härlighet!



Den gamle uppger en sista suck, och allt är slut. Kapten Lennart lutar ner 
huvudet och ber. Alla i rummet bedja under tunga suckar.



När de se upp, ligger den gamle bonden i stilla frid. Hans ögon tyckas 
ännu glänsa av härliga syners återsken, hans mun ler, hans ansikte är 
skönt. Han har sett Gud.



-O, du stora, sköna människosjäl, tänka de, som se honom, så har du då 
slitit stoftets bojor! I din sista stund höjde du dig till din skapare. Du 
ödmjukade dig inför honom, och han lyfte dig som ett barn på sin arm.



-Han har sett Gud, säger sonen och tilltrycker den dödes ögon.



-Han såg himmelen öppen, snyfta barn och tjänare.



Den gamla husmodern lägger sin darrande hand i kapten Lennarts.



-Ni hjälpte honom över det värsta, kapten.



Han står förstummad. De starka ordens och de stora handlingarnas gåva är 
given honom. Han vet inte hur. Han skälver som en fjäril på puppans kant, 
medan hans vingar breda ut sig i solskenet, glittrande som solsken även 
de.



Det var den stunden, som drev kapten Lennart ut bland folket. Annars hade 
han väl gått hem och låtit sin hustru se sitt rätta ansikte, men alltifrån 
detta ögonblick trodde han, att Gud behövde honom. Han blev då Guds 
vandringsman, som kom med hjälp till de fattiga. Tidens nöd var stor och 
mycket elände fanns, som klokhet och godhet kunde hjälpa bättre, än guld 
och makt skulle ha förmått.

Kapten Lennart kom en dag upp till de fattiga bönderna, som bodde i 
trakten av Gurlita klätt. Bland dem var nöden stor, potatisen var slut, 
och rågsådden, som skulle ske i de avbrända bråtarna, kunde inte 
verkställas, ty man hade intet utsäde.



Då tog kapten Lennart en liten eka och rodde snett över sjön till Fors och 
bad Sintram skänka folket råg och potatis. Sintram tog väl emot honom. Han 
förde honom med sig upp på stora, välförsedda spannmålsbodar och ner i 
källare, där potatis av fiolårets skörd ännu fanns kvar, och lät honom 
fylla alla de säckar och påsar han hade med sig.



Men när Sintram fick se den lilla ekan, fann han, att den var för liten 
för så stora lass. Den elake lät bära ner säckarna i en av sina stora 
båtar och lät sin dräng, starke Måns, ro den över sjön. Kapten Lennart 
hade endast den tomma ekan att sköta.



Han blev dock efter starke Måns, ty denne var en mästare i att ro och 
väldigt stark. Kapten Lennart sitter också och drömmer, medan han far fram 
över den vackra sjön, och han tänker på de små sädeskornens underliga 
öden. Nu ska de kastas ut på den svarta askjorden mittibland stenar och 
stubbar, men de ska nog gro och slå rot i vildmarken. Han tänker på de 
mjuka, klargröna strån, som ska kläda jorden, och i tankarna böjer han sig 
ner och smeker de mjuka topparna. Och så besinnar han hur höst och vinter 
ska gå fram över dessa svaga små stackare och hur de ändå ska vara friska 
och modiga, när våren kommer och de få börja växa på allvar. Så glädes 
hans gamla soldathjärta vid tanken på de styva stråen, som ska stå raka 
och flera alnar höga med spetsiga ax i topparna. Pistillernas små 
fjäderbuskar ska darra, ståndarnas krut ska ryka ända upp mot 
skogstopparna, och så ska under synbar strid och ängslan axen mättas med 
mjuk, söt kärna. Och sedan, när lien går fram och stråen falla och slagan 
börjar dåna över dem, när kvarnen får mala kärnorna till mjöl och mjölet 
bakas till bröd, ack, hur mycken hunger ska inte då varda mättad av 
sädeskornen i båten framför honom!



Sintrams dräng lade till vid Gurlitafolkets båtplats, och många hungriga 
människor kommo ner till båten. Då sade karlen, såsom hans husbonde hade 
befallt honom:

-Brukspatron skickar er här malt och säd, bönder. Han har hört, att 
ni är utan brännvin.



Då blevo människorna som galna. De rllsade ner till båten och sprungo ut i 
vattnet för att rycka till sig påsar och säckar, men sådant hade visst 
inte varit kapten Lennarts mening. Han var nu framme, också han, och han 
blev vred, när han såg folkets tilltag. Han ville ha potatisen till mat 
och rågen till sådd. Malt hade han aldrig tänkt på att begära.



Han skrek åt folket att låta säckarna vara, men de lydde inte.



-Må rågen bli till sand i er mun och potatisen till sten i er strupe! 
ropade han då, ty han var högst förbittrad över att de ryckte till sig 
säden.



I samma ögonblick såg det ut, som om kapten Lennart skulle ha gjort ett 
under. Två kvinnor, som sletos om en påse, ryckte ett hål i den och funno 
bara sand. Karlarna, som hade lyft upp potatissäckarna, kände hur de 
tyngde, som om de vore fyllda med sten.



Det var sand och sten alltsammans, endast sand och sten. Människorna stodo 
i tyst förfäran över den Guds undersman, som hade kommit till dem. Kapten 
Lennart själv stod för ett ögonblick slagen av häpnad. Endast starke Måns 
skrattade.



-Far hem du, karl, sade kapten Lennart, innan bönderna begriper, att det 
aldrig har varit annat än sand i de här säckarna! Annars är jag rädd de 
sänker båten för dig.



-Rädd är jag väl inte, sade karlen.



-Far ändå! sade kapten Lennart med så myndig stämma, att han for.



Sedan lät kapten Lennart folket veta, att Sintram hade narrat dem, men hur 
det var, så ville de inte tro annat, än att ett under hade skett. Ryktet 
om detta spreds snart, och som folkets kärlek till det underbara är stor, 
troddes allmänt, att kapten Lennart kunde göra underverk. Han fick därav 
stor makt bland bönderna, och de kallade honom Guds vandringsman.



28 Tjugusjätte kapitlet Kyrkogården.



Det var en skön afton i augusti. Löven låg spegelklar, solrök skylde 
bergen, svalkan var kommen.



Då kom Beerencreutz, översten med de vita mustascherna, kortväxt, 
kämpastark och med killeleken i bakfickan, vandrande ner till sjöstranden 
och tog plats i en flatbottnad eka. Med honom följde major Anders Fuchs, 
hans gamle vapenbroder, och den lille Ruster, flöjtspelaren, som hade 
varit trumslagare vid Värmlands Jägare och i många år hade följt översten 
som hans vän och tjänare.



På sjöns andra strand ligger kyrkogården, Svartsjö sockens ovårdade 
kyrkogård, glest besatt med sneda, rasslande järnkors, tuvig som en aldrig 
plöjd äng, beväxt av starr och randigt människogräs, som har blivit 
ditsått för att påminna därom, att ingen människas liv är den andras likt, 
utan skiftar som gräsets blad. Där finnas inga grusade gångar, inga 
skuggande träd, utom den stora linden på en gammal komministers glömda 
grav. Stengärdsgården sluter sig, tvär och hög, kring det arma fältet. Arm 
och tröstlös är kyrkogården, ful som en girigbuks ansikte, vissnat vid 
deras verop, vilkas lycka han har stulit. Och dock äro de saliga, som vila 
där inne, de, som ha sänkts i vigd jord under psalmljud och böner. 
Acquilon, spelaren, han, som förra året dog på Ekeby, har måst begravas 
utanför muren. Denne man, som en gång var så stolt och så ridderlig, den 
tappre krigaren, den dristige jägaren, spelaren, som höll lyckan fången, 
han hade slutat med att förstöra sina barns arvedel, allt, vad han själv 
hade förvärvat, allt, vad hans hustru hade vårdat. Hustru och barn hade 
han övergivit för många år sedan för att föra en kavaljers liv på Ekeby. 
En kväll förra sommaren hade han spelat bort gården, som gav dem deras 
bärgning. Hellre än att infria sin skuld hade han skjutit sig.

Men självmördarens lik blev begravet utanför den arma kyrkogårdens 
mosslupna mur.



Sedan han dog, hade kavaljererna bara varit tolv. Sedan han dog, hade 
ingen kommit för att inta den trettondes plats, ingen annan än den 
svarte, som om julkvällen hade kommit framkrypande ur smältugnen



Kavaljererna hade funnit hans öde hittrare än hans föregångares. Nog 
visste de, att en av dem måste dö varje år. Vad var det för ont i det? 
Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna deras skumma ögon inte skilja korten, 
kunna deras darrande händer inte lyfta glaset, vad är då livet för dem, 
och vad äro de för livet? Men att ligga som en hund vid kyrkogårdens mur, 
där torvan, som täcker, inte får vila i ro, utan trampas av det betande 
fåret, såras av spade och plog, där vandraren går fram utan att hejda 
stegens fart och där barnen leka utan att dämpa skratt och skämt, att vila 
där, dit stenmuren hindrar ljudet att nå, nar domedagsängeln väcker med 
sin basun de döda där innanför! O, att vila där!



Nu ror Beerencreutz sin eka över Löven. Han färdas i kvällen över mina 
drömmars sjö, omkring vars stränder jag har sett gudar vandra och ur vars 
djup mitt trollslott stiger. Han färdas förbi Lagöns laguner, där 
granarna stå rätt upp ur vattnet, växande på låga, cirkelformiga sandrev, 
och där spillrorna efter den störtade sjörövarborgen ännu ligga kvar på 
öns branta topp. Han färdas fram under granparken på Borgs udde, där den 
gamla tallen ännu på tjocka rötter hänger ut över klyftan, där en väldig 
björn har blivit fångad, och där gamla kummel och gravhögar vittna om 
ställets ålder.



Han ror runtom udden, stiger ur nedanför kyrkogården och går sedan över 
mejade fält, som tillhöra greven på Borg, fram till Acquilons grav.



Kommen dit, lutar han sig ner och klappar torvan, såsom man lätt smeker 
täcket, varunder en sjuk vän vilar. Sedan tar han fram en killelek och 
sätter sig bredvid graven.



-Han har det så ensamt här ute, Johan Fredrik. Tör nog längta efter ett 
parti.



-Synd och skam är det, att en sådan karl ska ligga här utanför, 
säger den store björnjägaren Anders Fuchs och sätter sig vid hans sida



Men den lille Ruster, flöjtspelaren, talar med rörd stämma, medan tårar 
flitigt droppa ner ur hans små röda ögon.



-Näst er, överste, näst er var han den ypperste man jag har känt.



Dessa tre värdiga män sitta nu kring graven och dela ut korten med allvar 
och nit.



Jag ser ut över världen, jag ser många gravar. Där vilar den väldige, 
tyngd av marmor. Sorgmarschen dånar över honom. Fanor sänkas över graven. 
Jag ser deras gravar, som mycket ha älskats. Blommor, vätta av tårar, 
smekta av kyssar, vila lätt på deras gröna mattor. Glömda gravar ser jag, 
förmätna gravar, ljugande viloställen och andra, som intet säga, men 
aldrig förr såg jag den svart- och vitrutiga Kille och Blaren med bjällran 
i mössan bjudas en gravens gäst till fägnad.



-Johan Fredrik har vunnit, säger översten stolt. Visste jag inte det! Jag 
har lärt honom spela. Ja, nu är vi döda, vi tre, och han ensam i livet.



Därmed samlar han korten tillhopa, reser sig och drar, följd av de andra, 
tillbaka till Ekeby.



Nu må väl den döde ändå ha vetat och känt, att inte alla ha glömt honom 
eller hans övergivna grav. Underlig hyllning bringa förvildade hjärtan dem 
de älska, men den, som ligger utanför muren, han, vars döda kropp inte har 
kunnat få ro i vigd jord, han får dock vara glad, att inte alla förkasta 
honom.



Vänner, människors barn, när jag dör, får jag säkert vila i kyrkogårdens 
mitt, i mina fäders grav. Säkert har jag inte rövat de minas bärgning, 
inte lyft min hand mot mitt eget liv, men helt säkert har jag inte vunnit 
en sådan kärlek, säkert vill ingen göra så mycket för mig som kavaljererna 
för denne ogärningsman. Helt visst kommer ingen om kvällen, när solen går 
bort och det blir ensligt och sorgesamt i de dödas gårdar, för att mellan 
mina knotiga fingrar sätta de brokiga korten.



Inte ens kommer man, vilket jag hellre såge, ty korten locka mig föga, med 
fiol och stråke till graven, för att min ande, som irrar kring det 
multnande stoftet, måtte vagga i tonernas ström som en svan i glittrande 
vågor.



29 Tjugusjunde kapitlet Gamla visor.



Marianne Sinclaire satt en stilla eftermiddag i slutet av augusti i sitt 
rum och ordnade sina brev och andra papper.



Runtom henne var oreda. Stora läderkappsäckar och järnbeslagna vagnslådor 
voro indragna i rummet. Hennes kläder betäckte stolar och soffor. Ur 
vindar och skåp och ur de hetsade dragkistornas lådor var allt framdraget, 
siden och linne blänkte, smycken voro utlagda för att fejas, schalar och 
pälsverk skulle väljas och besiktigas.



Marianne höll på att rusta sig för en lång resa. Ovisst var om hon 
någonsin mer skulle vända om hem. Hon stod vid en vändpunkt i sitt liv och 
brände därför en mängd gamla brev och dagböcker. Hon ville inte tyngas av 
det förflutnas minnen.



Som hon nu sitter där, får hon en bunt gamla verser under händerna. Det 
var avskrifter av gamla folkvisor, som hennes mor hade brukat sjunga för 
henne, när hon var liten. Hon löste upp snöret, som sammanhöll dem, och 
började läsa.



Hon log vemodigt, när hon hade läst en stund. Underlig visdom förkunnade 
henne de gamla visorna.



Tro inte lyckan, tro inte lyckans tecken, tro inte på rosor och dejeliga 
blad!



Tro inte skrattet! sade de. Se, den sköna jungfru Valborg åker i gyllene 
karm, och hennes läppar le, men hon är så sorgefull, som om hovar och hjul 
skulle gå fram över hennes livs lycka.



Tro inte dansen! sade de. Mången fot svingar lätt över bonad tilja, medan 
sinnet är tungt som bly. Lustig och yr var liten Kerstin i dansen, medan 
hon dansade bort sitt unga liv.



Tro inte skämtet! sade de. Mången går till bords med skämtande läppar, 
medan hon vill dö av sorg. Där sitter den unga Adeline och låter på lek 
bjuda sig hertig Fröjdenborgs hjärta, viss, att det är den synen hon 
behöver för att få kraft att dö.

O, ni gamla visor, på vad ska man tro, på tårar 
och sorg?



Lätt tvingas sorgefull mun att le, men den, som är glad, kan inte gråta. 
På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens 
tecken. Sorgen är det verkliga, det beståndande, den är det fasta urberget 
under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken.



Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden 
egentligen intet annat än sorg.



-O, ni tröstlösa, sade Marianne, hur kommer inte er gamla visdom till 
korta inför livets fullhet!



Hon gick fram till fönstret och såg ut i trädgården, där hennes föräldrar 
lustvandrade. De gingo upp och ner på de breda gångarna och talade om 
allt, som mötte deras ögon, om markens gräs och himmelens fåglar.



-Se, sade Marianne, där går nu ett hjärta och suckar av sorg, medan det 
aldrig har varit så lyckligt förr!



Och hon tänkte med ens, att kanske allting till sist låg hos människan 
själv, att sorg och glädje blott berodde av hennes olika sätt att se 
tingen. Hon frågade sig om det var lycka eller olycka, som hade gått över 
henne detta året. Hon visste det knappt själv.



Hon hade genomlevat bittra tider. Hennes själ hade varit sjuk. Hon hade 
varit böjd till jorden under sin djupa förnedring. Ty när hon hade kommit 
åter till sitt hem, hade hon sagt till sig själv: "Jag vill inte minnas 
något ont om min far." Men så sade inte hennes hjärta. "Han har gjort mig 
så dödlig sorg", sade det, "han har skilt mig från den jag älskade, han 
har bragt mig till förtvivlan, när han slog mor. Jag önskar honom inget 
ont, men jag är rädd för honom." Och så märkte hon hur hon måste tvinga 
sig för att kunna sitta stilla, när hennes far satte sig bredvid henne. 
Hon ville bara fly från honom. Hon försökte att bemanna sig, hon talade 
med honom som vanligt och var nästan ständigt i hans sällskap. Behärska 
sig kunde hon, men hon led outsägligt. Hon slutade med att avsky allt hos 
honom, hans grova, starka röst, hans tunga gång, hans stora händer, hela 
den väldiga kämpagestalten. Hon önskade honom intet ont, hon ville inte 
skada honom, men hon kunde inte mer nalkas honom utan att erfara en känsla 
av rädsla och avsky. Hennes kuvade hjärta hämnade sig. "Du lät mig 
inte älska", sade det, "men jag är ändå din herre, du ska sluta med att 
hata."



Van, som hon var, att ge akt på allt, som rörde sig inom henne, märkte hon 
väl hur denna avsky blev allt djupare, hur den vaxte för varje dag. På 
samma gång var det, som om hon nu skulle vara för evigt fastbunden vid 
hemmet. Hon förstod, att det skulle vara bäst, om hon reste ut bland 
människor, men därtill kunde hon inte förmå sig nu efter sjukdomen. Det 
skulle aldrig komma någon lindring i allt detta. Hon skulle bara bli 
alltmer plågad, och en dag skulle hennes självbehärskning ge vika, och hon 
skulle bryta ut mot sin far och visa honom sitt hjärtas bitterhet, och så 
skulle det bli strid och olycka.



Så hade våren och försommaren gått. I juli hade hon förlovat sig med baron 
Adrian för att kunna få ett eget hem.



En skön förmiddag hade baron Adrian sprängt in på gården, ridande på en 
präktig häst. Hans husarjacka hade lyst i solen, hans sporrar och sabel 
och gehäng hade glittrat och strålat, för att inte tala om hans eget 
friska ansikte och leende ögon. Melchior Sinclaire hade själv stått på 
trappan och tagit emot honom, när han kom. Marianne hade suttit vid 
fönstret och sytt. Hon hade sett honom komma och hörde nu varje ord, som 
han talade med hennes far.



-God dag, riddar Solsken! ropade brukspatronen emot honom. Tusan så grann 
du är! Du är väl inte ute på friarfärd heller?



-Jojomän, farbror, det är just vad jag är, svarade han och skrattade.



-Är det ingen skam i dig, pojke? Vad har du att föda hustru med?



-Ingenting, farbror. Hade jag något, skulle tusan gifta sig.



-Säger du det, säger du det, riddar Solsken! Men den där granna jackan, 
den har du haft råd att skaffa dig ändå.



-På kredit, farbror.



-Och hästen du rider på, den är värd mycket pengar den, ska jag säga 
gunstig junkern. Var har du fått den ifrån?



-Hästen är inte min, farbror.

Detta var mer än den store brukspatronen kunde motstå.



-Gud vare med dig, pojke! sade han. Du behöver nog en fru, som har något. 
Kan du få Marianne, så ta henne!



På så sätt hade allt blivit klart dem emellan, innan baron Adrian hade 
kommit av hästen en gång. Men Melchior Sinclaire visste nog vad han 
gjorde, för baron Adrian var en bra karl.



Sedan hade friaren kommit in till Marianne och genast stormat fram med 
sitt ärende.



-Å, Marianne, kära Marianne! Jag har talat vid farbror redan. Jag vill så 
gärna ha dig till hustru. Säg, att du vill, Marianne!



Hon hade lockat fram sanningen. Gamle baron, hans far, hade varit åstad 
och låtit narra sig att köpa några tomma gruvor igen. Gamle baron hade 
köpt gruvor hela sitt liv, och aldrig hade det funnits något i dem. Hans 
mor var orolig, själv hade han kommit i skuld, och nu friade han till 
henne för att därmed rädda sitt fädernehem och sin husarjacka.



Hans hem var Hedeby säteri, det låg på andra sidan sjön, nästan mittemot 
Björne. Hon kände honom väl, de voro jämnåriga och lekkamrater.



-Du kan gärna gifta dig med mig, Marianne. Jag för ett så uselt liv. Jag 
får rida på lånade hästar och kan inte betala mina skräddarräkningar. 
Detta kan ju inte gå i längden. Jag blir tvungen att ta avsked, och då 
skjuter jag mig.



-Men, Adrian, vad skulle det bli för ett äktenskap. Vi är ju inte en smul 
förälskade i varandra.



-Ja, vad kärlek beträffar, så bryr jag mig inte ett dugg om det skräpet, 
hade han då förklarat. Jag tycker om att rida en bra häst och att jaga, 
men jag är ingen kavaljer, ja, jag är en arbetare. Om jag bara kunde få 
pengar, så jag kunde överta gården där hemma och skaffa mamma lugna dar, 
så vore jag nöjd. Jag skulle både plöja och så, för jag tycker om arbete.



Så hade han sett på henne med sina hederliga ögon, och hon visste, att han 
talade sanning och att han var en man att lita på. Hon förlovade sig med 
honom, mest för att komma hemifrån, men också för att hon alltid hade 
tyckt bra om honom.

Men aldrig skulle hon glömma den månad, som följde den augustiafton, 
då hennes förlovning eklaterades, hela denna vansinnets tid.



Baron Adrian blev för varje dag allt sorgsnare och tystare. Han kom nog 
till Björne mycket ofta, ibland flera gånger om dagen, men hon kunde inte 
undgå att märka hur förstämd han var. Tillsammans med andra kunde han ännu 
skämta, men i hennes sällskap blev han omöjlig, tystnad och tråkighet hela 
karlen. Hon förstod nog hur det var med honom. Det var inte så lätt, som 
han trodde, att gifta sig med en ful kvinna. Nu hade han fattat avsmak för 
henne. Ingen visste bättre än hon själv hur ful hon var. Hon hade nog 
visat honom, att hon inte önskade några smekningar eller 
kärleksbetygelser, men han pinades ändå av att tänka på henne som sin 
hustru, och det blev värre för honom dag för dag. Varför gick han då och 
våndades? Varför slog han inte upp? Hon hade givit honom vinkar, som voro 
tydliga nog. Själv kunde hon ingenting göra. Hennes far hade helt enkelt 
sagt henne, att hennes rykte inte tålde några flera äventyrligheter i 
förlovningsväg. Då hade hon föraktat dem båda lika djupt, och varje utväg 
hade synts henne god nog för att undkomma dessa sina herrar.



Så, endast ett par dagar efter det stora förlovningskalaset, hade omslaget 
kommit plötsligt och underligt.







I sandgången mitt framför trappan på Björne låg en stor sten, som var till 
både besvär och förargelse. Åkdon välte på den, hästar och folk snavade 
över den, pigor, som kommo med tunga mjölkbyttor, stötte mot den och 
spillde ut mjölken, men stenen fick alltjämt ligga kvar, eftersom den 
redan hade legat där i så många år. Den hade ju funnits där i 
brukspatronens föräldrars tid, långt innan man hade tänkt på att bygga 
Björne gård. Brukspatron Sinclaire förstod inte varför han skulle ta upp 
den ur jorden.



Men en av de sista dagarna i augusti hände, att två pigor, som buro en 
tung så, snavade över stenen. De föllo, skadade sig illa, och oviljan över 
stenen vart stor.

Det var ännu bara frukostdags. Brukspatronen var ute på sin 
morgonvandring, men som folket just var hemma vid gården mellan åtta och 
nio, lät fru Gustava befalla några män att komma och gräva upp den stora 
stenen.



De kommo också med järnspett och spadar, grävde och bände och fingo 
äntligen upp den gamla fridstöraren ur hans håla. Så buro de bort den till 
bakgården. Det var arbete nog för sex karlar.



Inte förr var stenen upptagen, än brukspatronen kom hem, och strax fick 
han ögonen på eländet. Man må tro, att han blev vred. Det var inte mer 
samma gård, tyckte han. Vem hade vågat flytta bort stenen? Jaså, fru 
Gustava hade givit befallningen. Ja, de kvinnfolken hade då inget hjärta i 
kroppen. Visste inte hustru hans, att han älskade den stenen?



Och så gick han rätt på stenen, lyfte den med mannakraft och bar den över 
bakgården och gården ända fram till platsen, där den hade legat, och där 
slängde han ner den. Och det var en sten, som sex karlar med nöd hade 
kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad över hela Värmland.



Medan han bar stenen över gården, hade Marianne stått vid fönstret i 
matsalen och sett på honom. Hon hade aldrig sett honom så förfärlig. Han 
var hennes herre, denne fruktansvärde med den omätliga styrkan, en 
orimlig, nyckfull herre, som aldrig frågade efter något annat än sitt eget 
behag.



De höllo på att äta frukost, och hon stod med en hordskniv i handen. 
Ovillkorligen lyfte hon kniven.



Fru Gustava fattade henne om handleden.



-Marianne!



-Vad står på, mor?



-Å, Marianne, du såg så konstig ut. Jag blev rädd.



Marianne betraktade henne länge. Hon var en liten, torr människa, gråhårig 
och rynkig redan vid femtio år. Hon älskade som en hund, hon, utan att 
räkna hugg och slag. Hon var oftast vid gott mod, och ändå gjorde hon ett 
sorgligt intryck. Hon var som ett stormpiskat träd på havsstranden, hon 
hade aldrig fått ro att växa. Hon hade lärt att gå smygvägar, ljög, när 
det behövdes, och gjorde sig ofta dummare, än hon var, för att slippa 
förebråelser. I allt var hon ett mannens verk.

-Skulle mor sörja mycket, om far doge? frågade Marianne.



-Marianne, du är ond på far. Du är alltid ond på honom. Varför kan inte 
allt bli bra nu, när du har fått en ny fästman?



-Å, mor! Jag rår ju inte för det. Kan jag hjälpa, att jag ryser för honom? 
Ser då inte mor också hurudan han är? Varför skulle jag tycka om honom? 
Han är häftig, han är ohyfsad, han har pinat dig, så att du har blivit 
gammal i förtid. Varför ska han vara vår herre? Han bär sig ju åt som en 
galning. Varför ska jag ära och akta honom? Han är inte god, han är inte 
barmhärtig. Jag vet, att han är stark. Han kan slå ihjäl oss när som 
helst. Han kan kasta oss ut ur huset, när han vill. Är det därför jag ska 
älska honom?



Men då hade fru Gustava inte alls varit densamma som förr. Hon hade fått 
kraft och mod och talat myndiga ord.



-Du ska akta dig, Marianne. Det synes mig nästan, som om din far hade 
rätt, när han stängde dig ute i vintras. Du ska få se, att du blir 
straffad för detta. Du ska lära dig att tåla utan att hata, Marianne, att 
lida utan att hämnas.



-Å, mor, jag är så olycklig.



Strax därpå kom avgörandet. De hörde från förstugan dånet av ett tungt 
fall.



De fingo aldrig veta om Melchior Sinclaire hade stått på förstutrappan och 
genom den öppna salsdörren lyssnat till Mariannes ord eller om det var 
blotta kroppsansträngningen, som hade vållat slaganfallet. När de kommo 
ut, låg han avsvimmad. Om anledningen vågade de aldrig sedermera fråga 
honom. Han själv lät inte någonsin märka, att han hade hört något. 
Marianne vågade aldrig tänka ut den tanken, att hon ofrivilligt hade 
hämnat sig. Men åsynen av fadern, liggande där på denna samma trappa, där 
hon hade lärt att hata honom, tog på en gång bitterheten ur hennes hjärta.



Han återfick snart medvetandet, och när han hade hållit sig stilla ett par 
dagar, var han sig lik, och dock inte alls sig lik.



Marianne såg föräldrarna tillsammans genomvandra trädgården. Så var det 
alltid nu. Han gick aldrig ut ensam, for inte någonsin mera bort, knotade 
över främmande och över allt, som skilde honom från hans hustru. 
Ålderdomen hade kommit över honom. Han kunde inte förmå sig att skriva ett 
brev.

Hans hustru måste göra det. Han beslöt aldrig något på egen hand, 
utan frågade henne om allt och lät det bli, som hon bestämde. Och han var 
alltid blid och vänlig. Han märkte själv den förändring, som hade kommit 
över honom, och hur lycklig hans hustru var.



-Hon har det bra nu, sade han en dag till Marianne och pekade på fru 
Gustava.



-Å, käre Melchior, utbrast hon då, nog vet du, att jag hellre ville, att 
du skulle bli frisk igen.



Och det önskade hon väl. Det var hennes fröjd att tala om den store 
brukspatronen, sådan han var i sin styrkas dagar. Hon berättade hur han 
stod ut i sus och dus lika bra som någon av Ekeby kavaljerer, hur han 
gjorde affärer och förtjänade mycket pengar, just då hon trodde, att han i 
sin vildhet skulle bringa dem från hus och gård. Men Marianne visste, att 
hon var lycklig trots all sin klagan. Att få vara allt för den mannen, det 
var ju nog för henne. De sågo båda gamla ut, brutna i förtid. Marianne 
trodde, att hon kunde se deras kommande liv. Han skulle så småningom bli 
allt svagare, slaganfallen skulle komma och göra honom allt hjälplösare, 
och hon skulle gå och vakta honom, till dess döden skilde dem åt. Men 
slutet kunde ju vara långt avlägset. Fru Gustava skulle få ha sin lycka i 
ro ännu en tid. Det måste bli så, tyckte Marianne. Livet stod i skuld till 
henne.



Också för henne själv hade det blivit bättre. Ingen ängslande förtvivlan 
tvang henne att gifta sig för att få en annan herre. Hennes sårade hjärta 
hade fått ro. Hatet hade brusat fram där likaväl som kärleken, men hon 
tänkte inte mer på de lidanden, som detta hade kostat henne. Hon måste 
erkänna, att hon var en sannare, rikare, högre människa än förr. Vad kunde 
hon då önska ogjort av det, som hade skett? Var det då så, att allt 
lidande var ett gott? Kunde allt vändas till lycka? Hon hade börjat att 
hålla allt det för gott, som kunde bidraga att utveckla henne till en 
högre grad av mänsklighet. De gamla visorna hade inte rätt. Sorgen var 
inte det enda beståndande. Hon skulle nu resa och se sig om för att finna 
någon plats, där hon behövdes. Om hennes far hade varit vid sitt gamla 
Iynne, skulle han aldrig ha tillåtit henne att slå upp förlovningen. Nu 
hade fru Gustava förmedlat saken. Marianne hade till och med fått 
rättighet att lämna baron Adrian den penninghjälp han behovde.



också på honom kunde hon tänka med glädje. Hon skulle ju bli fri från 
honom. Han hade i sin käckhet och levnadslust alltid påmint henne om 
Gösta, nu skulle hon få se honom glad igen. Han skulle åter bli denne 
solskenets ryttare, som hade kommit i sin glans till hennes fars gård. Hon 
skulle skaffa honom jord, där han fick plöja och gräva så mycket hans 
hjärta begärde, och hon skulle få se honom föra en vacker brud till 
altaret.



Under sådana tankar sätter hon sig ner och skriver för att återge honom 
friheten. Hon skriver mjuka, intalande ord, förstånd, inlindat i skämt, 
och ändå så, att han måste förstå hur allvarligt hon menar.



Medan hon skriver, höras hästhovar slå mot vägen.



"Min käre riddar Solsken", tänker hon, "detta är sista gången."



Baron Adrian kommer strax därpå rätt in i hennes rum.



-Nej, Adrian, kommer du in här? och hon ser förfärad på alla packsakerna.



Han blir genast skygg och blyg och stammar fram en ursäkt.



-Jag håller på att skriva till dig, säger hon. Se här, du kan gärna läsa 
det genast.



Han tar brevet, och hon sitter och ger akt på honom, medan han läser. Hon 
längtar efter att få se hans ansikte stråla upp i glädje.



Men han har inte läst långt, förrän han blir eldröd i ansiktet, kastar 
brevet på golvet, trampar på det och svär, riktigt stormsvär.



Då far en sakta darrning genom Marianne. Hon är ingen nybörjare i studiet 
av kärleken, dock har hon inte förstått denne oerfarne pojke, detta stora 
barn.



-Adrian, käre Adrian! säger hon. Vad är det för komedi du har spelat med 
mig? Kom och säg mig sanningen!



Han kom och höll rentav på att kväva henne med smekningar Stackars gosse, 
så han hade våndats och längtat!



Om en stund såg hon ut. Där gick fru Gustava alltjämt och 
talade med den store brukspatronen om blommor 
och fåglar, och här satt hon och jollrade om kärlek. "Livet har låtit oss 
båda känna sitt hårda allvar", tänkte hon och log vemodigt. "Det vill 
trösta oss, vi har fått var sitt stora barn att leka med."



Det var ändå gott, att hon kunde bli älskad. Det var ljuvt att höra honom 
viska om den trollkraft, som utgick från henne, om hur han hade blygts 
över vad han hade sagt under deras första samtal. Han hade inte då vetat 
vilken makt hon hade. Å, ingen man kunde komma i hennes närhet utan att 
älska henne, men hon hade skrämt honom, han hade känt sig så underligt 
kuvad.



Det var inte lycka, inte olycka, men hon skulle försöka leva med den 
mannen.



Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om 
turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan 
först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes 
sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och 
dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.



30 Tjuguåttonde kapitlet Döden befriaren.



Min bleka vän, döden befriaren, kom i augusti, när nätterna voro vita av 
månsken, till kapten Ugglas hem. Men han vågade inte gå direkt in i det 
gästfria hemmet, ty få äro de, som älska honom.



Min bleka vän, döden befriaren, har ett modigt hjärta. Hans lust är att 
rida genom luften, buren på glödande kanonkulor. Han tar den fräsande 
granaten på nacken och skrattar, när den brister och skärvorna flyga. Han 
svänger om i spökdansen på kyrkogårdarna och skyr inte sjukhusets 
pestsalar, men han bävar vid den rättsinniges tröskel, vid den godes port. 
Ty han vill inte hälsas av gråt, utan av stilla glädje, han, som befriar 
andarna ur smärtornas bojor, han, som befriar andarna ur tyngande stoft 
och låter dem pröva det fria, härliga livet i rymderna.



I den gamla lunden bakom boningshuset, där än i dag smala, vitstammiga 
björkar trängas om att vinna himlens ljus för de glesa lövknippena i deras 
topp, smög döden in. I den lunden, som då var ung och full av skylande 
grönska, dolde sig min bleka vän, medan dagen rådde, men om natten stod 
han i skogsbrynet, vit och blek, med lien blixtrande i månskenet.



O Eros! Du var den gud, som oftast ägde lunden. De gamla veta förtälja om 
hur älskande par fordom sökte dess ro. Och än i dag, när jag färdas förbi 
Berga gård, knotande över de tunga backarna och det kvävande dammet, 
fröjdas jag vid att se den lunden med dess glesnade vita stammar, som 
stråla i minnet av unga, sköna människors kärlek.



Men då stod döden där, och nattens djur sågo honom. Kväll efter kväll 
hörde människorna på Berga gård hur räven tjöt för att båda hans ankomst. 
Snoken ringlade uppför sandgången fram till boningshuset. Han kunde inte 
tala, men de förstodo nog, att han kom såsom den väldiges förebud. 
Och i äppleträdet utanför kaptenskans fönster lät ugglan höra sitt skrik. 
Ty allt i naturen känner döden och bävar.



Hände så, att lagmannens från Munkerud, vilka hade varit på gille i Bro 
prästgård, kommo resande förbi Berga gård vid tvåtiden på natten och sågo 
ett ljus stå och brinna i gästrummets fönster. Tydligt sågo de den gula 
lågan och det vita ljuset, och undrande berättade de sedan om ljuset, som 
hade brunnit i sommarnatten.



Då skrattade de glada fröknarna på Berga och sade, att lagmannens hade 
sett i syne, ty talgljusen i deras hem voro slut, utbrända redan i mars. 
Då svor kaptenen, att ingen hade bott på gästrummet under dagar och 
veckor. Men kaptenskan teg och bleknade, ty detta vita ljus med den klara 
lågan brukade visa sig, när någon i hennes släkt skulle förlossas av 
döden, döden befriaren.



Kort därefter, en dag i den strålande augusti, kom Ferdinand hem från 
lantmäteritjänsten i de nordliga skogarna. Han kom, blek och sjuk, med ett 
obotligt ont bosatt i lungorna, och så snart kaptenskan såg honom, visste 
hon, att hennes son måste dö.



Så skulle han då gå bort, denne goda son, som aldrig hade gjort sina 
föräldrar en sorg. Den unge skulle lämna jordens lust och lycka och den 
sköna, älskade brud, som väntade honom, och de rika gårdar, de dånande 
hammare, som skulle ha blivit hans.



Äntligen, när min bleka vän hade dröjt ett månvarv, tog han mod till sig 
och gick en natt fram till boningshuset. Han tänkte på hur hungern och 
nöden där hade mötts av glada ansikten, varför skulle då inte också han 
tas emot med fröjd?



Han kom sakta uppför sandgången, kastande en mörk skugga över gräsmattan, 
där daggdropparna lyste i månstrålarna. Han kom inte som en glad skördeman 
med blommor i hatten och armen om sin flickas liv. Han gick lutande som en 
tärd sjukling och höll lien gömd i mantelns veck, medan ugglor och 
läderlappar kringfladdrade honom.



I den natten hörde kaptenskan, som låg vaken, knackningar på 
fönsterbrädet, och hon reste sig i sängen och frågade:

-Vem är det, som knackar?



Och de gamla förtälja, att döden svarade henne:



-Det är döden, som knackar.



Då steg hon upp, öppnade sitt fönster och såg läderlappar och ugglor 
fladdra i månskenet, men döden såg hon inte.



-Kom, sade hon halvhögt, vän och befriare! Varför har du dröjt så länge? 
Jag har väntat, jag har kallat. Kom och förlossa min son!



Då gled döden in i huset, glad som ett stackars avsatt majestät, som i 
ålderdomens skröplighet återfår sin krona, glad som ett barn, när det 
kallas till lek.



Dagen därpå satte sig kaptenskan vid sin sons sjukbädd och talade med 
honom om de frigjorda andarnas salighet och deras härliga liv.



-De arbetar, sade hon, de verkar. Vilka konstnärer, min son, vilka 
konstnärer! När du kommer ibland dem, säg, vad ska du då bli? En av de 
bildhuggare utan mejsel, som skapar rosor och liljor, en av aftonrodnadens 
mästare. Och när solen går ner som fagrast, ska jag sitta och tänka: detta 
har Ferdinand gjort.



Min käre gosse, tänk, så mycket att se, så mycket att göra! Tänk på alla 
dessa frön, som om våren ska väckas till liv, dessa stormar, som ska 
styras, dessa drömmar, som ska avsändas! Och tänk på dessa långa resor 
genom rymden från värld till värld!



Kom ihåg mig, gossen min, när du får se så mycket skönt! Din stackars mor 
har aldrig sett något annat än Värmland, hon.



Men en dag stiger du inför Vår Herre och ber honom, att han ska låta dig 
få en av de små världar, som rullar omkring i rymden, och han ger dig den. 
När du får den, är den kall och mörk, full av avgrunder och klippor, och 
där finns varken blommor eller djur. Men du arbetar på den stjärnan, som 
Gud har givit dig. Du för dit ljus och värme och luft, du skaffar dit 
örter och näktergalar och klarögda gaseller, du låter forsar störta ner i 
avgrunderna, du uppreser bergen och besår slätterna med rödaste rosor. Och 
när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar 
att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i 
en vagn, förspänd med paradisfåglar, i en glimmande guldvagn, min 
Ferdinand.



Och min fattiga, oroliga själ blir upptagen i din vagn och får sitta vid 
din sida, ärad som en drottning. Sedan åker vi genom rymden förbi de 
skimrande världarna, och när vi kommer nära dessa himlens gårdar och de 
blir allt härligare och härligare, då frågar jag, som inte bättre förstår: 
"Ska vi inte stanna här eller här?"



Men du skrattar tyst för dig själv och eggar fågelspannet. Äntligen kommer 
vi till den minsta av världarna, men den skönaste av alla jag har sett, 
och där stannar vi utanför ett gyllene slott, och du låter mig träda in i 
glädjens eviga hem.



Där är visthusen fyllda och bokskåpen. Granskogen står inte där, som här 
på Berga, och skymmer bort den sköna världen, utan jag ser ut över vida 
hav och soliga slätter, och tusen år äro såsom en dag.



Så dog Ferdinand, tjusad av ljusa syner, leende mot framtidens härlighet.



Min bleka vän, döden befriaren, hade aldrig varit med om något så 
Ijuvligt. Ty visst funnos de, som gräto vid Ferdinand Ugglas dödsbädd, men 
den sjuke själv log mot mannen med lien, när denne tog plats på 
sängkanten, och hans mor lyssnade efter dödsrosslingarna som efter ljuv 
musik. Hon bävade för att döden inte skulle mäkta fullgöra sitt värv, och 
när allt var slut, trängde tårar fram i hennes ögon, men det var tårar av 
glädje, som föllo på hennes sons stelnade ansikte.



Aldrig hade min bleka vän blivit så firad som på Ferdinand Ugglas 
begravning. Om han hade vågat visa sig, skulle han ha kommit i 
fjädersmyckad barett och guldstickad mantel och dansat före liktåget 
uppför kyrkogårdsgången, men nu satt han, den gamle ensamme, hopkrupen på 
kyrkogårdsmuren med sin gamla svarta kappa på sig och såg tåget komma.



O, det var en underlig likfärd! Sol och ljusa skyar gjorde dagen glad, 
Iånga rader av rågskylar prydde fälten, astrakanerna i 
prostgårdsträdgården lyste genomskinliga och klara, och i roskvarteret i 
klockargården glänste dahlior och studentnejlikor.



Det var ett underligt liktåg, som drog fram mellan lindarna.

Framför den blomstersmyckade kistan gingo vackra barn och strödde ut 
blommor. Inga sorgkläder syntes. inget krusflor, inga vita snibhkragar med 
breda fållar, ty hon hade velat det så, kaptenskan, att han, som i 
glädje dog, inte skulle föras in i den goda fristaden av ett dystert 
liktåg, utan av ett glänsande bröllopståg.



Närmast efter kistan gick Anna Stjärnhök, den dödes sköna, strålande 
brud. Hon hade satt brudkronan på sitt huvud, hängt brudslöjan över sig 
och ifört sig en släpande bruddräkt av vitt, skiftande siden. Så smyckad, 
gick hon att vigas vid graven, vid en multnande brudgum.



Efter henne kommo de par om par, högresta gamla damer och ståtliga män. 
De präktiga, lysande fruarna kommo med blixtrande spännen och broscher, 
med mjölkvita pärlhand och armringar av guld. Ylymerna i deras turbaner 
Iyftes med siden och spetsar högt över kanonlockarna, och från deras axlar 
svävade de tunna silkesvävda schalarna, som de en gång hade fått till 
brudgåva, ner över klänningar av brokigt siden. Och männen kommo i sin 
hästa ståt, med pösande krås, i högkragade frackar med förgyllda knappar 
och i västar av styv brokad eller rikt broderad sammet. Det var ett 
bröllopståg. Så hade kaptenskan velat det.



Själv gick hon närmast efter Anna Stjärnhök, ledd av sin man. Om hon hade 
ägt en klänning av lysande brokad, skulle hon ha hurit den, om hon hade 
ägt smycken och lysande turhan, skulle hon ha hurit också dem för att 
hedra sin son på hans högtidsdag. Men nu ägde hon bara denna svarta 
taftklänning och dessa gulnade spetsar, som hade skådat så många fester, 
och hon bar dem också på denna.



Fastän begravningsgästerna kommo med prakt och ståt, var likväl intet öga 
torrt, när de under stilla klockringning tågade fram till graven. Män och 
kvinnor gräto, inte så mycket över den döde som över sig själva. Se, där 
gick bruden, där bars brudgummen, där vandrade de själva, smyckade till 
gästabud, och dock - vem är den, som trampar jordens grönskande stigar och 
inte vet, att han är hemfallen åt bedrövelsen, åt sorgen, åt olyckan, åt 
döden? De gingo och gräto vid tanken på att intet jordiskt förmådde skydda 
dem.

Kaptenskan grät inte, men hon var den enda, vars ögon voro torra.



När nu bönerna voro sagda och graven var uppkastad, gingo alla bort 
därifrån till vagnarna. Endast kaptenskan och Anna Stjärnhök dröjde vid 
graven för att bjuda den döde ett sista farväl. Den gamla satte sig ner på 
gravkullen, och Anna tog plats vid hennes sida.



-Se, sade kaptenskan, jag har sagt till Gud: "Låt döden befriaren komma 
och föra bort min son, låt honom föra bort den jag älskar högst till de 
stilla gårdarnas fred, och inga andra tårar än glädjens ska komma i mina 
ögon. Med bröllopsståt vill jag följa honom till hans grav, och min röda 
rosenbuske, den rikblommiga, som står utanför mitt kammarfönster, ska jag 
flytta ut till honom på kyrkogården." Och nu är det så. Min son är död. 
Jag har hälsat döden som en vän, kallat honom med de ljuvaste namn, jag 
har gråtit glädjetårar över min sons stelnade ansikte, och till hösten, 
när bladen är fällda, flyttar jag hit min röda rosenbuske. Men vet du, som 
sitter här vid min sida, varför jag har sänt sådana böner till Gud?



Hon såg frågande på Anna Stjärnhök, men flickan satt tyst och blek bredvid 
henne. Kanske kämpade hon för att döva inre röster, som redan där, på den 
dödes gravkulle, började viska till henne, att nu äntligen var hon fri.



-Skulden är din, sade kaptenskan.



Då sjönk flickan tillsammans som under ett klubbslag. Hon svarade inte ett 
ord.



-Anna Stjärnhök, du var en gång stolt och egensinnig. Då lekte du med min 
son, tog honom och försköt honom. Vad var det mer? Han fick finna sig i 
det, han som andra. Kanske också att han och vi alla älskade dina pengar 
lika mycket som dig. Men du kom igen, du kom med välsignelse till vårt 
hem, du var mild och saktmodig, stark och god, när du kom tillbaka. Du 
omhuldade oss med kärlek, du gjorde oss så lyckliga, Anna Stjärnhök, och 
vi fattiga människor låg för dina fötter.



Och ändå, ändå har jag önskat, att du inte hade kommit. Inte hade jag då 
behövt be Gud förkorta min sons liv. I julas skulle han ha uthärdat 
att mista dig, men sedan han hade lärt känna dig, sådan du nu är, hade 
han inte haft kraft därtill.



Vet det, Anna Stjärnhök, som i dag har tagit på din bruddräkt för att 
följa min son, att om han hade levat, då hade du aldrig fått följa honom 
i den skruden till Bro kyrka, för du älskade honom inte.



Jag såg det. Du kom bara av harmhärtighet, för du ville lindra vår hårda 
lott. Du älskade honom inte. Tror du inte, att jag känner kärleken, att 
jag ser honom, där han finns, och förstår, när han fattas? Då tänkte jag: 
måtte Gud ta min sons liv, innan han har fått sina ögon öppnade!



O, att du hade älskat honom! O, att du aldrig hade kommit till oss och 
förljuvat vårt liv, när du inte älskade honom! Jag kände min plikt. Om han 
inte hade dött, hade jag måst säga honom, att du inte älskade honom, att 
du ville gifta dig med honom, därför att du var barmhärtigheten själv. Jag 
hade måst tvinga honom att ge dig fri, och sedan hade hans livs lycka 
varit förspilld. Ser du, därför bad jag Gud, att han skulle få dö, så att 
jag inte skulle behöva störa hans hjärtas ro. Och jag har glatt mig över 
hans sjunkande kinder, fröjdats över hans rosslande andedräkt, bävat för 
att döden inte skulle fullgöra sitt värv.



Hon tystnade och väntade på ett svar, men Anna Stjärnhök kunde inte ännu 
tala, hon lyssnade ännu till många röster i själens djup.



Då utbrast kaptenskan i förtvivlan:



-O, hur lyckliga är inte de, som får sörja sina dödade, som får gråta 
strömmar av tårar! Jag måste stå med torra ögon vid min sons grav, jag 
måste glädjas över hans död. Hur olycklig är jag inte!



Då tryckte Anna Stjärnhök händerna hårt mot sitt bröst. Hon kom ihåg den 
vinternatten, då hon hade svurit vid sin unga kärlek att vara dessa 
fattiga människors stöd och tröst, och hon bävade. Hade då allt varit 
förgäves, var inte hennes offer ett av dem, som Gud tar emot? Skulle allt 
vändas i förbannelse?



Men om hon offrade allt, ville inte då Gud ge sin välsignelse 
till verket och låta henne bli en 
Iyckobringerska, ett stöd, en hjälp för människor?



-Vad fordras för att du ska sörja din son? frågade hon.



-Det fordras, att jag inte mer skulle tro mina gamla ögons vittnesbörd. Om 
jag trodde, att du älskade min son, då skulle jag sörja över hans död.



Då reste sig flickan med ögonen brinnande av hänförelse. Hon ryckte av sig 
brudslöjan och bredde ut den över graven, hon ryckte av sig krans och 
krona och lade dem bredvid.



-Se nu hur jag älskar honom! utropade hon. Jag skänker honom min krona och 
slöja. Jag viger mig vid honom. Aldrig ska jag tillhöra en annan.



Då reste sig också kaptenskan. Hon stod tyst en stund, hela hennes kropp 
skakade, och ansiktet ryckte, men slutligen kommo tårarna, sorgetårarna.



Men min bleka vän, döden befriaren, ryste, när han såg dessa tårar. Så 
hade han då inte heller här varit hälsad med glädje, inte ens här hade de 
av hjärtat glatt sig över honom.



Han drog kapuschongen djupt ner i ansiktet, gled sakta bort från 
kyrkogårdsmuren och försvann mellan fältens sädesskylar.



31 Tjugunionde kapitlet Torkan.



Om döda ting älska, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville 
jag gärna äga deras kärlek. Jag ville, att den gröna jorden inte kände 
mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte, att hon för 
min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min 
döda kropp. Och jag ville, att vågen, vars blanka spegel sönderslås av 
mina åror, hade samma tålamod med mig, som en mor har med ett ivrigt barn, 
när det klättrar upp i hennes knä utan att akta högtidsdräktens 
oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar över de blåa bergen, 
ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. 
Ty det synes mig ofta, som om de döda tingen skulle känna och lida med de 
levande. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. 
Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets 
kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, 
älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom 
strömmat som blod genom klappande hjärtan?



Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar 
i drömlös sömn? Guds röst hör han. Lägger han också märke till människors?



O, sena tiders barn, haven I inte sett det? När ofrid och hat uppfylla 
jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och 
rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för 
vars skull skogen suckar och bergen gråta!



Märkligt var det året, då kavaljererna regerade. Det synes mig, som om 
människornas oro då skulle ha stört de döda tingens ro. Hur ska jag 
skildra den smitta, som då spred sig över landet? Skulle man inte tro, att 
kavaljererna voro bygdens gudar, och att allt besjälades av deras ande? 
Äventyrens, sorglöshetens, vildhetens ande.

Kunde man omtala allt, som det året tilldrog sig bland människorna 
på Lövens strand, så skulle en värld förvånas. Ty då vaknade gammal 
kärlek, då tändes ny. Då uppblossade gammalt hat, och länge sparad hämnd 
grep sitt rov. Då flögo alla upp i lystnad efter livets ljuvhet, dans och 
lek, spel och dryckjom grepo de efter. Då uppenbarades allt det, som 
innerst gömmer sig i själen.



Från Ekeby gick denna orons smitta ut. Den spred sig först till bruken och 
herrgårdarna och jäktade människorna till ofärd och synd. Så långt ha vi i 
någon mån kunnat följa den, emedan de gamla ha bevarat minnet av 
händelserna på några av de stora gårdarna, men hur det vidare spred sig 
bland folket, därom veta vi litet. Dock därpå må ingen tvivla, att tidens 
oro gick från hy till by, från koja till koja. Där en last fanns dold, 
fick den sitt utbrott, där en reva fanns mellan kvinna och man, blev den 
till en klyfta, där en stor dygd eller en stark vilja dolde sig, måste den 
fram, också den. Ty ont var inte allt, som skedde. Dock var tiden sådan, 
att det goda ofta blev lika fördärvbringande som det onda. Det var som vid 
stora vindfällen djupt inne i skogen, där träd ramlar över träd, fura drar 
fura med sig, och även underskogen ryckes omkull av de stupande jättarna.



Tvivla inte på att galenskapen gick ut bland bönder och tjänare! Överallt 
blevo hjärtan vilda och hjärnor förvirrade. Aldrig gick dansen så muntert 
på korsvägen, aldrig tömdes öltunnan så raskt, aldrig blev så mycken säd 
kastad i brännvinspannan. Aldrig voro gästabuden så många, aldrig var det 
kortare väg mellan det vreda ordet och knivstynget.



Men inte bland människorna stannade oron. Den spred sig till allt levande. 
Aldrig hade varg och björn härjat svårare, aldrig hade räv och uv tjutit 
hemskare och rövat mer oförskräckt, aldrig gingo fåren oftare vill i 
skogen, aldrig härjade så mycken sjukdom bland den kostbara boskapen.



Den, som vill se tingens sammanhang, må gå bort från städerna och bo i en 
enslig koja i skogsbrynet. Må han vakta milan nätterna igenom eller ho ute 
på de långa sjöarna dag och natt under en ljus sommarmånad, medan 
timmerflotten gör sin långsamma färd till Vänern. Då ska han lära att ge 
akt på alla tecken i naturen och förstå hur de döda tingen bero av 
de levande. Han ska se, att när det är oro på jorden störas de döda 
tingens fred. Folket vet det. Det är i sådana tider, som skogsfrun släcker 
milan, sjörået slår sönder båten, näcken sänder sjukdom, tomten svälter ut 
kon. Och så var det detta år. Aldrig hade vårfloden härjat så svårt. Ekeby 
kvarn och smedja voro inte dess enda offer. Små älvar, som fordom, när 
våren hade gett dem krafter, på sin höjd hade mäktat bortföra en tom lada, 
gingo nu till anfall på hela gårdar och sköljde bort dem. Aldrig hade man 
hört åskan anställa så mycken skada redan före midsommar, efter 
midsommaren hördes den inte mer. Då kom torkan.



Så länge de långa dagarna varade, kom intet regn. Alltifrån mitten av juni 
till början av september badade Lövsjö härad i oavbrutet solsken.



Regnet nekade att falla, jorden att nära, vindarna att blåsa Solskenet 
ensamt strömmade ner över jorden. Å, det vackra solskenet, det livgivande 
solskenet, hur ska jag kunna förtälja om dess onda verk? Solskenet är likt 
kärleken. Vem känner inte de illgärningar den har begått, och vem kan låta 
bli att förlåta den? Solskenet är likt Gösta Berling. Det ger glädje åt 
var man, därför tiger envar med det onda, som det har förorsakat.



En sådan torka efter midsommar skulle väl inte vara så olycksbringande i 
andra trakter som i Värmland. Men där hade våren kommit sent. Gräset var 
inte långt hunnet och kunde aldrig växa ut. Rågen blev utan näring, just 
när den skulle samla mat i axen. Vårsäden, av vilken det mesta brödet 
bakades då för tiden, bar tunna små vippor på kvartershöga strån. De sent 
sådda rovorna kunde aldrig gro, inte en gång potatisen mäktade suga näring 
ur denna förstenade jord.



Under sådana år börja de ängslas borta i skogshyddorna, och från bergen 
stiger skräcken ner till det lugnare folket på slättbygden.



-Det är någon, som Guds hand söker, säger folket.



Och envar slår sig för sitt bröst och säger:



-Ar det mig? O moder, o natur, är det mig? Är det av fasa för mig, som 
regnet håller sig fjärran? Är det i vrede mot mig, som den stränga 
jorden förtorkas och hårdnar? Och detta eviga solsken, strömmar det i 
sin blidhet varje dag från en molnfri himmel för att hopa de glödande 
kolen på mitt huvud? Eller om det inte är mig, vem är det. som Guds hand 
söker?



Medan rågkornen förtvina i de små axen, medan potatisen inte kan samla 
näring ur jorden, medan boskapen med röda ögon och flämtande av hetta 
tränger ihop sig kring de sinande källorna, medan ångesten för framtiden 
sammanpressar hjärtat, går underligt tal genom nejden.



-Sådan hemsökelse sker inte utan orsak, säger folket. Vem är det, som Guds 
hand söker?



Det var en söndag i augusti. Gudstjänsten var slut. Folket vandrade 
flockvis fram på de solheta vägarna. Runtomkring sig såg det förbrända 
skogar och förstörda skördar. Rågen var satt på skyl, men den stod gles 
med tunna kärvar. De, som hade haft bråtar att bränna, hade haft ett gott 
och lätt arbete detta år, men så hade det ock mången gång gått så, att de 
hade satt eld på den torra skogen. Och vad skogsbranden hade skonat, hade 
insekterna tagit. Tallskogen hade fällt barren och stod bar som en lövskog 
om hösten, björkarnas blad hängde sönderflisade med bara nerver och 
förstörda bladskivor.



De tungsinta flockarna saknade inte samtalsämnen. Mången fanns där, som 
kunde berätta om hur svårt det hade varit under nödåren adertonhundraåtta 
och nio och under den kalla vintern adertonhundratolv, då sparvarna fröso 
ihjäl. Hungersnöden var dem inte främmande, de hade nog mött dess bistra 
anlete förr. De visste hur man beredde barken till bröd och hur korna 
kunde vänjas att äta mossa.



Det var en kvinna, som hade gjort försök med ett nytt slags bröd av lingon 
och kornmjöl. Hon hade prov därav med sig och lät folk smaka. Hon var 
stolt över uppfinningen.



Men över dem alla svävade samma fråga, den stirrade ur alla ögon, viskades 
på alla läppar:



-Vem är det, o Herre, som din hand söker?



-Du stränghetens Gud, vem har nekat dig offer av böner och goda gärningar, 
eftersom du tar ifrån oss vårt fattiga bröd?



En man i de dystra flockar, som hade dragit väster ut över Sundsbron 
och strävat uppför Broby backar, stannade ett ögonblick framför vägen, som 
ledde till den snåle Brobyprästens boställe. Han tog upp en torr sticka 
från marken och kastade den in på prästgårdsvägen.



-Torra som den stickan har de böner varit, som han har gett Vår Herre, 
sade mannen



Den, som gick honom närmast, stannade också. Han tog upp en torr kvist och 
kastade den dit, där stickan hade fallit.



-Detta är rätt offer åt den prästen, sade han.



Den tredje i flocken följde givet föredöme.



-Som torkan har han varit. Stickor och strå är allt, vad han har låtit oss 
behålla.



Den fjärde sade:



-Vi ger honom igen vad han har givit oss.



Och den femte:



-Till en evig skam kastar jag detta till honom. Må han förtorka och 
förtvina, som den här kvisten har förtorkat!



-Torrt foder åt torkprästen, sade den sjätte.



Folk, som kom efter, såg vad de gjorde och hörde vad de sade. Nu fingo de 
många svar på sitt långa frågande.



-Ge honom vad honom tillkommer! Han har dragit torkan över oss, hette det 
bland hoparna.



Och envar stannade, envar sade sitt ord och kastade sin gren, innan han 
drog vidare.



I vinkeln mellan vägarna låg snart en hög av stickor och strå, skamhögen 
över Brobyprästen.



Det var folkets hela hämnd. Ingen lyfte sin hand mot prästen eller sade 
ett ont ord till honom själv. Förtvivlade hjärtan avlastade en del av sin 
börda med att kasta en torr kvist på denna hög. De togo inte själva hämnd. 
De utmärkte bara den skyldige inför vedergällningens Gud.



-Om vi inte har dyrkat dig rätt, se, det är den mannens fel. Var 
barmhärtig, Herre, och låt honom ensam lida! Vi märker honom med skam och 
vanära. Vi är inte ett med honom.



Det blev helt hastigt bruk, att envar, som gick förbi prästgården, kastade 
en torr kvist på skamhögen. "Må Gud och människor se det!" tänkte envar 
vandrare. "Också jag föraktar honom, som har dragit över oss Guds vrede."

Den gamle girige lade snart märke till högen i vägkanten. Han lät 
föra bort den. Somliga sade, att han eldade sin köksspis med den. Nästa 
dag hade där på samma ställe samlat sig en ny hög, och så snart han lät 
föra bort denna, blev en ny uppkastad.



De torra kvistarna lågo där och talade:



-Skam, skam över Brobyprästen!



Det var heta, torra rötmånadsdagar. Tung av rök, mättad av brandos, låg 
luften över nejden, lik den tryckande förtvivlan att inandas. Tankarna 
blevo yra i upphettade hjärnor. Prästen i Broby hade blivit till torkans 
demon. Det tycktes bönderna, som om den gamle girige satt och vaktade 
himmelens källor.



Snart blev folkets mening klar för Brobyprästen. Han förstod, att det 
utmärkte honom som olyckans upphov. Det var i vrede över honom, som Gud 
lät jorden försmäkta. Skeppsfolket, som led nöd på det villande havet, 
hade kastat lott. Han var mannen, som skulle över bord. Han försökte 
skratta åt dem och deras kvistar, men när detta hade fortfarit en vecka, 
skrattade han inte mer. Å, sådan barnslighet! Vad kunna dessa torra 
stickor skada honom? Han förstod, att årslångt hat sökte tillfälle att ge 
sig luft. Vad mer! Han var inte van vid kärlek.



Av sådant blev han inte mildare. Han hade kanske önskat bättra sig, efter 
sedan den gamla fröken hade besökt honom. Nu kunde han inte. Han ville 
inte tvingas till bättring.



Men så småningom blev den där högen honom övermäktig. Han måste ständigt 
tänka på den, och den mening, som alla hyste, slog rot också hos honom. 
Det var det förfärligaste vittnesmål, detta kastande av de torra 
kvistarna. Han gav akt på denna hög, räknade de grenar, som hade kommit 
till för var dag. Tanken på den bredde ut sig och inkräktade alla andra 
tankar. Den högen förstörde honom.



För var dag måste han alltmer ge folket rätt. Han förföll och blev 
utgammal på ett par veckor. Han fick samvetskval och krämpor. Men det var, 
som om alltsammans skulle haka sig fast vid denna hög. Det var, som om 
samvetskvalen skulle ha tystnat och ålderns tyngd åter vikit ifrån honom, 
om bara högen hade upphört att växa.

Slutligen satt han där hela dagarna och vaktade. Men folket var 
obarmhärtigt, om nätterna blevo alltid några nya kvistar ditkastade.



En dag kommer Gösta Berling resande vägen fram. Brobyprästen sitter vid 
vägkanten, gammal och förfallen. Han sitter och plockar på de torra 
stickorna och lägger dem samman i rader och högar, lekande med dem, som om 
han har blivit barn på nytt. Gösta blir bedrövad över hans elände.



-Vad gör pastorn? säger han och hoppar raskt ur åkdonet.



-Å, jag sitter här och plockar. Jag gör just ingenting.



-Pastorn skulle gå hem och inte sitta här i vägdammet.



-Det är nog bäst, att jag sitter här i alla fall.



Då slår Gösta Berling sig ner bredvid honom.



-Det är inte så lätt att vara präst, säger han om en stund.



-Det går väl an här nere, där det finns människor, svarar prästen. Det är 
värre där uppe.



Gösta förstår nog vad han menar. Han känner till dessa församlingar i 
norra Värmland, där det stundom inte ens finns ett hoställe åt prästen, de 
stora skogssocknarna, där finnarna bo i rökstugor, de fattiga trakterna 
med ett par människor på milen, där prästen är socknens ende herreman. 
Brobyprästen hade varit i en sådan socken i över tjugu år.



-Det är dit vi skickas, när vi är unga, säger Gösta. Det är omöjligt att 
stå ut med livet där. Och så blir man förstörd för all framtid. Det är 
många, som har gått under där uppe.



-Det är det, säger Brobyprästen. Ensamheten fördärvar en.



-Man kommer, säger Gösta, ivrig och eldig, talar och förmanar och tänker, 
att allt ska bli bra, att folket snart ska gå på bättre vägar.



-Just så, ja.



-Men snart märker man, att ord inte hjälper. Fattigdomen står i vägen. 
Fattigdomen hindrar all bättring.



-Fattigdomen, upprepar prästen. Fattigdomen har förstört mitt liv.



-Den unge prästen kommer dit upp, förklarar Gösta, fattig som alla andra. 
Han säger till drinkaren: "Låt bli att supa!"

-Då svarar drinkaren, infaller prästen: "Ge mig 
då det, som är bättre än brännvin! Brännvinet är päls om vintern, svalka 
om sommaren. Brännvinet är en varm stuga och en mjuk bädd. Ge mig detta, 
och jag ska inte supa mer!"



-Och så, återtar Gösta, säger prästen till tjuven: "Du ska icke stjäla", 
och till den elake: "Du ska icke slå din hustru", och till den 
vidskeplige: "Du ska tro på Gud och inte på djävulen och trollen." Men då 
svarar tjuven: "Ge mig bröd!" och den elake säger: "Gör oss rika, och vi 
ska inte tvista!" och den vidskeplige: "Lär mig bättre!" Men vem kan 
hjälpa dem utan pengar?



-Det är sant, sant vartenda ord! utbrister den gamle. På Gud trodde de, 
men än mer på djävulen, mest dock på trollen i bergen och tomten på logen. 
All grödan förstördes i brännvinspannan. Ingen kunde se något slut på 
eländet. I de flesta av de gråa stugorna rådde nöd. Dold sorg gjorde 
kvinnornas tunga bitter. Vantrevnad drev mannen ut till dryckenskap. Åkrar 
och boskap kunde de inte sköta. De fruktade herremannen och gjorde narr av 
prästen. Vad skulle man göra med dem? Vad jag sa dem från predikstolen, 
förstod de inte. Vad jag ville lära dem, trodde de inte. Och ingen att 
rådgöra med, ingen, som kunde hjälpa mig att hålla modet uppe!



-De finns, som har uthärdat, säger Gösta. Guds nåd har varit så stor över 
somliga, att de inte har vänt åter från ett sådant liv som brutna män. 
Deras krafter har räckt till, de har uthärdat ensamheten, fattigdomen, 
hopplösheten. De har gjort det lilla goda de kunde och inte förtvivlat. 
Sådana män har alltid funnits och finns än. Jag vill hälsa dem som 
hjältar. Jag vill ära dem, så länge jag lever. Jag hade inte kunnat 
uthärda.



-Jag kunde inte, tillfogar prästen.



-Prästen där uppe tänker, säger Gösta eftersinnande, att han vill bli en 
rik man, en övermåttan rik man. Ingen fattig kan bekämpa det onda. Och så 
börjar han samla.



-Om han inte samlade, skulle han dricka, svarar den gamle, han ser så 
mycket elände.



-Eller bli slö och lat och förlora all kraft. Det är farligt att komma dit 
upp för den, som inte är född där.

-Han måste göra sig hård för att samla. Han låtsar först, sedan blir 
det en vana.



-Han måste vara hård både mot sig själv och andra, fortsätter Gösta. Det 
är svårt att samla. Han måste tåla hat och förakt, han måste frysa och 
svälta och förhärda sitt hjärta. Det är nästan, som om han glömde varför 
han började spara.



Brobyprästen ser skyggt på honom. Han undrar om Gösta sitter där och gör 
narr av honom. Men Gösta är bara iver och allvar. Det är, som om han 
talade sin egen sak.



-Det har gått så med mig, säger den gamle stilla.



-Men Gud skyddar honom, infaller Gösta. Han uppväcker hos honom hans 
ungdoms tankar, när han har samlat nog. Han ger prästen ett tecken, när 
Guds folk behöver honom.



-Men om prästen inte lyder tecknet, Gösta Berling?



-Han kan inte motstå det, säger Gösta och småler glatt. Han lockas så 
ljuvligt av tanken på de varma hyddorna, som han ska hjälpa de fattiga att 
bygga.



I'rästen ser ner på de små byggnader, som han har suttit och uppfört av 
skamhögens stickor. Ju längre han talar med Gösta, dess mer blir han 
övertygad om att denne har rätt. Han hade alltid haft denna tanke på att 
göra gott en gång, när han hade fått nog. Han hakar sig fast vid detta. 
Naturligtvis hade han haft denna tanke.



-Varför bygger han då aldrig upp hyddorna? frågar han skyggt.



-Han blygs. Mången kunde tro, att han av fruktan för folket gjorde vad han 
alltid hade ämnat göra.



-Han kan inte tåla att bli tvingad, så är det.



-Han kan dock hjälpa i lönndom. Det behövs mycken hjälp i år. Han kan 
skaffa sig någon, som delar ut hans gåvor. Jag förstår meningen med 
alltsammans! utbrister Gösta, och hans ögon stråla. I år ska tusenden få 
sitt bröd av den, som de överhöljer med förbannelser.



-Så ska det bli, Gösta.



Det kom ett rus över dessa två, som så litet hade kunnat fylla det kall, 
som de hade valt sig. Deras ynglingaålders lust att tjäna Gud och 
människor var över dem. De frossade i de välgärningar de skulle 
utföra. Gösta skulle bli prästens hjälpare.



-Vi ska skaffa bröd nu för det första, säger prästen.



-Vi ska skaffa skollärare. Vi ska lära folket att sköta åkern och vårda 
kreaturen.



-Vi ska bygga väg och bryta ny bygd.



-Vi ska bygga slussar nere vid Bergs forsar, så att det blir öppen väg 
mellan Löven och Vänern.



-All den rikedom, som finns i skogen, ska bli till dubbel välsignelse, när 
vägen är öppnad till havet.



-Ert huvud ska tyngas av välsignelser! utbrister Gösta.



Prästen ser upp. De läsa i varandras ögon samma lågande hänförelse.



Men i detsamma dras bådas blickar till skamhögen.



-Gösta, säger den gamle, allt detta behövde en frisk mans krafter, men jag 
håller på att dö. Du ser vad som dödar mig.



-Skaffa bort den!



-Hur, Gösta Berling?



Gösta träder tätt intill honom och ser honom skarpt in i ögonen.



-Bed Gud om regn! säger han. Pastorn ska predika nästa söndag. Bed då Gud 
om regn!



Den gamle prästen sjunker ihop av förfäran.



-Om detta är allvar, om pastorn inte är den, som har dragit torkan över 
landet, om pastorn har velat tjäna den Högste med sin hårdhet, så bed Gud 
om regn! Det ska bli tecknet. Därav ska vi veta om Gud vill vad vi vill.



När Gösta åter reste utför Broby backar, förvånades han över sig själv och 
den hänförelse, som hade gripit honom. Men detta kunde dock bli ett skönt 
liv. Ja, men inte för honom. Där uppe ville de inte veta av hans tjänster.



I Broby kyrka var predikan avslutad, och de vanliga bönerna voro lästa. 
Komministern var just färdig att stiga nerför trappan från predikstolen. 
Men han tvekade. Slutligen föll han på knä där uppe och bad om regn.

Han bad, som en förtvivlad människa ber, med få ord utan egentligt 
sammanhang.



-Om det är min synd, som har framkallat din vrede, straffa blott mig! Om 
det finns barmhärtighet hos dig, du nådens Gud, låt det regna! Tag från 
mig skammen! Låt det regna på min bön! Låt det falla regn på den fattiges 
åker! Giv ditt folk bröd!



Dagen var het, olidligt kvalm rådde. Församlingen hade suttit som i dvala, 
men vid dessa brutna ljud, denna hesa förtvivlan vaknade envar.



-Om det ännu finns en väg till upprättelse för mig, giv regn . . .



Prästen tystnade. Dörrarna stodo öppna. Nu kom en häftig vindstöt rusande. 
Den for fram efter marken, virvlade upp mot kyrkan och sände dit in en 
dammsky, full av stickor och strå. Prästen kunde inte fortfara. Han 
vacklade ner från predikstolen.



Människorna ryste. Skulle detta vara ett svar?



Men vindstöten var blott åskvädrets förelöpare. Det kom dragande fram med 
en hastighet utan like. När psalmen var sjungen och prästen stod vid 
altaret, ljungade redan blixtarna och åskan brakade lös, förtagande ljudet 
av hans ord. När klockaren spelade upp utgångspsalmen, smattrade redan de 
första regndropparna mot de gröna fönsterrutorna, och människorna stormade 
alla ut för att se på regnet. Men de nöjde sig inte med att se. Somliga 
gräto, andra skrattade, under det de läto det strida åskregnet strömma ner 
över sig. Ack, vad deras nöd hade varit stor! Vad de hade varit olyckliga! 
Men Gud är god. Gud låter regn falla. Vilken glädje, vilken glädje!



Brobyprästen var den ende, som inte kom ut i regnet. Han låg knäböjd 
framme vid altaret och reste sig inte. Glädjen var för häftig för honom. 
Han dog av fröjd.



32 Trettionde kapitlet Barnets mor.



Barnet föddes i en bondstuga öster om Klarälven. Barnets mor hade kommit 
dit och sökt tjänst en dag i början av juni. Det hade gått henne illa, 
hade hon sagt till husbondfolket, och hennes mor hade sedan varit så hård 
mot henne, att hon måste rymma hemifrån. Hon kallade sig Elisabet 
Karlsdotter, men hon ville inte säga varifrån hon var, ty då skulle de 
kanske tala om för hennes föräldrar, att hon var där, och om de funne 
henne, bleve hon plågad till döds, det visste hon. Hon begärde ingen lön, 
bara mat och tak över huvudet. Hon kunde arbeta, väva eller spinna eller 
sköta korna, vad de ville. Om de önskade det, kunde hon också betala för 
sig.



Hon hade varit slug nog att komma till gården barfota, med skorna under 
armen, hon hade grova händer, hon talade landets tungomål, och hon bar en 
bondkvinnas kläder. Hon blev trodd.



Husbonden tyckte, att hon såg klen ut, och räknade inte. mycket på hennes 
arbetsduglighet. Men någonstans skulle väl den stackaren vara. Och så fick 
hon stanna.



Det var något hos henne, som gjorde, att alla på gården voro vänliga mot 
henne. Hon hade kommit till ett gott ställe. Människorna voro allvarliga 
och tystlåtna. Husmodern tyckte om henne, alltsedan hon upptäckte, att hon 
kunde väva dräll. De lånade en drällvävstol i prostgården, och barnets mor 
hade suttit vid vävstolen hela sommaren.



Det föll ingen in, att hon behövde sparas. Hon fick arbeta som en 
bondkvinna hela tiden Hon tyckte också själv bäst om att arbeta. Hon var 
inte olycklig vidare. Livet bland bönderna behagade henne, fastän hon 
måste undvara alla invanda bekvämligheter. Men allt togs enkelt och lugnt 
där. Allas tankar vände sig kring arbetet, och dagarna gingo så jämna och 
enformiga, att man tog vilse om dag och trodde sig vara mitt i veckan, när 
söndagen kom.

En dag i slutet av augusti hade dct varit brådska med havresk(irden, 
och barnets mor hade gått ut med de andra för att binda på åkern. Då hade 
hon överansträngt sig, och barnet hade blivit fött, men för tidigt. Hon 
hade väntat det i oktober.



Nu stod husmodern med barnet i storstugan för att värma det vid elden, ty 
den stackaren frös mitt i augustivärmen. Barnets mor låg i kammaren 
innanför och lyssnade till vad man sade om den lille. Hon kunde föreställa 
sig huru drängar och pigor stego fram och betraktade honom.



-En sådan liten stackare! sade de då alltid, och sedan kom det ständigt 
och ofelbart:



-Stackare dig, som inte har någon far!



De klagade just intc över barnets skrik. De voro på visst sätt övertygade 
om att barn måste skrika, och, allt rätt betänkt, var barnet duktigt för 
sin ålder. Om det bara hade haft en far, skulle allt ha varit gott och 
väl, tycktes det.



Modern låg och hörde på och undrade. Saken tycktes henne med ens otroligt 
viktig. Hur skulle han komma igenom livet, den lille stackaren?



Hon hade gjort upp sina planer förut. Hon skulle stanna i bondgården 
första året. Sedan skulle hon hyra sig en kammare och förtjäna sitt bröd 
vid vävstolen. Hon ämnade själv förtjäna nog för att föda och kläda 
barnet. Hennes man kunde få fortfara att tro, att hon vore honom ovärdig. 
Hon hade tänkt, att barnet måhända skulle bli en bättre människa genom att 
uppfostras av henne ensam, ån om en dum och högfärdig far skulle handleda 
det.



Men nu, sedan barnet var fött, kunde hon inte se saken så. Nu tyckte hon, 
att hon hade varit självisk.



-Barnet måste ha en far, sade hon till sig själv.



Om inte den lille hade varit en så ömklig stackare, om han hade kunnat äta 
och sova som andra barn, om inte huvudet ständigt hade sjunkit ner åt ena 
axeln, och om han inte varit så nära att dö, när krampanfallen kommo, 
skulle inte frågan ha haft en så omätlig vikt.



Det var inte lätt att bestämma sig, och bestämma sig måste hon göra 
genast. Barnet var tre dagar gammalt, och bönderna i Värmland dröja sällan 
längre med att föra sina barn till dopet.

Under vad namn skulle nu den lille skrivas in i kyrkboken, och vad 
skulle prästen vilja veta om barnets mor? Det var väl en oförrätt mot 
barnet att låta skriva in det som faderlöst. Om det nu bleve en svag och 
sjuklig man av detta barnet, hur kunde hon då stå till svars med att 
beröva det fördelarna av börd och rikedom?



Barnets mor hade nog märkt, att det brukar vara stor glädje och 
uppståndelse, när ett barn kommer till världen. Nu syntes det henne, att 
det måste vara tungt att leva för denne lille, som alla ömkade. Hon ville 
se honom sova på siden och spetsar, såsom det höves en greveson. Hon ville 
se honom omgiven av glädje och stolthet.



Barnets mor började också tycka, att hon begick en alltför stor oförrätt 
mot dess far. Hade hon rätt att behålla det för sig ensam? Det kunde hon 
inte ha. Ett sådant där dyrbart litet ting, vars värde inte står i 
människomakt att uppskatta, skulle hon ta det för egen del? Det vore väl 
inte rättrådigt handlat.



Men hon ville inte gärna tillbaka till sin man. Hon fruktade, att det 
skulle bli hennes död. Men den lille var i större fara än hon. Han kunde 
dö i varje stund, och han var inte döpt.



Det, som hade drivit henne hemifrån, den svåra synd, som hade bott i 
hennes hjärta, var borta. Hon kände nu helt visst ingen kärlek för någon 
annan än den lille. Det var inte någon för tung plikt att försöka skaffa 
honom hans rätta plats i livet.



Barnets mor lät kalla husbonden och husmodern och sade dem allt. Mannen 
reste till Borg för att säga greve Dohna, att hans grevinna levde och att 
ett barn fanns.



Bonden kom hem sent på kvällen. Han hade inte råkat greven, ty denne var 
bortrest, men han hade varit hos komministern i Svartsjö och talat med 
honom om saken.



Sålunda fick grevinnan veta, att hennes äktenskap var förklarat ogiltigt 
och att hon inte mer hade någon man.



Komministern skrev ett vänligt brev till henne och erbjöd henne ett hem i 
sitt hus.



Ett brev från hennes egen far till greve Henrik, vilket måtte ha anlänt 
till Borg ett par dagar efter hennes flykt, sändes henne också. Det var 
väl just detta brev, vari den gamle hade hett greven påskynda 
legaliseringen, som hade anvisat greven det lättaste sättet att bli sin 
hustru kvitt.



Man kan tänka sig, att barnets mor greps av vrede ännu mer ån av sorg, när 
hon hörde bondens berättelse.



Hela natten vek sömnen från hennes läger. "Barnet måste ha en far", tänkte 
hon om och om igen.



Nästa morgon måste bonden för hennes räkning fara till Ekeby och hämta 
Gösta Berling.



Gösta gjorde den tystlåtne mannen många frågor, men fick ingenting veta. 
Ja, grevinnan hade varit i hans hus hela sommaren. Hon hade varit frisk 
och arbetat. Nu var ett barn fött. Barnet var klent, men modern skulle 
snart vara frisk igen.



Gösta frågade om grevinnan visste, att äktenskapet hade blivit upplöst.



Ja, hon visste det nu. Hon hade fått veta det i går.



Och så länge färden varade, hade Gösta ömsom feber och frossa.



Vad ville hon honom? Varför skickade hon efter honom?



Han tänkte på sommarlivet där uppe vid Lövens strand. Med skämt och lek 
och lustpartier hade de låtit dagarna gå, och under tiden hade hon arbetat 
och lidit.



Aldrig hade han tänkt sig möjligheten att få återse henne. Ack, om han 
ändå hade vågat hoppas! Han skulle då ha trätt fram inför henne som en 
bättre man. Vad hade han nu att skåda tillbaka på annat än de vanliga 
dårskaperna?



Vid åttatiden på kvällen var han framme och fördes genast in till barnets 
mor. Det var skumt i rummet. Han kunde knappast se henne där hon låg. 
Husmodern och husbonden kommo också in.



Nu må man veta, att hon, vars vita ansikte lyste emot honom ur skymningen, 
alltjämt var det högsta och renaste han visste, den skönaste själ, som 
hade iklätt sig jordiskt stoft. När han nu åter erfor välsignelsen av 
hennes närvaro, hade han velat kasta sig ner på knä och tacka henne för 
att hon ånyo uppenbarade sig för honom, men han var så överväldigad av 
rörelse, att han ingenting kunde säga eller göra.



-Kära grevinna Elisabet! utropade han blott.



-God afton, Gösta!

Hon räckte honom sin hand, som åter tycktes ha 
blivit mjuk och genomskinlig. Hon låg tyst, medan han kämpade med sin 
rörelse.



Barnets mor skakades inte av några häftigt uppstormande känslor, när hon 
såg Gösta. Det förvånade henne bara, att han tycktes fästa mesta vikten 
vid henne, när han väl borde begripa, att det nu endast gällde barnet.



-Gösta, sade hon milt, du måste nu hjälpa mig, såsom du en gång lovade. Du 
vet, att min man har övergivit mig, så att mitt barn inte har någon far.



-Ja, grevinna, men detta måste ju kunna ändras. Nu, när det finns ett 
barn, kan man helt visst tvinga greven att legalisera äktenskapet. Var 
viss på att jag ska hjälpa grevinnan!



Grevinnan smålog.



-Tror du, att jag vill tvinga mig på greve Dohna?



Blodet rusade upp i Göstas huvud. Vad önskade hon då? Vad begärde hon av 
honom?



-Kom hit, Gösta! sade hon och räckte åter ut handen. Du får inte bli ond 
på mig för vad jag nu säger, men jag tänkte, att du, som är, som är ...



-En avsatt präst, en dryckeskämpe, en kavaljer, Ebba Dohnas mördare, jag 
kan hela meritlistan ...



-Är du redan ond, Gösta?



-Jag ville helst, att grevinnan inte sa något mer.



Men barnets mor fortsatte:



-Det är mången, Gösta, som skulle ha velat bli din hustru för kärleks 
skull, men det är inte så med mig. Om jag älskade dig, skulle jag inte 
våga tala så, som jag nu talar. För min egen del skulle jag inte vilja be 
om sådant, Gösta, men, ser du, för barnets skull kan jag göra det. Du 
förstår säkert redan vad jag ämnar be dig om. Det är nog en stor 
förnedring för dig, eftersom jag är en ogift kvinna, som har ett barn. Jag 
tänkte inte på att du skulle vilja göra det, därför att du är sämre än 
andra, fast jo! jag tänkte också på det. Men mest tänkte jag på att du 
kunde vilja göra det, därför att du är god, Gösta, därför att du är en 
hjälte och kan uppoffra dig. Men det är kanske för mycket begärt. Sådant 
är måhända omöjligt för en man. Om du föraktar mig för mycket, om det är 
dig för motbjudande att nämnas som far för en annans barn, så säg 
det bara! Jag ska inte bli ond. Jag förstår nog, att detta är för mycket 
begärt, men barnet är så sjukt, Gösta. Det är så grymt, att man vid hans 
dop inte ska kunna nämna namnet på hans mors man.



Han, som hörde på henne, erfor samma känsla, som när han den där vårdagen 
måste sätta henne i land och överlämna henne åt sitt öde. Nu måste han 
hjälpa henne att förstöra hennes framtid, hela hennes framtid. Han, som 
älskade henne, måste göra det.



-Jag gör allt, vad grevinnan vill, sade han.



Nästa dag talade han med prosten i Bro, ty Bro är moderförsamling till 
Svartsjö, och där måste lysningar uttagas.



Den gode gamle prosten blev rörd över hans historia och lovade att ta allt 
ansvaret för giftoman och dylikt på sig.



-Ja, sade han, du måste hjälpa henne, Gösta, det måste du. Hon kunde bli 
vansinnig eljest. Hon tror sig ha skadat barnet därmed, att hon har 
berövat det dess ställning i livet. Hon har ett ytterst ömtåligt samvete, 
den kvinnan.



-Men jag vet, att jag ska göra henne olycklig, utbrast Gösta.



-Det får du sannerligen inte göra, Gösta. Du får bli en sansad man nu, med 
hustru och barn att sörja för.



Emellertid skulle prosten fara ner till Svartsjö och tala med både 
komministern och lagmannen. Slutet på allt blev, att nästa söndag, den 
första september, lysning avkunnades i Svartsjö mellan Gösta Berling och 
Elisabet von Thurn.



Sedan blev barnets mor med den största försiktighet förd till Ekeby, och 
där döptes barnet.



Prosten talade då med henne och sade henne, att hon ännu kunde återta sitt 
beslut att gifta sig med en sådan man som Gösta Berling. Hon borde ju 
skriva till sin far först.



-Jag kan inte ångra mig, sade hon. Tänk, om mitt barn skulle dö, innan det 
har fått en far!



När tredje lysningsdagen kom, hade barnets mor redan flera dagar varit 
frisk och uppe. På eftermiddagen kom prosten till Ekeby och vigde henne 
vid Gösta Berling. Men det var ingen, som tänkte på att detta var ett 
bröllop. Inga gäster voro bjudna. Man skaffade blott barnet en far, 
ingenting annat.



Barnets mor strålade i en stilla glädje, som om hon hade nått ett 
stort mål i livet. Brudgummen var bedrövad. Han tänkte på hur hon kastade 
bort sin framtid i ett äktenskap med honom. Han märkte med förfäran hur 
han egentligen knappast fanns till för henne. Alla hennes tankar voro hos 
barnet.



Ett par dagar efteråt hade fadern och modern sorg. Barnet hade dött under 
ett krampanfall.



Det föreföll mången, som om barnets mor inte sörjde så häftigt och så 
djupt, som man hade väntat. Det låg en glans av triumf över henne. Det 
var, som om hon jublade över att hon hade fått kasta bort hela sin framtid 
för barnets skull. När den lille kom upp till änglarna, skulle han dock 
minnas, att han på jorden hade haft en mor, som hade älskat honom.



Allt detta försiggick stilla och obemärkt. När det lystes för Gösta 
Berling och Elisabet von Thurn nere i Svartsjö, visste de flesta inte ens 
vem bruden var. Prästerna och herrskaperna, som nog kände till saken, 
talade föga om den. Det var, som om de hade fruktat, att någon, som hade 
förlorat tron på samvetets makt, skulle illa uttyda den unga kvinnans 
handlingssätt. Man var så rädd, så rädd för att någon skulle komma och 
säga: "Se där, det var ändå så, att hon inte hade kunnat övervinna sin 
kärlek till Gösta! Nu har hon gift sig med honom under en skenfager 
förevändning." Ack, de gamla voro alltjämt så rädda om den unga kvinnan. 
Aldrig kunde de tåla, att man om henne sade något ont. De ville knappast 
medge, att hon hade syndat. De ville inte se, att någon skuld fläckade 
denna själ, som var så rädd för det onda.



En annan stor händelse inträffade just då, som också gjorde, att Göstas 
giftermål blev föga omtalat.



Det hande sig, att major Samzelius träffades av en olycka. Elan hade 
blivit allt mer och mer underlig och människoskygg. Han satt helst ensam 
och betraktade sina björnar.



Farlig var han också, ty han hade ständigt sin laddade bössa på sig och 
avlossade den gång på gång utan att ge alltför noga akt på vart han 
siktade. En dag blev han biten av en tam björn, som han hade skjutit på 
utan att vilja det. Det sårade djuret störtade sig på honom, där han 
stod tätt utanför gallret, och lyckades ge honom ett väldigt bett i armen. 
Djuret bröt sig därpå ut och löpte till skogs.



Majoren blev sängliggande och dog av detta sår, men inte förrän strax före 
jul. Hade majorskan vetat om, att han låg sjuk, hade hon kunnat återta 
väldet över Ekeby. Men kavaljererna visste nog, att hon inte skulle komma, 
förrän deras år var ute.



33 Trettioförsta kapitlet Amor vincit omnia.



Under läktartrappan i Svartsjö kyrka finns ett skräprum, fyllt av 
dödgrävarnas utslitna spadar, av sönderbrutna kyrkbänkar, av förkastade 
bleckskyltar och annat skräp.



Där inne, där dammet ligger tjockt och liksom gömmer den för varje 
mänskligt öga, står en kista, inlagd med pärlemor i den rikaste mosaik. 
Skrapar man dammet av den, så tycks den lysa och glittra som en bergvägg i 
en saga. Kistan är låst, och nyckeln finns i gott förvar, användas får den 
inte. Ingen dödlig får kasta en blick i kistan. Ingen vet vad som finns i 
den. Först när adertonhundratalet har nått sitt slut, får nyckeln sättas i 
låset, locket lyftas, och de skatter, som det har vaktat, skådas av 
människor.



Så har den förordnat, som har ägt kistan.



På lockets mässingsplåt står en inskrift: Labor vincit omnia." Men en 
annan inskrift skulle passa den bättre. "Amor vincit omnia", borde det 
stå. Även den gamla kistan i skräprummet under läktartrappan är ett 
vittnesbörd om kärlekens allmakt.



O Eros, allhärskande gud!



Du, o kärlek, är den förvisso evige. Gamla äro människorna på jorden, men 
du har följt dem genom tiderna.



Var äro österns gudar, de starka hjältar, som förde blixten som vapen, de, 
som på de heliga flodernas stränder togo offer av honung och mjölk? Döda 
äro de. Död är Bel, den starke krigaren, och Thot, den hökhuvade kämpen. 
Döda äro de härliga, som vilade på Olympens molnbäddar, så ock de 
bragdrika, som bodde i det muromgärdade Valhall. Alla de gamlas gudar äro 
döda utom Eros, Eros, den allhärskande.



Hans verk är allt, vad du ser. Han uppehåller släktena. Märk honom 
överallt! Var kan du gå, där du inte finner spåret efter den naknes fot? 
Vad har ditt öra förnummit, där inte hans vingars susning har varit 
grundtonen? Han bor i människors hjärtan och i det slumrande 
frökornet. Märk med bävan hans närvaro i de döda tingen!



Vad finns, som inte längtar och lockas? Vad finns, som undgår hans välde? 
Alla hämndens gudar ska falla, alla styrkans och våldets makter. Du, o 
kärlek, är den förvisso evige.



Den gamle farbror Eberhard sitter vid sin skrivpulpet, en härlig möbel med 
hundra lådor, med marmorskiva och beslag av mörknad mässing. Han arbetar 
med iver och flit, ensam uppe i kavaljersflygeln.



O, Eberhard, varför svärmar inte du kring skog och mark under den 
försvinnande sommarens sista dagar såsom de andra kavaljererna? Ingen, det 
vet du, dyrkar ostraffat vishetsgudinnan. Böjd är din rygg vid några och 
sextio år, håret, som skyler din hjässa, är inte ditt eget, rynkorna 
trängas i din panna, som välver sig över insjunkna ögonhålor, och ålderns 
förfall avtecknas i de tusen rynkorna kring din tomma mun.



O, Eberhard, varför svärmar inte du kring skog och mark? Döden skiljer dig 
blott dess förr vid din skrivpulpet, därför att du inte lät livet locka 
dig därifrån.



Farbror Eberhard stryker ett tjockt bläckstreck under sin sista rad. Ur 
pulpetens otaliga lådor drar han fram gulnade, fullklottrade luntor, alla 
de olika delarna av hans stora verk, detta verk, som ska bära Eberhard 
Berggrens namn genom tiderna. Men just när han har staplat lunta på lunta 
och stirrar på dem i tyst förtjusning, öppnas dörren, och in träder den 
unga grevinnan.



Där är hon, de gamla herrarnas unga härskarinna! Hon, som de tjäna och 
dyrka mer, än farföräldrarna tjäna och dyrka den första sonsonen. Där är 
hon, som de ha funnit i fattigdom och sjukdom och nu ha skänkt all 
världens härlighet, liksom sagans kung gjorde med den fattiga sköna, som 
han hittade i skogen Det är för henne, som nu valthorn och fioler ljuda på 
Ekeby Det är för henne allt rör sig, andas, arbetar på den stora gården.

Hon är frisk nu, om än alltjämt mycket svag. Ensamheten i det stora 
huset synes henne lång, och eftersom hon vet, att kavaljererna äro borta, 
vill hon se hur det ser ut uppe i kavaljersflygeln, detta beryktade rum.



Så kommer hon då sakta in och blickar uppåt de rappade väggarna och de 
gulrutiga sängomhängena, men hon blir förlägen, när hon märker, att rummet 
inte är tomt.



Farbror Eberhard går högtidligt emot henne och för henne fram till den 
stora högen av skrivet papper.



-Se, grevinna! säger han. Nu är mitt arbete färdigt. Nu ska det, som jag 
har skrivit, ut i världen. Nu ska stora ting ske.



-Vad är det, som ska ske, farbror Eberhard?



-Å, grevinna, det ska fara ner som en blixt, en blixt, som upplyser och 
dödar. Alltsedan Moses drog fram honom ur Sinais åskmoln och satte honom 
på nådens stol i vandringstemplets innersta, alltsedan har han suttit 
trygg, den gamle Jehova, men nu får människorna se vad han är, inbillning, 
tomhet, dunst, vår egen hjärnas dödfödda foster. Han ska sjunka till 
intet, sade gubben och lade sin skrynkliga hand på lunthögen. Här står 
det, och när mänskor får läsa detta, måste de tro. De ska fara upp och se 
sin egen dumhet, de ska begagna korsen till vedbrand, kyrkorna till 
sädesbodar, och prästerna ska plöja jorden.



-O, farbror Eberhard, säger grevinnan med en lätt rysning, är ni en så 
förskräcklig människa? Står där så förskräckliga ting?



-Förskräckliga! upprepar gubben. Det är ju sanningen. Men vi liknar 
piltar, som gömmer sina ansikten i en kvinnas klänningskjol, så fort de 
möter en främling. Vi har vant oss att gömma oss undan för sanningen, för 
den evigt främmande. Men nu ska hon komma och bo bland oss, nu ska hon bli 
känd av alla.



-Av alla?



-Inte bara av filosoferna, men av alla, förstår ni, grevinna, av alla.



-Och så ska Jehova dö?



-Han och alla änglar, alla helgon, alla djävlar, alla lögner.



-Vem ska då styra världen?

-Tror grevinnan, att någon har styrt den förr? Tror grevinnan på 
denna försyn, som ger akt på sparvar och huvudhår? Ingen har styrt den, 
ingen ska styra den.



-Men vi, vi människor, vad blir det då av oss?



-Detsamma, som vi har varit, stoft. Den, som är utbränd, kan inte brinna 
mer, han är död. Ved är vi, som kringfladdras av livets lågor. Livets 
gnista flyger från en till en annan. Man tändes, flammar och slocknar. Det 
är livet.



-O, farbror Eberhard, ges då intet andeliv?



-Intet.



-Intet hinsidan graven?



-Intet.



-Intet gott, intet ont, intet mål, intet hopp?



-Intet.



oen unga kvinnan stiger fram till fönstret. Hon ser ut över höstens 
gulnade löv, över georginer och astrar, som med tunga huvuden hänga på av 
höstvinden brutna stjälkar. Hon ser Lövens svarta vågor, höstens mörka 
stormhimmel, och för en stund hänger hon sig åt förnekelsen.



-Farbror Eberhard, säger hon, vad världen är grå och ful, vad allt är 
gagnlöst! Jag vill lägga mig ner att dö.



Men då hör hon liksom en jämmer i sin själ. Livets starka krafter och de 
sjudande känslorna ropa högt efter lyckan att leva.



-Finns då intet, utbrister hon, som kan ge livet fägring, sedan ni har 
tagit ifrån mig Gud och odödlighet?



-Arbetet, svarar gubben.



Men hon ser åter ut, och en känsla av förakt för denna arma visdom smyger 
sig över henne. Det outgrundliga reser sig framför henne, hon känner anden 
boende i allt, hon förnimmer makten, som ligger bunden i skenbart död 
materia, men som kan utveckla sig i tusenfaldigt skiftande liv. Med 
svindlande tanke söker hon efter namn för Guds andes närvaro i naturen.



-O, farbror Eberhard, säger hon, vad är arbetet? Är det en gud? Äger det i 
sig själv ett mål? Nämn ett annat!



-Jag vet intet annat, svarar gubben.

Då har hon funnit namnet, som hon söker, ett 
armt, ofta besudlat namn.



-Farbror Eberhard, varför nämner ni inte kärleken?



Då glider ett småleende fram kring den tomma munnen, där de tusen rynkorna 
korsas.



-Här, säger filosofen och slår med knuten näve på den tunga packen, här 
mördas alla gudar, och jag har inte glömt Eros. Vad är kärleken annat än 
en köttets trängtan? Varför står han högre än andra kroppens fordringar? 
Gör hungern till en gud! Gör tröttheten till en gud! De äro lika värdiga. 
Må det bli slut med dårskaperna! Må sanningen leva!



Då sänker den unga grevinnan sitt huvud. Det är inte så, det är inte sant 
detta, men hon kan inte strida.



-Era ord har sårat min själ, säger hon, men ännu tror jag er inte. 
Hämndens och våldets gudar ska ni kunna döda, inte mer.



Men gubben tar hennes hand, lägger den på boken och svarar i otrons 
fanatism:



-När ni har läst detta, måste ni tro.



-Må det då aldrig komma inför mina ögon! säger hon. För tror jag detta, 
kan jag inte leva.



Och sänkt i sorg går hon ifrån filosofen. Men han sitter länge och 
grubblar, när hon har gått.



Dessa gamla luntor, fullklottrade med hädisk skrift, ha inte ännu prövats 
inför världen. Ännu har inte farbror Eberhards namn nått ryktets höjder.



Hans stora verk ligger gömt i en kista i skräprummet under läktartrappan i 
Svartsjö kyrka. Det ska först vid århundradets slut se dagsljuset.



Men varför har han gjort detta? Fruktade han för att inte ha bevisat sin 
sak? Var han rädd för förföljelser? Litet kännen I farbror Eberhard.



Förstån nu! Sanningen har han älskat, inte egen ära. Så har han offrat den 
senare, inte den förra, för att ett faderligt älskat barn skulle få dö i 
tron på det hon höll kärt.



O, kärlek, du är den förvisso evige!



34 Trettioandra kapitlet Nygårdsflickan.



Ingen känner platsen under berget, där granarna växa som tätast och djupa 
lager av mjuk mossa täcka marken. Hur skulle någon känna den? Den har 
aldrig förr trampats av en människas fot, ingen människas tunga har givit 
den namn. Ingen gångstig leder till den gömda platsen. Klippblock torna 
upp sig runtomkring den, snärjande enar vakta den, vindfällen stänga in 
den, vallhjonet hittar den inte, räven föraktar den. Det är skogens 
ödsligaste trakt, och nu söka tusentals människor efter den.



Vilket oändligt tåg av sökande! De skulle fylla Bro kyrka, inte bara Bro, 
utan Löwiks och Svartsjö. Nej, vilket oändligt tag av sökande!



Herrskapsbarn, som inte få följa tåget, stå vid vägkanten eller hänga på 
grindarna, där det stora tåget drar fram. De små ha inte trott, att denna 
världen rymde en sådan skara människor, en sådan oräknelig mängd. När de 
bli stora, ska de minnas denna långa, böljande flod av människor. Deras 
ögon ska fyllas av tårar vid blotta minnet av det överväldigande i att se 
detta oändliga tåg draga fram på vägar, där bara några ensamma vandrare, 
några tiggarskaror eller någon bondes kärra brukade synas under hela 
dagar.



Alla, som bo vid vägen, störta upp och fråga:



-Är olyckan kommen över landet? Är fienden över oss? Vart ska ni gå, 
vandringsmän? Vart ska ni?



-Vi söker, svara de. Vi har sökt i två dagar. Vi ska söka också i dag, 
sedan står vi inte ut längre. Vi ska söka igenom Björne skog och de 
furuklädda höjderna väster om Ekeby.



Det är från Nygård, en fattig trakt borta bland de östra bergen, som tåget 
först har brutit upp. Den vackra flickan med det tunga, svarta håret och 
de röda kinderna har varit försvunnen i åtta dagar. Kvastflickan, som 
Gösta Berling ville göra till sin fästmö, har gått vilse i de stora 
skogarna. På åtta dagar har ingen sett henne.



Så bröt folket från Nygård upp för att söka igenom skogen. Och varje 
människa de mötte följde med för att söka. Ur varje stuga kommo människor 
för att sluta sig till tåget.



Händer så ock ofta, att någon nykommen frågar:



-Ni män från Nygård, varav kommer allt detta? Varför låter ni den vackra 
flickan gå ensam på främmande stigar? Skogen är djup, och Gud har tagit 
hennes förstånd.



-Ingen ofredar henne, svara de då, hon ofredar ingen. Hon går trygg som 
ett barn. Vem går säkrare än den, som Gud själv måste vårda? Förr har hon 
alltid kommit tillbaka.



Så har det sökande tåget gått fram över de östra skogarna, som stänga 
Nygård från slätten. Nu på tredje dagen drar det fram förbi Bro kyrka upp 
mot skogarna väster om Ekeby.



Men där tåget går fram, brusar också en storm av undran. Ständigt måste en 
man ur hopen stanna för att svara på frågor.



-Vad vill ni? Vad söker ni?



-Vi söker den blåögda, mörkhåriga flickan. Hon har lagt sig att dö i 
skogen. Hon har varit borta i åtta dagar.



-Varför har hon lagt sig att dö i skogen? Var hon hungrig? Var hon 
olycklig?



-Nöd har hon inte lidit, men olyckan råkade henne i våras. Hon har sett 
den galne prästen, Gösta Berling, och älskat honom i flera år. Hon visste 
inte bättre. Gud har tagit hennes förstånd.



-Gud har sannerligen tagit från henne förståndet, ni män från Nygård.



-I våras kom olyckan. Förr hade han aldrig sett åt henne. Då sa han åt 
henne, att hon skulle få bli hans fästmö. Det var bara på lek, han lät 
henne åter gå, men hon kunde inte trösta sig. Hon kom ständigt tillbaka 
till Ekeby. Hon hängde i hans spår, var han gick. Han tröttnade vid henne. 
När hon sist var där, lät de hetsa sina hundar på henne. Sedan dess har 
ingen sett henne.



Man ur huse, man ur huse! Det gäller en människas liv. En människa har 
lagt sig att dö i skogen. Kanske är hon redan död? Kanske ock, att 
hon ännu irrar där utan att hitta rätta vägen? Skogen är stor och hennes 
förstånd hos Gud.



Följ tåget, följ det! Låt havren hänga på skylarna, tills den tunna kärnan 
faller ur vippan, låt potatisen ruttna i jorden, släpp hästarna lösa, så 
att de inte må törsta ihjäl i stallet, lämna fäboddörren öppen, så att 
korna må kunna gå under tak om natten, låt barnen komma med, ty barnen 
höra Gud till! Gud är med de små, han leder deras steg. De ska hjälpa, där 
mannavishet blir gäckad.



Kom alla, män och kvinnor och barn! Vem kan våga bli hemma? Vem vet om 
inte Gud ämnar använda just honom? Kom alla, som behöva barmhärtighet, att 
inte er själ en gång ska irra hjälplös kring torra platser, söka vila och 
ingen finna! Kom! Gud har tagit hennes förstånd, och skogen är stor.



Vem hittar till den platsen, där granarna stå tätast och mossan ligger 
mjukast? Finns det något mörkt där inne tätt under bergväggen? Blott de 
bruna myrornas barrstack. Prisad vare den, som styr dårarnas väg, intet 
annat!



Å, vilket tåg! Inte ett högtidssmyckat festtåg, som hälsar segraren, som 
strör blommor i hans väg och fyller hans öra med jubelrop, inte 
pilgrimernas tåg under psalmsång och vinande gisselslag på väg till de 
heliga gravarna, inte utvandrartåget på knakande lastvagnar, som söker nya 
hem åt nödställda, inte en arme med trummor och vapen, endast bönder i 
arbetsdräkt av vadmal med slitna förskinn, endast deras hustrur med 
strumpstickningen i handen och barnen på ryggen eller släpande vid 
kjorteln.



Stort är det att se människor enas om stora mål. Må de gå ut för att hälsa 
sina välgörare, för att prisa sin Gud, för att söka jord, för att försvara 
sitt land, må de gå! Men inte hungern, inte gudsfruktan, inte ofriden har 
drivit ut dessa. Deras möda är gagnlös, deras strävan utan lön. De gå bara 
för att finna en dåre. Så många svettdroppar, så många steg, så mycken 
ängslan, så många böner än allt detta kostar, ska det dock inte lönas med 
annat än med återfinnandet av en stackars vilsekommen, vars förstånd är 
hos Gud.



O, kan man inte älska detta folket? Kan inte den, som har stått vid 
vägkanten och sett det dra förbi, få tårar i ögonen, när han ser dem 
åter i sina tankar, män med sträva drag och hårda händer, kvinnor med 
tidigt fårade pannor och de trötta barnen, som Gud skulle leda till den 
rätta platsen?



Det fyller landsvägen, detta tåg av bedrövade sökande. Med allvarliga 
blickar mäta de skogen, dystra gå de fram, ty de veta, att de snarare söka 
en död än en levande.



Det där svarta under bergväggen, är det ändå inte myrornas harrhög, utan 
ett kullvräkt träd? Lovad vare himlen, endast ett kullvräkt träd! Men man 
kan ju inte se så noga, när granarna stå så tätt tillsammans.



.Så långt är tåget, att de första, de starka männen, äro framme vid skogen 
väster om Björne, när de sista, krymplingarna, de arbetsbrutna gubbarna 
och de kvinnor, som bära sina små barn, knappast ha hunnit förbi Broby 
kyrka.



Och så försvinner hela det slingrande tåget in i den mörka skogen. 
Förmiddagens sol lyser det in under granarna, kvällens sjunkande sol ska 
möta skarorna, när de komma ut ur skogen.



Det är tredje dagen, som de söka, de äro vana vid detta arbete. De söka 
under den stupande bergväggen, på vilken foten kan glida, under 
vindfällen, där arm och ben lätt kunna brytas, under de täta granarnas 
grenar, som, släpande ner över mjuk mossa, inbjuda till vila.



Björnens ide, rävens lya, grävlingens djupa bo, kolmilans svarta botten, 
den röda lingonbacken, granen med de vita barren, berget, som skogselden 
härjade för en månad sedan, stenen, som jätten kastade, allt detta ha de 
funnit, men inte platsen under bergväggen, där det svarta ligger. Ingen 
har varit där för att se om det är en myrstack eller en trädstam eller en 
människa. Ack, det är nog en människa, men ingen har varit där för att se 
henne.



Kvällens sol ser dem på andra sidan skogen, men den unga kvinnan, vars 
förstånd Gud har tagit, är inte funnen. Vad vilja de nu göra? Ska de 
genomsöka skogen ännu en gång? Skogen är farlig i mörkret, där finnas 
bottenlösa träsk och stupande klyftor. Och vad ska de, som intet funno, 
när solen lyste, kunna finna, när den har försvunnit?



-Låt oss gå till Ekehy! utropar en i hopen.

-Låt oss gå till Ekehy! utropa de då allesammans. Låt oss gå till 
Ekehy!



-Låt oss fraga dessa kavaljerer varför de släppte hundarna lösa på en, 
vars förstand Gud har tagit, varför de eggade en dåre till förtvivlan! 
Våra arma, hungriga barn gråter, våra kläder är rivna, säden hänger på 
skylarna, tills kärnan faller ur skalet, potatisen ruttnar i jorden, våra 
hästar löper vilda omkring, våra kor får ingen vård, vi själva är nära att 
förgås av trötthet, och allt detta är deras fel. Låt oss gå till Ekeby och 
hålla räfst med dem! Låt oss gå till Ekehy!



Under detta förhannelsens år går allt ont ut över oss bönder. Guds hand 
vilar tungt över oss, hungersnöd ska vintern bjuda oss. Vem är det, som 
Guds hand söker? Det var inte Brobyprästen. Hans böner kunde ännu nå Guds 
öra. Vem då, om inte dessa kavaljerer? Låt oss gå till Ekehy!



De ha förstört gården, de ha drivit majorskan tiggande ut på landsvägen. 
Det är deras fel, att vi maste gå utan arbete. Det är deras fel, att vi 
måste hungra. Nöden är deras verk. Låt oss gå till Ekeby!



Så tränga mörka, förbittrade män ner mot Ekeby stora gård. Hungrande 
kvinnor med gråtande barn på armen följa dem, och sist komma krymplingarna 
och de arbetsbrutna gamla. Och förbittringen flyter som en växande ström 
genom lederna, från de gamla till kvinnorna, från kvinnorna till de starka 
männen i spetsen av tåget.



Det är höstfloden, som kommer. Kavaljerer, minns ni vårfloden? Nu komma 
nya vågor strömmande ner från bergen, nu går en ny härjning över Ekehy ära 
och makt.



En torpare, som gar och plöjer på en vall i skogsbrynet, hör folkets 
rasande skri. Han spänner från den ena hästen, kastar sig upp på den och 
spränger åstad ner till Ekehy.



-Ofärden kommer, skriker han, björnarna kommer, ulvarna kommer, trollen 
kommer och tar Ekeby!



Han rider omkring hela gården, vild av skräck.



-Alla troll i skogen är lösa! ropar han. Trollen kommer och tar Ekeby! 
Rädde sig vem som kan! Trollen kommer för att sätta eld på gården och slå 
ihjäl kavaljererna!

Och hakom honom höras dånet och skränet av den frambrytande 
människoskaran. Höstfloden brusar ner mot Ekehy.



Vet den då vad den vill, denna framstormande ström av förbittring? Vill 
den eld, vill den mord, vill den plundring?



Det är inte människor, som komma, det är skogens troll, ödemarkens 
vilddjur. Vi, mörka makter, som måste hålla oss gömda under jorden, vi äro 
fria för en enda salig stund. Hämnden har löst oss.



Det är bergens andar, som ha brutit malm, det är skogens andar, som ha 
fällt träd och vaktat milor, det är fältets andar, som ha låtit bröd växa. 
De äro fria, de vända sig till förstörelse. Död åt Ekeby, död åt 
kavaljererna!



Det är här brännvinet flyter i strömmar. Det är här guldet ligger hopat i 
källarvalven. Det är här bodarna är fyllda av säd och kött. Varför ska 
rättfärdighetens barn svälta och ogärningsmän ha nog?



Men nu är er tid ute, måttet är rågat, kavaljerer. I liljor, som aldrig 
har spunnit, I fåglar, som aldrig har församlat, måttet är fullt. I skogen 
ligger den, som dömer er, vi är hennes sändemän. Lagmän och länsmän är det 
inte, som fäller er dom. Den, som ligger i skogen, har dömt er.



Kavaljererna stå uppe i stora byggnaden och se folket komma. De veta redan 
varför de anklagas. För en gång äro de oskyldiga. Om den stackars flickan 
har lagt sig att dö i skogen, så är det inte därför, att de ha hetsat 
hundarna på henne för en gångs skull, utan därför att Gösta Berling för 
åtta dagar sedan har gift sig med grevinnan Elisabet.



Men vad lönar det att tala med dessa rasande? De äro trötta, de äro 
hungriga. Hämnden eggar dem, rovlystnaden lockar dem. De komma störtande 
med vilda rop, och framför dem rider torparen, som skräcken har gjort 
vansinnig.



-Björnarna kommer, ulvarna kommer, trollen kommer och tar Ekeby!



Kavaljererna ha gömt den unga grevinnan i sitt innersta rum. Löwenborg och 
farbror Eberhard ska sitta där och vaka över henne, de övriga gå ut mot 
folket. De stå på trappan framför manbyggnaden, obeväpnade, leende, när 
den första larmande skaran hinner fram dit.

Och folket stannar framför denna lilla skara av lugna män. Där 
finnas de, som i glödande förbittring hade velat kasta ner dem på marken 
och trampa dem under sina järnskodda klackar, såsom folket på Sunds bruk 
gjorde med förvaltare och inspektor för femtio år sedan. Men de hade 
väntat sig stängda dörrar, beslutsamt lyfta vapen, de hade väntat sig 
motstånd och strid.



-Kära vänner, säga kavaljererna, kära vänner, ni är trötta och hungriga, 
låt oss ge er en bit mat! Och smaka först på en sup av Ekeby egna 
hemmabryggda brännvin!



Folket vill inte lyssna till sådant tal, det skränar och hotar. Men 
kavaljererna ta inte humör.



-Vänta bara, säga de, vänta bara en sekund! Se, Ekeby står öppet. 
Källarporten står öppen, boden står öppen, mjölkkammaren står öppen. Era 
kvinnor störtar av trötthet, barnen skriker. Låt oss först skaffa dem mat! 
Sedan kan ni döda oss. Vi ska inte springa vår väg. Men vi har vinden full 
av äpplen. Låt oss gå efter äpplen åt barnen!



En timme senare är festen i full gång på Ekeby. Den största fest, som den 
stora gården har skådat, firas där i höstnatten, under den stora lysande 
fullmånen.



Nedrivna vedkaster ha antänts, över hela gården flammar bål vid bål. 
Folket sitter där gruppvis, njutande värme och vila, medan alla jordens 
goda gåvor strös ut över det.



Beslutsamma män ha gått in i lagården och tagit vad som kunde behövas. 
Kalvar och får ha dödats och även ett och annat storkreatur. Djuren ha 
styckats och stekts i en handvändning. Dessa hundratal av hungrande sluka 
i sig maten. Djur efter djur ledes ut och dödas. Det ser ut, som om hela 
lagården skulle tömmas på en natt.



De hade haft höstbak på Ekeby just de dagarna. Sedan den unga grevinnan 
Elisabet har kommit dit, hade det åter blivit fart i de inre göromålen. 
Det var, som om den unga kvinnan inte ett ögonblick påminde sig, att hon 
nu var Gösta Berlings hustru. Varken han eller hon låtsade om den saken, 
men däremot gjorde hon sig till fru på Ekeby. 
Såsom en god och duglig kvinna alltid måste göra, sökte hon med brinnande 
nit avhjälpa det slöseri och den vårdslöshet, som rådde på gården. Och hon 
blev lydd. Folket erfor ett visst välbehag av att åter ha en matmor över 
sig.



Men vad hjälpte det nu, att hon hade låtit fylla kökstaket med bröd, att 
hon hade låtit ysta och kärna och brygga under denna september månad, som 
hon hade varit där? Vad hjälpte det?



Ut till folket med allt, som finns, så att det inte må bränna Ekeby och 
sIå ihjäl kavaljererna! Ut med bröd, smör, ost! Ut med drickstunnorna och 
ölfaten, ut med skinkorna ur boden, ut med brännvinskaggarna, ut med 
äpplena!



Hur kan all Ekeby rikedom förslå att mildra folkets vrede? Får man det 
bort, utan att något svart dåd har förövats, så bör man vara glad.



Allt, som sker, är dock ytterst för hennes skull, som nu är fru på Ekeby. 
Kavaljererna äro modiga och vapendugliga män, de skulle ha försvarat sig, 
om de hade följt sitt eget tycke. De skulle hellre ha drivit bort dessa 
rovgiriga hopar med några skarpa skott, om det inte hade varit för hennes 
skull, som är mild och vek och ber för folket.



Allteftersom natten skrider framåt, bli skarorna blidare. Värmen och vilan 
och maten och brännvinet mildra deras förskräckliga upphetsning. De börja 
skämta och skratta. De äro på Nygårdsflickans gravöl. "Skam den, som 
sviker i dryckjom och skämt på ett gravöl! Det är där de behövs."



Barnen kasta sig över dessa massor av frukt, som bringas till dem. Fattiga 
torparbarn, som hålla tranbär och lingon för läckerheter, kasta sig över 
klara astrakaner, som smälta i munnen, avlånga, söta paradisäpplen, 
gulvita citronäpplen, päron med röda kinder och plommon av alla slag, 
gula, röda och blå. Å, intet är gott nog för folket, när det behagar visa 
sin makt.



När det lider mot midnatt, ser det ut, som om skarorna skulle bereda sig 
till uppbrott. Kavaljererna upphöra att bringa mat och vin, att dra ur 
korkar och tappa öl. De dra en suck av lättnad i känslan av att faran är 
överstånden.

Men just då syns ett ljus i ett av stora byggningens fönster. Alla, 
som se det, skrika till. Det är en ung kvinna, som bär ljuset.



Det varar blott ett ögonblick. Synen försvinner, men folket tror sig ha 
känt igen kvinnan.



-Hon hade stort, svart hår och röda kinder, ropa de. Hon är här. De har 
henne gömd här.



-Å, kavaljerer, har ni henne här? Har ni vårt barn, vars förstånd Gud har 
tagit, här på Ekeby? Gudlösa, vad gör ni med henne? Här låter ni oss 
ängslas för henne hela veckan, söka henne hela tre dagar! Bort med vin och 
mat! Ve oss, att vi har tagit mot något av er hand! Ut nu först med henne! 
Sedan ska vi veta vad vi har att göra med er.



Det tamda vilddjuret ryter och vrålar. Med några vilda språng störtar det 
fram mot Ekeby.



Folket är snabbt, snabbare ändå äro kavaljererna. De störta upp och bomma 
till förstudörren. Men vad kunna de uträtta mot denna påträngande hop? 
Dörr efter dörr slås upp. Kavaljererna kastas undan, de ha inga vapen. De 
trängas in bland den täta hopen, så att de inte kunna röra sig. Folket 
måste in och finna Nygårdsflickan.



I det innersta rummet finna de henne. Ingen har tid att se efter om hon är 
ljus eller mörk. De lyfta upp henne och bära ut henne. Hon ska inte vara 
rädd, säga de. Det är bara kavaljererna de vilja åt. De äro här för att 
rädda henne.



Men de, som nu strömma ut ur byggnaden, mötas av ett annat tåg.



På den ödsligaste platsen i skogen vilar inte mer liket av en kvinna, som 
har störtat utför den höga branten där ovanför och dött av fallet. Ett 
barn har funnit henne. Sökare, som ha glömt sig kvar i skogen, ha lyft 
henne på sina axlar. Där komma de.



Skönare än i livet är hon i döden. Fager ligger hon med sitt långa, mörka 
hår. Härlig är gestalten, sedan evig frid vilar därover.



Högt upplyft på männens axlar, bäres hon fram genom folkhoparna. Det blir 
stilla och tyst där hon drar fram. Med böjda hjässor hylla alla dödens 
majestät.

-Hon är nyss död, viska bärarna. Hon har nog gått i skogen ända till 
i dag. Vi tror, att hon har velat fly undan oss, som har sökt henne, och 
så kommit att störta utför branten.



Men om detta är Nygårdsflickan, vem är då hon, som har burits ut från 
Ekeby?



Tåget från skogen möter tåget från byggningen. Bålen flamma hela gården 
runt. Folket kan se båda kvinnorna och känna dem. Denna andra är ju den 
unga grevinnan på Borg.



-Å, vad betyder detta? Ar detta en ny illgärning, som vi kommer på spåren? 
Varför är den unga grevinnan här på Ekeby? Varför har man sagt oss, att 
hon var långt borta eller också död? I den heliga rättfärdighetens namn 
ska vi inte nu kasta oss över kavaljererna och trampa dem till stoft 
under järnskodda klackar!



Då höres en vitt ljudande röst. Gösta Berling har stigit upp på trappans 
räckverk och talar därifrån.



-Hör mig, ni odjur, ni djävlar! Tror ni inte, att det finns bössor och 
krut på Ekeby, ni galningar? Tror ni inte, att jag har haft lust att 
skjuta ner er allesammans som galna hundar? Men hon där bad för er. Å, om 
jag hade vetat, att ni skulle ha rört henne, hade inte en av er fått vara 
i livet.



Vad är det ni väsnas för i kväll och kommer över oss som rövare och hotar 
oss med mord och brand? Vad har jag med era galna jäntor att göra? Vet jag 
vart de löper? Jag har varit god mot henne, det är saken. Jag skulle ha 
hetsat hundar på henne, det hade varit bättre för oss båda, men det har 
jag inte gjort. Inte heller har jag lovat henne att gifta mig med henne, 
det har jag aldrig gjort. Minns det!



Men nu säger jag er, att ni ska släppa henne, som ni har dragit ut ur 
huset här. Släpp henne, säger jag, och måtte de nävar, som har rört henne, 
svida i evig eld! Förstår ni inte, att hon är lika mycket över er, som 
himlen är över jorden, hon är lika fin, som ni är grova, lika god, som ni 
är elaka?



Nu ska jag säga er vem hon är. För det första är hon en ängel från 
himmelen, för det andra är det hon, som har varit gift med greven på Borg. 
Men hennes svärmor plågade henne både natt och dag. Hon måste stå vid sjön 
och tvätta kläder som en vanlig piga, hon blev slagen och pinad så, att 
ingen av era kvinnor kan ha det värre. Ja, det var nära, att hon 
hade kastat sig i Klarälven, därför att man plågade livet ur henne. Jag 
undrar just vilken av er, era kanaljer, som då var till hands för att 
rädda livet på henne. Ingen av er var där, men vi kavaljerer, vi gjorde 
det. Jaha, vi gjorde det.



och när hon sedan födde ett barn borta i en bondgård och greven lät hälsa 
henne och säga: "Vi gifte oss i det främmande landet, vi följde inte lag 
och förordning. Du är inte min hustru, jag är inte din man. Ditt barn bryr 
jag mig inte om", ja, när det var så och hon inte ville, att barnet skulle 
stå faderlöst i kyrkboken, då skulle ni nog ha blivit högfärdiga, om hon 
hade sagt till någon av er: "Kom och gift dig med mig! Jag måste ha en far 
åt barnet." Men hon valde ingen av er. Hon tog Gösta Berling, den fattige 
prästen, som aldrig mera får tala Guds ord. Ja, det säger jag er, bönder, 
att svårare sak har jag aldrig gjort, för jag var henne så ovärdig, att 
jag inte tordes se henne in i ögonen, men jag vågade inte heller säga nej, 
för hon var i stor förtvivlan.



Och nu må ni tro vad ont ni vill om oss kavaljerer, men mot henne där har 
vi gjort vad gott vi har kunnat. Och det är hennes förtjänst, att vi inte 
har skjutit ihjäl er allihop i natt. Men nu säger jag er: släpp henne lös 
och gå er väg, eljest tänker jag jorden öppnar sig och uppslukar er! Och 
när ni går härifrån, så be Gud förlåta er, att ni har skrämt och bedrövat 
den, som är så god och oskyldig! Och nu bort med er! Vi har haft nog av 
er!



Långt innan han hade slutat tala, hade de, som hade burit ut grevinnan, 
satt ner henne på ett av stentrappstegen, och nu kom en stor bonde helt 
betänksamt fram till henne och räckte henne sin stora hand.



-Tack och god natt! sade han. Vi ville henne inget ont, grevinna.



Efter honom kom en annan och gav henne en varsam handtryckning.



-Tack och god natt! Hon ska inte vara ledsen på oss!



Gösta hoppade ner och ställde sig vid hennes sida. Då togo de också honom 
i hand.



Så kommo de nu fram långsamma och sävliga, en efter en, för att ta 
god natt av dem, innan de gingo. De voro åter kuvade, åter voro de 
människor, såsom de voro, när de om morgonen lämnade sina hem, innan 
hungern och hämnden hade gjort dem till vilddjur.



De sågo grevinnan rätt in i ansiktet, och Gösta märkte hur anblicken av 
den oskuld och fromhet, som de där sågo bragte tårar i mångas ögon. Det 
var hos dem alla en tyst tillbedjan av det ädlaste de hade skådat. Det var 
människor, som gladde sig åt att en av dem hade en så stor kärlek till det 
goda.



Alla kunde ju inte skaka hand med henne. De voro ju så förfärligt många, 
och den unga kvinnan var trött och svag. Men alla skulle dock upp och se 
henne, och så kunde de ta Gösta i hand, hans armar tålde nog skakningen.



Gösta stod som i en dröm. I hans hjärta rann denna kväll upp en ny kärlek.



"O, mitt folk", tänkte han, "o, mitt folk, vad jag älskar dig!" Han kände 
hur han älskade hela denna skaran, som drog bort i nattmörkret med den 
döda flickan i spetsen av tåget, alla dessa i grova kläder och 
illaluktande skodon, alla dessa, som bodde i de gråa stugorna vid 
skogskanten, alla dessa, som inte kunde föra en penna och ofta nog inte 
heller läsa, alla dessa, som inte kände livets fullhet och rikedom, endast 
strävan för det dagliga brödet.



Han älskade dem med en smärtsam, brinnande ömhet, som tvingade fram tårar 
i hans ögon. Han visste inte vad han ville göra för dem, men han älskade 
dem, alla och envar, med fel och laster och skröpligheter. O, herregud, om 
den dag kunde komma, då också han bleve älskad av dem!



Han vaknade ur sin dröm. Hans hustru lade sin hand på hans arm. Folket var 
borta. De voro ensamma på trappan.



-O Gösta, Gösta, hur kunde du?



Hon satte händerna för ansiktet och grät.



-Det är sant vad jag sa, utbrast han. Jag har aldrig lovat Nygårdsflickan 
att gifta mig med henne. "Kom hit nästa fredag, så ska du få se på 
roligt!" var allt, vad jag sa till henne. Jag rår inte för att hon tyckte 
om mig.



-O, det var inte detta! Men hur kunde du säga till folket, att jag 
var god och ren? Gösta, Gösta, vet du inte, att jag älskade dig, när jag 
ännu inte hade lov därtill? Jag blygdes för folket, Gösta. Jag ville dö av 
blygsel.



Och hon skakades av snyftningar.



Han stod och såg på henne.



-O, min vän, min älskade! sade han stilla. Vad du är lycklig, som är så 
god! Vad du är lycklig, som i ditt inre har en så skön själ!



35 Trettiotredje kapitlet Kevenhüller.



På 1770-talet föddes i Tyskland den sedermera lärde och mångkunnige 
Kevenhüller. Han var son till en borggreve och kunde ha fått bo i höga 
slott och rida vid kejsarens sida, om han hade haft lust, men det hade han 
inte.



Han skulle ha velat fästa väderkvarnsvingar vid borgens högsta torn, göra 
riddarsalen till en klensmedja och frustugan till en urmakarverkstad. Han 
skulle ha velat fylla borgen med snurrande hjul och arbetande hävstänger. 
Men då sådant inte lät sig göra, lämnade han hela ståten och gav sig i 
urmakarlära. Där lärde han allt, som läras kunde, om kugghjul, fjädrar och 
pendlar. Han lärde att göra solur och stjärnur, pendyler med pipande 
kanariefåglar och lurblåsande herdar, klockspel, som fyllde ett helt 
kyrktorn med sitt underliga maskineri, och urverk så små, att de kunde 
infattas i en medaljong.



När han hade fått sitt mästarbrev, satte han ränseln på ryggen, tog 
knölpåken i hand och vandrade från ort till ort för att studera allt, som 
gick med rullar och hjul. Kevenhüller var ingen vanlig urmakare, han ville 
bli en stor uppfinnare och världsförbättrare.



När han så hade genomvandrat många land, begav han sig också till Värmland 
för att studera kvarnhjul och gruvkonster. En vacker sommarmorgon hände 
sig, att han gick tvärsöver Karlstads torg. Men i samma vackra morgonstund 
hade skogsfrun funnit för gott att utsträcka sin vandring ända in i 
staden. Den höga damen kom, också hon, tvärsöver torget, men från motsatt 
håll, och så mötte hon Kevenhüller.



Det var ett möte för en urmakargesäll! Hon hade lysande, gröna ögon och 
stritt, ljust hår, som nära nog nådde marken, och hon var klädd i grönt, 
skiftande siden. Troll och hedning, som hon var, var hon skönare än alla 
kristna kvinnor, som Kevenhüller någonsin hade sett. Han stod som 
förryckt och såg på henne, där hon kom emot honom.



Hon kom raka vägen från snåren i skogens innersta, där ormbunkarna bli 
höga som träd, där de jättelika furorna utestänga solljuset, så att det 
blott kan falla som gyllene stänk på den gula mossan, och där linnean 
kryper över lavklädda stenar.



Jag hade nog velat vara i Kevenhüllers ställe för att få se henne, där hon 
kom med ormbunksblad och granbarr intrasslade i det strida håret och en 
liten svart huggorm om halsen. Tänk er henne, smidig i gången som ett 
vilddjur och medförande en frisk doft av kåda och smultron, av linnea och 
mossa!



Vad dock människorna måtte ha stirrat på henne, när hon tog sig för att 
vandra över Karlstads torg! Hästar skrämdes väl i sken av hennes långa 
hår, som flög för sommarvinden. Gatpojkarna sprungo efter henne. Karlarna 
släppte besman och köttyxa för att gapa på henne. Kvinnorna sprungo 
skrikande efter biskop och domkapitel för att driva otyget ur staden.



Själv gick hon fram lugn och majestätisk och smålog blott åt 
uppståndelsen, varvid Kevenhüller såg hennes små spetsiga rovdjurständer 
Iysa fram bakom de röda läpparna.



Hon hade hängt en kappa över ryggen, för att ingen skulle märka vem hon 
var, men olyckan ville, att hon hade glömt att skyla svansen. Nu låg den 
och släpade längs gatstenarna.



Kevenhüller såg svansen, också han, och det gjorde honom ont, att en 
högboren dam skulle ge sig till pris åt stadsbornas åtlöje, därför bugade 
han sig för den sköna och sade höviskt:



-Behagar inte ers nåd att lyfta på släpet?



Skogsfrun blev rörd, inte mindre över hans välvilja än över hans artighet. 
Hon stannade mittframför honom och såg på honom, så att han tyckte, att 
Iysande gnistor foro från hennes ögon in i hans hjärta.



-Märk det, Kevenhüller, sade hon, hädanefter ska du med dina två händer 
kunna utföra vilket konstverk du vill, men blott ett av varje slag.



Hon sade så, och hon kunde hålla sitt ord. Ty vem vet inte, att den 
grönklädda från skogssnåren har makt att skänka 
snille och underbara krafter åt dem, som 
förvärva sig hennes ynnest?



Kevenhüller stannade i Karlstad och hyrde en verkstad där. Han hamrade och 
arbetade natt och dag. Om åtta dagar hade han gjort ett underverk. Det var 
en vagn, som gick av sig själv. Den gick uppför backe och utför backe, 
gick fort och långsamt, kunde styras och vändas, hejdas och sättas i gång, 
alltsom man ville det. En ypperlig vagn var det.



Nu blev Kevenhüller en berömd man och fick vänner i hela staden. Han var 
så stolt över sin vagn, att han for upp till Stockholm för att visa den 
för kungen. Han behövde inte vänta på skjutshästar eller gräla med 
hållkarlar. Han behövde inte skaka på rapphöna eller sova på hållstugans 
träbänk. Han for stolt i sin egen vagn och var framme på ett par timmar.



Han for rätt upp till slottet, och kungen kom ut med hovdamer och 
hovherrar och såg honom åka. De kunde aldrig berömma honom nog.



Då sade kungen:



-Den vagnen kan du gärna ge mig, Kevenhüller. Och fast han svarade nej, så 
var kungen envis och ville ha vagnen.



Då såg Kevenhüller, att i kungens följe stod en hovdam med ljust hår och 
grön klänning. Han kände nog igen henne, och han förstod, att det var hon, 
som hade rått kungen att be honom om hans vagn Men han blev förtvivlad. 
Han kunde inte tåla, att en annan skulle äga hans vagn, och inte heller 
vågade han i längden säga nej åt kungen. Därför körde han den med en sådan 
fart mot slottsmuren, att vagnen sprang i tusen stycken.



När han kom hem till Karlstad igen, försökte han göra en ny vagn. Men han 
kunde inte. Då blev han förfärad över den gåva, som skogsfrun hade givit 
honom. Han hade lämnat lättingslivet på sin faders slott för att bli en 
välgörare för många, inte för att tillverka trolltyg, som blott en kunde 
använda. Vad hjälpte det honom, om han bleve en stor mästare, ja, den 
störste av alla mästare, om han inte kunde mångfaldiga sina underverk, så 
att de bleve till nytta för tusenden?



Och den lärde, mångkunnige mannen längtade så efter lugnt, sansat arbete, 
att han blev stenhuggare och murare. Det var då han byggde det stora 
stentornet nere vid Västra bron efter mönstret av kärntornet i hans faders 
riddarborg, och hans mening var väl även att bygga huslängor, portaler, 
borggårdar, vallar och hängtorn, så att en hel riddarborg skulle uppstå 
vid Klarälvsstranden.



Där inne skulle han förverkliga sin barndomsdröm. Allt, vad industri och 
hantverk hette, skulle ha sitt hem i slottets salar. Vita mjölnardrängar 
och svarta smeder, urmakare med gröna skärmar för de ansträngda ögonen, 
färgare med mörka händer, vävare, svarvare, filare, alla skulle ha sina 
verkstäder i hans slott.



Och allt gick väl. Av de stenar, som han själv hade krossat, hade han med 
egen hand murat sitt torn. Han hade satt fast kvarnvingar på det, för 
tornet skulle bli en kvarn, och nu ville han ta itu med smedjan.



Stod han så en dag och betraktade hur de lätta, starka vingarna vände sig 
för vinden. Då kom hans gamla onda över honom.



Det var honom, som om den grönklädda åter hade sett på honom med sina 
Iysande ögon, och att hans hjärna ånyo fattade eld. Han stängde sig inne i 
sin verkstad, smakade ingen mat, njöt ingen vila och arbetade utan 
uppehåll. Så gjorde han på åtta dagar ett nytt underting.



En dag steg han upp på taket av sitt torn och började spänna vingar på 
sina axlar.



Två gatpojkar och en gymnasist, som sutto på brokaren och metade löjor, 
fingo se honom, och de uppgåvo ett skrik, som hördes genom hela staden. De 
gåvo sig åstad, flämtande sprungo de gata upp och gata ner, slogo på alla 
dörrar och ropade, i det de sprungo:



-Kevenhüller ska flyga! Kevenhüller ska flyga!



Denne stod helt lugnt på torntaket och spände vingarna på sig, och under 
tiden kommo folkskarorna myllrande fram ur de trånga gatorna i det gamla 
Karlstad.



Pigorna lämnade den kokande grytan och den jäsande degen. Gummorna släppte 
stickstrumpan, satte brillorna på och löpte framåt gatan. Rådmän och 
borgmästare stego upp från domarbordet. Rektorn slängde grammatikan i 
vrån, skolpojkarna jagade ut ur klasserna utan att begära lov. Hela 
staden var på språng mot Västra bron.



Snart var bron svart av människor. Salttorget var packat. och hela 
älvstranden ända bort till biskopsgården vimlade av folk. Det var större 
trängsel än i Persmässan, där sågos flera skådelystna, än när kung Gustav 
III kom körande genom staden, dragen av åtta hästar och i en fart så vild, 
att vagnen stod på två hjul i svängarna.



Kevenhüller fick äntligen vingarna på sig och satte av. Han slog ett par 
slag med dem, och så var han ute i det fria. Han låg och sam i lufthavet 
högt över jorden.



Han drog in luften i fulla drag, den var stark och ren. Hans bröst 
vidgades, och det gamla riddarblodet började sjuda inom honom. Han tumlade 
som en duva, han svävade som en hök, hans vingar voro snabba som svalans, 
han styrde sin väg säkert som falken. Och han såg ner på hela den 
jordbundna hopen, vilken blickade upp till honom, som låg och sam i 
luften. Hade han blott kunnat tillverka ett par liknande vingar åt var och 
en av dem! Hade han blott kunnat ge envar av dem makt att höja sig i denna 
friska luft! Vilka människor skulle det inte bli av dem! Minnet av hans 
livs elände lämnade honom inte ens i detta segerns ögonblick. Han kunde 
inte njuta blott för sin egen del. Den skogsfrun, om han blott kunde råka 
henne!



Då såg han med ögon, som voro nästan bländade av det skarpa solskenet och 
den skimrande luften, huru någon kom flygande rätt emot honom. Stora 
vingar, just liknande hans egna, såg han röra sig, och mellan vingarna sam 
en människokropp. Gult hår fladdrade, grönt siden böljade, vilda ögon 
Iyste. Där var hon, där var hon!



Kevenhüller besinnade sig inte. Med vild fart störtade han på vidundret 
för att kyssa henne eller slå henne, han visste inte rätt vilket, men i 
alla fall för att tvinga henne att lyfta förbannelsen från hans tillvaro. 
I denna vilda fart sveko honom besinning och sans. Han såg inte vart han 
styrde, han märkte blott det flygande håret och de vilda ögonen. Han kom 
alldeles inpå henne och sträckte fram armarna för att gripa henne. Då 
fastnade hans vingar i hennes, och hennes voro starkare.

Hans vingar rämnade och förstördes, han själv svängdes runt och 
störtade ner, han visste inte vart.



När han återfick sans och besinning, låg han på taket av sitt eget torn 
med den krossade flygmaskinen vid sin sida. Han hade flugit rätt på sin 
egen kvarn. Vingarna hade gripit honom, svängt honom ett par varv runt och 
därpå störtat ner honom på torntaket.



Så var den leken ändad.



Kevenhüller var nu åter en förtvivlad man. Ärligt arbete väckte hans leda, 
och vidunderskonsterna vågade han inte använda. Gjorde han ännu ett 
underverk och kom att förstöra det, då skulle väl hans hjärta brista av 
sorg. Och förstörde han det inte, bleve han väl tokig vid tanken på att 
han inte kunde göra andra någon nytta med det.



Han letade fram gesällränseln och knölpåken, lät kvarnen stå, som den 
stod, och beslöt att ge sig ut på forskning efter skogsfrun.



Han skaffade sig häst och åkdon, ty han var inte mer så ung och lätt på 
foten. Och man berättar, att när han kom till en skog, steg han ur åkdonet 
och gick in där och ropade på den grönklädda från snåren.



-Skogsfru, skogsfru, det är jag, Kevenhüller, Kevenhüller! Kom, kom! Men 
hon kom inte.



På dessa resor kom han till Ekeby, några år innan majorskan blev förjagad. 
Där blev han väl mottagen, och där stannade han. Och skaran i 
kavaljersflygeln blev förökad med en lång, stark riddarfigur, en rask 
herre, som kunde göra skäl för sig vid ölstånkan och på jaktpartiet. Hans 
barndoms minnen återkommo. Han tillät, att man kallade honom greve, och 
han fick alltmera utseende av en gammal tysk rövarbaron, med sin stora 
örnnäsa, sina barska ögonbryn, sitt helskägg, som var spetsigt under hakan 
och morskt uppvridet över läpparna.



Han blev då kavaljer bland kavaljererna och var inte bättre än någon annan 
i den hop, som folk trodde att majorskan lagade i ordning åt den lede 
fienden. Hans hår grånade, och hans hjärna sov. Så gammal var han, att han 
inte mer kunde tro på sin ungdoms bragder. Han var inte mannen med 
underverkskrafterna. Det var inte han, som hade gjort den 
självgående vagnen och flygmaskinen. A nej, sagor, sagor!



Men så hände sig, att majorskan blev fördriven från Ekeby, och 
kavaljererna blevo herrar på den stora gården. Då börjades där ett liv, 
som aldrig hade varit värre. Det gick en storm över landet. All gammal 
dårskap bröt upp i ungdomsyra, allt ont kom i rörelse, allt gott bävade, 
människorna kämpade på jorden och andarna i himmelen. Vargar kommo från 
Dovre med trollkäringar på ryggen, naturmakterna gåvos fria, och skogsfrun 
kom till Ekeby.



Kavaljererna kände henne inte. De trodde, att hon var en fattig och 
nödställd kvinna, som en grym svärmor hade jagat till förtvivlan. Så gåvo 
de henne skydd, vördade henne som en drottning och älskade henne som ett 
barn.



Kevenhüller ensam såg vem hon var. Till en början var nog han bländad som 
alla andra. Men en dag bar hon en klänning av grönt, skiftande siden, och 
när hon fick den på, kände Kevenhüller igen henne.



Där satt hon, bäddad på siden, på den bästa soffan på Ekeby, och alla de 
gamla männen gjorde sig till narrar för att tjäna henne. Kock var en och 
kammartjänare en annan, en föreläsare, en hovmusikant, en skomakare. Alla 
hade de tagit sin syssla.



Sjuk skulle det heta att hon var, det leda trollet, men Kevenhüller visste 
nog hur det var beställt med den sjukan. Hon hade dem till ett åtlöje 
allihop, det hade hon.



Han varnade kavaljererna för henne.



-Se på de små skarpa tänderna, sade han, och de vilda, lysande ögonen! Hon 
är skogsfrun, allt ont är i rörelse i denna förskräckliga tid. Jag säger 
er, hon är skogsfrun, hitkommen till vårt fördärv. Jag har sett henne 
förr.



Men så snart Kevenhüller hade sett skogsfrun och känt igen henne, kom 
arbetslusten över honom. Det började brinna och sjuda i hans hjärna, hans 
fingrar värkte av lust att kröka sig om hammare och fil, han kunde inte 
kämpa med sig själv. Med bittert hjärta satte han på sig arbetsrocken och 
stängde in sig i en gammal klensmedja, som skulle bli hans verkstad.



Då gick det ett rop ifrån Ekeby ut över hela Värmland:

-Kevenhüller har börjat arbeta!



Och man lyssnade andlöst efter hammarslagen från den stängda verkstaden, 
efter filarnas raspning och bälgens stönande.



Ett nytt underverk ska se dagen. Vari månde det bestå? Ska han nu lära oss 
att gå på vattnet eller resa en stege upp till sjustjärnorna?



Ingenting är omöjligt för en sådan man. Med egna ögon ha vi sett honom 
bäras genom luften av vingar. Vi ha sett hans vagn brusa genom gatorna. 
Han har skogsfruns gåva, ingenting är omöjligt för honom.



En natt, den första eller andra i oktober, hade han underverket färdigt. 
Han kom ut ur verkstaden och hade det i handen. Det var ett hjul, som 
oupphörligen gick runt. När det vände sig, lyste ekrarna som eld, och 
värme och ljus gingo ut därifrån. Kevenhüller hade gjort en sol. När han 
kom ut ur verkstaden med den, blev natten så ljus, att sparvarna började 
kvittra och molnen brinna till morgonrodnad.



Det var den härligaste uppfinning. På jorden skulle inte mer finnas mörker 
eller köld. Det svindlade för hans huvud. när han tänkte den tanken. 
Dagens sol skulle fortfara att gå upp och ner, men när den försvann, 
skulle tusenden och åter tusenden av hans eldhjul flamma över landet, och 
luften skulle darra av värme såsom på den hetaste sommardag. Då skulle man 
inbärga mogna skördar under midvinterns stjärnehimmel, smultron och 
lingon skulle kläda skogsbackarna året om, isen skulle aldrig binda 
vattnet.



Sedan nu uppfinningen var färdig, skulle den skapa en ny jord. Hans 
eldhjul skulle bli de fattigas päls och gruvarbetarnas sol. Det skulle ge 
drivkraft åt fabrikerna, liv åt naturen, en ny rik och lycklig tillvaro åt 
mänskligheten. Men i samma stund visste han väl, att allt detta var 
drömmar och att skogsfrun aldrig skulle tillåta honom att mångfaldiga 
sitt eldhjul. Och i sin vrede och hämndlystnad tänkte han, att han ville 
döda henne, och så visste han knappt mer vad han gjorde.



Han gick upp till manbyggnaden, och i förstugan tätt under trappan satte 
han ner eldhjulet. Det var hans mening, att huset skulle fatta eld och 
trollet brinna inne.

Sedan gick han åter in i sin verkstad och satt där tyst, lyssnande.



Det blev rop och skrik på gården. Nu började det märkas, att en stor bragd 
var gjord.



Ja, spring, skrik, klämta! Nu brinner hon ändå inne, skogsfrun, som ni 
bäddade på siden!



Månne hon vrider sig i plågor, månne hon flyr undan lågorna från rum till 
rum? Ah, vad det gröna sidenet ska låga, och hur flammorna ska leka i det 
strida håret! Friskt mod, flammor, friskt mod, fånga henne, sätt eld på 
henne! Häxor brinna! Frukta inte för hennes trollord, lågor! Låt henne 
brinna! Den finns, som för hennes skull har måst brinna genom hela sitt 
liv.



Klockor klämtade, vagnar rasslade, sprutor drogos fram, vatten langades 
upp från sjön, folk stormade till från alla hyar. Det var skrik och jämmer 
och befallningar, det var tak, som störtade in, det var det förfärliga 
knastret och dånet av eldsvådan. Men intet störde Kevenhüller. Han satt på 
huggkubben och gned händerna.



Så hörde han ett brak, som om himlen hade störtat samman, och han for upp 
i jubel.



-Nu är det gjort! utbrast han. Nu kan hon inte undkomma, nu är hon krossad 
under bjälkarna eller bränd av lågorna. Nu är det gjort!



Och han tänkte på Ekeby ära och makt, som måste uppoffras för att skaffa 
henne ur världen. De härliga salarna, där så mycken fröjd hade hott, 
rummen, som hade genljudit av minnenas glädje, horden, som hade dignat 
under läckra rätter, de dyrbara gamla möblerna, silver och porslin, som 
inte mer kunde tillrättaskaffas ...



Och så for han upp med ett anskri. Hans eldhjul, hans sol, modellen, på 
vilken allt berodde, hade han inte ställt in den under trappan för att 
åstadkomma eldsvådan?



Kevenhüller såg ner på sig själv, förstenad av fasa.



-Är jag tokig? sade han. Hur kunde jag göra något sådant?



I samma stund öppnades verkstadens väl stängda dörr, och den grönklädda 
steg in.



Skogsfrun stod där på tröskeln, småleende och fager.

Hennes gröna klänning hade inte fel eller fläck, ingen brandrök 
hade satt sig fast i hennes strida hår. Hon var sådan, som han hade sett 
henne på Karlstads torg i sina unga dagar, vilddjurssvansen släpade mellan 
hennes fötter, och hon hade all skogens vildhet och doft med sig.



-Nu brinner Ekeby, sade hon och skrattade.



Kevenhüller hade släggan lyftad och ämnade kasta den i huvudet på henne, 
men så fick han se, att hon i handen har hans eldhjul.



-Se, vad jag har räddat åt dig! sade hon.



Kevenhüller kastade sig på knä för henne.



-Du har bräckt min vagn, du har krossat mina vingar, och du har förstört 
mitt liv. Hav nåd, hav förbarmande med mig.



Hon klättrade upp på hyvelbänken och satte sig där, alltjämt lika ung och 
skälmsk, som när han första gången såg henne på Karlstads torg.



-Jag finner, att du vet vem jag är, sade hon.



-Jag känner dig, och jag har alltid känt dig, sade den stackars mannen, du 
är snillet. Men ge mig nu fri! Tag din gåva från mig! Tag 
underverksgåvorna ifrån mig! Låt mig vara en vanlig människa! Varför 
förföljer du mig? Varför förföljer du mig?



-Galning! sade skogsfrun. Jag har aldrig velat dig något ont. Jag gav dig 
en stor belöning, men jag kan också ta den ifrån dig, om den inte behagar 
dig. Men betänk dig väl! Du kommer att ångra dig.



-Nej, nej, utbrast han, tag ifrån mig underverkskrafterna!



-Först måste du förstöra det här, sade hon och kastade eldhjulet framför 
honom på golvet.



Han tvekade inte. Han svängde släggan över den glimmande eldsolen, som 
blott var ett styggt trolltyg, när den inte fick användas till nytta för 
tusenden. Gnistorna flögo kring rummet, skärvor och eldslågor dansade 
kring honom, och så låg även hans sista underverk i spillror.



-Ja, nu tar jag min gåva ifrån dig, sade skogsfrun.



När hon stod i dörren för att gå och skenet från eldsvådan där ute 
överströmmade henne, såg han efter henne för sista gången.

Skönare än någonsin förr syntes hon honom och 
inte mer ondskefull, endast sträng och stolt.



-Galning! sade hon. Förbjöd jag dig någonsin att låta andra göra efter 
dina verk? Vad ville jag annat än skydda snillets man från 
hantverksarbetet?



Därmed gick hon. Kevenhüller var vansinnig ett par dagar. Därefter blev 
han en vanlig människa igen.



Men under sitt vansinne hade han bränt ner Ekeby. Ingen människa blev dock 
skadad. Likväl var det stor sorg för kavaljererna, att det gästfria hem, 
där de hade åtnjutit så mycket gott, skulle lida så mycken skada under 
deras tid.



36 Trettiofjärde kapitlet Broby marknad.



Den första fredagen i oktober börjar den stora Broby marknad, som varar i 
åtta dagar. Det är höstens stora högtid. Den föregås av slakt och bak i 
varje stuga, de nya vinterdräkterna äro då färdiga att bäras första 
gången, helgdagsrätter, sådana som klengås och ostkaka, stå på bordet 
dagen om, brännvinsransonerna fördubblas, arbetet vilar. Det är fest i 
varje gård. Tjänare och arbetsfolk få då ut sina löner och hålla långa 
överläggningar om vad de ska köpa på marknaden. Långväga folk kommer i små 
flockar vandrande vägen fram med ränsel på ryggen och stav i handen. Många 
driva sina kreatur till marknaden. Små envisa ungtjurar och getter, som 
stå stilla och sätta frambenen rätt i backen, ställa till mycken förtret 
för ägaren och mycken glädje för åskådaren. Gästrummen på herrgårdarna äro 
fyllda av kära gäster. Nyheter utbytas, och priser på boskap och bohag 
diskuteras. Barnen gå och drömma om marknadsgåvor och marknadspengar.



Och på den första marknadsdagen - vilket vimmel rör sig inte då uppför 
Broby backar och över det vida marknadsfältet! Stånd äro resta, där 
städernas köpmän ha brett ut sina varor, medan dalfolk och västgötar ha 
staplat upp sitt gods på oändliga räckor av "skivor", över vilka vita 
tygtak fladdra. Lindansare, positiv och blinda fiolspelare finns där nog 
av, likaså av spåmän, av karamellförsäljare och av brännvinskrogar. Bortom 
stånden stå sten- och träkärl uppradade. Lök och pepparrot, äpplen och 
päron bjudas ut av trädgårdsmästare från de stora gårdarna. Vidsträckta 
kvadrater av marken äro upptagna av rödbruna kopparkärl med blank 
förtenning.



Det märks dock väl på marknadsrörelsen, att nöd råder i Svartsjö och Bro 
och Löwik och de andra Lövsjösocknarna. Handeln går dåligt vid stånd och 
skivor. Mesta rörelsen är det på det stora kreaturstorget, ty mången måste 
sälja både ko och kalv för att själv kunna leva över vintern. Där 
pågår också det vilda, spännande hästbytet.



Muntert är det på Broby marknad. Har man blott pengar till ett par supar, 
så kan man hålla modet uppe. Och det är inte brännvinet ensamt, som vållar 
glädjen. När människorna från de ensliga skogshemmen komma ner till 
marknadsfältet med dess böljande massor och höra bruset av hela den 
skrikande, skrattande skaran, bli de liksom yra av glädje, förvildade av 
det brusande marknadslivet.



Visst blir det mycken handel bland så många människor, men den är dock 
knappast huvudsaken. Det viktigaste är att få med sig en skara av släkt 
och vänner bort till kärrorna och bjuda på fårpölsa, klengås och brännvin 
eller att övertala tösen att ta emot psalmbok och silkeskläde eller att gå 
och se ut marknadsgåvor åt de små där hemma.



Alla människor, som inte ha måst stanna hemma för att se till hus och 
boskap, äro komna till denna Broby marknad. Där äro kavaljerer från Ekeby 
och skogsbönder från Nygård, hästhandlare från Norge, finnar från de norra 
skogarna, skojare från landsvägen.



Ibland samlas hela det brusande havet i en virvel, som svänger sig i yra 
ringar kring en medelpunkt. Ingen vet vad som finns innerst, förrän ett 
par polismän bryta sig igenom hopen för att göra slut på ett slagsmål 
eller resa upp en kullvält kärra. Och i nästa ögonblick är det en ny 
folkskockning omkring en köpman, som munhugges med en kvick jänta.



Fram mot middagen börjar det stora slagsmålet. Bönderna ha fått för sig, 
att västgötarna begagna för korta alnmått, och det uppstår först gräl och 
oväsen omkring deras skivor, sedan övergår det till våldsamheter. Det vet 
envar, att för de många, som i de dagarna inte sågo annat än nöd och 
elände för sig, var det just som en glädje att få slå till, det kunde göra 
detsamma vem eller vad som träffades. Och så snart de starka och 
stridslystna se, att ett slagsmål är i gång, rusa de till från alla håll. 
Kavaljererna ämna just bryta fram för att stifta fred på sitt eget vis, 
och dalkarlarna skynda till för att hjälpa västgötarna.



Starke Måns från Fors är den, som är ivrigast inne i leken.

Full är han, och vred är han. Nu har han ryckt omkull en västgöte 
och börjat prygla upp honom, men vid dennes nödrop skynda hans landsmän 
fram och försöka tvinga starke Måns att släppa kamraten lös. Då välter 
starke Måns tygpackorna ner från en av skivorna och griper själva skivan, 
som är en aln bred och åtta alnar lång samt hopfogad av tjocka plankor, 
och börjar svänga den som sitt vapen.



Han är en förfärlig man, starke Måns. Det var han, som sparkade ut en vägg 
i arresten i Filipstad, han, som kunde lyfta en båt ur sjön och bära den 
på sina axlar. Nu kan man förstå, att när han börjar slå omkring sig med 
den tunga skivan, så flyr hela folkhopen och västgötarna med. Men starke 
Måns är efter dem, slående omkring sig med den tunga skivan. För honom är 
det inte mer fråga om vänner eller fiender, han vill bara ha någon att 
slå, nu sedan han har fått ett vapen.



Folket flyr i förtvivlan undan honom. Män och kvinnor skrika och springa. 
Men hur är det möjligt att fly för kvinnorna, av vilka flera ha sina barn 
vid handen? Stånd och kärror stå dem i vägen, oxar och kor, som bli vilda 
av larmet, hindra dem att komma undan.



I ett hörn mellan stånden har en hop kvinnor blivit inklämd, och mot denna 
stormar jätten. Tycker han sig inte mitt i skaran se en västgöte! Han 
höjer skivan och låter den falla. I blek, rysande ångest ta kvinnorna emot 
anfallet, krypande samman under det dödande slaget.



Men när skivan vinande faller ner över dem, brytes dess kraft mot en mans 
uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över 
mängden, en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många. 
Kvinnor och barn stå oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men 
han ligger nu också medvetslös på marken.



Starke Måns lyfter inte upp sin skiva för att storma vidare. Han har mött 
mannens blick, just när skivan föll ner på hans hjässa, och den har slagit 
honom med förlamning. Han låter sig bindas och föras bort utan motstånd.



Men i ilande fart löper kring marknaden det ryktet, att starke Måns har 
slagit ihjäl kapten Lennart. Man säger, att han, som har varit 
folkets vän, har dött för att rädda kvinnor och värnlösa barn.



Och det blir stilla över de vida fälten, där livet nyss brusade i sin 
vildaste fart. Handeln stannar av, slagsmålet upphör, gillena vid 
matsäcksskrinen ta slut, förgäves locka lindansarna på åskådare .



Folkets vän är död, folket har fått sorg. I tyst trängsel strömma alla mot 
den plats, där han har fallit. Han ligger utsträckt på marken, alldeles 
medvetslös, något sår syns inte, men själva huvudskålen tycks vara 
tillplattad.



Några män flytta honom varligt upp på skivan, som jätten har tappat. De 
tro sig märka, att han ännu lever.



-Vart ska vi bära honom? fråga de varandra.



-Hem! svarar en barsk röst ur hopen.



O, ja, ni goda män, bär honom hem! Lyft upp honom på era axlar och bär 
honom hem! Han har varit Guds lekboll, han har drivits som en fjäder för 
fläkten av hans anda. Bär honom nu hem!



Det sårade huvudet har vilat på den hårda britsen i fängelset, på 
halmkärven i ladan. Låt det nu få komma hem och vila mot en stoppad kudde! 
Han har lidit oförskylld skam och plåga, han har förjagats från sin egen 
dörr. En irrande flykting har han varit, vandrande Guds vägar, var han 
kunde finna dem, men hans längtans land var detta hem, vars port Gud hade 
stängt för honom. Kanske står hans hem öppet för den, som har dött för att 
rädda kvinnor och barn.



Nu kommer han inte som en förbrytare, ledd av raglande dryckesbröder. Han 
ledsagas av ett sörjande folk, i vars hyddor han har bott, medan han har 
hulpit dess lidanden. Bär honom nu hem!



Och de göra så. Sex män lyfta skivan, varpå han ligger, på sina axlar och 
bära honom bort från marknadsfältet. Där de gå fram, vika människorna åt 
sidan och stå stilla, männen hlotta sina huvuden, kvinnorna niga, såsom de 
göra i kyrkan, när Guds namn nämnes. Många gråta och torka sina ögon, 
andra börja tala om vilken man han har varit, så god, så munter, så 
rådsnar och så gudfruktig. Märkligt är ock att se hur, så snart en 
av bärarna tröttnar, en annan helt sakta kommer och för sin skuldra in 
under skivan.



Så kommer kapten Lennart också förbi den plats, där kavaljererna stå.



-Får väl gå med och se till, att han kommer riktigt hem, säger 
Beerencreutz och lämnar sin plats vid vägkanten för att gå med upp till 
Helgesäter. Hans exempel följes av många.



Marknadsfältet blir liksom öde, folket drar med kapten Lennart upp till 
Helgesäter. Man måste ju se till, att han får komma hem. Allt det 
nödvändiga, som skulle köpas, får vara oköpt, marknadsgåvorna åt de små 
där hemma bli glömda, psalmboksköpet blir aldrig avslutat, silkesduken, 
som har lyst i jäntans ögon, får ligga kvar på disken. Alla måste gå med 
och se till, att kapten Lennart kommer hem.



När tåget når fram till Helgesäter, är där tyst och öde. Åter trumma 
överstens nävar mot den stängda ingångsdörren. Alla tjänare äro på 
marknaden, kaptenskan är ensam hemma och vaktar huset. Nu är det också 
hon, som öppnar.



Och hon frågar, såsom hon hade frågat en gång förr:



-Vad vill ni?



Varpå översten svarar, såsom han hade svarat en gång förr:



-Vi är här med din man.



Hon ser på honom, där han står styv och trygg som alltid. Hon ser på 
bärarna hakom honom, som gråta, och på hela folkmassan där bakom. Hon står 
där på trappan och ser in i hundratal av gråtande ögon, som ängsligt 
stirra upp till henne. Sist ser hon på mannen, som ligger utsträckt på 
båren, och trycker handen mot hjärtat.



-Detta är hans rätta ansikte, mumlar hon.



Utan att fråga mer lutar hon sig ner, drar undan en regel, slår upp 
förstudörrarna på vid gavel och går sedan före de andra in i sängkammaren.



Översten och kaptenskan hjälpas åt att dra ut dubbelsängen och skaka ut 
bolstern, och så blir kapten Lennart åter bäddad på mjukt dun och vitt 
linne.



-Lever han? frågar hon.



-Ja, svarar översten.



-Finns det hopp?

-Nej. Det är ingenting att göra.



Det är tyst en stund, så kommer en plötslig tanke över henne.



-Gråter de för hans skull, alla dessa?



-Ja.



-Vad har han då gjort?



-Det sista han gjorde var att låta starke Måns slå ihjäl sig för att rädda 
kvinnor och barn från döden.



Hon sitter åter tyst en stund och tänker.



-Vad hade han för ett ansikte, överste, när han kom hem för två månader 
sedan?



Översten rycker till. Nu förstår han, nu först förstår han.



-Gösta hade ju målat honom!



-Så var det för ett kavaljersstrecks skull, som jag stängde honom ute från 
hans hem. Hur vill ni stå till svars för sådant, överste?



Beerencreutz höjde på de breda axlarna.



-Jag har mycket att svara för.



-Men jag menar, att detta måtte vara det värsta ni har gjort.



-Så har jag heller aldrig gått en tyngre väg än den i dag hit upp till 
Helgesäter. För övrigt är det två till, som har skuld i detta.



-Vilka då?



-Sintram är den ena, den andra är kusin själv. Kusin är en sträng kvinna. 
Jag vet, att många har försökt att tala med kusin om hennes man.



-Det är sant, svarar hon.



Sedan ber hon honom berätta om dryckesgillet i Broby.



Han berättar allt, så gott han kan minnas, och hon lyssnar tyst. Kapten 
Lennart ligger alltjämt medvetslös på sängen. Rummet är alldeles fullt av 
gråtande människor, ingen tänker på att utestänga denna bedrövade skara. 
Alla dörrar stå öppna, alla rum, trappor och förstugor äro fyllda av 
tysta, ängsliga människor, långt ute på gården stå de i täta flockar.



När översten har slutat, höjer kaptenskan rösten och säger:



-Om här finns några kavaljerer inne, så ber jag dem gå härifrån. Det är 
mig svårt att se dem, när jag sitter vid min mans dödsläger.

Utan ett ord vidare stiger då översten upp och går. Så göra ock 
Gösta Berling och några andra kavaljerer, som ha följt kapten Lennart. 
Folket viker skyggt åt sidan för den lilla skaran av förödmjukade män.



När de äro borta, säger kaptenskan:



-Vill någon av dem, som har sett min man under denna tiden, säga mig var 
han har uppehållit sig och vad han har sysslat med?



Så börja de då där inne att bära vittnesbörd om kapten Lennart inför hans 
hustru, som har misskänt honom och i stränghet förhärdat sitt hjärta för 
honom. Nu ljuder det åter, de gamla hymnernas språk. Män tala, som aldrig 
ha läst annan bok än bibeln. På bildspråk ur Jobs bok, med ordvändningar 
från patriarkernas dagar tala de om Guds vandringsman, som gick omkring 
och hjälpte folket.



Det varar länge, innan de ha fått tala ut. Medan skymningen kommer och 
kvällen, stå de kvar och tala, en efter annan träder fram och förtäljer om 
honom inför hans hustru, som inte har velat höra hans namn nämnas.



Där finnas de, som kunna tala om hur han hade funnit dem på sjuksängen och 
botat dem. Där äro vilda slagskämpar, som han har tämt. Där äro bedrövade, 
som han har upprättat, försupna, som han har tvungit till nykterhet. Var 
och en, som hade varit stadd i outhärdlig nöd, hade sänt bud på Guds 
vandringsman, och han hade förmått hjälpa, åtminstone hade han förmått 
väcka hopp och tro.



Hela kvällen ljuder hymnernas språk inne i sjukrummet.



Ute på gårdarna stå de täta hoparna och vänta på slutet. De veta vad som 
försiggår där inne. Det, som sägs högt vid dödsbädden, viskas från man 
till man där ute. Den, som har något att säga, tränger sig sakta fram.



-Det är en, som kan vittna, säger man och lämnar honom rum. Och de träda 
fram ur mörkret, avlägga sitt vittnesmål och sjunka åter ner i mörkret.



-Vad säger hon nu? fråga de utanför stående, när någon kommer ut. Vad 
säger hon, den stränga frun på Helgesäter?



-Hon strålar som en drottning. Hon småler som en brud.

Hon har flyttat fram hans länstol till bädden 
och lagt på den de kläder, som hon själv har vävt åt honom.



Men så blir en tystnad bland allt folket. Ingen säger det, alla veta det 
på en gång: "han dör".



Kapten Lennart slår upp sina ögon, ser och ser nog.



Han ser hemmet, folket, hustrun, barnen, kläderna och småler. Men han har 
blott vaknat upp för att dö. Han drar ett rosslande andetag och ger upp 
andan.



Då tystna berättelserna, men en röst tar upp en dödspsalm. Alla stämma in, 
och buren av hundratals starka röster stiger sången mot höjden.



Det är jordens avskedshälsning till den flyende själen.



37 Trettiofemte kapitlet Skogstorpet.



Det var många år före det, då kavaljererna styrde Ekeby. Vallgossen och 
vallflickan lekte samman i skogen, byggde hus av flata stenar, plockade 
hjortron och gjorde allurar. Födda i skogen voro båda. Skogen var deras 
hem och sätesgård. Med allt där levde de i frid, såsom man lever i frid 
med tjänare och husdjur.



De små räknade lo och räv för sina gårdshundar, vesslan var deras katt, 
hare och ekorre voro deras storboskap, uvar och orrar sutto i deras 
fågelbur, granarna voro deras tjänare och ungbjörkarna gäster vid deras 
gillen. De kände nog hålan, där huggormarna lågo sammanslingrade under 
vintervilan, och när de hade badat, hade de sett tomtormen komma simmande 
genom det klara vattnet, men de fruktade varken orm eller rå, sådant hörde 
skogen till, och den var deras hem. Där kunde intet skrämma dem.



Djupt inne i skogen låg torpet, där gossen bodde. Dit ledde backig 
skogsväg, berg stodo runtom och skymde solen, bottenlös myr låg nära och 
utsände året om frostkall dimma. Föga lockande syntes slik bostad för 
slättfolket.



Vallgossen och vallflickan skulle en dag bygga hjonelag samman, bo där i 
skogstorpet och leva av sina händers arbete. Men innan de blevo gifta, kom 
krigets olycka över landet, och gossen tog värvning. Hem kom han åter utan 
sår eller skadad lem, men märke för livet hade han fått av den färden. 
Alltför mycket av världens ondska och människors grymma framfärd mot 
människor hade han skådat. Han blev ur stånd att se det goda.



Till en början såg ingen någon ändring på honom. Med sin barndoms käresta 
gick han till prästen och tog ut lysning. Skogstorpet ovan Ekeby blev 
deras hem, såsom de längesedan hade avtalat, men i det hemmet rådde ingen 
trevnad.

Hustrun gick där och såg på mannen som på en främmande. Alltsedan 
han kom ur kriget, kunde hon inte känna igen honom. Han skrattade hårt och 
talade litet. Hon var rädd för honom.



Han gjorde ingen förtret eller skada, och han var en flitig arbetare. Dock 
blev han föga avhållen, ty han trodde alla om ont. Själv kände han sig som 
en förhatad främling. Nu voro skogens djur hans fiender. Berget, som 
skymde solen, och myren, som sände dimma, voro hans ovänner. Skogen blir 
en hemsk bostad för den, som bär på onda tankar.



Ljusa minnen förvärve den, som vill leva i ödemarker! Eljest ser han blott 
mord och förtryck bland växter och djur, liksom han förut har sett det 
bland människor. Han väntar ont av allt han möter.



Inte kunde Jan Hök, soldaten, själv tyda vad som brast honom, men han 
märkte, att intet gick väl för honom. Föga frid bjöd hemmet. Sönerna, som 
växte upp där, blevo starka, men vilda. Härdade och modiga män voro de, 
men också de levde i strid med var man.



Hustrun hans lockades i sin sorg att utforska ödemarkens hemligheter. I 
myr och snår sökte hon hälsobringande örter. De underjordiskas väsen 
begrundade hon, och hon visste vad offer som behagade dem. Hon kunde bota 
sjukdom och ge goda råd åt dem, som hade älskogssorger. Hon vann rykte som 
trollkunnig och blev skydd, fastän hon gjorde människor stor nytta.



En gång tog hustrun sig för att tala med mannen om hans bekymmer.



-Alltsedan du gick i krig, sade hon, har du varit som förbytt. Vad gjorde 
de med dig där?



Då for han upp och var nära att slå henne, och sammalunda gick det varje 
gång hon talade om kriget. Han råkade då i vansinnig vrede. Av ingen tålde 
han höra ordet krig, och snart blev det känt, att han inte kunde fördra 
talet därom. Så togo sig människorna i akt för det samtalsämnet.



Men ingen av hans krigskamrater kunde berätta, att han hade gjort mer ont 
än andra. Han hade kämpat som en god soldat. Det var blott allt detta 
förfärliga, som han hade sett, som hade skrämt honom så, att han 
sedan inte såg något annat än det onda. Från kriget härledde han all sin 
sorg. Han tänkte, att all naturen hatade honom, därför att han hade tagit 
del i sådana ting. De, som mer veta, kunna trösta sig med att de ha kämpat 
för fosterland och ära. Vad visste han om sådant? Han kände blott, att 
allt hatade honom, därför att han hade utgjutit blod och vållat skada.



Vid den tiden, då majorskan blev driven från Ekeby, bodde han ensam i sin 
stuga. Död var hustrun, och sönerna voro borta. Vid marknadstider fylldes 
dock skogstorpet av gäster. De svarthåriga, mörkhyade skojarna togo in 
där. De trivas bäst hos den, som de flesta sky. Små, långhåriga hästar 
klättrade då uppför skogsvägen, dragande kärror, lastade med 
förtennarverktyg, med barn och trasbylten. Kvinnor, tidigt åldrade, med 
dragen uppsvällda av rökande och dryckjom, och män med bleka, skarpa 
ansikten och seniga kroppar följde kärrorna. När skojarna kommo till 
skogstorpet, blev där muntert liv. Brännvin och kortspel och högljutt glam 
bragte de med sig. Om stölder och hästbyten och blodiga slagsmål visste de 
att förtälja.



På fredag började Broby marknad, och då blev kapten Lennart dödad. Starke 
Måns, som gav dråpslaget, var son till gubben i skogstorpet. När skojarna 
på söndags eftermiddag sutto tillsammans där uppe, räckte de därför den 
gamle Jan Hök brännvinsflaskan oftare än vanligt och talade med honom om 
fängelseliv och fångkost och rannsakning, ty sådant hade de ofta prövat.



Den gamle satt på huggkubben i spiselvrån och talade föga. Hans stora, 
glanslösa ögon stirrade ut över den vilda skara, som fyllde rummet. 
Skymningen var kommen, men torrvedsbrasan gav ljus. Trasor, elände och 
bister nöd belyste den.



Öppnades så dörren helt sakta, och in trädde två kvinnor. Det var den unga 
grevinnan Elisabet, följd av Brobyprästens dotter. Sällsam tedde hon sig 
för den gamle, när hon, älsklig och strålande i blid skönhet, trädde in i 
brasans ljuskrets. Hon berättade för dem där inne, att Gösta Berling inte 
hade varit sedd på Ekeby, alltsedan kapten Lennart dog. Hon och hennes 
tjänarinna hade gått upp i skogen och sökt honom hela eftermiddagen. Nu 
såg hon, att här inne funnos män, som mycket hade vandrat och kände 
alla stigar. Hade de sett honom? Hon hade kommit in för att vila och fråga 
om de hade sett honom.



Det var en ganlös fråga. Ingen av dem hade sett honom.



De satte fram en stol åt henne. Hon sjönk ner på den och satt tyst en 
stund. Larmet i stugan hade förstummats. Alla sågo på henne och undrade 
över henne. Så blev hon skrämd av tystnaden, ryckte till och sökte en 
likgiltig sak att tala om.



Hon vände sig till gubben i vrån.



-Jag tycker mig ha hört, att ni har varit soldat, gamle far, sade hon. 
Tala om något från kriget!



Än mer förstenande tyst blev det. Gubben satt, som om han inte hade hört.



-Det skulle mycket roa mig att höra talas om krig av en, som själv har 
varit med, fortfor grevinnan, men hon avbröt sig tvärt, ty Brobyprästens 
dotter skakade på huvudet åt henne. Hon måtte ha talat opassande ord. Alla 
de församlade människorna sågo på henne, som om hon hade brutit mot det 
passandes enklaste lag. Plötsligt höjde en skojarhustru sin skarpa röst 
och frågade:



-Det är visst hon, som har varit grevinna på Borg.



-Det är det.



-Det var annat, det, än att löpa kring skogen efter den galne prästen. Tvi 
för sånt byte!



Grevinnan reste sig och bjöd farväl. Hon hade vilat nog. Kvinnan, som hade 
talat, följde henne ut genom dörren.



-Grevinnan förstår, sade hon, jag fick lov att säga något, för det går 
inte an att tala med gamle far om krig. Han tål inte höra det ordet. Jag 
mente väl, jag.



Grevinnan Elisabet skyndade bort, men hon hejdade sig snart. Hon såg den 
hotande skogen, det skymmande berget och det rykande träsket. Hemskt måtte 
det vara att bo här för den, vars sinne fylldes av onda minnen. Hon kände 
medömkan med den gamle, som satt där inne med de mörka skojarna till 
sällskap.



-Jungfru Anna Lisa, sade hon, låt oss vända om! De var goda mot oss där 
inne, men jag uppförde mig illa. Jag vill tala med den gamle om gladare 
ting.

Och lycklig över att ha funnit någon att trösta, gick hon åter in i 
stugan.



-Det är så, sade hon, att jag tror, att Gösta Berling går här i skogen och 
tänker på att ta livet av sig. Det är därför viktigt, att han snart blir 
funnen och hindrad därifrån. Jag och jungfru Anna Lisa har trott oss se 
honom ibland, men så har han försvunnit för oss. Han håller sig i trakten 
av berget, där Nygårdsflickan slog ihjäl sig. Jag kom nu att tänka på att 
jag väl inte behöver gå ända ner till Ekeby för att skaffa hjälp. Här 
sitter många raska män, som lätt skulle kunna fånga honom.



-Ge er i väg, karlar! utbrast skojarkvinnan. När grevinnan inte håller sig 
för god att be skogsfolket om en tjänst, ska ni genast gå.



Männen reste sig också och gingo att söka.



Den gamle Jan Hök satt stilla och stirrade framför sig med glanslös blick. 
Skrämmande dyster och hård satt han där. Den unga frun fann intet ord att 
säga honom. Då såg hon, att ett barn låg sjukt på en halmkärve, och 
märkte, att en kvinna hade ont i en hand. Genast började hon ansa de 
sjuka. Hon blev snart god vän med de sladdrande kvinnorna och lät visa sig 
de minsta barnen.



Om en timme kommo männen tillbaka. De förde Gösta Berling bunden in i 
stugan. På golvet framför spiselden lade de ner honom. Hans kläder voro 
rivna och smutsiga, anletsdragen avtärda och ögonen vilda. Förskräcklig 
hade hans färd varit under dessa dagar. På den fuktiga marken hade han 
legat, han hade borrat ner händer och ansikte i mossjorden, släpat sig 
fram över stenhällar, trängt genom de tätaste snår. Godvilligt hade han 
inte följt männen, men de hade övermannat och bundit honom.



När hans hustru återsåg honom sådan, vart hon vred. Hon löste inte hans 
bundna lemmar, utan lät honom ligga kvar på golvet. Med förakt vände hon 
sig från honom.



-Så du ser ut! sade hon.



-Inför dina ögon hade jag inte mer ämnat komma, svarade han.



-Är jag då inte din hustru? Är det inte min rätt att vänta, att du 
kommer till mig med din sorg? Med bitter ängslan har jag väntat på dig i 
dessa två dagar.



-Jag hade ju vållat kapten Lennarts olycka. Hur kunde jag våga att visa 
mig för dig? Hur kunde jag?



-Rädd var du sällan, Gösta.



-Den enda tjänst jag kan göra dig, Elisabet, är att befria dig från mig.



Outsägligt förakt ljungade under hennes sammandragna ögonbryn ner mot 
honom.



-Till en självmördares hustru vill du göra mig!



Hans anletsdrag förvredos.



-Elisabet, låt oss gå ut i den tysta skogen och tala samman!



-Varför skulle inte dessa människor kunna höra oss? utbrast hon, talande i 
gälla tonfall. Är vi bättre än någon av dem? Har någon av dem vållat mera 
sorg och skada än vi? De är skogens och landsvägens barn, de hatas av var 
man. Låt dem höra hur synd och sorg också följer härskaren över Ekeby, den 
av alla älskade Gösta Berling! Tror du din hustru håller dig för bättre än 
någon av dem, eller gör du det?



Han reste sig mödosamt på armbågen och såg på henne med uppflammande 
trots.



-Jag är inte så usel, som du tror.



Då fick hon höra dessa två dagars historia. Första dygnet drev Gösta 
omkring i skogen, jagad av samvetskval. Han kunde inte uthärda att möta en 
människas blick. Men han tänkte inte på att dö. Han ämnade dra till 
fjärran land. På söndagen steg han dock ner från höjderna och gick fram 
till Bro kyrka. Än en gång ville han se folket, Lövsjö härads fattiga, 
hungrande folk, som han hade drömt om att tjäna, när han hade suttit vid 
Brobyprästens skamhög, och som han hade kommit att älska, när han hade 
sett dem dra bort i natten med den döda Nygårdsflickan.



Gudstjänsten var börjad, när han kom till kyrkan. Han smög sig upp på en 
läktare och såg ner på folket. Grymma kval grepo honom då. Han hade velat 
tala till det, trösta det i dess fattigdom och hopplöshet. Hade han blott 
fått tala i Guds hus, han skulle, så förtvivlad han var, ha ägt ord av 
tröst och frälsning för alla.

Då lämnade han kyrkan, gick in i sakristian och skrev den 
kungörelse, som hans hustru redan kände. Han hade lovat, att arbetet 
skulle återupptagas på Ekeby och säd där utdelas till de mest behövande. 
Han hade hoppats, att hans hustru och kavaljererna skulle uppfylla hans 
löften, när han vore borta.



Kommen ut, såg han en kista stå framför sockenstugan. Den var grov, i hast 
tillyxad, men prydd med svart krusflor och kransar av lingonris. Han 
förstod, att den var kapten Lennarts. Folket hade väl bett kaptenskan att 
påskynda begravningen, så att den stora mängden av marknadsbesökande 
skulle kunna övervara jordafärden.



Han stod och såg på kistan, när en tung hand lades på hans axel. Sintram 
hade kommit fram till honom.



-Gösta, sade han, om du vill göra en människa ett riktigt spratt, så lägg 
dig att dö! Det finns inget knipslugare än att dö, ingenting, som så lurar 
en ärlig man, som inget ont anar. Lägg dig att dö, säger jag!



Förfärad lyssnade Gösta till vad den elake talade. Denne klagade över väl 
lagda planers förolyckande. Öde bygd hade han velat se vid Lövens strand. 
Därför hade han gjort kavaljererna till traktens herrar, därför hade han 
låtit Brobyprästen utarma folket, därför hade han framkallat torkan och 
hungersnöden. På Broby marknad skulle det avgörande slaget ha stått. 
Hetsat av olyckor, skulle folket ha hängivit sig åt mord och stöld. Sedan 
skulle rättegångar ha kommit och utarmat det. Hungersnöd, upplopp och alla 
slags olyckor skulle ha härjat. Så styggt och förhatligt skulle till sist 
landet ha blivit, att ingen hade kunnat bo där, och allt detta skulle ha 
varit Sintrams verk. Hans glädje och stolthet skulle detta ha varit, ty 
han var ond. Han älskade öde trakter och obruten mark. Men denne, som hade 
vetat att dö i rätta stunden, hade fördärvat allt för honom.



Då frågade honom Gösta vartill allt detta skulle ha tjänat.



-Det skulle ha behagat mig, Gösta, ty jag är ond. Jag är slagbjörnen på 
fjället, jag är snöstormen på slätten, jag tycker om att mörda och 
förfölja. Bort, säger jag, bort med människorna! Jag tycker inte om dem. 
Jag kan låta dem löpa mellan mina klor och göra sina krumsprång - det kan 
också vara lustigt för en stund -, men nu var 
jag mätt på lek, Gösta, nu ville jag hugga till, nu ville jag döda och 
fördärva.



Han var galen, alldeles galen. Han började för länge sedan på lek med 
dessa helveteskonster, och nu hade ondskan tagit överhand, nu trodde han 
sig vara en ande från avgrunden. Nu hade han närt och fostrat det onda 
inom sig, så att det hade tagit väldet över hans själ. Så kan elakhet göra 
människor galna liksom kärleken och grubblet.



Han var rasande, den elake brukspatronen, och i sin vrede började han 
rycka i kistans kransar och krusflor, men då ropade Gösta Berling:



-Rör inte kistan!



-Se, se, se, ska jag inte röra den? Jo, jag ska kasta min vän Lennart på 
marken och förtrampa hans kransar. Ser du inte vad han har gjort mig? Ser 
du inte i vilken fin, grå kalesch jag kommer åkande?



Och Gösta Berling såg då, att ett par fångkärror med länsman och 
häradstjänare stodo och väntade utanför kyrkogårdsmuren.



-Se, se, se, ska jag inte sända kaptenskan på Helgesäter ett tack, därför 
att hon i går satte sig ner att läsa i gamla papper för att finna bevis 
mot mig i den där krutsaken, du vet? Ska jag inte låta henne veta, att hon 
hellre borde ha sysslat med brygd och bak än skicka länsman och 
häradstjänare efter mig? Ska jag inte ha något för de tårar, som jag har 
gråtit för att beveka Scharling att låta mig komma hit och läsa en bön vid 
den gode vännens kista?



Och han började åter rycka i krusfloret.



Då stod Gösta Berling tätt bredvid honom och fattade om hans armar.



-Allt vill jag ge, för att inte brukspatron ska röra kistan! sade han.



-Gör vad du vill! sade den galningen. Ropa, om du vill! Något hinner jag 
dock, innan länsman kommer. Slåss med mig, om du det vill! Det blir en 
glad syn här på kyrkbacken. Låt oss slåss bland kransar och bårkläden!



-Jag vill köpa ro för den döde till vad pris det vara må, brukspatron. Tag 
mitt liv, tag allt!

-Du lovar stort, gossen min.



_ Brukspatron kan pröva.



-Nå, så döda dig då!



-Det kan jag göra, men först ska kistan vara säkert under jord.



Så blev det. Sintram tog ed av Gösta, att han inte skulle finnas till, 
tolv timmar efter sedan kapten Lennart hade jordats.



-Så vet jag, att du aldrig kan bli en bra karl, sade han.



Detta var lätt att lova för Gösta Berling. Han var glad över att få ge sin 
hustru friheten. Samvetskvalen hade jäktat honom dödstrött. Det enda, som 
förfärade honom, var, att han hade lovat majorskan att inte dö, så länge 
Brobyprästens dotter var tjänarinna på Ekeby. Men Sintram sade, att hon nu 
inte kunde räknas som tjänarinna, sedan hon hade ärvt sin fars rikedomar. 
Gösta invände, att Brobyprästen hade gömt sitt gods så väl, att ingen hade 
kunnat finna hans skatter. Då log Sintram och sade, att de voro gömda 
bland duvnästena i Broby kyrktorn. Därmed gick han, och sedan drog Gösta 
åter upp till skogen. Bäst syntes det honom att dö på den plats, där 
Nygårdsflickan hade slagit ihjäl sig. Där uppe hade han irrat hela 
eftermiddagen. Han hade sett sin hustru i skogen, därför hade han inte 
genast mäktat döda sig.



Detta berättade han för sin hustru, medan han låg bunden på golvet i 
skogstorpet.



-O, sade hon sorgset, när han hade slutat, vad jag väl känner igen detta! 
Hjältefasoner, hjälteståt! Alltid färdig att sticka händerna i eldbrasan, 
Gösta, alltid redo att kasta bort dig själv! Vad sådant en gång syntes mig 
stort! Vad jag nu prisar lugn och besinning! Vad nytta gjorde du den döde 
med ett sådant löfte? Vad, om nu Sintram hade hunnit att stjälpa kistan 
och riva av den krusfloret? Den hade väl blivit upplyftad, det hade väl 
funnits nytt krusflor, nya kransar. Om du hade lagt din hand på den gode 
mannens kista, där inför Sintrams ögon, och svurit att leva för att hjälpa 
detta fattiga folk, som han hade velat fördärva, det skulle jag nu ha 
prisat. Om du hade tänkt, när du i kyrkan såg folket: "jag vill hjälpa 
det, jag själv vill använda alla krafter på att hjälpa det", och inte lagt 
denna börda på din svaga hustru och på gamla män med svikande 
krafter, så skulle jag ha prisat också detta.



Gösta Berling låg tyst en stund.



-Vi kavaljerer är inte fria män, sade han slutligen. Vi har lovat varann 
att leva för glädjen och blott för glädjen. Ve oss alla, om en sviker!



-Ve dig, sade grevinnan med harm, att du ska vara den fegaste bland 
kavaljererna och senare till bättring än någon av dem! I går på 
eftermiddagen satt de alla elva i kavaljersflygeln, och dystra var de. Du 
var borta, kapten Lennart var borta, Ekeby glans och ära var borta. 
Toddybrickan lämnade de orörd, för mig ville de inte visa sig. Då gick 
jungfru Anna Lisa, som står här, upp till dem. Du vet, att hon är en 
nitisk liten kvinna, som i åratal har kämpat intill förtvivlan mot vanvård 
och slöseri.



"I dag har jag återigen varit hemma och sökt söta fars pengar", sa hon 
till kavaljererna, "men jag har inget kunnat finna. Alla reverser är 
överkorsade, och lådor och skåp står tomma"



"Det var synd om henne, jungfru Anna Lisa", menade Beerencreutz.



"När majorskan drog från Ekeby", fortsatte Brobyprästens dotter, "så bad 
hon mig se till hennes hus. Och om jag nu hade funnit söta fars pengar, så 
skulle jag ha byggt upp Ekeby. Men när jag inte fann något annat att ta 
där hemma, så tog jag med mig söta fars skamhög, för stor skam väntar mig, 
näi min matmor kommer igen och frågar mig vad jag har gjort av Ekeby."



"Ta sig inte så nära av det, som hon inte har förskyllat, jungfru Anna 
Lisa!" sa åter Beerencreutz.



"Men jag har inte tagit med skamhögen för mig ensam", sa Brobyprästens 
dotter. "Jag tog också därav för de goda herrarnas räkning. Var så goda, 
kära herrar! Söta far är väl inte den ende, som har vållat skam och skada 
i denna världen."



Och hon gick från den ene till den andre av dem och lade ner några av de 
torra stickorna framför var och en. Somliga svor, men de flesta lät henne 
hållas. Till sist sa Beerencreutz med en hög herres lugn:

"Det är bra. Jungfrun ska ha tack. Jungfrun kan gå nu."



När hon var borta, slog han knytnäven i bordet, så att glasen hoppade.



"Från denna stund", sa han, "absolut nykter! Något sådant ska inte 
brännvinet än en gång bringa över mig." Därpå steg han upp och gick ut.



De följde honom så småningom, alla de andra. Vet du vart de gick, Gösta? 
Jo, ner till älven, till näset, där Ekeby kvarn och smedja stod, och där 
började de arbeta. De började släpa på stockar och stenar och röja 
platsen. De gamla har haft en svår tid. Sorg har gått över flera av dem. 
Nu kan de inte längre uthärda vanäran av att ha förstört Ekeby. Väl vet 
jag, att ni kavaljerer blygs för arbetet, men nu har de andra tagit denna 
skammen på sig. An mer, Gösta, de ämnar sända jungfru Anna Lisa upp till 
majorskan och hämta henne. Men du, vad gör du?



Han fann ännu en sak att svara henne.



-Vad begär du av mig, av en avsatt präst? Förkastad är jag av människor, 
förhatlig för Gud.



-Också jag har i dag varit i Broby kyrka, Gösta. Hälsning har jag till dig 
från två kvinnor. "Säg Gösta", sa Marianne Sinclaire, "att en kvinna inte 
vill blygas över den, som hon har älskat!" "Säg Gösta", sa Anna Stjärnhök, 
"att jag nu har det bra! Jag regerar själv mina gårdar. Folk säger om mig, 
att jag blir en andra majorska. Jag tänker inte på kärlek, bara på arbete. 
Också på Berga har de övervunnit sorgens första bitterhet. Men vi sörjer 
alla över Gösta. Vi tror på honom och ber Gud för honom. Men när, när blir 
han en man?"



-Är du förkastad av människor? fortfor grevinnan. För mycken kärlek har du 
rönt, det är din olycka. Kvinnor och män har älskat dig. Bara du har 
skämtat och skrattat, bara du har sjungit och spelat, har de förlåtit dig 
allt. Vad det har behagat dig att göra har varit dem gott. Och du vågar 
kalla dig en förkastad! Eller är du förhatlig för Gud? Varför stannade du 
inte och såg kapten Lennarts jordafärd?



Som han hade dött på en marknadsdag, hade ryktet om honom blivit fört vida 
omkring. Efter gudstjänsten kom tusentals människor upp till kyrkan. Hela 
kyrkogården och muren och fälten där omkring var betäckta av människor. 
Liktåget ordnade sig framför sockenstugan. Man väntade endast på 
gamle prosten. Han var sjuk och hade inte predikat. Men till kapten 
Lennarts begravning hade han lovat komma. Och så kom han, gående med sänkt 
huvud och drömmande sina egna drömmar, såsom han plägar nu på sin 
ålderdom, och ställde sig i spetsen för liktåget. Ingenting ovanligt 
märkte han. Han hade gått i många liktåg, den gamle. Han gick fram på den 
kända vägen och såg inte Upp. Han läste bönerna och kastade mull på kistan 
och märkte alltjämt ingenting. Men så tog klockaren upp en psalm. Inte 
vågade jag tro, att den grova rösten, som annars alltid brukade sjunga 
ensam, skulle kunna väcka prosten ur hans drömmar.



Men klockaren fick inte sjunga ensam. Hundratal och åter hundratal av 
röster stämde in. Män, kvinnor och barn sjöng. Då vaknade prosten ur sitt 
grubbel. Han strök sig över ögonen och steg upp på den uppkastade 
jordhögen för att se. Aldrig hade han sett en sådan skara sörjande. Männen 
hade på sig de gamla, slitna begravningshattarna. Kvinnorna hade de vita 
förklädena med de breda fållarna. Alla sjöng, alla hade de tårar i ögonen, 
alla hade de sorg.



Då började gamle prosten darra och ängslas. Vad skulle han säga till detta 
folk, som hade fått sorg? Det var nödvändigt, att han sa dem ett ord till 
tröst.



När sången hade tystnat, sträckte han ut armarna över folket.



"Jag ser, att folket har fått sorg", sa han, "och sorgen är tyngre att 
bära för den, som länge ska trampa jordens stigar, än för mig, som snart 
ska skiljas hädan."



Han tystnade förfärad. Hans röst var för svag och han tvekade i valet av 
ord.



Men snart började han på nytt. Hans stämma hade återfått sin ungdoms 
kraft, och hans ögon strålade.



Han höll ett härligt tal för oss, Gösta. Först berättade han så mycket han 
visste om Guds vandringsman. Sedan påminde han oss om att ingen yttre 
glans eller stor förmåga hade gjort denne man så ärad, som han nu var, 
utan blott det, att han alltid hade gått Guds vägar. Och nu bad han oss 
för Guds och Kristi skull handla sammalunda. Envar skulle älska den andre 
och vara hans hjälp. Envar skulle tro gott om den andre. Envar 
skulle handla som denne gode kapten Lennart, ty därtill behövdes inte 
stora gåvor, blott ett fromt sinne. Och han uttydde för oss allt, som hade 
skett i år. Han sa, att det var en förberedelse till den kärlekens och 
lyckans tid, som nu helt visst vore att vänta. Mänsklig godhet hade han i 
år ofta sett bryta fram i spridda strålar. Nu skulle den framträda som en 
hel, lysande sol.



Och det var oss alla, som om vi hade hört en profet tala. Alla ville älska 
varandra, alla ville vara goda.



Han lyfte sina ögon och händer och lyste frid över nejden.



I Guds namn", sa han, "må oron upphöra! Må frid bo i edra hjärtan och i 
all naturen! Må de döda tingen och djuren och växterna känna lugn och 
upphöra att skada!"



Och det var, som om en helig ro hade sänkt sig över trakten. Det var, som 
om höjderna hade strålat och dalarna lett och höstdimmorna hade klätts i 
rosenfärg.



Sedan kallade han på en hjälpare för folket. "Någon ska komma", sa han. 
"Det är inte Guds vilja, att I nu skolen förgås. Gud ska uppväcka någon, 
som mättar de hungrande och leder er på hans vägar."



Då tänkte vi alla på dig, Gösta. Vi visste, att prosten talade om dig. 
Folket, som hade hört din kungörelse, gick hem, under det att de talade om 
dig. Och du gick här i skogen och ville dö! Folket väntar dig, Gösta. 
Runtom i hyddorna sitter de och talar om att när den galne prästen på 
Ekeby nu vill hjälpa dem, så ska allt bli bra. Du är deras hjälte, Gösta. 
Allas deras hjälte är du.



Ja, Gösta, det är visst, att den gamle talade om dig, och detta tör väl nu 
locka dig att leva. Men jag, Gösta, som är din hustru, jag säger dig, att 
du helt enkelt ska gå bort och göra din plikt. Du ska inte drömma om att 
vara sänd av Gud. Envar tör vara det, förstår du. Du ska arbeta utan 
hjältedater, du ska inte glänsa och förvåna, du ska laga, att ditt namn 
inte alltför ofta ljuder på folkets läppar. Betänk dig dock väl, innan du 
återtar ditt ord till Sintram! Du har nu skaffat dig ett slags rätt att 
dö, och livet torde inte bjuda dig mycken fägnad hädanefter. Det var en 
tid min önskan att dra hem till södern, Gösta.

Mig, skuldbelastade, syntes det för mycken lycka att vara din hustru 
och få följa dig genom livet. Men nu ska jag bli kvar. Om du vågar leva, 
ska jag stanna. Men vänta dig ingen glädje av det! Tunga plikters väg ska 
jag tvinga dig att vandra. Aldrig vänte du av mig glädjens och hoppets 
ord! All sorg och olycka, som vi båda har vållat, ska jag ställa som vakt 
vid vår härd. Kan väl ett hjärta, som har lidit så som mitt, älska mer? 
Tårlös och glädjelös ska jag vandra bredvid dig. Betänk dig väl, Gösta, 
innan du väljer att leva! Det är botgöringens väg vi ska vandra.



Hon väntade inte på svar. Hon vinkade åt Brobyprästens dotter och gick. 
När hon kom in i skogen, började hon bittert gråta och grät, ända till 
dess hon nådde Ekeby. Kommen dit, mindes hon, att hon hade glömt att tala 
om gladare ting än krig med Jan Hök, soldaten.



I skogstorpet blev stilla och tyst, när hon var borta.



-Herren Gud vare pris och ära! sade plötsligen den gamle soldaten.



De sågo på honom. Han hade rest sig och skådade ivrigt omkring sig.



-Ondska, ondska har allt varit, sade han. Allt, vad jag har sett, sedan 
jag fick mina ögon öppnade, har varit ondska. Onda män, onda kvinnor! Hat 
och vrede i skog och mark! Men hon är god. En god människa har stått i 
mitt hem. När jag sitter här ensam, ska jag komma ihåg henne. Hon ska vara 
med mig på skogsvägen.



Han böjde sig ner över Gösta, löste hans band och reste upp honom. Sedan 
tog han högtidligt hans hand.



-Förhatlig för Gud, sade han och nickade, det är just saken. Men nu är han 
det inte mer, och inte heller jag är det, sedan hon har stått i mitt hem. 
Hon är god.



Nästa dag kom gamle Jan Hök till länsman Scharling.



-Jag vill ta mitt kors, sade han. Jag har varit en ond man, därför fick 
jag onda söner. Och han bad att få gå i häkte i stället för sin son, men 
detta kunde ju inte ske.



Den yppersta av gamla historier är den, som handlar om hur han följde sin 
son, vandrande bredvid fångkärran, hur han sov utanför hans fängelse, hur 
han inte övergav honom, förrän han hade lidit sitt straff. Den finner väl 
ock sin skildrare.



38 Trettiosjätte kapitlet Margareta Celsing.



Dagarna före jul kom majorskan resande ner till Lövsjö härad, men först på 
själva julaftonen kom hon till Ekehy. Under hela resan var hon sjuk. Hon 
hade lunginflammation och svår feber, dock hade man aldrig sett henne 
gladare eller hört flera vänliga ord av henne.



Brobyprästens dotter, som hade vistats hos henne på bruket i 
Älvdalsskogarna alltsedan oktober månad, satt vid hennes sida i släden och 
ville gärna påskynda resan, men hon kunde inte hindra den gamla från att 
hejda hästarna och kalla varje vandringsman fram till släden för att 
spörja om nyheter.



-Hur går det er här nere i Lövsjö? frågade majorskan.



-Oss går det väl, fick hon då till svar. Bättre tider stundar. Den galne 
prästen där nere på Ekeby och hans hustru hjälper oss alla.



-En god tid är kommen, svarade en annan. Sintram är borta. Ekeby 
kavaljerer arbetar. Brobyprästens pengar är funna i Bro kyrktorn. De är så 
många, att Ekeby ära och makt kan upprättas med dem. De räcker också till 
att skaffa bröd åt de hungriga.



-Vår gamle prost har vaknat upp till nytt liv och ny kraft, sade en 
tredje. Varje söndag talar han med oss om Guds rikes tillkommelse. Vem kan 
vilja synda mer? Det godas välde tillstundar.



Och majorskan åkte långsamt vidare, frågande vem hon mötte:



-Hur går det med er? Lider ni inte brist här på orten?



Och feberhettan och den stickande smärtan i bröstet stillades, när de 
svarade henne:



-Här finns två goda, rika kvinnor, Marianne Sinclaire och Anna Stjärnhök. 
De hjälper Gösta Berling med att gå ur hus i hus och se till, att ingen 
behöver svälta. Och numera kastas ingen säd i brännvinspannan.

Det var, som om majorskan hade suttit där i 
släden och hållit en lång gudstjänst. Hon var kommen till ett heligt land. 
Hon såg gamla, fårade ansikten klarna, när det talades om de tider, som 
voro komna. Sjuklingarna glömde sina smärtor för att prisa glädjens dag.



-Vi vill alla vara sådana som den gode kapten Lennart, sade de. Vi vill 
alla vara goda. Vi vill tro alla om gott. Vi vill inte skada någon. Sådant 
ska påskynda Guds rikes tillkommelse.



Hon fann dem alla gripna av samma ande. På herrgårdarna hölls fri spisning 
för de mest behövande. Den, som hade ett arbete att utföra, lät det nu 
ske, och på alla majorskans bruk var verksamheten i full gång.



Aldrig hade hon känt sig friskare, än när hon satt där och lät den kalla 
luften strömma in i sitt värkande bröst. Ingen gård kunde hon resa förbi 
utan att stanna och fråga.



-Nu är allt gott, sade då husfolket. Här var stor nöd å färde, men de goda 
herrarna från Ekeby hjälper oss. Majorskan ska komma att förundra sig över 
allt, som har blivit utfört där. Nu är kvarnen nästan färdig, och smedjan 
är i gång, och det brända huset är upptimrat till takåsen.



Det var nöden och de hjärteskakande händelserna, som hade förvandlat dem 
alla. Ack, det skulle väl bara räcka en liten tid! Men det var ändå gott 
att vända åter till, ett land, där den ene tjänade den andre och där alla 
ville göra det goda. Majorskan kände, att hon kunde förlåta kavaljererna, 
och hon tackade Gud därför.



-Anna Lisa, sade hon, jag, gamla människa, sitter här och tror, att jag 
redan färdas in i de saligas himmel.



När hon äntligen kom fram till Ekeby och kavaljererna skyndade till för 
att hjälpa henne ur släden, kunde de knappt känna igen henne, ty hon var 
lika god och blid som deras egen unga grevinna. De äldre, som hade sett 
henne som ung, viskade till varandra:



-Det är inte majorskan på Ekeby, det är Margareta Celsing, som kommer 
tillbaka.



Stor var kavaljerernas glädje över att se henne komma så god och så fri 
från alla hämndtankar, men snart byttes den i sorg, när de funno hur 
sjuk hon var. Hon måste genast bäras in i gästrummet i kontorsflygeln och 
häddas ner. Men på tröskeln vände hon sig om och talade till dem.



-Det har varit Guds storm, sade hon, Guds storm. Jag vet nu, att allt har 
varit till det bästa.



Därmed stängdes dörren till sjukrummet, och de fingo inte se henne mer.



Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden 
trängas på tungan, när man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra 
snart ska stängas för alltid. "Ack, min vän, min vän", vill man säga, "kan 
du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig trots allt? Hur kunde det 
dock bli sa, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade 
här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje, som du har skänkt 
mig!"



Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.



Men majorskan låg i brinnande feber, och kavaljerernas röst kunde inte nå 
henne. Skulle hon då aldrig få veta hur de hade arbetat, hur de hade 
upptagit hennes verk, hur de hade räddat Ekeby ära och glans? Skulle hon 
aldrig få veta det?



Kort därpå gingo kavaljererna ner till smedjan. Där var allt arbete 
avstannat, men de kastade nya kol och nytt tackjärn i ugnen och redde till 
en smälta. De kallade inte smederna, som hade gått hem för att fira jul, 
utan arbetade själva vid härden. Kunde blott majorskan få leva, tills 
hammaren komme i gång, då skulle den tala deras sak hos henne.



Det blev kväll, och det blev natt under arbetet. Flera av dem tänkte på 
hur underligt det var, att de nu åter kommo att fira julnatt i smedjan.



Den mångförfarne Kevenhüller, som hade varit smedjans och kvarnens 
byggmästare under denna bråda tid, och Kristian Bergh, den starke 
kaptenen, stodo framme vid härden och skötte smältan. Gösta och Julius 
drogo kol. Av de övriga sutto några på städet under den upphissade 
hammaren, och andra hade slagit sig ner på kolkärror och tackjärnshögar. 
Löwenborg, den gamle mystikern, talade med farbror Eberhard, filosofen, 
som satt bredvid honom på städet.



-I natt dör Sintram, sade han.

-Varför just i natt? frågade Eberhard.



-Bror vet väl, att vi i fiol ingick ett vad. Nu har vi intet gjort, som 
inte har varit kavaljersmässigt, och därför har han förlorat.



-Bror, som tror på sådant, vet väl då också, att vi har gjort mycket, som 
inte har varit kavaljersmässigt. För det första hjälpte vi inte majorskan, 
för det andra började vi arbeta, för det tredje var det inte fullt 
riktigt, att Gösta Berling inte dödade sig, när han hade lovat det.



-Jag har också tänkt på detta, yttrade Löwenborg, men jag förmenar, att 
bror inte uppfattar saken rätt. Att handla i tanke på egna, småaktiga 
fördelar var oss förbjudet, men inte att handla så, som kärleken eller 
äran eller vår eviga salighet fordrade. Jag tror, att Sintram har 
förlorat.



-Bror kan ha rätt.



-Jag ska säga bror, att jag vet det. Jag har hört hans bjällror hela 
kvällen, men det är inga riktiga bjällror. Snart har vi honom här.



Och den lille gubben satt och stirrade fram mot smedjeporten, som stod 
öppen, och mot det av glesa stjärnor besatta stycke blå himmel, som syntes 
genom den.



Om en stund for han upp.



-Ser bror honom? viskade han. Där kommer han nu insmygande. Ser inte bror 
honom i dörröppningen?



-Ingenting ser jag, genmälde farbror Eberhard. Bror är sömnig, det är hela 
saken.



-Jag såg honom så tydligt mot den ljusa himlen. Han hade sin långa 
vargskinnspäls och pälsmössan. Nu är han inne i mörkret, och jag kan inte 
se honom. Se, nu är han framme vid ugnen! Han står tätt bredvid Kristian 
Bergh, men Kristian ser honom visst inte. Nu lutar han sig fram och kastar 
något i elden. Å, vad han ser stygg ut! Akta er, vänner, akta er!



Som han sade detta, sköt en eldkvast ut ur ugnen och överhöljde smederna 
och deras hjälpare med slagg och gnistor. Det skedde dock ingen skada.



-Han vill hämnas, viskade Löwenborg.



-Bror är för galen! utbrast Eberhard. Bror borde ändå ha haft nog av 
sådant.



-Sådant kan man väl tänka och önska, men det hjälper föga. Ser inte 
bror hur han står där vid stolpen och grinar åt oss? Men sannerligen tror 
jag inte, att han lossar hammaren!



Han for upp och ryckte Eberhard med sig. Ögonblicket därpå slog hammaren 
dånande mot städet. Det var bara en krampa, som hade lossnat, men Eberhard 
och Löwenborg hade med nöd undkommit döden.



-Ser bror, att han ingen makt har över oss! sade Löwenborg triumferande. 
Men det syns, att han vill hämnas.



och han ropade till sig Gösta Berling.



-Gå dit upp till kvinnorna, Gösta! Kanske visar han sig för dem också. De 
är inte så vana som jag att se sådant. De torde bli rädda. Och ta dig i 
akt, Gösta, för han har mycket agg till dig, och kanske han har makt över 
dig för det där löftets skull. Kanske han har det.



Sedermera fick man nog höra, att Löwenborg hade haft rätt och att Sintram 
hade dött julnatten. Somliga sade, att han hade hängt sig själv i 
fängelset. Andra trodde, att rättvisans tjänare i all hemlighet hade låtit 
döda honom, ty rättegången syntes gå väl för honom, och det kunde ju inte 
gå an att åter släppa honom lös över folket i Lövsjö. Ännu andra var det, 
som trodde, att en mörk herre hade kommit resande i en svart vagn, dragen 
av svarta hästar, och tagit honom bort ur fängelset. Och Löwenborg var 
inte den ende, som såg honom under julnatten. Även på Fors vart han sedd 
och i Ulrika Dillners drömmar. Många berättade om hur han hade visat sig 
för dem, ända tills Ulrika Dillner flyttade hans lik till Bro kyrkogård. 
Hon lät också driva bort de onda tjänarna från Fors och införde där ett 
gott regemente. Sedan spökar där inte mer.



Det sägs, att innan Gösta Berling hann upp till gården, hade en främmande 
kommit till kontorsflygeln och där avlämnat ett brev till majorskan. Ingen 
kände budbäraren, men brevet blev inburet och lagt på bordet bredvid den 
sjuka. Strax därpå blev hon helt oväntat bättre, febern stillades, 
smärtorna avtogo, och hon blev i stånd att läsa skrivelsen.



De gamla ville gärna tro, att denna förbättring berodde av mörka 
makters inflytande. Sintram och hans vänner kunde ha fördel därav, att 
majorskan läste detta brev.



Det var en urkund skriven med blod på svart papper. Kavaljererna skulle 
nog ha känt igen den. Den författades förra julnatten i smedjan på Ekeby.



Och majorskan låg där nu och läste, att eftersom hon hade varit en häxa 
och sänt kavaljerssjälar till helvetet, så dömdes hon att förlora Ekeby. 
Detta och annan dylik dårskap läste hon. Hon granskade datum och 
underskrifter och fann fö1jande anteckning bredvid Göstas namn: "Därför 
att majorskan har begagnat sig av min svaghet för att locka mig bort från 
ärligt arbete och behålla mig som kavaljer på Ekeby, därför att hon har 
gjort mig till Ebba Dohnas mördare genom att förråda för henne, att jag är 
en avsatt präst, skriver jag under."



Majorskan vek långsamt tillhopa papperet och lade in det i omslaget. Sedan 
låg hon stilla och begrundade vad hon hade fått veta. Hon förstod med 
bitter smärta, att sådan var folkets tanke om henne. En häxa och 
trollpacka var hon för alla dessa, som hon hade tjänat, som hon hade givit 
arbete och bröd. Detta var hennes lön, sådant skulle hennes eftermäle 
varda. De kunde inte tro en äktenskapsbryterska om bättre.



Men vad räknade hon på dessa okunniga? De hade dock stått henne fjärran. 
Men dessa fattiga kavaljerer, som hade levat av hennes nåd och kände henne 
väl, även de trodde det eller låtsade tro det för att få en förevändning 
att rycka till sig Ekeby. Snabba gingo hennes tankar. Vild vrede och 
hämndlystnad lågade i hennes feberheta hjärna. Hon lät Brobyprästens 
dotter, som jämte grevinnan Elisabet vakade över henne, sända bud till 
Högfors efter förvaltaren och inspektoren. Hon ville göra sitt testamente.



Åter låg hon tänkande. Hennes ögonbryn sammandrogos, hennes anletsdrag 
förvredos helt av lidandet.



-Majorskan är mycket sjuk, sade grevinnan sakta.



-Det är jag, sjukare än någonsin förr.



Det blev åter tyst, men så talade majorskan med hård, sträv röst:



-Det är underligt att tänka, att även ni, grevinna, ni, som alla älskar, 
ska vara en äktenskapsbryterska.

Den unga kvinnan ryckte till.



-Ja, om inte i handling, så dock i tankar och begär, och det gör ingen 
skillnad. Jag, som ligger här, känner, att det inte gör någon skillnad.



-Det vet jag, majorska.



-Och dock är grevinnan nu lycklig. Grevinnan får äga den älskade utan 
synd. Det svarta spöket ska inte stå mellan er, när ni möts. Ni får 
tillhöra varandra inför världen, älska varandra på ljusan dag, gå sida vid 
sida genom livet.



-Å, majorska, majorska!



-Hur kan grevinnan våga stanna hos honom? utropade den gamla med stigande 
häftighet. Gör bot, gör bot i tid! Res hem till er far och mor, innan de 
kommer och förbannar er! Vågar ni räkna Gösta Berling för er make? Res 
ifrån honom! Jag ska ge honom Ekeby. Jag ska ge honom makt och härlighet. 
Vågar ni dela detta med honom? Vågar ni ta emot lyckan och äran? Jag 
vågade det. Minns ni hur det gick mig? Minns ni julmiddagen på Ekeby? 
Minns ni häktet i länsmansgården?



-Å, majorska, vi skuldbelastade går här sida vid sida utan lycka. Jag går 
här för att vaka däröver, att ingen glädje ska bosätta sig vid vår härd. 
Tror ni inte jag längtar hem, majorska? Å, bittert längtar jag efter 
hemmets skydd och stöd, men jag ska aldrig mer njuta det. Här ska jag bo i 
fruktan och bävan, vetande, att allt, vad jag gör, leder till synd och 
sorg, vetande, att om jag hjälper en, stjälper jag en annan. För svag och 
dåraktig för livet här och ändå tvungen att leva det, bunden av en evig 
botgöring.



-Med sådana tankar dårar vi vårt hjärta! utbrast majorskan. Men detta är 
svaghet. Ni vill inte bort från honom, detta är enda orsaken.



Innan grevinnan hann svara, kom Gösta Berling in i rummet.



-Kom hit, Gösta! sade majorskan genast, och hennes röst blev än skarpare 
och hårdare. Kom hit, du, som alla i Lövsjö prisar! Kom, du, som ska få 
ditt eftermäle som folkets räddare! Du ska nu höra hur det har gått din 
gamla majorska, som du lät föraktad och övergiven gå kring landet.

Jag vill först saga dig hur det gick i våras, när jag kom hem till 
min mor, för du bör känna slutet av den historien.



I mars månad kom jag vandrande upp till bruket i Älvdalsskogarna, Gösta. 
Föga bättre än en tiggarkäring såg jag då ut. Man sa mig, när jag var 
framme, att min mor var i mjölkkammaren. Dit gick jag då in och stod länge 
tyst nere vid dörren. Runtom rummet gick långa hyllor, och på dem stod 
blanka kopparbunkar, fyllda med mjölk. Och min mor, som var över nittio 
år, tog ner bunke efter bunke och skummade av grädden. Hon var rask nog, 
den gamla, men väl märkte jag hur det kostade på henne att räta upp ryggen 
för att nå bunkarna. Jag visste inte om hon hade sett mig, men om en stund 
talade hon till mig med besynnerlig, gäll röst.



"Så har det gått dig, som jag har velat det!" sa hon. Jag ville tala och 
be henne förlåta mig, men det lönade inte mödan. Hon hörde inte ett ord av 
det, som jag sa. Hon var stendöv. Men om en stund talade hon igen: "Du kan 
komma och hjälpa mig", sa hon.



Då gick jag fram och skummade mjölken. Jag tog ner bunkarna i rätt ordning 
och satte allt på sin plats och tog lagom djupt med skumsleven, och hon 
vart nöjd. Till ingen tjänare hade hon kunnat anförtro att skumma mjölken, 
men jag visste ju av gammalt hur hon ville ha det.



"Nu kan du åta dig det här arbetet", sa hon. Och därmed visste jag, att 
hon hade förlåtit mig.



Och sedan var det med ens så, som om hon inte hade mäktat arbeta mer. Hon 
satt stilla i sin länstol och sov mest hela dagarna. Hon dog ett par 
veckor före jul. Jag skulle gärna ha velat komma förr, Gösta, men jag 
kunde inte fara ifrån den gamla.



Majorskan höll inne. Hon började åter få svårt att andas, men hon 
bemannade sig och talade vidare:



-Det är sant, Gösta, att jag gärna hade dig här hos mig på Ekeby. Det är 
så med dig, att alla gläds åt att vara i ditt sällskap. Om du hade velat 
bli en stadgad man skulle jag ha givit dig mycken makt. Mitt hopp var 
alltid, att du skulle finna en god hustru. Först trodde jag, att det 
skulle bli Marianne Sinclaire, för jag såg, att hon älskade dig, redan när 
du levde som vedhuggare i skogen. Sedan trodde jag, att det skulle 
bli Ebba Dohna, och jag for en dag över till Borg och sa henne, att om hon 
toge dig till man, skulle jag låta dig ärva Ekeby. Om jag handlade illa i 
detta, må du förlåta mig det.



Gösta låg på knä vid sängen med pannan mot sängkanten. Han uppgav ett 
tungt stönande.



-Säg mig nu, Gösta, hur du ämnar leva! Hur ska du försörja din hustru? Säg 
mig det! Du vet ju, att jag alltid har velat ditt bästa.



Och Gösta svarade henne leende, medan hans hjärta ville brista av sorg:



-I forna dagar, när jag försökte bli arbetare här på Ekeby, gav mig 
majorskan ett eget torp att bo på, och det är ännu mitt. I höst har jag 
gjort allt i ordning där. Löwenborg har hjälpt mig, och vi har kritstrukit 
taken och klätt väggarna med papper och målat dem. Det inre, lilla rummet 
kallar Löwenborg för grevinnans kabinett, och han har sökt i alla 
bondgårdarna här omkring efter möbler, som har kommit dit från 
herrgårdsauktionerna. Dem har han köpt, så att där inne nu finns 
högkarmade länstolar och dragkistor med glänsande beslag. Men i det yttre, 
stora rummet står unga fruns vävstol och min svarvstol, husgeråd och 
allehanda saker finns där, och där har Löwenborg och jag redan suttit 
många kvällar och talat om hur unga grevinnan och jag ska ha det i 
torpstugan. Men min hustru får först nu veta detta, majorska. Vi ville 
säga henne det, när vi fick lämna Ekeby.



-Fortsätt, Gösta!



-Löwenborg talade alltid om hur väl det kunde behövas en piga i huset. "Om 
sommaren är det välsignat vackert här på björknäset", brukade han säga, 
"men på vintern blir här för ensamt för unga frun. Du får lov att ha en 
piga, Gösta."



Och jag höll nog med honom, men inte visste jag hur jag skulle få råd att 
hålla en sådan. Då kom han en dag och bar ner sina noter och sitt bord med 
de målade tangenterna och ställde det i stugan. "Det är nog du, Löwenborg, 
som ska bli piga", sa jag då till honom. Han svarade, att han nog torde 
komma att behövas. Menade jag, att unga grevinnan skulle laga mat och bära 
ved och vatten? Nej, jag hade inte menat, att hon skullle göjra 
någonting alls, så länge jag hade ett par armar att arbeta med. Men han 
tyckte ända, att det var häst, att vi vore två, sa att hon kunde få sitta 
dagen om i sitt soffhörn och sy tambursöm. Aldrig kunde en veta hur 
mycken uppassning ett sådant där litet kvinnfolk behövde, sa han.



-Fortsätt! sade majorskan. Detta lindrar mina plågor. Trodde du, att din 
unga grevinna skulle vilja bo i en torpstuga?



Han undrade på hennes hånfulla ton, men fortsatte:



-Å, majorska, inte vågade jag tro det, men det skulle ha varit så härligt, 
om hon hade velat. Här är ju fem mil till någon doktor. Hon, som har en 
lätt hand och ett ömt hjärta, skulle få arbete nog med att sköta sår och 
stilla febrar. Och jag tänkte, att alla hedrövade skulle finna vägen till 
den fina frun i torpstugan. Det är så mycken sorg bland de fattiga, som 
goda ord och ett vänligt hjärtelag kan hjälpa.



-Men du själv, Gösta Berling?



-Jag ska ha mitt arbete vid hyvelbänken och svarvstolen, majorska. Jag ska 
hädanefter leva mitt eget liv. Om min hustru inte vill följa mig, så får 
det bli därvid. Om man nu skulle bjuda mig all världens rikedomar, skulle 
de inte locka mig. Jag vill leva mitt eget liv. Nu ska jag vara och förbli 
en fattig man bland bönderna och hjälpa dem med vad jag kan. De behöver 
någon, som spelar polska för dem på bröllop och julgillen, de behöver 
någon, som skriver breven till de bortresta sönerna, och det får väl bli 
jag, det. Men fattig måste jag vara, majorska.



-Det blir ett dystert liv för er, Gösta



-Å nej, majorska, det skulle det inte bli, om vi bara vore två, som hölle 
ihop. De rika och glada skulle nog komma till oss likaväl som de fattiga. 
Vi skulle ha muntert nog i vår stuga. Gästerna skulle inte bry sig om, att 
maten lagades till mittför deras ögon, eller stöta sig på att de måste äta 
två och två på samma tallrik.



-Och vad skulle du då göra för nytta med allt detta, Gösta? Vad beröm 
skulle du vinna?



-Stor vore min berömmelse, majorska, om de fattiga ville minnas mig ett 
par år efter min död. Nytta nog hade jag gjort, om jag hade planterat ett 
par äppleträd vid husknutarna, om jag hade lärt bondspelmännen ett par av 
de gamla mästarnas melodier och om vallbarnen hade fått lära några 
goda sånger att sjunga på skogsstigen.



Majorskan kan tro mig, jag är densamme galne Gösta Berling, som jag fordom 
var. En hondspelman är allt jag kan bli, men det är nog. Jag har mycken 
synd att gottgöra. Gråta och ångra är inte för mig. Jag ska göra de 
fattiga glädje, det är min hotgöring



-Gösta, sade majorskan, detta är ett för ringa liv för en man med dina 
krafter. Jag vill ge dig Ekeby.



-Å, majorska, utbrast han med förskräckelse, gör mig inte rik! Lägg inga 
sådana plikter på mig! Skilj mig inte från de fattiga!



-Jag vill ge Ekeby till dig och kavaljererna, upprepade majorskan. Du är 
ju en dygdig man, Gösta, som folket välsignar. Jag säger som min mor: "Du 
får åta dig det här arbetet."



-Nej, majorska, vi kan inte ta emot sådant. Vi, som har misskänt majorskan 
och vållat majorskan sådan sorg!



-Jag vill ge er Ekehy, hör du.



Hon talade strävt och hårt utan all vänlighet. Han greps av ångest.



-Ställ inte fram en sådan frestelse för de gamla, majorska! Detta skulle 
ju omigen göra dem till lättingar och drinkare. Gud i himlen, rika 
kavaljerer! Vad skulle det bli av oss?



-Jag vill ge dig Ekeby, Gösta, men först ska du lova att ge din hustru 
fri. Ser du, en sådan fin liten kvinna är inte för dig. Hon har fått lida 
för mycket här i björnlandet. Hon längtar åter till sin ljusa hembygd. Du 
ska låta henne gå. Det är därför jag ger dig Ekeby.



Men nu kom grevinnan Elisabet fram till majorskan och knäböjde vid sängen.



-Jag längtar inte mer, majorska. Han, som är min man, har löst gåtan och 
funnit det liv, som jag kan leva. Inte mer ska jag behöva gå sträng och 
kall bredvid honom och påminna honom om ånger och bot. Fattigdomen och 
nöden och hårt arbete ska fullgöra det värvet. De vägar, som leder till de 
fattiga och sjuka, ska jag kunna gå utan synd. Jag fruktar inte mer för 
livet här uppe i norden. Men gör honom inte rik, majorska! Då vågar jag 
inte stanna.

Majorskan reste sig i bädden.



-All lycka fordrar ni för er, ropade hon och hotade dem med knutna nävar, 
all lycka och välsignelse! Nej, må Ekehy bli kavaljerernas, på det att de 
må fördärvas! Må man och hustru skiljas, så att de må fördärvas! En häxa 
är jag, en trollpacka är jag, till ont ska jag hetsa er. Sådan, som mitt 
rykte är, ska jag själv vara.



Hon grep brevet och slängde det i Göstas ansikte. Det svarta papperet 
fladdrade ut och sjönk till golvet. Gösta kände det nog.



-Du har synd mot mig, Gösta. Du har misskänt den, som har varit en andra 
mor för dig. Vågar du neka att ta ditt straff av mig? Du ska ta emot 
Ekeby, och detta ska fördärva dig, för du är svag. Du ska sända hem din 
hustru, så att ingen ska kunna rädda dig. Du ska dö med ett namn lika 
förhatat som mitt. Margareta Celsings eftermäle är en häxas. Ditt ska 
varda en slösares och bondeplågares.



Hon sjönk åter ner på kuddarna, och allt vart tyst. Genom denna tystnad 
Ijöd då ett dovt slag, så ett och ännu ett. Stångjärnshammaren hade börjat 
sin vitt dånande gång.



-Hör! sade då Gösta Berling. Så ljuder Margareta Celsings eftermäle! Detta 
är inte druckna kavaljerers galna upptåg. Detta är arbetets segerhymn, 
uppstämd till ära för en god gammal arbeterska. Hör majorskan vad hammaren 
talar? "Tack", säger den, "tack för gott arbete, tack för brödet, som du 
har gett de fattiga, tack för väg, som du har röjt, för bygd, som du har 
brutit! Tack för glädjen, som du har låtit råda i dina salar!" -"Tack", 
säger den, "och sov i ro! Ditt verk ska leva och bestå. Din gård ska 
alltid vara en fristad för det lyckobringande arbetet." - "Tack", säger 
den, "och döm inte oss, som har farit vill! Du, som nu anträder resan till 
fridens ängder, tänk blida tankar om oss, som ännu lever!"



Gösta tystnade, men stångjärnshammaren fortfor att tala. Alla röster, som 
gott och vänligt hade talat till majorskan, blandades in i hammarklangen. 
Så småningom försvann spänningen ur hennes drag. De blevo slappa, och det 
var, som om dödens skugga hade fallit över henne.

Brobyprästens dotter kom in och underrättade därom, att herrarna 
från Högfors voro komna. Majorskan lät dem gå. Hon ville inte sätta upp 
något testamente.



-Å, Gösta Berling, man av många bragder, sade hon, så har du då segrat än 
en gång! Böj dig ner och låt mig välsigna dig!



Febern kom nu tillbaka med fördubblad styrka. Dödsrosslingarna begynte. 
Kroppen släpades hän genom tungt lidande, men själen visste snart intet 
därom. Den började skåda in i de himlar, som öppnas för de döende.



En timme förgick, och den korta dödskampen var slut. Då låg hon där så 
fridfull och skön, att de omkringstående djupt rördes.



-Min kära gamla majorska, sade Gösta då, sådan såg jag dig en gång förr! 
Nu är Margareta Celsing kommen åter till livet. Nu ska hon aldrig mer vika 
för majorskan på Ekeby.







När kavaljererna kommo in från smedjan, mötte dem budskapet om majorskans 
död.



-Hörde hon hammaren? frågade de.



Det hade hon gjort, och därmed fingo de vara nöjda.



De fingo sedermera veta, att hon hade ämnat skänka Ekeby åt dem, men att 
testamentet aldrig hade blivit uppsatt. Detta höllo de för en stor ära och 
berömde sig sedan därav, så länge de levde. Men ingen hörde dem någonsin 
klaga över de rikedomar, som de hade förlorat.



Det säges också, att denna julnatt stod Gösta Berling vid sin unga makas 
sida och höll sitt sista tal till kavaljererna Han var bedrövad över deras 
öde, då de nu alla skulle dra bort från Ekeby. Ålderdomens krämpor väntade 
dem. En kall välkomst möter den gamle och trumpne hos gästvännen. Den 
fattige kavaljeren, som har blivit tvungen att inackordera sig i 
bondgårdarna, har inga glada dagar. Skild från vänner och äventyr, 
förtvinar den ensamme.



Och så talade han till dem, de sorglösa, de mot alla lyckans omkastningar 
härdade. Än en gång kallade han dem för gamla gudar och riddersmän, som 
hade uppstått för att införa glädjen i järnets land och järnets tid. 
Dock klagade han nu över att den lustgård, där den fjärilsvingade 
glädjen svärmar, uppfylles av förstörande larver och att dess frukter 
förkrympas.



Väl visste han, att glädjen vore ett gott för jordens barn och att den 
måste finnas. Men som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet 
om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och 
dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa 
gåtan. Nu ville han tro, att de hade lärt det, att de alla hade lärt det 
under detta glädjens och nödens och lyckans och bedrövelsens år.







Ack, ni goda herrar kavaljerer, även för mig ligger avskedets bitterhet 
över denna stund. Detta är den sista natt, som vi tillsammans ha 
genomvakat. De lustiga skratten ska jag inte mer höra och inte de muntra 
visorna. Från er och alla de glada människorna på Lövens strand ska jag nu 
skiljas.



Ni kära gamla! I forna tider gåven I mig goda gåvor. Till den i stor 
ödslighet levande bragten I det första budskapet om livets rika växlingar. 
Väldiga Ragnaröksstrider såg jag er utkämpa runtom mina barndomsdrömmars 
sjö. Men vad har jag givit er?



Kanske det dock ska fröjda er, att era namn åter ljuda i samband med de 
älskade gårdarnas? Må all glans, som har tillhört ert liv, åter falla över 
den trakt, där I han levat! Ännu står Borg, ännu står Björne, ännu ligger 
Ekeby kvar vid Löven, härligt omkransat av fors och sjö, av park och 
leende skogsängar, och när man står på de breda altanerna, svärma sägnerna 
omkring en som sommarens bin.



Men på tal om bin, låt mig berätta ännu en gammal historia! Den lille 
Ruster, vilken som trumslagare gick i spetsen för svenska armen, när den 
1813 ryckte in i Tyskland, kunde sedan aldrig tröttna att berätta 
historier om det underbara landet i södern. Människorna där voro höga som 
kyrktorn, svalorna voro stora som örnar, bina som gäss.



-Nå, men bikuporna då?



-Bikuporna var som våra vanliga bikupor.

-Hur kom då bina in i dem?



-Ja, det fick de se sig om, sade den lille Ruster.



Kära läsare, måste jag inte säga detsamma? Här ha nu fantasiens jättebin 
svärmat omkring oss under år och dag, men hur de ska komma in i 
verklighetens kupa, det få de sannerligen se sig om.