Digitaliserad av Textalk - www.textalk.se
---



1 INTRODUKTION.

Där ligger Norrsjön, bred över det järngråa vattnet, 
stränderna resa sig med högburna, mörka skogar längst uppåt nordkanten. Åt 
andra sidan ligger Sörsjön, ljusare blå, högre rymd och lättare skyar har 
den över sig, stränderna öppna sig vidare och varmare av god, klar sol.

Mellan vattnen ligger ett backigt, smålummigt näs, och mitt på näset reser 
sig den vita kyrkan som en trygg borg mot det onda, om man ser den 
söderifrån - som ett hotande fängelse, om man star däruppe bland 
vildsnåren på nordstranden och ser ner över bygden.

Så är Hobo socken delad i mörkt, tungt och kallt på den ena sidan, där 
sorgebarnen bo och var och en är tjuv i sin näring och allt ont trevar sig 
fram till liv i den råa luften; där låta kyrkoklockorna illa om 
lördagskvällen, om söndagen hör man dem inte, ty då sover man ruset av 
sig; allt blir vänt i vrånghet och brott, präst och länsman ha samma faror 
att möta, när de söka sig stigarna fram genom skogen häruppe, ty de komma 
aldrig som vänner till de fågelfria, de komma med band för kropp och själ 
och med lagens hårda, straffande ord.

Ser man på stigen en karl, strax smiter han undan. Går man fram till någon 
av de små nertryckta stugorna, skymtar nog folk därinne, men ingen svarar 
när man knackar, och man bör inte stå där alltför länge och envisas, en 
hård röst kan komma farande ur något tillbommat skjul i närheten, en sten 
kan komma flygande, ett bösskott kan komma rykande ur något snår i 
skogskanten, där inga människor synas. Vem som helst häruppe kunde sättas 
in på cellerna när som helst, man behövde ändå inte vara rädd att begå 
någon orättfärdig gärning.
Men kring Sörsjön bo de gudfruktiga på stora gårdar i Herrans klara 
Ijus under kyrkans vita hägn, och vid ålderdomliga psalmers och sjungande 
klockors ljud går deras liv sin raka väg från vaggan till graven.

Där kommer en kärra skakande på vägen söderifrån. Dammet stiger sakta upp 
under de höga hjulen och hästens hårda hovar. Vem åker på kyrkvägen om 
lördagskvällen - det är son på Söråker, Tomas Eliasson - granna don, kan 
man se, då ska han väl sta och fria!

Grå hästen, klädd i helgdagsseldon, trampar sävligt uppför backen över 
näset, uppåt kyrkan. Bondsonen sitter ensam i kärran, väl inknäppt i 
stolen, och bakom honom är fastsurrad en stor, grant målad och beslagen 
kista. Han har fina, svarta klädeskläder och ett ungt, ljust, rödhyllt 
ansikte, blåa, ärliga ögon och vitaktigt läppfjun och ögonhår. Hästen 
sköter han utan piska, bara med små dragningar i tommen och en halv 
vissling mellan starka tänder - nu håller han in vid kyrkporten, stiger ur 
kärran, låter hästen ta sig en munfull färskt junigräs på vägkanten under 
stenmuren - så går han sakta in på kyrkogården.

Till fars grav med några blommor från ängsbackarna därhemma och från 
rundeln på Söråkers gård, att hans goda minne må vara med på färden. Där 
ligger förut en evighetskrans av målat järnbleck och en annan, hopvriden 
av krusiga glaspärlor, så det är inte för behovets skull, men far tyckte 
om blommor, och där ska gärna stå en bukett i det gröna glaset under 
träkorset med Hemmansägaren Elias Erssons namn och årtal och det manande 
ordet: i dag mig, i morgon dig, ej skillnad görs till åren. Så ung som 
gammal bäras vi en dag dock bort på båren. Saliga äro de, som i Herranom 
dö.

Fågeln sjunger i syrenhäcken utanför sakristians svarta järndörr, och det 
ligger ett löftets vackra solskimmer över den breda bygden kring Sörsjön, 
när Tomas går ut igen på vägen. Hästen vänder sitt kloka huvud emot honom, 
kärran prunkar fin och putsad, vinden leker i löven och sommardoften 
höjer sin ljumma fläkt.

Den unge malmen är uppkallad efter skriftens ord om Tomas, som ock 
kallades Didymus. Inte för tvivlets skull, men för kärlekens, som levde i 
den aposteln. Herre, vi veta icke vart du går, och huru ksunna vi veta 
vägen? sade han till Mästaren, och i sin ångest att förlora Honom ropade 
han till medlärjungarna: Låtom oss ock gå, att vi må dö med Honom! - Vägen 
gick till Judeen, där judarna ville stena vår Frälsare, vägen gick till 
Lasarus, den döde vännen, vägen gick genom dödsskuggans dal, och Tomas 
ville möta alla faror med sin Herre.

Så skulle ock Tomas Eliasson älska sin Mästare och vandra hans väg genom 
livet.

Över Norrsjöns mörka stränder stiger upp ett svart moln, men det ser han 
inte. Han ser neråt soltindret över gårdarna därhemma, det ligger närmast 
hans hjärta och fyller hans sinne med stilla, mäktig glädje. Där känner 
han varje liten fläck av marken, varje sten, varje strå och blomma, där 
vet han var trädet ligger som blåst omkull i hagen, var konvaljerna växa 
och förgät-mig-ej'en står i sankmarkerna vid ån, där vet han var 
gärdsgården behöver lagas och var kreaturen bruka hålla sig i markerna 
varje stund på dagen, där vet han var varje fläck av jorden behöver i 
gödsel och på vilket gärde rågen blir bäst, där känner han varje stock och 
planka i stugor, fähus och lador, hemma och ute kring värnarna, både var 
han själv har lagat och var far och farfar byggt och bättrat. Var han går 
ska han minnas doften av denna jord och se i sitt sinne ljusningen över de 
låga taken hemma under lindar och lönnar - och grönskimret på backen bland 
stackar, kärror och redskap, som äro gårdens och hans.

I stugan går mor och väntar nu - snart ska där väl gå en 
annan kvinna också, hans egen kvinna. Men ännu 
så länge tänker han sig henne mest som en främling, och han skyggar för 
tvånget att för alltid föra in till sig och de sina en ny människa, hon 
kan dock ingenting förstå av allt som varit,hon känner inte bord och 
bänkar, skåp och stolar, klockan i hörnet, tapeterna på väggarna, de gula 
fläckarna i limfärgsstrukna trätaken såsom han, och hur länge hon än går 
där, ska hon aldrig komma så djupt in i den värld som är hans, att den 
blir mer än allt annat på jorden levande i hennes hjärta.

Det tror han inte! Men att han måste däran, det vet han och förstår det 
väl. Hon är utsocknes, flickan, flera mil måste han åka nu i kväll för att 
göra visst med henne. Sådant ska helst göras sent på kvällen efter ortens 
sed. Husfolket ska redan ha lagt sig, när friaren kör in på flickans gård 
med sina gåvor, men Tomas har hela tiden undrat, om detta också var sed i 
hennes hemort. Så litet kände de varandra. Här i Hobo var det äldsta 
tiders bruk, ingen kunde göra annorlunda utan att veta att han gjort 
orätt, och i sådana ting vill man hellre göra noga vad som är rätt av 
ålder.

Hela dagen har Tomas gått därhemma och velat ge sig tidigt i väg för att 
komma som vanligt främmandefolk till Bengtssons därborta på Velamsgården i 
Hasselbotten. Då skulle det kanske inte vara så svårt att få saken på tal, 
tänkte han sig. Men modern gick tyst och ställde envist och utan brådska 
med allt som skulle vara, och innan Bengt, drängen, den fräkniga, 
rödhåriga oäktingen de hade i tjänst på Söråker, fått kärran fin och 
kyrkbetslet åt hästen putsat, var tiden gången långt utför mot röda 
kvällningen. Och fast han stretat för att komma obrukligt tidigt i väg, 
kändes det i alla fall tryggt till slut att veta, att nu skulle han efter 
hembygdens uråldriga sed komma om natten till sin blivande kvinna och 
väcka hennes föräldrar med rika gåvor, allt skulle ske som han själv fått 
lära var rätt att göra till livs lycka, till husfrid och hems grundfasta 
ordning.

Men molnet stiger tungt och svart över Norrsjöns mörka skogar, 
vattnet blir mörkare, får skuggor av bly i det järngråa glänset Nu ser han 
mot skogen och kisar efter vädret, medan han, åter inknäppt i kärrans 
breda åkstol, skakar utför backen längs vägen åt norr. Solen går ner klart 
ändå! En liten fjäderlätt molnstrimma driver ut över hela himlavalvet rakt 
i söder och norr, när ett sådant strimmel, Noaks ark, står i den 
riktningen, blir govädret stadigt. Ingen dimma stiger upp ur norrskogarna, 
den röken från trollens stekhällar brukar annars säkert synas emot regn - 
den där molntappen går väl undan med vädret; ger han några droppar regn, 
så är det så mycket bättre, solen skiner och det regnar, då dansa alla 
heliga Guds änglar!

Nu går vägen bred och jämn under glänsande, vitstammiga björkar förbi 
prästgården, den stora, vita byggningen mitt i en nästan igenvuxen 
trädgård, en vildmark av brusande gröna kronor - där bodde gamle 
kyrkoherden, doktor Mannergren, en kraftens karl som ingen annan, faderlig 
och myndig, barsk och sträng, men den hjärtegoda glimten under buskiga 
ögonbryn och leendet ibland över de stränga läpparna såg man nog och 
glömde inte snart. I många år fick han vara här, sen blev han kallad till 
biskop i en annan ända av landet, där man nog också kunde behöva en 
Herrans karlakarl till hjälp. Men i Hobo levde hans minne bland alla, som 
bara fått ett enda litet ord av honom att bära i sitt hjärta.

Och där står korstallen. Tomas kör långsamt förbi. Skogen från Norrsjöns 
stränder sträcker fram en glesnande dunge ända hit, där vägen löper av 
näset mellan vattnen och går mot byarna norr i Hobo. Längst framme vid 
vägkanten, skild från alla andra trän, står en ensam, jättehög fura. Var 
en som blev död i socknen skulle köras till graven den här vägen förbi 
sjöarna, om det också gick närmare vägar till den vigda jorden. Och vid 
denna tall, där fädernas sista minne ännu levde, skulle alla stanna. För 
varje liktåg ristades in i skrovlig bark den dödes bokstäver och årtal. Nu 
är den så fullristad med dessa dödens tecken, att knappast plats finnes 
för fler. Tomas vet precis fläcken där det äldsta namnet står, det 
bär året sextonhundratrettioett. Nerifrån marken och så högt man kan nå 
finns på furan en myllrande mängd av dessa knivristade ärr, däribland 
också faderns märke: E. E./1852. Det är fyra år sedan Tomas skar det med 
egen hand, medan den döde låg i kistan, väntande på vägen, och de 
svartklädda männen som tysta följde vittnade med bara huvuden och läste 
ett sista Herrens ord till avsked åt den gamle, som gått över den osynliga 
bron till guldvägen upp emot himmelens stad.

Kör sakta och minns - den aftonen döden kom. Det var mot hösten, solen var 
nere, skymningen föll, mörkret kom. De sutto hos den döende, hela hans hus 
var med honom i bön under kampens och ångestens timme. Då kom en ljusning 
över det gamla, vita ansiktet - en ljusning av sol, en strimma av gyllene 
solljus, det skenet kom från himlen, man såg det och reste sig i bävande 
vördnad. Det slocknade igen och allt var åter skymning och mörker. Och 
trampet av lätta fötter, som hördes så tydligt på golvet fast ingen syntes 
där, det tystnade vid dörren och försvann. Så dog den ärlige mannen sin 
Ijusa, vackra död och gick som segervinnare, förd av ängeln med stora, 
vita vingar, hem till sin evige Fader.

Kör sakta och minns: i dag mig, i morgon dig, ej skillnad görs till åren; 
så ung som gammal bäras vi en dag dock bort på båren.

Vägen löper mot norr och dagen lutar mot solasätt. Det går en tung vind 
genom tallskogen till vänster om vägen, en kylig vindkåre far fram över 
gärdena till höger, höstsädens späda ax böjas i silvergråa böljor. Ett 
stycke fram skymtar en hop av byggningar, det är Stenby, en by där ingen 
bör stanna som inte vill höra dit. Varje gård är en hemlig krog och ett 
näste för lösfolk och onda gärningar.

Om en ko blivit borta i skogen, eller om man på annat sätt haft 
orena tjuvar över sig, och man stoppar en liten flaska brännvin i fickan 
och går till den kloke karlen borta i Ekorrtorpet vid Bjursjö prästbols 
skogstägt för att få nidingsmannen känd, då slår det inte gärna fel, att 
man får se Stenby låga gårdar i brännvinsglaset, som den kloke håller 
fullt i handen, medan han läser vad som ska läsas och gör kors med en 
knivsudd i det starka, hembrända drickat, saften av jord och eld. Är det 
inte Stenby, som visar sig i brännvinet, så är det nästa by norrpå, 
Källarhalsen - eller någon av smågårdarna vid sjöändan, det bor tjuvar i 
Håkanstorp också, och i Långskog samlas tjuvgods från många håll. Har man 
så fått veta var man ska söka det stulna, så är det bara att gå dit och 
hämta igen det. Om man förmår! Det kan bli strid ända på kniv och yxa, när 
de gudfruktiga söderifrån gå skallgång bland vildfolket norr i socknen.

Straff på nidingar skulle gå på kött och ben! Men lagboken ändras, och 
mildare blir den för var gång, allt blötare blir domaren i näven, där han 
med rätta skulle drabba hårt som hammare på städ för att böja de vrånga 
viljorna rätt igen. I gamla tider gick rätten fram utan pardon mot 
smutsiga tjuvar och annat onaturligt och onyttigt folk, då visste man att 
skilja klart mellan de ärliga och de oärliga, tjuven var och förblev tjuv 
och fick galge och gren i lön. Slapp han med ett gott kåkstryk, som drog 
huden blodig av kroppen hans, så var det nåd nog, men kom han igen, så var 
all mildhet förverkad. Och det gjorde han! Ty tjuv är tjuv och förblir 
tjuv så länge han har liv, man ska vara märkt av satan i själen för att 
kunna mot Guds klara ord och alla tiders rätt ta för eget rov det som 
andra ärligen äga och bruka.

Men nu ska man vara snar att förlåta och rättleda med mildhet, och 
hästtjuven där borta på Håkanstorp blev inte rådbråkad och hängd, han 
släpptes ut igen till slut att driva sitt arga spel som förut! 
Stenbyfolket bryter rå och hägn och låter sina kreatur beta på andras 
marker, och vem det är som tjuvmjölkar Söråkers kor i hagen vet man nog. 
Backstrykarna här och i Källarhalsbyn hålla sig inte för goda att 
smyga fram till bygden och stjäla ägg i rede på öppen mark eller ta djur 
ur andras giller på skogen. Där det inte bedrives sådan djävulens uselhet, 
att hästarna blir skurna och stympade och komma hem blodiga, slagna och 
fördärvade! Eller mordeld tändes om natten! Ingen fasa är värre än att 
vakna vid det blodröda eldskenet från lagårn och höra kreaturens skrik, se 
brandröken komma vältrande mot stugan och ingenting kunna göra, kanske 
knappt hinna bärga livet. Och runt omkring är natten svart och tyst, ingen 
syns och ingen hörs som har gjort'et!

Nej, straff på kött och ben och liv! Det är ingen heder att vara flat mot 
tjuvar, som gömma sig undan i mörkret och dra sig bort från hederligt 
folks gemenskap. Den som inte vågar leva öppet bland sina medmänniskor och 
göra sin gärning synligt för alla och under allas dom, den har inga rätta 
tankar för sig, och det arbete han gör, om han gitter göra något alls, tål 
inte ljuset.

Där nere i socknen, där folket lever närmare varandra och inte har skogars 
mörker mellan sig och grannen, där kan ju också i samlevnaden hända mycket 
som inte borde vara, men oärligheten håller man åtminstone borta. Allt 
brännvin som dricks är väl varken till stor heder eller nytta, när blodet 
blir hett är det inte så lätt att halla fred mellan styva sinnen, men ett 
spänntag mellan karlar är dock ingen ohederlighet, om där också hellre 
borde vara sämja. Och när olyckan är framme, som den kan vara om det vill 
sig riktigt illa, så att våldet går på liv, då är nog den olyckan lika 
svår för den som slog och för hans familj, som för den som blev slagen. 
Och det sägs, att i gamla tider kunde man till och med lysa frid och 
förlåtelse över en dråpare, som genast självmant bekände sitt brott i Jesu 
namn. Det finns ingen ond vilja i en sådan människa, han gör det rätta så 
långt han kan, och för olyckan råder ingen! Och den karl som är ärlig, han 
är inte rädd för att ta sig ett rus, då visar han bäst, om hans innersta 
vilja är vänd till det goda eller inte. Men det ska vara i gott lag, bland 
fränder och vänner! Ty så usla människor finns det i världen, att 
inte ens en man, som sover ett gott rus, kan vara säker och fredad mot 
tjuvar! Dubbelt straff på sådana nidingar, som förgifta vilans och 
glädjens stund, sedan arbete och sömn varit fyllda av oro!

Men Tomas åker ut ur Källarhalsens by, bakom fönster och dörrar se hårda 
ögon efter honom, några skrikande och svärjande karlar ragla emot honom 
och ge knappt plats på vägen att komma fram. Det var Långskogs karlar, de 
veko av på lilla stigen upp till det gamla soldattorpet, där Stål bodde i 
världen, den värste tjuven som funnits i mannaminne i socknen.

När Tomas var barn, hade bönderna ofta skallgång efter Stål, men han var 
svår att komma på, att få honom fälld var ännu värre. Han hade gömt stulet 
silver i Norrsjön, det visste man, och så lockade man en kamrat och gobror 
till honom i Stenby, kallades Tomtepojken, att bli med och få honom fast. 
Jo, Tomtepojken skulle bli med, och sa smorde han i Stål, att en 
kringresande uppköpare kommit till bygden, så att tjuvgodset kunde säljas. 
Silverknytet skulle fiskas upp, och på stranden skulle man äntligen lägga 
hand på Stål. Trodde man.

Men hur det var, så hade Stål sina vänner i bygden också, och så fick han 
veta något. Men det teg han med! Till Tomtepojken talte han bara om annat 
tjuvgods han hade på ett annat ställe också, mycket mera, och det skulle 
man ta först. På det viset lurade han Tomtepojken med sig upp på berget, 
en spak tog han också, för att lyfta en stenhäll, mente han på. Långt från 
vägar och folk bad han Tomtepojken lägga sig ner på marken och passa på 
medan han lyfte på sten, då skulle godset tas fram - men när Tomtepojken 
lagt sig till rätta, flög spaken i nacken på honom, så att han låg som 
död. Och Stål gick ner till sjön, det blev tid som överenskommet var, där 
ute rodde han i mörkret med ett tjusterbloss i båten, så att 
folket på stranden trodde att allting var 
färdigt och klart. Men när Stål fått sitt silver i båten, stack han 
blosset i sjön och försvann i mörkret, och de som väntade att få honom 
fast måste gå hem igen med tomma händer.

Tomtepojken var inte död. Efter ett par dar kom han krypande ner till 
Källarhalsen, men ingen vågade härbärgera honom. Han flyttades i hemlighet 
hem till Stenby, och aldrig vågade han mer sätta sin fot emot Stål.

En annan gång försökte man få tjuven fast, medan han låg sjuk hemma i 
soldattorpet. Gamle prosten, som var här, hade rest bort, almars hade det 
nog gått bättre, men komministern följde med och många kända bönder av 
sockenfolket. Innan kronobetjäningen gick in, skulle prästen försöka ensam 
vad ett samvetsord kunde hjälpa. Då ville Stål så gärna bjuda prästen på 
något att dricka, men käringen var ute, lät han, och ingenting annat än 
vatten hade han, men det måste prästen hålla till godo med - och så 
trugade han komminister Petander att gå bort till vattenämbaret, som stod 
vid dörren. I detsamma Petander böjde sig ner för att ta upp skopan, 
slängde Stål sin yxa efter honom, den for förbi komministerns huvud och 
satt fast i dörrposten.

Och Petander fick bråttom ut.

En kväll satt länsman hemma och skrev vid bordet, som stod intill fönstret 
i kammaren. När han händelsevis reste sig ett tag, small ett skott 
därutifrån, fönstret flög sönder och ljuset slocknade av kulan.

Men då blev Stål fast! Det var någon, som kommit på avstånd på vägen och 
hört skottet och känt igen Ståls ansikte, när fängkrutet i bössan slog 
eld. Och när han en söndagsmorgon stod i full uniform på kyrkparad med all 
sin otäcka elakhet gömd under skrymtans mask, blev han gripen och häktad 
och sedan dömd till många års fästning.

När han kom hem igen efter straffet, sade han bara till hustrun: hä varst 
långan kerseväg för mäg de här, du käring!

Han skulle försöka sig på gammalprosten också en gång, men då blev 
han bet, för doktor Mannergren var inte av den sorten, som vek undan för 
djävulen. Han hade både bokvett och folkvett, ett gudstroget sinne, en 
styv nacke och hårda nävar, så som det anstår en karl med märg och kärna 
i. Vad han gjorde i socknen ska aldrig glömmas; dit varken länsman eller 
fjärdingsman vågade gå, dit gick Mannergren, trygg och barsk och kärv i 
målet, när han talade sanningens och den rätta kärlekens hälsosamma ord 
till tjuvar och lönnkrögare.

Några pojkar från Källarhalsen gingo fram till prostgården en kväll för 
att ge doktorn stryk. De knackade på och frågade, olll de kunde få tala 
vid prosten. Jo för allan del, en i sänder! sa Mannergren, drog in en av 
pojkarna vid kragen, stängde dörren och gav syndaren så mycket stryk han 
kunde bärga, kräket. Sen släpade han ut den och slängde'n utför trappan 
och frågte, om det var nån mer, som ville tala med prosten? Men det var 
ingen som ville.

Då sattes det upp lömska försåt i stället. På vägen, som prosten skulle 
fram en gång, var en bra nog lång bro. Först spändes ett rep snett över 
bron på en halv alns höjd, hästen skulle skrämmas i sken med ett bösskott 
var meningen, och följa repet, och när han då stötte emot broräcket, 
skulle hela ekipaget gå rätt ner i strömmen, för räcket var genomsågat och 
löst uppgillrat.

Mannergren kom farande i mörkret. Men bösskottet gick av för tidigt, så 
att hästen bara stannade och stod alldeles stilla. Prosten gick av, såg 
alltsammans, både repet och det genomsågade broräcket och Herrens 
skyddande hand. Han röjde undan och fortsatte lugnt sin resa.

Det blev bröllop i Stenby strax därefter hos en av de värsta familjerna.

Mannergren gick ensam dit, och vid middagsbordet, där han var den ende 
vittnesgille av alla närvarande, talade man öppet om allt som förehades 
nere i socknen. Och då var det en, som vände sig till Mannergren och flen: 
va tänkte väl dom på, som ställde till di där konsterna vid bron åt 
prosten?
Du kan ju fråga honom själv, för där sitter han! svarade Mannergren 
och pekade på soldaten Stål, som satt vid bordet och fick brått att 
svälja.

När prosten gick, var det ingen som vågade kasta så mycket som det minsta 
oläte efter honom, utan mössor och hattar strökos av som hade han varit en 
riktig konungsman.

Han byggde skolor ock, den gamle doktorn. För egna pengar, när inte 
sockenfolket ville betala. När det första var färdigt och invigdes och 
folket kom ut om aftonen på skoltrappan, då syntes eldslågor sticka upp 
över skogen bortåt Källarhalsen. Det var mordbrand, förstod man, och 
prosten sade: jag får väl bygga ett skolhus där också, det tör behövas, 
kan märkas! - Och byggt blev det. Tretton skolhus byggdes i Hobo på hans 
tid!

Han styrde och ställde precis som han ville, ordförande på sockenstämman 
var han också. Beslut, som skulle fattas, brukade han på förhand skriva 
själv i protokollet, sen gick han till stämman och läste opp'et, och 
folket hade bara att svara ja! Och han väntade inte på justering och 
klagotid, utan gick genast sta och verkställde beslutet. Det var ingen som 
överklagade under hans tid.

Men ett försök gjordes att få en annan ordförande. Det var folket norr i 
socknen, som styrde med det, och en av de värst kända karlarna i Stenby 
blev nämnd. Mannergren tittade stint på den där karlen en stund, sen sa 
han ifrån rejält så att det hördes: nog är det väl ont om hederligt folk i 
Hobo, men finns det verkligen ingen hederligare karl än den där för det 
uppdraget?

Ingen kunde säga emot, och Mannergren blev vald igen.

Han satt på prostgården som en liten kung och styrde folket efter sin 
faderliga vilja, belönade och hjälpte där så behövdes, bannade och 
straffade på andra håll. Ty den som agalös lever och lagalös, han hederlös 
dör. Och det är alltid bättre för brottslingen att dö med försonade synder 
än att ryckas bort mitt i sitt omänskliga liv och falla djävulen till.
Den vägen gick Stål, tjuven på Soldattorpet. Han blev slut på ett 
passeligt sätt.

Det flottades timmer ännu på den tiden genom Kungskogaån till en liten 
såg, som låg åt Bjursjöhållet, halvannan mil öster om Hobo. Där var Stål 
med. Det blev ett timmerfäste i strömmen, ingen av flottningskarlarna 
vågade sig ut, men Stål gjorde försöket. Slog en lina om livet, lät 
karlarna på land hålla i sladden, gav sig ut med spaken och slog loss. Men 
själv kom han inte loss. Då kastade han spaken långt ifrån sig, och man 
hörde hur han ropade neråt vattnet: gapa nu, Satan, så får du mat! - Sen 
sjönk han, och timret vältrade fram över honom i strömmen. Och tänk, att 
det var blankt omöjligt för folket att få opp'en. Där stod en hel klunga 
karlar på land och höll i sladden, som var bunden om livet på Stål. Men 
det var ingen, som orkade att dra! Karlen var alldeles på tok för tung. 
Den onde höll fast'en hårt tills livet var ur'en. Då rådde man dra opp, 
och död var han!

Förbi Skräddars, det lilla torpet i skogskanten på vänster hand, for 
Tomas, och snart hade han halva milen bakom sig. Mellan gröna skogsdjupet 
på den ena sidan och steniga kullar, snårig småskog och öppna gärden på 
den andra ringlade vägen dammvit mot öster; därborta mörknade himlen mot 
natten, som reste sig skylös och djup över åsarna vid Bjursjö.

Kärran skramlade på hårda fjädrar mellan skaklarna, grå hästen trampade 
villigt undan, stretade knarrigt uppför och utför backar, men klampade i 
muntrare lunk på slätmarken; manen guppade, svansen slängde och tömmarna 
hängde slaka i handen på Tomas. Hans ögon stirrade ljusa rätt ut i 
öderymden, svartmolnet bakom honom hade försvunnit, dunklet som smög sig 
fram överallt omkring honom var juninattens ljusa skymning, fylld av 
vidöppen undran och hednisk vivangsdoft från alla nylövade björkar. Och 
spelet av knarrens sittra gick friskt ur daggvått gräs så vida och 
vidare vitt över alla gröna ängar.

Här gick rågång mellan Hobo och Bjursjö socknar. Ett stycke längre fram 
syntes redan Lindesby och Rösberga gårdar på ömse sidor vägen.

Här kom man ut ur hemmets yttersta omkrets och mötte något främmande, som 
var utanför den dagliga gemenskapen. Dock nära nog att vara känt 
åtminstone till namnet, en halvt ovillig kännedom, som inte ville och inte 
heller kunde tillägna sig någon djupare samhörighet med dem på andra sidan 
röset, med dem som plöjde på andra tider och bundo sin säd på annat sätt 
och möttes på sockenstämma till andra och dummare gräl.

De nötta och blötta bekymmer, som höra till vardagskända världen därhemma, 
de vika nu undan, sinnet blir lättare, ansiktet slätare, ögonen öppnas mer 
undersamt, mot det nya som ska komma dem till mötes.

Kände man inte så noga utsocknes avskilda liv, så visste man dock att 
berätta historier om det främmande folket, gärna illvilliga och 
smädefulla. Därhemma kunde nog vara vrångt på många sätt, men aldrig så 
galet ändå som hos Bjursjö tokfolk. Kättare och jutar kunde man gott kalla 
dem, stort annat än sådana tjuvar och horkarlar och falska rackare var 
inte att träffa där. Ett ord om finnar kunde man också låta falla, helst 
om man ville ha slagsmålet i gång en lördagskväll. Det var ett svårt ord 
att smälta för Bjursjöborna, som faktiskt hade haft en massa finnar ibland 
sig för många hundra år sen, det glömdes inte så lätt.

Hobofolket fick i gengäld heta tattare och tjuvar, rentut strykare, och 
det var besvärliga ord, man kunde inte neka till att de hade sin sanning. 
Men att kalla Hobos för finnar- det gick inte! För att stryka av sig den 
nesan, måste Bjursjös antingen slåss eller gå upp till nästa socken i 
norr, det var Kungskoga landsförsamling, dit hade man på sin tid kört 
undan de finska nybyggarna över skogarna. Där kunde man stå om 
lördagskvällarna och skrika det försmädliga ordet finnar över till 
Kungskogingarna, tills slagsmålet tog fart så präktigt som helst. Och 
Kungskogingarna måste gå en mil längre norrut för att på samma sätt med 
större rätt få kalla Hasselbottens pojkar för finnar. Ty dit hade 
nybyggarna drivits vidare för många hundra år sen. Gömt är inte glömt!

Solelden glimmar i fönstren på Lindesby och Rösberga, när Tomas far 
därigenom, och några pojkar och flickor vid grindarna hälsa buttert. Över 
lagårdstaken skära svalor på vinande vingar sina sista kretsar för dagen. 
En doft av präktig, nygödslad mylla kommer från några stora träden till 
höger, och så svänger avtagsvägen åt vänster, rätt in i gamla Finnskogen.

Backen upp här - och så nästa lilla krök på vägen - där ser man 
Börjelstorpet rätt fram, inbäddat i vilda häckar. Bakom torpet ligger den 
milsvida Ovissmossen med svart och sumpig mark under glesa martallar. 
Mellan mossen till höger och Finnskogen, bergig och vild, till vänster, 
löper vägen fram i slingrande krokar mot norr. Och dit ska Tomas, långt, 
långt ännu att åka till Velamshytte gård, till Erika.

Man kör gärna så raskt man kan för att komma ut ur det här dystra 
finnhålet. Ingen sol når hit in, det är som att åka nere på sjöbotten 
genom ett grönskimrande dunkelt vatten med tätare mörker på båda sidorna. 
Farvägen är mörkare också, med fläckar av barrströ, som ligger halt och 
mjukt och gör hästens hovslag dovare, medan kärran vaggar och hoppar 
mellan djupa, leriga spår. Men stora landsvägen runt omkring mossen är 
över milen längre.

Just på den här fläcken känns det alltid kallare, en kylning stiger upp ur 
jorden, där ligger en sten i skogsbacken, jordfast, kal och svart, liksom 
fuktig jämt. Den kallas Kiselsten, där har en dräng blivit kittlad ihjäl 
av två flickor. Det är en hemlighetsfull historia, man talar inte gärna om 
den. Flickorna voro inte riktigt som människor. Det vilar en rolös 
hemlighet, en kall och fuktig ångest över Kiselstenen därinne i mörka 
Finnskogen.

Här finns heller ingen människa att se. Och det var här som drängen från 
Rösberga mötte något.
Tomas ler ett manhaftigt löje under vita 
läppfjun. Tveksamt dock!

Han är ensam i Finnskogen om kvällen. Handen rycker i tömmen- grå hästen 
lunkar med tunga hovar över vägens mjuka barr, och kärran vaggar fram på 
höga hjul mellan groparna.

Det såg ut som ett litet barn, berättade Rösbergadrängen, och han kom till 
Kungskoga stad sedan och blev baptist och dränkte sig året därpå en mil 
längre ner i Kungskogaån. Det såg ut som ett litet sexårs barn, men var en 
fullvuxen människa i alla fall på sitt vis och sprang på smala ben inåt 
mossen. Det hade långt, vitt hår, inte grått, men så ljust att det var som 
blekaste lin. Det hade ett allvarligt ansikte, inte värst gammalt, och 
kläderna voro gråa som torr lera.

Kunde drängen hitta på allt det där själv? Han var känd för att vara så 
enfaldig och trögtänkt, att han sannerligen inte hade kunnat vara med när 
vår Herre förråddes.

Och mor själv hemma på Söråker har ju sett det.

I sin ungdom låg hon på Sjubergena med kreaturen. En kväll hon lagt sig i 
bon, hälsade det. Och hon var alldeles ensam, ingenting såg hon och 
ingenting hörde hon, det var något annat som gjordes i mörkret så att det 
hälsade på henne. Hon svarade inte, förstås. Det hälsade igen, och hon 
teg. Då kom någonting, som damp i golvet, det lät som en katt. Men där 
fanns ingen katt. Mor gick upp och lyste, och då blev hon rädd. Jesus! 
sade hon högt - hon såg ingenting alls, och det var därför hon blev så 
rädd. Men det försvann med detsamma.

I gamla hyttan, som ligger uppe vid Sjubergssjön, har det i alla tider 
funnits en stor, svart katt. Om det nu kunde vara den, som hade gått upp 
till mor. Då var det bra, att hon var så kvick med ordet. Det var en, som 
arbetade vid hyttan en gång, och så mötte han katten. Karlen hade bråttom, 
så han föste undan kräket med handen så där som man brukar, men hur det 
var, så tåldes inte det. Karlen fick en sådan värk i den handen, att han 
till slut måste låta doktorn ta av den.
Gamla gumman borta på Börjelstorp hade finnblod i sig och visste 
mycket. Hon låg vid fäbodarna en gång uppe vid Järven, en liten blank sjö 
högt bland Sjubergena över Finnskogen. Det var vid den tiden på sommaren 
att en ko skulle bära, så gumman hade händerna fulla, ensam var hon också. 
På kvällen, när hon skulle gå in till sitt, mötte hon en padda, klossa di 
kallar, som var onaturligt tjock och stinn. Gumman lutade sig ner över 
henne och pjollrade lite vänligt: du behöver allt barnmorska du me i 
rappet!

Så gick hon in, styrde med sitt och gick i säng. Fram på natten kom en man 
in till henne och bad henne följa med. Gumman hade legat ensam på skogen 
förr, så hon var inte rädd. Hon frågade bara om det var långt?

Nej, strax bredvid, svarade mannen. Han såg riktigt beskedlig och rejäl 
ut.

Gumman steg upp, klädde på sig och stoppade lite bröd i fickan, hon visste 
vad som behövdes. Och så följdes de åt.

Det var bara utanför husgaveln, mannen gick ner under stallet, strax 
bredvid dörren. Gumman efter. Det liknade mest sängkammaren borta på 
Björkby bruksherrgård, men alltsammans var av guld och silver här nere i 
jorden. Där låg en grann kvinna, hon var i barnsnöd, det kunde hon inte 
komma ifrån hur hon skapade sig. Gumman var behjälplig med det som skulle 
vara, kvinnan blev förlöst, och barnet blev tvättat och smort med en 
smörja som mannen kom fram med. Men gumman råkade ta sig med smörjiga 
fingren vid vänstra ögat, sen såg hon mera med det ögat. Så att hon skulle 
aldrig ha kommit upp ur jorden, om hon inte hade haft det välsignade 
brödet i fickan, den kraften rår inte rådan på.

Flera år efteråt var Börjelstorpsgumman på stadsmarknad i Kungskoga. Som 
hon gick där bland folket, fick hon se bredvid sig den granna kvinnan och 
hennes man, svansen stack fram under fruntimrets klänning, men inte 
trampade gumman på det släpet! Hon bara neg och hälsade så vänligt: si 
grannasmor ä här - å grannasfar!
-Ja vet att du sir mej! sa rådan, och i detsamma rev hon ögat ur 
gumman.

Det var många människor, som kunde se alltsamman, men raden och rådan 
kunde ingen få fast. Gumman på Börjelstorp var enögd tills hon dog och såg 
varken smick eller smack sen hon blivit klöst till rätta av rådan.

När bonn på Övergårn i Bjursjö var trolovad med Lindesby dotter, höll det 
också på att gå förlorat. Men han hade en hund, som var så god som en 
kristen, det fanns många människor i Bjursjö, som var mer vettlösa än 
Övergårns Rapp.

Om haren gömde sig undan för jägarna så väl, att folk och hundar bara 
rände ihop och väsnades och skällde tills de ramlade omkull på varandra, 
då kunde Rapp ta upp spåret bara med ett litet nosande. Och när herrskapet 
från Björkby hade varit ut med sina granna stövare, som löpte sig trötta 
på några timmar, så att de slokade med svansarna och hängde med tungorna 
och flåsade, då löpte Rapp lika frisk och färdig från morgon till kväll. 
Dagen i ända kunde han ligga efter en räv, och han tog'en till slut, om 
han så skulle in i lyan först och bli söndersliten så att skinntrasorna 
slängde. Om det bara fanns en enda fågel i skogen, så gick Rapp dit och 
reste svansen käpprak och väntade tills husbonn gjort färdigt. En sån hund 
skulle de aldrig ha kunnat lära upp i Bjursjö, om det inte funnits finnar 
i närheten.

Så låg fästmön, Lindesbydottern, på fäbon en sommar, och Övergårdskarlen 
själv satt i kyrkan om söndagsförmiddagen. Då kom Rapp inrusande och 
nappade honom i rockärmen. Han ut, fick hästen klar och for i väg upp till 
fäbon. För han begrep genast, att det var pingel och kockel i skogen, så 
mycket naturförnuft måste människan ha, att man begriper meningen, när det 
händer något.

När han kom upp till fäbon, så var där full stuga och spel och dans. Yxan 
låg på backen, den tog han och högg den fast i dörrträet, sen gick han in. 
Där stod flickan, klädd till brud, han kastade kniven över henne, 
trollen yrde ut genom fönster och skorsten med ett tjut: ta brua me dej!

Det gjorde han. Rätt ner till prästgården reste han med flickan, klädd som 
hon var i guld och silver och de grannaste kläder. Där måste prästen läsa 
över henne först både länge och väl, innan de kunde få trolltyget av 
henne, och sen gjorde de kyrksilver av det som var kvar. Det finns ännu i 
dag i Bjursjö kyrka, och därför luktar det troll därinne, hur väl det än 
är kristnat!

Här ligger ett litet torp till höger inne i gröna mossen, Finnerödja 
kallas stället, fast nu är det Bjursjöbor, som rår om'et. Men det går lika 
illa. Barnen bli bortbytta.

Först blev en nyfödd borta, och ett annat barn kom i stället, det syntes 
genast att det var orätt sort. Modern tog det och låtsade kasta in det i 
spisen, då stod rådan bredvid henne och hade med sig rätta barnet: du 
sveder och bränner, jag klappar å smeker! sa rådan, och det lät så 
tungsint, tyckte Finnerödjahustrun, att hon började gråta. Men sin pojke 
fick hon igen, fast han blev vilsen i huvudet allt sedan dess.

Allting försökte de för att han skulle få hälsan igen, men ingenting 
hjälpte. Tre torsdagskvällar i rad kastade modern ut eld genom dörren och 
läste: lek me de här, men lek inte me en kristen människa! - Det var för 
sent! Pojken var inte kristnad, när han först fick se trollen. Gumman på 
Packatorp är gammal och van, men lika onyttig var hon. Fast hon skar två 
långa skåror jämsides i mossan, lyfte upp torvan till ett slags valv och 
drog barnet därigenom. Och hon gned händerna med eldkol och gick sedan 
moltyst utan att någon såg henne upp till älvkvarnen i Finnberget, ser ut 
som en liten håla i sten bara, och den smorde hon med ister och offrade en 
tulting och gick hem igen och smorde barnet med precis samma ister Det 
hjälpte inte! Prästen fick höra't sen, han gick dit och hämtade dän 
tultingen, det var en docka av tyg, som var smord med ister, och inne i 
dockan låg en hel hop saker nio av vart slag, havrekorn, saltkorn, 
knappnålar, garnändar av olika färg och en papperslapp. Och prästen blev 
alldeles galen, sa arg var han, för på papperslappen var skrivet ett 
fruntimmersnamn. Harriet stod det, och ingen mer än prästfrun i hela 
socknen hette Harriet! Packatorpsgumman ville skicka ältan på henne! 
Käringen skyllde på, att hon trodde prästfrun skulle vara hård, men det 
var hon väl inte, eftersom prästen tog så vid sig. Så att där såg man, att 
lärdomsskrytet inte höll, när det skulle prövas. Prästen blev aldrig tåld 
sen i Bjursjö, fastän ingen ville säga något åt honom.

Pojken blev aldrig frisk, och vilsen är han ännu i dag. Ändå värre gick 
det med Finnerödjarns andra barn. Det kom aldrig till rätta, de som bytte 
det till sig skulle väl ha det till sina ställningar, och odöpt gick det i 
mossen! I stället kommo föräldrarna till prästen med ett vedträ på armen, 
inlindat i fruntimmerskläder, för rådan hade vänt deras syn, så att de 
trodde det var rätta barnet.

Andra bortbytingar bli odugliga på andra vis, somliga bli tjuvar och 
mördare och horkarlar. Därför är det så enfaldigt att med mildhet försöka 
rättleda en sådan - som om trollungen nånsin skulle kunna bli en riktig 
människa.

Man känner igen dem på deras svarta har och på ett märke, liksom bränt i 
huden, i form av en råtta eller något annat djur. Men det kan också finnas 
bortbytta människor, som äro ljusa och alldeles välskapta på alla vis som 
andra människor, så när som på något aldrig så knappt lyte. De äro gärna 
de värsta. Det hjälper ingen dom och inga samvetsord mot sådana. Bengt, 
drängen hemma på Söråker, är skälld för att vara en bortbyting av det 
slaget, han är rödhårig och fräknig och stammar en smula när han blir 
ivrig, och märkvärdigt kalla händer har han, men en rejäl och bra karl är 
det, fast han är ju oäkting, förstås.

Det är det varma människoblodet som rådan vill åt, för själv är 
hon kall i kroppen som en padda. Och så är det kristnillgen! De försöka 
med alla medel få sina egna barn kristnade, för att vinna åt avfödan 
delaktighet av Guds nåd i Försonillgen, förr kunna de inte komma upp ur 
sin fördömelse i underjorden. Och det är ju ingenting att säga om det, 
varje mor håller på sina ungar, och frälsningen genom Kristus är en härlig 
gåva att sträva efter, hela skapelsen suckar ju efter försoning. Men 
olycklig den människa, som förlorar åt trollen sin förstfödslorätt!

Man kan höra dem skrika ibland där inne i mossen, det är hjärtskärande rop 
om hjälp i natten. Man kan se eldslågor lysa och fladdra och liksom stiga 
uppåt, sedan slockna igen och bli borta.

Det mörknar över vägen, och Tomas aker med fart genom det gröna dunklet, 
tungt brusa de svarta kronorna över honom och bara en strimma av himmelens 
blå kan han se, där skimrar ännu det svagaste rosensken av solfallet.

Här inne på skogen är inte gott för kreaturen att vara. De bli skygga, när 
trollen hoa till varandra över trädtopparna, och när de flytta från det 
ena berget till det andra om nätterna med sina egna stinna, brunfläckiga 
kor, då får man svårt att sedan hitta sina egna.

Här i torpet, Pepinitti heter det, under tallarna i mosskanten, bodde en 
gubbe, som tog en stor, grann ko från trollena. Det ropades långt mellan 
bergen efter Soldriva, men han hade kastat stål över ryggen på henne och 
orkade hålla henne fast. Så fick han behålla henne. Hon blev så tam till 
slut, att han tordes låta henne gå lös på Finnskogen, hon kom alltid hem 
igen av sig själv.

Men trollen äro löpska, alldeles som djuren, och när det kommer på dem, 
så klä de sig i djurhamn. Då är deras leverne så onaturligt och syndigt, 
att den värsta människa kan inte föra ett sämre 
liv. En dag kom nu ett sådant troll, som hade förvandlat sig till tjur, en 
stor en hejare, hög över bogen som en älg, och ögona lyste röda av bara 
blodet. Han bröt sig igenom gärsgårn vid Pepinitti och besteg trollkon. 
Det höll på att gå alldeles galet, men kon fick vitlök att äta, så hon tog 
inte kalv och otäckstyget vek av henne. Hon blev skaplig nog igen, men 
obegripligt hårdmjölkad efter den dagen och liksom öm i hela kroppen för 
jämnan.

Pepinittigubben visste mycket. Om spåren efter tjuvar ledde till 
norrbyarna i Hobo, så fick man gärna i brännvinsglaset se bilden av den 
här gubben, när det gällde att få tag i den som hade sänt sjukdom på 
kreaturen. Mot sådana trollskott skulle man läsa:

Mammon gick på ett berg och spände sin båga.

Då kom Gud Fader och frågade: vad ska du skjuta?

-Folk och fä och vad som för mig faller!

Då sade Gud Fader:

Ditt skott skall ej gå fram, men genom stock och sten och ut genom Röda 
havet!

Det skulle vara hårda skott, som inte gick bort för det ordet.

Man skulle också vara försiktig, när kreaturen om våren släpptes ut ur 
fähuset. En kniv skulle sitta i väggen, och en grön kvist skulle ligga 
invid tröskeln, som kreaturen klevo över. Då kunde de aldrig gå bort sig 
längre än att man fann dem igen.

Packatorpsgumman fick gå länge och leta efter sina en gång. Först trodde 
hon, att det var kommet från Pepinitti, men det var andra som hade varit 
framme, förstod hon sen. För bäst hon gick där och ropa, kom hon upp på 
ett berg, och där låg en lång rad av silverslantar så långt hon kunde se. 
Hon tyckte det var konstigt, sa hon lyfte på två av skillingstyckena och 
såg på dem. Men hon lade ner dem igen.
På kvällen talte hon om'et för sin man, och han följde med henne 
dit. Alla slantarna voro borta, utom just de två som hon hade tagit i. Hon 
blev förargad, att hon inte hade lyft på dem allesammans, för då hade hon 
blivit den rikaste människa i världen. Men när hon kom hem igen, hade 
slantarna förvandlats till bara vissna löv.

Sa kan man gå i fattigdom och plötsligt mitt i gråa mossan se silvret 
blänka fram och försvinna igen. Liksom ett tecken, att den rikedom man 
drömmer om är ingenting värd. Man har viktigare ting att sköta om här i 
livet.

Det var en som gick stigen fram härinne, och som han gick, hängde en stor 
guldkedja på den gamla gärsgårn bredvid honom. Han tog den med sig hem och 
bar den till kyrkan, och den användes sedan som brudkedja.

Oppåt Finnskogshyttan står en sådan där förställd gran, det ska inte 
finnas mer än så där en tjugo, trettio såna trän i hela världen, sägs det. 
Den ser ut på avstånd som en stor höstsvamp, för den växer inte rakt upp 
med toppen i vädret utan breder ut sina grenar som ett lövträd och 
därunder är det alldeles som ett stort, runt valv. Det är Bergfruas gran, 
och Skogsfrublomma växer bredvid, så att man ska se vem som bor där. En 
vallflicka gick förbi en gång, då hade frua tvättat sina granna kärl och 
skedar och skålar av silver och guld, alltsammans hängde i granen för att 
torka. Flickan gick bara förbi och rörde ingenting, och dagen efter fick 
hon en silversked i knäet, bara för att hon ingenting hade rört av 
rikedomarna.

Hon fick glädje av sitt, men drängen som såg att det brann blåeld i en 
gammal stubbe, fick fan för sitt!

Han kastade sin kniv mitt i drakelden, det slocknade och två silverbägare 
lågo där. I sin enfald behöll han det han tagit med våld, lät inte prästen 
kristna det en gång. Ett år därefter hängde han sig.

Karlarna, som ligga vid milorna härinne, bli snart bekanta med skogsfrun. 
Vill det sig väl, kan hon hjälpa på många sätt. Hon vaktar milan när han 
sover, blir det ofärd med heten, knackar hon tre slag i tallen så 
att han vaknar i tid. Och när han vill henne något knackar han likadant 
tre gånger i tallen, då kommer hon!

Men det ska vara lagom vänskap med de okristna! En ung kolare hade 
kärlekshandel med henne därinne, och hon blev alldeles vild på honom, det 
löpska trollet! När han kom ner till bygden, förstod man hur det var fatt, 
för han hade en sådan oro i kroppen och gick bort från människor så ofta 
han kunde. Då blev han bunden med tre sorter, han kunde inte komma loss. 
Hon ropade på honom ur skogen, och han stretade så att svetten gick av 
honom, men fast satt han! Då skrek han ut till henne: vivang, tibast och 
vendelsrot har bundit mig fast från huvud till fot! - Och hon därute till 
att skrika och klaga som en katta. Många kvällar satt hon på en sten och 
grät utanför stugan där han bodde.

En annan kolare hade gått sta i okunnighet och tänt sin mila på en 
torsdag. Han fick veta, att det inte tåldes! Det skrek och gnydde på 
kojtaket och bäst han sov, så kastade det av kojdörren. Karlen tog sin 
bössa och sköt ett skott. Och då skrek det i skogen.

När han skulle riva milan, så kom en fram och fråga, om han ville ha 
hjälp. Och det ville'n! Utrivarn mente, att ett stycke kol var allt vad 
hjälparen behövde få i lön. Det var billigt och bra, tyckte kolarn. Och 
fler kom det för att hjälpa, det kom så många till slut, så att när alla 
hade fått var sitt stycke kol, så var milan tom.

Så fick han lära sig vad hjälp kostar!

En annan karl levde härinne för jämnan och kom sällan fram till bygden. 
Han bodde i skogen alldeles som i en tunna och stack bara nätt och jämnt 
huvet fram ur sprundet, när han behövde något. Skygg var han och skydd 
blev han av alla. Man förstod grant, att det var med de okristna han ville 
hålla ihop. Han var en sådan jägare, som kunde få haren att stanna mitt i 
språnget, och från solen gick upp tills hon gick ner kunde han skjuta kula 
i kula på hur långa håll som helst.
För honom tröt det aldrig! Han hade den till hjälp, som bara behövde 
locka: kom pullorna mina - så kom det så mycket fågel flygande som han 
orkade skjuta.

Men det blev visst för mycket en gång, för en kväll det var fullmåne kom 
han springande ner till Isakstorp ett stycke från stora landsvägen, och då 
hade han hela skogen efter sig. Runt omkring torpet satt det så mycket 
fågel och skrek, att backen var alldeles svart i tungelljuset. Och karlen 
låg och grät därinne i köket och var alldeles borta. De måste bära ut 
honom i skogen, för att ingen ofärd skulle komma över torpet. Han grät och 
skrek och bad att få stanna inne över natten, men det kunde ju inte gå, 
och nästa morgon låg han död på källartaket, så långt hade han hunnit 
krypa tillbaka innan det blev slut.

Snett emot Isakstorp och på andra sidan vägen ligger Getbacken, det är väl 
ungefärligen en kvarts gång emellan. Ställena ägdes förr av två bröder, 
som rådde om var sitt, och bägge hade finnblod av gammalt i kroppen, så 
att de kunde lite av varje. Hätskhet rådde fördenskull mellan dem, så att 
det fräste när de möttes. Den ene ville alltid vara värre än den andre. 
Till slut tog Isakstorparn och rådde över en björn, som han ställde på 
brodern i Getbacken. Där låg den och sov, men vaknade på natten, när björn 
var på taket och höll på att riva sig in. Det var i knappaste laget, 
Getbackarn fick nätt och jämnt tid att i sjungande fart läsa rätta ordet 
för att ställa björn tillbaka på Isakstorparn i stället. Men gick gjorde 
det!

-Gla mesommar! skrek Getbackarn dan därpå försmädligt
över till brodern, för det var vid den tiden på året. Men brodern bara 
blängde och blang.

Och hur det var, så skickade Isakstorparn björn tillbaka igen på 
Getbackarn! Men då var den färdig att ta emot, så att björn fick gå 
onyttig fram och tillbaka mellan bröderna, grisögonen lyste som ellanste 
kol i skallen på'n, sa arg va'n, men trolldomen var för stark. Och en 
vecka därefter hade bröderna hunnit bli så varma, att de hoppade jämfota 
på köksgolvena sina av ilska, men ingen rådde. Och Isakstorparn kom 
sättande som ett skott till Getbackarns, röck upp dörren, stack in 
huvet och rev ur sig ett vrål:

-Gla mesommar - djävel där!

Och hem igen till sitt för att passa björn! Men det var värst för det 
stackars oskyldiga djuret, för björn fick trampa fram och tillbaka tills 
han slitit ut sina fötter, då blev han liggande på halva vägen mellan 
bröderna.
Nu ljusnade skogen, förbi de sista gamla finntorpen, där björn 
blivit slut, stack vägen backen utför neråt stora landsvägen igen, till 
vänster höll Tomas, till Björkby bruk och Kungskoga stad.

Då var kvällen stilla och ljus igen, och Tomas log inom sig själv, när han 
åter slakade med tömmarna. Det är inte gott för människan att leva i 
mörkret. Men ljuset är ljuvligt att se! Och doften av daggvåta gräset, av 
blanka vivangslövet kring de vita stammarna vid vägkanten är skönare än 
alla österns kryddor.

Skylösa himlens klarhet och drömdunkla skuggors jord, allt svepes in i ett 
sidenskimrande, gyllene töcken, där markens och skogarnas gröna knappt 
synes fastare och mer verkligt än det gulnade skenet, som stiger ännu ur 
solfallet; det smyger med sitt ljus genom hela himmelens rymd och 
uppfyller världen med ett bleknande återsken av Paradisets glans.

Så levde de gamle, att de aldrig ett ögonblick tvivlade på det liv, som 
leves vid sidan av jordens liv i mull och kött. De visste väl, hur liten 
verklighet som finns i sinnenas liv, och att det som leves i anden, 
innerst inne i människans eget hjärta, det är oändligt mycket viktigare, 
mycket mer betydelsefullt. Där bestämmes hur vårt förgängliga kött ska 
bete sig den lilla tid som är oss förelagd, där bestämmes ock valet, det 
tunga, svidande valet mellan orätt och rätt.

Skarp och klar går gränsen mellan det ondas värld och det godas, eviga 
båda som ljuset och mörkret, och med Frälsarens blodiga försoningsoffer 
som en gåva till människornas hjälp. Det är den gåvan det gäller att 
förtjäna och behålla. Ett myller av underjordens utstötta, osaliga väsen, 
helvetets andar, vill smyga sig in genom 
människornas värld till saligheten. Därav komma onda tankar, orena begär, 
all köttets lust, all enfaldig strävan att för egen, dålig lusta behålla 
de skatter, som bara äro villsamt sken, vissna löv och mossa och mull.

Där är den stora visshet, som gjorde de gamles liv så starkt: köttet är 
förgängligt, men anden är oförgänglig, thy låter oss söka det bättre, att 
vi må vinna vår hela arvedel i evighetens liv!

Hur tom och död skulle inte världen vara för människorna, om inte jorden 
vore full av osynliga väsen och himmelen uppfylld av leende änglar!

De visste inte bättre, de gamle, än att allt vad de sågo hade ett värde, 
gott eller ont, ett bättre eller sämre. Och därefter valde de, så gott de 
förstodo. Vad vore vi, om fäderna valt annorlunda?

Se Björkby bruk!

Bakom strandens frodiga vall av lövig al letar ån sig fram, den kommer 
från en liten sjö bland Finnbergena och går ner i Kungskogaån alldeles 
invid stadens södra tull. Ungefär halvvägs får den göra ett språng utför 
några stenhällar, och där ligger Björkby järnverk, hytta och hammare och 
smedja och såg, en sammangyttrad massa bruna och svarta timmerbyggnader, 
vitrappade stenmurar och mossigt grönfläckiga tegeltak. Där luktar sot och 
stillvatten från dammen, som breder ut sig blank mellan alstränderna innan 
den kryper ner i rännan, virad ännu så lång den är med tjock halm sen i 
vintras. Det dånar håligt under hästens hovar, där vägen går över bron, 
och sedan är marken svart av kolstybb långa sträckor omkring, det kommer 
från kolhuset, ett skjul så stort, att det kunde rymma en hel kyrka; där 
samlas vad som brännes i alla traktens milor.

Därinne i den lilla halvfallna smedjan stod en gång den starkaste 
karlen i mannaminne, smeden Lättman, en snäll karl som oftast, men ibland 
fick han behov att slåss, då gick han på vem som helst och knäppte för sig 
med fingrarna och var påstridig, ända tills han fick ta i någon så mycket 
han ville. Det fanns ingen som kunde stå för hans tag. Sedan han bara fått 
slå, var han snäll som ett barn igen långa tider. Fingerkrok ville han dra 
med vem han såg, men det gick illa en gång, för han drog fingret av en, 
som inte kände honom.

En annan gång kom det en hel hop stockholmsherrar farande till Björkby, 
det var patrons hela släkt, delägare i bruket allesammans, skulle hålla 
ett slags stämma.

Frampå dagen kom inspektoren ner till Lättman i smedjan, herrarna stannade 
i dörren.

-Jag har hört att det ska vara strykare i trakten, de ska ha stulit sägs 
det, har du sett några, du Lättman? frågte inspektorn.

-Nej, sa smen, men i morse reste ett helt rövarband förbi i kurvagnar å 
grannlåt, om de ä dom inspektorn menar, di åkte oppåt kontore.

Det blev tyst i herrskapshopen och ingen ville stanna kvar. På 
eftermiddagen blev Lättman kallad upp till inspektorn. Det måste vara fel, 
tänkte han, för när någon blev så där kallad, var det meningen att han 
skulle ha stryk på kontoret. Men han gick dit i alla fall. Då hade väl 
inspektorn ingen till hands att få hjälp av, så att han bad smen komma 
igen lite senare. Sa att det var inte fel, tycktes det, och Lättman kände 
sig riktigt oppspelt, när han sen kom tillbaka och stannade innanför 
dörren med händerna i fickorna.

-Gå fram och sätt dig! sa inspektorn.

-Ja står bra här.

-Tag händerna ur fickorna!

-De ä mina fickor.
-Har du något där? Som du inte vågar visa?

-Å nej vars, sa Lättman och drog nävarna ur fickorna, de ä bara första 
frälsarn - å här ä den andra!

-Gå din väg, du slipper!

-De va nog bäst, de.

Sen for han till Kalifornien, och där blev han slut, för han var ovålig 
med dynamit vid en sprängning.

Här uppe till vänster i backen bakom alla de höga, brusande lövmassorna 
ligger bruksherrgården. Bred och vit svänger vägen upp mellan stenpelarna 
vid grinden. Bakom rabatter och rundlar med alla sorters blommor och 
glaskulor står manbyggnaden av trä med brutet tegeltak, en bred stentrappa 
leder upp till porten. Fönsterraderna blänka med vita gardiner, alla 
knutar och foder äro mörkt blågrå som band av stål kring hela den förnäma 
ålderdomligheten. Och lindarna susa över de lägre flyglarna, som sträckas 
ut på ömse sidor trädgården likt två skyddande armar mot gallergrinden.

Gamle herrn som bodde där var en munter karl, en riktig urspegel. Fast han 
kunde komma så sirlig och siratlig i sin allra största gråa skorstenshatt 
över pannlugg och polisonger, med styva fadermördare upp under öronen och 
randig silkesduk instucken i blommig väst med urkedja och berlocker och 
lång, blå livrock och vida, vita byxor - så stod han varje söndag på 
kyrkbacken med sin höga käpp i handen likt en vandringsstav och plirade 
mot vädret och pöste upp sina röda, barnhyllta kinder och var som det 
frommaste lamm att skåda.

Och fruntimren i sina klockkjolar med veck och band och snibbiga liv och 
mantiljor och ansiktena gömda djupt inne i kråkhattarnas granna blommor 
och band, de måste alltid fara med näsduken över ögonen efter 
predikan, de voro så upprörda av prästens utläggningar, som om de ville 
visa sina underlydande hur man med rätt allvar skulle anamma ordet.

Men annars var det fest och dans och sång och spel på gården så länge han 
levde, gamle herrn.

Han skulle kallas löjtnanten, och löjtnant Urspegel fick han heta bland 
folket för alla de upptag och hyss han hade för sig. I n morgon var han 
nere i Kungskoga och köpte upp all halm som fanns på torget. Han betalade 
bönderna handpenning och gav dem besked att köra till stans prästgård och 
lasta av all halmen där, och om det kom någon gammal gubbe som ville 
hindra dem skulle de inte bry sig om honom, för den var lite konstig. 
Bönderna körde dit, förstås, och vräkte av sin halm i en enda stor hög 
inne på prästens gård, fast gubben sprang där och gnydde som en arg hund. 
Det var prästen, men han hade blivit ditskickad så nyligen, att ingen 
kände till honom. Bönderna väntade ändå, att någon skulle komma med pengar 
för halmen, ingen hördes av. Då blev där ett liv, alla skulle ha sin halm 
tillbaka, och det var ingen lätt sak att skifta den rätt igen, när den låg 
i en stor hög. Och i ett fönster mitt emot satt löjtnanten och skrattade 
åt detta spektakel, så att tårarna trillade över hans kinder.

En vinter var det djup snö, och drivorna lågo som höga murar utefter 
vägarna. När allt folket var i ottan på juldags morgon, lät löjtnanten 
köra dit en skrinda, fylld med halm och lagd på tvären över kälkarna. Den 
var så bred, att den stängde hela vägen, ingen kunde komma förbi. Och den 
var förspänd med ett par oxar. När ottan var slut och bönderna rusade ut 
för att kappköra hem, då satt löjtnanten på halmskrindan och knallade så 
vackert i sakta mak hemåt. Ingen kunde komma förbi honom på vägen, och så 
fick allt kyrkfolket åka så sakta deras hästar kunde gå i en långsam rad 
efter oxarna från kyrkan.

Men olyckan hittade vägen till Björkby också. En dag kom en lapperska dit. 
Son stod på backen och ville inte släppa henne in, han visste inte 
bättre, unge herrn, därför var han så där storkaxig mot den som hade makt 
över det onda. Hon var törstig, sa hon, men han ville inte låta henne 
komma in i köket och dricka. Då ska du få törsta så länge du lever! 
mente hon. Och då skrattade han som en vettvilling och släppte henne 
fram.

I köket stod gamla hennes nåd själv, hon lät pigan komma med en kopp 
brännvin. Lapperskan drack så mycket hon ville ha, resten slogs ut på 
backen.

-Slår ni ut? sa käringen.

-Ocken vill sikla efter dig, tror du? kom det barskt från hennes nåd.

-Här i huse ä de allt en, som ska komma att sikla efter mej så ni ska 
minnas de! tyckte lapperskan, giftig som galla i mun. Och så gick hon.

Men det var sanning, det, för gamle löjtnantens son, som hade varit en sån 
grannlåtskarl, han söp ihjäl sig, och det var gjort bara på ett par år.

Och här vid långa raden smedbodar utmed vägen var det som torparehustrun 
från Kalvhagen såg det onda dansa.

Hon var på väg ner till bruket en höstkväll, och när hon hunnit ett stycke 
hemifrån, fick hon sällskap. Än höll det henne i kläderna, än trampade det 
henne på hälarna. Men hon tordes inte vända sig om. Det följde henne ända 
tills hon kom till yttersta knuten vid smedbodarna. Där släppte detta 
sällskap henne.

När hon då vände sig om, så dansade det. Och hur det var, så var det något 
smått som tog ihop på vägen och dansade.

Gumman var så rädd, när hon kom in i köket på herrgården, att hon inte 
kände igen en enda människa.
Här ligga ställen och gårdar tätare, men att känna dem alla går 
inte.

De klunga ihop sig på sina ställen och glesna igen mellan det gröna. 
Landet vidgar sig, vägen löper fram över en ås, skogen drar sig undan till 
andra åsar bort i avståndens blåa dis, nere i dalen glänser blankt ett 
leende vatten mellan snåriga små holmar och uddar och flikar av 
stränderna, där det juniljusa björket glimmar i mörka furudungar. Abborrn 
har redan börjat leka, ty nyvassen sticker upp i vattenbrynet. Det är 
Kungskogasjön, mycket större än vad som syns här, den sträcker sig under 
skymningsblåa himlarymden nära en halv mil upp mot norr förbi den lilla 
bergsmansstaden, som ligger mellan vägen och vattnet.

Där sticker redan kyrktornet upp; långt bakom backarna reser sig den gamla 
själaborgen, vitrappad, satt och trygg med den svarta, toppiga huvan i 
vädret, spejande åt alla håll med sina många smala gluggar under 
tornkransen. Och staden rycker fram därnere med sina spridda skaror av 
hus, skilda åt av många mörkt sovande trädgårdar.

Häruppe från Galgberget ser man den så stor den är, och det är inte mer än 
man kan ta i ett enda ögonkast från tullen i söder till tullen i norr.

Men vägen kastar sig ner utför en brant backe, som kommer ramlande rätt 
ner på stengatan efter många krökar och svängar ända uppifrån berghällen, 
där den skydda galgen stod förr i världen, dit man nog smög om nätterna 
ibland för att hämta något som kunde vara bra att ha, en bit av repet, 
kanske till och med ett finger av den som hängde rättad, eller åtminstone 
en trasa av hans kläder.
Det skulle vara en bonde i Kungskoga 
landsförsamling, som fått makt över hästar genom en spik han tagit ur 
galgen.

Sen kunde han säga på milars hall, om det kom någon körande på vägen, han 
kände hästar var han kom och kunde spika fast dem i marken bara med ett 
ord, de blevo stående där han ville, och den körande kom inte ur fläcken, 
varken med piska eller goda ord. Och han kunde dra dem till sig över 
stenar, gärden, diken och gärsgårdar, den främmande körkarlen rådde inte 
att hålla igen.

Själv hade bonden den grannaste häst som någon hade sett, hette Blacken. 
Bergsmanshästen här i trakten skulle annars vara för mer, småvuxen och 
ihärdig, rask och morsk, med kort hals och kortklippt man i en båge över 
manken. För Blacken, som annars var bara en bondhäst, måste de ändå vika. 
Han var stor och kraftig, bringan var bred och rymde luft som en bälg. 
Fällen var sidensvart, manen var yppig och hängde vågig ner förbi halsen. 
Hovar hade han så hårda som smidda av stål, kunde löpa som en hjort, 
skarpspringa dagen i ända utan att tröttna. Och så goda ögon hade han, att 
han såg lika bra som en katt i mörker.

Han tålde ingen annan människa än husbonn, men den lydde han förstås utan 
att det behövdes ett ord. Ibland kunde de stå och smeka varandra, husbonn 
klappade och pjollrade och Blacken strök sin varma, silkeslena nos över 
hans händer.

Piska fick inte finnas i den bondens hus, och ändå kunde han sätta sin 
häst i vildaste sken när han ville, bara med ett litet ord, som han 
viskade så att ingen hörde det mer än hästen Då gick Blacken durk och 
väjde inte för någonting, fanns det malmslädar på vägen, gick han rätt 
över och stannade igen spikstilla, där husbonn ville han skulle stå.

Och när bonden dog, blev Blacken slut ett par dagar efteråt. Det var 
galgspiken som drog.
Det ramlar och skramlar med genljud från alla gatans tysta hus, när 
kärran hoppar fram som en tätting över stenläggningen. Tomas rätar upp 
sig i stolen och känner att en stunds vila ska bli skön. Han ska inom hos 
handlarn Wernmarck, som ska bli med på friareresan i stället för far åt 
Tomas. För friarn måste ha någon i följe, som är välkänd i flickans ort, 
och Wernmarcken i Kungskoga måtte väl vara både känd och välkänd många mil 
omkring.

Det finns för resten inte många Kungskogabor, som inte äro kända till 
punkt och pricka, utan och innan. Den här lilla stan är precis sådan som 
en stad ska vara, ingen kan tänka sig saken annorlunda, allting här är 
självklart.

Prästen är gammal och blid och silverhårigt vis, borgmästaren är vördad 
och fruktad, en borgmästare från topp till tå, antingen han kommer i 
nattrock eller i frack, styv och karsk på rådstugan, sträng och rättvis, 
fast han aldrig har något att göra på allvar. Rektorn är nog sju resor 
värre i lärdom, full av latin ända ner i stövlarna, men bergmästarn är 
värst, för han är inte bara boklärd, han är praktiserad också och vet 
precis hur allting ska ordnas för att det ska vara riktigt på gammalt 
bergsmansvis.

Doktorn är en glad och trevlig herre, mer vet man just inte om honom, och 
häradshövdingen har bara varit här några år ännu, så honom känner man inte 
riktigt.

Det finns inte stort mer av bättre folk i stan, om man inte dit ska räkna 
också de halvbättre, alla hantverksmästare och framför allt alla handlama 
med bondkvarter på gårdarna och magasinen fulla av järn och spannmål.

Det sämre folket är bara tjänstefolk och gesäller, och han som ska vara 
polis är nog en snäll och bra karl, men det är det med honom att han 
dricker.

Runt kring torgets ödsliga flak stå husen i ring och sova, eller sträcka 
ut sig på lut, långa och låga med ännu öppna plankportar. Somliga äro 
Ijust gula med gröna knutar och foder, andra äro gråa och andra så bruna, 
att de synas svarta, det är av ålder, timret är grovt och fårat av 
breda starksprickor, med mossa mellan fogarna.

Några gummor komma släpande med en liten kärra och några kvastar, de ha 
rensat upp gräset i stenläggningen. Längs hela den södra sidan av torget 
ligger kyrkogården, där tornet reser sig gammalmyndigt ur ett hav av 
böljande lövmassor. I hörnhuset vid torget, mitt emot kyrkan, bor 
Söråkersfolkets handelsman, och just som kvällens tio klockslag runga 
dröjande genom luften, kör Tomas med sin gråa häst och sin helgdagsskjuts 
genom portvalvet in på Wernmarckens gård.

Där ligger ännu en lång rad av hötappar efter bönder, som haft kvarter vid 
plankväggen mitt emot uthuslängan på andra sidan gårdsplanen, vars 
stenläggning nästan försvinner under en brokig matta av maskrosor med 
smörfeta blommor och blad. Och Wernmarcken står på stentrappan upp till 
köket, klädd i sina blankaste resestövlar, med händerna under livrockens 
skört på ryggen, pipan hängande ur mustaschen och den styva kyrkhatten 
uppskjuten i nacken. Och han nickar ett skinande glatt välkommen!

Domnad i kroppen och stel i knäna stiger Tomas, gripen av allvarsfärden, 
in i det kyrkstora köket för att få kaffekask, så fint var det hos 
handlarns.

När bondgummorna kommo den här vägen med ägg och smör, brukade de göra ett 
stort skutt innanför köksdörren, för Wernmarckens skulle vara frimurare, 
hade man hört, och invid dörrtröskeln skulle det finnas en hemlig lucka i 
golvet, där folk kunde försvinna för att mördas i källaren, saltas ner i 
tunnor och skickas som mat till hundturken. Men Tomas klev trygg som en 
god karl fram till moran och hälsade, innan han satte sig till bords. Det 
hackade granriset doftade på golvet, tenntallrikarna blänkte, 
brännvinsflaskan höjde sig storbukig på hedersplatsen och potatisen ångade 
nyvarm, fast det var senvard. Tack gode Gud för denna mat - och det var 
den värd!
Åter rann vägen ut förbi tullstugan, mot norr den här gången, och nu 
var det två man i kärran.

En liten sky gled mot öster som rök, tunn och silvergrå, högt över stadens 
tak, och Wernmarck spådde lång värme, medan han spände fotsacken fastare 
kring sina ben. Ty Vårfrudagsnatten hade varit stjärnblank och kall!

Han var alla bönders betrodde man, den här handlarn, själv mest lik en 
bonde, och storförmögen, det visste man. Han kände alla människor på gott 
och ont, deras affärer och deras familjeliv, deras krämpor och deras 
bekymmer, ungdomens hemligheter och tjänstefolkets eviga trassel; inte 
bara inom staden och landsförsamlingen, men vida omkring därutöver, från 
bondsocknarna Hobo och Bjursjö i söder långt upp över Hasselbottens 
bergslag i norr. Han hade alla trådar i sin hand, skötte dem fint, och på 
det blev han förmögen. Han var bonde bland bönder och patron bland 
patronerna och gjorde granna affärer med järn och skogar, kreatur och 
spannmål. Det är eden som ska sälja varan, och krämaren har en ed fri, 
brukade man säga om honom - men annars kunde ingen påstå att han var någon 
ohederlig karl precis. Han var gemen bland gemena också, när pigor och 
drängar och gesäller skulle ha bröllop, fingo de hållas hemma i hans 
bostad, där var så gent till kyrkan, och han rustade så grant man någonsin 
kunde begära till vigsel. Eldröda och ärggröna pappersblommor till bruden, 
som kläddes av mor Wernmarck själv, det var ett minne för livet! Wernmarck 
var far och giftoman åt vem som behövde honom, förning hade bröllopsfolket 
med sig så mycket de orkade bära, och det som inte gick åt, det stannade 
hos handlarns På varje trad, som gick genom den karlens hand, satt alltid 
en smula fett.

Hos honom hade Söråkers tagit in i alla år, far till Tomas hos far till 
Wernmarck, det var en gammal ordning. Likadant med folket uppe vid 
Velamshyttan, dit Tomas nu reste för att göra visst med dottern Erika. De 
båda gårdarna hade känt varandra i ett par generationer, och det var hos 
Wernmarckens i stan som Tomas och Erika hade lekt sina första 
barnalekar tillsammans. När far till Tomas nu var död, fanns därför ingen 
närmare än handlarn att vara välkänt följe åt friaren. Det var en 
självklar sak.

Han kände också sed och bruk på olika håll i orten väl så bra som 
sockenborna själva. Och Tomas var nu fullkomligt lugn och utan bekymmer, 
handlarn hade låtit falla några ord åt Velamshyttefolket, att en friare 
från Hobo kommer av gammalt helst sent om kvällen, sedan elden slocknat på 
spisen hemma hos flickan. Så att nu var han väntad, fast han kom i 
skymning som en ljusskygg. Då kände han med visshet, att så här var det 
rätt, så här skulle det göras för att allt skulle gå väl.

Handlarn lurade av, nersjunken i reskappans uppfällda krage, och Tomas var 
åter ensam på okända marker. Vägen var mörkare här av kolstybb och 
malmgrus och slagg, men fast och hård tillika, löpte i små krökar och 
bukter, försvann ständigt ett stycke längre fram bakom skogsdungar och 
backar, men gick i alla fall rakt mot norr, en mil hade man ännu att åka.

Det mesta här är nytt och okänt för Tomas. Med nyfikna ögon ser han torp 
och gårdar fara förbi och känner inte ens deras namn, vet ingenting om dem 
som där leva och bo. De gula dörrarna äro stängda, fönstren vända sig 
mörka bort, ingenting kan man veta av vad som sker därinne. Står en 
frånspänd kärra på backen eller lutar en uppdragen plog vid gärdeskanten 
eller står den svarta grytan rättvänd över bykgropen i stenhällen, så får 
man gissa sig till folkets göromål, men vad de själva mena med sina 
sysslor, det får man inte veta.

Borta äro de hemvana vardagsbekymren med sin ständiga kamp i jorden eller 
mot onda människor eller mot stridiga viljor. Borta är den brokiga mängden 
av föreställningar om grannsocknes folk med deras löjliga och 
bortkomna förehavanden. Här i främmande bygd återstår endast en och annan 
spöklik legend, som blivit vidare känd om förgjorda människor och deras 
enkomma onda i denna järnbergens trakt, där ingen kunde tänka sig säd växa 
och ärligt mogna.

Här skulle ha varit en riktig finnbygd förr i världen, när skogarna 
brändes av det hedniska folket och rovor odlades i sotsvarta svedjeland. 
Lappkäringen, som gjorde påhälsning nere på Björkby och satte 
fyllerigalenskap på löjtnantens son, hade varit framme här också. 
Avtagsvägen, som snor sig in i skogen här till vänster, går förbi 
Skarpgrytans gruva upp till Prästboskogen. Däruppe bland bergknallarna 
ligger en hytta med såg och kvarn, stor tre par stenar. Den ligger vid en 
liten å, som kommer från Prästbotjärnen, rinner rakt igenom Kringelsjön 
och vidare ner i Kungskogasjön, strax norr om stan. Till hyttan där uppe 
kom lapperskan en gång, hos masmästarns fick hon mat och dricka, fast man 
nog kände igen folkslaget, men hon sa aldrig tack. När hon begärde 
nattkvarter, fick hon gå och lägga sig på masugnskransen bland de andra 
strykarna och barkarna, som alltid samlas i värmen vid hyttan. Hon var 
gammal och skrynklig och så illa ofärdig, att hon gick på krycka. Var hon 
linkade fram, kastade man gärna oförmärkt ett eldkol efter henne. En 
bergsmansson av hyttelaget stod i hennes väg och vart arg när han såg 
eländet, så han sparkade kryckan ifrån henne. Då fick hon eld i sina små 
svarta ögon och skrek: du ska få bära krycka i alla dina dar!

Det var vid aftvardsdags. Strax efteråt började benet att värka på den där 
unge karlen. Det blev en sån plåga, att han skrek som ett barn. I timtal 
höll han benet i en så med kallt vatten, men inte hjälpte det. Frampå 
natten var hans mod slut, han bad käringen ömkligen om hjälp för denna 
värken. Hon kunde inte hjälpa, sa hon. Han bjöd henne ända till trehundra 
riksdaler, men hon kunde inte, och därmed gick hon. Sen fick han gå på 
träben i hela sitt liv för att han hade ofredat krymplingen.
Om detta hade hänt i gamle masens tid, så hade 
nog funnits hjälp.

Vid Prästbohyttan har det alltid gått underligt till, och den där 
masmästaren i gamla tider var en sån där karl. Han var på väg ner till 
stan en vinterdag, och när han kommit halvvägs, så slocknade pipan för 
honom. Han hade inga elddon med sig, men eld skaffade han i alla fall 
genast, och hur det gick till kan man nog tänka sig, för i samma ögonblick 
som han tände sin pipa igen, så slocknade ugnen vid Prästbohyttan.

Karlarna där kunde ingenting göra åt saken, så att när masmästarn kom 
gående tillbaka, var det becksvart i masugnspipan. Masen tog bara en 
eldbrand, gick runt hyttan tre varv och läste Fader vår baklänges, lågan 
körde upp igen i ugnen, och på järnet kunde ingen se ett spår av att 
hyttegången varit avbruten.

När den där masen vart död och skulle begravas, kunde man inte få ljud i 
kristnade kyrkklockan. Hon bara slängde och flämtade utan klang, hur 
mycket det än drogs i repena. Och när ringarna hade slutat, var klockan 
alldeles som svettig, det dröp av henne efter det arbetet. Det var någon, 
som hade hållit emot, kunde man förstå - den som inte går rätta vägen 
genom livet, kommer heller inte dit människor ska genom dödens dal.

De här båda finntorpen mitt emot varandra på ömse sidor vägen kallas 
Trillkott och Fyrkutt, mer vet man inte om dem. Det ska inte vara bra 
namn.

Sedan vräker berget fram med skog ända till vägkanten, och rätt uppför 
berghällen ser man på omänskliga avstånd några skrevor, kallas Munkens 
trappor. Där skymtar ibland en grå gestalt, som med påse på ryggen kliver 
uppför berget och försvinner i skogsmörkret.

Där ingen människa kunde ta sig fram, där gick Ordets tjänare i Jesu namn, 
sedan han offrat sin köttsliga människa i templet. Man kan ibland få höra 
hans gömda silverklockor ringa ur berget, det kallas Klosterfrid kommer - 
och då läser man en bön, som ska vara den äldsta som finns i världen:
Jungfru Maria satt och sang, hade boken i sin hand hade barnet i sin 
famn, så vila vi i Jesu namn.

Men Klosterfrid kommer har ingen hört i mans minne nu jo, en gammal 
käring, som plockade ris, men hon dog strax efteråt, så det var ju ingen 
ordning med henne.

Och andra mena, att den där munken går igen bara för att han inte kan få 
någon frid i döden för sina synders skull. Han gick var natt på kurtis 
till en bondhustru, och hon vågade inte neka honom för hans helighets 
skull.

Och munken sätter sig vid bredan bord, han äter och han dricker. På golvet 
gångar fru väna mor, hon niger vackert och trippar: Ja, ät och drick och 
gör dig glad, och bliv nu hos mig i flera dar, ty nu är far inte hemma!

Så står det i visan, och det var så länge sen det hände, så man kan inte 
veta.

Till slut blev munken fast i ett vargnät, som bonden satte ut, och sedan 
blev han förvisad till ett klosterfängelse här inne i skogen. Där lärde 
han människorna bara falskhet och lögn, så att de som trodde på hans 
kätterier gingo miste om saligheten. Därför är han nu för evigt fördömd av 
Gud och måste leva ensam i skogen, sedan klostret fallit sönder till grus 
och små stenar. Det ska synas ännu däruppe i mossan var murarna stått.

Man minns nu inte riktigt längre, om det var ont eller gott de lärde, 
dessa Ordets små gråa bröder med silverklockor från äldsta tider. Men att 
nya kyrkan inte fick byggas, där klostret hade stått, det minns man! Då 
hade ett par vita tvillingstutar blivit spända för en stock och lämnade 
att gå vart de ville, det bar iväg uppåt nordändan av Hasselbottens 
församling, där stannade stutarna, där blev kyrkan byggd och där står den, 
månghundraårig, ännu i dag.

Att fäderna en gång levat i vildhet utan att veta vart de skulle gå, och 
att de då släppt lös vita hästen, det heliga stoet, och följt den väg som 
så visades dem, det mindes man inte mer utav, än att det var de vita 
djuren som hade gudomskraften.

Här kom en spelman gående fram för några år sedan, då mötte han sju 
flickor dansa i en grop. Vart ska ni gå, sju flickor dansa i en grop? sa 
spelman. Till brudskogen! sa flickorna, och vita kläder hade de som 
herrskapsbrudar. Då ska jag följa med och spela er till dans - och 
flickorna nego och logo, spelman gick i spetsen, sju flickor dansa i en 
grop följde efter, med klang och sang gick färden rätt in i hårda berget.

Där fick han se vildträdgården, vackrare finns inte. Skogar av bara 
guldregn och syrener, blommorna hänga som drypande guld och som stjärnor 
av silver. Där niga och le alla heliga blommor, jungfru Maria bär och 
jungfru Mariae sänghalm, jungfru Mariae hand och jungfru Maria ögonhår, 
Guds moders kyrknycklar och mor Vänas kärlek och munkeluva och Pelle på 
strand och Kari i backen! Och mor Väna själv, jungfru Maria, blommornas 
drottning, spelar ljuvliga visor, hon har sju förgyllda ljus, och hon har 
boken i sin hand - men det är inte den rätta boken, den är katolsk, det är 
en svartkonstbok! Alltsammans är bara en hednisk trollbild utan allvar, 
syner i rök, där komma gnistor och eld, där komma troll med brinnande ögon 
och glödheta klor och giftiga tänder, sju flickor dansa i en grop komma 
ringlande som ormar och bita ettersår.

När spelmannen vaknade till liv igen, låg han på vägen, utkastad ur berget 
för ordets skull han mäktade säga, men svartbränd genom hud och kött, illa 
biten, klöst och sargad. Sen fick man höra på spelet var han varit, för 
bara han tog i strängarna, kom det fullt med små gubbar i dans omkring 
honom, alla människor som hörde'n måste dansa, otuktigt och horiskt 
gick den dansen i vildhet över stock och sten, ingen kunde motstå, de 
renaste sinnen drogos in i samma fördärv, det slutade inte förrän 
spelmannens strängar skurits av med kniv, da vaknade springdansens offer 
ur yrseln till sans och klagan.

-Nå, Tomas Eliasson, han far väl tänka på att skaffa sig en ny dräng nu 
efter Bengt? sade 'handlarn, som vaknat upp ur sin slummer.

Tomas dröjde ovilligt med svaret:

-Bengt ä ingen dåli karl.

-Men han kan väl inte ha drängen i huset, när Erika kommer dit! ivrade 
Wernmarck.

-De ordnar sej nog.

Det är en ömtålig historia och handlarn tiger.

Drängen Bengt har ingen känd far och intet farsnamn, men kallar sig 
Velamsson och har på pricken samma ljusa hår och fräkniga ansikte som 
Erika, dottern på Velamsgården. Hans mor tjänte piga där en gång i tiden 
och stämde sedan bergs och sexmannen Jan Bengtsson till tinget för 
barnahjälp. Han svor sig fri, Jan Bengtsson, och nu går vuxna pojken dräng 
i bygden med namnet Bengt Velamsson; modern är försvunnen, hon gav sig i 
lag med tattare, sägs det, och är borta.

Men annars är det ingenting att anmärka på drängen Bengt. Söråkersfolket 
håller honom gärna om ryggen mot belackare, han är rask och villig, ärlig 
och nitisk och dricker sig aldrig vettlös. Vore det inte därför att han är 
oäkting och har dragit mened över far sin för sin löpska mors skull, så 
kunde han hållas för en fullgod karl, och Tomas har en gång för alla 
sagt ifrån därhemma, att för synderna ska de skyldiga svara och inte de 
oskyldiga, Bengt ska stanna på gården.

Wernmarck tiger som en försiktig karl. Men nog förstår han vad villkor 
Velamsfolket kommer att sätta. Att vara skylld för mened är en svår sak, 
och den som går omkring som ett levande vittne vill ingen ha i huset, 
saken skulle bli alltför tydlig om Erika och Bengt ginge var dag bredvid 
varandra.

Det slänger i väg, en kvarts mil bara är kvar att åka.

Här slingrar en liten gångstig upp en backe till höger, där borta ligga 
några usliga, nästan sammanfallna stugor, märkta i var mans ögon, Skamlösa 
heter torpet, annat namn känner man inte. I alla tider, så långt man minns 
tillbaka, har folket där varit tjuvar och tjuvinnor, nu har ett 
tattarfölje tillhåll där ibland.

-Kan man tänka sig, berättar Wernmarck, att Tjuv-Lisa, gamla mormorsgumman 
däruppe, för en tid sedan blev skrabbig och kände sig dödsfärdig. Då blev 
hon till sig i trasorna, för hon hade en ko, som hon inte unnade åt 
släkten efter sig. Om hon skulle dö. Utan då skulle kon slaktas, och 
käringen skulle äta stek var dag så länge köttet räckte, tänkte hon. Men 
hon var ändå inte alldeles säker på döden, och kon var det enda hon ägde 
att leva på. Så hon gick till gubben i Glan här neråt och frågte honom hur 
hon skulle göra. Joo då, gå ut i skogen och fråga en torsdagskväll i 
nedan! sa gubben. Gumman ut, förstås, och ropa: får jag leva eller dö? - 
Dö! lät det långt bort i skogen.

Då gnir gumman hem, kon blir slaktad, och där halls kalas var dag tills 
bara bena ä kvar av koskrabban. Men fan tar inte gamla käringar, 
åtminstone inte där det inga finns att ta, och gumman levde lika jäkligt 
som förr! Hon ut igen och ropa i skogen: får jag dö eller leva? - Leva! 
lät det förstås ur bergena. Men då var kon slaktad och uppäten, 
käringen hade ingenting att leva på, så att det dröjde inte länge förrän 
hon blev slut på det viset. Och det fanns inte en nykter karl i hela 
begravningsföljet på kyrkogården.

Med heder kommer ingen tjuv i jorden. Den som valt den vägen blir lämnad 
hjälplös ensam i sin nöd. Det är straffet och det är det värsta onda, den 
ensamheten hör mörkret och döden till.

Att ingen tanke ha på annat än sig själv och sin egen lust, det är den 
botlösa själasjukan, för sådana människor finns ingen väg till andras 
hjärtan och gemenskap, murar skilja dem från det levande livet. De äro 
skjutna av Mammons pilar, hans gift brinner i deras blod, världens och 
köttets bedrägliga liv är deras enda, tomma glädje, det guld de söka är 
dött och kallt, men de hjärtan de förlora äga andens eviga eld.

En man var nidsk och sådde på söndag sitt korn i jorden. Det enda gärde, 
som föröddes av frosten var hans, och han fick inte mer än rödbrända 
halmen. När den tagits bort, var jorden därunder förvandlad till småsten.

Den fattiges liv kan vara tungt, mest dock för den, som tror att ingenting 
annat finns än köttets värld. Men det går ändå den rike som den fattige, 
döden tar dem båda, de ska svara en var för vad de hade att förvalta. 
Genom dödsskuggans dal har den fattige lättaste bördan.

Det går dock inte an, att onödigt göra den tyngre. Guds fattiga ska leva, 
det är de rikes sak att hjälpa sina bröder, därav ser man, om deras 
hjärtan äro fria från det röda guldet. När skörden bärgas, får man inte 
snålt skrapa med sig varje avfallet ax, så länge de människor finnas, som 
behöva leta sin föda på andras jord. I Biblia är det sagt, och det är skam 
att handla annorlunda.

Ve den, som förargar sin nästa! Straffet kommer genast av 
den kraft som ingen förstår, och därav vet man, 
att den onda gärningen bereder sitt eget fördärv, det onda levernet leder 
till helvetet. Ett barn, som är fött i lönskaläge och synd, bär många 
synders frö till världen i sina blodiga små händer. Därför blir det skytt, 
och därför måste det hållas utanför. Hemmet är en helgedom det inte får 
oskära, hederliga människors gemenskap kan det aldrig få. Har det själv 
ingen skuld, så får det sona dock vad andra brutit, och vem får inte göra 
det? Hade han någon skuld, han som de hade ihjäl? Det var för våra synders 
skull han dog på korset. Vem ville göra den döden ogjord, som övervann 
dödens fasa? Guds lag må ingen människa rätta.

Han låter heller inte gäcka sig. Många domar kunna människor döma av ond 
vilja, men det uppenbaras! Kvinnan, som avrättades för trolldom, 
nerkallade på stupstocken Guds dom på sin oskuld, och på den fläck, där 
hennes huvud föll för hundratals år sen, är mullen ännu röd av blod. Och 
ringen av stenar, som står ovanför Hasselbottens gruva, är den onda 
bergstingsrätten, som dömde falskt och drabbades där den satt av Guds 
straff, så att domarena blevo till sten.

Men om människor kunna döma vrånga domar av ond vilja, så kunna ock de 
brottsliga hålla sig fria med falsk ed. Det uppenbaras dock i tidens 
fullbordan! Så länge det syndfödda barnet jagas, hålles skulden och 
skammen levande över de skyldigas huvuden. De onaturliga föräldrarna få 
lida genom barnet, som de satt till världen mot Guds ord. Tills allt blir 
åter försonat. Gud mäter syndens mått och straffets. Så har människan 
ingenting annat att göra än att lyda hans röst i samvetet, när hon går att 
skilja mellan orätt och rätt.

Tomas förstod, att själv skulle han nu välja efter Guds och människors lag 
och sitt eget samvete.

Hemma på Söråker var valet lätt: Bengt skulle stanna på gården. Men 
nu är vissheten borta, den tanken blir starkare och starkare: de andra 
döma kanske mer rätt, de följa ålders sed; att ensam gå dem emot ger ingen 
glädje, vad har han att lita sig till? Sin egen visshet? Han har ingen 
visshet längre, bara tvekan! Fädernas dunkla tro om orätt och rätt är 
starkare än hans egen svaga ömkan med en oskyldig man.

Det är oklara bilder han ser inom sig, medan han stirrar med ljusa ögon 
långt bort i rymden och låter hästen lunka som han vill. Likt skyar draga 
alla slags föreställningar genom hans minne. Hans funderingar irra åt 
skilda håll i den lilla omkrets av ljus inom honom, som är hans inre värld 
och som han själv förnimmer som sin egen ande. Allt vad han ser och hör 
och minns sänder nya skyar av töckenbilder genom hans medvetande, klart 
fattar han det inte, ser intet sammanhang, förstar inte, att det som så 
dyker upp i hans tankar och strax försvinner igen, det är skiftande bilder 
av honom själv, sådan han förnimmer sig i sitt eget inre. Ständigt 
återkommer han till samma punkt, målet för färden och målet för tankarna: 
vad ska han ge för svar i kväll på Velamsgården? Rätt eller orätt? Allt, 
som rör sig i hans föreställningsvärld, famlar efter det svaret, och det 
åldriga bondeblodet känner med olust, att en oäkting, en rotlös, har vräkt 
sig som en tyngd över fri och ärlig mans hemfasta sinne. Och som en dunkel 
oro djupast inom sig förnimmer han dock, att rätt sker inte, om oäktingen 
jagas bort. Men hur ska han kunna resa hem igen, utan att ha gjort visst 
med Erika? Så måste väl det mindre offras för det större, drängen är ju en 
niding för var man, och skoningslöst måste väl sådana straffas, om inte 
för sin egen skull, så för syndens skull, om vilken de bära ett levande 
vittnesmål.

Han ser inte något klart svar på sin stora fråga, känner sig bara alltmera 
tveksam, och det är ju redan ett slags svar! Den önskan han kände förut 
att försvara Bengt var någonting nytt och ömtåligt som en späd grodd, nu 
ser han inom sig något ojämförligt mäktigare, den gamla kärva, åldermogna 
bondeandan, arvet av alla de gamla, sådant det vuxit i ett ständigt 
famlande genom dunklet över människors smala väg mellan det ondas 
osynliga vasen i underjordiskt mörker och det godas eviga ande i 
översinnligt ljus.

Men vad de gamle menade med rätt och orätt är inte så klart att ta på 
ändå! Inte ens så enkla ting som tjuvnad kan man avgöra med visshet - om 
man börjar fundera riktigt noga. Den blir aldrig god, som aldrig varit ond 
- det var gammalfolkets djupaste visdom.

Några be för horan men ingen för tjuven - att den skulle mista huden och 
helst hänga i rep, det tycker man borde stå klart för både lekt oah lärd. 
Men det gäller bara den niding, som kommer med ofred in på hemmets mark! 
Det finns andra tjuvar också, som gå med heder mot orätt lag och orätt 
rikedom. Där dömer inte samvetet, friar snarare. Att jaga och fiska på 
egen mark hur man vill och när man vill och att bruka sin jords ärliga 
frukt till starkt och hälsosamt brännvin om man så vill och kan, det var 
inte orätt för de gamles ögon! Och tjuven, som själ från den orättfärdige 
rike och ger år den fattige, är han inte ett Guds verktyg på jorden? Det 
är ju som oftast sådana tider här i jämmerdalen, att man inte får tänka på 
att helvetet är hett.

Det var en gubbe, som hade fyra vuxna söner. Ut i världen och lär er 
något! sade fadern. Sönerna packade matsäck och lade i väg. En lång, lång 
tid voro de borta, till slut kommo de åter hem.

Vad har ni lärt er nu? frågade fadern.

Ja, sade den förste, jag vet allting!

Nå, det var ju bra, han kunde bli biskop eller lagman eller doktor eller 
något annat stort.

Jag kan bygga skepp! sade den andre.

Det var ju också bra, för så länge det finns vatten, måste skepp byggas, 
och på den konsten kan man försörja sig.

Jag kan skjuta, jag! sade den tredje.

Tänk det! Då kan vi när som helst få färskt sovel från skogen!
Och jag kan stjäla! sade den fjärde, som var yngst.

Aj aj - det var inte så bra! Om man inte stjäl från en tjuv, förstås! Och 
nu är det en, som har stulit prinsessan, kan du ta henne tillbaka, så får 
du henne och halva riket.

Jo, det kunde pojken. Den förste brodern, som visste allt, berättade var 
prinsessan fanns gömd, den andre byggde ett enkom skepp, den tredje följde 
med och sköt rövaren ihjäl, och pojken som bara kunde stjäla, öppnade alla 
låsen och tog prinsessan ut i det fria.

Vem skulle nu ha henne och riket? Kungen kliade sig i huvudet och visste 
sig ingen råd. Tjuven hade ju rätten, men han var i alla fall en tjuv. Vem 
kan säga't?

Det får var och en gissa efter eget förstånd!

En annan gång var det en knekt, som var fattig och alltid hade trasiga 
kläder. Hans kamrat var lika fattig, men var alltid grant klädd, och hade 
mycket pengar. Var får du dem ifrån? frågade den fattige. Det ska jag lära 
dig, sade den andre, kom med mig i natt till kungens skattkammarc!

Men på dagen gick den granne knekten i sina bästa kläder upp till kungen 
och sade, att nu hade han funnit skattkammartjuven! Kungen tog knektens 
fina kläder på sig och gick dit, den fattige mötte, och så gingo de båda 
in. Där stodo alla kistorna fulla med gullslantar. Här finns rikedomar! 
sade den trasige stackaren och stoppade på sig några gullstycken. Är du 
nöjd med så litet? sade kungen, som var klädd till knekt, och så öste han 
fickorna fulla med pengar. Tag vackert, tag vackert, kungen har många 
tjuvar! sade den andre, och det var ett sant ord, tyckte kungen.

Den fattige knekten, som stal så måttligt, blev benådad och sattes till 
skattkammarvakt, men den andre, som varit falsk, han fick hänga utan 
nåd.

Och så var det en pojke, som var så rasande snäll att stjäla. Han gick 
till borgmästaren och bad att få mästarebrev. Inte kan du stjäla? tyckte 
borgmästaren, men i detsamma räckte pojken fram sin hand och i den låg 
borgmästarens stora guldklocka, den hade han stulit medan de 
språkades vid. Du var då en riktig mästertjuv! sade borgmästaren, och så 
skrev han brev åt pojken på den saken.

Pojkens far var en fattig torpare, men nu skulle det vara slut, sade son 
hans. Patron på herrgården kom själv dit och ville köra torparen i arbete. 
Nej! sa pojken, jag försörjer oss allihop, jag är mästertjuv!

Det var inte dåligt, det, menade patron, men jag vill se't innan jag 
tror'et! Kan du stjäla min bandhund på gården, så får du tusen riksdaler!

Ja bevars, pojken gick dit om natten, utanför järnstaketet grävde han en 
djup grop, därinnanför sprang hunden och skällde och högg med sina blanka 
tänder. När gropen var färdig, kröp hunden ner för att få tag i pojken, 
men den stod färdig med en tom säck och tog emot hunden och bar honom upp 
till patron. Tusen riksdaler fick han på fläcken.

Men kan du nu stjäla mina två vagnshästar i stallet i natt, så får du 
tvåtusen riksdaler och hästarna på köpet!

Pojken i väg om natten. I stallet stodo hästarna bundna, och en stalldräng 
satt grensle över var och en för att vaka. Då kom en gammal käring in och 
bad om husrum över natten. Nej, i stallet fick ingen vara, käringen skulle 
ut - men hon vinkade med flaskan! Då måste drängarna ner av hästarna och 
skulle bara ta sig en liten klunk, det kunde ju inte vara farligt, men 
knappt hade de smakat på drickat förrän de föllo ner på golvet och 
somnade. Pojken kastade av sig käringkläderna och ledde hästarna hem till 
sig, nu voro de hans, och två tusen riksdaler fick han därtill!

Ja, det var ju bra, tyckte patron, men nu ska du ta ringarna av hustru 
mins hand i natt. Kan du det, får du allt vad jag äger och har, annars 
blir det bojor och band!

Pojken gjorde en docka, som han klädde i sina egna kläder. På natten stack 
han upp dockan över järnstaketet utanför sängkammarefönstret. Pang! kom 
ett skott från fönstret, dockan föll till marken, och patron själv kom 
springande ut för att ta reda på liket. Men pojken kilade pigg som 
en mört upp till sängkammarn, smög sig in i mörkret och gjorde rösten så 
grov att han lät som patron själv: det är bäst att du ger mig ringarna, så 
att pojken ingenting har att ta, om han skulle komma !

Och så fick han ringarna. Då kom han ihåg, sa han, att han hade glömt 
lägga bommen på dörren, och därmed smet han i väg.

Lurad på jakten, kom patron in till frun igen, och hon sade: så fasligt 
lång tid det tog för dig att lägga bommen för dörren, sen du fått mina 
ringar! - Har du givit mästertjuven dina ringar, då är jag en utfattig 
man! sade patron, och det var han också, pojken hade vunnit hela 
rikedomen, och han behöll den med all ära. Sina föräldrar ledde han vid 
handen upp till slottet och lät dem bo där i frid i alla sina 
levnadsdagar.

Så att det var inte så dåligt heller att vara mästertjuv!

Men det kan stjälas mer än pengar. Det kan stjälas namn och ära också. Om 
man bär falskt vittnesbörd. Det är en synd, som blodigt straffar sig 
själv.

Man kan komma ett rykte åstad mot någon, man kan skylla en ärlig man för 
mened, det tåles inte, Gud straffar. Då kommer den beskyllde åter till 
ära, lögnaren får gå med skammen.

Sexman i bergsrätten var han förut, Jan Bengtsson på Velamsgården, nu är 
han nämndeman, och han kan bli häradsdomare en dag. Skulle han kunna svära 
falskt på boken vid den rätt, där han själv sitter dom? Nej, oäktingen och 
hans lösaktiga mor ha farit med lögn. Ärligare man än Jan Bengtsson finns 
inte, det är känt och vittnat. Och vem går fri från falska rykten? Nu 
kommer straffet, Erika ska till Söråker, Bengt ska bort, han får löpa på 
bygden, om ingen vill ha honom i tjänst. Man 
kan se Herrens vägar även i detta. Han visar alltid sin vilja till slut, 
förvillade människotankar ledas åter in på rätta vägar.

-Vad säger han om frälsegårdarna här, Eliasson? Det duger, skulle jag tro, 
att bli måg här i orten! sade handlarn, som ruskade upp sig igen, när de 
började nalkas målet.

De urgamla, röda timmergårdarna liknade små herresäten. Trädgårdarna 
blommade, kornknarrarna raspade och spelade, och natten var stor och ljus.

-Ja sir just ingen jord? sade Tomas.

-Rikedomen kommer ur bergen, den syns inte utifrån! Men där borta på 
stranden, snett över det blacka vattnet, Usken kallar di sjön, ligger 
Velamsgården, ja, han har ju varit där förr, Eliasson? Ja visst - känner 
han till det här stället då, som vi nu kör förbi? Uskenor kallas det, där 
har varit bröllop nyligen, men det blev sorg innan sol gick upp, för 
bruden föll ner och dog mitt i dansen.

-Må de? sade Tomas och stirrade nyfiken mot de mörka fönstren.

-Hon dansade med en herrekarl, som ingen kände, och nu sägs det, att det 
var gasten, som var framme och hämtade mor sin! viskade Wernmarck 
hemlighetsfullt.

Det var inte svårt att förstå meningen, Tomas insåg genast hela 
sammanhanget. Hon var skyldig för barnamord, osaliga barnets ande kom 
okänd igen på bröllopsdagen och tog synderskan med sig bort till dom och 
straff. Ingen undslipper sina gärningars rätta lön. Från kvinnan är synden 
kommen till världen, till kvinnan söker den sig tillbaka. Bengt Velamssons 
mor får löpa vild i skogen med tattarna. Sonen, född i hordom, ska irra 
osalig på jorden som en gast, tills allt blir fullkomnat och nådens sol 
kan åter skina.

Vem vågar ställa sig emot Herrens hårda, rättfärdiga vrede?
Hade han också ett renare sinne än någon av kvinna född, hans kraft 
och vett vore dock för intet att akta!

En man blev sjuk av en stor, svart hund, som låg på hans bröst var dag 
och natt. och hunden var Satan.

Den ene prästen efter den andre kom dit och försökte att läsa bort denna 
sjukan, men alla stammade på ordet, ty ingen var ren, och Satan skrek högt 
ur hundens mun vad ont de alla hade gjort i lönndom.

Så kom en ung präst.

Hunden skällde och gnydde emot honom: du, präst, du har ingenting att 
säga, du stal bröd av din fostermor!

-Ja! sade prästen frimodigt och lugnt. Jag stal av nöd, och Gud har 
förlåtit mig!

Då vände hunden sig bort och gnällde: släpp mig ut, du är för stark!

Prästen stack med sin knappnål ett hål i fönsterblyet, och Satan for ut 
med ett vinande, så att hela fönstret följde med. Och den sjuke var bliven 
frisk!

Men prästen håller tidegärd för folket som förut och gör dem deras rede, 
när så omtränger, dock märker man snart, att högfärden bor i hans hjärta, 
han är allt för syndfri och ren, och det märks att han vet'et!

Han är gift och frun är inte riktigt som en människa! Fast ingen kunde tro 
ändå, att hon skulle vara en sån där.

Precis elak var hon inte, men styvsint och kall, och många ord kom det 
inte ur henne, när något skulle sägas. Tjänstfolket undrade, och drängen 
allra mest, men det fanns ingen anledning att klaga, om man också inte 
trivdes där frun gick och tittade på allting, tyst och svart i ögonen.

Det såg konstigt ut - varenda påskdagsmorgon stod hästen våt i stallet och 
var så trött som om han varit i farten hela natten. Och rädd så han skalv 
i spiltan bara han fick se en människa Det där tyckte inte drängen om, och 
en påskafton ställde han sig på lur om kvällen.
Det var mörkt när frun kom. Hon gick in i stallet och började sadla 
hästen. Då steg drängen fram och frågade vad hon ämnade göra. Genast körde 
hon betslet i munnen på drängen, och som han stod blev han förvandlad till 
en häst.

Frun sadlade kvickt, och så red hon sin nya häst rätt upp genom luften, 
man vet nog vart. När de kommit fram, blev drängen bunden bland de andra 
hästarna utanför porten, och frun, hon gick rätt in, hon, så gammal och 
van på stället, så nog syntes det att hon varit där förr.

Porten stod öppen hela tiden, så att drängen såg allting de hade för sig 
därinne, men ibland måste han blunda när det blev för otäckt. Och ändå var 
detta ingen rädd karl, men värre saker hade han aldrig sett, sa han sen. 
Och fast det var en snäll människa, blev han sedan alldeles som avskydd 
hemma. Det var ju synd om honom, men man ville inte gärna tala med honom 
eller vara i lag med honom, ingen kunde ju veta vad han lärt sig om 
påsknatten. Vad som finns i mörkret, där ingenting syns, det ska man tacka 
Gud att man slipper se, man vet ju ändå aldrig, när olyckan kan vara 
framme, så att man själv står mitt inne i eländet.

När påsknatten började lida mot slutet, kom prästfrun i alla fall ut från 
festen och skulle ta sin häst. Men då hade den här drängen nog mycket 
naturförnuft att passa på och sticka betslet i munnen på prästfrun, och 
genast stod hon framför honom som den största och grannaste vita märr, och 
så rädd i ögonen såg hon ut, som om hon hade trott, att drängen ville göra 
henne det allra värsta ont. Men han sadlade i en fart och red så fort det 
kunde gå genom luften tillbaka till prästgården igen.

När han då skulle in till prästen, blev han lite undersam. Det var ju inte 
precis roligt för en fattig tjänare att gå till husbonden och tala om, att 
frun hade blivit en vit märr. Prästen var en sådan sträng karl, så det 
skulle aldrig ha gått väl. Men hur det var, så funderade drängen ut ett 
sätt. Han band märren utanför stalldörren, och så gick han in till 
prästen.

Det var påskdags morgon i otta; inne i studerkammaren satt den lärde 
herrn och läste i Ordet. Drängen stannade nere vid dörren, strök av sig 
mössan och sade, att det var en där, som ville sälja en häst och undrade 
om prästen ville köpa.

Fast det var sabbat, så gick i alla fall prästen ut för att se på hästen, 
så att den inte skulle gå honom ur händerna under påskdagarna, om den 
annars var bra och priset inte var för högt.

Ja, det var ju ett grant kreatur att se på, så det var svårt att låta bli. 
Skygg i ögonen, men from och sedig stod märren där, och prästen blev 
riktigt belåten med både tänder och länder. Han ville pröva om hon var 
svårskodd och slog på försök en söm i vardera framskon, det gick så fint 
som helst, och drängen fick besked att märren skulle ledas in i stallet 
under natten. Inte anade prästen ringaste smul, men i detsamma ryckte 
drängen betslet ur munnen på märren, och då var hästgestalten borta, 
prästfrun stod där i stället i stalldörren, och genom vardera handen hade 
hon ett söm, som prästen själv hade slagit dit!

Då såg Guds tjänare hur det var fatt med hans kvinna.

Han tog henne med sig in i kammaren och gjorde skilsmässa med detsamma. 
Dödsstraff skulle hon haft egentligen, men så illa kunde han inte göra 
henne - fast det var väl inte den rätta barmhärtigheten han så visade. Han 
förmanade henne i stället, varnade henne, läste lagen över henne och 
förbannade henne. Aldrig skulle hon komma in i himmelens rike, det var 
lika omöjligt, mente denne stränge och renhjärtade präst, som det var 
otänkbart att det kunde växa rosor inne på kammargolvet. Sedan drev han 
henne ut ur prästgården, och med rinnande tårar måste hon bära hans 
förbannelser med sig ut i världen, ensam som hon var och som hon gick och 
stod.

Det fanns ingen rätt barmhärtighet hos den prästen, och efter den dagen 
var han hårdare och snabbare och strängare att döma än förr. Men inte är 
det rätt att människan så förhäver sig. Och en präst vet ju i alla fall 
inte mer om Guds vilja än vad han läst sig till i böcker. Det kan 
vara bra nog att trygga sig till ibland, men inte räcker det alla gånger, 
och saligheten kan han inte bestämma över.

Nu gick det år efter år, och det blev ingen välsignelse med ordet som 
prästen förkunnade. Han blev åldrad och vissen och nästan som ett barn på 
nytt, alla trodde han skulle dö, men det gjorde han inte. Och alltjämt 
förbannade han sin fru, det var otäckt att höra hur han förstockade sig 
just på det stället, där Gud hade sökt honom i hans eget hjärta.

Efter många år blev det svårt väder med regn och blåst en höstkväll. Då 
kom en gammal kvinna till prästgården, hon gick in i kammaren och bad om 
härbärge över natten. Lerig och eländig såg hon ut, och ingen kunde visa 
henne bort i sådant väder och väglag om mörka kvällen. Hon fick stanna.

Prästen sov väl inte något vidare den natten. Orolig och undersam reste 
han sig ur sängen tidigt om morgonen. Han kände en doft därinne i kammaren 
som i en rosengård. Så fort ljuset blivit tänt, såg han hur förvandlat 
allting hade blivit för hans ögon. Då hade Gud varit där ooh ordnat med 
sina saker. Rosenbuskar växte över hela golvet, och de buro en obegriplig 
rikedom av stora, blossande rosor, glittrande av morgondagg, det var väl 
alla tårar som lågo där.

Prästen satt i sin säng och såg allt detta. Hans hjärta kändes stort och 
lätt, och inga förbannelser funnos längre i hans minne. Han tog ljuset och 
gick in till den främmande kvinnan.

Där låg hon död, så stilla och vacker i sitt ansikte, att vem som helst 
kunde förstå hennes saliga frid. Och prästen kände igen henne sedan den 
dagen de båda hade blivit gifta. Det var hans fru, som hade legat där inne 
och dött om natten i sitt gamla hem.
Det gråa vattnet breder ut sig i stilla sömn mellan bergknallar och 
skogar. Vägen löper sotsvart förbi en sammangyttrad klump uråldriga, 
sotiga timmerbyggnader kring den bukigt grova rostugnspipan. Det är 
Velamshyttan, tystnad nu efter varens slutade blåsning. Och där uppe reser 
sig ur en skog av förvildade syrener Velamsgårdens röda tegeltak och 
grågula halmtak.

En liten dammsky virvlar mörk över vägen och lägger sig ater stilla. En 
väderil, Tomas fryser till, det var en karl en gång, som visste att ofärd 
åker i sådant, han kastade kniven rätt in i dammvirveln. Efter många år 
mötte han i Finland en gumma, som visade honom såret hon fått av hans kniv 
den gången hon var ute och åkte och mötte honom på vägen här hemma.

För säkerhets skull spottade Tomas framför sig tre gånger, just när han 
svängde in mellan grindhålets båda väldiga björkar, och när handlarn i 
detsamma mysande räckte honom sin snusdosa, lät han halva prisen falla på 
marken som ett offer åt det osynliga onda. Och ett aldrig så litet kors 
fumlade han till i luften med vänstra handen, medan Wernmarck vände ryggen 
till och öppnade fotsacken.

-Jag går väl in och väcker opp så länge! nickade handlarn, rätade ut sin 
styvnade kropp och gick tungfotad uppför farstukvistens sömnstilla dunkel.

Nu sitter Tomas därinne i det stora köket på bänken under fönstret. Bordet 
under andra fönstret är vitskurat och fint, gåvoskrinet står där grant och 
väntar, ingenting behöver Tomas säga, det hörs som en vila att lyssna till 
Wernmarckens muntra prat. Tomas stirrar ut till några små gärden, som 
synas mellan uthusen, något vidare sädeshemman är då inte den här gården, 
men det visste han förut, rikedomen ligger i bergen och i skogen, som gott 
och väl tål ge kol åt sina sju veckors årlig 
blåsning i hyttan, det vill inte säga litet. Vart man vänder ögonen inom 
hus, lyser också välståndet fram i tunga möbler, vävnader och kläder, fat 
och skålar och alla slags kärl av skinande koppar och silverblankt tenn.

Detta är målet, som han hela tiden rest efter. Nu vilar han trygg och 
mättar sina ögon. Vilka vägar hans irrande tankar än ha gått, självklart 
som en fallande sten har hans innersta vilja dragits till rikedomen. Han 
anar det inte, så skyggt och hemligt döljer han detta för sig själv, hans 
famlande mellan rätt och orätt är snarast en iver att kunna på något sätt 
rättfärdiga inför samvetet sin strävan efter denna rikedom.

Jan Bengtsson sitter ensam vid bordets övre ända. Ljusen äro tända i 
stakarna, men de synas knappast, ty natten är nästan ljusare. Jan är en 
mager och senstark man, en smula blek i hyn och gammalgrå i det korta, 
stubbiga håret, som går ner i en ljuslätt spets i pannan. Han är slät om 
hakan och kring den smala munnen, som varken ler eller biter, endast 
sluter sig tätt efter varje försiktigt ord han säger med långa stunders 
mellanrum. Wernmarcken sitter vid andra bordsändan, mor Gertrud går och 
ställer med sitt, svartklädd och tyst, liten och spinkig, kall som is i de 
gråa ögonen.

Det är inte gott att veta vad som hänt här i hemmet, tänker Tomas. Men 
nämndeman sitter där med lags rätt, domaremyndig vid eget bord. Och 
löskvinnan, som var här en gång, löper nu varg i skogen och vittnar vid 
väg och vägamot om sin trovärdighet. För makt och myndighet ska man böja 
sig med större vördnad än inför rimsnidare och äretjuvar och andra 
lortmålare, det var fädernas vishet, Tomas vill ingenting hellre än 
detsamma.

Egentligen skulle nu friarn själv gå efter dottern, som ligger i 
sommarstugan, men son i 'huset har gått i stället - och där komma de in 
tillsammans, helgdagsklädda och tysta. Wernmarck tvärstannar i pratet, 
allvaret kommer, medan gårdens barn gå runt och hälsa.

Där stå Tomas och Erika vid bordet, ljusen i stakarna lysa som 
vargögon, sommarnatten bleknar mot morgonen, nu är det ungfolkets tur att 
visa de gamla vad de vilja. Det är så tyst därinne, när Tomas letar upp 
nyckeln ur västfickan och lägger den på skrinet:

-Om Erika vill se på det här, så

Om hon nu öppnar skrinet, då har hon därmed givit sitt löfte, mer behövs 
inte, utan ord och villkor har hon tagit emot den främmande mannens gåvor 
och den främmande gårdens nyckel, då vill hon bli husfru där, har hon 
visat.

Och Erika tar nyckeln i sin hand. Hon stryker den röda hårtesten ur 
pannan, besinnar sig noga. Så vänder hon sitt bleka ansikte mot Tomas och 
ser på honom skarpt med hårda, gråa ögon:

-Han, drängen - Bengt - ä han ännu kvar på Söråker?

Tomas nickar tyst. Erika lägger nyckeln ifrån sig på skrinet:

-Så länge han ä där, kommer jag inte dit!

Ingen säger något, det behövs inga ord om sådant som alla förstå. Tomas 
tiger också. Han ser sig dröjande omkring. Där står den, som är skylld för 
mened, nämndeman själv. I hans kalla ögon syns ingen hemlighet, bara lugn 
väntan, den smala munnen varken ler eller biter. I hela mor Gertruds 
gestalt finns ingenting annat än stilla grämelse att se, och sonen väntar 
längre bort med en hätsk glimt i ögonvrån, om bondsonen ska våga ta 
oäktingens parti här inne i bergsmanshuset också.

Men Tomas förklarar slutligen:

-Ja hade tänkt, att han skulle flytta till hösten.
Det blir stilla och lugnt därinne, där oron gått fram utan ord.

Erika tar nyckeln och öppnar skrinet. Åter börjar Wernmarcken slamra och 
prata för att villa bort uppmärksamheten, medan flickan, en husmor redan i 
minen, radar upp på bordet alla gåvor.

Först mat från Söråker, det bästa mor hade att skicka, ägg oeh skinka och 
smör och kaka och en målad träflaska full med brännvin. Sedan en stickad 
pung med silverslantar i, en liten hög med fina, vita näsdukar och ett 
silverur i en träask. Silkesband och brokiga silkesdukar, en silverskål 
och en silversked, spännen, handskar, psalmbok med kors av silver på 
pärmen och därtill en påse kyrkokryddor, russin och mandel och annat gott. 
Sist några buntar av mors vackraste lin, dammgrått och tovigt ännu, men 
det ska flickan reda innan bröllopet.

När allt är upptaget, är det Wernmarcks tur. Han skiftar gåvorna till alla 
därinne, till far och mor och bror och brud. Då låter det: åh, detta var 
då alldeles för mycke! - och: nej men, ska jag också ha! - Men gåvorna 
vändas noga i tysthet, ty därav dömer man friaren. Och Tomas hade heder av 
frieriet.

Nu ska Söråkersmaten smakas först, och kaffe måste fram till kask. Lättare 
sinnen, lättare tal - nu är det visst mellan Tomas och Erika! För alla 
salta drömströmmingar hon ätit till kvälls - och alltid drömt, att det var 
Tomas, som kom oeh gav henne vatten!

Hand i hand sitter ungfolket bredvid varandra. Att det nu har kommit 
kärlek mellan dem är något självklart, det tvivla de inte på. Kärlek di 
kallar, det är detta och ingenting annat. Det är nog för dem att veta. Nu 
är tid att tänka på lycka, och den ter sig för båda som en syn av 
allvarligt arbete, eget hem och samlade rikedomar. Någon annan lycka 
förstå de inte, och gömma därför ingen hemlig längtan i sina ostörda 
hjärtan, sedan detta blivit ordnat. Ingen jublande glädje för dem på 
starka vingar tillsammans, ingen dröm om lek och smek och ljuvlighetens 
fullhet gör deras sinnen bävande. Med kärv och kylig saklighet ha de mött 
varandra, för att pliktens väg genom jordelivet må jämnas och tryggas för 
dem båda.

Morgonens klarhet stiger allt högre därute. Djupare gömmer sig det 
osynliga onda i skogarnes mörker. Underjordiska andar och bergens hedniska 
troll blekna bort till förvirrade spökbilder av förgången natt, då Mammon 
gick på berget med sin båga. De farliga pilskotten hade gått genom stock 
och sten och ut i Röda havet - inte var Tomas träffad åtminstone, det 
visste han. Trött och halvsovande höll han ögonen fästade på en gammal 
målning på väggen under kökstaket. Pratet gick högt mellan Wernmarck och 
Jan och sonen i huset, mor Gertrud plockade fram en tidig frukost av 
gårdens eget, och Erika satt tyst bredvid Tomas i nya husmorstankar, 
hennes hand blev allt varmare, kände han. Då såg han plötsligt bilden på 
tavlan sådan den var: Jonas låg på huk i ett vidunders buk, uppslukad för 
sin högfärds och vrånghets skull, och han höll i sin fromma hand en 
uppslagen bok, på titelbladet stod skrivet med stora, sirliga bokstäver: 
Den Swenska Psalmboken. Tryckt i Jönköping 1819 hos Directeuren Joh. Pehr 
Lundström.

Där lyste sanningen fram - som en palt i en hornlykta. Guds utsända 
redskap, mäktig och myndig, var nämndeman Jan, syndens och straffets börda 
skulle äntligen läggas på rätter man, på syndaren själv, oäktingen Bengt 
Velamsson, att hans falska vittnesmål skulle platt förkrossas med namn och 
allt. Och bruden hade Tomas vunnit, det var sanningens lön, bondeblod och 
hemfast tro och de gamles sanning hade segrat!

En ljusning av det lugnaste leende drog genom sinnet på Tomas, det 
märktes knappt i hans slutna ansikte med den gammalkloka blicken. Lika 
litet som han känt någon djupare fruktan inför nattens spöksyner, kände 
han någon starkare glädje inför morgonens ljus, endast ett vidare lugn att 
allting äntligen var som det skulle vara.

Det trodde han! Men ångersäd är mycket som man sår, fast man tror det är 
rena vetet.

Sin glada visshet behöll han dock, när han efter den tidiga frukosten åkte 
ut med Wernmarck bredvid sig i kärran från Velamsgården, innan pigor och 
drängar hunnit vakna, det skulle inte vara bra att friaren blev sedd av 
främmande i sitt ärende. Och så gick färden tillbaka till staden i den 
första väktens lena solstrimmel med kyliga skuggor över daggvåt mark. Det 
sjöng så många fåglar vid vägen, en sjöng om liv och en sjöng om död och 
en sjöng om mörkaste själanöd, men svartfågeln tystnar i skogen, soljublet 
stiger samfällt mot Guds rosiga, klara himmel!
I tre socknar och i Kungskoga stad och odal bjöds folk att vara med 
på det som skulle bli, och så hölls det bröllop på Söråker.

Hösten var kommen, säden var mogen, skuren och bärgad. Rävrumporna, som 
hade visat sig i kornet om våren, hade spått sant, de röda rostfläckarna 
på axen betydde att säden var frostnämd, och illa for också kylan fram, 
när juli järnnätter kommo i växande ny. Men det drabbade värst de fattiga, 
på storgårdarna hade man bättre rygg att bära en dålig skörd.

I rejäla don fick drängen ut sitt smårede till lönen. Sen sökte han nog 
plats både länge och väl, men söder i socknen fanns ingen som ville ha 
honom. På en av de värsta gårdarna i norr fick han slutligen stanna, hos 
handelsmannen och lönnkrögaren Matts Olovsson i Källarhalsen. Så att nu 
var han på sin rätta plats, kunde man tycka, han skulle väl visa snart 
vars andes barn han egentligen var, hur finurligt han än försökte hålla 
sig till bättre folk, oäktingen. Dömd var han redan från födelsen. För 
andras brott visserligen, dock skulle väl någon dö för det också! De gamla 
i socknen mindes ännu, när häradsrätten drog lott i en livssak, då två 
drängar voro försvunna att ha mördat en man, ingen av dem kunde övertygas 
att ha givit banesåret, lotten skipade rättvisa; och yxan gjorde straffet 
färdigt, så litade man på Guds dom. Tjuven, som för hyttestöld fick löpa 
gatlopp mellan Hasselbottens allmoge, samlad till bergstingsrätt, blev 
inte hårdare smekt av folket än Bengt blev på sitt gatlopp mellan de 
ärliga bönderna i Hobo. Oäktingen är född niding - till när han med hela 
sin uppsyn bär falskt vittnesbörd.

Och ändå, så förunderligt gick rättsmedvetandet isär, ändå 
blev Jan Bengtsson, så nämndeman han var, inte 
frisagd från meneden! Han bemöttes med heder och vördnad, det är sant, 
men det drogs en isring kring honom och hans hus: de ställdes av meniga 
folket på framtiden.

Det märktes nog vid bröllopet. Men ruset föll hastigt på, och saken lades 
undan. Ty mat och dricka och spelmansklang spred gammal seds glans över 
festen, i kläder från fädernas dagar mötte bygdefolket upp, och hur ärlig 
än gudstron var, en bröllopsfest i Hobo gick aldrig fri från hednisk 
vildhet och yra.

Till kyrkan gick färden ännu väl, det small av skott och det sang av 
klarinett och fioler, men den dagen fick ingen spelman stiga in genom 
kyrkoport, så skulle det vara, man mindes inte varför. Det hade gått in i 
sinnena, spelmannen bar vid bröllopsfesten ännu en sista rest av den 
medeltida lekarens bannlysning.

Vid bröllopsmiddagen brast det löst!

Smörgås, färskost och lutfisk, köttsoppa och grynvälling är stark mat, det 
måste vått till för att få ner den, där dracks brännvin kannvis, där 
dracks till och med ungfolkets skål i punsch. Och sedan de båda blivit 
sängledda från bordet under prästens välsignelser, fingo de 
bröllopskläderna av sig och kommo tillbaka till dansen, klädda som folket 
var mest. Vördnaden var slut, gästerna hade åter hattar och mössor på både 
ute och inne efter gammal myndig bondesed.

Dansen gick vild med rop och larm, den räckte till långt fram på morgonen. 
De gifta lågo redan till sängs, åt de ogifta bäddades ungdomsbädd, en 
långbolster där de alla kunde ligga tillsammans, par om par, det var en 
skam för den pojke, som ingen flicka hade hos sig i ungdomsbädden, blev 
någon udda, fick den ligga försmädligt på sladden. En kannflaska brännvin, 
Katten kallad, höll liv i sinnena. Och ruset steg, allt våldsammare blevo 
pojkarna, allt mer vettlösa flickorna. Det var den nakna, frustande 
hedendomens fest under höstliga stjärnor i det kärva, frostiga landet.
Det ena dygnet gick efter det andra under samma tygellösa, rasande 
liv, man skilde knappast längre klart mellan dag och natt. Slutligen 
löstes de sista banden, den brusande glädjen var bortbränd, kvar fanns 
endast groteska slappflin ocll skrän och raglande råhet. Gripna av det 
sista paniska ursinnet, avslutade gästerna festen med en vred supning, i 
vilken alla måste ta del, män och kvinnor, gamla och unga, slätrakade och 
styvsinta husbönder och gråskäggiga, giktvridna undantagsgubbar. Den som 
svek kunde få brännvinshinken över huvudet.

Då var det flickor fingo smädenamn att bära för livstiden för vad de gjort 
utan sans. Och moran visste nu, vilka ungdomar 'hon skulle akta sig bjuda 
stå fadder en gång. En pojke och en flicka, som sökte varandra, finge det 
inte vara, de skulle sedan inte kunna gifta sig, faddrar äro närmaste 
släkt i anden.

Sedan kommo åter oxveckor av söcken och bister vardagsmoda, tunga tankar, 
tunga gärningar, frostbunden kärvhet i ord och sinnen, gömda, hedniska 
hjärtan under kristnad hud.

De nygifta offrade en härva blågarn, som kastades på taket mot norr för 
att ge lycka. Och sedan började deras historia. En ond gärning var satt i 
gång, den födde fler, och rätten blev vänd i långa, långa tiders orätt.
Sagornas dvärgasmide gav gudoms kraft och glans åt järnet, en härlig 
vinning åt människoanden, den måste ha kommit av eviga makters vilja och 
kunde inte vara svaga dödligas verk!

Järnet var den rikaste gåvan - och den farligaste. Människan blev 
herredjuret, fick vapen och verktyg att slå sig fri ur mörkrets välde, 
men nya bojor smidde hon åt sig själv av sin egen makt, järnet kom i 
djurets händer och lade nya bördor av dignande tyngd på det ädelt 
mänskliga, som kämpade mot onda lustar i varje litet människohjärta.

Här brusade strid en liten å från Hasselsjön till Usken den har flödat här 
i alla tider, skumvit om våren, sinande spak i sommarvärmen.

I tidernas morgon ströko vilda män, klädda i lurviga skinn, kring 
Hasselsjöns sumpiga stränder. En av dem stannar vid myrhalsen, där ån 
söker sig ut, han plaskar med händerna i vattnet, tar upp från botten 
nävarna fulla med seg lera, som han visar de andra. De där grovkorniga, 
sammangyttrade rusorna lysa med våt och rostbrun färg i allas ögon, 
nyfiket plocka de sönder klumparna - därinne glänsa täta små korn med 
svart glans!

De slå sig ned vid stranden allesammans och leka med gyttjan som barn. 
Sedan gå de sorglöst vidare.

De äro borta, och deras barn och deras barn äro borta. Ingen minns dem 
mer.

Andra människor stå vid åmunnen, halvnakna, sotiga och svettiga - de ha 
lärt sig något!
De ha grävt en grop i marken - nu fylla de gropen med torra 
furugrenar och tända eld. Överst på bålet lägga de till rostning ett 
tjockt lager av örke, så kallas det röda slammet de hämtat från dybotten i 
sjön.

Karlarna bära det rostade örket bort till en ugn ett stycke därifrån.

Den är knappt manshög, källingen, oah nertill är en skinnbälg instucken. 
Veden i ugnen har brunnit ner, örket sättes på och två man pusta vid 
bälgen! Smältan i ugnen sjunker, mer örke sättes på - nu öppna de ett 
litet hål vid ugnens nedre ända, en svart, rykande massa söker sig ut. Det 
är slagg, som stigit därinne ända till bälgens munstycke, kallas forman.

De ha arbetat sedan gryningen, solen står redan högt på himlen, då är 
värmen slut i ugnen, bälgen stannar, med långa trästakar petar man fram 
från ugnsbotten en fräsande het färska, ser ut som en sotig liten klump, 
det är järn!

En karl lägger klumpen på en sten och slår ihop den fastare med en slägga, 
slagg och annan orenhet slås bort.

De andra ta stora Käringsvålet, ett sotbränt träspett, och rensa ugnen, 
ved fylles på, från rostgropen hämtas mer örke. När solen går ner, ha de 
sex färskor osmundsjärn liggande på stenen bredvid ugnen!

Det är dyrt som guld i männens ögon, det ska delas dem emellan - men den 
där karlen som skött släggan funderar på sattyg, kan märkas! Det lurar ett 
mörker i hans ögon, det 
varslar om blod för de andra, som sorglöst arbetat dagen i ända 
Järnmannen känner järnets makt, och han vill äga den ensam, han har 
slavar, som kan göra de andras gärning, själv ska han bli den mäktigaste.

Nu äro de alla borta, och deras barn äro borta och deras barn - nya 
människor ha byggt en ny ugn längre ner vid ån, den är knappt större än 
den äldsta, men bälgen dras av ett vattenhjul! Och örket, som lägges på, 
är inte bara taget ur åmunnens slam, där finns malm också, taget ur en 
grop i berget, i stenen finns samma svarta glans som i sjöbottens lera 
under den röda rosten. Trälar och fredlösa, som här fått fristad, 
sköta järnmannens verk, och höga gudars gåva till människorna är redan 
tyngd av otaliga förbannelser, den är klibbig av blod och våt av tårar, 
människodjuren ha fått hårda vapen och verktyg att kämpa sig fria från 
mörkrets herravälde skogar röjas, mörkret viker, människor kämpa om egen 
makt och egen lust, och högre värden skapas därav så sakta för alla, utan 
att de veta det och utan att de vilja det ens!

Landet kring Hasselsjön har blivit Hasselbottens bergslag.

Runt omkring i backarna brännas gropar i berget - eldbrasor tändas, stenen 
spricker av hettan och bändes loss. Det kan inte bli några djupa gruvor, 
gropar bara, där utspisningshjon och täckelsemän och löskerkarlar svettas 
i smuts och elände.

Trälarna dö, och järnmännen dö. Deras barn dö - och deras barn - trälar 
finnas inte längre, endast träldom.

Ugnen vid ån har byggts högre, hjulet som drar blästern vid vårfloden är 
större och tyngre. Den kallas hytta nu och äges av traktens järmnän, som 
slagit sig tillsammans om driften. De kunna inte var för sig äga all 
makten, de måste dela, så ha de bildat ett slutet skrå för sig själva med 
egna myndigheter, egen rätt och egna seder. De vaka över varandra med 
stränghet, att inte ordningen ska brytas - och vända sig gemensamt i 
självtillräcklighet och vrånghet mot alla andra.

Nu kunna gruvorna göras djupare - ty nu skjuter man med krut i bergen! Och 
man har lärt sig bränna furuveden till kol att elda ugnarna med!

I skogarna, i gruvorna och vid masugnarna arbetade de unga tillsammans, 
och det gav anledning till mycken oordentlighet. Kyrkans förnämsta inkomst 
var avgiften för otidigt sänglag, många pliktfälldes för lönskaläge, 
självtukten slappnade där skamkänslan svek.

I unga dagar träffade Jan Bengtsson pigan Marget, härdig och rask var hon, 
bokade malm på hyttan. Det var ingen ovanlig syn att se hela raden flickor 
sitta med vitt skrevande ben och malmblocket mellan knäna, hammaren 
dängde och skärvorna flögo och dammet steg i sky. Att vara till muns med 
ett mustigt, rättframt språk var ingen skam, och därifrån var steget inte 
långt till ras och smek och ett kraftens karlatag i de behag, som 
kvinnorna ingen möda gjorde sig att dölja.

När blåsningen gick för Velamsgårdens räkning, hölls Jan Bengtsson där, 
ung och klok, och hade många goda råd att ge gamle masmästaren. Men även 
sedan fanns han där varje dag, när driften gick för det övriga hyttelagets 
räkning. Och vem som ville kunde ju se vart det bar i väg för honom och 
Marget.

Han var herre och hon var piga, det glömdes inte, det visste de själva. 
Hans frieri var myndigt i tonen, en bergsman av gammalt frälse böjer inte 
ryggen för en trälinnas like. Han tog, henne hellre med unga armars kraft - 
och flickan ville inte annorlunda ha det.

-Tvi fan, såna fasoner! spottade masmästaren ilsket efter dem, fast han 
bara teg åt Jan. överallt i hyttans dunkla timmerbyggnad kunde han stöta 
på pojkar och flickor i par helst Jan och Marget.

Hyttelaget i Hasselbottens odal hade fått upp ugnen ett par manshöjder 
högt. Den var överbyggd av ett skjul med många hörn och smygar och 
trappor, ett åldrat, mossigt hölje kring den bukiga tegelugnen från 
markens jordgolv genom flera bottnar upp till kransen i högsta våningen 
under spåntaket, det fanns gott om mörker för dem som ville hålla sig där.

Man blåste höst och vår numera, skogarna gåvo kol i överflöd och malmen 
var rik. Mest dock när ån gick strid av smältande vintersnö, och nu var 
det vårflodstid! I långa rader kommo slädfororna krypande utefter vägarna 
från gruvor och milor. Då gick masmästaren, 
sotig och tyst, som en hemlighetsfull konstvaktare omkring på hyttan odh 
höll driften i god gång. Från malmhoparna och kolhuset till rostugnen och 
masugnen, från forman nere vid marken och till kransen, där dagdrivarna 
samlades kring värmen, hörde man hans knarrande steg i de gamla trapporna 
och kände man lukten av hans surnade pipa. Det sparades inte på mustigt 
tal, var han kom, bland pigorna som bokade sönder malmblocken eller bland 
bårkarna, som blandade sig med myndiga bergsmän vid kransen, där gamle 
masen, som var ansvarig för järnet, med osviklig säkerhet och mest på 
instinkt, ordnade till sina sättningar.

Tunna, lätta lågor fladdrade ur det heta djupet, godset sjönk ner i den 
vitglödande hettan. Nya träkol hälldes på, ivriga skovlar skyfflade dit 
krossad och rostad malm, först runt på tegelkransen, så ett lager över 
kolet, och kalksten sist, några skovlar. Hettan väller fram i starka 
pustar, godset sjunker sakta och beständigt - nästa sättning!

Efter några sådana varv har slagget stigit där nere på ugnens botten, så 
att det måste tömmas ut. Som en lång, svartglänsande orm rinner det trögt 
över sandhögen utanför öppningen, det stelnar till en glasaktig, grant 
färgad sten, som kastas undan.

När masen är färdig med sättningarna, gör han utslag.

Den trånga, tillpackade öppningen vid ugnsbotten spettas upp, och ut 
strömmar i ett regn av gnistor en flytande eldstråle, som ledes fram i 
ränna till gjutskålarna, där det plaskar ner som ett eldskimrande vatten. 
Det kallnar i små fyrkantiga stycken och föres bort som tackjärn.

En lång rad av foror löper till handelsmännen i Kungskoga, de sälja 
bergsmännens järn till bruken. Och tackjärnet smältes om, brännes rent 
från kol och hamras till stångjärn, smidigt och segt; eller färskas på 
gamla vallonhärdarna till stål. Åter slukas milornas kol, därför ligga de 
flesta bruken långt borta från bergslagerna, i skogsbygden, där ingen malm 
finnes i bergen. Ty kolet, som kommer ur skogarna kring gruvor och 
hyttor, måste först och främst komma bergsbruket till godo, många 
kraftiga kungsord ha bekräftat den ordningen mot knorrande brukspatroners 
strävan att komma närmare rikedomens källor. Och kronans skogar ha skänkts 
bort i rika skiften åt både bergsidkare och bruksägare.

När blåsningen var slut om våren, höll hyttelaget drevdans med mat och 
dricka och lustighet av alla slag. Man gick visserligen icke på vargdrev 
som i forna dagar när folket var samlat så här och arbetet var slut, 
vargen hade man något så när kört bort från knutarna, och drevdans hette 
festen ändå av gam

malt.

Då brann det en eld i heta blodet, man sökte varandra därute i mörka 
natten, medan spelet gick inne i stugan. Himlen var kall med stora 
stjärnor, våren ropade ur marken, hjärtan stannade av hemlig bävan när två 
varma kroppar möttes, struparna stockades, det liknade ångest, ursinne, 
det var sista leken, ungdomsflickan gled stilla ur famnen bort, Jan skulle 
hem och trilla ned från predikstolen, giftas och bli man.

Nej, det var inte sista mötet. Ännu en gång kom Marget tillbaka, då var 
det fråga om barnet. Hon blev fräck som alla trälinnor, när ägaren en 
gång har lekt med dem - men Jan var allt för hård och styv att böja sig 
för sådant, mot hans makt blev kvinnahanden hjälplöst svag, han fick 
svära, och han svor sig fri. För Gertruds skull, som snart därefter kom 
som husmor till Velamsgården, måste han fly det så, att Marget blev en 
förvunnen kvinna. Men den som sjunger om maron, är i hökändan innan 
kvällen, Guds sannfärdiga lekamen kan ingen ostraffat skända med falska 
ord!

Bergsmannen är frälse av ålders tid, och det vet han! Han är fri från 
rusttjänst, knektetjänst och utskrivning och har intet annat kronotionde 
än avraden i järn för sin hantering. Bland bönder vill han ingalunda 
förstickas, och han böjer inte sin  
styva nacke för den myndigaste handelsman i stan, 
llan känner sin betydelse och vet vad hans gärning är värd.

Hos detta folk finner man det hårdaste, mest oböjliga sinne. Man ser dem i 
kyrkan med all klarvaken uppmärksamhet avhöra Ordet, men aldrig röres en 
min av vekhet eller inre glädje i deras anleten. De lyssna hellre efter 
fel i textens utläggning än efter de eviga sanningarnas djupa mening under 
skröpliga ord. Ty rätt ska vara rätt. Med ordning och skick har stort och 
smått i deras liv varit reglerat, där något skulle vinnas måste också 
något satsas, något för något, lika för lika, aldrig tomt spel! All 
pliktig vördnad ha de givit överheten, men de hålla noga räkning att inte 
ge för mycket och att överheten ska ge på pricken igen vad de ha att 
fordra. Med konung och fogde och himmelens Gud föra de noga bok.

Det är bergets hårda levnadslära. Orädd och djärv måste den vara, som där 
ska sträva i gruvor och hyttor. Oförtrutet och envist segt måste han bita 
sig fast i sitt arbete och ta väl vara på vad det kan ge honom. Men när en 
god och säker rikedom är vunnen, kan man också med heder visa den och ta 
den tillbörliga makten och äran.

Det var stor ära för Tomas Eliasson att bli måg på Velamshytte gård, 
alltför stor ära, menade de självgoda män, som med Jan Bengtsson voro i 
lag om Velamshyttan. Från Sjöändsvreten kommo dravelsord om bondeblod, 
folket på Uskenor hade goda skäl att hålla tyst, men Mohyttefolket och 
Uskebodas grinade, och sexman Jansson på Delockshyttegården gitte inte ens 
vara med på bröllopet, han var av vallonernas släkt och ville inte befatta 
sig med bönder och annat trassel.

Nämndeman Jan Bengtsson själv talte inte stort om saken. Det fattades inte 
Guds gåvor nere på Söråker, och varken öre eller örtug var Tomas Eliasson 
någon människa skyldig, så att Erika gjorde ju inte något dåligt parti. 
Ett önskegifte hade nog sett ut på annat sätt, förstås, men det fanns inte 
så många bud på Erika, att man kunde säga sig Söråkers från halsen.
Nej, det fanns helt enkelt inga andra bud alls. Så skydd var 
Bengtsson i Hasselbottens odal, kring hans hus var dragen en ring av is, 
och hans sak var ställd på framtiden, ingen ville gå emellan honom och 
Guds straff.

Nu var Erika i alla fall på Söråker, och ingenting hade sparats för att 
hon skulle komma med heder, vart det så bar i väg. Det är inte bergsmans 
sed att bara ta emot och ingenting ge, hellre är han själv den mest 
rundhänte. Det fordrar han av sig själv, och det kravet har betydelse; vad 
andra begära är av ringa vikt, när det går hans egen fördel nära.

Det fanns hos Jan Bengtsson ingen tanke på, att han gick orätt väg när han 
krävde hämnd på drängen Bengt. Det var hans egen fördel, att inte alltför 
tydligt ljus föll över den gamla sakens sammanhang.

Och för det gamla har han ingen vidare oro. Det ligger så långt undan i 
tidens gråa dimmor, det är ingenting att noga se tillbaka på. Med hårdaste 
mannavilja vände han pannan mot smygande tal, det hjälpte honom också att 
driva undan ångesten i stunder när 'han var ensam med sitt eget hjärta. 
Gjort är gjort, nu gäller det att bevara vad man lyckats vinna.

Hade hon varit någonting annat än en trälinna, då skulle saken ha ställt 
sig helt annorlunda. Då skulle rätt ha skiftats noga mellan Jan och 
Marget. Men nu var han den som hade makten över henne, och det skulle ha 
varit den mest gagnlösa gärning att bära skam och kosmad för den lösa 
kvinnans skull, när Gertrud stod färdig att föra till honom ökad heder och 
makt och glans av åldrig och ärad släkt.

Folk dör och minnet dör, till bergsmän kommer stunden tidigt. De knäckas 
hastigt och falla undan, 'hur starka och härdade de än må vara. Snart är 
det inte många kvar av Jans ungdomsbekanta, av dem som visste lika väl som 
Jan själv vad som hade hänt och som med iskall tystnad hörde honom på 
tinget svära sig fri för Gertruds skull.

Sedan de unga blivit gifta, steg Jan från styret på gården och lät skägget 
växa, sonen fick överta jord och hyttelott. Det sägs att den unge 
bergsmannen på Velamshyttan super, men det går väl över.

Folket, som levde i skogarnas gömmen, gingo dock ännu alltjämt och 
pysslade med dvärgasmide från äldsta tider! Gammalt är bäst, myrmalm 
skulle det vara! Av osmundsjärn gjordes skäror och liar, de beto skarpast, 
de såldes vida omkring och funnos på alla gamla gårdar.

Men nu stiger en vind av nya tider därute i landet. Med oro gå de gamla 
tillsammans och undra. Och vinden växer till storm.

Murkna murar falla, som skilde människor i stånd och kast. Städernas 
skrån ha hållit sina sista överläggningar om yrkets bedrivande, och 
gärningsmännen på landet, skräddare och skomakare, smeder, murare och 
glasmästare, ha för trettiosex skilling banko löst hos landshövdingen de 
sista gärningsbreven. Varje näring ska vara fri för vem som vill bedriva 
den! Det är den nya tidens lösen.

Penningens makt har vaknat, det bultar och spränger som feber inom urgamla 
skrankor och band, bort med hindren, mera frihet, mera rum för driftiga 
sinnen, för flitiga händer och klipska hjärnor, så sjunger det i luften 
över allt. På den sången lyssnar man nu, och på den tror man!

De gamla hyttelagen sprängas sönder och samman, det var ett gott 
frihetsverk, som penningens andar utförde.

Bergsmännen i Hasselbottens odal hålla ännu ihop kring Velamshyttan, delad 
på lotter mellan dem. Men främmande penningmän stryka omkring dem som 
kattor, herrar sitta i Stockholm och i andra städer långt härifrån och 
kalla sig bolag och driva redan gruvor och hyttor utan att ens någonsin ha 
sett för sina ögon ett stycke malm. Och det går till och med bättre på det 
viset, sedan envist fasthållna uråldriga metoder vrakats och nya införts 
av nya män med friska viljor och goda pengar.

Det går storm i luften kring Velamshyttan, det knakar i fogarna, snart 
faller den nog. Ett rykte löper, att Hasselbottens odalfält ska 
gömma oanade rikedomar, bara driften sköttes på ny fason skulle de komma i 
dagen och ge sin välsignelse åt alla. Nej, svara bergsmännen envist.

Vem är det som går ooh sopar i hyttan om nätterna?

Var natt kan man 'höra den osynlige anden trampa så ivrigt därinne och 
sopa, sopa med rasslande kvast. Det bådar inte gott, ångest växer i 
mörkret. Vems synder är det, som måste sopas bort ur gömslena därinne?

Velamsgården smälter med hast. Den nye husbonden dricker och tiger och 
dricker igen, det är det enda han gör som en karl. Han mäktar inte lösa 
sin syster, tvärt om måste Tomas hjälpa honom med de pengar ihan kan 
skaffa, men det räcker inte. Redan har Tomas skrivit sitt namn på alltför 
många papper, som ligga hos Wernmarck i Kungskoga, då säljer svågern sina 
lotter i hyttan åt främmande, man vet inte ens vad de heta, de kallas ett 
konsortium.

Det var taket, som blåste av bergsmännens gamla hyttelag, det blir tyst 
och stilla på Velamsgården, nu bor där bara en lantbonde Och Wernmarcken 
runkar på huvudet, men han ler i smyg, det går feta trådar genom hans 
händer!

Det är ohjälpligt, det måste gå galet, mena de gamla. Man har ju tagit lag 
och rätt ifrån oss! Vem som helst får nu driva bergsbruk, som i alla tider 
varit uteslutande privilegium för bergsfrälset, bergstingen äro upplösta, 
själva bergscollegium i Stockholm är slut! Bergslagernas hela urgamla 
ordning är jämnad med jorden. Ogudliga järnvägsskenor ha lagts mitt i 
landets hjärta, och brännvinsbränningen har blivit nära nog förbjuden, det 
går rykten om uppror i andra landsändar, man kan gott förstå sådant tal!

Vad har man fått i stället?

Grundskatten har förenklats, kan vara bra för bönder, men konstigt var 
det, att herrarna i Stockholm började gräla om den saken, så att det blev 
riksrätts åtal! Förbud på utförsel och införsel ha upphävts i massa, och 
tullarna ha blivit nedsatta, så att nu ska allting bli billigare, sägs 
det. Fan tro't! Möss och munka ska nog ha sitt ändå! Och lagboken 
ändras, ingen kyrkoplikt vidare, varken spö eller ris, och mildare lagar 
mot tjuvar och rånare, det är mer än vettlöst, det är alldeles katolskt!

Vem är det som går och sopar i Velamshyttan om nätterna? Ha inte alla 
synder försonats? De oäkta ungar, som blivit gjorda här, ha alla blivit 
straffade med hårda ord och slag och tiggarepåse på syndig rygg! De ha 
strukit som stackare och bårkar från hytta till hytta, fått värma sig vid 
elden, fått sova på masugnskransen och steka sina hoptiggda fläskbitar på 
glödheta stenarna, man har visat nåd och barmhärtighet också!

Runt om i bygderna har bergsbruket växt med starkare fart än någonsin, här 
ligger det nere. Med tjurnackad envishet vända Velamshyttemännen ryggen åt 
alla nya ideer. Och konsortiet bidar sin tid.

Det viskas i gårdarna, fader Jan går själv därinne i hyttan och sopar och 
sopar efter gamla synder var enda natt. Det är ingen osynlig ande, det är 
en vettlös människa, en böjd och vithårig gammal dåre, som varken ler 
eller biter. Knappt hade han lämnat ifrån sig makten, så föll han sönder, 
i tomheten fanns ingenting som kunde hålla honom uppe, när gamla minnen 
vaknade och skymningen föll vid levnadens solasätt. Nu säger man öppet 
till honom: du menedare! för din skull har fördärvet kommit hit! - Han 
bara skakar sitt huvud och springer som en skrämd höna, det är synd att 
kvälja honom mera, Gud nåde den som vettet felar och inga pengar har som 
helar!

Är det sorg över hustruns död och över all jordisk äras och rikedoms 
förlust? Är det sorg över sonen, som rymt ifrån sina skulder och rest till 
Kalifornien med de sista pengar han lyckats skrapa ihop? Är det skam att 
ha dragit Söråkersbonden på fall? Är det ångest för den falska eden 
han svor på Biblia? Är det fruktan för Herrens rättfärdiga straff?

I Hobo gick drängen Bengt Velamsson, av oärlig börd, sin rätta väg mot 
helvetets portar som han skulle ga, man väntade ingenting annat av honom.

I början envisades han att mot allt förnuftigt folks tro hålla sig kvar på 
den smala vägen, som för säkerhets skull av alla trogna i församlingen 
gjordes honom så smal som möjligt. Det var förunderligt att se hur han i 
alla fall lyckades hålla sig kvar, hängande vid branten av syndens och den 
eviga dödens avgrund.

Hos Olovsson i Källarhalsen stannade han tillräckligt länge att lära känna 
alla dem, som i skymningen sökte sig dit. Där hälsades han som en god 
kamrat, stor, stark och smidig som han var. Men det var det med honom, att 
han ville inte dricka. Man kunde inte skylla honom för att vara särdeles 
gudlig, av den sorten hade han fått nog, förklarade han. Vilka orsaker han 
då hade att gå stilla och nykter och vända ryggen åt alla vinkar som gavs 
att vara med på både det ena och det andra, det var obegripligt.

Tomas och Erika på Söråker hade varit gifta i nära två år, och pojken 
deras, Elias, var nära årsgammal, när Bengt en vacker dag sade upp sin 
plats hos handlarn Olovsson. Och han fick gärna gå. Säker och ivrig i 
sysslorna var han nog, det felades inte, men det var liksom inte pålitligt 
att ha en sån karl så nära brännvinet i dessa tider, tyckte Olovsson. 
Bengt kom ner till sågen i Bjursjö socken. Där gifte han sig med ett 
insocknes fruntimmer, levde i strävsam fattigdom, men arbetade med samma 
allvar och nit som alltid i halvtannat år, och sågverkspatron hade inte 
bättre förstånd än att han gav Bengt det grannaste betyg en hederlig karl 
kan få, när han därifrån sökte sig tillbaka till Hobo igen för att bli 
fjärdingsman.

Han fick platsen tvärt. Ett oskäligt djur skulle ha fått den med sådana 
rekommendationer. Och Bengt var en god och grann karl att se på, stor och 
ståtlig i sin första mandom, ljuslätt, en smula 
fräknig i hyn, rödaktig i håret och med klarnad, säker blick. Därtill 
kände han folket norr i socknen, var stark och vig som en varg och villig 
att genast hugga in mot vem som helst.

Det var just en karl att ha till fjärdingsman i Hobo, länsman Osterman var 
stormförtjust! Rackarefolket i Källarhalsen och Stenby grinade först, men 
grinet stelnade hastigt, fjärdingsman Velamsson gick mitt på ljusa dagen 
upp till Långskogstorpet och slog hela familjen i järn och tog dem med sig 
tillbaka, fast vägen gick rakt genom Stenby! Ett blekt raseri spred sig 
kring Norrsjöns gråtunga stränder.

Men Bengt Velamsson såg ut att stå på fastare mark än någonsin. Han köpte 
sig en liten hemmansdel, tre och ett halvt öreland uppåt Skräddars, 
alldeles oförskämt nära Källarhalsen. Där bodde han med hustrun, och när 
rutorna slogos ut i stugan om natten, satte han bara in nya igen. Och när 
han visade sig med bössan under armen mitt på Olovssons lönnkrögaregård, 
blev det stilla som döden bland utskummet där.

När länsman Österman tillfrågades om denne fjärdingsman, hade han inte ord 
nog till beröm för hans synnerliga nit länsman Österman nickade kort med 
huvudet för varje ord -hans duglighet, hans pålitlighet, hans outtröttliga 
tjänstvillighet, hans värdiga, ärliga, i allo berömvärda uppförande såväl 
inom som utom tjänsten!

Det var konstigt, tyckte de gudfruktiga. Men de höllo sig avvaktande, 
ingen kan förstå Herrens vägar.

Hos Velamsson kunde man inte se spår av ont sinne. Mötte han Tonlas på 
Söråker, var han aktningsfullt hövlig, hade aldrig ett ont ord för att han 
blivit jagad från gården, tycktes anse det som något självklart, att han 
skulle gå ur vägen för Erika, och nämnde aldrig ett ord om far sin. Han 
var helt enkelt en färdig man i sin rätta gärning efter alla fasans år i 
barndomen.

Men det började trassla sig så smått.

Länsman Österman blev kronofogde, och länsman Anderberg kom i 
stället. Ja, han tyckte också genast, att fjärdingsman Velamsson var en 
enkom karl till det görat, men löneförhöjningen som begärdes ville han 
inte vara med om. Och så blev det fråga om en redovisning för två 
riksdaler, länsman påstod att det fattades, fjärdingsman satt envist en 
hel eftermiddag och försökte visa, att han hade rätt. Det gick inte, båda 
beto sig fast i sitt rättshaveri.

Och genast gick ordet ut över Hobo socken: fjärdingsman Velamsson har 
stulit två kronor, nu börjas det!

Ja, nu börjas det! Nog kände väl Bengt ändå liksom en svindel för sina 
ögon, när han märkte hur smal vägen gjordes för honom, ingen frågade efter 
hans rätt, han bara klubbades ner på första lösa ord.

Men ännu stretade han emot! Han begärde sitt avsked, det fick han genast, 
rätt ska vara rätt, och länsman Anderberg kunde inte förstå annat, än att 
två kronor fattades i redovisningen, och så fick karlen gå bränmnärkt hem.

Där stod han nu, tomhänt efter fyra års tjänst, den lilla hemmansdelen han 
ägde kunde inte föda honom, men den band honom fast i Hobo. Han kunde inte 
komma därifrån. Hustrun satt dock lugnare nu med barnen, när mörkret föll 
om kvällen över landet. Striden skulle väl vara slut i Herrans namn, den 
livsfarliga striden mellan mannen ensam på ena sidan och hela tjuvbandet 
från Norrsjön på den andra, inga stenar mer genom rutorna, inga skott ur 
bakhåll, inga dragna knivar gömda i falskt framräckta händer. Och mannen 
dock vid liv, om också arbetslös!

Vem ville ha honom i sin tjänst i Hobo? Ingen söder i socknen. En oäkting, 
känd som tjuv! Det fanns hundar på gården för sådana strykare.

Stod så Bengt Velamsson en dag åter hos Matts Olovsson i Källarhalsen. Man 
gnager nån smula på ben, men int'nå på sten. Hos Olovsson fanns äntligen 
arbete att få för en karl som började bli förståndig.
Vad är att berätta om bondens liv? Det förgår i omärklig stillhet, i 
samma lugna rytm som jordens andetag, vintrarna falla som långa skuggor 
mellan ljusets snabba dagar, brusande vår blir solmogen sommar, och redan 
falla höstens regnkalla slöjor över feberbranden i mark och skog. Noga går 
människornas gärning i tidens spår, snörrät löper vardagens fåra i hårdan 
mull.

Mellan Tomas och Erika råder en glädjelös tystnad, som blir allt kallare 
med åren. De leva i var sin värld, där de gå invid varandra med barnen 
emellan sig, Elias och Johanna, fler blev det inte.

Det är inte längre egen lycka de söka med sitt arbete, den tröttar dem 
redan, jordens förgängliga rikedom ger ingen levande glädje. Nu är det för 
barnens lycka, ständigt densamma: att äga. Men det gäller knappt barnen 
heller, det gäller mest släkten, det är den som ska äga. Inte för 
människornas skull, inte för varje liten enskild länk i kedjan, men för 
den hela fasta följden av generationer, som annars skulle bli rotlös i 
tillvaron och inte kunna mogna till det goda. Bakom denna syn i molnigt 
dunkel gömmer sig ingenting annat än egendomen själv, som ska betjänas av 
allt det varma blodet, de starka armarna och de tunga sinnena. Jorden 
binder i träldom, bönderna böjas i lydnad under Mammons båga. De känna så 
nära inom sig alla underjordens kalla, onda andar, de famla efter 
befrielsens, försoningens ljus, de se det som en aning i fjärran, solhöga 
rymder! Men vägen dit kan ingen vandra tyngd av jordens guld, 
förtrollningen, förbannelsen, som alltid vändes i mull.

Öppet inför varandra och i alla intressens gemenskap med varandra lever 
bygdens egendomsfolk, skilda med osynliga murar från landets övriga 
människor. Kristus bor på deras tunga, det är skam att vara vettlös i 
katekesen, men deras tro liknar oftast den där kniven, som var så vass att 
den bet på smör. Om den var varm, förstås.
Vid helgmålsringningen en lördagsafton, när sommaren lutar mot 
höst, står Tomas vid faderns grav på kyrkogården. Barnen äro med, 
Eliaspojken är redan tio år, brunhyad, ljushårig och med ett blekt allvar 
i ögonen, Johanna är två år yngre, butter och tvär. Båda ha blommor med 
sig från ängarna därhemma och från rundeln på gårdsplanen, farfar och 
farmor ska ha dem, det har kommit en ny liten kulle bredvid den gamla. 
Barnen veta precis vilka blommor farfar och farmor vill ha och vilka de 
inte bry sig om. Modern följer dem sällan hit, den här lilla fridfulla 
platsen tillhör inte hennes värld.

Tomas har fått något tungsint över pannan och något som liknar grämelse 
kring munnen, annars ha de tio åren inte gjort någon förändring i hans 
trygga gestalt, hans langsamma rörelser, hans styvnade anlete med de tunna 
läppfjunen och de vitaktiga ögonbrynen. Med de grova händerna på ryggen 
står han försjunken i egna funderingar framför gravarna, som rymma alla 
dunkla minnen från tider, då hans eget liv knöts fast som en ny länk i 
samma kedja, som nu nått fram till de lillgammalt pysslande barnen - de 
satte så noga sina blommor tillrätta vid korsets fot. Och Tomas läste namn 
och år för den gamle och orden som därunder stodo skrivna: i dag mig, i 
morgon dig, ej skillnad görs till åren. Så ung som gammal bäras vi en dag 
dock bort på båren.

Från kyrkogårdens andra ända kom en karl gående, från fattighörnet, där 
bara några platta sandhögar lågo utan ordning och ans, utan kors och 
blomma. Trögt vände sig Tomas dit, ja, det var han, Bengt Velamsson, 
stackarn, han hade förlorat sin hustru nu.

Bengt svarade inte, när Tomas hälsade. Han fick i stället en hätsk glimt i 
ögonen, den hade aldrig funnits där förr. Läpparna drogos isär med något 
som liknade en morrning, tänderna blänkte fram, fräknarna lyste eldröda i 
hans ansikte, han var allt för lik Erika!

Det var dödstyst på kyrkogården, helgmålsringningen hade slutat. 
Syrenhäcken hängde orörlig utan blom vid den svarta sakristidörren. Tomas 
och barnen stodo handfallna och stirrade mot grinden, där Bengt 
försvunnit. Det märktes tydligt på gången att han inte var nykter.

Tomas kände en vass tand hugga i sitt hjärta, han hade kommit att tänka på 
folket vid Velamsgården, svågern söp och gården smalt undan, och hos 
Wermnarck i stan lågo svåra papper, som Tomas skrivit sitt namn på. Vi ä 
två, vi ä två, de ä dyra bitar de här, sa bonn när drängen stack för djupt 
i pannkaksfatet; men Tomas teg. Erika ville att brodern skulle bli hjälpt, 
och det var inte för roligt att göra henne till viljes, men värre ändå att 
göra henne emot. Och var gång tyckte han i alla fall att hustrun blev mer 
främmande, mer kall, nästan fientlig, som reste hon sig i styvsint, 
självkärt trots mot den förnedring som väntade.

Förnedring, skam och undergång, det är syndens lön, orätten låg redan som 
ett berg över Söråker. Men gjort är gjort, tänkte Tomas och bet läpparna 
samman, nu gäller det bara att söka bevara vad som ännu finns kvar av 
släktens egendom, arvet från far till son och till pojken här, till Elias.

I dag mig, i morgon dig - han vände sig bort och tog barnen med sig på 
hemväg.

I fyra år hade Bengt gått på dagsverke hos Olovsson i Källarhalsen. Han 
hade blivit ganska förändrad. Lika tyst och sluten, lika säker och duglig 
i sitt arbete, men bittrare och hårdare i sinnet. Han hade äntligen 
funnit, att för honom fanns ingen annan plats i livet än bland 
rackarefolket på den gråtunga norrsidan. Han hade ingen släkt, kunde 
således inte ha någon egendom, ingen rot i livet, kunde därför inte växa 
och mogna till gagn, han var onyttig som ogräs och kunde aldrig bli annat 
än ogräs, vildsått bortom hem och hägn. Så hade han till slut ingenting 
annat att göra än att finna sig tillrätta på den plats som var hans. 
Där fanns tillräckligt mycket gräs förut, efter den jordmån som bjöds 
fick han rätta sin växt.

Brännvinet ville aldrig smaka honom riktigt, men nu drack han 
eftersom det skulle så vara. Och så visade han sitt nya husbondefolk, att 
länsman Anderberg var ingen farlig karl, man fick veta på ett ungefär 
vilka karlar länsman siktade efter, Bengt började tycka att saken blev 
rolig, när Anderberg kom på drift och ständigt fick gå med tomma händer 
från jakten.

I Långskogstorpet uppe vid Norrsjön hade i alla tider bott tattarefolk. 
Därifrån bredde det svarta blodet ut sig som ett gift bland en vildsint 
och självgod befolkning, som redan börjat vittra i sär från gudstrons 
Iydnad och från vördnaden för det som är mer än köttets lust. 
Förvittringen blev snart fullständigt fördärv. Hade man fordom i vrede 
kunnat resa yxan nlot varandra, kom nu ofta på tattaresed den lömska 
kniven fram, och snart fann man, att vägen till de stora gårdarna söderut 
lönade nattens möda. Förbittrade reste sig bönderna på fäders sed till 
skallgång mot norr, och det vilda livet var i full gång. Det satte sina 
märken även i de gudstrogna, som fingo lära sig att med egen makt och list 
och våld försvara sig och sitt mot rackarefolket. Det blev ingen heder för 
en god karl längre att vara som ett lamm bland vargar.

När Bengt Velamssons hustru blev död, hade han redan hunnit växa sig fast 
bland Källarhalsens människor. Dit hörde han, där skulle han vara, han 
gjorde inte längre försök att komma därifrån till en fastare mark.

Han sökte sig ner till sågen i Bjursjö igen, men det berodde bara på, att 
där för tillfället fanns mycket arbete. Under tiden hade han hemma i 
stugan en främmande kvinna att sköta hem och barn, det var dottern till 
soldaten Stål, den gamle stortjuven, hon hette Hilma och skulle vara hans 
hushållerska nu, när han var änkling.

Han kunde annars ha fått en rejäl kvinna av hustruns fattiga 
men välkända släkt. Men hela saken gick 
annorlunda. Hilma Stål bjöd på brännvin en kväll, och skvalan gick på 
henne så att hon inte hann andas en gång mellan ordena, förlåt att ja 
pratar mesamma ja kommer in sa käringen, men va i helvete ä de här för 
årning, ska du gå ogift året runt, du gamla karln -Hilma pratade, så att 
hakan vicka en lång stund av bara farten, hon fick stanna kvar i stugan, 
det andra fruntimret skickade återbud, med en sån som Hilma ville hon inte 
komma i lag. Bengt Velamsson lät höra ett litet kort och elakt skratt: ä 
hon så farlig, hon Hilma? Kors, de måste man se!

Om Hilma var förtjust! Tre oäkta ungar förde hon med sig i boet, men de 
hade väl inte ont gjort, tyckte Bengt, och han var ju närmast att förstå 
sådant. Och så lämnade han en förbindelse åt Olovsson, att Hilma Stål 
skulle få vad hon behövde på hans räkning, medan han själv arbetade vid 
sågen.

Det fick hon! Brännvin behövde hon mest, tog hem kannvis och sålde i smyg. 
När Bengt kom tillbaka från sågen, hade han full stuga hemma. Brännvinet 
fick han dyrt betala, något skulle han ha igen, smyghandeln fortsatte.

Hilma Stål var av den riktiga sorten! Supaktig och lösaktig, trasorna 
slängde om benen på henne, hårtestarna hängde över hennes glåmiga ansikte, 
lorten växte henne under ögonen hemma. Snart kantrade Bengt Velamssons 
lilla boställe under skulderna, Olovsson i Källarhalsen tog det för eget 
och lät Bengt betala hyra.

Bonden i Lindesby gård bortåt Bjursjöhållet miste hö för tjugo riksdaler, 
en annan natt var det inbrott i Rösberga gard mitt emot, tio tunnor havre 
följde med tjuvarna bort. Och en karl, som handlade med lump och ett som 
annat, förlorade en hel mängd småsaker medan han tog sig några supar i 
Bengt Velamssons kök. Det fanns ingen möjlighet att se skymten av ont 
samvete hos Bengt. Han hade aldrig förr i hela sitt liv varit så lugn och 
likgiltig för vad som hände. Den som ska föda sig bland människor får 
hänga samvetet på spiken.

Han var väl på sin rätta plats i livet. Någon annanstans fick han 
inte vara. Han var tillräckligt klartänkt, arbetsam och behändig att bli 
en dugande karl, fast gärningarnas frukt blev bestämd av den näring hans 
ande fick ta emot och hålla till godo med. Han var den starkaste mannen 
till kropp och själ bland de människor han hade omkring sig, länsman 
Anderberg ville han gärna komma på skam, och kunde han därtill spela de 
gudliga bönderna ett spratt, så var det ingenting att säga ifrån sig. Hans 
levnads väg löpte äntligen jämnad och klar.

Ett stycke fram på det nya året hade han några karlar med sig till Grava 
en natt och körde bort på en kälke så mycket nytröskad havre de rådde dra. 
Han försmådde inte gårdarna norr i socknen heller, Håkanstorparn fick 
strax därefter släppa till så mycket havre han hade. Men mer fanns att ta 
hos storbönderna. På Marka hämtade han mat och kläder och annat föröver 
hundrafemtio riksdaler en natt på vårkanten, och strax därefter var han 
inne genom stängda dörrar hos handlarn Söderman längst söder i socknen, 
där tog han med sig ett helt handelslager för flera hundra kronor. Hos en 
gammal änka, som bodde på Ärla, ett litet ställe nära kyrkan, hos bonden i 
Överskog och ända bort i Björnsjö hos handlarns gick han in, och på det 
viset levde han. Många dagsverken gjorde han inte det året, men rejält och 
ordentligt arbete lämnade han efter sig var han hade varit.

Han lade på hullet och kände sig bara slött belåten. Finurligt plirade han 
efter länsman Anderberg, som kom klivande in på Olovssons gård en 
söndagsafton med den nye fjärdingsmannen, en gammal sergeant. Där stod 
också en bondson och gapade ilsket, plötsligt for han i väg hem efter 
bössan, kom tillbaka och stack den åt Bengt: du som inte ä så noga me va 
du gör-!

Ahjo, mente Bengt, de kan väl gå för sej!

Men när han låg på lur nere bland snårena vid Norrsjön kom bara gamle 
sergeanten klivande, länsman hade gått en annan väg. Bengt slängde ett 
skott efter fjärsman, det kunde ju aldrig skada - men det tog visst 
värre än han hade menat. Efteråt spordes, att sergeanten blivit illa 
skadskjuten. Det syntes blodiga spår lång väg, vargen har vari framme! 
grinade folk, och som dess fick Bengt heta Vargen.

Det gick spår efter Vargen från Söråker också på själva juldags morgon. 
Han hade varit inne och hämtat fläsk och ister och annan god mat för 
fyrahundra riksdalers värde.

Några dagar senare möttes de i ensamheten, Tomas och Bengt. Orden gingo 
som knivar:

-Du stjäl under heliga natten nu också, Bengt, kunde ja se därhemma !

-De har ingen sett. Akta din mun, Eliasson!

-Spårena ä kända!

-Se till att inte din gård brinner då!

Det blev nyår igen med nya spår i snön från öppnade bodar på gårdarna.

Och det blev värre saker att se och höra.

På våren fick Bengt lägga upp en stenmur hos Olovsson, som skulle bygga en 
ny ladugård. Till hjälpkarl fick han en slarver från Långskog, hette Lars 
Jonsson. Det fanns inga fasoner hos den karlen, sin hustru misshandlade 
han så illa, att hon inte vågade vara hemma, hon gick vid samma tid som 
lagårdspiga hos Olovsson. Där samlades allt vad rackare och stackare 
hette. Nu gick Lars Jonsson där och var i tysthet illa förbannad på 
Olovsson, inte var det så mycket med hans arbete heller, den som dör av 
arbete i herrgårn ska begravas i galgbacken, sa kräket.

En vacker dag gick Lars Jonsson sta och sålde sin ko, sen gjorde han 
ingenting mer en lång tid, bara söp så han såg gubbar. Bengt fick i 
stället Jakobsson från Skräddars till hjälp.

Lars Jonsson kom dinglande en dag till Olovssons, full och galen var han, 
och sin käring ville han ha igen. Men både hon och handlarn sa nej. Då 
brinner de hos dej en natt, ska du få si! sa Lars Jonsson.
Handlarn kände de sina, så han tog Bengt med sig och gick vakt på 
gården om nätterna. Lars Jonsson hade tre gånger stått vid tinget för 
mordbrand, men alltid krånglat sig ifrån'et.

Det var första natten de gingo vakt, då Matts Olovsson önskade, att någon 
ville skjuta död på Lars Jonsson, så att man slapp'en. Bengt låtsades inte 
höra, och när handlarn frågade honom rent ut, sa han nej. Då gick Olovsson 
och talade så vackert om hustrun till Lars Jonsson, som inte vågade bo 
hemma, ja, det var stor synd om henne, men Bengt var ändå inte hågad att 
ha ihjäl mannen. Men han skulle försöka skaffa någon som gjorde det, 
lovade han.

Så talte han vid soldaten Kula, som var känd att kunna vittna bra, men den 
ville inte heller göra't.

Och en dag han stod och arbetade med stenmuren frågade han Jakobsson från 
Skräddars, som också brukade fara till tinget och vittna åt folk. 
Jakobsson rev sig en stund betänksamt på sina grova axlar, sen svarade han 
ja. Man kan väl ta mutor och ändå göra rätt, sa han. Hundra kronor var 
Bengt bjuden, och det skulle Jakobsson också få.

De gingo tillsammans in till Olovsson och saken var klar.

Så kom det sig, att Bengt en söndagsmorgon i maj bar hem en kannflaska 
brännvin till Skräddars. Sen gick han till Lars Jonsson och fick i väg'en 
hem till Jakobsson, först skulle han få brännvin, sen skulle han få 
arbete, om han följde Jakobsson över skogen bortåt Håkanstorp.

Lars Jonsson satte i väg och hann knappt tacka för budet, så brått hade 
han efter brännvinet. Hela söndagsmiddagen låg han i Jakobssons säng och 
sörplade och drack, så att mor i Stugan ilsknade till på kräket. Den där 
gubben kommer att hänga sig snart! fick hon höra av mannen, och då gick 
hon ut, för det är bäst att inte veta för mycket.

När söndagssolen hunnit ett stycke utför på eftermiddagen, gingo karlarna 
bort tillsammans. Jakobsson stack ett nytt och präktigt rep i fickan i 
förbifarten, och en brännvinsflaska låg i fickan för säkerhets skull.
På vägen mötte de Bengt, han gjorde dem sällskap, alla tre togo av 
inåt skogen där gångvägen går till Håkanstorp.

På en öppen liten vret inne i skogen står en sammanfallen gammal lada, 
gömd bland snår och buskar. Där stannade Bengt och de båda andra, där var 
stilla och tyst, långt borta från världen och människorna.

Jakobsson stack brännvinsflaskan åt Jonsson, som genast fick ur korken och 
började dricka. Han såg inte Jakobsson bakom sin rygg, han såg inte Bengt, 
som tog ett steg närmare för att vara till hands om det skulle behövas. 
Han bara drack med ögonen i skyn och halsen stinn rätt upp ur den smutsiga 
skjortlinningen. Då kom repet kring hans strupe, korsades bakom nacken och 
drogs till - Jakobsson stod därbakom, spände knäet i ryggen på Lars 
Jonsson och drog och drog i repet.

Inte ett ljud hördes, brännvin frustade ur munnen när karlen föll, sen var 
det alldeles tyst. Bengt gick undan några steg, om någon skulle komma, och 
alltjämt låg Jakobsson med knäet i ryggen på Jonsson och ströp med repet. 
Det röck och sprattlade i benen, det kluckade ur flaskan på marken, så 
blev det tyst. Det spelade en fågel vid ladan, så blev den tyst.

Då viskade Jakobsson, och Bengt klev fram. Det var bara en lös gammal 
människokropp i trasiga kläder, som hängdes upp i repet vid gärdsgårn. Sen 
gingo de båda andra bort.

Rusig och tjurigt tyst kom Jakobsson hem till sitt. Hustrun sporde 
försikigt efter sitt nya, fina rep, men fick ingenting annat veta, än att 
Lars Jonsson hade tagit det med sig, så att det kommer väl tillrätta när 
karlen blir hittad.

I Stenby fanns en gammal argsint rackarebonde, hette Joel Ersson. Han kom 
med en dräng vägen över skogen, det var två dagar därefter, på vreten 
funno de Lars Jonsson hängande vid gärsgårn. Här ska du si att Vargen har 
vari framme! sa Ersson.

Alla visste det. Så omtänksamt och ordentligt hade Lars Jonsson blivit 
mördad, att det bara fanns en enda karl i socknen, som kunde ha 
funderat ut saken så väl. Olovsson i Källarhalsen var storbelåten.

Hela resten av året gick ganska lugnt. Bengt hade bättre arbete, kunde 
märkas. Han fick stenmuren färdig och gick sedan på dagsverken mellan 
gårdarna i Källarhalsen och Stenby. Han visste hur allt skulle göras, hans 
arbete gick lugnt och överlägset, med samma likgiltiga min åtog han sig 
att göra vad som helst och gjorde ingen skillnad längre.

Men han började få bättre vanor hemma! Tyckte att han kunde ha råd att 
hålla snyggt omkring sig åtminstone! Så fick Hilma Stål ge sig i väg till 
slut, hon drog bort i ett moln av skrik och svarta djävlars eder, de hade 
ändå halvt om halvt kommit överens att resa till Amerika tillsammans! Nu 
ville han inte, han stod i dörrn och grinade efter henne, inte var hon 
farlig, inte!

Sen gick han bort till Långskog, och efter en tid flyttade han lugnt och 
ordentligt hem till den mördade Lars Jonssons änka. Hemma hos henne bodde 
han sedan med sina barn. Inte ett ord fälldes mellan dem om den döde, vad 
hon anade teg hon med och såg upp till sin befriare med en underdånig 
kvinnas skygga vördnad.

Han var ju heller ingen duvunge. Reslig och axelbred, smidig och behändig 
på alla vis, en frank och rättfram karl till sättet, stilla och ordkarg 
skötte han sitt och lät aldrig ett överflödigt ord falla, allra minst till 
kvinnan.

Inemot jul gjordes ett stortag igen hemma hos Tomas på Söråker, nu tog man 
för sig ordentligt, plundrade visthusboden blank och tom, matvaror och 
kläder och utsäde till bortåt sju hundra riksdalers värde åkte i väg om 
natten på ett enda bräde.

Tomas såg förödelsen om morgonen och teg. Veknade han i hasorna, så lät 
han åtminstone inte märka en min i sitt styvnade ansikte.

Summan var ju inte så fasligt stor för en sådan gård, men det var 
vinterförråd, det måste nu genast köpas igen. Och 
pengar var det ont om. Alla papperen, som lågo 
hos Wernmarcken, skulle betalas av Söråkers gård, på hösten hade svågern 
sålt sina lotter i Velamshyttan och sedan hasteligen rymt med de pengar 
han fått, alla skulder gledo med bergets tyngd över Tomas, han såg 
förödelsen komma, det knakade i Söråkers gård, snart skulle den gå över 
styr.

På stämman som blev kort därefter talade han rent språk. Bengt Velamsson 
sköt han åt sidan och gick i stället rakt på den svarthårige 
brännvinsdjävulen Matts Olovsson i Källarhalsen, det var den farligaste 
mannen i socknen! Att gå skallgång efter varg i skogen lönar sig inte, så 
länge man låter vilddjuren hållas i ro mitt inpå gårdens knutar.

Och Olovsson lät falla ett ord i ensamhet åt Tomas:

-Rör du ve mej, Eliasson, då brinner din gård!

Det blev vår igen, ett svart moln av våld och mord samlade sig över den 
argsinta rackarebonden Joel Erssons gård i Stenby. Han var alldeles 
vettlös och talade om för alla människor precis hur Lars Jonsson blivit 
mördad. Först lyssnade folk nyfiket, om det i alla-fall kunde vara sant, 
kanske gubben hade sett Vargen? Men han pratade i yrsel, förstod man 
snart, när det lät olika varje gång, det var bara fantasier. Gubben Ersson 
började bli som ett oskäligt djur i sitt förstånd, det märktes nog på 
gården hans.

Hustrun gav han stryk så fort han kom åt, och det kunde väl så vara, men 
värre lät han ske. Han drog hem en gammal lusig lappgubbe en gång, den söp 
han full, sen lät han lappen ligga när hustrun. Det var en svart historia! 
Så usel fanns ingen man ens i Stenby eller Källarhalsen, att inte lappen 
ansågs som ett uslare kräk, en hedning med trollkonster, han hörde för 
nära ihop med de underjordiska, han var värre än ett djur. Att en man 
kunde låta en sådan skam gå över sin egen hustru, medan han själv satt och 
såg på och grinade åt lustigheten, det var något som gjorde den 
frankaste karl en smula tom i rösten. En tattare, det kunde man ha 
förstått, så varma, lättlivade människor, men en kall lapp, som rann fram 
över marken i trasor och ohyra - det låg från den dagen en svart sky över 
gubben Erssons gård i Stenby.

Men gubben grinade vilt mot alla människor, ingen vågade röra honom, han 
hade kraften kvar i sina ludna armar!

På gården bredvid fanns en man, som vågade ett försök. Han var en trettio 
års karl, bondson, hade nyss stigit till gården. Till honom brukade 
Erssons hustru komma springande, när det gick alltför våldsamt till 
därhemma. Unge Jansson gav henne ly och skydd, hennes blod och blånader 
väckte medlidande, snart fick Jansson varmare lust till henne. Han var 
annars en ganska ofördärvad man, hade bara fått plikta vid tinget några 
gånger för alltför våldsamt rus.

De viskade mycket med varandra, han och Erssons hustru, en lördagskväll 
kom han rusig hem, då satt kvinnan där och grät i hans eget kök, gubben 
Ersson hade jagat henne med yxa och sen gått och lagt sig i lagårn hos 
djuren.

Då såg Jansson rött för ögonen och gick dit. Han skulle inte döda gubben, 
så långt kunde han inte göra Hanna till viljes, men han skulle ge det 
vettlösa kräket ett ordentligt kok stryk, tänkte han.

Mörkningen ruvade över den smutsiga vårsnön överallt i bygden, när han 
stack i väg till Erssons. Han öppnade lagårdsdörren och klev in.

Det var en jämmerlig syn. Gubben hade låtit flytta dit sin säng i en 
spilta, där låg han nu döddrucken, bredvid honom i sängen låg en annan 
karl, lika sanslöst rusig.

Ingen tanke på att ge Ersson stryk längre! Hade de båda rest sig mot 
Jansson, så skulle det gått honom på liv och lem. Inte ville han gå 
tillbaka heller och tala om för Hanna, att han låtit hennes man vara 
orörd, då hade hon nog visat humör. Han gick efter huggyxan, som stod i 
ett hörn, han vägde den i handen en stund, så slog han till, hammarn small 
i skallen på Ersson - men där lågo de båda karlarna alltjämt lika 
orörliga i sin dödsdruckna sömn. Blodet började glappa fram under gubbens 
gråa hår - då smög unge Jansson sig ut.

På morgonen när han vaknade kom ånger över honom om gubben blivit död? Det 
ville han inte! Men var det nu så- då finge det väl gå som det ville.

Han drev i väg bortåt Källarhalsen, en sup maste han ha. Det silregnade 
kallt, det pyrde i snön, vintern började lossna. På Olovssons gård var 
mycket folk - och där stod gubben Ersson! Livslevande, förbanna mej! Han 
småpratade med några karlar, nickade åt Jansson, jo, det var liv i den 
gubben! En trasa hade han om skallen, men därom nämndes inte ett ord.

Sup efter sup drack unge Jansson den söndan, på aftonen kom Vargen 
stillsamt glidande in i Olovssons varma kök. Han fick sig en sup, och 
Jansson började språka med honom. Vargen såg inte alls förvånad ut, när 
det blev tal om att ha ihjäl gubben Ersson. Mer blev inte sagt den 
kvällen.

Bengt Velamsson var för länge sedan vidtalad, det hade hustru Ersson själv 
styrt om. Hon hade bara fruntimmersvett, rent ut hade hon frågat Vargen, 
om det var sant som pratades om Lars Jonssons död? - Neej då, Vargen hade 
ingen del i den saken. - Men Ersson säjer de, han! - Inte kan han ha reda 
på de? - Han måste väl ha de, eftersom han säjer så, gubben!

Bengt Velamsson var inte så likgiltig längre! Fem hundra kronor blev han 
bjuden, då skrattade han och slog ifrån sig med händerna, konstiga tankar 
folk hade om honom!

Nästa gång Jansson träffade Vargen, var han på honom igen, nu var det 
allvar, kunde höras, Bengt blev bjuden femtio kronor kontant och mera 
pengar sen, så fort arvskifte gjorts efter gubbens död. Det brådskade, för 
Hanna hade tusen riksdaler i boet, som höllo på att ryka ur huset, så som 
gubben regerade. Bleve Hanna bara änka, så skulle Jansson gifta sig med 
henne, så att pengarna hade Bengt liggande säkra hos dem.

Bengt räknade inte med osäkra fordringar längre. Han hade äntligen lärt 
sig behålla vad som stacks honom i handen. Han svarade, kyligt 
avvisande alla framtidsfantasier: för femti kronor tar ja vem som helst!

Det gjordes upp, att Bengt skulle beställa skjuts av gubben Ersson till 
Kungskoga. Gubben skulle själv köra, han ville gärna till stan, och på 
vägen skulle han tas.

Men från Kungskogaresan kommo både gubben och Bengt tillbaka med liv och 
lem i behåll!

Bengt småmyste, när Jansson ivrade om saken. Pengar först, så skulle det 
ske sen!

För resten hade Ersson varit riktigt språksam och trevlig. Han hade visat 
såret i sitt huvud och sagt, att han kände nog gärningsmannen och skulle 
betala slaget!

Och här hemma hade han gått och moltegat om saken! Inte ens åt 
sängkamraten den där lördagsnatten hade han sagt ett ord, när de vaknade 
tillsammans i lagårn! Jansson hade till och med fått hjälpa gubben en 
kväll att lägga en trasa om såret - en otäck krossfläck mitt i hjässan, 
stor som en knytnäve och med lösa benskärvor under det blodiga skinnet - 
det fanns liv i den där karln som i ett vilddjur! Men han tänkte ut hämnd, 
det var därför han teg.

Och det låg ett så tydligt hot i Vargens ögon, när han berättade om 
stadsresan, att Jansson fick brått efter en slant till handpenning. Sen 
släppte han inte Vargen förrän det var bestämt. Någonting att slå med 
skulle Jansson skaffa. Och en söndagsafton gick Bengt hemifrån som vanligt 
till Olovssons. Där träffade han Jansson, och de följdes åt till Stenby.

Det var i vårdagsjämningstiden, det mörknade tidigt och blev fryskallt i 
den pyrande snön. Bakom badstuknuten hade Jansson ställt sin egen huggyxa, 
Bengt gick och hämtade den och lät falla ett stillsamt ord om samma dom 
för den som inte tiger, medan han vände på yxan ett tag. Sedan gick han 
bortåt lagårn, och unge Jansson stack i väg för att inte bli vittne.

Utanför lagårn stod ett lider, det måste man gå igenom för att komma in 
till gubben. Där stod Bengt en stund i kolmörkret och övervägde för sig 
själv, just i detsamma kom hustru Ersson och gick in till mannen. 
Bengt väntade och lyssnade. Strax hörde han gubben Ersson skrika och svära 
därinne. Kom närmare! fräste han, en smäll hördes genom väggen, och Hanna 
kom springande ut för livet.

När hon stängt lagårdsdörren efter sig, gick Bengt fram till henne i mörka 
lidret. Hon varsnade yxan och blev själaglad, skulle det ske nu? - Bengt 
drog tveksamt på svaret, men hon bad honom för Jesu skull göra't genast. 
Mannen hade kastat en grov stol efter henne därinne, när hon skulle sköta 
korna, han var ju alldeles vild och galen.

-Har han bössa? frågade Bengt.

Jo, den hade han hos sig i sängen nu, sedan den där lördagsnatten då han 
fått yxan i skallen.

Därinne i lagårn väsnades ännu Ersson, trodde väl att hustrun var i 
närheten och kunde höra honom. Men hon skyndade sig ut, ville inte se 
något, sa hon.

Bengt stod där en stund och övervägde: yxa emot bössa? Det går inte! Bäst 
att låta gubben vara i kväll!

Han lämnade lidret, ställde ifrån sig yxan vid badstuknuten igen och gick 
bortåt Källarhalsen.

Det var tyst på Olovssons gård, handlarn och hushållerskan hade redan gått 
och lagt sig. Bengt gick in till dem, berättade att han varit på väg att 
göra slut på gubben Ersson men ångrat slg.

Nej, det kunde då varken Olovsson eller Kristin begripa. Att man kunde 
ångra en så god gärning! De blevo ivriga, reste sig upp i sängen båda två 
och läto Bengt riktigt förstå hur bra det skulle vara att få gubben Ersson 
död.

Kristin steg upp ur sängen och gick i bara särken efter brännvin. Tre 
duktiga supar i rad hällde Bengt i sig. Men ändå satt han där på 
sängkanten, olustig och tveksam, som om han druckit bara vatten, och 
stirrade in i den fladdrande ljuslågan, staken stod på en trästol bredvid 
handlarns huvudkudde.
Kristin stod och frös mitt på golvet så att det luktade fruntimmer i 
hela rummet, hon kliade sig otåligt på ryggen och begrep inte hur hon 
skulle få rätta farten på Bengt. Nå, det var bössan han var rädd för! 
begrep hon till slut.

Hon tassade ut ur kammaren och smet in på kontoret, kom tillbaka igen med 
Olovssons eget bakladdningsgevär, gick en stor lov kring golvet för att 
hålla fötterna kvar på den tjocka, hemvävda mattan, när hon utan ett ord 
stack geväret i handen på Bengt.

Han öppnade geväret. Laddat. Plockade ut patronen. Hagel.

Handlarn halvlåg på armbågen i sängen och höll ögonen på Bengt. De ä 
granna hagel, sa han, men di tar nog!

Bengt hade ingen känning av suparna. Bara en kall kväljning i halsgropen. 
Små hagel, tänkte han, små hagel - kan de gå? Ah jo, kanske! - Och efter 
en stund gick han med geväret.

Det var redan sent på kvällen, när han kom tillbaka till Erssons i Stenby. 
Han gick rätt in i lagårn, till vänster om dörren stod sängen, en lykta 
med igensmutsat glas lyste över gubben och kreaturen. I samma ögonblick 
som Ersson vände sig i sängen efter bössan, for knallen av Bengts gevär 
genom lagårns tjocka luft, i dödstystnaden strax efter hörde Bengt hur 
kreaturen ryckte och sleto i sina klavar.

Han gick fram till sängen - var gubben död? En tjock blodkluns hängde ut 
ur vänstra ögat - men för säkerhets skull! Han slet upp sin kniv - högg, 
högg högg - blint, vansinnigt kniven skar blodiga fåror i den väldiga 
manskroppen som låg där stilla.

Så han sprang där ute på snötunga vägen! Med geväret dunkande under armen, 
dunk, dunk - han stannade inte förrän han åter stod inne hos Olovsson och 
Kristin i den varma sängkammaren.

-Ä de slut nu? kom en viskande fråga ur sängen.
Han nickade och ställde ifrån sig geväret.

Ovilligt lämnade Kristin ännu en gång den goda sängvärmen, gick upp och 
slog i en sup åt Bengt. Sen ställde hon undan flaskan.

Och tyst gick Vargen hem till sitt i Långskog.

Nu gömmer han sig undan i mörkret, Bengt Velamsson. Det skymmer för hans 
ögon, är det ångest, den kölden han känner i hjärtat var han går och var 
han står? Han tror att han är sjuk, håglös sitter han i sin stuga eller 
stryker kring skogsbackarna, han ville ju inte alls detta som skett, han 
ville det inte, och nu går han här ändå?

Är det sjukdom, det där som tickar i hans öron varje natt, han kan inte 
sova, kvinnan bredvid tror alldeles visst att det är sjukdom, han orkar ju 
inte arbeta om dagarna heller.

Ånger är det inte, så mycket är han på det klara med. Varför skulle han 
ångra? Visst hade det varit bättre att få leva på ett annat sätt, men när 
det nu inte gick?

Fruktan är det inte, vad skulle han vara rädd för? Ingen finns i hela 
världen, som ens vågar röra honom, det vet han. Nu behöver han bara säga 
några små ord åt folk, så får han vad han ska ha. Unge Jansson försökte 
lura sig ifrån resten av de femtio kronorna. Men när det blev fråga om 
samma dom, fick han fart!

Att vilja ha en människa död är en sak för sig. Att önska det ivrigt och 
innerligt, det går nog för vem som helst. Men när den döde ligger där, när 
det verkligen är gjort, när man kommit rätt igenom det starka hindret inom 
sig själv, då känns det så tomt och ödsligt, då finns ingen mark att stå 
på, då finns ingenting att lita sig till. Har man inte gjort det själv, 
har en annan gjort det, då känner man en namnlös fasa för den som kunde 
göra något sådant, då vet man, att det går i alla fall en livsfarlig gräns 
mellan den människan och andra.
Man försöker kanske som unge Jansson att hålla sig borta. Men det 
går inte, priset måste betalas. Man känner, att ordet samma dom är ingen 
käckt och präktigt klingande hotelse, det är en fasansfull verklighet, det 
kan hända när som helst, det hände ju nyss - det finns människor, som inte 
bara önska sådana handlingar, inte bara tala om dem, men verkligen göra 
dem, lugnt, skickligt, osvikligt säkert. Och en sådan människa har man 
kommit så nära, man måste få milars avstånd igen, så att man kan nå det 
där lugnet, som ligger och väntar någonstans - långt framme i tiden - 
kanske!

Unge Jansson gick till Hanna, änka nu. Pengar? Inte har jag några pengar. 
Du får ju sedan - sedan! Du får allt vad jag äger, du får äga mig själv - 
sedan - sedan!

Hon är alltför glad, Hanna, att äntligen vara fri. Det liknar vanvett, 
detta hårda hat ännu - efter gärningen. Jansson är rädd för henne, törs 
inte vara ensam i samma rum som hon, hennes förvridna glädje ger honom en 
svindlande avsky.

Han gick till Olovsson. Där fick han pengar, dit kunde han alltid gå, när 
det var något behov. Så blev han Vargen kvitt.

Bengt Velamsson känner sig nästan stolt över den skygghet folk visar 
honom. Svartmuskiga små tattare och resliga bondkarlar gå helst åt sidan, 
när de möta Vargen. Till och med Olovsson och Kristin se en smula förlägna 
ut. De grina nog vänligt i ögonen, men helst vända de sig bort. Kommer han 
smygande till gården i mörkningen, får han genast sitt brännvin. Glada ä 
di när ja kommer å glada ä di när ja går, tänker han. Men reta mej inte nu 
bara!

Det har samlats en oro i hans kropp så det spritter bara han hör 
människoröster.

Fram på sommaren får han höra, att hans gamla hushållerska, soldatdottern 
Hilma Stål, går omkring och generar honom i socknen med allt slags förtal. 
Hilma! som var så galen i honom en tid! Hon bråkade jämt med honom, att de 
skulle följas åt till Amerika och bli rika!

Han känner ett flammande ursinne, en blodröd blixt för ögonen, 
någonting underligt, främmande, som han aldrig känt förr - skulle hon vara 
farlig i alla fall, den där lösa strykerskan? Henne kunde man väl smälla 
till så att hon blir tyst!

Olovsson talade avsides med Bengt: Hilma var verkligen en bra dålig 
människa! Tänk, nu sprider hon ut i socknen, att Olovsson i Källarhalsen 
köper tjuvgods! Kan man tänka sig något fräckare? Det måste bli slut på 
det där pratet! Kunde inte Bengt?

Hur skulle det -?

Här i socknen går det inte för sig. Men uppe vid någon av de små sjöarna i 
Sjubergsskogen kunde man kanske -?

Det skymmer för Bengts ögon, han vrider och sträcker på sitt huvud, som om 
han hade något tjockt i halsen för jämnan. Tar det aldrig slut? Får han 
aldrig frid? Han ville ju inte, varför ska man reta honom? Men ett 
blodrött raseri slår upp som en eldslåga igenom honom - den satans Hilma! 
Hon ska få lära sig tiga! Han längtar efter henne - att få ta i henne 
-hårt och länge!

En afton mot hösten går han bort till den backstugan hon bor i. Han har 
ett kvarter brännvin med sig. Och en plånbok i fickan, Olovssons egen 
plånbok, fylld med papperslappar som likna pengar, däribland en riktig 
sedel, avbetalning på lönen för detta nya arbete.

Hilma Stål är inte hemma. Bengt sätter sig ner i backen och väntar. Det 
skymmer, det skymmer över hela världen. Skyarna fara med underlig hast 
över himlen, de äro brinnande röda, likna eldslågor, som tändas i väster, 
brinna ut till aska och glida bort i mörkret i öster, där natten reser sig 
svart.

Det kommer någon på vägen, det är Hilma!

Går hon inte och småsjunger för sig själv, den stollan! Hon börjar bli 
fasligt gammal - så trasig - så grå överallt av smuts och elände - 
rödfnasig i hyn ändå, det är brännvinet, som lyser fram genom skinnet, 
sedan ögonen slocknat i smuts under hårtestarna.

-Go kväll, Hilma!
Hon blev något till förtjust, det gamla skrället! Brännvin hade han 
och brännvin hade hon själv, nu ska vi ha oss en riktig sup - ja, de må ja 
då säja va riktitt oväntat trevlitt, de här!

De sutto i backen utanför stugan och drucko. När hon fick höra talas om 
Amerikaresan, när hon fick se respengarna i hans plånbok, då blev hon eld 
och lågor! Hon begrep så väl, att han ville ge sig av härifrån nu, när 
elaka människor börjat prata sa illa om honom, du ska få si, nu blir de 
bra för oss, i Amerika finns de pengar som gräs! Och Hilma drumlar in i 
stugan för att hämta en finare kjol till resan, hon kommer ut igen med 
kjolen inlindad i en handduk. Det var hela packningen, ingen att säga 
farväl åt, bara att ge sig i väg till lyckans förlovade land!

Genom skogen mellan Håkanstorp och Långskog flyter en strömmande å ner 
till Norrsjön, den kommer från den lilla Järven, ett vatten uppe bland 
Sjubergena. Strax nedanför Järven ligger en kvarn vid ån, där bor en 
mjölnare som inte är så noga med vad han gör, till honom ska Bengt gå med 
Hilma är det bestämt.

Den smala gångstigen slingrar sig uppför steniga branterna utmed ån, en 
orgelton brusar dov genom det nattsvarta skogsvalvet, den kommer från 
forsen, Gubbskuttet di kallar, som ån gör på sin väg utför. Man måste 
spotta i vattnet när man går förbi Gubbskuttet, för där nere bor Näcken, 
som aldrig kan bli salig. Både Bengt och Hilma spotta när de gå förbi.

Stigen slingrar sig mellan ris och mossa, tjock så att det gungar under 
fötterna, man måste hitta väl för att kunna ta sig fram här, och Bengt 
hittar! De gå där lika tryggt som mitt på dagen, ibland stanna de och 
vända ögonen mot talltopparna, som svarta brusa över deras huvuden, men då 
ta de sig bara en klunk ur brännvinsflaskan.

Hilma blir allt mer pratsam och kärvänlig, där hon traskar efter Bengt. 
Ibland snubblar hon på rötter och stenar, ibland får hon långa 
granslånor daskande i ansiktet, men det märker hon inte, hon halvspringer 
av iver att få komma med Bengt till Amerika, hon pladdrar allt högre och 
skriker allt mera gällt.

Nu äro de framme vid kvarnen. Hilma raglar bort till kvarnrännan och 
sätter sig, medan Bengt går in till mjölnarn för att få låna båt över 
sjön.

Därinne satt mjölnarn och hörde på hur Bengt lurat kvinnan med sig, nu 
sitter hon därute.

Jo, mjölnarn var vidtalad av Olovsson, så att det var väl bäst att ta 
henne genast och kasta liket i sjön sen.

Nej, det ville inte Bengt, hon kunde skrika, folk kunde höra det, bäst att 
ta henne med i båten ut på vattnet, där kunde man bättre få vara i fred.

Mjölnarn och Bengt gingo ut och fingo upp Hilma igen, hon hade lurat av på 
kvarnrännan, pin full hade hon hunnit bli.

Men när mjölnarn sag henne och skulle till på allvar, så började han tycka 
ändå att det bar emot. Det är och förblir lättare att prata om sådant än 
att göra det med sina händer. När han skulle gå efter båten, gömde han 
årorna bland det kalla vattenplasket under kvarnrännan. Sen kom han 
tillbaka och var riktigt ledsen, årorna voro borta.

Vi kan ju gå framåt, menade Bengt. Det lilla vattnet lag som en blank ring 
mitt inne i svarta Sjubergsskogen. Det ljusnade en smula av månen, som 
skulle gå upp, natten började bli kall.

Längre uppåt stranden låg en annan båt, alldeles som om den väntade, 
färdig att ta med åror och allt.

-Den lånar vi! sa Bengt.

Det fanns ingenting annat för mjölnaren att göra. Och Hilma drumlade ner 
på akterbettet, hon började att bli slö och tjurig igen. Frös gjorde 
hon också, fick låna kavajen av Bengt, som slog sig ner bredvid henne. 
Mjölnaren rodde.

En sup gör gott i kylan - men det blev för mycket för Hilma. Hon började 
vagga så att hon höll på att gå över. Mitt på sjön slutade mjölnaren ro, 
lade upp årorna och satt stilla och väntade.

Bengt drog schaletten ner av kvinnans huvud, hon hängde viljelös mot hans 
axel. Repet fick han upp ur byxfickan, det lindade sig kring hennes hals, 
det korsades blixtsnabbt bakom hennes nacke - hon föll ihop som ett 
knivblad, gled ner på durken i båten och låg livlös.

Efter en stund drog Bengt till sig repet igen och stoppade det i fickan. 
Mjölnaren höll sig fast med båda händerna i bettet han satt på och kunde 
inte få fram ett ord. Natten ljusnade svagt av månen över Sjubergsskogen, 
mitt på det blanka vattnet i allt det svarta låg båten stilla och drev.

Bengt drog kavajen av Hilma och tog den på sig igen. Han öppnade hennes 
knyte, krängde fina kjolen på hennes kropp, det skulle se ut som om hon 
varit borta och drumlat i sjön på hemvägen.

Sen vräkte han ner henne i vattnet, hon sjönk inte, låg bara och guppade 
och flöt på kläderna. Mjölnarn satte ut årorna igen och rodde, Bengt höll 
fast i Hilmas hand och lät henne släpa efter båten tills kläderna blivit 
fulla av vatten, då bubblade hon iväg rätt ner till botten.

-Ja må väl ska slippa höra käften på den där mera! läste Bengt över 
vattnet, när det låg blankt och stilla igen.

Och mjölnaren rodde hem. Inne i hans bostad fingo de kaffekask att värma 
sig med, de hade varit ute och fiskat ål, berättade de för mjölnarns 
hushållerska. Sen följdes de båda karlarna åt ner till Källarhalsen, dit 
kommo de tidigt om morgonen och gingo genast in till Olovsson.
Är det sjukdom, det där som tickar i Bengts 
öron varje natt, så att han inte kan sova? Eller vad är det för en oro han 
känner? Det är inte fruktan, inte anger, han ser inga spöksyner av sina 
gärningar, det bara skymmer allt mer för hans ögon, det blir mörkare och 
mörkare i hans sinne.

Han känner det svårt att andas. Det är som om luften vägrade att gå in i 
honom. Det finns i hela världen ingen plats där han kan vara lugn, det vet 
han. Ingen fast mark för honom mer, allt böljar och gungar omkring honom 
och under hans fötter, han har kommit genom den mur, som skyddar 
människorna. På andra sidan finns bara tomhet.

Under århundraden har den muren byggts upp i människans eget hjärta. Där 
innanför är rättens område, där kan man vara trygg. Utanför ligger 
orättens hela vida rymd utan fäste, där sjunker man ohjälpligt och förgås. 
För onda önskningar faller den muren inte sönder. Men för handlingar, som 
man verkligen begår med sina egna händer - då spränger man sig själv 
sönder och samman, då faller hela världen ner i spillror, stjärnorna 
springa hur de vilja på himlavalvet, månen trillar som ett bortfallet 
hjul, den guppar fram och tillbaka som ett spån på en våg, ser ni inte, 
människor, hur galet allting är? Gud - det finns ju ingen plats för honom 
längre! Rätt och orätt - det är ju bara sådant som andra människor inbilla 
sig, det finns ju inte längre! Man kan göra vad som helst - man kan det 
faktiskt!

Utanför sig själv kan ingen gå. Det finns ingen annan värld än den man 
själv ser och hör och förnimmer, av jord eller av ande, själv skapar man 
den. Där placerade man Gud, det var det bästa man visste, honom skulle man 
vörda. Där gick gränsen mellan rätt och orätt, där fanns det som gjorde 
till levande föreställningar de underliga ord med helig klang, som 
människorna stundom bruka. Men nu finns det inte längre! Nu ligger 
människan begraven under sina egna ruiner, det finns ingen värld, inga 
föreställningar, varken kropp eller ande, ingenting - bara en liklukt vart 
man vänder sig. Och en ångest - en fasa - en tomhet - en svindel - 
aldrig kan något mer bli fast och helt. Djuret i skogen känner inga 
gränser, inga murar, det känner bara nattens och mörkrets ångest för allt 
som inte finns - det borde finnas - men det finns inte, det finns inte!

Bengt Velamsson går inte mera ut, han vet inte vad som sker, hör inte vad 
folk viskar, han sitter vid bordet i köket, vrider och sträcker sitt huvud 
för att bli av med den kalla klumpen i halsen - ögonen bränna, annorlunda 
var inte livet än detta, mer fick han inte - han grinar, drar läpparna 
isär och blottar tänderna, det liknar en morrning.

Och gumman går tyst och pysslar med sitt. Mannen är sjuk.

Men Olovsson i Källarhalsen har folk hos sig, de viska och smiska, man 
måste försöka bli av med Vargen nu, han har blivit så konstig. Han kan bli 
dyr och farlig, han har reda på så mycket, han börjar krångla också, vill 
ha pengar av Olovsson, påstod att han har tvåhundra kronor att få för 
Hilma Stål - vill pocka sig till både det ena och det andra med sitt 
evinnerliga samma dom åt andra. Man måste bli av med honom. Men han är 
stark!

En dag går Jakobsson från Skräddars, han som hade ihjäl Lars Jonsson med 
ett rep, rentvättad och söndagsklädd framåt vägen. Högtidlig och 
allvarlig. Bredvid honom går hustrun, svartklädd med vit kyrknäsduk i 
näven. Och bredvid henne går soldaten Kula i putsad knektrock. De styra i 
väg åt prästgården.

Nu sitter unge prästen därinne i kammaren och hör med bekymmer och fasa en 
svart historia.

Si, Jakobsson från Skräddars måste säga som sanningen är, att varken 
soldaten eller han anses så trovärdiga numera, eftersom de blivit 
straffade ett par gånger, därför har gumman Jakobsson följt med, för hon 
har aldrig varit straffad. Och det är så, att ingen av dem kan få någon ro 
för den här rysliga historien, så att om pastorn ville vara så snäll och 
tala med länsman, för han Anderberg tror nog att det är sant, när 
pastorn säger som det är. Och det var så, att Lars Jonsson, som blev död 
för några år sen borta på Långskogsvreten, han var mördad, det vet 
Jakobsson, för han såg hur det gick till, och både gumman hans och Kula 
sågo med egna ögon hur Bengt Velamsson, Vargen di kallar, kom ledande 
ensam med gubben Jonsson bort till ladan, och där blev Jonsson strypt av 
Velamsson ensam. Både Jakobsson och hans hustru och soldaten Kula hade 
sett det, för de voro just i samma stund en liten bit ifrån ladan på 
vägen, och de gömde sig i buskarna, när de sågo Vargen komma släpande med 
Jonsson, och de vågade sig inte fram, för Vargen är så vild och stark att 
ingen människa rår på honom, och aldrig ha de vågat säga ett enda ord till 
någon om den här saken, för då skulle Vargen för länge sen ha haft ihjäl 
dem, man har nog sett hur både den ena och den andra blivit slut här i 
socknen. Men nu kunde de inte tiga längre med detta, de fingo ingen ro i 
sina samveten förrän de talat om för pastorn alltsammans, och han skulle 
vara så innerligt god och beskedlig och gå till länsman och säga 
alltsammans, så att sanningen kom i dagen, och både Jakobsson och hans 
hustru och soldaten Kula skulle med glädje och uppräckta händer svära på 
Biblia att varje ord de nu sagt vore sanning, bara Vargen bleve häktad, så 
att den skyldige fick sitt straff, det måste vara livsstraff på en sån 
förfärlig usling, han bor ju inne hos änkan Jonsson sen han mördat mannen, 
det var dit han ville! Det kunde inte bli något lugn i socknen förrän 
Vargen kom bort och fick sitt straff.

Norr i Hobo har man för länge sen lärt sig hur en domare och en nämnd ser 
ut och var de ha sin svaghet. Lag och rätt är en apparat, som måste finnas 
för ordningens skull, det är ingenting att ta högtidligt på allvar. 
Apparaten ska fungera som en maskin, bara man lärt sig de rätta greppen.

En natt i oktober kom länsman Anderberg med fjärsman och några bönder från 
sör i socknen bort till Långskogstorpet, där Lars Jonsson bott i 
tiden, och där nu Bengt Velamsson bodde hos änkan. Bössor lågo färdiga i 
hårda nävar, steg smögo tyst på tå genom mossa och gräs. De nådde dörren i 
mörkret, fingo upp den och kastade sig in, alla på en gång.

När de kommo ut igen, ledde de mellan sig Bengt Velamsson, av oärlig börd, 
bunden i grova rep och med järn om händer och fötter.

Han hörde på tinget hur vittnena svuro på bibeln, både Jakobsson och 
hustrun och soldaten Kula. Alla tre hade legat gömda bakom buskarna och 
sett med egna ögon hur Bengt Velamsson ensam mördade Lars Jonsson vid 
ladan på Långskogsvreten, så sant dem Gud hjälpe till liv och själ!

På kvällen efter första tingsdagen bad Bengt att få tala vid 
fängelsedirektören. För honom berättade han hela sin historia, bekände 
färg och lade upp vartenda kort på bordet! Där skipades rättvisa i hans 
cell om natten!

Han undandrog sig inte sina egna gärningar, öppet vidgick han alltsammans, 
varenda stöld, vartenda inbrott, och morden. Han lade sin nacke till rätta 
under bilan, utan att ta på sig varken för mycket eller för litet. Noga 
avgränsade han vad han gjort och vad andra gjort, varenda en som varit 
delaktig i gärningarna drogs fram med namn och skam, var en för sitt.

Och sen sov han om natten som om han äntligen funnit ly och skydd bakom 
nya murar, sedan han själv rivit sina egna.

Protokoll sattes upp, han förbehöll sig att senare få rätta och tillägga i 
den mån han kunde dra sig till minnes. Dagen därpå var en högtidlig stund, 
när Vargens bekännelse lästes upp vid tinget.

Ett tjugotal sockenbor i Hobo häktades. Olovsson i Källarhalsen och 
Kristin först och främst, även unge Jansson i Stenby - men när 
länsman kom till Joel Erssons änka, då var hon död för några timmar sen. 
På morgonen hade hon blivit hastigt sjuk av något hon druckit, hon dog 
strax.

Vid tinget försökte de tre vittnena efter fattig förmåga klara Vargens 
mördande anlopp. Men de gingo för långt i sin iver att vara trovärdiga, de 
hittade på olika små finurliga tillägg till utanläxan, det stämde inte, 
och det var ju inte bra. Hustru Jakobsson trillade först av pinn och 
avlade fullständig bekännelse både om meneden och om allt som hände hemma 
den dagen, då Jakobsson följde Jonsson till skogs. Så blev hon häktad.

Soldaten Kula stupade strax därefter vid en vansinnig stormlöpning han 
gjorde alldeles på egen hand, långt bort från den fasta utanläxan. Så 
avfördes han häktad från slagfältet. Den obedd kommer, får tacklös gå!

Men Jakobsson höll rumpan rak i kurvan! Ensam stod han till sista man vid 
sitt besvurna vittnesmål, Bengt Velamsson kom länsman till hjälp med de 
mest snärjande och fatala utläggningar, Jakobsson vek inte en tum för alla 
orimligheter som tornade upp sig emot honom, höll bara envist fast vid vad 
han sagt hur galet det än lät - och så blev han fri!

Han hade varit hos prästen och stått fadder åt Vargen, fick han höra sen 
så länge han levde. Ty att stå fadder var detsamma som att ljuga inför 
Guds ansikte.

Olovsson slingrade sig fri, förstås, han kunde bara sättas fast för 
lönnkrögeriet, det var en småsak, nästan som segrare återvände han till 
Hobo!

Men Tomas på Söråker förklarade högt och rent för sockenfolket, att om 
rätt vore rätt skulle Olovsson i Källarhalsen mista livet i stället för 
Bengt Velamsson. Bengt var ingen dålig karl från begynnelsen, han skulle 
nog ha blivit annorlunda behandlad egentligen än som skett.

Och till en bekräftelse på den saken fick Tomas upp mitt i natten, 
eldskenet fladdrade in genom fönstren, gården brann, kreaturen vrålade, 
människorna skreko! Och ingen fanns i hela det stora mörkret utanför 
elden, som visste varifrån detta kommit.

På morgonen var hela Söråker en svart och rykande hög av timmer, tegel, 
halmknippen, krossade möbler, förstörda redskap och sot överallt, sot i 
virvlar, sot i klumpar och sot i långa fransar från de kolade grenarna på 
träden omkring. Under en hög av fräsande glödheta stockar låg Tomas själv, 
krossad, sönderbränd och slut. I bister tystnad arbetade karlarna med 
spett och bila för att få fram honom, gnistorna yrde, röken virvlade, 
hettan flämtade ur bränderna.

Ett stycke därifrån satt Erika med barnen och väntade, tårlös, blek och 
gammal i ögonen; barnen syntes nästan lika gamla, trettonåringen Elias och 
elva års Johanna.

I dagar och veckor pyrde gnistor och rök ur timmerhögen på Söråker. Det 
höjde sig om kvällarna som en mörk sky ur en ännu glödande helvetesbrand 
djupt nere i jorden. Något orätt hade skett av begynnelsen, såg man inte 
Bengt Velamssons ande stiga upp ur rökvirvlarna och driva ut med brandoset 
över hela Hobo socken? Från Sörsjöns öppna, ljusa stränder, förbi kyrkan 
på näset och bort över Norrsjöns järngråa vatten och skogsmörka, berghöga 
stränder - allt hade till slut blivit hans herradöme, oäktingen, den 
förbannade, som jagades in i döden. Under hans ande hade hela socknen 
legat böjd i skräck till slut, han blev den störste, den starkaste, den 
som reste sig över dem alla.

Som skumögda teckentydare inför offerelden försökte var och en på sitt 
sätt läsa sig till Guds vilja, och det slutade alltid så, att var och en 
hade på sitt vis spått rätt och sant.

Klockorna runga med sorgligt dån i den höstliga rymden, kyrkogårdens trän 
sta med nakna, frysande grenar, jorden är vattensjuk av regn, den jäser av 
multnande löv och gräs. Ensam går en svartklädd kvinna bland gravarna, den 
svarta schaletten sitter stram över håret, det 
är inte rödaktigt längre, det har bleknat och grånat i förtid, och 
ansiktet har vissnat i grämelsens veck.

I dag mig, i morgon dig, ej skillnad görs till åren - så ung som gammal 
bäras vi en dag dock bort på båren - hon läste på farfars grav, nu ligger 
Tomas där i jorden hos de sina, själv står hon ensam kvar som en främling 
i den värld som var hans. Det är inte bara den siste bonden i släkten, det 
är hela den åldriga Söråkersgården, som ligger jordad under hennes fötter.

Vad som skulle stå på den nya graven mer än namn och årtalet 1870 - om där 
skulle stå något alls - det var ingen som visste. Mannen blev ju ovetande 
bortkallad och hade ingenting bestämt. Men förr hade hon hört honom säga 
likt Tomas aposteln, som ock kallades Didymus: Herre, vi veta icke vart vi 
gå, och hur kunna vi veta vägen?

Hon går bort till fattigsidan, till de små oordnade platta sandhögarna 
utan kors och blomma. Där får hon vila en gång, det är gott nog åt henne. 
Herren ska väl ändå se oss alla på sin stora dag? Utan skillnad mellan 
fattig och rik - hon känner redan svedan i hjärtat, armodets bitterhet mot 
dem, som rått högmodas av sin rikedom ännu när de sova den sista sömnen i 
jorden!

Herren ska väl ändå se oss alla en gång och utan skillnad mellan fattig 
och rik föra oss in i den eviga friden för Kristi, försonarens skull. Må 
vi då bedja om ett ödmjukt hjärta!

Ett ödmjukt hjärta! Ja, det kan behövas, när skam och uselhet vilar över 
fadershemmet, och när allt eget är förgånget, när endast en väg står åter 
öppen: på socknen tillsammans med barnen. På socknen! Den sönderslitande 
golgatavandringen för alla stolta hjärtan!

Låt skina blid din nådes sol, o Herre, över de fattiga små på tunga vägar 
i världen!

2 UTKANTENS BARN.



I Stockholm, grå staden vid de ljusa vattnen, finns en stor gammal kyrka, 
som heter Döpelseklumpen. Inte för att kyrkan precis lystrar till det 
namnet, men den kallas så av folk, som inte förstår bättre. Högst uppe på 
tornspetsen sitter en spira i form av ett kors på en sorts konstig kula. 
Inne i den där kulan ligger ett par gamla mollskinnsbyxor. Man kan inte se 
dem, förstås, men de finnas där ändå, så nära himmelen som någonsin ett 
par gamla mollskinnsbyxor kunna komma. Johanna Tomasdotter från Söraker i 
Hobo var med bland dem, som ställde i ordning det där spektaklet.

Då hade hon redan flera år arbetat i grå staden och lärt sig mycket, hade 
fått garvad hud och hårt sinne och var som den grövsta karl till kropp och 
själ. Sådan blir en kvinna, som dag ut och dag in går och bär murbruk vid 
byggen, och det var med sådant arbete Johanna ärligen försörjde sig och de 
sina. Ty gift hade hon blivit fort nog och skulle numera egentligen kallas 
fru Hjelm, kom aldrig med madam nu längre, men det blev för det mesta bara 
Johanna och knappt det, när det var bråttom fick hon heta Tjohej, om man 
ens gav sig tid att säga något så pass anständigt.

Hon var en satans människa att kunna gno, det var hon känd för bland 
murare och tegelbärare. Yrket är rått, men därför behöver ju inte varenda 
bruksmäcka vara ett as, för resten angår det väl ingen hur folk lever och 
roar sig i ensamheten, bara man gör rätt för sig och inte tar något av 
andra. Johanna gjorde inte bara rätt för sig i dubbla don, hon skrek också 
jävla buse! så att det sjöng om'et så fort en grov karlnäve smög sig 
alltför nära hennes kropp.

Det tycktes vara onödig flärd mitt ibland avkönade kvinnor, som när 
så föll sig gärna stodo en hygglig karl till tjänst, om han sen bjöd på en 
psalmbok med glaspärmar eller en vickning nere på Trekanten eller Klas på 
hörnet eller Runda hörnan eller Sotaren, det fanns många krogar att välja 
på, när den här gamla kyrkan reparerades och byggdes om, och något för 
något ska det ju vara även fast man jobbar kamrat.

Men det är skillnad på folk och folk. Bonnlotta är visserligen ett otäckt 
skällsnamn, det kan få en giftigare färg än de flesta andra, är man inte 
kalvad i skogen och buren hem i ett kålfat, så kan man skrika alla svåra 
ord man vet i timtal för att man har blivit kallad bonnlotta, men många 
arbetarekvinnor, garvade i all världens råhet, bära dock hellre detta 
gemena namn än de låta kalla sig sjöbergsplanare och gorrhyndor och allt 
annat, som kan sägas åt det hållet.

Det ena med det andra gör, att man har vant sig av med att svarva ord åt 
träbockar och bära fram på silverfat. Rejält tal och inga viskningar! 
Enkelt och handfast tar man livet i kragen, när man i smällande träskor 
letar sig uppför byggnadsställningarna. Slutar man som en trashög i en 
sopbacke, så är det väl ingenting att sätta sig och lipa för en månad i 
förväg, lika gärna kunde man gå bort och gråta för att katten är mager!

Ställningarna reste sig allt högre i sviktande höjder kring tornet på 
Döpelseklumpen, djupt därnere på marken stod inklämd i ett grönt hörn av 
kyrkogården den gamla klockstapeln. Högst däruppe vid nya tornspiran stod 
Johanna som en liten prick mot himlens blå. Ingen svindel kom svävande för 
hennes säkra ögon, hon strök svetten ur pannan, tog fram en torr brödbit 
ur fickan att bita på, medan hon strävt grinade åt karlarnas bestyr. De 
hade gett sig tusan på, de hedningarna, att något minne skulle vara efter 
dem i evärdliga tider på denna upphöjda plats, där människor inte skulle 
promenera just varje dag sedan. En rättskaffens byggnadsarbetare vill 
gärna ordna till något sådant vid högtidliga tillfällen, och att 
göra Döpelseklumpen snygg åt vår Herre var ju noga sett egentligen 
något söndagsaktigt i så fall. Och eftersom Tjohej var en bra karl för att 
vara ett fruntimmer och inte ledsen att gå ända hit upp till Gud med sina 
bruksämbar, så skulle hon få vara med på festligheten, bara hon kunde 
hitta på nånting därnere som kunde lämpa sig att lägga som ett visitkort i 
den här stora plåthojen. Nere vid lavarna hittade hon ett par undanslängda 
byxor, nersmorda med kalk och bruk, hon borstade dem en smula, högtiden 
till ära, och tog dem med sig upp. De passade precis! Omsorgsfullt 
stuvades de in i det stora skrovet till spirans plåtkula, där lågo de nu, 
plåtslagarna äntrade upp med bördan.

Murarebasens pipsnugga lät höra sitt stillsamma snörvlande här uppe i 
tystnaden, röken slank bort som ett tunt flor ut i vida rymden från den 
svajande ställningsplankan, Johanna hade lagt av sig oket, stod med 
händerna i sidorna och kisade uppåt plåthajarna - träklubborna dånade 
däruppe, man kunde bli pin allvarsam! Åter e arbete slutat, åter ett steg i 
taget genom dödsskuggans dal, hit kommer man sedan aldrig mer, vem ska 
finna vårt gömda minne?

Det låg ingenting av gäckeri i denna kärva hälsning åt eftervärlden från 
okända, råbarkade arbetsmänniskor. En smula narrspel i allvaret är god 
gammal sed. Utan att offra en tanke åt saken, hyste de för övrigt ett 
stort förtroende för den gode guden, så pass karl må han väl vara, att han 
inte tar humör för ett par mollskinnsbyxor i spiran på Döpelseklumpen.

Var dag Johanna gick hemifrån hade hon med sig i fickan en sönderbruten 
kaka torrt bröd. Det var hennes mat tills kvällen kom, under hela 
arbetstiden malde hon och åt som en idisslande ko.

Hon hade hunnit äta upp många kakor bröd på detta sätt.
Långt borta i de första minnenas drömland låg 
Söråker, och där fanns ännu far. Sedan kom ett rött eldhav och en lång, 
svart natt, där fanns bara mor, de träffades hos henne på fattigstugan 
ibland eller hemma hos det bondfolk, som köpt Johanna på auktion.

Elias, brodern, kom tidigt ut i världen. Knappt mer än lilla 
allvarsstadiga barnet, fick han börja arbeta i smedjan uppe vid 
Hasselbottens gruva.

Den långa natten ljusnade för Johanna, det blev morgongryning, hon fick gå 
fram, en grov och kraftig tös hade hon blivit. Nu skulle lyckan fångas, 
den fanns i Stockholm, förstås, och dit for Johanna, lämnande modern hemma 
att leva så gott hon kunde på löften om framtida härlighet. Lade man dem 
tillsammans med de löften Elias givit, kunde modern för den delen gärna ha 
betraktats som kejsarinna, där hon satt i fattigstugan.

Och det skulle ingen komma och säga, att Johanna på minsta vis svikit sina 
löften, ånej, men lyckan fanns inte i grå staden på den tiden, åtminstone 
inte vid de gator, där Johanna bodde. Där rådde snarare mycken oro. Man 
talade om ett krig och om ett stort uppror, som hade varit nere i 
Frankrike för några år sen, och det var många som sa, att arbetarna i 
Stockholm skulle göra samma uppror, men det skulle på något vis botas med 
Smittens brännvin, det gjordes ringar di kallade om den saken.

Allt det där gled som lösa rykten förbi Johannas öron. Under några 
junidagar hade en massa byggnadsarbetare i Stockholm gjort en sorts 
strike, där var hon med och gapade och skrek bland de andra, mer blev det 
inte. Hon hade bekymmer nog att klara sig själv, en sak var farligare än 
allt annat, visste hon, och det var fina herrar, som bara ville vara 
falska mot unga flickor från landet. Hon såg inte till några fina herrar 
på byggena där hon arbetade, de andra karlarna visste hon nog hur hon 
skulle klara, och korpralen hon träffade var något alldeles enastående, 
den stiligaste och på samma gång ädlaste människa i hela världen. 
Någon flärd kom aldrig i fråga med honom, de gifte sig ordentligt, och sen 
gjorde korpral Calle Hjelm inte ett förbannat dugg mer i den här världen, 
det kan väl i jösse namn vara nog att en arbetar i huset! Men stilig var 
han i alla fall! Svart och blank i håret och i mustascherna, bred och 
stark i ansiktet och i hela kroppen och fin och putsad i sina kläder för 
jämnan. Det hade han råd till, som hade en så duktig hustru, men 
förtjänsten räckte också bara till honom.

Det blev inga större förändringar i Johannas liv. Hon blev grövre, fastare 
i köttet, hårdare i nävarna, svårare i truten, det var enda skillnaden. 
Och så barnen, förstås!

När verkarns visselpipa går på byggena om kvällen, då har Johanna Hjelm 
ingenting bättre att vänta hemma än Johanna Tomasdotter hade. Men sju 
resor mera arbete! I skymningen traskar hon gatan fram i kläder, som 
styvnat av arbetets smuts, hopsjunken och snedvriden under en stor säck 
skålvirke, träbitar och plankstumpar, på axeln. Man måste ta vara på 
smulorna, vem människa har råd att köpa ved!

Det är många gator att gå, många otåliga människor att trängas förbi utan 
krus. Allt enklare blir grå staden ju längre hon går, allt fattigare och 
gråare bli husen, de se så utslitet tomma ut som hårdnade jordhögar bara. 
I porten står en massa barn av alla åldrar - sno're Frasse, din morsa 
kommer! hör hon någon ropa, och en liten femårs pojke kommer traskande 
från gatan eller från bakgården, man vet aldrig var han haller hus. Han 
följer henne in i rummet där de bo, Johanna, korpralen och barnen. Mannen 
kommer trögt upp ur soffan, han ligger och lurar skymning, säger han, och 
det har han gjort hela dagen, stort annat duger han inte till.

Johanna måste ut igen. Till magasinet. När hon kommer tillbaka med några 
små paket, har hon hela familjen samlad i lysten väntan omkring sig. 
Träskorna skjuter hon av sig vid dörren, hon är hemma.

Det börjar lukta mat ur kakelugnsspisen - enda målet på hela dagen. 
Någon eller några dagar i veckan blir även det ingenting annat än några 
bitar torrt bröd, det finns något som heter hyra också.

Så gå veckor, så gå månader, så gå år.

Det syns på barnen, de bli allt större, Asse och Frasse och Knutte, döpta 
någon gång för länge sedan till Oscar, Frans och Knut.

Luften är unken och kylig i rummet, där luktar fukt, mögel och trasor, den 
som växer upp därinne, får någonting mörkt och tungt inbränt i sitt 
medvetande, oupplösligen förenat med en evig olust, ett evigt dovt 
skällande. Far är aldrig nöjd, då svär han, mor är alltid trött och arg, 
då svär hon, Asse är hungrig och svär, Frasse är hungrig och svär, Knutte 
är hungrig och kan redan säga ävlar. Ingen människa hör vad man säger om 
man inte svär, det är den normala tonen, uppskruvad så högt man kan komma 
at det hållet; alla andra ord skulle bli ohörda som de blekaste 
viskningar. Ska man tala med särskilt eftertryck, så att det riktigt hörs, 
maste man slå och sparka.

Och ibland om kvällarna kan det hända, att barnungarna inte våga sig in. 
Då kan man höra Frasses gälla röst ur en skara barnungar utanför fönstret:

-Hurra, grabbar! Morsan ga farsan en smocka! Tira - kika - där fick han en 
till - alla grabbar på en gång: leve morsan, hurraaa!

-Nä, aktare, såg du? hörs en annan grabb, klarare vel, Frasses morsa e en 
skarp käring!

-Nu vart farsan arg! skränar Frasse ivrigt, hurra, grabbar, hurra- där 
smällde han morsan på gluggen, aktare sån dagsedel hon fick, såg du så 
fint hon satte sej i snarken!

-Sno er, grabbar, Frasses farsa å morsa stukas, sno er får ni kika!

Men synen är inte så ovanlig, har man hunnit till Asses ålder, vet man 
precis vilka fönster på nedra botten som äro skojiga att titta in 
igenom och gör sig ingen brådska för något så vardagligt.

En gång i livet har morsan köpt sig ett par riktiga skor av skinn. En 
vecka fick hon ha dem hemma och en enda gång, en söndagsafton, på sina 
fötter. Då gick hon ut och gingå en stund med sin man nere i den riktiga 
staden, sen var den härligheten borta. Pantlånarn gav tre kronor på 
dyrgriparna. Morsan gick i trälådor igen.

Hon börjar bli gammal och grov i sin kropp, hennes nävar hänga som 
klappträn, när hon stannar någon gång om kvällen framför en vilande 
åkarhäst på gatan. Då trutar hon ut sin mun och viskar det underligaste 
pjoller, kärleksfulla ord och ömma svordomar, för hästar har hon en 
barnakärlek som är hennes mest levande minne av Söråkers gård. Hon kan stå 
och fantisera om hästar hemma vid kakelugnsspisen innan hon kryper i säng 
om kvällen, så att det känns riktigt högtidligt

i rummet.

Klockan fyra om morgonen måste hon upp igen, en skvätt cikoriakaffe ska 
hon ha själv och ge mannen och barnen på sängen, klockan sex går verkarns 
visselpipa på bygget, då ska hon finnas där.

Nu har hon äntligen fått äldsta pojken sa långt, att han ska gå fram. Ett 
ar i förväg har hon hållit på och snålat in några ören då och då för att 
få honom fin tills han ska stå på gången, en del har hon tiggt ihop, så 
att när dagen kommer, är Asse både hel och ren. Kort var fröjden, nästa 
dag gav hon bistert besked: nu får du gå till juden med hela rasket!

I grå staden fanns inte lyckan!

Inte vid de gator där Johanna bodde, det hade hon för länge sen lärt sig 
inse. Det blev liksom lite lugnare inom henne, när hon fick brev från 
brodern, att deras mor dött på fattigstugan i Hobo.

Då släppte den värsta känslan av skam. Hon satt inte längre, modern, och 
väntade på alla drömmars härlighet. För det hade hon naturligtvis 
gjort, det trodde Johanna lika säkert som löftena varit allvarliga och 
förbindande. Men nu var den stora fordringsägaren borta, nu kunde det göra 
detsamma hur det gick, nu fanns det ingenting mer, som gjorde fattigdomen 
till något värre än den egentligen var, allting blev enkelt, vanligt och 
likgiltigt för Johanna.

Här star livet stilla, sumar som ett instängt vatten. På gatorna hastar 
ingen ivrig ström, tystnaden hänger mulen överallt, även i stinkande 
solljus.

Barnen söka sig gärna andra lekplatser, längre ut gömmer utkanten deras 
första hemligheter. Spännande nog ibland, när någon kunnat hitta på en 
vild och farlig lek bland bergknallarna, helst ska man vara många ihop, 
det ska vara skrik och harda slag, det ska vara smygande list också, 
plötsligt har man fått mitt ibland sig en stor människa att leka med, 
någon stackars sinnessvag drivare, en vrakspillra från grå staden, det kan 
ligga en förunderlig, halvsovande vällust i sådant.

Där finns en gammal man, som brukar söka upp barnen för att få blotta sin 
magra, smutsiga underkropp för dem, då står han där och plirar så 
förtjust, sluter ögonen och grymtar barnen gå försiktigt runt omkring honom 
så nära de våga, för första gången se de en dunkel skymt av den underliga, 
hemska gåtan.

Ibland lockar gubben småflickorna med sig ut i de sotiga skogsbackarna, då 
få de en kopparslant för att de ska blotta sina små barnkroppar för honom, 
han gör dem ingenting ont, det ha de klart för sig, bara ser på dem med 
stickande ögon, ibland kan han dock inte låta bli att ta i dem med en kall 
och vissen hand, då gallskrika de och springa sin väg.

Det ligger alltid en lurande känsla av fara gömd i barnens lekar här ute. 
Annars vore det för dem ingen rolig lek, vardagslivet hemma rör sig 
med en sådan brokig mängd av starka sinnesintryck, att leken skulle kännas 
tom och alltför vanlig, om inte någonting funnes där av en ny och 
hemlighetsfull fara.

Hur gammal var Frasse, när han såg den där katten? Det är svårt att säga, 
han kan aldrig reda ut det själv, men en liten, liten parvel var han. Det 
var en katt, som lekte med en råtta strax bredvid ett gammalt 
bergsprängareskjul invid ett helt hav av söndertrasade stenblock, en 
kolsvart skogskant stod som ett plank bakom stenarna.

Råttan var redan halvdöd, sprang några stapplande steg ibland, katten 
dansade efter på tassar, som styvnat av grymhetens vällust. Ingen människa 
kan gå likgiltig förbi sådant, försök, ni gamla, förståndiga människor, så 
få ni se om ni lyckas! Ingenting tjusar och upprör så som grymhet. Frasse 
stod där stel och andlös - nu sprang råttan igen - neej du! fasansfullt 
måste det kännas, att ligga så där med klorna i kroppen - nu igen! - ett 
litet pip kommer farande, något rött släpar efter råttan - nu igen! - det 
krasar något mellan kattens tänder; råttan hänger äntligen orörlig, 
stilla.

Bredvid Frasse står en liten flicka, som kallas Happa Tja, ty ungefär så 
uttalade hon i barndomens morgon sitt fadersnamn Andersson. Nu kan hon 
säga det mycket tydligare, men nu heter hon bara Happa Tja, det är 
bekvämare.

När katten hade slutat leken, äro barnen upptända av en hetsande lust att 
leka något farligt med varandra. De smyga sig bakom bergsprängareskjulet 
och kasta sig över varandra, deras ansikten vitna, ögonen stirra, saliven 
rinner i droppar över läpparna och de finna genast med sina händer vad de 
söka hos varandra - livets farliga lek har redan börjat för dem båda.

En dag, när hela barnskaran stryker kring bergknallarna på jakt efter 
något nytt och oerhört, som kunde roa dem en stund, komma några andra 
springande dit med äpplen de ha hittat, det finns mera därborta, sno er 
grabbar! Hela skaran störtar dit, en äppelgumma 
har ställt ifrån sig sin korg för ett ögonblick i en portgång, den är 
redan länsad och tömd av en massa smutsiga barnahänder.

Det där ger tankarna en annan riktning, nu vet man något, och detta är 
farligt och spännande, ett evigt äventyr. Men utkantens möjligheter äro 
snart uttömda, rövaretågen gå åt annat håll, neråt staden, till de större 
gatorna, där stryka andra lystna flockar av pojkar omkring efter något som 
man kunde komma över att äta eller festa pa, bakelser, bröd, mjölk, 
dricka, cigarretter.

En äldre pojke kommer och talar om, att man kan gå till en liten 
lumphandel, som ligger nästan nere under jorden i ett plank vid gatan, där 
får man pengar för tombuteljer, järnskrot, gamla kläder och annat. Pengar, 
grabbar!

Nu börjas det riktigt. Det är en fröjd för tomma hundar att få jaga, 
gårdarnas folk äro aldrig säkra, allting försvinner för dem, ingen ser hur 
det går till, men alla förstå det. Ibland mötas några skaror av pojkar, de 
morra åt varandra som hundar en stund, sen rulla de över varandra i en 
enda röra av skrän, knytnävar och träbottnade fattigkängor.

-Tacka fan för att pojkar ska slåss! säger en karl, som går förbi.

Men att de ska slåss om tjuvgods är inte så alldeles naturligt! Frasse 
gick i skolan; först för fröken Bredelius, som var en ganska bussig 
käring, men jävligt sträng, anförtrodde han sin morsa. Fröken Bredelius 
var angelägen att glida varsamt förbi allt som kunde vara anstötligt för 
barnasinnet, Happa Tja och Frasse hade åtskilliga gånger anledning att 
flina menande åt varandra mellan bänkarna, de voro klasskamrater. 
Utkantens fattiga barn hade en hel värld av kunskaper om de hemliga 
tingen mellan sig och fröken Bredelius, som själv inte hade den blekaste 
aning om en mängd av de erfarenheter, som för barnen voro redan självklara 
saker. Man fick klart för sig att hon var dum, hon visste inte hur det 
var. Från utkantens höjder såg man ner på henne och flinade åt 
hennes barnsliga försök att ingenting röja av det som barnen visste mycket 
bättre än hon.

Men i geografien var hon bussig, tyckte Frasse. Han satt i andlös spänning 
och hörde henne läsa upp ur böcker små bitar om underliga saker i 
främmande land - då var han långt borta från klassrummet, långt ute på 
äventyrliga färder i fantasiens land, han var stor och mäktig, han kunde 
allt och visste allt, och när han kom hem till sin fattiga mor klädd i 
guld och silver, skulle folk inte kunna känna igen honom, ingen skulle 
kunna tro att det var Frasse Hjelm, som kom tillbaka hem igen och hette 
Gyllenhjelm.

Genom vildsnören omkring sig skymtade Frasse en väg ut till livet, så fin, 
så ren, så ljus - hans hjärta bultade, hans andedräkt stockade sig i 
halsen, ögonen tändes, händerna knötos i krampaktig iver - varför kunde 
man inte genast - man borde ju - varför vaknade man alltid i smutsen?

Han gick ännu längre i sin iver att vara en riktig gosse. Han följde inte 
med kamraterna ut på gatorna längre, satt hemma på gården och funderade 
för sig själv. Han fick fantasier, som fyllde honom med en härlig 
spänning, tiden räckte inte till för honom att frossa av allt han såg inom 
sig. En dag mötte han Happa Tja, gick emot henne allvarligt och 
högtidligt:

-Ja drömde om dej i natt!

-Jaa?

-Ja va hos dej. Vi hade vita kläder.

-Inte?

De stodo tysta en lång stund, han såg alldeles förställd ut, allvaret i 
hans röst öppnade något stort inom dem, de gingo dröjande dit in, det var 
som att komma in i en kyrka. De stodo mitt på gården, men sågo varken 
soptunnan eller de svarta fönstren, de voro inne i sig själva tillsammans 
med varandra och sågo härlighetens syner:
-A så tog ja dej me mej. Å du ville inte, men ja tog dej me mej.

-Vart då nånstans, hörru?

-Alla möjlia stanser. Långt borta.

-Jaså. Långt bort?

-Jaarå. Tusen miljoner miljoner mil.

-Å sen då?

-Sen va vi trötta för att vi hade gått så långt. Å du va elak, du gjorde 
någe fult.

-Va då, hörru? Säj? Va gjorde ja då, hörru?

-Du klädde av dej. Alldeles naken.

-De va lögn!

-Gjorde'ru inte? Va fan säjer du?

Ja - så vaknar man alltid!

Just vid den här tiden hände något, som Frasse aldrig skulle glömma sedan. 
Han måtte ha varit ute på tiggeri den dagen, för han minns, att han kom 
hem med tiggarekorgen på armen. Där stodo två stora, grova karlar och 
väntade på honom. Han måste följa med dem. Ute på gatan skreko pojkarna, 
att bylingen tagit Frasse Hjelm - då först begrep han, att det var två 
poliser, som förde honom bort. Och genast började han stortjuta, han 
visste inte varför.

De togo ner honom till fyran Myntgatan, där läto de honom sitta en 
förfärligt lång stund. Poliser och andra människor gingo fram och 
tillbaka, grinade åt honom och blängde illa. Han var så rädd att han 
skakade. Slutligen kommo två deckare och ledde honom in i ett litet bas 
för att förhöra honom. Så fort de stängt dörren efter sig, fick Frasse en 
örfil så att det sjöng i hela hans huvud, han tumlade över ända, slog 
huvudet i väggen, gjorde illa sig i pannan så att det började blöda och 
satte i med ett galltjut.

-Håll käften, de va ju inte så illa ment, förstås, men passa dej så 
att du inte får en till i alla fall, här ä vi inte så noga me en smocka!

Nu fick han veta, att några gamla mattor blivit stulna i huset där han 
bodde. Det hjälpte inte att grina och tjuta längre, fram med sanningen nu, 
din lilla tjyvpojke, annars ska vi nog ta den ur dej i alla fall! Det är 
du och din äldre bror, som har knyckt mattorna, tala om bara hur ni bar er 
åt och var ni har gjort av dem och försök inte svänga dej!

Där stod Frasse och gapade. Han hade händelsevis ingen aning om de här 
mattorna. Men han fick se, att det stod mat på bordet - stekt kött och 
potatis och bröd. Han stirrade på maten och tillbaka på poliserna. En av 
dem tog fram en liten gummibatong, tjock och grå och otrevlig.

-Nå, hur går det! Vill du ha stryk? Den här duger, va? Eller vill du tala 
om sanningen? Så får du äta där så mycket du orkar!

Då böjde Frasse sig ner mot golvet och funderade. Han begrep, att här 
gällde det att välja förståndigt på egen hand, utan hjälp av andra. Och 
därmed började han riva i med en riktigt bra historia. Han visste ju på 
ett ungefär hur sådana där affärer gå till, så att det var inte precis 
någon svårighet för honom att göra det sannolikt, mattorna hade han och en 
annan pojke tagit och

-Nå? Var har ni gjort av dem?

Ja, det kunde Frasse verkligen inte med bästa vilja i världen tala om! Men 
sånt klarar sig - mattorna, jo, vi kasta bort dom!

Enkelt och flärdfritt! Och den ännu enklare rättvisan var tillfredsställd 
för momangen. Frasse åt för första gången i sitt liv så mycket han ville, 
den glädjen hade han åtminstone av sitt äventyr.

Sedan fick han sitta där, tills morsan kom. Men då - det var en 
grovlemmad lejoninnas raseri därinne, det var en ursinnig bruksmäckas alla 
ärliga förbannelser, som regnade ner över poliserna, å djävlar i min själ 
skulle man inte slå in tänderna på varenda byling man ser!

Ty det bar sig inte bättre till, än att i samma veva hade det blivit klart 
vem som verkligen stulit mattorna! Det var två andra pojkar, som nu hade 
blivit fast. Johanna fick igen sina ungar, Åsse, som redan var i 
plåtslagarelära, betydligt sönderslagen för att han hade trotsat och 
envist nekat, Frasse åtskilligt mer belåten, mätt och ganska mycket 
klokare på tingens besynnerliga gång här i världen.

Åskans rytande steg upp ur Johanna, när hon såg Åsses blod, hon gallskrek 
så att hon höll på att spränga sig. Hon stampade med trätofflorna, slog i 
bordet med sina jättenävar och lät ingenting vara osagt som kunde sägas. 
Polismännen hade ingenting annat att göra än att tiga, fanns ingen 
möjlighet för dem att få in ett aldrig så hårfint ord i hennes kompakta 
rytande, där de mest sällsamma svordomar kastades upp som stenblock ur en 
vulkan.

Men hon måste ju slutligen andas ett tag, och då blev hon allvarligen 
tillrådd att inte skicka barnen ut igen på tiggeri. Hon röck till sig 
korgen, som Frasse ännu bar på armen, slängde ut hela innehållet på bordet 
så att matbitar av alla slag yrde omkring polismännen:

-Ta för er bara, ta för er, förbannade svin, om ni missunnar oss di här 
skulerna!

Det var stora slutsmällen. I ett aldrig tystnande muller av hesare vrede 
gick hon bort med sina ungar.

Frasse glömde aldrig den färden. Den kom för honom som en ödeläggande 
explosion. Den fina, rena och ljusa vägen ut i livet var för alltid 
försvunnen som en barnslig dröm. I stället växte andra fantasier med 
rasande fart, nya, täta vildsnår i hans inre.

Nu syntes honom med ens de gamla rövaretågen så berättigade, han 
hade ju blivit kränkt då han händelsevis var oskyldig, därav följde genast 
att polisen ingalunda var vad han hade trott förut, en osviklig rättvisas 
tjänare. Nej, polisen var elakheten, orättvisan och grymheten 
förkroppsligad, Frasse hade kommit in i striden, nu skulle han fortsätta! 
Han blev beundrad bland grabbarna hemma, nu skulle han på allvar visa vad 
han dugde till!

Detta äventyr blev bestämmande för hans enkla syn på rätt och orätt. Fast 
det stryk han fått nog kunde anses ur en högre rättvisas synpunkt tämligen 
välförtjänt för andra rackartyg han gjort - om det nu nödvändigt ska vara 
stryk för sådant!

Nu var också en alldeles avgjord gräns dragen mellan Frasse och de andra 
barnen i fröken Bredelius' klass. Utkantens barn isolerades redan på 
skolbänken från de relativt bättre, de som kommo från mera bärgade hem 
bland arbetare, hantverkare, småhandlare och annat småborgerligt folk. Och 
de avsöndrade svarade med ett fränt förakt och med ilskna knytnävar så 
fort tillfälle gavs.

En särskilt försvårande omständighet för Frasse var, att han hade en sån 
deki farsa. Över huvud taget gällde inte militärer vidare högt, och en 
karl som bara var fördetta korpral och inte ett djäkla dugg annat så lång 
dagen var kunde omöjligen inge någon respekt. Vilket utan omsvep 
ådagalades för Frasse, som fick försöka efter bästa förmåga tillvinna sig 
respekt på egen hand.

Bland Frasses mer erfarna kamrater avgjordes saken så, att herr Hjelm i 
likhet med alla militärer var en så kallad självbesmittare - något 
hemlighetsfullt, som betraktades med lika mycket intresse som förakt, 
eller snarare som något i och för sig mycket begripligt men löjligt, 
ungefär som fyllgubbarna i trakten betraktades, alltför ivriga vid 
utövandet av en annars mycket begriplig vana. Denna förklaring gav dock 
sin alldeles säregna gloria åt herr Hjelm i hela kvarterets ögon, han blev 
också i viss mån en avsöndrad människa, hans 
last var inte tillräckligt allmängiltig för att kunna komma i åtnjutande 
av det sympatiska förstående som ägnades drinkaren.

Han hade därtill en annan egenskap, som i synnerhet intresserade Frasse, 
han fantiserade ständigt om förbrytare. Alla tidningens rättegångsnotiser 
slukade han var dag och diskuterade dem i hemlighetsfull ton, som om han 
visste mer om förbrytarelivet än han ville säga ut. Han hade aldrig varit 
straffad, var alldeles för lat och loj att kunna begå någon så pass 
kvalificerad handling, men på regementet hade han proppat skallen full med 
alla böcker och visor om sådant han kunnat komma över, det var 
huvudsakligen Lasse-Maja, Hjert och Tektor som på det viset gingo igen, men 
även Rinaldo Rinaldini och andra romantiska rövare, varvid han ingalunda 
drog upp någon småaktig gräns mellan romantiken och verkligheten, men 
betraktade den ädlaste bov som någonsin spökat i en romanförfattares 
hjärna såsom precis lika verklig som om han varit du och bror med honom.

De vilostunder, då något så när gott humör rådde i Johannas hem, kunde han 
hålla hela familjen i spänning genom att noga och utförligt berätta om 
brott och brottslingar, visserligen lät han alltid rättvisan segra och 
brottslingen bestraffades, men det gjordes mera pliktskyldigt. Med hemlig 
sympati och med oändligt större intresse talade han om förbrytarna och 
deras invecklade knep, han försummade intet tillfälle att betona deras 
ädla karaktär, deras mod, styrka, skarpa tankekraft och sinnesnärvaro, det 
var en svag återklang av all militärisk lära om kriget som goda dygders 
skola. Så gestaltade sig brottet för honom, och han lät alltid en 
sentimental suck följa de straffade förbrytarnas minne, de blevo därmed på 
ett eller annat sätt till höga, stora hjältegestalter, som offrats på 
samhällets och de falska maktägarnas altaren.

Även Johanna kunde då bli så intresserad, att hon drog fram sina egna 
minnen av den riksberyktade Vargen i Hobo, vilddjuret i människogestalt, 
som han blivit kallad i tidningarna.
Han blev dömd till halshuggning, men benådades av kungen och lever 
ännu i fängelset.

Hon höll sig mest till vad som sagts om honom i hembygden, det stämde inte 
alls med herr Hjelms fantastiska historier, som blevo alltmer fantastiska 
för var gång han berättade dem, men alltid bestyrktes med hänvisningar 
till de tidningar, som tryckte av rättegångsförhandlingarna, och 
slutsatsen var orubblig: kungen hade inte vågat döda Vargen, han var en 
alltför stor och berömd förbrytare.

I en sådan dispyt med mannen en gång rörande Vargens utseende, gick 
Johanna i sin iver att hävda verkligheten så långt, att hon lät Frasse 
gälla för att ha mycken likhet i ansikte och sätt med den store mördaren. 
Och Frasse blev stående som träffad av en blixt, vad han kände i detta 
stora ögonblick kunde inte kallas för annat än stolthet.

Förgäves sökte Johanna genast att ta ur honom det förflugna ordet, men det 
satt fast för alltid. Hon hade hunnit säga för mycket innan hon såg 
pojkens brinnande ögon, hon hade hunnit framhålla hårets blacka färg, 
uttrycket i ögonen, fräknarna, sättet att le med särdragna läppar och en 
väsning, stamningen när han blev upprörd - allt stämde så förunderligt väl 
in, att hon själv plötsligt blev hjärtängslig - i Jesu namn - det måtte 
väl inte finnas något arv? Men då skulle det ju vara sant, att Vargen 
varit hennes mors bror, oäkta visserligen, dock född av samma far!

Hon öppnade aldrig mer sin mun om den saken, men det behövdes inte, Frasse 
var redan i djupet av sin själ övertygad att det fanns ett hemlighetsfullt 
samband mellan honom och den store mördaren. Det hjälpte heller inte att 
fadern förnekade likheten, han gjorde det i en gäckande ton, som innebar 
ett underkännande av Frasses förmåga och en uppenbart hög uppskattning av 
värdet att vara lik Vargen. Men sådana betänkligheter kände sig Frasse 
gott i stånd att häva!

Värre var, att fadern tog sig till att ge Frasse smeknamnet 
Straffarbetsfången. Namnet hade oftast en smeksam klang, och det var 
farligt nog för pojkens öra. Men det blev värst, när han begagnade det som 
skällsord, då skulle det plötsligt anses ge uttryck åt fadershjärtats 
sedliga indignation över barnets förseelse, men så uppfattades det inte 
alls. Det fick en alldeles avgjord klang av bittert hån mot pojken, som 
kunde gå där och ha sådana storhetsvansinniga drömmar - straffarbetsfånge, 
jo jag tackar jag! Du som bär dig åt så där dumt!

Ibland kunde även Asse och Knutte få dela samma faderliga välsignelse, men 
oftast drabbade den Frasse, som fått för sig att han liknade Vargen i 
Hobo. Fadern uppmanade aldrig barnen att begå brott, snarare trodde han 
nog själv, att han framhöll förbrytarna såsom varnande exempel för de 
sina. Men han var alltför djupt intresserad av allt kriminellt för att 
inte i varje ögonblick förråda sina hemliga sympatier. Och det är ju inte 
var och en givet att vara den gode uppfostrare man tror sig vara.

Under sommaren som kom tog Frasse ut nästa steg på vägen till mandom.

Bortom skogsdungen vid utkanten låg en liten sjö, den var knappt mer än en 
pöl. Dit brukade pojkarna gå för att bada. Frasse följde med. Där blev han 
invigd i den karlaktigaste av alla laster, i självbefläckelsens 
hemligheter, den hade många namn, som rafflade i strupen när man i andanom 
smekte köttet genom att tala om sådana fröjder. Pojkarna kände varandra 
alltför väl för att inbördes blygas. Redan förut hade de inte mycket 
livsduglighet, nu fingo viljorna en ny knäck. Skamkänslan försvann 
fullständigt, vad som hindrade dem att i verkligheten begå alla brott om 
vilka de fantiserade var nu endast en sista återstod av fruktan för 
straffet.

Frasse formligen föll ur sin egen kropp, det var gjort på några månader, 
sedan bara hängde han i kläderna, mer lik den sista gråglåmiga 
fläcken av en pojke än ett levande människobarn.

Utseendet var fördelaktigt i tiggeriet. Hans korg blev fortare fylld, han 
bar syn för sägen i sin ynklighet och fattigdom, svalt gjorde han för 
övrigt jämt, det behövde han inte ljuga. Han blev till och med så djärv, 
att han knackade på dörrar som buro Välgörenhetsföreningens hatade skylt 
och ofta nog med framgång även där. De snäsor, som bestodos på andra 
ställen, där samvetena bommat igen om sig, tog han med lugn.

Han kunde nu understundom med ärligt förvärvade pengar bestå sig ett 
kalas. På magasinen såldes den tiden svagdricka i muggar, för ett öre 
kunde han få en sådan skvätt dricka, för tre öre en kaka bröd och för den 
femte ettöringen en cigarrett av sämsta sort. Han avnjöt med lidelse 
sådana fester, alltid ensam.

Men en gång blev han berusad, och sedan var han skrämd för drickat.

Starka drycker fanns inte i det fattiga hemmet. Det var en av Johannas 
stolta principer, hon tålde inte att se det. Hon hade för mycket av den 
sorten inpå näsan vid byggena, förklarade hon. Den där gatunötaren hon 
hade till man behövde inte dra in'et i hemmet också. Herr Hjelm var inte 
heller särdeles begiven på sådant, underligt nog, han låg inte åt det 
hållet. Tog väl skadan igen på annat sätt. Den tokige har många roliga 
stunder, som den kloke inte förstår. De där godtemplareföreningarna tålde 
han i alla fall inte, han tog sig en sup ibland, men tyckte inte om'et. 
Därtill kom, att han var alldeles för lite sällskaplig av sig, höll sig 
mest ensam för sig själv, gjorde långa promenader, höll sig borta långa 
tider, men kom aldrig hem full.

En lång tid brukade han slinka in på en gård i hörnet av Rådmansgatan och 
Luntmakaregatan. Där fanns krogar runt omkring, men dit gick han inte. 
Mitt inne bland krogarna var ett bondkvarter, och där stod ibland ett 
konstigt fruntimmer och talade om Gud till det folk som samlades omkring 
henne på gården. Hon hette fröken Ouchterlony, sas det, och skulle 
vara lite konstig, hon ville sätta opp en hel arme av läsare, det skulle 
finnas en sådan i London, kallades Frälsningsarmen och började komma i 
ropet även i Sverige.

Herr Hjelm funderade någon gång på hur det skulle vara om även han ginge 
upp och vittnade om sina synder - det var vittnesmålet som kittlade hans 
fåfänga, frälsningen intresserade honom inte alls. Men han kunde aldrig 
hitta på något tillräckligt rafflande blodigt ur sitt eget liv att vittna 
om. Han kom underfund med att han aldrig syndat, och det kunde ligga en 
hel hop rättvisa i den domen. Han hade aldrig orkat så värst mycket. 
Därför återtog han snart sin gamla kärlek för polisdomstolen och 
rådhusrätten. Och ibland, när det var riktigt högtidligt, slog han sig ner 
vid ett skomakarebord han hade hemma i köket, då skulle han anses arbeta i 
sitt yrke, och viktig såg han ut som om han varit i färd med att bygga en 
domkyrka, fast det gav inte mat åt en katt en gång, det knåpgöra han 
pysslade med för ro skull.

Så att det blev ingen plats för brännvinsorgier hemma, vilket var Johannas 
lilla triumf gentemot många svåra käringar i kvarteret. Frasse var 
ovetande i den lasten.

Men en dag kom han till bygget för att hjälpa morsan bära hem ved. Medan 
han väntade fick han svagdricka ur en bleckflaska av några arbetare. Efter 
en stund var han sanslöst sjuk, låg och rullade på marken, karlarna hade 
hällt brännvin i drickat och hade oherrans roligt åt pojken. Men de fingo 
brått att komma undan när morsan nalkades. Hon satt bredvid pojken som ett 
tjutande djur, vild och rasande, och kämpade förtvivlat för att med de 
råaste ljud ge uttryck åt den moderskärlek, som värkte inom henne.

När Frasse äntligen vaknade, bar hon honom hela vägen hem. Och sen den 
dagen var han skygg för alla starka drycker.
I skolan slutade han att gå för käring, nu hade han gubbe, och det 
var i alla fall mycket stiligare, fast magister Edberg var sju resor 
djävligare än fröken Bredelius, han slogs. Därtill kom något annat, som 
var alldeles förbannat besvärligt, man skulle lära sig utantill mycket 
längre stycken nu i katekesen, det var bara små stycken med liten stil man 
fick hoppa över. Det var för Frasse en tröstlös öken av obegripliga ord 
att genomvandra, han fick stora skräcken för allt som hörde till religion 
och kristendom och fick långa katekesrysningar så fort han sedan hörde 
talas om sådant.

Allt detta gjorde, att han inte fick så mycken tid för sina kamrater i 
utkanten. De små tjuvligorna hade skingrats efter några polisrazzior, en 
del av pojkarna hade blivit stillade, som det hette på tjuvspråket, de 
hade blivit omhändertagna av polisen, de andra hade försvunnit åt andra 
håll. Happa Tja hade också försvunnit, men det fanns andra flickor i 
utkantsskogen, och Frasse höll sig hellre till dem än till pojkarna. Han 
och tösen som följde honom inåt skogen funno vad de lystet sökte hos 
varandra.

Han ligger vaken en natt. Han hör föräldrarna och syskonen andas tungt i 
sömnen, de snarka och stöna omkring honom, men det är inte det som håller 
honom vaken. Han vrider sig i sängen utan ro, överallt på sin kropp känner 
han hur det kryper och biter. Han sätter sig upp, river sig blodig var han 
kommer åt, i nästa ögonblick känner han åter hur det kryper och biter 
överallt. Han tycker han hör miljoner små djur kräla i sängkläderna, det 
knäpper, det pyr, det jäser av något oroligt levande i trasorna. Han vill 
gallskrika av raseri, när han hör det där ljudet och känner de stickande 
betten.

De andra sova, han måste tiga. Alldeles invid näsan känner han moderns 
styvnade kläder, hennes arbetsförklä, fullmakten kallad, eftersom den 
motsvarar tegelsnobbarnas fullmakt av läder, hänger ner över hans ansikte. 
Till slut härdar han inte längre ut i sängen, 
han går upp på golvet. Men det är kallt, han är alltför trött. På bordet 
kunde han kanske få sova i fred en stund? Han plockar bort några tallrikar 
med matrester och klänger upp på bordet, lägger sig där, huttrande av 
köld. I nästa ögonblick känner han hur det kryper och biter på hela hans 
kropp. Han har dem med sig i skjortan. Men nu tror han, att de förfölja 
honom, han ryser till av fasa- han ser för sina ögon en syn: hela golvet 
är fullt av krälande små djur, nubb, spik, juver, alla slag, de söka 
honom, de ska döda honom med sina små stickande bett, ty de äro miljoner 
och åter miljoner, de ska kväva honom och krossa honom under sin pyrande 
svarta och gråa massa. Han isnar alltmer av fasa, han börjar bävande gråta 
så tyst, så tyst för att inte väcka någon, det vet han av gammalt är 
farligt.

Men gråten går snart över igen, den torkar in i sig själv, han är alltför 
trött. Sova kan han inte, han domnar bort i slöhet.

Han har just ingenting att tänka på, som kunde intressera honom. Sina egna 
fantasier om resor långt bort i främmande land har han för längesedan 
övergivit, de voro alltför overkliga. Nu har han bara vardagens enahanda, 
tröstlösa fattigdom att minnas. Ett skyltfönster han sett med mat dyker 
upp för hans inre syn i förklarad härlighet - inte tung mat, inte kött, 
skinka och korv, det är inte framför sådant de fattiga barnen stanna, nej, 
det är all världens läckerheter de drömma om, sådant som de aldrig smakat, 
bara anat och sett och känt doften av - gräddbakelser, sylttårtor, 
konfekt, vindruvor och andra glänsande frukter.

Men genast glida hans tankar bort på de vanliga tiggarevägarna. Till de 
stora, fina husen går han inte mer. Han har lärt sig yrket knacka dörr och 
övervunnit sin första barnsliga nyfikenhet, som drog honom till prakten i 
den förnäma delen av grå staden. Nu vet han bättre, han kan människorna.

Det är i de vidsträckta arbetarekvarteren en mangargroda får något i 
korgen. Där öppnas många dörrar, inga underliga, fina dofter strömma 
ut, inga eleganta människor skymta fram, inga nosgranna pigor, inga snäsor 
alls av otåliga högheter. Där komma barska röster: kom in, grabb - se här, 
snorhyvel - käka en bit här, stackars djävel - ta hem de här te morsan, gå 
inte å ät opp'et på vägen, satbyting!

Och får han klem, som han inte tycker duger att äta, så lägger han det i 
farstun och kilar vidare.

Han kan det där, det förvånar honom inte längre, det måste självklart vara 
så. Har man en gång lärt sig det, förspiller man ingen onödig tid med att 
springa hos de rika. Åtminstone inte i lovliga ärenden. I många fattiga 
arbetarehus satt Frasse på trappan och slukade kall strömming eller en bit 
pannkaka han fått.

Det finns ljuspunkter även på dessa vägar. Han går gärna utanför stan, 
bortåt Sundbyberg - där får han varje gång en hel färsk limpa av en bagare 
- bortåt Ulvsunda, där får han alltid ett riktigt mål lagad mat i ett 
missionshus - och så har han i stan en skolkamrat, som har en pappa som är 
snickare och en bussi morsa, det stället upptäckte han alldeles 
tillfälligtvis. Han knackade på, en fru kom och öppnade och han gnällde 
sin vanliga ramsa - i samma ögonblick upptäckte han skolkamraten bakom 
frun; det var en bussi grabb, Frasse måste komma in och sitta i köket och 
äta ärter och fläsk, han fick ett par tallrikar. Och i skolan låtsades den 
andra grabben aldrig om'et!

Men det finns en annan grabb i klassen - Frasse vaknar upp ett tag ur sin 
dvala, så arg blir han - en grabb, som brukade kalla Frasse fattiglappen 
och röhåret och tiggarungen. Det blev smockan, förstås, den andra grabben 
fick en dagsedel och sprang till magistern. Gubben Edberg skulle skipa 
rättvisa med rottingen över Frasses syndiga bak, men Frasse skubbade hem 
Nu ger han fan i skolan, de må komma och snoka efter honom aldrig så 
mycket.

En söndag hade han gatt fram till ett par tanter på gatan och sagt en 
jämmerlig tiggarebön. De stannade och pratade med honom. De trodde 
honom inte, de visste att det fanns så många såna där ungar, som bara 
sprungo omkring med lögn. Frasse blev arg över så mycket prat för några 
öre. Följ me hem far ni velan se! sa han buttert.

Damerna togo honom på orden! Det ska vi sannerligen se, kom nu - och alla 
tre tågade hem till Frasse. Ja, där befanns det vara tämligen riktigt 
alldeles som Frasse sagt, han hade inte hunnit prata så mycket bredvid mun 
innan damerna retat honom med sitt pladder. Det som inte stämde var i alla 
fall så smått och obetydligt gentemot den verklighet som damerna sågo nu, 
tydligen för första gången. Det blev en hel hop pengar till morsan, och 
Frasse skulle gå hem till dem sedan och hämta mat.

Men så lätt släppte han dem inte, han skulle ha upprättelse också!

-Nå, ljög ja kanse? frågade han triumferande.

Nej, det kunde man inte komma sig för med att säga.

-Å vill ni se hur vi ligger om nätterna? Kika här -!

Därmed rev han upp klädtrasorna och stack fram för damerna hela gråa 
klungor av löss, som gömt sig i veck och skrynklor.

Det blev för mycket, tanterna maste gå, de hade inte anat att det fanns så 
mycket ohyra i världen.

Frasse måste ha somnat i alla fall på bordet där han låg. Ty när han 
vaknade om morgonen, hade morsan flyttat ner honom i sängen igen. Hon hade 
gått, tallrikar och matrester stodo åter på sin plats. Fadern sov, Åsse 
hade gatt till sin verkstad, och lilla Knutte svor när Frasse väckte 
honom, han skulle gå till skolan, han gick ännu för käring ihop med 
jäntor.

Själv låg Frasse och drog sig tills tiden var inne att ta korgen på armen 
och ge sig ut att knacka dörr.
Det började komma alltfler små händelser in i hans liv.

En dag sträckte han ut sin hand och tiggde av en främmande herre, som 
stannade och låtsades ta fram en slant. Just som Frasse fått av sig mössan 
och skulle börja tacka, fick han i stället en rungande örfil, varefter 
herrn lugnt promenerade vidare.

Efter en stund hörde han en vänlig gubbröst:

-Gråt inte, min gosse lilla! Här får du av mej i stället!

En blank tjugufemöring låg i Frasses hand, han stirrade häpet, det var 
bara en gubbe, som redan hade gått förbi honom, klädd i 
försörjningsinrättningens fattigkläder. Frasse sprang efter honom, tog 
honom i rocken och sade: tack, snälla farbror!

Gubben stannade och började språka. Pojken hette alltså Frans Hjelm - 
Hjelm? - och hans pappa hade varit korpral jaså, då var det den Hjelm, som 
gubben kände från regementet, han hade också tjänat vid gardet. De följdes 
åt hem för att hälsa på farsan.

De sutto och språkade ännu när Johanna kom hem, det blev kaffe och smörgås 
över lag den kvällen. Gubben hade många intressanta saker att berätta, 
tänk, han hade suttit i fängelse i arton år! Det föll ingen in att fråga 
vad han hade gjort, att han hade rakat i olycka helt enkelt var utan 
vidare en given sak. Men det var något stort och underbart spännande med 
en olycka, som kostat så många års fängelse! Och ändå hade den här gubben 
när han var liten pojke bara gått med tiggarekorgen, alldeles som Frasse!

Här var nu alltsa livslevande en av de hjältar, som uppfyllde Frasses 
fantasi, han stod för första gången inför en stor man, för en pojke det 
mest vördnadsvärda som finns. I Frasses föreställningsvärld fanns nu 
knappast någon annan sorts storhet än denna.

Han ägnade också gubben en dyrkan över alla gränser. Han smög sig intill 
honom, kysste den gamle förbrytarens kinder och kände en högtidligt 
allvarlig glädje bara han fick hålla honom i handen.

Varje söndagsafton en tid framåt kom denne farbror och hälsade på och hade 
alltid nya, spännande historier att berätta. Inte heller hos honom fanns 
en tanke på att uppmuntra barnet till brottsliga handlingar, men hans av 
åldern fatalistiskt bestämda livsfilosofi rörde sig nästan uteslutande 
kring sådana ting, varvid brottet höjdes såsom det oundvikliga över alla 
begrepp om gott och ont eller rätt och orätt och betraktades uteslutande 
som en olycklig hemsökelse av ödet - men man skulle hävda sig själv också 
under detta öde och visa vilken obeskrivligt skicklig karl man var! Där 
insmög sig en storhet, grundad på självbeundran för egen list, egen 
oförvägenhet, eget lidande, martyrens sentimentala upphöjelse efter alla 
vidriga öden som han manligen bestått.

Den uppfattningen var ingalunda mer hälsosam för en pojke än faderns 
hemliga hjältedyrkan. Den suddade ut alla gränser, tog bort varje eggelse 
till eget liv i ärlig verksamhet och gav med sin slappa resignation ett 
slags berättigande, ja en gloria av helgd åt svagheten inför varje 
mänsklig frestelse.

En söndag väntade Frasse förgäves att gubben skulle komma. Han hade varit 
skrabbig och sjuk, det visste man, uppskrämd sprang pojken slutligen till 
försörjningsinrättningen, kallad Suckarnas hov.

Gubben låg till sängs och var mer än sanslös, döden satt vid hans sida.

Han delade rum med en annan gammal man, kallad Jacken, som hade en 
konstgjord hand av järn. Även Jacken låg sjuk i sin säng. En ung kvinna i 
Frälsningsarmens uniform satt mellan sängarna och läste med halvhög 
sjungande röst ur nya testamentet. Det var bara Jacken som hörde något, 
och han lyssnade utan spår av intresse.

Frasse satte sig på sängkanten hos sin farbror, efter en stund började 
gubben andas så hårt och flämtande, Frasse tog hans hand, men måste bita 
ihop tänderna för att inte skrika av fasa inför det nya skådespelet- 
döden. Frälsningssoldaten lade boken ifrån sig och började stilla bedja 
till Gud med enkla konstlösa ord efter sitt eget förstånd. Det började isa 
i gubbens händer, han låg alldeles orörlig med gapande mun. Det är slut, 
sade frälsningsflickan till Frasse. Gossen böjde sig gråtande fram, kysste 
och smekte den gamles händer.

Jacken låg tyst i sin säng. Slutligen vände han sitt skäggstubbsgrinande 
ansikte mot frälsningsflickan och mullrade hest:

-Ajöss med den!

Gäspade väldeligen och teg.

Ett annat litet minne, meningslöst och utan sammanhang med något som helst 
av betydelse skulle envist följa Frasse genom livet. En dag kom en ny 
brevbärare och gick förbi huset där Frasse bodde. Finns de inge brev till 
mej? ropade pojken, det var ett vanligt skämt med den gamle hygglige 
karlen, som gatt förut här i trakten.

-Brev till dej? Joo då, de har ja visst de! svarade den nye brevbäraren, 
kom hit ska du få't me desamma!

Och när Frasse omisstänksamt kom fram, fick han en örfil så att han 
drumlade i väggen. Brevbäraren gick vidare, många gånger vände han sig om 
och gapskrattade åt pojken.

Den mest kände poliskonstapeln i trakten kallades Korsnäbben och var 
onekligen en ful figur att se på. Han kom släpande en dag med en karl, 
som bodde i samma hus som Frasse, karlen var redlöst berusad. Det var 
ingenting ovanligt, men det klimpade sig den här gången och blev 
besvärligt.
Den berusade karlen gjorde några alltför svåra 
danssteg, krängde över och slog i gatan, skrapade sig i ansiktet och blev 
en smula blodig under näsan. Frasse kunde inte se annat än att 
poliskonstapeln hade givit karlen en förfärlig spark i huvudet. Hans 
rättskänsla stod alltid på lur för att upptäcka något fel hos polisen, nu 
var det färdigt igen! Men han behövde inte ingripa, en äldre pojke, 
Spritan var namnet, som under de små rövareligornas tid hade blivit vad 
man kallade grundprynschad, illa känd hos polisen, stod i närheten och 
hängde i en port, han ingrep genast för att skipa rättvisa:

-Skaru spöa gubben, djävla gris? Va har han gjort, va?

Korsnäbben fick kvickt upp visselpipan och skar i med en gäll drill. En 
annan polis kom springande och övertog den druckne, som låg på gatan. 
Korsnäbben var redan i full batalj med Spritan: Jaså - du ä fri nu igen - 
de ä bäst du följer me nu!

Karlar, kvinnor och barnungar samlades från alla hall, men rättvisan 
segrade, Spritan föll i gatan under ett våldsamt tjut och skrän från 
åskådarna.

Korsnäbben klev upp och ställde sig på sin slagne fiende och blåste 
oavbrutet i sin pipa. Det dröjde länge innan hjälp kom, åskådarna blevo 
allt fler och allt mer påträngande. Spritan tog nya tag - men då kom en 
konstapel springande. En bryggare, som händelsevis körde förbi, fick order 
att stanna, Spritan lyftes upp, nästan naken efter striden, konstaplarna 
kastade sig ovanpå syndaren, och hela ekipaget satte i väg med våldsam 
fart under ett regn av stenar och skällsord, hurrarop, visslingar och 
tjut.

Utanför polisstationen klungade åskådarna ihop sig, understundom gjorde 
någon poliskonstapel ett utfall och släpade med sig in någon åskådare, 
vanliga nyfikna eller deltagare i bråket, det var inte så förbaskat 
kinkigt. Så småningom blev det roliga slut och var och en gick hem.
Ett par dagar senare stod att läsa i tidningen: hängande död i 
cellen.

Det var samma redlöst berusade karl, som Korsnäbben kommit släpande på. 
Han hade hängt sig i cellen, fick man veta. Det trodde ingen! Han hade 
blivit mördad av polisen och sedan upphängd i ett snöre. Ankan berättade, 
att liket haft stora märken vid tinningarna. Saken var klar.

Med en outsäglig bitterhet märkte Frasse, att allting åter blev tyst och 
lugnt, sedan man en tid frossat av hemska ord mot polisen. I grunden var 
det bara en vanlig självklart naturlig sak som förevarit. Skulle man 
aldrig få någon hämnd på rättvisans falska tjänare?

Det fanns ingen annan råd, Frasse måste ut i världen på allvar, tretton år 
gammal. Johanna såg ingen möjlighet att få honom fram för prästen, inte 
duger det att komma till Gud och vara både trasig och snorig, pojken måste 
börja arbeta utan den dyra välsignelsen.

Först fick han börja springa ärenden åt en trädgardsmästare vid Karlberg, 
sen gick han en tid på en skofabrik och försökte därefter hur det kändes 
att jobba på en lampfabrik. Han var inte riktigt livad för någondera 
delen.

Då lade Johanna sin hårda näve på pojkens axel och förde honom till en 
målaremästare. Gumman svor och trätofflorna smällde, grabben måste väl i 
jesse nam lära sej nånting ordentligt.

Det blev ingenting annat än att dra kärran och flytta ställningsplankor. 
Knappt det enklaste i yrket förmådde han lära sig: skulle han grunda 
fönsterbågar, smorde han på färgen för tjock och begrep inte ens vad det 
ville säga att färgen var för tjock. Skulle han smälta lim, så blev det 
både kokt och vidbränt. Att såptvätta ett tak var för honom en omöjlighet, 
ryggen värkte och armen darrade efter ett par tag med borsten.
Tapeterna, som han skulle klistra, smorde han ner så illa, att 
rullarna förstördes som lågo färdigrivna på skivan. Slipstrykningen gick 
lika illa, han rev sönder både fingrarna och träet med pimpstenen och 
slutade i en enda röra av grumsig färgsmet, skällning, smockor, gråt och 
jämmer.

Ingen tanke då på yrkets verkliga finesser. Spacklingen blev en hopplös 
gåta för honom, hur han än bar sig åt med spackelspaden och färgen, så 
skrattade de skickligare kamraterna och skrapade bort alltsammans igen. 
Färdigstrykningen gav inga andra resultat än skrynkliga färgskinn och 
fransar på väggen. Han var alltför slö och ointresserad att kunna lära sig 
någonting, som fordrade ringaste omtanke eller handens precision och ännu 
alltför klen att kunna stå ut med sådant arbete som fordrade endast 
kroppskrafter. Men arbeta måste han, fattigdomen var alltför skriande 
hemma.

Nu var det emellertid lyckligtvis på det viset, att hantverken vid denna 
tid hade sjunkit så djupt i förfall, att till och med det odugliga som 
Frasse kunde åstadkomma blev dugligt på en hel del ställen, där det för 
mästaren bara gällde att utan vidare konster spruta upp lite färg. 
Dessutom fanns ju inom yrket tillräckligt att göra för en springpojke, 
stort mer än sådant jobb fick ingen lärling hålla på med under åratal, man 
måste formligen stjäla sig till en smula yrkeskunskap på lediga stunder 
mellan de ärenden man sprang. Kapitalismen hade hunnit sätta sin prägel på 
hantverket, och om mästaren själv kunde sitt yrke och inte var bara en 
vanlig dräng som haft tur med lite pengar, så hade han inte ringaste 
ekonomiska intresse av att lära upp nya yrkesmän, hans enda intresse var 
att få arbetet billigt gjort, med eller utan fusk, men först och främst 
billigt.

Under sådana förhållanden fordrades det energi och vilja hos pojkarna, om 
de skulle kunna lära sig någonting, och det var många gånger till och med 
obekvämt för mästaren, så att det måste ske trots honom och inte med hans 
hjälp eller goda minne. Därför var Frasse, den viljelöse oduglingen, 
tillräckligt användbar och framför allt billig att få stanna kvar på 
platsen.

På det hela taget roade honom också detta yrke mer än de andra han 
försökt. Det var ett rörligt och omväxlande liv, än på verkstan, än på 
stans gator med kärran och andra pojkar, än på byggen bland alla sorters 
arbetare - i synnerhet bland de olika yrkenas hantlangare funnos 
åtskilliga som voro grundkanslade hos polisen och hade många roligheter 
att berätta än i privata hem, där reparationer skulle göras och pigorna 
skulle förmås att bjuda på kaffe och annat.

Han lyckades aldrig lära sig ordentligt några andra yrkesgrepp än att röra 
upp krita i en pyts vatten eller zinkvitt i en pyts olja, men det fanns 
mycket annat att se och studera, och det gavs en mängd fria tillfällen att 
försjunka i egna fantasier.

Det kunde inte bli tal om närmare umgänge med äldre, mer stadgade 
arbetare. Frasse och hans jämnåriga på verkstan voro bara pojkarna, mellan 
dem och de utlärda gick en gräns lika skarp som någon klasskillnad. 
Pojkarna voro hänvisade till sig själva.

Man arbetade hela veckan så att kropparna värkte och musklerna knötos 
hårda, nävarna blevo stora, svullna och spruckna, de nersmorda 
arbetskläderna medförde överallt, var man gick och stod, den förvirrande, 
hetsande påminnelsen om arbetet. Kroppen och dess funktioner tog hela 
uppmärksamheten i anspråk. Det var fråga om styrka, uthållighet, 
arbetskraft - ty det kunde ge några öres förhöjning i timlönen, om man en 
skymmande sensommarkväll tog mod till sig inne hos mästaren på den mörka 
verkstan och med rösten så grötmyndigt manlig som möjligt fäste hans 
uppmärksamhet på, att man nog kunde göra skäl för mera nu än de örena man 
hade i lön.

Det var ständigt fråga om kroppens funktioner. Man slogs inbördes - med 
eller utan allvar - för att visa sin styrka. Man gjorde pantersprång på 
ställningarna för att visa sin vighet.
Under matrasterna i arbetet kastade man i sig smörgåsen och ölet 
under de mustigaste utgjutelser om kroppens mera förhemligade funktioner. 
Under Frasses hela lärotid fanns det knappt en enda aldrig så kort 
fristund, som inte upptogs av dylika samtal, i vilka alla deltogo, 
uppfyllda av den mest primitiva råhet. Vad han ännu inte vetat om kroppens 
sexualoch exkrementalförhållanden, det lärde han sig ända till den 
vanvettigaste fulländning under dessa år. Över erfarenhetens fakta byggdes 
ett valv av mörkaste, orimligaste spekulation.

Veckan var slut. Man hade stått en stund tillsammans med kamraterna 
utanför verkstan under de vanliga samtalen. Äntligen fick man komma in 
till mästaren, som räknade upp löningen på en tom, uppochnerpåvänd 
krittunna.

Man kom ut ur veckans släp och stank. Lukten satt ännu kvar i kläderna 
likt ett minne av bitter olja, surnat klister och vidbränt lim, kroppen 
surrade av trötthet, händerna värkte av arbete, och hjärnan var tom - nej, 
inte precis tom, men fylld av bara ord om kroppens hemliga funktioner.

Det är lördagskväll, och den kvällen glömmer man aldrig. Den har en ljuv 
och skärande poesi, en bitter bismak i vilans sötma - rosiga kvällsskyar, 
sval luft och ändå varm ännu av dagens sol, tungt glada, allvarligt 
upprymda samtal i varje dunkel portgång, medan skymningen faller över 
gatorna.

I närheten av varje verkstad ligger åtminstone ett ölkafé. Man stannar 
därutanför. Bara för syns skull en stund - eller för att reda ut den 
kvistiga frågan vem som bjöd sist och vem som ska bjuda nu. Eller också 
går man med pojkarna direkt dit, utan ett ord, som om saken vore höjd över 
all diskussion.

Och Gud i himlen vad den pilsnern är god! Det hjälps inte, det måste 
erkännas!

De vanliga samtalen fortsätta. Och man är en sjujäkla karl -ty det är 
lördagskväll och man dricker pilsner, som man fjorton år gammal har 
förtjänat själv med sina egna händer. Och man är väl inte alldeles bakom 
planket heller, man känner väl jänter!
Frasse går inte hem sådana kvällar. Vad skulle han hemma att göra? 
När det finns så mycket nytt och intressant att se på alla gator och inne 
på kaféerna - där dock pilsnern smakar beskt efter den första flaskan, så 
att han hellre övergår till det varma, söta kaffet!

Han blir ett år äldre. Han har lärt sig kaféet. Lördagskvällarna 
tillbringas i Haga eller någon annan park - men där är tråkigt. Slutligen 
uppnår han Djurgården. Sitter på krogen vid Allmänna gränd en stund - 
resten av kvällen finns han i den hjälpsamt mörka skogen.

Han har fått lära sig, att tiodubbelt renat brännvin kan vara rasande, 
oemotståndligt gott, när man har en veckas hart arbete bakom sig och en ny 
vecka framför sig och däremellan endast några ilande timmar, då man med 
brinnande pulsar söker att sluka livet - ty man är femton år! Och har en 
kropp, som redan börjar få muskler!

Men det går Frasse likadant nu - det första glaset smakar gott, det andra 
smakar illa och blir en besvikelse. Han måste ha något annat, något 
levande, som kan kännas med ljuvlighet ända ner i hjärteroten. Ty där 
sitter livshungern.

Han möter någon tös bland bergknallarna i skogsdunklet de möta varandra i 
samma hunger.

Han började i alla fall växa till sig i kroppen. Lang och smal och gänglig 
var han förstås, med alltför stora händer och fötter som en valp, sömnig 
och glåmig i ansiktet, drumlig i alla sina rörelser och målbrottshes i 
rösten. Men när en släpper ut suggan på gärde om våren å hon orkar stå för 
kråkan, så ä de inte illa vinterfodrat! brukade Johanna säga för att 
trösta sig, när hon såg pojken färdig att falla omkull av slöhet och 
trötthet i sin undernärda kropp. Den tog upp sig ändå, arbetet ute och 
inne var hälsosamt, målarnas gamla spöke blyvittsförgiftningen fördrevs av 
de renare färgstoffer, som kommit i marknaden. Några slantar av sin lön 
gömde Frasse undan till mat och mellanmål och 
slukade glupskt på stående fot allt vad han kom i tillfälle att köpa.

Värre var det med själen, om man nu ska tala om sådant. Kunskaper saknade 
han nära nog fullständigt, det enda han mindes från skolan var några 
skiftande föreställningar om främmande länder, vilket snarast gestaltade 
sig så, att han fått sina egna fantasier konstaterade så till vida att det 
verkligen fanns främmande länder med bestämda namn. Han kunde något så när 
skriva bokstäverna men hade ingen aning om stavning. Han kunde läsa så 
pass, att han förmådde klara rättegångsnotiserna i en tidning, mer läste 
han aldrig. Och han hade lärt sig räkna så mycket som fordrades för att 
hjälpligt reda sig med de små penningsummor han hade att röra sig med.

Han var av födelsen ingen idiot, snarare skulle väl hans förstånd ha 
kunnat nå upp till vad som anses normalt bland mesta folket. Han nådde 
aldrig så långt, men det var en sak för sig. Det fordras andliga krafter 
av helt andra mått för att kunna i en och samma ande förena utkantens 
föreställningsvärld och en värld av något högre förnuft. Frasse satt 
alltför hårt fast i utkantens liv, han rådde inte lyfta sig upp till 
fastare mark. Så sjönk han andligen tillbaka inom sig själv, där fanns 
ingen näring till högre växt, han blev stående på barnets 
utvecklingsstadium, medan kroppen fortsatte att växa så gott den kunde på 
egen hand.

Hans känslor rörde sig uteslutande kring honom själv. Alla hans andliga 
krafter hade tagits så i anspråk för de egna behoven, att inga osjälviska 
känslor kunnat utveckla sig. Hat och bitterhet hade fått rik näring, i 
sådant hade han sin styrka, det fanns många som han tyckte sig ha skäl att 
hata. Men det fanns inte många, som velat honom väl och berett honom 
njutningar och nöjen, frånsett modern hade han ingen förnimmelse av någon 
enda sådan människa mer än den gamla grubbensgubben. Det föll honom inte 
in att ödsla vänliga känslor mot människor av vilka han tiggt, köpt eller 
tvingat sig till någon liten fördel. Så lågo alla sådana känslor 
inom honom livlöst stilla.

Av en människa, som uteslutande och allenast kan tänka och känna för sig 
själv, för sina egna behov och intressen, och som är oförmögen, inte bara 
att känna välvilja mot någon annan, men att över huvud taget anlägga några 
som helst allmänna synpunkter på tillvaron, av en sådan människa är inte 
mycket att vänta. Hon kan inte samla någon erfarenhet av något slag utöver 
det som rör hennes egna omedelbaraste och grövsta intressen; en allmän 
norm för vad som är gott och inte gott att göra på grund av gemensamma 
mänskliga intressen är för henne endast döda ord. Hon söker aldrig efter 
den sannolikaste orsaken till en viss verkan, stannar alltid vid det som 
ligger för henne själv närmast till hands. Får man stryk för ett dåligt 
arbete, så beror det inte på att arbetet varit dåligt, utan därpå att man 
inte kan få vara i fred för en djävlig mästare.

Därav följer också, att en sådan människa givetvis är oförmögen att skilja 
mellan något rätt och något orätt, sådant avgör hon uteslutande på grund 
av de faror för straff hon lärt sig känna igen. Kan hon undandra sig 
straffpåföljden, så begår hon vilka handlingar som helst utan att känna 
något inre motstånd. Ty det, som inom henne skulle resa motståndet, är 
dött. Muren mellan de onda önskningarna och den onda gärningen är så 
raserad, att endast den grövsta grunden finnes kvar: fruktan för straffet.

Då detta ingenting annat är, än en känsla av att vara svagare än den som 
tar sig för att straffa, riktas all strävan mot det målet att bli starkare 
eller slugare än den straffande. Har man bara tillräcklig makt, då kan man 
göra vad man vill.

Och denna vilja är ingenting annat än en känsla för egen lust och olust, 
en stegrad njutningslystnad. Hos Frasse kom därtill den svages fysiska 
feghet och fruktan för kroppslig smärta.

För en sådan människa blir allting superlativt, hon reagerar 
på det våldsammaste åt vilket håll som helst, 
sjunker strax därpå tillsammans igen i samma viljelösa slöhet. Av det som 
varit har hon intet klart minne, ingen förnuftig föreställning om vad som 
ska ske i morgon eller i en mer avlägsen framtid, nuet, ögonblicket, är 
det enda hon fattar. Så lever hon språngvis från det ena nuet till det 
andra, hennes ständiga begär att hävda sig själv som den starkaste och 
mäktigaste få inga andra uttryck i handling än att hon begagnar varje 
tillfälle som erbjuder sig att ostraffad tillgodose sig själv. Utan 
sammanhang inom sig själv och utan gemensamhet med andra uppgår hon helt i 
ögonblickets känslor och intressen.

Frasse fick vara med på ett extra fint arbete. I en aristokratiskt förnäm 
gammal våning skulle sängkammaren tapetseras om och målas upp.

Greven som bodde där var ungkarl och omätligt rik, folk hade mycket att 
tala om honom, han skulle inte vara naturligt skapt som andra, utan hade 
konstiga fasoner för sig med pojkar. Frasse fick höra vidunderliga 
historier av kamraterna, medan de arbetade där.

När de gamla tapeterna kommit ner, fick man klart för sig, att några 
minnesord borde skrivas på väggen innan de nya sattes upp. Och där smordes 
på med limfärg de vidunderligaste inskriptioner. Pojkarna frossade av 
oanständighet. Men även andra föreställningar fingo plats på detta 
dokument av tegel och murbruk och limfärg.

En gammal malare med glasögon, tovigt skägg och brännvinsfinnar i det 
glesa håret under tapetkasken skrev en jovialisk lyckönskan till greven:

-Sov som du börjat, gamla Svin!

Och en argsint jämnåring till Frasse slängde med jättestora bokstäver upp 
på väggen:
-Leve sosialismen !

Frasses bidrag blev knepigt nog:

-Ackta Dej för Lasse Maja!

Den gamle malaren stod en stund och tittade över sina glasögon på Frasses 
inskription. Så fick han mal i skägget:

-Äh - va fan - du ä väl ingen Lasse-Maja - fast du ser då ut som en 
tjyvstryker - ta bort de där igen, grabbar - de ser för djävlit dumt ut!

Det skrapades och tvättades, men alldeles borta var det ändå inte, när de 
nya, dyrbara tapeterna dolde suddet av Frasses pensel bland de övriga 
inskriptionerna.

Och arbetet fortsattes vid den gamle brännvinsbasens sentimentala 
målarevisa:

Hösten är kommen, hör stormarna gny, mästarn ger avsked, gesällerna fly. 
Penseln har bäddat i byttan sin grav, kopparna ställs uppå hyllan i rad

Han hade ännu yrkets gamla traditioner i kroppen, den gråskäggige gamle.

Annars brukade mästarna nu för tiden grina illa, när de hörde arbetarna 
sjunga. De ville inte ha några gaphalsar, det skulle arbetas och inte 
sjungas, mästarn hade inte råd att betala några sångövningar, lät det.

Man ska aldrig vara rådlös, sa käringen, torka bordet me katten- det 
hade varit Johannas lösen för livet, och med den hade hon klarat sig både 
länge och väl.

Men nu var hon slut och gjorde inte många omständigheter med den saken. 
Lade av sig fullmakten en kväll för alltid:

-Nu ä alla våner ute, för ja ä så sjuk så, ajöss me er här hemma!

Och så gick hon för att söka sig in på fattighuset.

Så var den sista Söråkersdotterns saga all. Det fanns inte mycket av 
kvinna kvar hos henne. Hon såg ut som en grov och rödbrusig karl i 
ansiktet, åtskilliga ljusa skäggstrån stretade fram här och där, och 
ögonen blickade bistert fram under schaletten, när hon gick sina sista 
egna steg. Kroppen var oformlig och söndervärkt som den blir hos gamla 
utarbetade kvinnor, händerna slängde tomma, trätofflorna smällde, den 
sista egna brödbiten malde hon sönder i tandlös mun - nej, det var inte 
den sista! Ännu en bit fick hon upp ur fickan den stack hon i munnen på en 
gammal åkarehäst, gav honom en bastant klapp på länden och en ömhjärtad 
svordom till avsked- ja, farväl gamla tappra hjärta, stolta, kärva själ av 
folkets bästa ande och märg!

Lilla Knutte togs om hand av barnavården, Åsse gick redan och drog med en 
flicka han skulle gifta sig med, och farsan stannade kvar hemma i 
kråkslottet, han skulle försöka klara sig ensam nu med sitt skomakeri.

Frasse hyrde rum tillsammans med en arbetskamrat. Det fanns ingen i 
familjen, som saknade de andra, man undrade bara ibland en smula 
sentimentalt efter morsan, det var hela sorgen vid upplösningen.

En söndag hyrde Frasse en velociped och åkte ut med sin rumskamrat. Efter 
några timmar skulle maskinen lämnas igen. Frasse körde hemåt i full fart. 
Det gick för fort, en polis sprang fram för att hejda honom. Frasse 
svängde åt sidan, en liten löjtnant kom åkande på sin cykel, sirlig och 
nätt, i nästa ögonblick låg alltsammans i en hög på marken, Frasse låg 
underst och hade brutit vänstra armen och nyckelbenet, hans lånade 
cykel var sönderkörd, löjtnanten blev bara smutsig, för resten slapp han 
och hans maskin undan utan skada.

Polisen kom med sin anteckningsbok och ville nödvändigt att löjtnanten 
skulle yrka ansvar på Frasse, men det lyckades inte. Karlen kan ha fått 
nog, tycker jag - därmed åkte löjtnanten bort, putsad igen och sirlig och 
nätt.

Frasse fick åka med polisen till sjukhuset, där låg han i två månader, 
inkallades sedan till poliskammaren och fick femton kronors böter för sin 
våldsamma framfart. Pengar ägde han inte, det blev att sitta på piller, 
böterna förvandlades till några dagars fängelse.

Och därmed hade Frasse definitivt kört omkull. Länge hade han hängt som en 
tung droppe vid fallets rand, det behövdes inga spännande själsstrider, 
inga dramatiska knalleffekter, första lilla vardagliga svårighet var nog 
för att han skulle falla och för alltid tillhöra djupens värld.

Han kom till fängelset, fick bada, blev iförd de gråa kläderna. En gammal 
vaktkonstapel gjorde honom sällskap framåt en korridor och språkade 
vänligt: ni ä ju bara unga pojken, akta er bara, de går lätt att förlora 
sej!

Konstig karl, tyckte Frasse, det här var väl inte något brott att tala om? 
Men vaktkonstapeln kände krutet! En dörr stod öppen, dit fick han gå in, 
dörren stängdes efter honom.

Alltsammans gick så enkelt och naturligt, där fanns inte ett spår av allt 
det hemlighetsfulla han fantiserat om med sköna rysningar. Det här var 
lika alldagligt och slött och yrkesmässigt som allt annat. Man skulle akta 
sig - javisst! - adjö, pang! Dörren är stängd - Frasse gick bort och kände 
på den - ja, förbanna mej ä den inte riktitt stängd! - Det går alltså inte 
att komma ut, här måste man stanna en stund - nej fan! några dagar! Här 
inne, på samma lilla plats!

Det var i alla fall en smula kusligt. Han hade inga cigarretter, kunde 
inte springa och köpa några heller. Munnen torkade hastigt igen på 
honom vid den tanken - sa här skulle han sitta i flera dagar!

Efter några timmar lag han och lipade på sängen. Han hade till slut 
Iyckats åstadkomma en riktigt skön känsla av fasa bara han hunnit riktigt 
sätta sig in i, att detta var verklighet och inte fantasi, det var något 
som verkligen hände med honom själv.

När han kom ut igen, fick han veta att morsan blivit hastigt död på 
försörjningsinrättningen. Hon hade inte blivit precis mördad, men hon hade 
dött av förskräckelse. På inrättningens sjukhus hade man en svart flaska, 
det var en sorts medicin, som genast tog död på den som blev lagd där och 
inte strax blev frisk igen. Morsan hade inte hunnit smaka den där 
medicinen, men av förskräckelse för svarta flaskan låg hon och självdog.

Frasse var utan arbete, en annan hade fått hans plats hos mästarn. Det var 
ju hårt efter fyra års jobb. Ingen bostad hade han heller, en annan hade 
flyttat in hos rumskamraten.

Frasse gick lugnt hem igen till kråkslottet, det gamla hemmet i utkanten. 
På kvällen kom han dit, dörren var låst, nyckeln satt i innanför. Han 
knackade, det viskade och tassade där inne både länge och väl, slutligen 
hörde han faderns röst halvhögt och försiktigt genom nyckelhålet: vem e 
de? - Jaså, Frasse - nä du kan inte få komma in - ja, inte kan ja hjälpa 
att du har kommit i trassel a omständigheter, du e så gammal, så du far 
klara dej själv, de har ja fått gjort i alla mina dar.

Frasse bultade och dunkade, rasade och skrek, den där dörren hade ju 
alltid öppnats för honom så länge han kunde minnas, han bodde ju här, det 
var hans - men av grannarna fick han veta, att nu bodde en annan kvinna 
hos fadern, det gick ingen nöd på herr Hjelm, så länge det fanns enfaldiga 
fruntimmer, som sprang efter ett vackert ansikte på en karl, som för 
resten inte va nån karl - bara en san där.

-Kör du bort mej nu, sa far du ångra dej! skrek Frasse genom dörren. Men 
där var tyst, Frasse måste gå ut för alltid genom den gamla porten, där 
hela hans barndom hängde kvar.

Utkantskogen kände han till, dit gick han och kröp ner mellan några 
stenknallar i ett tätt hagtornssnar. Nu hade han bostad, och hur han 
skulle få mat, det visste han sedan barndomens rövaretåg kring kvarteren.

I sex månader bodde han där, hela hösten, det var ett liv för ett vilt 
djur och inte för en människa, till slut var han halvt vansinnig av smuts 
och ohyra och köld och hunger, man blir inte vidare mätt av bara 
torrskaffning. Men ännu begrep han inte annat, än att det här var det enda 
sättet för honom att leva på.

Han brukade gå in på de tarvligaste kaféer, beställde kaffe med bröd, åt 
och drack och smet utan att betala. Han småstal när han sa kunde komma at, 
men alltid ensam, de gamla kamraterna voro allesammans borta, och han 
saknade dem inte. Om nätterna gick han ner till stan ibland och tiggde. 
Sov gjorde han om dagarna, kylan kändes mindre da. När det började bli 
vinter på allvar, övergav han sin håla, låg nere i stan var han kunde 
smyga sig in, i trappuppgångar, på vindar, i källare, i vagnar, under 
presenningar, på nybyggen. Det föll honom inte in att söka upp sin äldre 
bror, han visste vad Åsse skulle ha svarat. Var och en för sig och Gud med 
oss alla, det är lagen!

Nattlivet i stan var spännande och tjusande. Där kunde man träffa de 
underligaste människor. En herre, han skulle vara greve allraminst, kom 
varje natt promenerande gatorna fram, glad och livad, visslande och 
drillande jämt som en fågel. Alla människor kände han eller gjorde sig 
bekant med, alla flickor nickade han åt. Pengar kunde han ge åt vem han 
ville, så rik var han. De värsta busar sökte han gärna upp, pratade med 
dem och gav dem pengar, hade han inte lagom, så gick han 
omkring och växlade sina tior och femmor 
överallt. Sen lyfte han på sin styva, gråa hatt: ajöss me er gubbar, sköt 
er så gott ni kan!

Frasse gick och visslade en operettslagdänga, när han slutade, hörde han 
en annan fortsätta vissla samma melodi, det var Greven, som kom fram och 
språkade med Frasse, radde honom att bli operasångare, så kunde han 
förtjäna så mycket pengar han ville. Av honom fick Frasse ibland några 
kronor.

En natt låg Frasse och sov på en soffa på Döpelseklumpens gamla fridfulla 
kyrkogård. Det kallades för att kvarta på tummen och var strängt förbjudet 
av polisen. Han blev väckt, rusade upp, en stor och ståtlig kvinna, klädd 
i mörka trasor, viskade varnande: akta er, polisen kommer!

Frasse följde henne, tackade för tjänsten och frågade vem hon var, men det 
skulle han få veta en annan gång, lovade hon. De träffades ofta, alltid 
bara för en kort promenad eller för en stunds prat på en soffa i någon 
park, någon kurtis var inte att tänka på med henne. Till slut berättade 
hon för Frasse en fantastisk historia, hon var egentligen friherrinna och 
hade varit gift med en rik förnäm godsägare, de hade rest ner till Monte 
Carlo tillsammans, där spelade han bort alla sina pengar och rymde från 
henne. Hur hon lyckades ta sig hem till Sverige igen kunde hon inte säga 
en gång, och nu ville ingen av de rika släktingarna kännas vid henne, 
därför fick hon gå så här trasig och ensam utan huld och hjälp. En massa 
gamla brev hade hon innanför blusen, dem visade hon, de mest vidunderliga 
brev! Hon brukade hålla till vid Lilljans-skogen om dagarna, i var sin 
utkant av staden bodde de, den gamla kvinnan och den unge pojken, i mörka 
vimlet därinne möttes de. De höllo ihop en liten tid, han fick sova i 
hennes knä och hon höll vakt mot polisen. Snart voro de skilda åt igen.

Där ute vid Lilljans såg Frasse många andra konstiga figurer i buskarna. 
Han låg i en backe en gång och såg på hur en ung man straffade sin kvinna, 
hon hade angivit honom för polisen kunde höras av talet, flera andra 
kvinnor intygade saken.
-Att du kunde vara så simpel, så mycke gott som ja har gjort dej - 
du visste att ja hade tre år å vänta mej för de där lilla bråket - ändå 
visade du deckarna på mej när ja låg å sov - ja trodde du va en renhåri 
tjejja!

Kvinnan försvarade sig. Polisen pressade henne, ett år för lösdriveri 
skulle hon få, men om hon talade om var han fanns, så skulle hon få femtio 
öre i stället.

Men det hjälpte inte ens att så vädja till den unge mannens 
rättsmedvetande, han fällde upp sin kniv och fullgjorde saken, de andra 
kvinnorna höllo fast offret, det var en rättvis dom. Tjutande som en hund 
släpade sig kvinnan bort på alla fyra, blodet rann över klänningen.

Ett par dagar därefter läste Frasse i tidningen om kvinnan, som blivit 
knivskuren i underlivet ute vid Lilljans. Hon hade blivit omhändertagen av 
folk som hittat henne, låg på lasarettet nu och hade ingen aning om vem 
som skurit henne, sa hon.

Efter några veckor såg han dem allesammans igen därute, den knivskurna 
kvinnan halvfull och glad tillsammans med knivskäraren och de andra.

Snart läkas såren, snart torkas tåren!

Till julen ville i alla fall Frasse försöka smita sig till ett mål lagad 
mat hos brodern, som numera arbetade på L. M. Erikssons verkstad och hade 
det ganska bra. Han gick dit på julafton, men ingen var hemma. Han hade 
inte beräknat, att Åsse också kunde vara bortbjuden med sin familj, nu 
stod han alldeles handfallen.

Han lyckades dock få hjälpa folk att bära julgranar, så han fick ihop till 
ett mål mat. På kvällen gick han tillbaka till Asse. Det var fortfarande 
tyst inne hos brodern. Frasse knöt sig och somnade på trappan.

Någon sparkade till honom, så att han vaknade. När han kröp upp, såg han 
att det var brodern som kommit hem med sin fru och ett annat fruntimmer, 
husets värdinna, kunde höras av skriket. Åsse gjorde inte ringaste 
min att känna igen bror sin, stod bara lugnt och hörde på, medan värdinnan 
skällde ner busen i trappan. Frasse svarade inte, det bar emot att tigga 
av Åsse i det ögonblicket. Han gick sin väg lika tom och trött som han 
kommit.

Kyrkklockorna slogo två. Den heliga natten var stor och tyst. Frasse gick 
sa fort han kunde för att hålla sig varm, det här var att gå brandvakt, 
att stolpa brandis! Han kom till de finare gatorna, ingen människa syntes. 
Han kom till Stureplan, där stod en gammal fin och fet herre, svårt 
berusad. Frasse gick fram och tiggde, herrn bad honom dra åt helvete. Sen 
ilsknade herrn plötsligt till på allvar, krånglade sig efter Frasse och 
drev till honom med sin käpp: skäms du inte, din förbannade lösdrivare, 
ska du vara så gemen att gå ute och tigga en julnatt!

Frasse sag att gatan var tom, han smällde till en baksmäll. Herrn började 
gallskrika på polis, det genljöd uppåt alla tysta gator. Ingen polis 
fanns, herrn drumlade iväg så gott han kunde, och Frasse lät honom ga!

Han gick in och satte sig i Humlegården. Började fundera. De här barkar 
rätt in i beng, de ä klart. Nu kan de vara nog!

Man är ju snart sjutton år! På ett eller annat sätt kunde man väl få tag i 
pengar, ingen kunde väl säga annat än att det är rätt.

Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på, att nu skulle han ändå bli 
tjuv, han var tvungen, han skulle svälta ihjäl annars, han maste stjäla 
för att få en bit mat, folk ville ju inte godvilligt ge honom någonting 
att äta, man blev ju tvungen att klara sig så gott man kunde - hela hans 
resonemang med sig själv bestod endast däri, att han på olika sätt 
upprepade samma tjusande tanke.

Att han redan länge hade försörjt sig med småstölder utan att göra ett 
försök till annat, det tänkte han inte på. Hela hans begär drogs åt ett 
rikare förbrytareliv, men saken måste ju på något vis ursäktas och 
rättfärdigas, eftersom folk talade illa om tjuvnad. Och nu var han 
säker på att han hade ett gott skäl, nu kunde han lugnt sluta vara en 
hederlig, fattig människa, nu hade han rättighet att bli en stor tjuv, en 
mäktig förbrytare.

Det hördes steg därinne i den mörka Humlegården, en herre kom sakta 
promenerande - en fin herre - som går så långsamt mitt inne i Humlegården 
- så här dags på natten -?

Herrn stannade framför Frasse - log så besynnerligt - såg på honom 
menande. Han kom närmare, hans röst lät onaturligt, pjollrigt söt:

-Tittel du häl, min lille ven - du kan ju bli suk - tenk va de kulle vaja 
lettamt!

Frasse tittade förbluffad, han begrep ännu ingenting, efter en stund 
svarade han försagd:

-Vart fan ska man gå? När man ingenstans har att ta vägen?

-Tattale niten, häl ka du få av mej

Herrn tog fram sin plånbok, drog upp en sedel - en till en till - tjugofem 
kronor lågo i Frasses darrande hand!

-Men nu fål ja vel en niten putt av dej -?

Den fine herrn tog Frasse, trasig, lusig och smutsig, i famn och kysste 
honom gång på gång över hela hans ansikte. Det kan man kalla 
broderskärlek! Rösten lät så onaturligt tjock och flämtande, när han bad 
Frasse möta honom här om några dagar, så skulle han få mera pengar. De 
skildes åt, Frasse stod länge och såg efter den där herrn, som försvann 
över Stureplan.

Att det var något galet begrep han och började erinra sig historier han 
hört om en och annan herre, som bland folket gick under benämningen fikus. 
Frasse kände sig riktigt blyg, förvirrad av att en fantastisk saga 
plötsligt visade sig vara en påtaglig verklighet av kött och blod - och 
pengar!
Den natten låg han i alla fall kungligt, han låg i en riktig säng på 
ett hotell! Och dan därpå gjorde han ingenting annat än åt, tills han åter 
somnade. Nästa dag skaffade han sig snyggare kläder i en lumpbod, åt igen 
och sov.

På samma hotell bodde en annan yngling, som lade märke till Frasse, 
närmade sig, bekantade sig och fick veta hela det besynnerliga äventyret. 
Sigge, hette ynglingen, var en kunnig pojke, som avslöjade affären, 
berättade så mycket han visste om dessa ting, och det var inte det lilla, 
han kände det lika väl som man känner sitt eget yrke, geschäft var Sigges 
stående uttryck, det rymde en hel hop, som dels inte kan beskrivas, dels 
inte är värt en beskrivning. Och ingalunda försummade han att så till vida 
stödja sig på bibelns auktoritet som han med citat ur Romarebrevets första 
kapitel ljusligen uppenbarade för Frasse, att geschäftet fanns till för de 
fina herrarnes och damernas del redan på Pauli tid, och det som har en 
sådan ålder måtte väl för tusan vara på något vis berättigat:

-För den skull har Gud överlämnat dem åt skamliga lustar, ty deras kvinnor 
hava utbytt det naturliga umgänget mot det som är mot naturen. Sammalunda 
hava ock männen övergivit det naturliga umgänget med kvinnan och brunnit i 
sin lusta till varandra, och män bedrivit styggelsen med män och fått sin 
villas rätta lön, sa att de hava gjort det otillbörliga.

Det var där skon klämde! Frasse hade tagit ett litet steg vidare ut i sin 
dunkla värld, överallt gick det till på samma sätt, kunde man se. Lät man 
sig bara användas till det ena eller det andra, då fick man leva. Sålde 
man sig till vanligt tarvligt arbete, fick man leva dåligt. Lät man bruka 
sig till mera underliga och onaturliga saker, fick man så mycket mer 
pengar - Sigge hade fickorna fulla, han, aldrig hade Frasse bland sina 
arbetskamrater sett någon så likgiltigt skrynkla stora sedlar mellan 
fingrarna och kasta bort dem på första meningslösa infall. Frasse hade 
överhuvud taget aldrig sett så stora sedlar förr i någon människas hand.
-Si, man måste duga till att kunna skaffa sej pengar, de kommer an 
på de! sa Sigge.

Annars fick man svälta ihjäl, lägga sig ner på gatan som en smutshög och 
dö och sopas bort av renhållningskarlarna utan att någon människa ett 
ögonblick skulle bekymra sig om den saken.

Nu fanns det ju en människa, som ville använda Frasse, till och med betala 
stora pengar för ett arbete, som inte på ringaste vis kunde kallas 
besvärligt, försäkrade Sigge. Man skulle inte tro, att dessa fina herrar 
voro elaka människor, oh nej, ingalunda! Snällare, vänligare, älskvärdare 
människor fanns inte, frikostiga, trevliga, skämtsamma - man kunde 
verkligen ha roligt och angenämt tillsammans med dem och lära sig en hel 
hop om det förnäma livet också, så att man blev en fin karl och kunde föra 
sig i världen!

Det var då äntligen ord, som man kunde höra på med nöje, tyckte Frasse. 
Och själv måste han erkänna, att aldrig förr i livet hade han träffat så 
älskvärda människor som de herrar Sigge förde honom tillsammans med. Det 
fanns inte spår av högfärd hos dem, fast de kunde vara till och med de 
finaste militärer eller annat stort, aldrig hördes ovett eller snäsor, 
bara de vackraste, vänligaste kärleksord. I de elegantaste våningar fick 
man komma in, hälsad med glädje som den käraste gäst, det var inte att få 
dörren stängd mitt i tiggarbönen nu eller att bli utskälld som en lat och 
oduglig arbetare, nej, det var att komma som en firad fursteyngling och ge 
sina gåvor om man så behagade åt de stora, förnäma män, som ödmjukt tiggde 
därom. En underlig saga! Ett enda vanvettsrus månad efter månad, det tog 
aldrig slut, det kunde aldrig ta slut!

Hastigt lärde han sig alltsammans, de tjugu konsterna, som Sigge uttryckte 
sig. Det var nog ganska äckligt och motbjudande ibland, men något för 
något, ingenting för inte! När allt kom omkring var meningen i det hela 
inte så alldeles okänd för honom. Han tyckte, att det han nu lärde sig 
liksom vaknade upp igen i hans minne från något 
han själv varit med om förut. Kunde det möjligen vara de där konsterna, 
som pojkarna hade för sig sedan de badat i pölen vid utkantskogen? Han 
hade en oklar förnimmelse att de båda företeelserna på något vis förenades 
i hans inre, så att det nya inte var så svårt att vara med om, sedan han 
röjt väg genom skamkänslan genom att ha varit med om det gamla.

Herrarna prisade honom med svindlande smeknamn och beröm, då förstod han 
äntligen fullt ut, vilket människovärde han hade, vilken eftersökt, 
sällsynt dugande yngling han var. Endast som ett leende lustigt skämt 
kunde detta kallas att bedriva styggelsen, lastens vackrare namn lärde han 
sig hellre och smekte sig därmed in i trygghet och lugn.

Med glada och lättlivade pojkar av Sigges kamrater kom han också 
tillsammans. Inbördes bildade de ett brödraskap, avskiljt från hela den 
övriga världen. De hade sitt eget språk, inte den vanliga kväsarslangen, 
men det verkliga tjuvspråket. Det användes inte hos herrarna, endast 
pojkarna själva emellan. Det fanns inte en tjuv eller annan förbrytare i 
stan, som man inte lärde känna, nödvändigheten att låta hela geschäftet 
vara så fördolt som möjligt gjorde också att alltsammans, både herrar och 
pojkar, sågo tillvaron från en synpunkt som låg utanför samhället och 
djupt under lagens gränser, och från samma synpunkt vande man sig att se 
hela livet, inte bara det säregna geschäftet.

Nu först blev det en verklig mening med att studera tidningarnas 
rättegångsnotiser, pressens fackliga avdelning, men di förbannade murvlarna 
skrev så idiotiskt, di hade inga takter, begrep ingenting, man kunde 
knappt läsa sej till mellan raderna ens vilken hälsikes styv karl det 
gällde i den ena eller den andra rättegången. Förre gardisten Andersson 
eller hantlangaren Olsson eller plåtslageriarbetaren Karlsson stod det och 
då visste ändå alla människor att det var fråga om det finaste nummer man 
kunde tänka sig som Travarn eller SmällOlle eller Bultsaxen gjort! Saken 
var alldeles tydlig och klar:
murvlarna voro köpta av samhället för att bara skälla ner på alla 
förbrytare, hur skickligt man än bar sig åt! Och det ömkligaste av allt: 
poliserna skulle smickras och berömmas vid alla tillfällen, hur dumt de än 
burit sig åt, hur orättvisa, falska, råa och obildade än detektiverna voro. 
Även bland dem kunde dock finnas skickliga och hyggliga karlar, verkliga 
gentlemän i så fall, som man gott kunde högakta, men inte fick man därför 
berömma dem alla för en som murvlarna gjorde.

Ett härligt liv för Frasse, det levdes mest om nätterna. Han lärde sig 
första gatulivet, så brokigt, snabbt skiftande, så rikt för den som 
förstod att läsa den ringlande människoskriften under gatlyktornas sken, 
så oemotståndligt lockande för den som en gång blivit delaktig av den 
hemliga förtrollningen. Och vilka möjligheter! Medan han ännu levde i de 
oanständiga historiernas barnavärld, trodde han, att en fikus var en 
sällsynt människa - nu vimlade det ju av sådana i alla mörka vrår, dit 
tillträde öppnats honom!

Den där unge pojken i halvherrekläder, somligt nytt och fint, annat 
händelsevis opressat och trasigt, med hatten över de glåmiga ögonen och en 
oljad röd hartofs hängande ner i pannan - med fräcka fräknar och slappt 
grinande mun, där cigarretten haglöst dinglar - och se där! ett litet 
armband om handloven, en gåva av en vän! - det är Frasse själv. Händerna i 
rockfickorna, axlarna uppdragna, ändan ut i en behagfull guppning - så gör 
man sig faktiskt, man är elegant klädd, jesitt svidrad i så fall, det 
duger inte att se ut som en buro, när man steppar suriten på bengster, att 
dra gatan på förtjänst är Frasses liv numera. Man är omtyckt i det högre 
sällskapslivet, vasego, man är en berömd glädjegosse, som kammar butt me 
stålar - pengar har Frasse mer än han själv hinner använda, och det vill 
inte säga litet.

Han kan de små hemlighetsfulla tecknen mellan män som förstå varann, den 
lilla blinkningen, det lilla leendet, den lilla rörelsen, kroppens 
ormande. Från Kungsträdgården till parken kring Nationalmuseum, 
därifrån till Berzelii park, därifrån till Humlegården och upp till 
Valhallavägen - där är Frasses hela värld, som ger honom rikligen allt vad 
han behöver.

Där komma droskor farande om nätterna med skrålande herrar och skrikande 
damer - Frasse nickar åt dem, gamla bekanta, de där töserna! Kanske vinka 
de åt honom omärkligt, de behöva hjälp, han sätter efter i en annan 
droska, den berusade herrn blir plundrad och Frasse får sin del av rovet.

Han stannar i ett hörn, så likgiltig som funnes för honom ingenting av 
intresse att se. Men det finns - han märker hur en massa flickor plötsligt 
ha börjat springa på gatan, som om en stormvind slungade dem åt alla håll 
uppåt gränderna byråpolisen är ute.

Men där kommer en stackars tös, som ingenting märkt. Svajigt spatserar hon 
långsamt fram, småsjunger för sig själv, anar ingen fara. Frasse smyger 
sin arm under hennes, viskar ett ord i hennes öra - hon hoppar till, 
klänger sig fast vid hans arm, stampar av oro - som en beskyddare får han 
upp henne i en mörkare gata - de stanna, gömda i en port, se närmare på 
varandra - nä, sirru på fan, de ä ju Happa Tja! Tjänare!

Jaja men, nu är hon här! Var skulle hon annars vara?

Sedan hon kommit hemifrån, fick hon arbete på en syatelier. De vackra 
kläderna, som syddes åt andra, voro alltför frestande. Av en annan flicka 
fick hon höra, att man behövde bara gå ut några kvällar, så kunde man köpa 
sig själv sådana kläder, med arbete kunde man aldrig komma någonstans, 
annat måste göras för att pengar skulle kunna förtjänas. Happa Tja följde 
med ut, det var det naturligaste i världen, fan skulle sitta hemma och äta 
ett torrt franskt bröd, när man kunde dricka champagne var kväll och 
förtjäna massor av pengar bara på att ha roligt!

Det var inte svart att förstå, tyckte Frasse, nu borde de träffas igen, nu 
hade de pengar, nu hade de fina bekanta, nu skulle de vara 
tillsammans! Inte i kväll, förstås, affärerna framför allt, men en annan 
gång.

I denna brännpunkt strömma de tillsammans, utkantens barn och den högre 
världen. Någon annan gemensamhet ha de inte med varandra. Var de annars 
träffas, herrarne och grändernas folk, visa de varandra tänderna, här sker 
mötet med skämt och smek, här förstå de varandra bättre.

Så såg nu livet ut för Frasses ögon, sedan förlåten rämnat. Han kunde inte 
längre undgå att se det, han hade själv kommit med i leken och upplevde 
var dag det oerhörda, som gick över alla fantasier. I hans 
föreställningsvärld var numera lasten i alla former något självklart, som 
endast enfaldiga stackare inte kände till. Väl hade han inga 
föreställningar om de dunkla drifters upphov, vilka mötte honom ur 
människosjälarnes djup med flämtande, pinande tystnad - och vem vet 
någonting därom? - han kände bara faktum att de funnos och att de lyfte 
honom ur smuts och hunger till ett gladare, lättare liv. Naturligtvis 
kunde han inte - lika litet som en vanlig sköka - bedöma värdet av de män 
som sökte honom, och lika litet som skökan kunde han ana, att män funnos, 
som reste sitt Erostempel högt över jordens smuts och aldrig sänkte sig 
med sina lidelser ner till gatans kloakdjur av han- eller honkön. Frasse 
kände bara dem som sökte upp honom, och eftersom de alla kommo i samma 
ärende blevo de för honom lika -utom i fråga om sättet att vara och sättet 
att betala. I allt detta smickrade han sig naturligtvis med, att han var 
en av de få människor som kände livet sådant det är i verkligheten ja, han 
började känna det söndertrasade, det smutsiga, det djuriskt vidriga i 
tillvaron, det som man först upptäcker och som sedan bestämmer hela 
föreställningsvärlden, när man en gång kommit utanför lagen, ner till 
mörkret bland de underjordiska. Han erfor detta så som man omedelbart 
förnimmer ett handfast faktum, förmådde naturligtvis ingenting förklara 
därav och hade inte behov av någon annan förklaring än den, att 
herrarne voro snälla och att de gåvo honom pengar för att han var så 
vacker och trevlig och att det var roligt och njutningsfullt för honom 
själv att leva på sådant sätt.

Frasse går vidare och möter några herrar han känner, men de äro upptagna 
av annat och hälsa bara med ett leende. Andra känner han endast till namn 
och rykte, andra vill han inte vara tillsammans med, det finns möten som 
bli obehagliga också, då herrn kan ligga och grata och jämra i ruelse 
efter syndafallet, han känner sveda i hela sin själ, han kan ligga där och 
förbanna Gud och naturen och livet, som vrider det rätta orätt, det sköna 
fult och det friska till en förtärande sjukdom - man kan bli ängslig att 
höra deras pjoller, tycker Frasse och går stolt förbi en skygg liten vink 
från någon darrande syndare, som känner pålen bränna i köttet, en stackars 
själ, som bär på en död, enligt skaldeordet.

Men möter han någon, som blivit hutlöst prejad på pengar, då viker han 
inte undan, det behövs inte, han grinar fräckt och får vanligen ett ömt 
förlåtande leende tillbaka! Pojkarna kunde driva det vildaste skoj med en 
sådan herre natten igenom, plundra honom på allt vad han hade i fickorna, 
ta kläderna av honom utan att ge honom det ringaste utbyte av samvaron, 
sända pantsedlarna till honom dagen därpå med några grova ord i en 
brevlapp - och när de åter mötte honom, var han lika älskvärd och ödmjukt 
bedjande, följde dem som en svulten hund vart de gingo, tills han åter 
blev plundrad.

Och det var just det som var det trevliga med det här geschäftet - man 
hade rättighet att stjäla så mycket man ville av dessa herrar, de vågade 
ingenting säga, stöld och utpressning i det här sammanhanget kunde inte 
kallas brott ens, här var ett fridlyst område där alla voro fågelfria, där 
unga tjuvar gingo i den bästa skola och utan någon som helst risk lärde 
sig att leva på vad de kunde skaffa för en och fyra.
På sin väg möter han också andra människor, dem ser han knappt.

Små grupper av arbetare komma från sina möten, sprida sig i allt glesare 
skaror och försvinna, högljutt pratande och diskuterande med 
efterdebattens hetsiga tungor - eller stilla trampande tungsinta steg, 
böjda mot marken, med långa, hängande armar och tomma nävar. De finnas 
inte till för Frasse.

Redan många gånger har han på detta sätt mött och okänd spatserat förbi 
sin kusin. Bruksmäckan Johanna hade ju en bror, som blev smed vid 
Hasselbottens gruva, han gifte sig och fick barn, sonen Simon är redan i 
Stockholm för att leta reda på lyckan. En vacker, reslig yngling, stark 
och trygg, med spelande, blåa ögon och en leende mun i ett öppet, ärligt 
ansikte. Han är klädd i en grovarbetares kläder, en bred, mjuk filthatt 
hänger i nacken - Frasse ser honom aldrig och skulle inte vilja kännas vid 
honom nu.

Glad och nöjd med sig själv vandrade utkantens barn genom sitt hav av 
smuts, ännu stod Frasse på fötterna dock och hade långt kvar till döden i 
dyn!

Han hade knutit närmare förbindelse med en rik affärsman, som han endast 
fick kalla Vännen, aldrig nämna vid namn. Han blev lugnare, mer stadgad, 
och stormade inte lika vilt fram i fröjderna. Blev han utan pengar behövde 
han bara i telefon ringa upp Vännen, så fick han strax en springpojke till 
sig med sedlar i ett kuvert.

Han bodde på ett litet enkelt hotell, där han dock kunde sova ut i en 
ordentlig säng och bli väckt med kaffe om morgnarna! Det kändes lättare 
att leva på detta sätt än att hålla till i bergskrevor, trappuppgångar och 
nybyggen, och därför föll det honom aldrig in att han nu hade det sämre än 
förut. Han roade sig med välgörenhet, hade en mani att söka upp de mest 
förstörda och förfallna människor för att ge dem pengar. Många stolta, 
sköna promenader gjorde han till Elektriskan, en gammal klädbod vid 
Oxtorgsgatan. Han hade med sig någon fattig 
stackare, som där blev uppklädd. Då kände han riktigt in i själen vilken 
stor och ädel man han var. En urspårad arbetslös kunde få så pass snygga 
kläder, att han åter kunde börja söka ordentligt arbete, den tanken smekte 
Frasse! Arbete, arbete framför allt - åt andra. Han hade lärt sig 
herrarnes hela jargong och njöt de eländas glädjetårar och tacksamma 
vördnadskyssar på hand, så skulle det vara!

En verklig triumf kände han, om någon av de andra pojkarne kallade honom 
intjacksnoare, i den fasta och smickrande tron, att endast en inbrottstjuv 
kunde strö pengar omkring sig sa flödande som Frasse.

Om de ä nån som har en full ho, råkar han allti på grisar som vill i å 
snaska - och en natt blev Frasse så smickrad av en ödelagd usling, att han 
i förtjusningen tog honom med sig till sitt hotell och skaffade honom ett 
rum bredvid sitt eget. Han somnade in i de vildaste drömmar om den lycka 
han skulle skänka sin nye, fattige vän. Han vaknade om morgonen - på 
stolen vid sängen lågo bara den nye vännens trasiga paltor, de hade kommit 
dit om natten, och Frasses hela egendom hade försvunnit- en massa 
vanvettsfotografier och adresser hade gått samma väg! Han förde ett 
sjuhälsikes liv, vaktmästaren radde honom enfaldigt att anmäla saken hos 
polisen - tokfan! Det var inte ett gott råd att höra på, med polisen ville 
Frasse ingenting ha att göra. Ett tusen åtta hundra kronor, ett guldur och 
en guldkedja kunde han inte anmäla som sin förlorade egendom utan att 
tvingas redogöra för de vägar skatten gatt till hans egen ficka.

Tjuvens spår var till på köpet så retsamt tydligt! Nyckeln hade utifrån 
petats bort och fallit ner på golvmattan. Med en dyrk hade dörren öppnats, 
och tjuven hade givit sig god tid.

Hade Frasse mött den falske vännen nu, skulle han märkt honom för alltid - 
men nu var det att krypa i de usla paltorna för att kunna få iväg ett 
brev. Efter en timme fick han svar. Ett kuvert med stora sedlar i. Så lätt 
kan livet vara!
Några månader senare mötte Frasse en natt i Humlegården den vän som 
bestulit honom. På sina knän i gruset bad han Frasse under tårar om 
förlåtelse - en så fin och elegant herre, som kunde skaffa sig pengar när 
han ville, skulle väl inte vara arg på en trasig och lusig stackare, som 
inte var ett enda alls stark - det hjälpte! Det blev omfamning och tårar 
och dyra eder om evig vänskap, ett ädelmod över alla gränser och mera 
pengar åt tjuven, mera pengar, mera pengar än!

Snart läkas såren, snart torkas tåren!

Men Vännen själv, den rike herrn, levde lika lätt. Han var en äldre man, 
som hade sin levnads filosofi fullt klar och färdig. Rikedom är livets 
mening, då kan man härska och leva som man vill. Pengar måste skaffas med 
vilka medel som helst, gärna hederligt, men de ska framför allt skaffas. 
Fattig och förnöjsam - det var sådant som måste predikas för massan, 
annars kunde man inte härska med rikedomens makt. Rätt och orätt, religion 
och sådan humbug hade väl Frans genomskådat? Ja, det behövde ju klokt folk 
inte tala om. Men sådant måste vara, därför avlönas prästerna, man måste 
predika för pöbeln för att kunna hålla den i styr.

Av detta begrep Frasse knappt mer än att religion var humbug och att 
pengar skulle förtjänas. Det var enkelt och lättfattligt nog, men varken 
Frasses eller Vännens hjärna var möblerad för mera invecklade 
förhållanden. Frasse hade förresten alltid förstått, att tillvaron var 
ordnad på det viset, men att få saken bekräftad av en rik och mäktig man, 
en av dem som bestämma i världen, att få höra det sägas i klara och 
tydliga ord i ett rikt och praktfullt hem, i de mest intima stunder, da de 
djupaste förtroenden ges och de innersta slöjorna falla och man får se 
livet sådant det verkligen och slutligen är, far höra den hemligaste 
sanningen viskas - det var bländande, det var avgörande!

Hur föraktfullt talade inte Vännen om den där affärsmannen i en annan 
stad, han hade varit dum - under många år hade han förtjänat grova 
pengar på enkla svindlerier, åtnjutit allmänt förtroende och stått som ett 
fast berg i det ekonomiska livet - plötsligt begår karlen en sådan 
hårresande dumhet, blir fast och avslöjad och trillar som en vanlig 
stackare!

Det var något om bokföring och vilseledande balanskonto och dumma banker 
och godtrogna revisorer och ett stort magasin, som hyrdes ut, men 
plötsligt ertappades vara en tom skylt.

-Inte fan får man låta ertappa sig på det där viset! sade Vännen.

Spelet måste spelas med vinst, det var oanständigt att förlora.

Här föreligger den gamla psykologiska gåtan, som blott vederbörande själva 
förstå, men som en hederlig person aldrig skall bringas att lösa, skrevo 
tidningarne som gravskrift över den mexikanske konsuln.

-Dom kunde väl ha hittat på något kraftigare, det måste predikas för 
packet så att det känns, de där fraserna börja bli så vanliga! sade 
Vännen, när han läste siffrorna och de stora feta orden för Frasse.

En vacker dag, senvintern lutade mot vår för första gången under detta 
sekel, frågade Vännen, om unge herr Frans möjligen skulle ha lust att 
följa en annan trevlig äldre herre ut på en lustresa. Vännens herr Vän 
skulle försöka vila sig och hämta nya krafter och behövde någon angenäm 
ung man till sällskap. Unge herr Frans vore särdeles lämplig för detta 
delikata uppdrag, menade Vännen.

Och Frasse själv tvivlade inte ett ögonblick på att han skulle kunna göra 
sig rekodelitt i utlande, aktare!

Med röd och blankoljad hårlugg i pannan, plommonstopet över de förnämt 
slöa ögongluggarna, fimpen dinglande i mungipan - med nyinköpt granngrann 
överrock, skarpt pressade brallor med schess och amerikanska 
noshörningsskor av blankskinn steppade Frasse, gänglig och mager, en 
glåmig ynkedom från topp till tå, efter adressen upp till Vännens 
äldre herr Vän, häså, här e rätta personen i så fall!

Han ringde vid tamburdörren - inte den skygga ringningen av en 
mangaregroda, som ödmjukt vill tigga om en bit till livs, nej lugnt och 
segervisst, ty nu kände han vägen till människokärleken, något för något, 
ingenting för inte - därinne satt ju en av de store i världen och längtade 
med klappande hjärta att Frasse skulle komma in till honom för att 
förljuva hans ensamhet.

Brådskande ivrigt öppnades dörren, en äldre gentleman stod därinne, putsad 
och fin, gråsprängd i hår och hy. Det log så sött kring hans läppar, de 
små svarta pepparögonen stucko och brunno, händerna darrade en smula, när 
han stängde dörren och låste väl.

Frasse tog lugnt av sig ytterrocken, den svaga vällukten av ett förfinat 
hem mötte honom, det var som det skulle vara, Frasse förtjänade ett sådant 
liv. Han slöts i en öppnad famn, stärkskjortan som lyste med hårdnat hot 
mot alla hans fattiga kamrater vek sig mjukt undan för hans oljiga huvud, 
en smeksam röst viskade över honom: välkommen, välkommen! det är alltså 
du, min unge vän, som ska vara mitt sällskap nu!

Frasse ordnade sin bena igen och slank självmedvetet in genom draperiet. 
Ett bord med vin och cigarretter väntade honom, men han fick inte ha 
besväret ens att ta sig själv, vinet slogs upp och fördes till hans mun, 
cigarretten stacks mellan hans läppar, sa artig ska man vara mot en 
hedersgäst!

Det blev en särdeles angenäm resa, några månader räckte den. Paris, Rom, 
Neapel - Venedigs gondoler, Bosporens kaiker - ett brusande vimmel, en 
lysande syn som glider bort för ständigt nya syner.

Frasse släpades ingalunda med som en betjäntslyngel, dignande under resans 
bördor, nej för all del, tvärt om skulle det vara, ville den äldre herrn! 
Helst när andra människor sago dem, då skulle Frasse vara herre och herr 
Vän skulle vara betjänt, knogande i sitt anletes svett med 
kappsäckar och annat bagage. Till en uppmuntran skulle han då och då ha en 
snärt av ett ridspö han givit Frasse. Sa njöt herr Vän på sitt eget vis av 
tillvarons fullhet.

Frasse grinade nog inom sig själv åt den där flugia jycken, men när herr 
Vän i ensamma stunder riktade sina brännande ögon mot sin egen andes 
värld, hade han väl knappast någon känsla av att herr Frans ens 
existerade. Och så voro de hjärtevänner!

Europas gamla härligheter och nyare grannlåt drev som strålande skyar 
förbi Frasses gapande mun och slöa ögon, mycket begrep han inte och något 
levande intresse kände han endast för sådana människor, som liknade hans 
föreställningar om de stora förbrytarne. Det skulle vara smidiga, lysande 
eleganter med dystert hånleende läppar och mörkt blickande ögon, fyllda av 
namnlöst dunkel, djupa hemligheter - jesses, grabbar! tänkte han, när han 
såg en sådan figur dyka upp ur människovimlet, den där djupingen har allt 
tarmar i klumpen, aktare vel!

I ånga, nyfikna blickar kastade han även in i storstädernas gränder, 
mörkret därinne lockade och drog, han ville se hur livet levdes där nere 
på botten av stenhavet, det liv som han själv kände från sin egen barndom 
i utkantens smuts, trasornas och eländets liv. Men herr Vän förmanade 
honom faderligt att avstå från sådana dåraktiga fantasier. Frasse svarade 
inte, att han tyckte det skulle vara så jäkla skojitt å tira på dom där 
jyckarna - oh nej, man måste vara fin och bildad i sitt väsen, när man är 
inne i sitt geschäft med herrar, därför uttryckte han saken så, att han 
kunde inte förstå hur'e kom sej att han hade en sån sabla trumf på att 
studera livet, de va på vetenskapens vägnar, fö de ä i alla fall synn om 
alla som har'et svårt i så fall!
Inemot hösten voro de åter i Stockholm. Nu hade Frasse fått smak för 
att resa, han hade lärt sig hur det går till och vilka fraser på främmande 
språk som behövas, han ville ut på egen hand för att äntligen fördjupa sig 
i alla gränders hemligheter, pengar fanns att få i hela världen på ett 
eller annat sätt, nog kunde man klara sig! Inte är det synd att bedra en 
skälm -och var fanns i Frasses hela dunkla värld den människa, som inte 
var en skälm?

Det var hög tid att ge sig iväg, kunde höras på Vännen:

-Du ruinerar mig, min käre gosse! sade välgöraren mitt emellan skämt och 
allvar, om det bara vore dig jag hade att tänka på - men här springer 
dussintals varje vecka, det är ju svårt att säga nej också.

Vännen föreföll betydligt orolig och osäker, han lade armen om Frasses 
hals och talade tungsinta ord:

-Om du visste - affärer är ett helvete! Jag blir galen för pengarnas 
skull! Du är lycklig, du, som bara behöver tänka på att roa dig - det 
gjorde jag också vid dina år. Rent ut sagt, min gosse, det barkar till 
konkurs för mig! Men innan dess ska jag nog vara putz weg, vi ses väl 
aldrig mera - tänk någon gång på mig - min älskade gosse!

Det blev tre tusen kronor för Frasse, det var reskassan, sällskap fick han 
av Happa Tja. Från Centralstationen i grå staden stego de av på färjan 
till Köpenhamn.

Solen strålade, det vida, blåa vattnet i Sundet glittrade och dansade i 
små lätta vågor med stänk och porlande brus, underbart, stort och härligt 
var det att se!

På färjans översta däck stodo Frasse och Happa Tja - minns du - minns du?
-Va då? sa flickan, grann som en 
söndagsgrevinna.

-När vi gick i skolan, du å ja? Å vi lät varandra smaka på våra smörgåsar 
- när vi hade nåra!

-Tala inte om sånt där nu. Man blir så lissen, så lissen när man tänker 
på't!

Och inte ville Frasse göra henne ledsen!

Det svenska landet försvann som en mörk rök. Sundets vatten böljade undan 
för färjan, där framme steg det nya landet upp med sin nya, leende 
skönhet.

Äntligen, äntligen - livet börjar på allvar!

3 DRÖMMARNAS LAND.



-Åh, jag är så glad i dag! Frågorna gå framåt!

Sorlet i möteslokalen stillnade, ordföranden stod färdig att stiga fram 
med klubban för att börja. I andra ändan av salen var en skara ungdomar 
samlad kring en ljuslagd yngling, som sken av den naivaste barnaglädje. 
Frågorna gå framåt - en tidning har redan skrivit om nödvändigheten att ge 
nya skönhetsvärden åt folket.

Runt omkring den glade ynglingen syntes ögonen hos åhörarne vidgas av 
allvar och undran - där syntes frågande ögon, gäckande ögon, trötta ögon, 
där syntes även ett par förunderligt strålande blåa ögon i ett öppet, 
solhärdat gosseansikte, det var den unge grovarbetaren Simon som stod där, 
son till smeden Elias vid Hasselbottens gruva.

-Nej, nej, det är skönhet vi törsta efter! Skönt som en saga måste vi göra 
livet i Guds vackra värld!

Den barnaglade reformatorn avslutade så sin lilla debatt i skaran av 
väntande unga arbetare.

Bredvid Simon stod en yngre tös, allvarligare, skyggare, det var hans 
syster Ester, hon hade nyss kommit till staden och var för första gången 
tillsammans med brodern på arbetareungdomens klubbmöte. Hon vågade inte 
säga ett enda ord, knappt se sig omkring bland alla dessa säkra, 
bullersamt hemmastadda ynglingar och flickor.

En skarp smäll i bordet där framme - ordföranden öppnade mötet med några 
entoniga ord. Aftonens föreläsare, kandidat Sven Lilja, hälsades välkommen 
och fick ordet.

Nu stod han däruppe och sken av glädje - ja, det var sannerligen 
lustigt att se - vad han måtte vara lycklig! viskade Ester till 
Simon.

Det sag han ut att vara! Men därtill god, älskvärd, välvillig, man 
förstod, att bakom den vekt böjda pannan hade aldrig funnits en elak 
tanke, en ond vilja. Han lockade oemotståndligt fram ett blitt leende hos 
hela den unga åhörareskaran, det spred sig småningom, sakta nådde det alla 
trumpna, det smälte slutligen bitterheten även i de hårdaste ansikten, de 
som vitnat av hat under barnaår och ungdomsdagar så hårda, att Sven Lilja 
i deras ställe skulle ha krossats innan han ännu hade lärt sig gå. 
Äntligen låg det som en strimma av vekt solljus över hela den unga skaran, 
man såg och förnam inte längre det radikalt komiska i att barnet däruppe i 
talarestolen skulle göra Guds vackra värld till ett paradis för arbetets 
söner och döttrar.

-På en bro i London stod en dag en tiggare, klädd i en luggsliten frack 
och en festligt hög hatt. Kläderna hade han fått av någon barmhärtig själ, 
det syntes. En fin herre kom gående, såg tiggaren, stannade, blev 
förargad. Det stötte hans skönhetssinne att karlen var nog smaklös att 
tigga, iklädd dessa visserligen utslitna men dock till avsikten högtidliga 
kläder. Herrn tog uslingen med sig, förde honom till skräddaren och 
beställde åt honom en tiggarekostym, förtjusande stilfull, gjord efter en 
berömd mästares målning på tavelmuseet. Men han gav inte ett öre åt den 
fattige stackaren, ty han tillhörde Välgörenhetsföreningen. Därefter gick 
han bort, glad och nöjd att han rättat en ful och stillös fläck i 
människovimlet, som han betraktade med artistens känsliga öga.

Där ha vi en enkel bild av den skönhetslära, som förkunnas av förfinade 
njutningsmänniskor. Det är pittoreskt, lustigt, till och med vackert att 
se tiggare i människovimlet, de ge omväxling och förströelse åt det kräsna 
ögat, tiggare måste finnas, men de ska vara trasigt och brokigt klädda, 
inte skrikande stillöst och opassande för den enkla roll de spela i 
tavlan.

Sedan den fine herrn gått sin väg, kom en präst och fick se 
tiggaren. Vad prästen gjorde behöver jag väl inte säga er nej, det förstå 
vi alla genast. Han förde tiggaren till en kyrka i närheten, för att 
själen inte skulle gå förlorad. Kroppens behov kunde han inte göra 
någonting åt, därför gav han ingen allmosa utan gick sin väg, sedan han 
låtit den fattige stackaren få några lärorika ord att tänka på för sin 
frälsning, medan han stod där på bron och väntade sin död.

Det är inte mycket mer att säga om den saken. Jag tänker, att lite var 
känna vi till den prästen och den kyrkan. Men sedan kom en tredje man 
gående framåt den där bron, han såg tiggaren och tog honom med sig till en 
liten matservering och lät honom först äta sig mätt, sedan gav han honom 
anvisning på ett ställe där han kunde få sova om natten, sedan köpte han 
enkla, varma kläder åt honom. Och först därefter talade han så gott han 
kunde till tiggaren om varje människas odödliga livsvärde, det var en 
tröst för stackaren att få höra i eländet, och därefter försökte han visa 
tiggaren, att även för den uslaste finns det så mycket vackert och skönt 
att njuta av och glädjas åt i Guds vackra värld.

Så uttolkade Sven Lilja för sina åhörare den stora, moderna 
skönhetsreligionen. Sedan detta var gjort, så att alla sago framför sig 
med lysande ögon det härliga liv det gällde att na, började han en smula 
hastigt och mera i förbigående vidröra de småsaker, som maste uträttas 
först innan drömvärlden kunde bli verklighet.

Oron bland arbetarna beror på, att deras samveten äro upprörda av 
uselheten och orätten i världen, de ge sig ingen ro förrän detta blir 
ordnat, förr kan livet inte få den rätta skönheten, arbetet inte den rätta 
glädjen.

Genom politiken skall världen ändras till det bättre, men för att därvid 
något stort och skönt ska kunna uträttas, måste politiken vara buren av 
verklig hänförelse, inte av egoistiska intressens beräknande småsinne. Det 
är någonting ganska svårt att kunna åstadkomma och bevara denna 
hänförelse. Våra motståndare kunna tala så 
skickligt, att deras oriktiga åsikter ibland kunna se ut som om de voro 
riktiga. Därigenom kunna många människor lockas bort från arbetet på de 
riktiga reformerna. Därför måste man be de unga, att de bevara sin 
naturliga hänförelse och omsätta den i ett levande intresse för politik 
och andra allmänna frågor, som måste föras fråmat just av ungdomen, på det 
att mänskligheten en gång må kunna uppnå den skönhet, varefter vi alla 
törsta, den skönhet, som blommar likt en rosengård på rättens och 
sanningens hälleberg, ja, kamrater, skönt som en saga måste vi göra livet 
i Guds vackra värld! Det är vi, som ha fått det kallet oss anförtrott, 
inte av Gud, ty vi äro inte längre så vidskepliga att vi skylla våra egna 
strävanden och inbillningar och villfarelser på en evig gudomlighet, nej, 
det är Naturen som har kallat oss, den eviga allmodren Naturen! Oss alla 
har hon manat till denna kamp, inte endast oss, som äro församlade här i 
dag, men alla unga hjärtan i hela världen.

Ty i den eviga kampen mellan rätt och orätt, mellan sanning och falskhet, 
mellan det sköna och det fula, står alltid ungdomen på den rätta sidan, 
som är den vänstra sidan, hjärtats och det varma blodets röda sida!

Det var ett mycket vackert föredrag, och alla voro mycket nöjda och 
belåtna.

Sven Lilja kunde förresten ha sagt ungefär vad som helst, hade det bara 
burits fram av samma innerliga barnaglädje, skulle man ha blivit lika 
belåten och känt samma förtroende för talarens högre vishet.

Det var ögonens leende, av inga onda aningar grumlat, det var röstens 
välljud, av inga hårda prövningar förstämt, det var hänförelsen, som 
brusade och brann i hans tal, det var trosvissheten, drivande honom att 
sänka sin stämma till bävande viskningar om livets helgd, det var all 
ungdomens renhet, som gjorde Sven Lilja till en älskad talare på alla 
klubbfester och ungdomsmöten. Vad han sagt, eller om han över huvud taget 
sagt något alls som var värt att minnas, det föll ingen in att 
begrunda, trollmakten av hans vackra gestalt och goda vilja hade uppfyllt 
en tom stund med andlös spänning och strålande drömsyner - sedan intet. 
Han var uppbyggelsepredikant och agitator av brinnande tro, inte lärare 
och ledare av kylig klokskap. Han var diktaren, spelmannen, lekaren bland 
allvarets och mödans gråa folk, man älskade honom med en kärlek, som rymde 
både beskyddande ömhet och överlägsen missaktning - och ett uns avund på 
köpet!

Ester var inte ett dugg rädd för honom.

Efter mötet följdes de åt, en liten skara, samlad kring Sven Lilja. De 
gjorde hastig marsch genom grå staden för att komma ut till Djurgården. 
Många föllo ifrån och försvunno inåt gatorna, de skulle upp tidigt nästa 
morgon, fast det var söndag som stod för dörren - sju mörka syskons 
solskenssyster, hette det på Svens språk, han kunde få ihop'et, han!

Det återstod ändå en liten krets svärmare kring spelmansgossen, under 
klingande sång drogo de omkring i försommardunklet under Djurgårdens 
ålderdomliga valv av eke.

Vad det var lätt att gå, vad det var lätt att leva! Skönt var livet som en 
saga, världen var vacker som en dröm, de unga, de längtade efter lyckan 
som en gång i tiden skulle vinnas då gick hon mitt ibland dem med sitt 
ljusa leende - de visste det inte, de sågo henne inte, förrän åren sedan 
lagt avstånd av is mellan ungdomens drömmar och verklighetens fastare, 
frostlända mark.

Ester var inte ett dugg rädd för Sven Lilja längre. Redan när de lämnade 
möteslokalen visste hon, att han inte var någon farlig gosse, men så kom 
studentmössan på hans ljuslockiga huvud, och den såg farlig ut! Hon drog 
sig åter skygg tillbaka - sa länge det gick! Inte kunde det ändå vara 
farligt att svara, när han talade vid henne - vi säjer du här i klubben, 
säjer du herrn, så får du inte den här blomman, vill du ha den - nå? 
vad säjer du -?

Sven!

Nej, du ska ha fler blommor, flicka! Du är av den sorten se här! se här! - 
att de trivas hos dig! Hur länge har du varit i den här ruskiga stan - 
ack, några veckor bara! Dina blommor därhemma ha inte glömt dig än, de ha 
inte hunnit vissna sedan du for - vilka tyckte du bäst: om? Konvaljer - 
det finns inte här- men sippor, vita ska du ha - se här, kamrater, här är 
majdrottningen, här är Ester, vår yngsta syster, solskensbarnet ska hon 
vara i grå staden - krönom drottningen - blommor, mera blommor - nej, inte 
för hennes fötter, där kastar man smickerblomster, av med hatten, syster 
lill, vita sippor i håret! Så ska en flicka se ut, som är sjutton år och 
har alla sina minnen levande ännu långt borta från grå staden!

Vet du inte ens vad den här parken kallas? Djurgårn heter marken - stöt 
valthorn, sjung!

Hade ni så här ljusa nätter hemma i Hasselbotten? Se sa, gråt inte barn - 
nej, jag ska inte skratta åt dig - men jag ropar på de andra om du gråter, 
så får du skämmas, stora flickan! Du längtar hem - barn lilla - vem 
längtar inte hem? Det är det vackraste, det bästa inom oss som längtar så 
- vad jag är glad ändå, att du vågar gå bredvid mig och gråta - vad jag är 
glad att jag har sett dig nu - vad jag är glad att även du kan längta hem! 
Då ska du aldrig trivas i den här stan, aldrig fastna i det gråa och fula 
-.

Vad menar du, tös? Tror du, att jag är så lärd? Vet jag vad alla blommor 
heter? Jag vet ingenting, namn är ju bara sådant som folk har hittat på, 
hitta på något du, så vet du sen vad hon heter! Kan du inte? Så får hon 
heta Namnlös och leva lika väl för det, sol över dig, lilla Namnlös och 
över alla små namnlösa i hela den vida världen -.

Inte var han farlig, inte! Ester vågade till och med hålla honom i hand, 
när de gingo hemåt, en skara svärmare, trötta av glädje, yra av den 
unga sommarnattens skönhet, tyngda av ingen klokskap, burna av en rosensky 
genom gatorna. Fanns det i hela världen någon lustigare människa än Sven 
då? Regnkragen slängde över axeln på honom, studentmössan satt nere i 
nacken, Ester tyckte att hon sett honom på det sättet en hel evighet gå i 
spetsen för den lilla skaran, hon kände honom inte, men hon kände igen 
honom liksom man känner igen i verkligheten något som man sett eller hört 
inom sig i någon bortglömd dröm - och det var just det som var så roligt! 
Man kunde inte låta bli att retas med honom så smått, han hade kommit så 
nära, det lag i öppen dag vilket barn han var i all sin godhet, till och 
med Ester kände sig äldre, moderligt bekymrad rent av, när några försenade 
nattvandrare vände sig om, förbluffade av Sven Liljas och ungdomens 
segertåg med klingande sång neråt Strandvägen medan gryningen ljusnade.

Ja, det blev kyligare på stengatorna, det genljöd sa tomt i husväggarna, 
det blev gråare, det blev fulare. Ester frös till och fick en 
allvarligare, prövande glimt i ögat, när hon gick bredvid sin bror och såg 
efter Sven. Kunde han hålla också, den gossen? Var det något att lita på, 
den sjungande glädjen och det lösa blomsterspråket? Det liv han visade dem 
så lockande, framtiden efter striden, var den sa viss att vinna på hans 
väg?

Hon hade haft många tillfällen till sådana funderingar hemma i 
Hasselbotten, där hon sett striden om framtiden på närmare håll än han 
nånsin gjort. Hon mindes fadrens strävare klokskap, smeden Elias var inte 
den, som lät föra sig bort av vind och våg - och med en liten suck, som 
nog brände en smula i bröstet, viskade hon till brodern:

-Vad han måtte vara lycklig - han Sven!
Simon var redan gammal och van. Han hade varit i stan i tre år, ända 
sedan de första dagarna av det nya seklet, och kände rätt väl ställningen:

--Ja, han ä rolig att höra på. Men han flyger som en fågel från den ena 
pinnen till den andra. De ska väl finnas såna också.

Det stack i Ester! Med nära nog en fiendes ögon såg hon efter Sven, där 
han fladdrade fram!

-Men han bryr sej aldri om flicker, sån ä han inte, fortsatte Simon.

Det kändes i alla fall lite lugnare, pojkar som flängde efter flickor 
kunde man aldrig vara säker för, de kunde göra den allra mest 
allvarstadiga flicka yr i huvudet.

-Han ä alldeles som vurmi, den där Sven Lilja, gick Simon pa, å allti ä de 
någe han vurmar för alldeles särskilt, då talar han bara om de å tänker 
inte på någe annat. Än ä de att man inte ska äta kött å än ä de att man 
inte ska vaccinera sig a än ä de någe annat. De håller han på me en tid, 
sen låter han alltsammans ligga å hoppar på nåt nytt i ställe å ä lika 
ivri me de, a varje gång gäller de live allra minst.

Nu visste Ester precis hur dan han var! Man kan knappast säga någonting 
värre om en människa, det var en uråldrig bondestämma inom henne, som 
fällde det utslaget.

Kall var luften i grå staden, snart fick även Sven Lilja en känsla av att 
det var frost omkring honom. Han såg, att kamraterna hade med en gång 
blivit så främmande, nyss en enda jublande ande, nu åter splittrad i små 
isolerade människor, var och en för sig, avvisande - han kunde till och 
med se en glimt av oförklarligt han i en och annan blick. Det var inte 
första gången han märkte det, men aldrig kunde han första det- om det inte 
berodde på, att gryningen kylde det värmda blodet.
-Och du, Ester, fryser du också? frågade han och tog Ester under 
armen.

Hon gjorde sig fri - nästan med ovilja!

-Nej.

-Men du är så tyst?

-Det kan man väl vara.

-Ester ä en Dörte di kallar där hemma, försökte Simon skämta bort 
betrycket.

-Dörte?

-Ja - en som ä - vill säja en som inte ä precis som andra! -På vad sätt?

-Ovanli, så där

-Ja, det förstås, det såg jag genast!

-Visst inte, bet Ester av, jag är ingenting ovanligt alls.

-Du måste säga mig vad en Dörte är för något - du, Simon, eftersom inte 
Ester vill!

-Ja, de ä som ja sagt - di tror hemma, att en flicka som på någe vis ä - 
ja, som en lyckoklöver, hon ger lycka, vill säja å ä till hjälp - fast hon 
vet inte av'et själv å kan ingenting göra åt'et - hon ä en Dörte. Men 
själv blir hon ryslitt olyckli, eller också dör hon ung. För de finns såna 
flicker.

-Är Ester en sådan - Dörte?

-Jag vet inte, det är väl bara inbillning.

-En vacker inbillning! Men stackars Dörte!

-Jag är inte alls rädd för att dö ung. Och jag är inte alls rädd för att 
bli olycklig heller. För resten är jag inte någon Dörte, det är bara som 
Simon pratar.

-Men inte som Stockholmsflickorna ändå?

-Nej, grinade Simon, för dom ä såna, så man kan ta ett lass åv dom å köra 
dom i sjön!

-Ester går och tänker på något, det ser jag. Får jag inte veta vad det är?

-Ingenting särskilt. Bara på något, som herr Lilja talade om. -Vi skulle 
ju säga du?
Sven var alldeles gråtfärdig, han begrep inte 
en smul!

-Något som - som sas på mötet förut i kväll.

-Vad var det? Jag minns inte -?

-Det talades om en tiggare, som stod på en bro i London.

-Ja!

-Jag tänker mig, att det kom en herre som hette Sven Lilja och gick förbi 
den där tiggaren

-Ja?

-Och jag undrar, hur han skulle bära sig åt?

-Det behöver väl inte Ester undra?

-Han skulle kanske föra tiggaren med sig till Folkets hus? Och halla en 
föreläsning för honom? Tala om för honom allt vackert i världen som inte 
finns! Och sen säga: skriv in dig nu i tiggarnes fackförening. Och betala 
ordentligt dina kontingenter - så kan du tigga med lugnt samvete om 
vardagarna - och sa får du komma hit var söndag och höra nya föredrag - om 
det vackra som inte finns!

Sven teg. Och Simon tryckte med hemlig förtjusning systerns arm - där hade 
hon delat ut ett fläskben att bita i!

Men Sven stannade, hans ögon voro fyllda av tårar, han sträckte bägge sina 
händer mot Ester:

-Hjälp mig att bli en bättre människa!

Nej, det gick inte att låta bli, hon måste ta hans händer och da måste hon 
också trycka dem fast i sina:

-Sa du pratar- Sven!

Därmed voro de vänner för livet.

Och när de skildes, måste Simon av broderlig stolthet ge Sven en puff i 
sidan:

-Va de inte de ja sa? Att hon va en Dörte!
Sannerligen kunde inte nattvandrarna ha all anledning att vända sig 
om med förbluffelse efter ungdomens marsch genom staden hem.

En halvelegant ung man med gråblek fängelsehy och plommonstop ner över 
näsan stod länge vid Nybroplan, stödd mot en svajig käpp, och stirrade 
efter dem, då de skildes vid John Erikssons staty och skingrades åt olika 
håll. Snurrens jyckar! tyckte den unge mannen och spottade ut 
cigarrettstumpen. En arbetarpojke med en tös under armen skyndade tillbaka 
över Nybroplan uppåt de dunklare smågatorna till det inre Östermalm. 
Snurrens jyckar! envisades den unge mannen för sig själv och plockade upp 
en ny cigarrett.

Han skulle annars ha kunnat räkna släkt med dem, kusiner om det skulle 
vara sa noga. Den unge mannen hade nämligen en gång varit Frans Hjelm. 
Medan han i barndomen levde på de stora mörkrens djup hade hans mest 
svindlande fantasier aldrig höjt sig upp över jordens glädjeämnen, det var 
därför en smula lättare för honom att nå sina drömmars land, nu var han 
där, nu var han herr Frans Karlsson-Gyllenhjelm, välbeställd affärspojke 
med porträtt och fingeravtryck och hela faderullan hos polisen i alla de 
tre skandinaviska länderna.

Han gällde bland kamraterna för att vara en flink pojke och en elegant 
leveman, en grabb me takter i - språket var fortfarande den gamle Frasses 
språk.

Egentligen var det bara riggen som var ny, och knappt den heller, där 
fanns händelsevis både små fläckar och trasor och kragen var en smula 
solkig, men man hoppas ju alltid, att sådant inte ska synas.
Han hade lagt ut en smula i figuren, blivit fastare i köttet och 
mindre drumlig i gången, men annars var han sig fullkomligt lik. Tre år 
ska väl heller inte kunna göra så mycket varken till den yttre eller den 
inre människan, och under utvecklingen från arton till tjugoett års ålder 
hade Frasse inte åstadkommit någon annan nämnvärd förändring med sig själv 
än att namnet blivit Karlsson-Gyllenhjelm.

Han hade varit med om en hel hop, men hans upplevelser hade inte givit 
honom den ringaste erfarenhet på allvar, endast bibringat honom en viss 
yrkesskicklighet och så pass mycken räddhågad aktsamhet som krävdes för 
att han skulle kunna hjälpligen lotsa fram sin egen dyrbara person genom 
obehag och farliga snaror.

Han gick alltjämt ensam och undvek fortfarande gärna att berusa sig 
alltför mycket, han var och förblev ett kallblodigt kräldjur.

En massa minnen gömde han ju också på - de liknade brokiga trasor, kastade 
i en lumpbod utan ringaste ordning eller samband.

Happa Tja var egentligen ett ganska tråkigt fruntimmer, hon söp vårdslöst 
och kunde inte göra sig alls. Hon fick sköta sig själv, efter de första 
dagarna i Köpenhamn lämnade han henne kvar som ett kolly på hotellrummet 
och gav sig ensam i väg vidare ut i den vida världen. Han gjorde på vägen 
några nödvändiga uppköp: en liten revolver, en slidkniv, en boxhandske och 
några andra småsaker, som en resande vanligen har med sig, när han ska ut 
på en längre utflykt, däribland en borr, ett bräckjärn, några smala 
nycklar, alltsammans nerlagt i en liten vacker handväska. Dessutom en 
mandolin och ett munspel, ty han var mycket musikalisk.

Under de dagar han bodde i Köpenhamn hade han fått klart för sig, att där 
fanns bara livare och linkar, en man som har givit sig ut med den 
romantiska ärelystnaden att bli introducerad i den stora förbrytarevärlden 
nöjer sig ingalunda med sådan halvsocietet som kortspelare och soutenörer. 
Nej, England var landet!

Men där tycktes inte finnas en enda förbrytare, till och med i London var 
det honom omöjligt att stifta bekantskap med någon verklig yrkesman. De 
voro sig själva nog och läto Frasse hållas med sitt. En och annan liten 
affär gjorde han i förbigående och reste vidare, hela tiden sökande efter 
människor, likt en Diogenes. Äntligen lyckades han! I staden Hull stötte 
han på en norrman, som kunde det här konstiga landet.

Åh, de voro granna karlar, när de träffades, dessa båda gentlemen! Det var 
på en sjömanskrog, norrmannen hade kommit med en samling Amerikaresande 
och var en ärlig sjöman, för all del! De drucko ett glas och började 
språka om tjuveri och stölder, det är ju något som intresserar alla 
människor, och vad ska man egentligen tala om, när man träffar en främling 
som är trevlig? Det ena ordet gav det andra, Frasse talade om 
Stockholmsförhållanden och sådana kända personer som Kevan och bröderna 
Stålhand voro naturligtvis inte heller okända för norrmannen, så att 
bildning och världsvana saknades inte varken hos Frasse eller hos den 
andre, som var en sympatisk människa på det hela taget, det tog inte emot 
på något vis att vara tillsammans med honom. De båda herrarna hade samma 
föreställningsvärld och samma blick på tingen och livet, och det är ju det 
som är huvudsaken.

När de slutligen berättat alla sina historier för varandra och paraderat 
med alla sina bekanta, befanns det, att samtalet uteslutande rört sig 
kring affärer och affärspojkar av skilda slag, mest om mera bekanta 
inbrottstjuvar och deras förnämsta verk.

Frasse meddelade då i förtroende, att han var ute på en studieresa, det 
gällde att studera livet, på vetenskapens vägnar i så fall, så att 
grabbarne behövde inte vara rädda för att bli snodda i polisen av honom, 
nä aktare, sån ä man inte!
Norrmannen försäkrade, att han genast haft 
klart för sig, att Frasse var en sån som ville studera livet på 
vetenskapens vägnar och erbjöd sig att föra Frasse tillsammans med några 
berömda engelska förbrytare, men då måste han också lära sig att tala det 
engelska tjuvspråket, det var förresten inte alla svenska affärspojkar som 
kunde rota svenskt romani så bra som herr Gyllenhjelm, det hördes nog att 
herr Gyllenhjelm hade studerat livet i Sverige också. Finge man fråga, om 
det hade varit någon större affär i Stockholm, eftersom herr Gyllenhjelm 
nu var i Hull?

Frågan var så oändligt smickrande för en arton års yngling. Att sitta på 
en sjömanskrog vid hamnen i Hull, där ingen mer än kamraten vid bordet 
begrep språket - att där bli betraktad som en berömd förbrytare på resa - 
Frasse kunde varken svara ja eller nej, men såg tillräckligt högfärdig ut 
för att kunna anses ha varit med om alla stölder i världen under de 
senaste tjugo åren.

Så hade han fått en ny vän och kamrat att gå i pol med. Sigge, som fört 
honom in bland sodomiterna i grå staden, var redan glömd, han hade inte 
dom rätta takterna, gick å lodade i Stockholm så att han möglade i 
småstadshålan, nej, här ute i världen skulle livet levas!

Det fanns inga så usla nästen, att inte norrmannen, Håkon hette han, 
hittade dit. Han var en liten bredaxlad, trygg och jovialisk, grisögt 
plirande kamrat, som varit sin egen mästare i yrket under många år. På 
bakgårdar, i källare, under takåsar, över allt funnos gömda kulor, där man 
träffade affärspojkar av alla slag, stora, ädla, berömda män i sin värld, 
om vilken andra människor aldrig fingo en aning - eller om man så vill: 
hopar av gråa löss, sammankrupna i skrynklor och veck på samhällets 
trasor.

Det härliga med detta liv för en yngling var att han ingenstans hade en 
varaktig stad. Ständigt på resa - tvärs genom England - ut över 
kontinenten - över allt fanns affärer att göra. Där äldre förbrytare inte 
kunde gå, därför att de blevo siktade av polisen så fort de bara 
stucko ut fingret genom en glugg, där gingo Frasse och Håkon Mästare 
gladeligen fram och gjorde sina affärer, ännu okända och namnlösa. De hade 
båda mycket snabbt kommit överens om, att Frasse måste göra en stöt, för 
att inte bland kamrater bli grundkanslad som spion, och Frasse gjorde 
stöten tillsammans med Håkon och några andra, därmed lät han för alltid 
sista spåret av den romantiska vetenskapen fara och njöt istället av 
verkligheten i fulla drag.

Den var för resten inte utan sina alldeles säregna faror, kamratskapet var 
inte fastare knutet än att man måste halla ögonen öppna så mycket bättre 
när man var tillsammans med vänner. Det ligger i sakens natur, att tjuven 
blir själv mer blodigt bestulen än någon annan människa.

Den där ljusa strimman Frasse har i skinnet under vänstra ögat neråt 
mungipan är ett minne från London. Han gick ensam i en mörk gränd och fick 
två kalla händer om halsen, det var strypare ute. Han fick upp revolvern, 
kom lös - en grå skugga skulle smyga sig förbi honom, fick en spark i 
skrevet så att han stöp, några andra försvunno på ljudlösa gummisulor.

Frasse började som en renhårig Ekenskis att tala förstånd med grabben, som 
låg fastlåst i kramp raklång på gatan. Han uttalade alla ord han kunde på 
sin engelska cant, sa värst mycket var det inte, men samspråket gick ut 
på, att grabbarna tagit fel på person. Frasse visade sig till och med så 
ädelmodig, att han ville hjälpa upp sin pal, kamrat feståru, stroller kan 
velan en annan vara också i så fall, tji bambussel me oppercan å ett som 
annat - varpå en ilsken knivspets flög Frasse i ansiktet och ritade om 
honom ett varv. Hans nye pal hade väl inte riktigt förstått den rätta 
meningen med talet om tjuv och falskt spel med polisen. Men eftersom han 
varit dum, och eftersom han inte kunde uträtta något vidare där han låg, 
ansåg Frasse lämpligt att betala honom med samma mynt, drog fram sin 
slidkniv, fläkte upp ansiktet på kräket och stack i väg.
Han började bli känd litet varstans som a man of world, en karl som 
var skicklig nog att klara sig överallt i världen. Med världen menades 
inte längre Kungsträdgården, Berzelii park och Humlegården i Stockholm, nu 
gällde det alla grändernas nästen och alla flickställen i hela Europa. Han 
var inte så mycket för att dansa på krogar, förstörde hellre sina pengar 
på annat sätt. När det fram på natten blev ett sjuhälsikes skrik och liv i 
något av smårummen på ett osedlighetsnäste, ingrep Frasse med förtjusning 
och hjälpte till att skipa rättvisa gentemot den syndaren som velat smita 
från betalningen, då läskade han sitt rättsmedvetande med många stora och 
riktigt fina ord och slogs av hjärtans lust, eftersom det inte var någon 
nämnvärd risk när det fanns så många hjälpare.

Världens omkrets gick genom London, Hamburg, Berlin, Wien, alla de 
norditalienska städerna, Rom, Neapel, Rivieran, Paris, de belgiska och 
holländska hamnstäderna och tillbaka till London. I Wien hade han träffat 
en särdeles imponerande och intressant man, baron skulle han vara, sas 
det, åkte i egen automobil, alltid tillsammans med några extravaganta 
kvinnor, det var mest på dem han levde, han ordnade deras förbindelser med 
den högre världens lebemänner och kunde för resten även själv göra stora 
pengar bland bättre herrar, vad man inte kunde få kunde man alltid stjäla, 
och därmed hölls hela den affären i gång, tills herrskapet åkte fast i 
Florens och stillades på åtskilliga år - fina och skarpsinniga personer, 
Frasse kände sig enkel som ett barn i deras sällskap.

De lättaste och ofarligaste affärerna gjordes i större hamnstäder bland 
massorna av emigranter, de voro ju långt ute på sjön innan de märkte att 
de blivit bestulna av den hederlige bäraren, frälsningssoldaten, hjälparen 
från K.F.U.M. eller vad det nu kunde vara för en figur som lotsat dem 
tillrätta.

Dessa goda affärer, som voro Håkon Mästares specialitet, lockade Frasse 
att följa med Håkon över Atlanten.

Kajen vid Amerikabåten var för fackmannens öga uppfylld av intressanta 
företeelser. Överallt i människovimlet bekanta ansikten, ficktjuvar 
eller andra specialister under olika yrkesförklädnader, man kunde skratta 
sig fördärvad åt detta spektakel. Skrik, buller och väsen, brådska 
överallt, allvar och iver, skratt och tårar, avsked och omfamningar, 
poliskaskar i mängden - och mitt i den brokiga mängden affärspojkar och 
flickor av alla slag, djupt inne i geschäft.

Det ringer till avgång - trankilt promenerar en tjuv över landgången, han 
ska ta ett sista avsked av en emigrant ombord, han glider som en ål mellan 
passagerarne, är nere under däck, från hytt till hytt, än uppe igen på 
däck, ställer sig bakom de människor, som stå lutade över räcket för att 
ropa farväl han synar varje ficka, slår med handen så löst på rockarna där 
är en ficka igensydd! Han lutar sig fram över emigranten och ropar en 
rörande hälsning ut i tomma luften hem till morsan, klipper upp fickan med 
en liten sax, tömmer den flinkt och går vidare. Är han i pol med någon 
kamrat, går affären så mycket lättare, då ökas trängseln och skyddet mot 
obehöriga åskådare.

Där står en ung svensk flicka på däck och storgråter, de pengar hon sparat 
ihop under åratal äro borta, det var över tvåhundra kronor, nu äger hon 
inte ett öre mer. Ett stort ädelmod vaknade inom Frasse, när han hörde att 
hon var svenska - de ä grunt om tjejjan, ja ska tigga ihop lite kosing 
åt'na!

Håkon Mästare grinade, varför inte? Det var nu hans stående valspråk - en 
stillsam och klipsk pojke! Frasse gick omkring med sin hatt och fäktade, 
beskrev rörande flickans sorgliga läge, han fick i hop över trehundra 
kronor, som hamnade i tösens händer utan ett öres avdrag! Sedan fick hon 
mellan tårar och skratt beskriva hur den karlen såg ut som hon misstänkte, 
den delen av affären intresserade mest Håkon Mästare -men det gällde inte 
alls honom ända! Det gällde en karl som gatt ombord och låtsat säga farväl 
åt en emigrant- den ska vi väl få tag i! sade Håkon, gick ner med Frasse 
under däck och behövde inte tveka ett ögonblick, han bara knackade 
ett tag på den rätta hyttdörren och klev in, där lag karlen och 
vilade sig! Han hade slutat sina många avsked och såg mest ut som en 
vanlig bonddräng på väg till Amerika, dit skulle han ju också, resan har 
många behagliga sidor!

Håkon Mästare kunde sin sak, han röck upp forsickesnoaren ur sängen och 
ställde honom mot väggen, rev upp hans väst, tog plånboken, flydde den 
till Frasse och talade sedan några fridens vänskapliga ord med ficktjuven 
om risken att meddela sig med polisen - nej för all del, några sådana 
dumheter hade aldrig fallit den karlen in, han kände väl Håkon Mästare!

Frasse firade orgier av ädelmod den dagen, gick upp till flickan och gav 
henne ytterligare så mycket pengar som stulits av henne - de ä på polisens 
vägnar i så fall, förklarade han storslaget, nu måste fröken hålla tyst me 
de här under hela resan!

Ett jäkla fjäsk, tyckte Håkon, men va fan, saken angick ju inte honom, han 
hade länge haft flickans pengar väl förvarade i sin plånbok, han!

Sedan arbetade de tre herrarna i pol som vänner under hela resan.

Aven i Amerika finns mycket att göra för a man of world. Men Frasse kunde 
aldrig trivas där i landet, marknaden var trång och folket var alldeles 
för hårdhänt. En kväll satt han i New York på ett särdeles ruskigt och 
intressant flickställe, en främmande gentleman steg in, gick fram och tog 
utan vidare en av de halvklädda flickorna om livet, lyfte upp henne och 
kastade henne rätt genom den stängda fönsterrutan ner på gården. Hon hade 
stulit av honom, vidare förklaring behövdes inte. Det blev lite skrik om 
saken, men för resten ingenting. Mannen var tydligen känd, han gick 
trankilt sin väg. Flickan kom upp igen efter fallet från en vånings höjd, 
en smula blodig men framför allt slö, hon hade för länge sen upphört att 
förvåna sig över karlarnes konstiga infall, och plånboken hon stulit hade 
hon i alla fall lyckats behålla.

pet där folket var inte riktigt i Frasses smak, han slank ner till 
hamnen igen med Håkon Mästare, som orubbligt höll fast vid, att ingenting 
gar upp emot affärer bland emigranter.

I Hamburg fick han följa sin vän till ett häpnadsväckande ställe. De 
knackade på en stängd port i ett litet hus, en gammal gumma öppnade på 
glänt, men släppte genast in Håkon och hans kamrat. I en korridor, belagd 
med mjuka mattor, stodo några unga gossar, klädda i alltför korta byxor, 
sminkade och pudrade i hela ansiktet, andra kommo ut från sina små rum, 
klädda till flickor med korta kjolar och stora peruker. Två av dessa 
vackra flickor kommo fram till Håkon och Frasse: Nå, hur ska vi ha det nu, 
ska ni ta in ett par flaskor vin eller ska vi ha lite roligt en stund?

Han var svensk, pojken! En bekant till Mästaren.

Frasse kände sig lite bortkommen, men Håkon varnade, vin måste de ta in! 
Det blev vin och det blev svensk sång, det blev känslosamma och riktigt 
fina bitar i så fall, när jag var prins utav Arkadien och här är gudaskönt 
att vara och annan svensk sang. Och den svenske gossen lade sina smala 
armar om Frasses hals och sade: oh, jag är från Stockholm! - Då har vi nog 
sett varann förr? - I Humlegården, kanske? bland de andra gossarna? - Jo, 
mycket riktigt! Och på den saken skulle man ha ett riktigt ordentligt glas 
vin!

Två andra svenska gossar hade varit här, men nu voro de i Berlin, det 
fanns kaféer där att vara på - han offrade en liten kvinnlig suck åt deras 
minne och var för resten så lik en sköka man någonsin kan begära av en ung 
man, son av välbärgade hantverkare i Stockholm, innehavare av en fin plats 
i Hamburg och klädd i korta, åtsittande svarta sidenbyxor och spansk 
tjurfäktarejacka, sminkad och pudrad och målad och parfymerad - ett 
kräldjur på djupaste botten i människopölen.

Färden gick vidare ut genom världen.

Frasse hade numera ingen användning för det geschäft han lärt i 
Humlegården i Stockholm, ty Håkon Mästare låg inte åt det hållet. Inte av 
någon sorts motvilja mot styggelsen i och för 
sig, nej för all del, han ägnade desslikes ett livligt intresse, men 
alltid platoniskt så att säga, sökte gärna och med en grisaktig njutning 
att se och höra så mycket som möjligt därav, men höll sig för egen del 
alltid på avstånd, han hade hört att man kunde bli tokig av sådant och han 
var mycket rädd om sig själv.

Han var ett tiotal år äldre än Frasse, och det var väl därför han blev den 
som först fick nog av detta lösa leverne. I Hamburg nådde honom ett brev, 
till resehandlanden Hakon Halvorsen, fadern var död i Kristiania, ett 
litet kafé väntade nu där på arvtagaren. Han gick och funderade på den där 
saken några dar, tills han blev riktigt högtidlig till mods av hemlängtan. 
Nu har ja sett livet, sa han, nu vill ja slå mej till ro.

Och när han väl kommit på den bogen, satte han full fart in i den 
känslosamhet, som tillhör sådana fina tankar. Ja vet en liten käck jänta 
därhemma - henne ska ja gifta mej me oh, om du visste, Frasse, va ja 
elskar henne!

Det var något alldeles nytt, det hade aldrig märkts förut, men Frasse var 
inte den som på något vis brast i den finkänslighet, som är gentlemannens 
prydnad, han lät sig i stället angeläget vara att visa upp i all hast sin 
allra bästa exercis, med fina känslor kan väl lite var bestå sig!

-Nu ska du höra på mej, å nu ska du lyda mitt råd, Frasse! Res hem 
mesamma, fö nu har ja fått nog, å du har nog också en liten käck jänta som 
går å vantar på dej, res hem å gift dej me henne, Frasse! Gör de! Å tro 
mej, du ska aldri behöva ångra dej!

Frasse fick genast en föreställning om, att en flicka gick och väntade på 
honom i Stockholm:

-De kan ja göra, feståru Hakon, de kan ja göra i måron da om så skulle 
vara. Fö du e min vän å fö dej kan ja tala om'et, å får ja inte henne som 
ja vill ha, sa gifter ja mej aldri!

-Gift dej me henne, Frasse! Gör'et mesamma! Nu haru studera så mycke, så 
nu tycker ja du kunde vara nöjd. Om du inte slutar nu, så kan de gå så att 
du blir en förbrytare på allvar till slut, för att du har skojat me 
de så länge! -Troru inte ja har tänkt på de rå? Många gånger har ja tänkt 
på bylingen å ett som annat. All heder åt dej, Håkon, fö du e en rekodeli 
kamrat, du e en människa som har hjärta i bröste, de ska ingen komma å 
säja annat, å om alla människer vore lika hederlia som du, så skulle de 
inte finnas nån falskhet i världen å inga fengelser å så. Fö nu har ja 
studera så mycke på vetenskapens vägnar, så nu vet ja va live vill säja å 
va människer går för i så fall!

En hel kväll berusade de sig på detta sätt med alla vackra ord de kunde 
minnas och avnjöto dem långsamt som en kostbar och sällsynt dryck. 
Därefter packade de, ingen av dem var nog enfaldig att glömma sina 
nödvändiga yrkesverktyg, ingen tänkte sig, att man skulle kunna leva utan 
att ha en väska full av bräckjärn, borrar, dyrkar och andra småsaker till 
hands, det har ju alla människor. Drömmar ska man njuta av - verkligheten 
är en annan historia, den är självklart och en gång för alla ställd 
utanför alla resonemang och beröres inte på minsta vis av tillfälliga 
känslorus, som endast avsätta i medvetandet några vackra minnen. Man får 
på det viset en föreställning om att man i grund och botten är en 
sjuhelvetes ädel och hederlig människa, fast alla andra människor, 
falskare och därför rikare, vill säja lyckligare, skrika högt om tjuvar 
och fängelse och ett som annat. Men de skulle bara veta vilka fina tankar 
som finnas i den föraktade tjuvens hjärta, oh, då skulle de förlåta honom 
och älska honom och skratta åt hans små fiffiga skämt istället för att 
förbanna honom och jaga honom till döds med sina hånfulla ord, sina 
brutala poliser, sina falska domare och sina grymma fängelsetjänstemän.

Håkon och Frasse gjorde en och annan liten stöt på hemvägen, och i 
Kristiania fanns mycket att göra! Håkon hade många vänner sen fordom att 
söka upp, och de som för tillfället voro på friheten samlades gärna i hans 
bevärtning för att språka om nytt och gammalt.
Frasse vann allmän beundran genom en fin kupp han utförde där. En 
gammal jude hade i många år sysslat med att gömma tjuvgods, Sore 
verschärfen som det hette på hans kochemerslang. Men han var en falsk 
Schärfespieler, känd för att omskära pengar till judar - fila slantarna 
nästan värdelösa och sökte förgäves schmuza sig fri från den allmänna 
misstanken att på så sätt linkemessummemelochnen. Därtill hade han nyligen 
verpfeift en flink pojke - man var allmänt förbannad på honom och hans 
tjocka rotvälska och kallade honom på ärlig norsk rodi för en oldri skunt. 
Och något skulle göras!

Juden hade en liten kula, där han sålde gamla kläder. Frasse gick dit. Han 
var inte välkommen, juden ville helst vara ensam, han var djupt inne i ett 
geschäft med en bondpojke, som provade en rock som var för stor. Frasse 
Iydde inte vinken att komma igen senare, han slog sig ner på disken och 
studerade på vetenskapens vägnar. Juden ordnade med rocken, slätade över 
axlarna, knäppte ihop där fram, knep ihop den i ryggen, med den andra 
handen, det gick så fint som helst, rocken satt med en gång som om den 
varit gjuten över bringan på bondpojken, mer såg inte den stackaren, några 
apglas att se sig själv i funnos inte i den butiken!

Rocken drogs av igen, slogs in i ett paket, stacks under armen på pojken, 
hela knepet ligger i att låta allting gå fort som en snurra med mun och 
händer på en gång - pojken betalade dyra pengar för rocken och gick.

Sedan blev det en illmarig fråga vad min bäste herre önskade - jo, Frasse 
ville köpa en klocka. Juden bytte hastigt ansikte och blev åter en 
hederlig affärsman, öppnade ett gammalt skåp på väggen och visade klockor 
av alla slag, av guld, av silver, av nickel och av mässing. Tjugo kronor 
bjöd Frasse för en guldklocka, sjuttiofem var priset, skåpet slogs igen.

Fanns det möjligen skor? Joo då, juden kröp ner bakom disken och plockade 
fram. Frasse öppnade skåpet och plockade gulduren på sig. Sex kronor 
bjöd han för ett par skor, priset var fjorton.

Juden blev förbannad och frågade, om herrn trodde att det var tjuvgods han 
sålde? - Inte! Hur skulle man kunna tro det? Men finns det halsdukar och 
rosetter? Mitt för ögonen på den gamle tjuvgömmaren smusslade Frasse till 
sig ett tjogtal sidenhalsdukar ur asken som ställdes fram, sedan köpte han 
en rosett för att inte bli misstänkt och återvände till skorna, som stodo 
så bra till, att juden måste ner under disken efter dem.

-Ska vi slå till för sex kroner i alla fall?

Juden vände honom ryggen med förakt, Frasse gick. I dörren ropade han: ska 
vi säja sex å femti? - Nej! skrek juden från sitt krypin bakom disken. 
Frasse tog med sig en bunt byxor, som låg nere vid dörren, och kastade dem 
till Håkon, som väntade utanför.

öppnade dörren igen: sju kroner då?

De blir ingen affär av! kom svaret. En ny bunt byxor försvann, och därmed 
fick juden vara i fred.

Det var en skicklig stöt, och tjuvgömmaren led smälek länge för sina gamla 
ögons blindhet.

Men Frasse fick snart svaret. Polisen blev plötsligt så uppmärksam på 
honom. Det var besvärligt, ännu ingenting oroande, men att poliskonstaplar 
och detektiver så envist stirrade på honom var de möttes, det var 
obehagligt i alla fall, det liknade ett osynligt rep som band honom och 
gjorde honom ofri i alla rörelser.

Han gled undan, blev mera stillsam, och utan att närmare ha reflekterat på 
saken var han en vacker dag mitt inne i sitt gamla geschäft från 
Humlegården i Stockholm. Det var en resurs som alltid stod öppen, den 
erbjöd sig själv, så fort han sackade tillbaka i sin mera aktiva 
verksamhet.

Hos en av sina nyförvärvade vänner slog han sig ner för en tid som barn i 
huset och fäste inte nämnvärt avseende vid, att herrn själv var bortrest, 
det fanns tjänstefolk i huset, en liten näpen piga förljuvade hans 
väntetid under fjorton dagar.
Herrn själv kom hem och måste bita i det sura äpplet, Frasse 
förklarade situationen för honom i de mest lättfattliga ordalag och lät 
inte avspisa sig med mindre än tusen riksdaler till att börja ett nytt 
liv.

Och det gjorde han mycket riktigt.

Under de två veckor han varit försvunnen för yttervärlden hade hans 
bevakare förlorat spåret, Frasse tog väl vara på sin återvunna 
rörelsefrihet.

En vacker dag stod han och undersökte skåp och lådor i en liten trevlig 
våning, som borde vara tom enligt uppgift han fått. Men plötsligt stod en 
gallskrikande piga i dörren, fan så obehaglig historia. Han gjorde i alla 
fall sitt bästa:

-Å, nu ska ni vara snäll, kan ni inte låta mej gå, va? Inte har ja tagi 
någe av er, inte? Vill ni ha hundra kroner? Så mycke får ni inte, om ni 
sätter fast mej i polisen!

Näej, tjuven skulle bli fast, mente pigan, om hon så skulle stå där och 
vakta till domedag.

Därmed var saken klar, fanns ingenting att göra mer. Frasse släppte all 
tanke på motstånd och fann sig i det oundvikliga, det skulle ju ändå en 
gång komma, nu var han där. Han slog sig ner i en bred, skinnstoppad 
länstol och inväntade sitt öde, påskyndade till och med saken:

-Ja, kära fröken, de e velan bäst a ta hit nån polis mesamma då?

Pigan blev mjuk i knäna, det där hade hon inte väntat! Avgrundskval, 
rullande ögon och hemska hat - det hade hon väntat sig, kniv och revolver 
kanske också, alldeles som i stiliga böcker. Men inte denna slöa 
likgiltighet hos boven. Hon stod tyst och stirrade på honom.

-Nå, ska ni inte ropa på polis nu, då? undrade Frasse med nyvaknat hopp. 
Eller vill ni ha dom här pengarna - med ivrigt darrande händer slet han 
upp sin planbok för att köpa frihet.
-Ja vill inte ha något - inga pengar av er - men de får väl vara me 
polisen

-Jaså -?

Ett alldeles nytt och obegripligt fenomen för Frasse! En människa som inte 
vill ha pengar - och som ändå inte ville göra honom något ont - han blev 
misstrogen - men hon såg snäll ut. Tokig! Det var klart! Snurren! Eller 
åtminstone lite fånig!

Men plötsligt märkte han att flickan grät. Lutad mot dörrposten grät hon 
utan ljud, medan hon oavvänt stirrade på Frasse.

Ett - två - tre - Frasse gråter! Stört omöjligt att låta bli, minnet av 
ädla och fina känslor störtade upp, han njöt i salig berusning sin egen 
finkänslighet och sitt eget misskända ädelmod, sin bättre människa och sin 
olycka.

-Ja e en tjyv, fröken - oh, oh - men ja stjel bara av dom rika - oh - å så 
ger ja åt dom fattia, fröken! Ja e så olyckli ja e en elendi stackas 
människa. Oh, va ja e lessen!

Hon var ju en livslevande gestalt av det finaste och ädlaste han visste: 
medlidsamheten, förlåtelsen, mildheten - hon gick fram till honom, lade 
sin hand på hans axel och storgrät:

-Ni ska inte säja så - ja blir så lessen.

Hon satt sedan länge och talade med honom så vackert och vänligt. Han fick 
gå med henne in i jungfrukammaren, allt som han plockat ihop åt sig i 
våningen måste han dock lämna kvar.

Lite snurr fanns det nog i skallen på henne, började Frasse förstå. Hon var 
mormon och ville omvända honom till den sanna religionen, uppenbarad i 
Amerika för vår tids behov. Men det blev kaffe också, så att något 
förstånd hade hon ändå kvar. Inte litade hon alldeles på honom heller, för 
när hon gick ifrån honom för att ordna med det där kaffet i köket, 
vände hon sig om i dörren: ni tar väl inte me 
er nånting här nu?

-Äh ne - inte då! svarade han med en stor gest, som var mer besvärad än 
övertygande.

Men de blevo hastigt goda vänner, och hon bad honom komma tillbaka och 
hälsa på henne, innan hon for till Saltsjöstaden, för dit skulle hon 
snart, oh ja, snart, snart!

Man är väl gentleman! Dagen därpå steppade Frasse upp till pigan med två 
utsökta örhängen av guld - hon ville inte ta emot dem - vågade inte bära - 
kunde hon verkligen? Skulle inte folk undra?

Men tänk, att han hade ristat sitt namn i dem båda - med en kniv - Frans 
stod där att läsa - det var oemotståndligt och i Saltsjöstaden kunde hon 
ha dem, där skulle ingen undra!

Frasse började få nog av Kristiania. En natt gick han och drev uppför 
Stortingsgade, några unga karlar följde efter honom. Bakom 
stortingsbyggnaden var det tomt och tyst, där sprungo de på honom, han 
hade pengar, det visste de. När han tog fram revolvern, löpte de sin väg 
och låtsades inte bry sig om honom vidare. Men knappt hade han gått några 
steg, förrän en av gossarna sprang tyst efter honom, i sista ögonblicket 
vände sig Frasse om och delade ut sin vanliga spark, den tog inte efter 
beräkning, kniven kom blixtsnabbt mot halsen på Frasse, han tog emot 
stöten med flata handen, fick långfingret i det närmaste avskuret. 
Tanklöst klämde han i med det allra vildaste nödrop, karlen, som missat i 
pantersprånget, vände och sprang. Frasse fnattade i väg åt sitt håll, lika 
rädd för polisen - sådana där små affärer kamrater emellan far man inte 
göra väsen av.

Han träffade en svensk affärspojke, som reste i klockkedjor, köpta för 
några öre hos en krafsjude i Stockholm. Kalven hette svensken, gick 
omkring överallt och siktade på det viset många goda stötar att 
göra. Med honom gick Frasse i pol, sedan Håkon blivit bofast.

Men det var inte samma trevliga takter hos Kalven, en kväll sutto han och 
Frasse på ett litet hotellrum och spelade slant, man lägger en enkrona på 
bordet, håller handen över och låter den andre gissa pil eller gubbe. 
Insatsen var två kronor, och Frasse vann alltsåsarott av sin kompis, ända 
till skjortan. Då började Kalven härja om att märka Frasse, om han inte 
fick tillbaka kläder, klocka och tjugofem kronor kontant, Frasse fick 
hålla god min och ge honom vad han begärde, och sen fortsatte spelet tills 
de åter voro kvitt. Det inbördes förtroendet var inte av den art, att det 
kunde ta skada av sådant gnabb, strax därefter reste de ut i världen 
tillsammans för att arbeta.

I Göteborg träffade de Nisse Lagom, som var lite lessen av sig, i färsk 
frihet efter två gråa år på Harmonin i Härlanda. Han behövde komma ut och 
öva upp sig, nu skulle de till Köpenhamn, men det fanns ju städer på 
vägen, de skulle också användas, di ä' inte för små, di ä' lagom, sa 
Nisse, och därvid blev det.

Nisse Lagom söp ner sig i Köpenhamn, en förbannat tråkig historia! Han 
svinade på hotellet, så att värden blev lömsk. Alla tre kamraterna stodo 
på gatan och begrundade saken, när portieren kom ut i porten och vinkade 
åt dem, det låg något fult över hans uppsyn, luften kändes inte alldeles 
frisk:

-Nu e ni snodda, pojkar! sa Frasse.

-I hälsike!

De gingo dit, en smula dröjande i alla fall. Frasse lovade att komma 
efter, behövde bara gå in i cigarrbutiken först efter lite röka. Därifrån 
smet han tvärs över gatan in i en öppen port mitt emot hotellet, och just 
i detsamma kom polisen. Efter en stund hade Frasse det sorgliga resultatet 
för ögonen: Kalven och Nisse Lagom sattes upp i en droska och kördes bort 
mellan grymma polismän.

Det mulnade uppenbarligen, den glada ungdomstiden var all, detta 
hade aldrig inträffat när Håkon och Frasse sorglöst dansade om i all 
världens solsken. Frasse kunde inte undgå att känna missaktning för sina 
båda nya kamrater - att låta sno sig så där!

Till på köpet var allt bagaget på hotellet spolierat, han stod alldeles 
utblottad på gatan med bara några kronor på fickan. Men det var i alla 
fall det minsta bekymret, Köpenhamn var en särdeles god jaktmark för en 
gosse som kunde de tjugo konsterna. Samma kväll var Frasse försedd med 
pengar och kläder och en väska full med värdefulla småsaker, som han 
plockat ihop åt sig mitt för näsan på den herrn han varit hemma hos och 
hastigt skrämt till tystnad.

För att realisera det där for han över till Malmö, men det mulnade mer och 
mer omkring honom. De små tarvliga stötar han lyckades göra där i några 
butiker kunde inte ge mat för dan. Och när han stod inne i en panthandel 
och skulle sälja en nästan ny rock, blev han uppehållen så länge med prat 
tills två grova karlar kommo in - det blev alldeles svart i luften, tyckte 
Frasse, och han förstod att han genast borde gå. Rocken lämnade han i 
sticket och smet, men bara tio steg utanför dörren fick han ett slag i 
knävecken av en grov käpp, i samma ögonblick en stjärnsmäll över skallen 
så att han ville somna, men en spark i ansiktet gjorde honom tvärvaken 
igen -de båda karlarna, som kommit in i panthandeln, voro över honom, de 
roade sig med honom så gott de kunde och hade därvid den sköna känslan att 
tillfredsställa ett allmänt rättsmedvetande. Frasse kände knappt en hel 
bit i sin kropp, när de äntligen hunnit fram till rådhuset.

Där blev han insatt i en finka, utanför gallret samlade sig en hel klunga 
poliser för att se på den fine stockholmsherrn. De lättade sina hjärtan, 
de spottade till måls på honom, de skändade honom på alla upptänkliga sätt 
i rättvisans höga namn, han kröp ihop tyst och förskrämd och vågade inte 
säga ett ord, det här var ett förfärligt uppvaknande. En dov bitterhet bet 
sig fast i hans själ - den falska och lömska panthandlaren!
-de grymma, hjärtlösa hantlangarne åt rättvisan! - Och det blev ännu 
värre, han togs ut till ett förberedande förhör, det inleddes med ett 
knytnävsslag så att mun och näsa sprungo i blod:

-Nu erkänner du, tjyvjävel där!

Frasse var alldeles för rädd att våga säga ett ord. Tjudra honom då! Han 
fick handbojor och låstes fast vid en vägg, sedan kommo knölpåkar, 
knytnävar och grova sparkar från alla håll. Och plötsligt kändes det inom 
Frasse som om all styrka blivit knäckt, något sjönk maktlöst ner till 
botten i hans medvetande, endast en tomhet blev kvar med en känsla av 
mjukt, blött, sjukt - en ångest kom över honom och sved värre än hela 
misshandeln: nu dör jag! Han böjde bort huvudet så mycket som möjligt för 
att skydda ansiktet medan han talade, och så fick han fram:

-Säj va ja ska erkänna - ja ska ta på mej va ni vill - bara ni e snella 
mot mej!

Då leddes han in till överkonstapeln, och där började den officiella delen 
av förhöret, den gick helt annorlunda till. Frasse repade mod och jämrade 
sig över misshandeln, överkonstapeln var en riktig gentleman, han 
ursäktade sina karlar, de gjorde sin tjänst, en och annan av dem var nog 
en smula hårdhänt, men det blir man ju så lätt, inte heller kunde man 
begära att de skulle ha någon urskiljning, fast nog borde de ha förstått 
att herr Karlsson var en fin karl, som inte ville försöka krångla, behagas 
det kanske lite mat? eller en cigarrett?

Det lät riktigt trevligt, tyckte Frasse, som hette Karlsson på det här 
stället, Gyllenhjelm passade bättre i utlandet. Han tog genast på sig de 
små stötar han gjort i Malmö, de räckte till sex månaders straffarbete.

Han lyckades fräckna till i stillheten på rannsakningshäktet, och inför 
rätten visade han sig riktigt på styva linan, en gentleman som kunde tala 
utländska, var så god, och förklarade sig nöjd med domen, fast buron som 
hast mesammegewesen auf mir skulle egentligen tjingras ett tag, men 
de får vara lagt för den här gången. - Panthandlaren, som varit falsk, 
slapp smaka kniven.

Men domaren röt till åt Frasse: ni skulle haft mycket mer, ni är den 
värsta tjuv vi haft här i stan!

Ett farligt smicker!

Frasse gick till straffarbetet som en herreman med pretentioner, de börjar 
inte förr än ja kommer, sa klockarn, men då ska allting vara i ordning! 
Frasse hade både anmärkningar och goda råd att ge åt vaktpersonalen, som 
emellertid envisades att inte vilja ens diskutera med honom fängelsets 
reglemente.

Första månaden i en sådan ensamhet är en ganska besynnerlig tid. Man tror 
att ingenting alls händer - men det är istället en tid, som är rikare än 
någon annan för en sådan som Frasse.

Det han först lägger märke till är nog att han inte får röka. Där stramar 
bandet snabbast och hårdast, han kommer underfund med, att det lidandet 
ovillkorligen måste övervinnas som ligger i att ivrigt vilja en sak som 
man inte får. Då han hittills alltid varit van att genast ge efter för 
varje begär, har han ett så mycket större lidande nu att genomgå, med 
hoptorkad mun och skälvande nerver sitter han några dagar som en trasa, 
till dess han hunnit anpassa sig. Då har han pressats genom svarta 
helveten av kval, sönderbråkad och dödstrött av tortyren sitter han en 
vacker dag som en fullkomligt ny människa i sin cell - tycker han själv! 
Han är luttrad och renad av lidandet och ser med stort allvar upp till sig 
själv som till den olyckligaste och ädlaste människa i världen.

Fängelset har upphört att vara någonting olidligt och har därmed förlorat 
all vidare uppfostrande betydelse för honom. Han märker, att man i alla 
fall kan leva där, det återstår bara att tillgodogöra sig minsta möjlighet 
att leva något sa när drägligt och att invänta friheten igen. Det blir för 
honom ingen livsfråga, hur fängelset för framtiden ska kunna undvikas, det 
är visserligen pinsamt, dock inte outhärdligt, det har till och med sina 
fördelar!
Han blir vidare ett värnlöst offer för alla slags infall och 
funderingar. De minnen, som samlats under ett oroligt, farande liv, dyka 
upp inom honom, och han får fullt upp att göra med att forma om dem så att 
de bli tillfredsställande. Han söker naturligtvis inte att få dem i någon 
som helst ordning inbördes, så att de kunde ge en helhetsbild på gott och 
ont av honom själv, nej, han strävar endast att av varje situation han 
minns göra det mesta möjliga för sig själv. Han är den skickligaste tjuven 
- den störste förbrytaren - den frankaste hädaren - den oanständigaste 
glädjegossen - den förnämaste levemannen - den olyckligaste martyren- den 
ädlaste tänkaren - den djärvaste viljan - den finaste känslomänniskan. 
Alltsammans på en gång. Han har givetvis ingen förnimmelse av att 
blandningen är besynnerlig. Det som rör sig i stillhet inom honom går 
uteslutande ut på, att han ska förnimma sig själv som det största och 
förnämsta, vilken riktning hans funderingar än må ta, de hejdas inte förrän 
han uppnått superlativet, där stannar han, det är han!

Verkligheten har inte alltid varit lika smickrande för honom. Han har 
lyckats ibland - det beror på hans stora skicklighet och djärvhet. Han har 
misslyckats ibland - det beror inte på underhaltiga egenskaper hos honom, 
o nej, ingalunda, det beror på, att han varit alltför ädel och känslig för 
denna världen! Ur varje situation suger han sötma av något slag åt sig 
själv, naturligtvis utan ringaste intresse för sanningen i det som 
verkligen hänt.

I hans medvetande finns inte på allvar en föreställning om, att han 
någonsin skulle ha begått något orätt. Hans liv är inte endast alldeles 
självklart just så här och inte annorlunda, det är dessutom allmängiltigt, 
han betraktar alla andra människors liv endast såsom mer eller mindre 
lyckliga variationer av ett och detsamma. Om någon försökte säga honom, 
att förbrytarelivet inte är så vanligt bland människorna, då skulle han 
skratta, han skulle misstänka någon falsk undermening med ett sådant 
besynnerligt påstående - man vill lura honom att 
tro - man vill vara retfull - man vill håna 
honom - man vill på ett eller annat sätt göra honom illa med ett sådant 
påstående.

Att fängelsepredikanten säger så där är ingenting att fästa sig vid, det 
är hans yrke, det måste man finna sig i, till och med erkänna som riktigt 
i så fall, för det är vackra ord han talar - men det är det med dem att de 
gälla inte bara tjuven, de gälla alla människor utan att någon enda 
människa tänker på att verkligen rätta sig efter dem och följa dem i sitt 
leverne. Det ser man väl bäst på prästerna själva, var och en vet ju att en 
präst lever inte på en enda punkt så som han lär. De vackra orden äro rök, 
sköna leksaker, som man ska njuta av ibland och sedan fortsätta att leva 
som förut.

Då syns ju klart, att tjuven inte är ett dugg sämre än andra! Tvärtom! Han 
är olyckligare, fattigare, ädlare, finare än de sluga förbrytare som leva 
lyckliga i sina rika eller välbärgade hem - och han är skickligare, 
erfarnare, slugare, kunnigare än de fattiga stackare, som arbeta i slaveri 
åt de rika. Men han är inte på något vis sämre människa än någon annan.

Om han ändå skulle tvingas inse - ett besynnerligt antagande! - om han 
genom någon sorts uppenbarelse skulle få ofrånkomligt klart för sig, att 
de flesta människor betrakta tillvaron på ett annat sätt? att inte alla 
människor inrätta sig så gott de kunna på tjuvfason? att förbrytarens 
föreställningar om tillvaron inte äro allmängiltiga? Han skulle finna den 
tanken sa olidlig, att döden bleve den enda möjliga räddningen ut ur 
fasan.

Vad har han då som det centrala i sitt medvetande, det som inte kan 
släppas utan undergång?

Jaget!

Jaget måste leva. På vad sätt som helst, och helst på det sätt jaget 
finner bäst. Att jaget skulle frivilligt avstå från något, bära obehag, 
underordna sig något- det vore att erkänna något av mer vikt än själva 
jaget, och det är för honom en obegriplig tanke, ett abrakadabra.
Frasse och hans första arbetskamrater skildes på denna punkt. 
Arbetet var obekvämt för honom - de andra stannade kvar, de släppte inte 
alldeles lösa tyglar åt sig själva, ty de ägde ännu en instinktiv känsla 
av plikten att underordna sig och bära obehag för något, som dock var mer 
värt än det egna jaget.

De voro dumma, menade Frasse. Själv fick han ett annat sätt att leva, det 
gav mera, det var bättre, självklart väljer man det bättre!

På denna punkt sker avgörandet: vad är det bättre?

Hur värdera människor sådant? Varför värdera många annorlunda än Frasse?

Den tanken finns inte för honom, åt det hållet i tillvaron ser han 
ingenting, där finns alltså ingenting för hans inre åskådning. Självklart 
är det bättre, som ger mer pengar, mer sinnesnjutning, utan hänsyn till 
hur pengarna eller njutningen vunnits, utan hänsyn till valet mellan rätt 
och orätt.

För honom äro alla människor likadana så till vida. Han själv gör inte 
annat än vad vilken människa som helst skulle göra. Han måste göra det på 
ett annat sätt, ty han har inte samma möjligheter som andra att stjäla med 
list i stor skala, han kan inte slingra sig mellan lagens bestämmelser så 
fint, ty han kan inte muta poliser och domare, han måste utan vidare ta 
med sina händer av de andra. I hans ställe skulle de andra göra precis 
likadant, det är självklart.

Men naturligtvis vill var och en behålla det han stulit, det är därför 
lagen skyddar de rika. Den franke tjuven löper då större risk än den 
lömske, som skyddas av lagen. Han måste därför vara djärvare och 
skickligare, liksom han från begynnelsen är fattigare och olyckligare. 
Lagen är en orättfärdighet, som de rike infört till sitt försvar emot de 
fattiga; de som haft makten ha vridit allt till sin fördel. Även 
religionen, ty det står ju i bibeln: dömen icke, så skolen I ej bliva 
dömda. Men i stället ha de rika använt religionen för att döma de fattiga.
Det finns dock människor, som ha hjärtat på rätta stället. De döma 
inte, de förlåta, de ha medlidande med den stackars tjuven, de ha beundran 
för hans skicklighet, de ha ett leende överseende för hans små fuffens, de 
äro milda och goda - alla slappa, blöta dygder samlas på denna punkt till 
en bild av ädelhet att trösta sig med. Men lika litet som sådana människor 
döma en tjuv, lika litet hindra de tjuven att stjäla, då vore de inte ädla 
längre, tjuven maste ju leva! Inga funderingar om det ädla eller fina få 
tänkas ingripa störande i tjuvens verkliga liv, då skulle de vara 
obehagliga, pinsamma och sålunda fientliga, ej vänliga och goda att smeka 
sig med.

I tjuvens hela föreställningsvärld finns inte plats för annat än egoismen, 
allt vad han gör, tänker och känner har intet annat ändamål än att tjäna 
och smeka honom själv. Och på samma sätt föreställer han sig att alla 
andra människor äro beskaffade. Detta ger liv åt alla hans tankar och 
gärningar.

Förut hade Frasse levat instinktivt enligt sin art, utan att reflektera. 
Sammanstötningen med rättvisan blev emellertid en personlig upplevelse som 
måste klaras. Var man verkligen en sån jäkla usling?

Inte! Man var ju en hälsickes fin och skicklig människa! Men det kunde väl 
hända, att man var farlig för de andra människorna, som levde skyddade av 
lagen i sin falskhet och lömskhet. Därför blev man så här behandlad.

Det behövdes naturligtvis inga långa resonemang och konstigheter för 
Frasse, hela tankegången låg färdig som instinkt när han behövde den. Det 
gällde bara att släppa fram den, det gällde att trösta sig själv och 
styrka sitt eget självmedvetande, därmed blevo genast alla andra människor 
underlägsna och daliga gentemot det stora, goda jaget.

Med detta arbete sysslade Frasse under den första månaden, därjämte 
rensade han kaffe.

Han frossade av minnen, ständigt var han segraren, den värste tjuven, 
erkände ju domaren, jojo! Man är allt en jäkla karl ändå, ni skulle ha 
varit med den gången - eller en annan gång - eller därborta när vi - 
eller där - då skulle ni ha fått pröva på vad det vill säga att vara en 
frank tjuv!

Men det är en sak för sig att ha denna inre visshet. En annan sak är den 
påtagliga verkligheten: man sitter faktiskt i ett fängelse. Efter det liv 
som Frasse fört, kändes den pinan särskilt svår. Vid lättare humör 
längtade han efter flickställen, krogar och glada fester, fina kläder, 
resor, äventyr och spänning, han kunde få tårar i ögonen vid tanken på 
Håkon, till och med Kalven och Nisse Lagom mindes han med rörelse såsom 
älskade vänner.

Vid sorgsnare humör inbillade han sig själv, att det var friluftslivet och 
solljuset han saknade, det var blommorna, träden, den friska frukten man 
kunde köpa, de härliga baden i sjöarna.

Könsdriften pinade honom också, men det var ju enkelt nog att återvända 
till barndomens vanor.

Värre var det med vaktpersonalens smygande steg i korridoren där utanför, 
ögonen genom luckan i dörren när man minst anade någonting och ingenting 
hade hört - och den misstänksamme posten, som satt och bevakade varje steg 
man tog under promenaden. Gud i himlen vad de där människorna sågo 
enfaldiga och högfärdiga ut! Den som ändå kunde hoppa som en loppa - över 
muren - tillbaka igen - bara för att reta vakten ett enda tag! Och visa 
vilken skicklig människa han hade äran att bevaka!

Men Frasse kunde inte hoppa som en loppa, han maste finna sig i 
stillheten! Han tröstade sig i ensamheten så gott han kunde, ömkade sig 
själv för sin olycka, grät av självmedlidande, frossade av självbeundran, 
självförlåtelse och självkärlek!

Han hade också ett annat verksamhetsfält: han måste lära sig knacka.

Det smällde ibland och dunkade och smattrade i alla väggar runt omkring 
honom som ett dämpat slammer av en mängd flitiga maskiner. Under stundom 
hördes den ena hårda skrällen efter den andra, då gick vakten 
omkring från cell till cell för att finna den syndaren som knackade, fast 
det var strängt förbjudet, fängelsetjänstemännen voro avundsjuka för att 
fångarna kunde meddela sig med varandra. Skrällen i dörren var en liten 
extra bestraffning, det kunde vara ett svårt lidande för en fånge - 
isynnerhet om nerverna sprakade av torka efter tobak - att plötsligt få 
dörren uppryckt och våldsamt igenslagen så att väggarna skakade, man lärde 
sig på det viset att ständigt sitta med öronen på spänn för att åtminstone 
vara beredd på slaget - men det hördes ingenting, eller det hördes något 
annat som man i stället började följa med tankarna -man vänder sig om utan 
att tänka på saken längre - då glor ett ilsket öga in genom luckan i 
dörren - det försvinner igen.

Men knackningen kunde aldrig utrotas. Det enklaste var genast lärt: en 
virvel med knytnävarna i väggen till grannen, han svarade med samma virvel 
eller en bultning i valstakt, om han ville säga att han var glad och vid 
gott humör - och det var en hederssak bland världsmännen att inte tappa 
takten för såna småsaker som ett fängelsestraff - takten kunde till och 
med bli oherrans överdådig och munter, inte skulle de jäklarna knäcka 
honom, inte!

Att meddela sig närmare var svarare. Saken låg dock så att säga i luften. 
Vissa signaler kommo från grannen inunder med en ständig regelbundenhet, 
vad kunde de betyda? Vänta lite - en gång till - några tveksamma 
knackningar betyda att Frasse uppfattat och är villig att svara men inte 
kan knepet. En gång till, långsammare - jo! go da betydde det 
naturligtvis! Man svarade med samma signaler och fick en virvel igen, det 
var rätt!

Sedan var det bara att höra upp, det ena ljudet efter det andra lärde man 
sig, snart kunde man hela alfabetet med förkortningar och alltsammans. Och 
då var ensamheten bruten, på några dagar visste man noga besked om 
fängelsets innevånare, deras tankar om ett och annat, mest om behandlingen 
i fängelset och om vaktpersonalens uppträdande, det var 
huvudintresset.

Man kan ju inte meddela sig med alla, därför ligger det i sakens natur, 
att vissa celler bli ett slags byråer, där telegrammen uppsamlas och föras 
vidare från våning till våning eller tvärs över tomrum, där enfaldiga 
stackare bo, som inte kunna följa med i galoppen.

Mitt under detta arbete flyttades Frasse till Linköping, där hölls ny 
rannsakning, och vem kliver fram för rätten om inte Kalven! Och Nisse 
Lagom! Jäkla trevligt att se dem ändå! De hade gjort något fuffens här i 
trakten, men Frasse kunde inte bli fälld, fast de samvetsgrant dragit 
honom in i sina affärer, han fick behålla sin gamla dom. Nisse gick 
därifrån med två och ett halvt år, Kalven slapp med sex månader.

Frasse fick stanna tiden ut i Linköping och binda borstar, och slutligen 
öppnades porten för honom en dag.

Han for till Stockholm, men reste ut igen samma kväll med pengar på 
fickan, en dödsförskrämd herre bakom sig och en ny reskamrat bredvid sig.

Det var en gammal skolkamrat, men inte av utkantens barn. Hans far hade en 
liten god affär och försökte förgäves få sin son att stanna på 
kontorsstolen. Den stora världen var roligare, och den stora världen var 
operett och varieté och halvsnygga krogar. Den vägen glider man också lätt 
i famnen på gamla herrar, som behöva nattligt sällskap, och från det livet 
gled han nu, lätt i hågen, vidare ut med Frasse KarlssonGyllenhjelm för 
att få vara med om ännu trevligare äventyr.

Det hade inträffat i Stockholm, att Vännen från gamla tider rymt från 
hundratusentals kronor skulder, fick Frasse veta, ingen kunde begripa hur 
det hade gått till, det var en psykologisk gåta, stod det i tidningarne. 
Frasse begrep saken bättre.

Efter en vecka i Köpenhamn voro pengarne slut. Frasse 
och Birger gjorde en stöt i en butik, Birger 
klarade sig riktigt bra. De plockade med sig ett tjugotal briljantringar, 
det gav pengar, som dock togo slut på en enda kväll tillsammans med några 
damer och en ung dansk kortspelare.

En enda briljantring låg kvar i Frasses ficka, men hotellet skulle 
betalas, och det måste vara pengar till sådant. Den unge danske 
kortspelaren erbjöd sig att i stället skaffa rum hos en av sina vänner, 
som var tössenör och hade en riktigt trevlig liten lägenhet för sig och 
sin dam. Dit tågade man alltså iväg om natten, men olyckan stod åter 
färdig.

Birger hade skrivit oförsiktiga vykort hem till bekanta, nu gick han rätt 
i armarna på fadern, som rest ner för att söka rätt på honom. Med ett 
bastant grepp om Birgers arm slet den grymme fadern vännen bort från 
Frasses hjärta. Ensam fick han gå fyra trappor upp till tössenören Olle 
Olssen.

Frasse kunde inte ta många steg i den här stan utan att stöta på gossar av 
glädjefacket och deras herrar. Men det rådde oro i lägret, en detektiv 
gick om nätterna och falkade efter gossarna, han hade lärt sig några 
choser, brukade narra de misstänkta med sig in i bekvämligheten, gjorde 
fula greppet på dem så att de trodde han var en verkligt fin herre och 
röjde sig. Frasse törnade på honom en natt och svor ve och förbannelse 
över en sådan falsk Judas, den borde väl hängas om någon - Frasses 
rättsmedvetande hade aldrig förr blivit så upprört.

Han kom undan med blotta förskräckelsen den gången, men saken luktade 
djäkne, han begrep att polisen höll på att ordna ihop en ful historia och 
ville inte vara med, gjorde istället ett litet intjack och släpade bland 
annat med sig en väst, som blev hans fördärv.

Det var en underbart grann väst, den lyste långa vägar, och Frasse bar den 
mitt på breda bringan. Sorglösa barn, kort är sådan fröjd! Olle Olssen 
sålde honom åt polisen för några kronor, trots briljantringen han fått för 
nattkvarteret, som gav honom nittio kronor kontant.
Olle visste var Frasse var att träffa, ställde en detektiv på vakt 
och gick in till offret. De följdes åt ut på gatan, Olle öppnade Frasses 
överrock för att riktigt kunna beundra grannlåten, detektiven steg artigt 
fram och presenterade sig, Frasse var snodd, och det bar iväg till Kongens 
Nytorv.

Men da gav han sig tusan på, att Olle också skulle åka. På vägen smusslade 
han två stulna ringar åt Olle, som girigt gömde dem. Under förhöret anhöll 
han stillsamt, att Olle också skulle undersökas, han befanns ha stulna 
ringar och dessutom fickorna fulla av andra besynnerliga ting, inte bara 
osedliga vykort, men tjuvgods i långa banor! Olle blev snodd i samma 
snara!

Och eftersom då Olle ändå skulle därhän, passade han på och gjorde upp ett 
litet familjegräl med sin dam. Han angav henne för att ha sålt tjuvgods, 
därmed jämnades den trätan ut.

Frasse trivdes förträffligt i Köpenhamns fängelse, nytt, stort, ljust och 
rymligt. Under honom satt en svensk kortspelare från Malmö, de knackade 
ivrigt till varandra och prisade arrangemangerna, i det här stillot mår 
man som en prins!

Där användes inte heller påsarna över huvudet med hål för ögonen, som de 
ha i Sverige.

Frasse hade trettio dagars vatten och bröd, de gingo som en dans, fem 
dagar vatten och bröd, sjätte dagen fångkost, så gick det undan för undan, 
tills trettiosex dagar gått. Var sjätte dag var sålunda en glädjedag, då 
fick man därtill köpa extra mat så mycket man orkade smälla i sig innan 
kvällen kom. Frasse köpte flott, som han gömde på bara kroppen och hade 
att smörja på det nakna brödet under de fem svältdagarna.

Kortspelaren knackade dagligen och retade honom med sin feta fångkost. Han 
satt på rannsakning: fina smörgåsar och sovel - fyra kokta ägg - en halv 
liter oskummad mjölk - en halv liter härligt kaffe - va säjer du om de, 
vattenåbröjeppe? Sedan skrattade han på knack, det är en snabb virvel, som 
slutar allt saktare i enstaka stötar. Frasse svarade förstås med 
samma skratt, inte lipar man för så här lite!

I detta eleganta fängelse gick det lätt att hålla humöret uppe. De svenska 
fängelserna framträdde som mardrömmar i Frasses minne, han skyndade sig 
att på sitt speciella område tillämpa det vanliga svenska föraktet mot 
hemlandet och dess inrättningar, allt utländskt var beundransvärt!

Han fick ett nytt minne för livet i Köpenhamn. I fängelsekyrkan fingo de 
sjunga en psalm, som han lärde sig utantill så gott han kunde:

-Tänk, när en gång jag utan synd skall leva, var tanke ren, var gärning 
utan bröst, när aldrig jag behöver mer att beva för möjligheten av en 
syndig lust, tänk, när en gång i himlens gyllne sale jag med den vän jag 
här på jorden fant i lyset av ett evigt liv skall tale och om det liv där 
som en dröm försvant. Du blida tanke, bliv du i mitt hjerte var gång mig 
vägen synes lång och slem, du sött skall dämpa var en bitter smerte och 
locka smilet genom tårar frem!

Ungefär sa lät psalmen, och Frasse tyckte att den var alldeles orimligt 
vacker och tröstefull.

Kort därefter knackade han farväl till kortspelaren i våningen under: vi 
träffas på maskeraden i Ekensharmonin på Langholmen! - Ja, fy fan! svara 
kortspelaren, och så dundrade skrattet i väggen!

Frasse blev utvisad från Köpenhamn och Danmark, det var en hel historia. 
En äldre man följde honom till färjan, talade välvilliga ord och gav honom 
förhållningsorder: ett års straffarbete hade han att vänta, om han 
trotsade utvisningen och återvände, nu maste han tänka på att ta sig 
tillvara, söka ett ordentligt arbete och hålla sig lugn, styrmannen 
på färjan skulle överlämna honom och hans papper till polisen i Malmö, där 
han skulle få respengar till Stockholm, sen hade han friheten tillbaka.

Ganska obehagliga utsikter - polisen i Malmö hade han fatt nog av! Och 
naturligtvis skulle de nu passa på och ge honom en skriftlig varning för 
lösdriveri, sen kunde de ta honom när de behagade och skicka honom till 
tvångsarbete!

På färjan såg han några karlar, som tycktes vara fina och skarpsinniga 
personer.

-Ja, här e man muck men tji garad fö de! slängde han ur sig på försök, som 
en hjärtesuck i ensamheten - här är man fri, men därför inte i säkerhet! 
Och svar fick han genast!

-Ehe, de kanslas grant - jo, det är ganska begripligt!

Nästa gång de möttes på promenaddäcket, gick en av herrarna fram och 
hälsade artigt: vatten och brö, kan märkas? Min herre ä så blek! Hur va 
min herres namn, om man törs fråga?

Jo, det var Frans Gyllenhjelm.

-Å fan! De va du, som va i Malmö å gjorde sa fina affärer!

För all del - det var då ingenting att tala om!

De andra herrarna kommo fram och blevo presenterade, Frasse gassade sig 
blygsamt leende i deras smickrande uppmärksamhet.

-Å nu tänker du gå me pliten till befallningshavarn i Malmö?

Frasse nickade.

-Nej, för fan!

De tre världserfarna herrarne, skånska kortspelare, blevo ivriga:
-Dom slåss så förbannat på rådhuse - å sen sätter dom in dej på 
försvare för lösis - ja, du fick ju kurr så pass sist du va där, så du 
borde minnas de!

Hur kunde herrarna veta det?

Jo, de hade spelat biljard med de bada deckarna i Malmö, som skrutit med 
att de spöat stockholmarn, mer skulle han få härnäst. Känner du inte 
Malmöpolisen? Den värsta i hela Sverige! Di står antagligen och väntar på 
dej nu för att ge dej en bred salva!

Rasande obehagliga saker att höra! Men herrarne voro tjänstvilliga - för 
Frasses sista sjuttiofem öre köpte de åt honom en ordentlig biljett, så 
att han kunde lämna passersedeln i sticket, den hade styrman hand om, och 
han tog emot tredjeklassbiljetterna. Frasse smet upp bland första klassens 
passagerare och löpte förbi kapten själv in i Malmö, medan polisen sökte 
efter honom ombord.

Han stack i väg genom tullen till järnvägsstationen, ut därifrån en 
bakväg, sprang genom hela stan och stannade inte förrän han kommit ett gott 
stycke utpå landsvägen - äntligen fri!

På aftonen smög han sig ner till hamnen och frågade på stockholmsbåten, om 
han kunde få arbeta sig fram ombord till Stockholm? Styrmannen bara 
grinade: vi har en förut som ska arbeta sej till Stockholm - å inte fan 
ser ni ut att kunna göra för ett öres nytta - nä, gå hem å lägg er, 
bleknos!

I närheten av hamnen stod en herre, som hade något visst i ögonen - Frasse 
log invärtes och körde på, det nappade! Några kronor till en 
Stockholmsbiljett - ja, snälla vännen, om ni följer med mig hem ska ni fa!

Det blev pengar, han kunde köpa biljett ombord, på tåget vågade han inte 
resa för polisen. Men på båten låg han sjösjuk hela resan, blev skälld för 
tjyv av besättningen, som genast luktade av honom yrket, skulle få stryk 
för sitt fula utseendes skull när de kommit till Stockholm, men där 
Iyckades han smita i land.
Tillvaron började verkligen bli tråkig och trång för Frasse -så 
gammal redan, fast bara fylld tjugoett!

Så långt var han kommen, nu stod han där på Nybroplan i juninatten, frisk 
och färdig, och sag sig omkring på omgivningarna. Den glada ungdomsskaran, 
som tågat hem med Sven Lilja i spetsen, hade skingrats åt alla håll. 
Langsamt drev Frasse gatan fram åt Humlegården - världen är ändå inte 
alltför trång, så länge ungdomens vägar finnas kvar att vandra.

En massa brokiga minnen har han med sig från den tid som farit - men vad 
sen? Mer tomt, mer söndersplittrat i odugliga skärvor är ändå ingen 
levande människas liv. Går en sugga till Rom, går hon hem lika from.

Ännu ljuder i Frasses öron den gamle välvillige danske vaktkonstapelns 
ord, ta er till vara - sök ett ordentligt arbete! Javisst! All heder åt 
honom, det var en snäll människa.

Naturligtvis hade Frasse ingen tanke på att söka arbete. Men de vackra 
orden smekte honom, så skulle alla människor tala, da kunde Frasse känna 
sig lycklig, han skulle alltjämt leva, tänka och handla på samma sätt som 
förut, men i ostört lugn, utan oro för hårda ord och efterräkningar.

Arbete - nej, något gnissel ville Frasse inte ha! Såg han inte hur den där 
luffaren ombord fick arbeta från Malmö till Stockholm - det var ingenting 
för Frasse! Bekvämare sätt att tjäna pengar erbjöd sig ju överallt.

Han hade inte så mycket sammanhang i sin själ, att han kunde förena sina 
dagars verk till en samlad strävan, en ihärdig möda mot ett framtida mal, 
om också aldrig så ringa, inte en gatsopares livsgärning kunde han göra, 
om den nu ska anses ringa. Det är inte bara det att han saknar förmågan 
att vilja, han saknar även så att säga förmågan att kunna, han kan inte 
hålla ihop sig själv så länge som behövs för en enda dags hederligt 
arbete.
Han kan inte ens välja sina njutningar. Det är 
att sitta på en krog och dricka en smula, det är att tillbringa natten på 
ett snuskigt flickställe. Till de mest primitiva av alla livsförnimmelser 
är han hänvisad, det är för sådant han skaffar sig pengar på det sätt som 
ligger enklast till hands för honom, därför att det bara kräver några 
ögonblicks samlad uppmärksamhet. Hela hans liv är upptaget huvudsakligen 
av detta: jagets självförnimmelse i könsdriften. Om den saken vet han allt 
som praktiskt kan läras. Han har fickorna fulla av osedliga kort och andra 
bilder, inte för att sälja, sådana affärer äro för små för honom. För eget 
bruk har han köpt dem genast han kommit till Stockholm, de utgöra för 
honom på sitt sätt en teoretisk bekräftelse på hans sätt att leva, han har 
därtill huvudet fullt av oanständiga historier, som han berättar i 
hemlighetsfull ton och med plirande ögon - han har det stolta medvetandet, 
att han besökt flickställen över största delen av världen, det är vad han 
kallar för att känna livet!

I hans ande finns inte skymten av välvilja mot någon levande människa, 
inte spår av någon aldrig sa blek altruism, allt uppslukas av honom själv 
i de grövsta, mest primitiva känslor. Och han är därtill oförmögen tänka 
sig, att någon annan människa betraktar livet och tingen annorlunda än han 
själv gör -en mera tröstlös föreställningsvärld är svårt att leta upp!

Men den är kanske inte sa enastående?

Bottenlös egoism - enklaste njutningslystnad - slapp haglöshet för tungt, 
hårt och handfast arbete dagarne i ända är det så ovanligt? Återfinner man 
inte detsamma hos en myllrande mängd av människor, som sucka under 
arbetets bojor och aldrig kunna drömma sig en skönare tillvaro än 
krogarnes och skökohusens?

De vackra fraserna utan mening kan tjuven prestera, lika grant klingande, 
lika meningslösa och lika frigjorda från verkligheten som flertalet andra 
människors fraser om rätt och orätt. Kunde rättsmedvetandet tänkas 
renodlat i sin egen form, skiljt från allt skyddande svammel, skulle man 
inte kunna känna isär det som tagits ur den notoriske tjuvens ande 
från det som tagits ur -.

Det finnes dock människor, som handla efter andra begrepp. Men det kan 
inte räknas Frasse till last att han inte vet det. Man kan inte veta det 
man aldrig har fått någon föreställning om. Han skulle vara sinnessjuk, 
oförmögen att dra sannolika slutsatser av givna företeelser, om han efter 
sina erfarenheter av livet ville handla annorlunda än han gör. Han skulle 
kunna vara skickligare, slugare, mer energisk, mer målmedveten, då skulle 
han möjligen lyckas bättre. Att han är oskicklig, enfaldig, slö och 
hållningslös, det är det som gör honom till en tjuv, det är hans 
personliga insats i det lilla dramat, som vänder kurvan neråt och inte 
uppåt. Det är inte riktigt att skylla den säregna utvecklingen av hans 
eget levnadsöde på samhället. Men det rättsmedvetande, ur vilket detta öde 
utvecklar sig, det har han gemensamt med storhopen levande människor, höga 
och låga, fattiga och rika.

Några herrar sutto och språkade vid sin whisky.

Det var i en liten för detta målareateljer, som blivit inredd till ett 
tempel åt Eros. Mjuka mattor, draperier, högar av vällustiga kuddar 
överallt, på golvet, i stolarna, på den breda, svällande soffan. Och runt 
väggarna, i ljuset av lampor, som doldes av lätt skymmande sidenskärmar, 
syntes en häxdans av nakna gossar, fotograferade i alla tänkbara eller 
helst otänkbara ställningar och situationer.

Det var Styggelsens tempel, inrett av Eryximakos, läkaren, honom till en 
helig ort, det enda heliga han visste.

Apollodoros var gusten och slö, kunde knappast hålla uppe sina fräcka, 
enfaldiga ögon. Agaton, den gamle aristokraten, drack förbindligt leende 
med läkaren, en stark och kallblodig man i kraftigaste blomman av sin 
ålder.
Det ringde i telefonen, efter några ögonblick hördes steg i trappan 
- och strax hade Eryximakos nöjet att föra in i styggelsens tempel några 
unga män - och Agaton trippade ivrigt emot dem - se där ha vi äntligen den 
käre Pausanias - och vem är denne unge man? jag känner igen det lilla 
fräkniga ansiktet- det vackra, guldröda håret - de förnäma ögonen den 
slanka hållningen - åh! Nu ser jag -! Mina herrar! Vid detta symposion 
saknades ännu Alkibiades, den muntre skälmen! Han har kommit hit, sänd av 
gudarna till oss, dionysiskt berusad, vinlövskransad, stödd av sin slav 
Tillåt mig presentera honom för denna luminanta församling - herr Frans 
Gyllenhjelm!

-Aktare göbbe, svarade Frasse okonstlat, utrikiska kan väl en annan tala 
också, så mej bräckeru inte! Troru inte man e emenåörd i så fall! Mandrom 
kan rackla argådevålör på franska å canta på engelska å schmuza 
koschemeloschen på tyska å en sorts italienska som kallas jergo å talas av 
alla människor i Italien. Så kom inte å ställ opp er mot mej, små göbbar! 
För miron känner igen hela gänget, så mej valsar ni inte omkull inte, va 
lugn fö de. Där sitter den där göbben, som allti ble sne å trilla av pinn, 
han orkar inte hålla tirena oppe i kväll heller, å den här gamla fina henn 
e de värsta svinet i hela Stockholm, men ja gillar dej ändå bara för att 
du e avlång å trevli å alldeles som en greve ska vara - å den där göbben 
ska låssas vara doktor, den har ja vari bös på många gånger. fö han la nå 
starkt i glase så ja somna, men de ger ja fan, ja förlåter dej, gamla 
döskräddare, fö ja e lite sne i kvell, va oppe hos Putte ett tag å drack 
lite puns, å då sa han att ja skulle jala me te dom här små herrarna, 
fölåt om ja kommer å stör i så fall!

Eryximakos lade armen om halsen på Frasse, stack en cigarrett i hans mun 
och sade:

-Till sämre folks gästabud går bättre folk objudet - du är alltid 
välkommen till mig, käre Frans!

4 DEN NYA TIDENS GUDAR.



Man går rätt igenom grå stadens stenhav, breda gator med solglitter, glada 
människor, fladdrande gardiner ur öppna fönster - smalare gator, tyst 
smyger en ensam, fattig stackare sin väg, gömd i skuggornas mörker - man 
går in genom en port och tvärs över en gård, som aldrig har varit levande 
och aldrig kan få något liv, den har bara rensopad, kall cement och nakna, 
enfaldiga väggar, ingen död kan vara mera död - man går trapporna upp, den 
ena efter den andra, det tar aldrig slut - högst däruppe vidgar sig en 
vind med svart mörker och många träväggar, som dofta kåda i hettan under 
plåttaket där står en vitrappad mur, som alltid är varm, den går man 
omkring, längst in i smygen finns en dörr, nyckeln sitter i, da ha 
flickorna kommit hem, man behöver inte knacka, dörren öppnas redan och en 
flickröst klingar:

-Vi hörde dig, Sven! Vi hörde dina steg!

Där inne bor Ester Tomasson, hon arbetar om dagarna på en syatelier, och 
Smålands-Lisa, en arbetskamrat till henne, delar rummet med Ester.

Fattig men stolt, sa Lisa, knogade i två år och köpte sig en paneldivan. 
Efter ännu ett år hade hon en hel del andra grejor, och så kom Ester. 
Flickorna ha ordnat ihop ett helt litet dockskåp åt sig, och när Lisa, hon 
som har hand om erfarenheten och förståndet, om kvällarna sveper kamkoftan 
omkring sig och slår sig ner mitt i sin egen plyschgranna paneldivan, kan 
hon lugnt förklara: flott vill flyta överst, å överst ä vi, Ester! För 
finare än de ä här kan man inte ha't i ett rum om de ska vara trevlitt, å 
rent ä de så man kan se genom sju ängar å en vret!
Sven fick följa med Simon några gånger dit, 
sedan hittade han ensam. Men Simon ville inte gärna gå någon annanstans 
han heller, så att hur de buro sig at, där träffades de alltid. Sven låg i 
Stockholm och gjorde något i högsta grad obestämt som kallades att 
förbereda en examen, han hade allting annat att göra medan han väntade, 
det var alldeles tydligt att sedan han gått så där några år skulle hans 
examen komma av sig själv, den tid da han på allvar skulle gå ut som en 
lärare bland folket låg oändligt långt avlägsen, föreföll det.

-Sitt i soffa, sitt på kista! sa Lisa. Där satt Sven sa ofta han hade en 
ledig kväll. När rummet fylldes med solnedgångens röda skimmer, var där så 
vackert att han glömde retas med Lisa för hennes förfärliga paneldivan, 
han glömde att det fanns en värld därutanför, han visste heller inte 
mycket därom, sin egen värld hade han med sig, inom sig, i sina egna 
drömmar, var han gick, och för ingen öppnade han hellre portarna dit på 
vid gavel än för vännerna i Duvslaget - så kallade han deras lilla bo och 
det hette sedan aldrig annat.

Livet väntade - vilken saga! All världens skönhet väntade dem, vad man 
skulle göra för att vinna riket och härligheten var ännu inte tid att 
tänka pa, viktigare var att se och känna ända in i själen hur stort och 
ljuvligt allt var i Guds vackra värld - den som en gång var skapad för 
barnen att leka och leva i, men som rakat i rövarehänder och nu åter 
skulle tagas i besittning av det rätta egendomsfolket.

Livet väntade - varför lyste solen så gyllene ljus? För att människorna 
skulle stänga in sig i fabriker och verkstäder och träla dagen i ände? Oh 
nej, för att barnen utan land skulle hitta hem igen, för att Guds fattiga, 
tårars och mörkers släkte, skulle se och tro - till glädje, till jublande 
lycka är livet oss givet, och vi låta det glida bort ur våra händer, vi 
låta andra ta det ifrån oss, vi vända oss från ljuset och gömma oss skygga 
i mörkret, skrämda av vår egen fattigdom, våga inte se, att det är vårt, 
vårt alltsammans, vårt hela det meniga riket av saga och sång. Vem tog det 
ifrån oss? Vem gjorde oss till fångar och trälar i vart eget land? 
Vem stal våra sånger och sagor, som levde en gång i modiga hjärtan? Vem 
drev oss från skogarnes frid, från glittrande vattnens glädje, från 
mäktiga bergens bo, från jordens ärliga möda? Vem stängde oss inne i 
mörker och smuts, i ångest och last och bitterhet, avund och leda? 
Förbannad den, som tog den levande skönheten från oss, förbannad den som 
lade gift i fattigdomens glädje, förbannad den, som steg likt en ond ande 
ur jordens djup och sög våra ådror tomma och gjorde oss endast till 
blodlösa, hemlösa skuggor - underjordens verk, de osynligas seger, Mammons 
triumf! Han gick på berget och spände sin båge, hans pilar flögo som 
blanka blixtar av guld, vi hade ingen mäktig Gud, som kunde vända 
trollskotten åter mot jorden, vår tro var ju också stulen av falska 
präster och profeter - åh, folk! som gick dina tunga mödors steg, allt 
tyngre av smygande angest: vad lära de oss? vad giva de oss, de lärde? 
Stenar i stället för bröd, stenar för var hunger, stenar för vår vackra 
värld, stenar för vår längtan efter himmelens Fader - den eviga 
gudomsviljan, kärlekens goda, rika källa, blev vänd i människans falska 
ord, stenar, stenar kastade man över oss, begrov oss under ett berg av 
sten!

Varför stiga stjärnorna stilla ännu över himmelens valv? Är inte livet 
slut? Nej, evigheten lever! Så sant vi famnas av rymder utan gräns, så 
sant otaliga världar tindra med ljus genom mörkret, sa sant vi äro en del 
av alltet och själva ingå i alltets evighetsliv - så sant har också vårt 
eget liv en högre mening än mörkret, ett högre värde än smutsen, som 
kommer och går - se den tindrande sagan! Hur den strålar emot oss i 
eldskrift ur tigande, djupa rymder - så se vi oss själva, ty allt det vi 
se, det finns ju inom oss själva! Sa äro vi ock, så lysa vi ock av evigt 
ljus dit ut genom natten till främmande, fjärran världar - ej längre borta 
ändå än att vi alla tillsammans äro ett, ett enda väsen av liv i evighet - 
hur bära vi då, vi barn av oförgängligt ljus, vart eget förgängliga 
jordeliv? Ska vi ligga här som slocknande skuggor i natten och ge vårt 
blod, vår unga rikedom, till pris åt onda andar, underjordens giriga 
troll? Nej, anden inom oss ska segra en gång, den kan inte annat, den har 
makten, den har ljuset, den har evighetens

På livsglädjen ska vi tro, på solen, på skönheten! Det fula är synd, 
skuggorna äro enfaldens tankar, som lagt sig över jorden, livsledan är ett 
brott mot det oförgängliga! Ner med våra mörka fiender! Uppfyllda av unga 
sinnens trotsiga hänförelse ska vi bekriga dem, olyckan ska försvinna, det 
onda ska vika bort, det goda ska segra, lyckan blir vår, endast vi ha den 
rätta viljan! Må den svage jämra över sin egen svaghet, över sina sjuka 
sinnen, över sitt rädda, glädjelösa hjärta - vi unga och starka, vi vilja 
leva i solen, vi vilja vara lyckliga, vi vilja inte tro på det onda, och 
då finns det heller intet ont, det beror alltsammans på var egen vilja - 
den ska göra oss livet soligt och skönt, starkt och fritt som en brusande 
vind över vidöppna hav!

De längtade, de unga, efter lyckan, som skulle vinnas efter hårda strider. 
Då satt hon där mitt ibland dem, stilla leende. Solnedgångens röda ljus 
försvann, det blev skymning, det blev nya sagor för barnen utan land.

Det var en liten stuga långt nere i det fattigaste svenska landet, det 
kargaste och hårdaste - den där lilla stugan låg på en ödslig mo, där 
regnet föll grått som gråt över ljungen, och skyarna drevo däröver, tunga 
som fattigdomens tankar. En människa fanns, som aldrig glömde den 
härlighet där gömdes, en människa, som längtade dit var dag och var natt, 
levde bara för den längtan, talade ständigt om allt som där fanns att tala 
om, skrattade själv åt de tårar som kröpo fram vid de underbara orden om 
hemmet - och sjöng med argsint stämma vid en dystert klämtande gitarr de 
hemska visor, som där givit syner åt hennes barndom - det var 
Smålands-Lisa, som tronade i sin egen ägande paneldivan, första 
steget på väg mot den rikedom, som en gång skulle ge henne hemmet tillbaka 
- helst samma lilla gråa vrå av världen, med gumman mor, som gammal och 
trött sitter vid spisen, och gubben far, krokig i kroppen som enerot - man 
kan se honom för sig ännu, där han långsamt stabbar ner över steniga 
backen till brunnen och hivar upp ett ämbar vatten till kvällsgröten. Och 
man kan se svartfläckiga katten ligga på farstubron och trögt maka sig åt 
sidan när far går in - man kan höra vad de tala om i kväll, de gamla, ännu 
ett år efter den stora händelsen, tänk att det går så bra för Lisa, hon 
har köpt sig en paneldivan, flickan, kan undra om de ä röd blommit plys 
på'n, säjer gubben, om de ä! säjer gumman, de kan du väl tänka dej, tror 
du att våran Lisa nöjer sej me de som ä sämre, nänä men, de ä väl en sån 
som di har nere på prästgårn, säjer far, men Lisas ä ändå någe annat, 
säjer mor, den ä nyare, å så ä den allt mycke, mycke finare!

Med argsint stämma brister Lisa ut i en ny förfärlig visa till sin dystra 
gitarr, den klämtar och gnäller och tårarna glittra i hennes ögon, men hon 
är röd och het i hela ansiktet av sköna minnens iver - där har hon sin 
längtan, sin innerliga glädje, sin hela vackra lilla värld!

Simon sitter och ser på henne med ängslan, han känner sig i sådana stunder 
så långt ifrån henne - hon längtar med hela sin själ efter något som han 
inte har med att göra, tror han, där hon är med hela sitt hjärta, där 
finns inte rum för honom - hans strålande ögon bli matta och sjunka ner 
utan liv, det finns ingenting för honom att hoppas på, hans öppna, 
solhärdade ansikte med de stora, klara gossedragen blir så stelt och 
styvnat, man är ensam - man får väl reda sig ensam hela livet igenom!

Men det finns en stor, vacker gård långt uppe i norr, där lever hans 
egen saga, det är Ester som berättar den, och nu får Smalands-Lisa vackert 
höra på!

Söråker heter gården - allt vad far har talat om den står fram som en saga 
från urminnes tider. Det var om lördagskvällarne som far gick med farfar 
till kyrkogården, helgmålsringningen bävade ännu med stilla klang i deras 
hjärtan.

Och den lustiga, gammalgoda historien om farfar, som åkte efter häst ända 
upp till Hasselbotten för att fria! I en sky av tidemas gråa töcken ser 
man honom kuska landsvägen fram om sommarnatten - och tänk all den goda 
maten han fick när han kom till Wernmarckens gamla gård i Kungskoga, nu är 
där alldeles förändrat, Wernmarckarna ha blivit så rika att de flyttat 
alla sina affärer till Stockholm. Men farfars gåvoskrin på kärran, det 
finns kvar ännu, star bland en massa skräp på vinden hemma i Hasselbotten, 
i arbetarebaracken, där smeden Elias Tomasson bor.

Tänk, att man skulle fria om natten, inte fria heller, men trolova sig, 
göra visst hette det! - Det var ett ännu levande minne av de mörka tider i 
det förgångna, då kvinnan jagades av många män och friaren måste smyga sig 
till henne om natten, skyddad av vänner och fränder i vapenkläder, att 
föra sin sak med heder, makt och ärlig borgen inför hennes släkt 
-förklarade Sven.

Sagan slutade i eld och lågor, sedan kom det verkliga livet, grått och 
ödsligt, nu åker man på järnväg mellan Hasselbotten och Hobo och får 
ingenting veta om den gömda världen av sägen och saga.

Tänk, den bistra historien om farmors far, bergsmannen och nämndemannen 
Jan Bengtsson på Velamsgården, som blev straffad med vansinne och ruin för 
sin mened - vad allt gick annorlunda till förr i världen! Och alldeles 
naturligt ändå, det är alls inte underligt att tänka sig gamle Jan, 
silverhårig och förskrämd, med en mun som varken ler eller biter, att 
tänka sig honom smygande omkring i mörkret på Velamshyttan och sopande 
bort sina ungdomssynder - det måste vara så, eftersom det var så 
länge sedan, det gick till på det viset förr i världen, Gud straffade, 
enkelt och kraftigt och synligt för alla.

Tänk, vilken död han fick! Han gick och snokade i alla gamla gruvhål som 
funnos där uppe, och där kunde man inte gå många steg utan att stöta på en 
grop eller ett litet schakt, bränt ner genom stenen några famnar, fyllt 
med svart vatten på botten, övervuxet med buskar, snår, småträn och 
blommor, och ett gammalt staket, halvmultnat, spänt runt omkring - jo, där 
sprang han omkring, Jan Bengtsson, och skulle leta efter silvergruvan, 
skatten i berget. Han skulle bli rik igen, han kröp ner i vartenda hål, 
stockade så gott han begrep med sitt sjuka förnuft, kände med sin käpp om 
berget var sönderfrätt och sköligt eller bomt i stora, lösa block, som 
kunde falla ner - men var det klingfast, då gick han ända ner till botten, 
da borrade han med sin käpp överallt och sjöng trollsånger med gäll 
gubbröst, då petade han och kände i det svarta vattnet på djupet - där 
nere låg skatten!

En gammal käring hade kommit med tattarefolket till Skamlösa torp, Marget 
hette hon och hade tjänat på Velamsgården i sin ungdom, hon gick omkring 
och strök i skogarna nu. När gubben Jan mötte henne, sprang han långa 
vägar, hon Marget ville döda honom skrek han.

Och en dag låg han död i grundvattnet i ett gammalt gruvhål, repet han 
haft om sig när han slakade sig ner var skarpt avskuret med kniv uppe vid 
backen. Alla visste vem som gjort det, men ingen ville säga något, Gud 
själv hade fört den kniven tillrätta.

Så byggde de upp en brokig sagovärld tillsammans, Sven hade bara ord att 
leka med, de andra barnen hade rika minnen av liv. Och det blev så 
småningom klart, att lyckan som skulle skänkas av den nya tidens gudar, 
var hela denna sagovärld, som lyste av skönhet i deras ögon. Dagarnes 
arbete nu var endast sådant som skulle göras först, det riktiga livet, den 
verkliga verkligheten var sagan om Guds vackra 
värld, den drömdes i Duvslaget av goda, ärliga barnahjärtan, som funnit 
varandra i en glädje av rosenröd tystnad högt över världen, högt över 
stenhavets svarta svall av plåttak.

Vilken rikedom - där ligger Söråkers fasta jord, den ska Simon bruka, det 
är han karl att åta sig, han ska trampa i samma myllas fåror bakom plogen 
där fäderna trampat långa, raka levnadsstigar genom tiderna - och där 
ligger gården, renad av eld, ett skimrande slott nu att se - men slottet 
vore inte sa underbart vackert, om det inte samtidigt vore så likt en 
liten backstuga från den ödsliga mon nere i Småland, fattigdomen är borta 
men den silvergråa skönheten är kvar likt en klingande melodi på ädlare 
strängaspel än det gamla - över hela drömmen lyser solen gyllene ljus, och 
människorna gå där som i dans, i sida vita kläder klädda. Det är något att 
älska, det är något att leva för! Högt över vardagslivet, långt bortom det 
enfaldiga som synes, som man kan ta på och som är tråkigt och dött! Det är 
det bästa inom oss, det finaste och vackraste i våra hjärtan, som längtar 
hem, sade Sven. Han kunde få i hop'et. Och när han började så där, sa 
kunde han gå på hur länge som helst, som en ko i ett klöverland.

Skulle vi nöjas med det som är? Nöjas med oss själva sådana vi äro? Sträva 
endast att leva var för sig på sitt eget vis - det är ju bara att kasta 
bort sitt liv för att få en smula pengar -det är den kalla, nakna Mammons 
värld man väljer sig då, det är tjuvögonens och tjuvasjälarnas värld man 
dömes till, fördömes till för alltid, utan vägar tillbaka till de källor 
som ge livet ett oförgängligt värde.

Simon, gosse, där sitter du nu på din stol som en lurviger hund i ditt 
sinne - nu skulle det sägas!

Ester och Sven ha gått ut tillsammans - hon log i dörren när hon gick, 
hennes glada, goda ögon lysa ännu i skymningen -nu är Simon ensam 
med Lisa, och nu känns det svårt, som att vakna ur en vacker dröm och inte 
äga någon makt.

Hon tar sin gitarr, Lisa, nu klämmer hon till: sorgeliga saker hända uti 
denna värld minsann, sorgligast var dock den ända, som tog fröken Madigan.

En jäkla visa att vara lång. Men den slutar ändå till slut, de båda 
älskande äro döda, greven har skjutit både henne och sig - ack, hör ni nu, 
ni ungdomsglada, som så sällan ser er för, att ni ej i blod får bada ock 
en gång förrän ni dör!

-Tror Lisa, att det kan vara sant det där? frågar Simon, något ska han väl 
i Herrans namn säga när det blir så tyst.

-Jajamänna, de blir så många sörjlia olöcker av kärlek! sa Lisa, och sedan 
teg hon tvärt, styvt och bistert.

Och Simon teg. Det var inte mycket att tillägga. Saken var alldeles klar, 
kärlek var inte Lisas affär. Hon ville bara hem till sin lilla stuga i 
Småland och hade ingen tanke på annat.

Hon var så illa blyg och förlägen, tösen, att hon inte visste hur hon 
skulle bära sig åt. Vad Simon ville, det visste hon för länge sen, och 
Ester visste det också, det syntes nog på hennes ögon när hon smet ut med 
Sven nyss. Och det Lisa längtade efter själv - det skulle ju han ge henne, 
gossen här, just den här gossen med de strålande ögonen och det öppna, 
rena ansiktet. Hemmet hon mindes och hemmet hon längtade efter att vinna 
åt sig själv - det var ju samma sak egentligen. Och hon hade ju redan sin 
paneldivan och en hel del andra grejor, som kunde behövas. I full 
förtvivlan skrek hon ut vid sin dystra gitarr:

Mossbelupna hyddan står vid Heklas fot, höga granar skydda den mot 
stormens hot

Hon måste hejda sig ett ögonblick, det blev alldeles tjockt i halsen av 
gråt - men när hon nu hade börjat så - vart enda ord i visan måste fram, 
annars var det inte riktigt, och han kunde inte förstå vilken trofast 
kärlek hon kände:
-Stackars Ida, van att lida,

dolde smärtan för sin far, kraft att ensam strida

hennes hjärta har!

-Där har vi't! tänkte Simon, så betryckt att han ville smyga sig bort. Hon 
vet inte, hon, att inte alla karlar ä så falska som sjömannen i den där 
visan, inte skulle Simon överge sin flicka så att hennes gamle far måste 
resa ut över villande hav på ett stort skepp för att söka upp honom och 
föra honom hem tillbaka till hans sörjande och trogna maka, oh nej, men 
det kunde ju inte Lisa veta!

-Men därinne, sorgsna minne!

livets storm en ros bröt av, än på strand vi finne

kors på Idas grav.

Det var nog bäst att gå nu, tänkte Simon. - Så geck de me dänna kärleken! 
sa Lisa.

-Alla ä inte så där otrogna - å så - fast de kan se så ut! -Di ä nog 
likadana, alla karla.

Där skulle naturligtvis Simon ha protesterat, så att hon fått tillfälle 
att förklara varför hon hade ett sånt förtroende till honom.

Men det blev istället en hemsk tystnad. En verkligt hemsk tystnad. Den tar 
aldrig slut - nu tjänar det ingenting till att säga något, tänker Simon. 
Han hade ju fått så gott som ett svar. Lisa trodde inte på några karlar. 
Simon kände sig slum och dålig och okarsk och ful i mun på alla vis.

-Ja skulle kanske gå nu, sa han. -Jaså

Men hon blev ju ledsen, det syntes! Det lät nästan som gråt i rösten på 
henne. Simon satt kvar, tung och orörlig, vågade knappast andas. Det 
var en ljuvlig befrielse när strängarna åter började gnälla - och så kom 
det i ståtligt jubel med en stämma som skälvde och skrek - kärlek och 
hjälplös skygghet, tårar och ångest att förlora:

-Välkommen, välkommen vi hälsa en var,

som ärligt för nykterheten strider!

Som ännu i bröstet har mod att stå kvar

och kämpa till dess seger vinns omsider!

Det är svåra saker - finns knappast något svårare än att säga fullt ut vad 
man innerst menar, lika vackert, rikt och härligt som man känner det. Lisa 
kunde det - ty det kommer inte alls an på orden. Det ska vara någonting 
annat med, som öppnar de hårda ljuden och låter det levande inom dem andas 
ut.

Simon kände en lycksalig hetta genom hela kroppen - han började förstå- 
han hörde ju någonting ropa i sången - och ropet lät som hans eget namn i 
flickans mun. Simon, Simon, kom och tag mig, för mig bort till vårt eget 
hem, vårt eget liv!

-De ä allt en välsignad sak me nökterheta, sa Lisa.

-Ja, de ä de! Å nykt ä ja då! svarade Simon - alldeles förhastat, det var 
ju inte alls fråga om honom, men han svarade inte på de döda orden, han 
svarade på den ivriga viskningen djupt under de ljud som hördes.

-Ja - Simon ä allt en riktet rejäl - å bra pöjk, han!

-De ska inte Lisa ha sagt för inte!

Sen blev det tyst en lång stund igen, men det var inte samma tystnad! Nej, 
det var en tystnad som lyste, glittrade, dansade, lekte, ja, den flög som 
en båt över blåa vågor. Och Lisa - allt vad hon gjorde, minsta rörelse, 
glimmade av en leende betydelse, alldeles vidöppet tydligt, fast hon bara 
log och såg på honom genom tårar.

Hon lade gitarren ifrån sig - ett långt stycke ifrån sig! Det blev plats 
att sitta bredvid henne!
Simon reste sig - nu går vetet i ax och jorden ler och flickans 
lilla hjärta står så öppet - han vacklade, golvet dansade, taket lyfte sig 
- ville hon verkligen -? Han gick till soffan, det visste han, men kände 
ingenting under fötterna - så bars han väl av en sky - åh skymning, blåa 
dunkel, tysta yra, som brusar fram utan ljud! Slöjorna sjunka med milda 
dunkel, det blir mörkare och mörkare, man märker det inte, man ser ju allt 
som är att se - det ljusa ansiktet, det är hon, så har man aldrig sett 
henne förr, så nära, så öppet, hon är ingenting annat än ett tindrande 
leende av lycka. Man griper det, närmare, närmare - det lägger sig 
tillrätta vid hjärtat som brusar av eld - är detta möjligt, är detta sant? 
Nu öppna sig sakta hennes läppar - nu slutas hennes ögon - en blixt genom 
mörkret, en stråle av eld, en visshet - det är hon!

Och när läpparna åter skiljas, när ögonen öppnas, när man åter ser 
varandra efter stormens yra - då har det hänt. Vad säger rösten, som ropar 
av glädje utan ord? Du kysste mig, du! Nu är du min! Ja, ordet som var en 
dröm och ingenting annat- Lisa, en dröm om det skönaste i världen - nu 
sitter det där, nu har det blivit kött och levande blod, nu är det inte 
längre en dröm, det är hon, hon själv!

Men Ester gick ju nyss ut genom den där dörren - nu star hon här inne igen 
- hon måtte bara ha gått nerför trapporna - kan hon se någonting i 
skymningen? Hon står tyst en stund och hennes ögon vidgas - hon ger till 
ett rop och springer till soffan, flyger dem båda om halsen:

-Är det sant? Ha ni kommit överens nu?

Jo, sa var det allt, vilken lycka! Vad Sven ska bli glad, vi talade om er 
på vägen, vi undrade hur länge ni skulle gå sa där och se på varann.

Vete är ju ångersäd, sägs det, sår man mycket så blir det lite, och sår 
man lite så får man mycket, och då ångrar man att man inte sådde mer - men 
nu skulle det bli, nu var det en tvungen sak. För Simon skulle fara från 
stan, det kunde inte hjälpas, han hade fått ett bra arbete nere i en 
annan stad, långt härifrån, ända nere i Bråköping - men tiden går, då kan 
man förtjäna och lägga av, och när man sen kommer hem igen, då smäller 
det, Lisa! Bröllop och rum och kök och det ena med det andra -.

-Å paneldivan i rumme - tänk vicken evi löcka att ja har va ja har! Sa 
Lisa.
I Hasselbotten levde ännu en sägen om pesten i 
uråldriga tider, då män av Satans hemliga brödraskap kommo hit från 
främmande land, tecknade med grekiska och hebreiska bokstäver på kroppen, 
världens tecken. De lade gift i alla brunnar för att förgöra 
mänskligheten, och när folket samlade sig kring präster och munkar för att 
få hjälp, så spordes det, att de värsta giftmördarne och pestmännen av 
Satans brödraskap dolde sig under Guds tjänares svarta kåpor. Det var då 
den stora döden kom, som lade landet öde.

Det dröjde ännu ett bistert tonfall i rösten, när gammalt folk talade om 
brunnarne, som blivit hemligen förgiftade. Det brottet kunde aldrig 
glömmas, och ännu nämnde man ofta namnet på de pestsjukas helgon och 
beskyddare, den helige Antonius.

Men de gamla voro snart borta från Hasselbotten, och deras gamla brunnar 
voro övergivna, nya söktes upp av nya människor, som strömmade dit i 
överflöd.

Långt över måttet för forna dagars malmbrytning och hytteblåsning växte 
bergsbruket i den nya frihetens hägn. Vad som fordom vunnits med oerhörd 
möda syntes nu endast som små nådegåvor av naturen, nu lät man den fromma 
förnöjsamheten fara, allt större massor av människor ville ha arbete och 
bröd, då måste man bryta sig in med våld i modrens skattkammare.

Berget tillmakades inte längre med eldbrasor, och krutet var svagt och 
föråldrat, när dynamiten funnit väg till gruvorna; nu först kunde man 
skjuta sig ner till djupens största rikedomar, och med alla slags 
förunderliga maskiner kunde man trygga sin vinning, föra den upp i 
dagens ljus och förvandla hårda stenen till rikedom, makt och ära.

Men i arbetet fanns inte längre någon vördnad och ingen glädje, all 
inbördes gemenskap och allt innerligt samband med naturen var borta, 
himlen var öde och tom, berget var dött, jorden var ingenting annat än 
jord. Maskinen hade blivit Gud, den människa var bäst, som mest liknade en 
maskin. Drevdansen vid slutad blåsning föll i glömska, kom aldrig mer i 
fråga, ty blåsningen slutade aldrig! Maskinen spändes för bälgarna, och 
hyttorna gingo året om!

I större och större massor vräktes malmen upp, nya hyttor byggdes, nya 
jättestora verk - det räckte inte, malmströmmen flödade över och sökte sig 
ut ur landet, gruvdriften blev exportindustri. Många goda och kloka män 
tyckte det var försmädligt, att gamla Sverige skulle sända ut råvaror 
bara, likt ett nyupptäckt koloniland, där endast vildar bodde, som inga 
begrepp hade om konsten att bruka och förädla - men den vägen gick det i 
alla fall, och det blev värre än: utländska herrar, som köpte malmen, 
tyckte att de lika gärna kunde köpa gruvorna, de köpte, de slogo sig ner 
som herrar i det hjälplösa svenska landet!

Men hela världen ropade på stål - och det kom stål!

Den gamla puddlingen övergavs så småningom - den var enkel nog, bara att 
elda upp tackjärnet så hett att kolet brändes bort tills endast så mycket 
blev kvar, som krävdes till stålets hårdhet. Men puddlingen slukade 
träkol, gick hårt på skogarna och gav osäkert resultat, en engelsk 
ingenjör fann på ett bättre sätt, och en svensk herreman vid Edskens 
masugn, hette Göransson för resten, gjorde Bessemers uppfinning användbar 
i praktiskt bruk.

Genom det smälta tackjärnet pressades en stark luftström, som utan 
bränsleförlust nästan ögonblickligen färskade järnet, förtärde dess kol. 
När sedan kolstarkt järn tillsattes, fick man precis det stål man ville 
ha.

Bessemerblåsningen förbättrades allt mer och mer och gav allt rikare 
resultat - men det hakade sig fast på den förargligheten, att mesta järnet 
innehåller fosfor, som gör det odugligt till stål! Sidney Thomas och Percy 
Gilchrist i England hittade på knepet! De byggde sådana smältugnar, att 
fosforn drogs ut ur tackjärnet, som kom fram renat och färdigt att blåsas 
till stål - därmed föll sista gränsen, det gällde bara att utveckla 
metoderna allt vidare. Mänsklighetens järnalder var slut, stålåldern 
började.

De gamla männen i bergslagerna hade endast att följa med i galoppen om de 
kunde, annars vräktes de åt sidan, och nya händer togo tömmarna. Tidens 
gudar blidkas med offer, de nya gudarna slukade pengar, det var deras pris 
för nåd och välbehag. I bergslagerna fanns inte mycket av det slaget att 
offra, men på andra hall fanns det, och skråtidens gränser voro ju borta! 
Vem som helst fick på det hela taget driva vad näring han ville, vem som 
helst fick äga lott i gruva och hytta, bergsmännens frälse och ensamrätt 
var borta, bolag av okända människor från skilda håll togo hyttelagens 
verk om händer, bergskarla blir snart bara kålbönder, gick talet. I gamla 
tider funnos inga andra herrar än prästen, och den hade man för sina 
synder, men nu hade det kommit i dubbla don!

Till detta arbete i mangfaldigt större mått räckte inte det folk som fanns 
på platsen, okända människor från okända håll strömmade till, arbetare som 
inga pengar ägde att offra till tidens gudar, endast sina egna starka 
armars kraft.

Så var utsädet färdigt, grödan började komma!

Till att börja med hände i människornas sinnen ingenting mer märkligt än 
vad av gammalt hade hänt. Man höll fast vid fädernas Gud och nappades 
efter fattig förmåga med den Satan som bäst var känd. Han var nog 
mäktigare än någonsin och kom i fler och mer lockande gestalter än förr, 
som om han varit i närmaste släkt med tidens nya gudar - men i 
djupet av folkets hjärtan bodde en visshet, att Gud dock hjälper den 
ärlige kämpen mot det onda.

När kyrkan syntes för liten, dess makt inte ville förslå och dess ord inte 
ville fröa sig och gro, då gjorde man egna och enklare församlingar, dit 
man kunde gå i arbetskläderna och slass med Djävulen - där blommade tron 
med grova och blossande blommor, bondtäppornas ögonfröjd, då prästgårdens 
konstmässigt ansade lärdomsodling började synas främmande. Det var kätteri 
och självgod enfaldighet, fick man höra, men svaret var inte långt borta: 
ju dummare präst, desto fler kättare, och när gamla brunnar sina, måste 
man söka nya för att finna det levande livets vatten.

Bland alla profeter, som uppstodo bland folket, syntes alltfler allvarligt 
leende män i röda tröjor och strålögda, enkla kvinnor, klädda i gammaldags 
kråkhattar, de tillhörde en ny församling, som spred sig över hela världen 
och kallades Frälsningsarmen. Där förkunnades ordet enkelt och osminkat 
och ändå med en jublande glädje, som kunde se löjlig ut, men som lockade 
och smittade i alla fall, där kallade man Djävulen vid hans rätta, fula 
namn och satte manligen knytnäven under näsan på honom, där talade man vid 
Gud lika naturligt och okonstlat som man i vardagslag står och talar med 
sin egen far, och fröken Ouchterlony, som rest ut i landet från Stockholm, 
vann mycken kärlek och vördnad och frälste många själar i Hasselbotten.

Det var väl inte det gamla kärva, nogräknade bergsmansfolket, som först 
anammade sådana bullrande nyheter, men där fanns gott om löst folk, som 
kommit med väder och vind från alla håll, de samlades gärna vid Armens 
möten, där fanns både gyckel och allvar och en lätt begriplig sanning att 
hålla sig till: åt helvete med Djävulen, här kommer Gud - med trummors 
dunder och brakande horn och ljuvligt klingande strängar!

Även i andra lekmannaförsamlingar av skilda slag, som bildades 
överallt, växte myndighet och omsorg, det var inte nog att bygga 
Herranom bönhus, även människan själv skulle vara ett Guds tempel, rent 
och vårdat och värdigt anden.

Så höjde sig en liten skara, kämpande gudomens kamp bland djävulens barn, 
de otrogna, som krälade i stoft och smuts. Men även bland dem gick en oro 
fram, alla levde i en alltför stor osäkerhet, utan egendom, utan någonting 
att trygga sig till, utan eget, ägande liv, endast kroppens dagliga möda 
till intet annat ändamål än mat och sömn och nya krafter till en ny dags 
arbete. Skulle något bättre sökas, vändes tankarna till mera mat och mera 
sömn och mera trygghet mot sjukdom och ålderdoms nöd. Det lösa folket vid 
bruk och hyttor och gruvor samlades här och där till små klubbar, där man 
resonerade och funderade om allting mellan himmel och jord utan att komma 
stort längre än till beslutet, att alla människor på jorden borde säga du 
till varandra för att visa att de voro liksom syskon och den ene inte för 
mer än den andre.

På olika vägar strävade man att leva som fäderna levat och ville inte låta 
det nya i tiden komma någon verklig, inre förändring åstad. Hos alla fanns 
en dunkel förnimmelse av alla människors värde, antingen man gav detta 
värde ett namn av gudom eller ett namn av helig mänsklighet. Och i kraft 
därav sökte man så långt möjligt vinna myndighet åt meniga folket mot 
befallande herrar av alla slag.

Kom så en man, som talade om att en stor förening skulle göras för att 
skaffa rätt åt arbetsfolket. Han reste omkring och talade om de där 
sakerna, det kallades socialism och skulle vara en ny lära, som inte 
handlade om någon gud, men bara om det här livet och hur man skulle ordna 
det, så att jorden i en framtid bleve ett paradis. Vid ett stort verk, som 
låg ett bra stycke norr om Hasselbotten och hette Norrskogen, hade 
arbetarna fått av en bonde en storstuga att vara i, när de skulle resonera 
och roa sig, där talade den här mannen och där slog socialismen först rot 
i bergslagerna. Fast mannen själv kunde sen han talat inte märka att 
det hade skett någonting alls, vad folket tänkte om saken visade de inte, 
de som hörde honom sutto alldeles tysta och rörde inte en min. När han 
slutat gick var och en hem till sig och funderade i stillhet.

Likadant gick det när han kom på andra håll. I många bönhus talade han och 
hemma hos bönder och arbetare, på klubbar och i små nykterhetsföreningar. 
På samma gång som han predikade den nya läran om folkets sammanhållning 
till sin egen hjälp, skulle han gärna säga något fult om den otäcke 
rusdrycksdjävulen och något lättfattligt vackert om den käre, gode Guden. 
Då lyssnade man uppmärksamt till allt som sades och gick sedan tyst och 
stillsamt hem. Folket var hårt och styvt, det visade ingen lust att 
brinna, men den eld som tändes, slocknade heller inte.

Han blev nästan lite förlägen, den här karlen som var ute med det nya 
ordet, det var som att tala till ett berg, inte till levande människor.

En vinter kom han till Hasselbotten.

Sexman Jansson, som inte ville vara med på bröllopet, när Velamshytte 
Erika gifte sig med bondsonen på Söråker, hade varit den siste av 
vallonernas släkt på Delockshytte gård, nu bodde där bara en vanlig 
kålbonde. I storstugan hos honom samlades en dag folk från hela 
Hasselbotten för att höra om socialismen, som herrarna förde ett sådant 
väsen om och alldeles ville förhindra. Stugan blev full och på backen 
utanför stod en tät skara gamla bergsmän och lösa arbetare. Fönstren i 
stugan lyftes bort, och Kalle Lundberg från Stockholm talade och skrek och 
förklarade sig så att svetten dröp ur håret på'n. Alla hörde uppmärksamt 
på, men ingen rörde en min, omöjligt att bli klok på ens om de ville höra 
mer eller om de ville han skulle sluta och gå sin väg.

Bland en hop av unga karlar från Hasselbottens gruva satt smeden Elias 
Tomasson, han och hans kamrater voro lika oböjligt allvarliga som 
gammalfolket.
Men Elias satt och funderade över, att så 
mycket folk skulle stå utanför i snön mitt om smällkalla vintern, och att 
stugan var så liten att fönstren måste lyftas ur, när något skulle sägas 
till meniga folket. Det var ju galet i alla fall, det kunde inte nekas.

Sedan talet blivit slut och åhörarne började gå, lika tyst och stilla som 
de kommit, gick Elias bort till några gamlingar i fårskinnspälsar och 
undrade med dem, om man inte kunde få komma ordentligt som folk under tak, 
när man skulle höra ett ord att tänka på. Och en av gamlingarne gick fram 
till talaren, som gömde ett stort bekymmer i sina godmodiga ögon, medan 
han strök sitt breda vikingaskägg och undrade om folket var bottenfruset.

-Du tyck fäll stuga ä liten, du?

-Värst synn om dom, som ska stå ute å frysa! mente han Lundberg från 
Stockholm.

De andra gubbarna gingo också fram. Elias makade sig några steg närmare, 
alla som voro dar samlade stannade kvar och väntade. De fingo vänta en 
lång stund, och det var bara som det skulle vara. Äntligen öppnade en av 
fårskinnsgubbarna sin breda, skägglösa mun och sade:

-Va du 'ar hatt säj hä fäll hint värre hän vi kan 'öra på't.

-Så 'ar vi ju bön'use vårat te 'ållas i, lät en annan myndig röst.

-Hä ju inga hogudelia saker du säj hoss, så vi går fäll te bön'use, vi! 
förklarade en tredje.

Glad var talaren, förstås, detta var ju ändå ett livstecken! Några gamla 
män följde honom norrut förbi stranden av Usken, vit av tjocka snön på 
isen. Hela skaran följde efter på avstånd och utan otidig hast. Vid 
Uskenor låg bönhuset, där inne fanns nycklarna att hämta hos församlingens 
betrodde man. Han stod på backen till sin gård när de kommo dit, han 
svarade tvärt nej, nycklarna lämnades inte ut till något sådant.

Det blev åter en lång väntan, en stor tystnad. Talaren nämnde något om, 
att det inte var fråga om någon gudsförnekelse eller sådant.

-Kan så vara, de. Men bönhuse ä byggt te hålla bön i å inte te leka i.

På vägen utanför gården började hela skaran samlas i allvarlig tystnad.

De tre gamlingarna stodo åter och funderade. Fårskinnspälsarna voro noga 
tillknäppta, det gråa håret hängde långt ner i nackarna, ögonen stirrade 
envist i snön. Slutligen sade den ene:

-Ja 'ar lagt hen stock te bön'use. Den kunn ja fäll ta tebaks.

-Tar du dän ditt timmer, så tar ja fäll dän mitt, ja å.

-Bön'use ska hint stängas, när folke träng te gå dit, sa ja tar le min 
stock, ja.

Det var klart besked, och nycklarna kommo fram!

I bönhuset packade folket in sig så att de fyllde varje fläck mellan 
väggarna, och i åter några timmar lyssnade de tysta och orörliga till 
talet om folkets egen myndighet mot snikna herrar och fogdar, om arbetets 
rätt och om arbetsfolkets sammanhållning mot de rika, för att inte den som 
litet eller intet äger skulle ätas bort från jorden av de mäktiga.

Det var inte tal om att sätta foten mot Herren Gud, det var väl i stället 
sa, att bland Guds fattiga skulle ske en högre rättfärdighet än den som nu 
fanns. Det var fråga om att ordna livet här på jorden, sa att det inte 
blev lika eländigt som på svartkungens tid, när Kristus blev dräpt. Guds 
son hade ju sagt, att alla människor skulle vara som barn av samme fader, 
och den saken kunde väl var och en vara med om, vilken tro man sedan hade 
om Gud och de eviga tingen. Att det inte var ställt i världen så som 
det borde vara, kunde man nog enas om lite var.

En tid därefter samlades några män vid en gruvanläggning längre mot norr, 
där kom man överens att göra ett förbund för alla gruv- och bruksarbetare. 
Från sex små klubbar och nykterhetsföreningar hade ombud kommit för att 
vara med om den saken, och därmed hade ett tungt och bekymmersamt arbete 
att förbättra världen och att kämpa mot tidens gudar tagit sin början i 
bergslagerna.

Så värst ung var ju inte Elias vid det här laget, mellan trettio och 
fyrtio år gammal hade han blivit, var gift och hade barn, som börjat raka 
i vädret, både Simon och Ester, därhemma i arbetarebaracken. Men det är ju 
ingen ålder på en karl att räkna med, när de äldste i församlingen äro på 
stället, fast i Hasselbottens arbetareförening fick han ta styret från 
början.

Han hade fått lära sig att fara sakta fram och se sig noga före. De minnen 
han gömde från tidigaste barnaår voro så helt skilda från livets senare 
bilder, att de närmast liknade en halvt utplånad dröm om ett stilla, 
soligt paradis - där gick fadern, alltid blid när barnen voro i följe, där 
gick modern, kallare och strävare, men aldrig ett hårt ord från henne 
heller, av tystnaden hemma förstod han ingenting annat än att där rådde 
frid.

Genom ett gnistrande eldhav gick vägen ut ur minnenas barnaland. När elden 
slocknat, hade drömmarnas hela värld brunnit ner till svart aska för 
Elias. Man kunde bygga upp igen hela den förlorade härligheten - det var 
då gården han tänkte pa, all yttre rikedom och glädje. När han skildes 
från modern och syster Johanna, hade inte många ord sagts till farväl 
mellan dem, men orden gömde stora och tunga löften.

Till fattighus och fattigvard gick vägen för de båda som stannade hemma, 
men fjorton år gammal vandrade Elias ut till livets arbete fråmat samma 
vägar, som fadern åkt en sommarnatt på friarefärd - först ett farväl 
på kyrkogården, där far nu vilade bredvid farfar under det gemensamma 
minnesordet: i dag mig, i morgon dig.

Sedan genom Hobos nordmarker, genom Stenby, där Vargen mördat den gamle 
förvildade bonden, genom Källarhalsen, där Matts Olovsson stod grinande 
vid grinden till sin lönnkrögaregård, förbi Skräddars, där Jakobsson bor, 
fri från mord och mened, han har en främmande kvinna hos sig nu, medan 
hustrun sitter på cellerna för att hon svurit falskt mot Vargen. Hade inte 
Elias från barndomen vuxit upp i ett msnligt lugn mot hotet från 
vildfolket kring Norrsjöns stränder, skulle han väl ha sett spöken mitt i 
dagsljuset, när han gick fram genom bygder, som burit skräck och fasa i så 
många år. Men ingen bävan för sådant fanns hos honom, han visste alltför 
noga besked om vad som varit, världen var väl inte annorlunda, och det som 
var måste väl vara, självklart och naturligt, så långt han kunde förstå.

Vägen gick genom Lindesby och Rösberga gårdar, vid grindarna hängde inga 
kvällslediga pojkar och flickor, där stod bara en gammal undantagsgubbe 
och tittade långt efter honom, han hade en gång sett Söråkers Tomas fara 
åt samma håll.

Hemmets luft blev allt tunnare, vid Bjursjö mötte redan den främmande 
världen, och vid avtagsvägen åt Ovissmossen stannade Elias och såg sig om, 
utan tårar, endast med ett allvar i ögonen, som kom från släktens urgamla 
djup.

Mörk var Ovissmossen, tungt brusade Finnskogens dunkla kronor, det skulle 
vara vår, men ännu lågo drivorna våta och gråa av smuts mellan bergväggar 
och stenhällar här inne. Börjelstorp är snart alldeles sammanfallet, 
Finnerödja biter sig envist fast i backen, Packatorp börjar svartna av 
ålder, och lilla Pepinitti har inte något namn alls för Elias, han känner 
inte till det, de flesta sagor och sägner och historier, som en gång varit 
levande här kring varje liten stuga vid vägkanten, äro döda för honom, den 
gamla tiden har vuxit igen och kvar finnas endast enstaka små 
ställen med besynnerliga namn och fattigt, slitet utseende.

Om björnen, som fick gå ihjäl sig mellan Getbacken och Isakstorp har han 
dock hört berättas och tittar nyfiket mot grinden till höger och uppåt den 
smala gångstigen till vänster -men där såg inte alls konstigt ut på något 
sätt, två fattiga, slitna vanliga små torp, bara.

Där kommer åter stora landsvägen slingrande, bred och ljus - och där 
ligger Björkby bruk, det ska vara gammalmodigt och inte mycket värt 
numera, sägs det. Om gamle löjtnanten, som var en sådan urspegel, och om 
sonen, som blev förgjord av en lapperska att supa ihjäl sig har han också 
hört ett och annat, men går skygg förbi herrgården, där ser i alla fall ut 
att vara så fint som i himlen.

De gamla smedbodarna äro illa medfarna och vindvridna, borta är gammalt 
smått som levde här utanför, gånget, förgånget, tiden är en annan, mer 
klarnad, kall och utan sagors dunkel.

I Kungskoga fick han sova över natten hos handlarns.

Wernmarckens hade vid det här laget blivit riktiga storkarlar på sitt vis. 
På gården höll den gamle alltjämt bondkvarter, och själv stod han var dag 
i sin lanthandel vid torget, moran klädde brudar och höll torparebröllop i 
de små rummen vid den tysta gatan invid Kungskoga vita gamla kyrka, gömd i 
lindarnes löv. Men en dotter hade gift sig in bland herrskap, och sonen 
satt vid pulpeten i det lilla kontoret bakom handelsbon. Där samlades dyra 
papper, där lågo både Velamshyttan och Söråkers gård.

Elias satt som en tiggarpojke vid dörrbänken och åt vattgröten han fick, 
och gamle handlarn lyste i dörren och försvann - det var bara ett par vita 
polisonger bakom öronen, ett rödhyllt, skinande ansikte och ett par 
klipska ögon, sedan var han borta, knappt hade han nickat åt pojken. Elias 
fick ligga på höskullen, och när han gick därifrån hade han beslutat, att 
Wernmarckens en gång skulle få tigga om lov att sälja Söråker 
tillbaka till den rike och mäktige Elias Tomasson, som ännu bara var ett 
fattigt barn, på väg ut i världen för att bli en stor man.

På morgonen traskade han vidare genom norra tullen, vägen löpte mellan 
vårliga backar, våta av tinande kälmust i solgasset, prunkande av sippor 
och skinande hästhovsblommor. När han kom till de sotsvarta vägarna uppåt 
Usken mötte honom en ilande vind av nytt hem - och här blev sedan hans 
levnads bygd.

Han gick aldrig fram till Velamshyttan den dagen, där fanns ingenting för 
honom att göra. En liten körväg ledde uppåt stenbackarna förbi 
Skamlösatorpet, där ett tattarefölje slagit sig ner, somliga riktigt 
bofasta, bland dem en käring, som kallades Maran, Marget hette hon, men 
skulle vara vild. När han gick där förbi, kände han första gången något 
som liknade ängslan, en vild människa finge man allt akta sig för att möta 
- och ännu värre var det att se hur förfallet och vanvårdat stället var, 
jorden hade vuxit igen och stugan såg knappt ut som en människoboning, 
trasig skorsten, trasigt tak, trasiga fönster och trasig farstubro, på 
backen låga högar av alla slags trasor. Där måste bo vildar - ett stycke 
från stugan, utanför ett uthus, stod en påselad och frånspänd hästkrake 
och tuggade några höstrån ur en stor flakvagn, som för resten var full av 
knyten och trasor.

Elias slank kvickt förbi och dök in i skogen upp till Hasselbottens gruva.

Där sökte han sig fram mellan lavar och skjul och andra byggnader, genom 
ett vimmel av spel och löpande linor och förbi ett brak av fallande 
stenar, som tippades ur kärrorna från den stora gruvlaven- alldeles 
bortkommen sökte han sig in i öppna smedjan, där skulle han vara, det 
visste han, och där fick han sedan stanna.

Tiden är kort och vägen är lång till drömmarnas rikedom och makt - att 
åren kunde gå så fort! Ett litet brev kom från Syster Johanna, nu var hon 
i Stockholm och sökte efter lyckan.

Nio år hade gått, och Elias var ingenting annat än en 
grov och senig arbetsman, saktfärdig och stillsam, sotig och smutsig från 
morgon till kväll, hans hela värld var gruvtorget mellan lavar och skjul 
och gråstenshögar och malmhopar. Och långt, långt bakom skogar och berg 
låg den stora, vida värld, som han aldrig fick se. Den enda förändring han 
visste om med sig själv var att han nu blivit starkare och van vid arbetet 
i smedjan, där han kommit i lära. Många konster kunde han inte göra, där 
kom sällan något före, som var mera vidlyftigt än att hålla järn och 
borrar vassa och laga grejorna vid verket.

Så blev järnvägen färdig en dag, den löpte utmed Usken förbi Uskeboda nya 
station ner till Kungskoga stad och vidare utmed landsvägen förbi 
Ovissmossen och bort genom Bjursjö socken. Det var halvvägs hem till Hobo, 
han reste dit en söndag, gick från Björkby station över Finnskogen och 
hem, ja, till fattighuset, vill säja, till Söråker gick han inte, han var 
alltför fattig och Wernmarcken hade för länge sedan sålt gården till 
främmande.

Det var sista gången han träffade modern. Några månader senare var hon 
död, och alla stora drömmar och tunga löften voro döda med henne. Nu kunde 
livet inte längre bli annorlunda, grått och mulet även i klaraste solsken 
låg det och väntade på Elias med långa, oföränderliga år.

Han fick hem till sig de sista spillrorna från Söråker, så mycket modern 
kunnat rädda med sig till fattighuset. Det var bara det gamla gåvoskrinet, 
som fadern haft med sig till sin fästekvinna, nu var det gammalt och 
gustet, målningen avnött, beslagen rostiga. Det var fullt av småsaker, 
både fästegåvor, som blivit gömda och annat som kommit till - barnkläder, 
sydda av gåvolinet, psalmbok och bibel, sädeskorn i påsar och papper, som 
en gång hade strypt som rep.

Elias blev ett slags förman i smedjan, en liten förbättring var det ju, nu 
skulle han ha kunnat ta modern till sig, men nu var han ensam. Johanna 
hade gift sig i Stockholm med en soldat och hade det svårt, fick han 
höra; Elias gifte sig han också.

Det var en tös, Solll blivit faderlös i gruvan, det gick kvickt och tyst.

Några karlar arbetade nere på Mårtens botten, två hundra meter djupt, i en 
ort, som nyligen blivit uppskjuten. Berget hade gjorts rent från lösa 
stenar och flisor, men var ännu inte alldeles säkrat, brytarne hade 
varskott, till och med velat avlysa platsen tills vidare. Men lastarne 
hade genare väg fram där, och gruvfogden låtsades om ingenting.

En natt hördes knäpp i berget, och lastarne tittade ett tag, sökte med 
sina små flämtande ljuslågor där nere i det nattsvarta, trånga 
källarehålet, de sågo inga släppor, bara hårda bergväggarne, våta och 
blanka av rinnande vatten.

De fortsatte. Att gå därifrån skulle ha varit detsamma som att avlysa 
platsen och hindra efterkommande skift att arbeta, kanske för många 
timmar. Ingen av karlarna ville ta på sig ett så elakt ansvar.

Det blev skiftbyte, nya karlar kommo, de andra gingo hem, nämnde ingenting 
om knäppet i berget, man ville inte få att höra att man var vrång i 
onödan, därför teg man.

Det nya skiftet hade lastat ett par vagnar, då märkte de, att en stor sten 
ramlat ner från taket och låg mitt bland deras fötter. Det kunde inte 
missförstås, nu måste skiftbasen varskos.

Han hette Erik Ersson, en femtio års man uppifrån Tungelby i tjocka 
skogen. Han kom fram till lastarne, lyste en stund med sin lampa på 
stenen, som fallit ner, lyste sen i taket, men såg ingen släppa.

-Berget ser klingfast ut, sade han och knackade med fyllhammaren i 
stenmassan tätt över huvudet - hela taket släppte genast och sjönk ner, 
dundret rullade, orten var igenfylld av tätt packade stenblock.

De små lyktorna hade slocknat, ett människoliv hade slocknat, allt var 
nattsvart mörker därnere.

Dundret hade hörts över hela tvåhundrametersdjupet, folk kom 
springande dit, någonstans ur den tunga stenmassan hördes ett flämtande 
oho - oho -. Där fanns liv ännu.

Den första karlen, som låg ytterst under raset, hade fått båda benen under 
en malmskuta av flera tons tyngd. Men när han fått luft att andas, viskade 
han: släpp mig så länge - de andra ha det värre än jag!

Utan att spilla ett ord lät man honom ligga och kastade sig in i 
stenhopen, vilket ögonblick som helst kunde ett nytt ras komma ner. Efter 
några timmars arbete hade man dock fått fram dem alla, Erik Ersson från 
Tungelby höll ännu fyllhammaren i sin livlösa näve, men huvudet var mjukt 
som en blodig deg, och i överkroppen hade han heller inte ett helt ben 
kvar. Liket blev lagt på en malmvagn, fick en säck över sig och gick upp 
med berghissen sista resan.

Sedan begravningen var över, blev rum och kök ledigt i familjebaracken 
Tolvan, kallad Bondtolvan, där bodde bara bondekarlar.

Änkan tog barnen med sig och reste hem till Tungelby, till mannens släkt 
som fanns där. En vuxen tös lämnade hon kvar i Tolvan, Maria hette hon, 
och när hon och Elias Tomasson hade hunnit ställa i ordning åt sig en 
smula, blevo de gifta en söndagsförmiddag efter högmässan i Hasselbottens 
kyrka.

De hade känt varandra rätt länge och passade bra ihop. Maria var mörkhårig 
och mörkögd och hade en brinnande iver för det sanna livet i Gud. Hon var 
på sitt sätt en Dörte bland folket häruppe, en ovanlig kvinna, oböjligt 
tapper i hjärta och sinne, hållfast som en stålborr, för henne fanns ingen 
annan sanning än att Gud är allt och denna världen intet, det liv man 
lever är bara att likna vid en dröm, låt den vara hur hemsk och svår som 
helst, vi vakna en gång, vi vakna i döden, då börjar vårt verkliga liv!

Denna tro var hos henne så levande och stark, att intet som hände i tiden 
kunde föra henne bort från den fasta tillförsikten att rätt skedde genom 
all orätt som syntes; att dignande under livets börda vända sig bort 
från Gud var för henne lika orimligt som att om dagen gå i maktlös 
förtvivlan för att man om natten haft en elak dröm.

Hon var född i Tungelby, allt det villsamma skogsdunklet därinne i 
ödemarken hade visat henne hur overkligt allt är som synes i livet och hur 
helt annorlunda verkligt det inre livet är, det som man anar och drömmer. 
Hela hennes själ var uppfylld av Tungelby månsken, som gjorde sagan till 
vardag och undret till det självklart naturliga.

-Men vi ska hålla lorten ifrån oss i stugan i alla fall! sade Elias.

Jo! I renhet ska människan leva, förstås, för sin andes skull!

-Å vi ska ha mat för dan å kläder att ta på oss!

Jo! Därför ska man arbeta, men vad därutöver är, det är av ondo!

-Då tänk ja vi passar ihop! sa Elias.

Han började så småningom få klart för sig, att en människa kan vara rik 
och lycklig i sitt innersta mitt i all yttre fattigdom. En blek rikedom 
att se på - men vad kan andra se av sådant! Det var ändå en förunderligt 
stilla och vacker värld, som nu öppnade sig för Elias och Maria, en värld 
av tungelljus och vivangsdoft, den syntes kanske bara i deras allvarligt 
leende ögon och öppnade väl hela sin rikedom endast på de innersta djupen 
i deras egna hjärtan - men där levde en barnaglädje, som lilla mor Maj gav 
de vackraste drömmars namn. Det fanns en särskild, den kom ibland, av 
ingen anledning alls. Man bara vaknade om morgonen och var glad, blodet 
var varmare, det kändes som honung i hjärtat, och allting strålade och 
Iyste för ögonen vart man såg, himmelen var vidöppen och man kunde höra de 
skönaste hymner klinga oändligt fjärran. Det var den heliga dagen, sade 
Maria. Den kom plötsligt mitt ibland alla andra dagar som en lysande 
strimma av solguld.

Det var barnen, som hittade på att kalla henne mor Maj. Så fort 
Ester kunde tala, lärde hon både bror Simon och far Elias, att mor 
egentligen hette så. Simon trodde först, att det bara var sådant som hon 
hittat på, men Ester svarade med stort och lillgammalt allvar, att mor 
bara kallades Maria, men i själva verket hette hon Maj kom och dansa med 
dockan - för de sa dom, förklarade hon. Därav kunde Simon förstå, att 
systern hade talat med några som visste det, och med det beskedet lät han 
sig nöja, själv vågade han inte följa djupare in i fantasien, han stod 
utanför och hörde förundrad vad hon ibland berättade om människor och djur 
som hon talat med, där han ingenting alls kunde se - ensam gled hennes 
barnasjäl i svingande dans ut över okända djup, fadern blev bekymrad 
ibland, men modern visste, att det var som det skulle vara, mellan henne 
och dottern fanns en hemlighet, som de aldrig tänkte på att förklara, 
deras ögon möttes ibland i ett gemensamt leende, som ingen annan kunde 
förstå.

Det var bara när Elias var ens«m med sin hustru som han kunde komma sig 
för med skygga försök att upprepa barnens smeknamn- det behövdes för 
resten knappast alls några ord mellan dem, sedan de levat sig innerligt 
tillsammans. Båda förstodo på samma sätt den jordens dröm de gemensamt 
drömde och den översinnliga tro, som välvde sig ljus och utan tungsint 
grubbel över dem båda.

Och ändå kom den yttre världen allt närmare in på dem.

Det bolag, som ägde gruvan och den nybyggda Velamshyttan, hade några 
kilometer norr om Hasselbotten börjat driva en ny gruva, där skulle finnas 
bottenlöst med järn, och kring det nya Järnberget växte hastigt en hel 
liten stad av baracker, skjul och villor, det gick med amerikansk fart.

Där Elias stod i sin smedja, såg han genom den öppna dörren ut över 
gruvbacken vid Hasselbotten precis samma bilder, som mött honom när han 
kom dit som pojke. Från maskinrummet löpte spelet ner till laven, det 
knarrade i gamla virket och linorna löpte sin eviga gång, malmkärrorna 
tippades med rammel och knall vid malmhoparna, mer syntes inte av det 
arbete, som bedrevs av många hundra man på vida djup under jorden. 
Allt var sig likt år från år, antingen sommarsolen gassade över hårdbrända 
backen mellan de små, låga rödmålade byggnaderna eller plöjda arbetsvägar 
löpte genom vita vinterdrivor. I en trång krets kring verket stod skogen 
högburen med sin skymning och sitt evigt tungsinta sus.

Men plötsligt blev där annat liv. På vägen, som löpte förbi Hasselbotten 
till Järnberget, strömmade fram en mängd av nya människor, små gråa, böjda 
arbetare i massor, unga ingenjörspojkar, det skulle väl bli folk av dem 
också någon gång när den värsta lärdomen gått över, en och annan styvare 
herrekarl kunde också skymta fram i den där strömmen. Bland allt småfolket 
Iyste de stora med kallt glitter, bäst att inte ha något att göra med 
sådant, dom ä herrskap te knä, sen tar baken ve, å den ena sidan ä inte en 
bit bättre, än den andra.

Hela Bergslagen ligger på, kunde man ännu säga när det blev bråttom, och 
nu gick det med fart. Det blev en massa nya saker för Elias att fundera 
på.

Frälsningsarmen, som höll till vid Järnberget, blev han snart färdig med, 
där var för mycket buller, ett alltför oblygt skrikande upp till vår 
Herre, han gick därifrån liksom han vänt sig bort från de andra 
frikyrkoförsamlingarna med deras andliga högfärd och ursinniga nitälskan, 
var och en kring sin egen lilla del av Ordet. Elias och Maria voro inte så 
långt borta från sin Gud, att de behövde skrika på honom eller gräla om 
vad han sagt eller inte sagt. För bullret i andras tempel kände de en 
skygghet, som reste sig ur djupet av det gamla bondeblodet, och vände sig 
bort från lösa seder med en mogen odlings förnämhet. För deras tro 
behövdes ingen kyrka och ingen präst. De levde i en frid, som inte kunde 
störas av något argsint grubbel, därför att för dem fanns ingenting att 
grubbla över, de hade redan den stora vissheten, och det var dem nog: vi 
leva alla i Guds rike, och det riket är inte av denna världen.

Men denna avskildhet från andras församlingsgemenskap 
kändes oroande ibland, mest för Elias, som inte 
kunde lika lätt som Maria se drömmens overklighet i allt som hände omkring 
honom - han såg det också på mycket närmare håll än hon, mer än någonsin 
levde nu Maria likt ett barn, sedan hennes egna små ungar byggt en ny 
värld av fantasier mellan henne och den yttre verkligheten. Elias kunde 
inte riktigt följa med, han kände att något måste göras även i 
yttervärlden, om de inte allesammans skulle kastas som offer åt den nya 
tidens gudar. Arbetet blev hårdare och lönerna blevo mindre, det fanns 
ingen gräns för allt vad herrarne fordrade av arbetsfolket.

Så långt hade han kommit, när han första gången på Delockshyttegården och 
i Brödraförsamlingens bönhus fick höra talas om socialismen. Han behövde 
lång tid för att klara ut de där sakerna. Hustrun visade närmast ovilja 
mot det hela, det var henne alltför främmande och tillhörde den 
förgängliga världens bekymmer, som inte kom dem vid, så länge arbetet gav 
dem vad de behövde för att leva.

-Men när vi inte får nån lön för vårt arbete? Ska vi inte säja ifrån då?

Ajo, det kunde man ju alltid göra, förstås.

-Men inte hjälper det om en ensam karl säjer ifrån, då får han sluta bara, 
vi måste komma alla på en gång.

Det ville nog till att de voro många för att det skulle gå bra.

-Men nu har vi ju inte ens en plats att komma tillsammans på och språka om 
våra saker, hur ska vi då bära oss åt för att få någon hjälp å bättring åt 
folket?

Det var väl inte annat att tänka, än att så många karlar skulle kunna 
ordna en samlingsplats åt sig ganska snart, menade hustrun.

Hon betraktade sedan hela det där arbetet på samma sätt som hon betraktade 
nykterhetsföreningens verksamhet, det var bra att sådant gjordes för dem 
som behövde det, för Elias, som aldrig smakade starkt. kunde det inte vara 
nödvändigt, och att det skulle vara någon verklig fara för avlöning 
och annat åt en ordentlig smed, det trodde hon inte på allvar, det gällde 
nog mest de lösa karlarne, som kunde behöva någon som hjälpte dem till 
rätta.

Maria såg ännu världen med ett barns ögon, och därbakom gömde sig även 
barnets själviskhet. Kände hon ingen längtan efter den förgängliga 
världens lockelser, så kände hon heller intet behov att komma andra till 
hjälp, eller snarare, hon visste inte att det fanns något sådant behov, 
hon trodde att tingen självklart förhöllo sig för andra precis på samma 
sätt som de förhöllo sig för henne, fastän de flesta människor endast av 
enfald eller elakhet vände sig bort från sanningen.

Det rådde oro bland folket i gruvor och hyttor. Vid Norrskogens stora verk 
hade man redan haft strejker två år i rad, första året lyckades arbetarna 
driva upp sina löner, året därpå förlorades i en ny strid vad som förut 
vunnits och mer till, det var Frälsningsarmen och de religiösa som sveko 
och kommo nederlaget åstad.

Den erfarenheten talade både för och emot.

Det såg inte omöjligt ut ändå, bara man en gång vunnit tillräcklig styrka, 
skulle det gå bättre - arbetareföreningarna växte ganska hastigt upp runt 
omkring. Strax därefter drevo en massa avskedade arbetare omkring som 
vrakspillror överallt och föreningarne voro upplösta - det tog eld i hårda 
sinnen! Man tänkte inte låta krossa sig på det sättet!

De mera försiktiga viskade om att föreningarna borde vara hemliga, de 
skrämdes av de stora offer som krävdes - men i hälsicke heller! svarade de 
mera lättlivade - och den som går rätta vägar behöver inte gömma sitt 
ansikte! svarade de mera allvarliga. På en kort tid hade vuxit upp en 
strid mellan berghårda människoviljor runt omkring. Sedan 
Norrskogskonflikten avslutats blev det inga stora strejker mer, endast en 
ihärdig dragkamp dag ut och dag in under bister tystnad. Hundratals 
människor avskedades och gingo förlorade på detta sätt, här och där 
blevo herrarne tvingade att ta tillbaka dem som avskedats för 
arbetareföreningarnas skull, men de flesta gingo hjälplöst förlorade.

Elias kom hem en kväll och var uppsagd från sin plats. Dagen därpå gick 
han ner i smedjan som vanligt, ingenting hördes av. Dagen därpå likadant - 
uppsägningen fullföljdes aldrig, men som ett skott hade denna varning 
skakat grunden under Elias och Maria.

-Gör de som ä rätt å tänk inte på me; å barna! förklarade hustrun. Så får 
di inte bära sej åt mot oss, vi ä väl människor, om inte herrana vill gå 
rätta vägar, så inte ska di skrämma oss från sans å vett!

Elias ville inte strid. Han ville bara att folket skulle samlas för att 
bättre kunna göra motstånd, om några nya försök skulle göras uppifrån att 
trycka ner arbetarne. Men först och främst ville han få till stånd ett 
eget hus åt folket att samlas i. På den saken funderade han länge, sedan 
skrev han till det nya förbundet för bruks- och gruvarbetare. Det dröjde 
länge innan han fick något svar, och allt eftersom tiden gick blev det 
alltmer klart hur osäker hela ställningen var. Det kändes som en ständig 
skälva i marken, man visste knappt om man vågade somna på kvällen, huset 
kunde ju falla samman under natten, och gick man till arbetet, visste man 
inte om man skulle komma hem igen som lika god karl eller kanske som 
arbetslös, avskedad, bortkastad. Stod Elias i smedjedörren och vände 
ögonen utåt granbacken, kändes det alltid som en pust av köld, när han såg 
en förman gå förbi, de stridande mätte varandra med ögonen. Men ingen slog 
till.

Det var ett nytt sätt att leva. Både för Elias och Maria kunde det ibland 
kännas alldeles outhärdligt, all trygghet, all solig vila var borta, man 
hade förlorat grunden under fötterna: förtroendet för husbondfolkets 
rättvisa och billighet hade brustit, det var som att ha tjuvar över sig. 
Vad som helst kunde hända, ökat arbete och minskad lön i oändlighet och 
avsked om man gjorde ett försök att stå emot. Nej, det kan aldrig 
vara rätt, det kan aldrig vara Guds vilja, att vi inte ska få leva som 
människor! förklarade hustrun gång på gång, envist högg hon tanken fast i 
föreställningen om Guds rättvisa, som kränktes av herrarne och måste 
försvaras av arbetarne. Och hur vrångt det än såg ut, skulle dock det 
rätta ske till slut, man fick inte böja sig under det ondas vilja, då hade 
man förlorat sitt verkliga liv.

Elias hakade sig mer fast vid jordiska medel i striden: när ett eget hus 
en gång blivit byggt åt folket, skulle dock något fast finnas i allt som 
nu drev för vind och våg. Där kunde de många små krafterna samlas, där 
kunde man överlägga i ordning och lugn, inte som nu samlas några stycken 
likt jagade djur i barackerna eller i skogsbackarna.

Kom han så hemåt från smedjan en tidig höstkväll. Han gick en liten 
gångstig upp genom skogen, där mötte han hustrun med barnen. Han såg dem 
på långt håll, barnen kommo springande, Maria började också springa emot 
honom hon svingade något i handen - ett brev!

De stannade, han kunde knappt hålla Simon och Ester ifrån sig: akta ditt 
förklä, flicka lilla, ja ä så soti - ta inte i mej, pojke, du smutsar ner 
dej! De satte sig ner tillsammans i skogsbacken, han torkade händerna i 
mossan och bröt sitt brev, det var från förbundet.

En avskrift av en paragraf ur protokollet vid kongressen, som varit där 
uppe i Falun. En lång avskrift, kantiga bokstäver, svårt att läsa! Någon 
gruvarbetares tunga näve hade fört pennan, kunde märkas. Det tog lång tid 
- men så hade han läst det. Barnen voro långt uppe i backen och letade 
efter lingon - hustrun lade sin arm om halsen på Elias, hon var inte rädd 
för sotet:

-Ä de tråkia saker, gubben?

Han satt stilla en lång stund och såg rätt framför sig. Så vände han 
ögonen mot hustrun och vecken vid ögonbrynen jämnades ut - hennes 
mörka, vackra ögon! hennes mjuka, goda ansikte!

-Vi får ingen hjälp me vårat bygge, sade han.

-Då får vi bygga själva?

-De står så här i breve.

-De går väl de också!

-De måste gå.

Folkets-husfrågan hade kommit på tal vid kongressen, stod det i brevet. 
Kongressen hade gjort ett uttalande. Arbetareföreningar - det kallades 
numera fackföreningar - som hade pengar borde hjälpa dem som inga hade, 
och alla borde var på sitt håll sträva att få ett eget hus, det skulle 
vara av stor betydelse för arbetarnas framgång.

Det var alltsammans, ingen annan hjälp att vänta, bara ett uttalande. Sist 
i brevet stod en liten anteckning av mannen som skrivit. Förbundet bestod 
av nio godkända avdelningar och dess räkenskaper omfattade något mer än 
trehundra kronor, förbundet kunde inte tänka på att bevilja något lån till 
avdelningarnes byggen, sådant måste varje enskild förening ordna själv, 
september 1897

Skogens tungsinta sus blev aldrig tyst, de lyssnade länge till det mörka 
orgelbruset. Hand i hand sutto de på backen, en fyrtioårs man och hans 
hustru. En liten hand stacks fram emellan dem, den var full med lingon, 
Ester hade plockat dem åt far.

Hon hade moderns mörka hår och ögon - han vände sig till Maria - och mötte 
hennes blida leende. Det behövdes inga ord mellan dem, de visste båda vad 
det gällde, många års oviss kamp och fattig möda om den lilla tanke han 
hade trott vara ett litet bestyr på lediga stunder första året, innan det 
verkliga arbetet för människornas frigörelse på allvar skulle börja.
-Så får vi väl själva bygga vårt hus, nån gång ska de väl bli 
färdigt!

De gingo tillsammans uppåt skogsbacken, hem till Tolvan, den röda baracken 
där borta i gläntan. Långt bakom dem hördes det knarrande slamret från 
gruvbacken, det sjönk in i kvällningens höstliga tystnad, runt omkring dem 
brusade skogsdunklets orgelsång, den tysenade aldrig.

Till våren ska Simon gå fram - och snart ska Ester också däran - sen blir 
det väl någon råd för oss båda gamla!

Men det var svårt att se någon högre rättvisa i tingens gestaltning, och 
det var kanske inte så besynnerligt, att allt fler människor vände sig med 
hårdnade hjärtan bort från tro och inre glädje. För länge sedan hade de 
första orden om gudsförnekelse gått ut bland folket, en ung man, som lidit 
grymt under andligt våld medan han växte upp på en plats, där läseriet 
bredde ut sig som en svart gröt, hade under några år rest omkring och 
upplyst människorna om den sanning han funnit: det finns ingen Gud, det 
finns intet evigt liv. Allt sådant var bara vidskepelse, som man skulle 
akta sig för.

Det sades att Gud hade straffat honom, hans tunga hade blivit förgiftad av 
hans egna giftiga ord, i ömklighet hade han dött, där hade han fått lönen 
för sin sanning. Men andra sade, att hans sjukdom kommit alldeles 
naturligt, så som vilken människa som helst kan bli sjuk, och det sades 
också, att han blivit förgiftad av läsarne för att de sedan skulle kunna 
peka på hans död som på en Guds straffdom.

Därom visste man nu inte så noga besked, men att herrar och präster 
spelade under samma täcke för att bedra folket, det fick man så småningom 
klart för sig. Många nya lärare reste omkring för att upplysa folket, och 
alla hade de avskaffat Gud, inte så att de upphört syssla med de eviga 
tingen för att i stället öka en tryggad ordning 
för de enkelt jordiska, men så, att de ansågo ingenting mer angeläget än 
att beröva människorna deras tro på alla bestående värden i tillvaron. De 
visade klarligen, att vetenskapen för länge sedan funnit den stora 
tomheten, och med denna dyrbara gåva gingo de ut för att undfägna folket.

Herrarna hade för länge sedan anammat vetenskapens läror, tillrättalagda 
för makthungriga själar. Hur länge skulle folket låta lura sig av 
prästerna att stanna kvar i slaveri under sin egen vidskepelse?

Man levde bara en gång, det var en allmänt erkänd sanning, sedan var man 
död och slut för alltid. Då gällde det att göra livet så angenämt för sig 
som möjligt medan det varade, därtill behövdes pengar, dem skulle man 
skaffa sig med vilka medel som helst, och för den skull tvingades 
arbetarne med list och våld att träla, arbetets frukter togo herrarne för 
egen del och levde gladeligen var dag intill döden, arbetarna fingo träla 
intill döden, dö skulle alla, sedan fanns det ingenting mer, allt var 
slut. Hur länge skulle arbetarna låta bedraga sig med prästernas råa 
hänvisning till saligheten efter döden, sedan tjuvar tagit all mödas lön 
på jorden?

Portarna gnäller, hundarna skäller, tjuvarna ä i rovåkern, mor!

Det var en gammal lek, men varför inte driva bort tjuvarne och sätta sig 
själva i rovåkern och smörja kråset? Rätt får var människa skaffa sig 
själv, stackare den som inte orkar! Så hade herrarne länge levat, så 
skrevo deras lärda män, rikedomen och njutningen prisades, fattigdomen och 
enkelheten föraktades, gudstanken var en vidskepelse, som bara skulle 
predikas av köpta präster för massan av trälar - se upp, ni arbetsfolk, 
att ni inte fastnar i deras falska garn och bli trälar i deras våld, som 
veta mer än ni!
Det var inte lätt att komma från sådana läror. De kunde beläggas med 
alltför tydliga bevis. Hastigt spred sig bland folket den vissheten, att 
alla lärda herrar bevisat någonting som kallades för materialismen, det 
var i den läran herrarne levde nu, den gamla tron var omodern och alldeles 
falsk, nu gällde det att följa med så att man inte blev lurad, nu gällde 
det att ta skadan igen!

De gamla, som blivit rotfasta i sin gammalmodiga tro, reste sig med oro 
och förbittring mot den nya tidens gudar, men för det lösa folket, som 
drev omkring utan fäste i landet, var det evangelium. Äntligen blev det 
klart, att man fick göra vad man ville, bara man kunde göra det - äntligen 
blev det klart, att allt som hindrade och band var bara ett inlärt 
bedrägligt tal om samvete, rätt och Guds vilja! Nej, ropade de troende, 
Gud lever! Ja, ja, han lever! - Skenheliga hycklare, vidskepliga stollar, 
förbannade tjockskalliga läsare! svarade andra parten. Och grälet slutade 
aldrig!

Men herrarna blevo mäkta bekymrade och skrevo i sina tidningar och 
vittnade om sin livliga tro på Guds rike och avskedade de starkaste 
viljorna bland arbetarna för att få lugn och införa nya maskiner och 
reglerade lönerna neråt så att det var en lust och fröjd åt'et! Prästerna 
dundrade mot otron och råheten bland arbetarna och sutto till bords med de 
rika och smekte penningemaktens synder med lena händer men straffade 
fattigdomens enfald med gissel och skorpioner.

Allt bredare blev klyftan, allt hårdare gick talet på 
arbetareföreningarne, de troende skrämdes bort, och de kunde gärna gå! Vi 
ska göra Gud ifrån oss först, så får vi ut på sjön sen å fiska, sa gubben 
las bibeln om söndagsmåron - så härmade man läsarna, alltid skulle de 
släpa Gud med sig i vått och torrt och i allt orättfärdigt fuffens de hade 
för sig. Vad ha vi med Gud att göra, vi äro människor, vi ska leva och vi 
ska hjälpa oss själva, någon annan hjälp ha vi inte att vänta!

Den anda, som tog ledningen bland folket, var en annan än den gamla, 
hårdare, bittrare, fri från illusioner, sökande ingenting annat än makt 
och ökad makt för maktens egen skull.

Har inte vetenskapen rätt?

Vem har givit människan alla dessa nya maskiner? Vetenskapen! Hur har det 
varit möjligt? Därför att vetenskapen äntligen funnit sanningen, nu vet 
den hur allting ska vara, nu använder den sin makt, den har lärt sig 
hemligheten att skapa och skapar fritt oändliga krafter - ska man inte tro 
vad vetenskapen säger, då vore man ju från vettet! Den säger: här är en 
maskint som gör så och så - sätt den igång får ni se! Går inte maskinen, 
då ljuger vetenskapen. Men går den då har vetenskapen rätt! Och den går! 
Den gör precis så och så, som vetenskapen har sagt att den skulle göra. 
Där ha vi det rätta!

Maskiner ja! svara de andra. Men vad människan är, vad den levande tanken 
är inom människan, det kan ändå inte vetenskapen svara på!

Galenskaper - människan är ju själv ingenting annat än en maskin! Finare 
och mer invecklad än alla andra, men snart ska vetenskapen göra människor 
av stål, lika fina och invecklade maskiner som kropparne av kött och blod. 
Att en människa tänker är inte märkvärdigare än att speldosan nere på 
kaféet kan spela, det är kuggar och hjul och cylindrar och skivor med 
taggar, det blir toner och melodier, när den sättes igång, människans 
hjärna är den finaste speldosa, men den kan ingenting annat spela än vad 
som finns på de skivor, som röra sig inne i skallen, och när verket 
stoppas, då är musiken slut, ajöken! Slå sönder speldosan, som står nere 
på kafédisken och spelar Donauwellen för en femöring i sprickan, slå 
sönder den i småbitar - kan du få den att spela Donauwellen sedan, då ska 
vi tro på ett liv efter döden!

Det kunde inte Elias, därmed var materialismens seger bekräftad i 
Hasselbottens arbetareförening. Det var någonting så behagligt med det nya 
sättet att tänka, var och en kunde lära sig det lika lätt som att 
äta smörgås, och den sanna demokratien krävde, att de eviga tingen skulle 
göras lika lättfattliga för alla.

Men själv blev inte Elias på något sätt rubbad i sin tro. De tvivel, som 
andra kommo med, tycktes honom vara en massa barnsliga påhitt, besvärliga 
eftersom han inte kunde finna ord att besvara dem, men lika betydelselösa 
som besvärligt prat av småbarn. Och om i hans ögon den nya läran 
uppenbarligen saknade allt sanningsvärde, vilket för honom var det 
avgörande, så kom därtill att han inte kunde inse dess praktiska fördel. 
Vilken nytta, vilken glädje eller tröst kunde en tröttkörd arbetsman hämta 
av sådana tankar? Utsläpad under ett liv i nöd och elände skulle han dö i 
smuts och bli endast smuts i jorden - åt den vissheten jublade man som 
vore den en härlig vinning åt de förpinades andar! Den skulle hetsa dem, 
att redan här på jorden ordna frågan om paradiset, lät det. Fanns det 
ringaste utsikt, att detta paradis på jorden kunde vinnas inom rimlig tid? 
Nej, man hade berövat arbetsmannen den rikare drömmen om odödlighet f(ir 
att ge honom till livs ett bleklagt hopp om mänsklighetens framtida lycka, 
som skulle avnjutas av anderssöner och petterssöner om tusen år, medan de 
nu levande avstodo från all andlig fördjupning och mognad för att slita ut 
sig i den ekonomiska och politiska kampen om lösa framtidsdrömmar.

Då föll man tillbaka på lärans sanningsvärde igen! Sanningen skulle 
förkunnas, antingen den var angenäm och förtröstansfull eller icke!

Men när Elias kom för sig själv, hittade han på en hel mängd saker, som 
han kunde ha sagt om speldosans religion.

En speldosa kan inte spela fel, när hon är i god gång men människan kan 
tänka fel, och hon kan inse felet och rätta sig själv! En människa kan 
låta bli att spela åtskilligt av det där hon har i skallen, därför att hon 
tycker det låter illa, hon kan i stället hålla sig till annat hon tycker 
låter bättre och renare - speldosan kan inte välja sina stycken! Då liknar 
människan mer ett instrument, som någon spelar på - och vem är det 
som spelar, om inte den vi kalla Gud?

Det var ett bedrövligt spektakel, som förehades på Hasselbottens 
arbetareförening under denna första brytningstid. En förtvivlad lust att 
skrota ner alla tyngande rättsföreställningar för att endast tillgodose de 
grova och själviska intressena låg grinande bakom allt 
populärvetenskapligt och dussinfilosofiskt svammel.

Elias kände motvilja mot att gå dit, men det var ingen annan råd, han 
måste. Han var deras ordförande, om han inte hölle fast, skulle 
alltsammans gå sönder. Det fanns ingen bland arbetarne vid Hasselbotten 
eller Järnberget, som kunde överta hans plats. Han var känd överallt, han 
var Elias Tomasson, det var nog för alla att veta, en karl som ingen kunde 
springa omkull. Redan hade han flera gånger varit under disponentens ögon 
och fått lämna besked: vad ville arbetarne? vad menade de med sin 
förenings verksamhet? - Han hade lämnat besked, ärligt och enkelt: de 
ville hålla tillsammans för att ta vara på sin rätt. - Var det någon som 
ville dem något orätt, kanske? Var inte arbetsledningen god nog? Ville man 
säga, att det begicks orättvisor? - Det kunde väl hända, att vad herrarna 
tyckte var rätt på sitt håll, kunde kännas som orätt bland arbetarna, då 
vore det bättre, om man kunde komma tillsammans och rådgöra och meddela 
till kontoret allt vad man tänkte.

Farliga stunder och snärjande frågor hade Elias redan åtskilliga gånger 
klarat, föreningen fanns fortfarande kvar, Elias stod fortfarande i sin 
smedja, senig och stark, med ett redan fårat allvar i sitt sotiga ansikte, 
det var nog för alla att veta, det var nog för honom själv, han var 
mannen, så länge han stod ansvaret för arbetareföreningen höll han den 
tillsammans, han måste stanna.

Det blev inga större konflikter, inga strejker eller sådant. Lugnt och 
tyst ordnades några tvistigheter då och då. Det var inte lätt att 
göra uppenbar orätt gentemot denne stillsamme man med det öppna, ärliga 
ansiktet och det lågmälta, fasta talet. I allt ovisst, allt löst och 
oroligt drivande i tillvaron, lyckades han dock vinna någon ordning, någon 
säkerhet och trygghet åt sig och de sina.

Urspegeln på Björkby gård, gamle löjtnanten, hade en son som söp ihjäl 
sig, förgjord av en lapperska, men han hade andra barn också, både söner 
och döttrar. Släkten bredde ut sig och gjorde vad den kunde för att 
uppfylla jorden, töserna giftes bort över landet, pojkarne blevo helst 
järnmän vid berg och hyttor och bruk. En man av den släkten var disponent 
vid Hasselbottens gruva.

Han var svår att ha att göra med, barsk och sträv och orimlig i sina 
fordringar, tyckte arbetarna, men Elias, som kände honom bättre nu, menade 
att det var ingen oresonlig karl ändå, på det hela taget.

I en backsluttning en kvarts väg från gruvan låg kontoret, en liten vacker 
villa mitt i en idyll av blommor och grönt. Där låg även laboratoriet, där 
ingenjörspojkarne, klädda i vita linnerockar, arbetade i moln av piprök, 
när de inte drogo smörjkläderna på och stego ner i gruvan. Hörnrummet på 
nedra botten med fönstren utåt trädgården var det allra heligaste, där 
härskade disponenten som en kunglig regent - av bruksadelns och 
bergsfrälsets ädlaste gamla blod, hett som eld och starkt som dynamit, men 
friskt och ärligt i varje droppe.

Elias stod därinne i Kungsrummet igen, kallad av disponenten till ett 
samtal.

Det var en stor och grann karl, mörkhårig och bred över axlarne, men kring 
den svarta, blanka mustaschen låg ett veck av bekymmer och grämelse nu, 
medan han drev fram och tillbaka över golvet. Elias väntade vid dörren. I 
gamla tider kallades arbetaren upp till kontoret så här för att få stryk, 
när det blivit någon tvist mellan honom och storfolket. Sedan hustavlan 
blivit undanlagd gällde det bara avsked.
-Tomasson, som är en sorts ledare för arbetarne 
här, ska se till att det inte blir något bråk nu. Vi ha svåra tider och 
dålig marknad. Arbetarne måste lära sig att rätta mun efter matsäcken. Vi 
bli nödsakade att sätta ner lönerna för en tid över hela linjen. Det är en 
ganska betydlig minskning vi ha att emotse. Tio procent. På alla löner.

Elias bleknade. Arbetslönen var redan förut så liten, att det klagades 
allmänt.

-Samma nedsättning kommer att göras överallt, vid alla gruvor och hyttor 
och bruk. Det är inte roligt, Tomasson! Men det måste göras, så lågt som 
konjunkturerna stå för närvarande. Det ska väl bli bättre igen. Men 
sanningen att säga -hur länge det kan dröja, det vet jag inte!

-Ja ska säja dom va disponenten har sagt mej.

-Och han ska avstyra bråk, han ska säga dem, att detta är nödvändigt, 
Tomasson!

-De kan ja inte. De vore för mycke begärt.

-Då måste jag meddela er, att de missnöjda få gå!

-De blir allihop, de.

-Strejk, menar ni?

-Ja, de kan väl inte undvikas nu längre.

Rasande gick disponenten Elias in på livet:

-Vad säger du, karl? Kan det inte? Det måste undvikas, begriper ni väl - 
just nu!

-Ja kan inte hindra de.

-Då har ni att hämta betyg och avlöning hos kassören där ute.

-Får väl de, da.

-Ni har att välja. Antingen avstyr ni strejken och övertygar arbetarne, 
att lönenedsättningen är nödvändig - eller också

-Ja slutar.

-Nå så -!
Disponenten svängde sig om på klacken och gick ifrån honom. Stannade 
igen och ropade ursinnig:

-Begriper ni inte, karl, att ni inte har rätt att bära er åt på det här 
viset? Jag fordrar att ni hör på vad jag säger, det är väl det minsta jag 
kan begära! Av er hade jag väntat mig bättre, Tomasson, jag hade hoppats 
så mycket av ert förstånd och av er ärlighet, att ni skulle hjälpa mig få 
skutan upp i vind igen - men istället går ni med bland dem, som göra allt 
för att förstöra vårt arbete - som vi ska leva av allesammans! Är det 
rätt, är det reson? Han är ingen bergsman, Tomasson! Skäms han inte, karl?

-Det finns allti en sån massa vackert försvar, när villkorena ska 
försämras för arbetarn, då ä de allti nödvänditt, å då ska

·-i allti stå på tå för å begripa. Men när de gäller arbetarns självklara 
rätt, då ä de inte tal om att herra vill begripa, inte.

-Och det säger han till mig?

-Ja står för va ja säj.

-Han gör det - han är ingen rädder karl - men vet han vad han är? Han är 
så förbannat dum, Tomasson, så jag skäms för att jag har trott bättre om 
honom. Rätten står väl inte skriven på ett papper, så att man kan lära't 
utantill å ha't att gå efter i alla tider - vad som är rätt får man försöka 
avgöra var gång tvist föreligger. Och nu stå här så stora värden på spel, 
hela Hasselbotten ryker i putten om ni strejka - nu kan här förloras så 
mycket, om ni inte underordna er vad som är nödvändigt för oss alla - nu 
är det inte fråga om någon annan tvist än denna, som måste avgöras för 
ögonblickets behov nu är det alltså jag som har rätt och inte ni! Jag har 
inte varit obillig mot er förut, det vet han, Tomasson. Nu fordrar jag, 
att ni finna er i det nödvändiga. Om han tar sitt avsked och går - vad har 
han för nytta av det? Och vad har jag för nytta av honom sen? Han är ju 
den ende här bland arbetarne som jag kan tala med, därför att han har 
deras förtroende. Och mitt förtroende har han också haft. Går han nu - så 
är han själv arbetslös och har dessutom tagit ansvaret för att han 
stjälpt omkull hela det här verket och gjort en mängd människor 
arbetslösa i dessa dåliga tider. Är det rätt? Svar: nej! Det är inte rätt, 
Tomasson!

-De ska ja be att få svara på själv!

-Svara då - satans tjurskalle!

-Om ja går till kamraterna å säj som disponenten vill, så får ja till 
svar: du ä en fårskalle, Tomasson, du har låti disponenten prata dej full 
me vackra ord för att han ska få ta pengarna av oss!

-Hör bara! Det var vackert! Det menas att jag ljuger för att bestjäla er?

-De svare kommer ja å få.

-Menar han själv detsamma om mig?

-De vill ja inte svara på.

-Svar nog!

-Ja tyck å ja har svara tydlitt nog. När ja har neka stå disponenten till 
tjänst.

Med knutna nävar stormade disponenten mot Elias:

-Du är - en -. Sådant vågar ni säga mig - nå - ja - egentligen är han ju 
en bra karl. Men Gud i himmelen så - så - vad ska jag säga? Dum? Nej - 
inte precis - sanningen att säga begriper jag rätt väl, att det ligger en 
smula sunt förnuft i vad han säger - från er sida betraktat. Men han 
bedömer saken som en käring på ett mjölkmagasin, när hon är rädd för att 
bli lurad på en femöring! Inte som en gammal karl, när det gäller 
allvarliga affärer! Efter som vi nu ska säga varandra grovheter, så får 
han finna sig i att höra ett ord, han också -när jag står här som ett barn 
och låter honom kasta mig smuts i ansiktet. Det skulle jag inte göra, om 
jag inte nödvändigt behövde hans hjälp nu. Kom hit, ska jag väl visa 
honom, då - svart på vitt - sitt här!

Elias satte sig vid bordet, disponenten kom med papper och böcker!

-Jag har visst mer förtroende för honom, Tomasson, än han har för 
mig! För han tror väl inte, att jag har förfalskat huvudböckerna, när jag 
nu törs visa honom dem? Inte det? Tack, det var ju vänligt! Förstår han 
sig på siffror? Ser han vad det här betyder? Förlust, Tomasson, verket har 
gått med förlust - där har han i lättfattligt sammanhang orsaken, varför 
lönerna måste sänkas! Här ser han våra utgiftsposter jämför med fjolårets 
här - vi har sänkt varenda en! Och det räcker inte. Här ser han arbetarnes 
lönekonto i sammandrag- det är inte sänkt ännu - men det måste sänkas, med 
tio procents avdrag på den posten går affären ihop! Tag papper och penna 
här, räkna själv - vad kostar en ton malm, uppförd på backen? Här ha vi 
den kalkylen gjord, han kan ju kontrollera posterna! Och vad få vi betalt 
för en ton malm, sådan den ligger på backen? Här ser han noteringarna - 
här ser han hur priserna sjunkit på ett år - och här ser han i telegram, 
vad våra kunder bjuda oss nu, räkna om'et i svenska pengar - vad får han? 
Nå! Nu har han med egna händer gjort den räkningen och ser med egna ögon, 
att vi inte får så mycket över, som behövs för att driva verket. Förstår 
han situationen bättre nu?

Elias satt tyst med pennan i näven - han blev alltmera blek i ansiktet - 
siffrorna ställde upp framför honom det handfasta faktum, att lönerna 
måste sänkas! Ty det var inte dålig ledning av affären som gjorde 
balansen, det var sjunkande noteringar, som drabbade lika hela industrien!

Disponenten stod bredvid honom med händerna i byxfickorna - leendet kring 
hans blanka, svarta mustasch rymde både häpnad, aktning och förargelse att 
inte bli trodd på sitt blotta ord, att arbetaren inte förläget avstod, när 
pennan stacks i hans hand, men lugnt som om det varit den naturligaste sak 
satte sig ner för att kontrollera chefens siffror!

-Det låter sig inte göra att komma saken närmare, alla räkenskaper har man 
ju inte så här på en gång tillgängliga för revision, sade han i en ton som 
var halvt gäckande, halvt urskuldande men Tomasson bör väl ändå 
kunna få ett klart begrepp om ställningen?

Elias steg upp från bordet och tog sin mössa igen:

-De ä allvarlia saker, de här, för arbetarna. Men ja ska säja dom 
alltsammans.

-Då litar jag på, att det inte blir något bråk om lönereduceringen?

-Såvitt de beror på mej, så blir de ingen strid. De kan inte bli strid. De 
vore orätt!

-Det var bara det jag ville ni skulle inse.

Elias dröjde ännu ett ögonblick - så spände han ögonen i sin chef:

-Disponenten har fått rätt - den här gången. Men nu ska han ge mej rätt i 
en annan sak!

-Att?

-Vi har ännu inte fått klart besked om vi får ha vår fackförening eller 
inte, de står strid om föreningsrätten överallt i lande, nu har 
disponenten underhandla me mej som representant för arbetarna i 
fackföreningen - då har disponenten också erkänt, att vår förening har 
rätt att existera å att Hasselbottens arbetare får tillhöra den, om di 
vill!

Disponenten tog baksteg, häpet:

-Är ni alldeles förbannad, karl?

Sa stodo de en stund och mätte varandra med ögonen disponenten vände sig 
bort!

-Han har rätt. Nu kan han gå tillbaka till sin smedja igen!

Elias gick.

På arbetareföreningens möte fick han sedan en skarp batalj med de sina, 
De ville ha strid. Då ställde han till förfogande sin plats som 
ordförande. Han visade dem så klart han kunde, att de nu foro i ogjort 
väder med oberättigat krav. Han möttes med iskallt ogillande, tillräcklig 
majoritet för ett strejkbeslut kunde dock inte uppbringas. De äldre 
kamraterna litade nog på hans ärlighet - men han hade naturligtvis låtit 
föra sig bakom ljuset! De yngre gjorde inga omsvep: han hade blivit mutad 
av disponenten!

Han drog sig undan från allt buller i vädret, från alla funderingar om 
världsgåtorna och alla fantastiska överord av omfrälsta fritänkare 
angående socialismens övernaturliga makt att förbättra människorna och 
göra jorden till ett paradis. Fackföreningens arbete blev för honom en del 
av de nödvändiga världsliga bestyren för att anden skulle kunna leva inom 
människorna i renhet och utan nöd. Den som sedan ville förnöja sin egen 
bitterhet med den tron, att det inte fanns någon ande, bara en kropp, som 
ville äta och dricka och kittlas och smekas på alla möjliga sätt tills den 
ruttnade bort i jorden den som valde den tron åt sig att leva på finge väl 
hållas med sitt, det var ingenting för Elias. Han gjorde sin plikt bland 
människorna för pliktens egen skull och tog lika liten del i fritänkarnes 
djävulsmässor som i Frälsningsarmens välmenta krigstjut eller i 
frikyrkornas argsinta inbördes gräl eller i de tomtröskade utanläxor, som 
söndagligen snörvlades fram av statskyrkoprästen, disponentens trofaste 
och vördsamme middagsätare.

Väl bävade marken ständigt och ofta hårt nog under fötterna på Elias och 
Maria, men de grånade tillsammans i den ljusa tro, som välvde sig över 
dem, ej längre likt ovetande barnadrömmar av tungelljus och vivangsdoft ur 
villsamma skogars djup, men likt den blommande sommarens solljusa rymd 
högt, högt över mognade människors hjässor, som hellre ville leva under 
Guds fria himmel än under valhänt timrade dogmers tak.

Simon var redan ute ur hemmet, så fort gick tiden. Och Estert stora 
flickan, skulle däran hon också, I 
trädgårdstäppan vid Bondtolvan hölls en liten avskedsfest en 
sensommarkväll, det var hembakta småkakor och mor Majs bästa hallonsaft - 
det var några unga flickor, som höllo varandra om livet och sjöngo vackra 
visor, lustiga och vemodiga, de klingade undersamt stilla ut ur den lilla 
syrenbersån strax bakom baracken. Syrenerna hade blommat ut, men där höjde 
sig i stället brandgula liljor, solrosor och flammande ringblommor i 
höstens guldröda ljus - så gick Ester också ut i livet.

I Kungskoga var hon över vintern, sen kom hon till Stockholm och hjälptes 
till rätta av brodern. Snart kommo breven flygande hem till Hasselbotten, 
gamla faster Johanna hade arbetat ihjäl sig som bruksmäcka på byggen och 
hade blivit död i uselhet på fattighuset för flera år sen, om kusinerna 
visste man ingenting annat än att Oskar skulle vara på en mekanisk 
verkstad, de båda andra voro alldeles förlorade. Frans hade suttit i 
fängelse och Knut, den yngste, var försvunnen.

Snart nämndes ett nytt namn för Elias och Maria - en ung man - så underlig 
- så rar ändå! Sven hette han, Sven Lilja! Elias skrev några ord till 
Simon och fick svar som gjorde honom lugn, och sedan gingo de gamla 
därhemma och väntade! Hon har dina ögon, mor, hon har ditt vackra hår 
prata du, ja ä en grå gammal gumma! - du? skulle du vara gammal nu? hur 
har de gått till? - du ser inte hur tiden går, Elias! - nej! men Ester ä 
fin å grann, hon kan gott duga åt honom, kandidaten - du pratar, du far, 
men Gud hjälpe henne, barnet!

Vad ont skulle väl kunna hända henne och Simon? Ha de inte kroppens och 
själens hälsa? Ha de inte ett öppet sinne för rätt och orätt? en visshet, 
att däri uppenbarar sig för människorna i den förgängliga världen Guds 
eviga vilja?

Jo, om det nu bara räcker att skydda dem! Ingen lever så osäker som den 
fattige, ingen kan falla så lätt!

-Du talar, du mor, ä de likt dej, de? Ska du vara mer rädd för barna än du 
varit för dej själv? Armod går på säkra stigar genom allt osäkert, 
har vi inte fått lära oss de? Dom pratar å skriker att allt ont kommer av 
fattidomen å att världen skulle bli ett paradis, om fattidomen togs bort, 
de ä inte sant, alla fattia blir inte tjyvar å skökor, de beror allt på 
deras egen vilja också!

-Du tar då till, du Elias!

-Ja, för man ser ju va som händer å hör va som talas! A när ja kom ut i 
världen å mor min kom till Hobo fattistuga, då minns ja nog hur ja lovade 
bå henne å mej själv, att ja skulle bli en rik man å ge henne all världens 
härlighet. Men ja har vunnit en bättre rikedom än ja tänkte på då, ingen 
kan ta den ifrån mej.

-För oss har de gått bra, å så får vi väl hoppas att de går lika bra för 
barna. De ä väl som mor min sa när hon lärde mej baka: arbeta bara degen 
ordentlit, flicka, mer kan du inte göra åt den saken, ä de sen någe till 
bulle, så formar den sej själv när den jäser ut! A nu har vi gjort vårt, 
nu får vår 'Merre göra sitt!
Det var den första stora vilostunden i livet när barnen kommit ut ur 
hemmet, när håret börjat gråna och rynkorna grävt sig in i hårdnad hud.

Men strax därefter kom stormen åter över Elias och Maria.

En ny anläggning skulle göras vid Hasselbottens gruva, en ny uppfinning, 
som skulle göra all fattig malm värdefull, den skulle anrikas, hette det, 
och sedan skulle pengar i massor strömma dit.

Allt det där skedde också med fart, det gick fram en virvelvind av pengar 
och liv, som gjorde människorna yra.

Några hundra kronor hade Elias under årens lopp samlat ihop till sitt 
stora bygge åt folket - nu gick det raskare, den ena slanten efter den 
andra hamnade i sparkassan, det fanns pengar till allting numera. Och man 
hade lärt sig en hel hop av organisationen, själv behövde var människa 
hjälp ibland, då måste man också hjälpa andra, det hade varit en ändlös 
ström av små kopparslantar åt alla håll från Hasselbotten och tillbaka dit 
från alla håll, det synliga tecknet för solidariteten mellan alla arbetare 
över hela världen, främmande och okända lika väl som fränder och vänner. 
Det var inte precis osjälviska offer, det var en annan art av själviskhet, 
men den såg längre och gick klokare till väga än förr.

Nu skulle även huset byggas, det skulle bli det vida synliga tecknet för 
arbetarnes egen vunna myndighet och frigörelse undan träldomen, det skulle 
bli mannaviljans seger och ett kunskapens tempel i vidskepelsens mörker - 
det skulle för var och en bli det största och vackraste han visste.

Elias fick ett blidare leende kring sina grånade mustascher, hans breda, 
knotiga ansikte jämnades ut, de spända allvarsdragen lättades och 
blicken ljusnade - nu gick det framåt!

Men det kunde inte nekas, att tidens gudar togo sina rikliga offer av 
tidens människor, och lirunken släppte aldrig! Arbetets tunga värkte i 
ryggarne, antingen de böjdes över plog och lie eller över hammare och 
borrstål. Och folket klagade alltjämt över sin fattigdom.

Fast ingen kunde se någon brist på överflöd - även om det brast i det som 
nödvändigare var. Från barndomens dagar i Söråker mindes Elias en helt 
annan och kargare hushållning än den som nu rådde i arbetarehemmen, 
storaktigt och pråligt skulle allting vara, förr drack dom öl ur träkanna, 
nu dricks de lank ur silverbägare!

Var och en försöker leva som storfolket, om det också blir bara trasor i 
stället för grannlåt.

När pastorn för femtio år sedan tog kaffebönor med sig till husförhöret 
och bad gumman koka dem åt sig, visste hon inte bättre än att hon krossade 
dem i mortel, kokade dem, hällde av spat och serverade svartgröten på 
tallrik med en klimp smör på toppen och en sked att äta med - nu var 
kaffeskvalet det mesta man hade på bordet överallt.

Och det stannade inte vid det, förstås, man satte upp en egen handelsbod, 
Kooperativa handelsföreningen Tiden, stod att läsa med stora bokstäver på 
den nya skylten, där såldes allting, mat och kläder och grannlåt av alla 
slag, det bästa som fanns att få, det skulle bli billigare men det blev 
dyrare, där fanns för mycket som lyste i ögonen och allting kostade 
pengar, men ingen drygsel fanns i det som köptes. Föreståndaren blev 
alltför hastigt en förmögen karl, han kördes bort och en ny kom i stället, 
som tog det litet långsammare och fick stanna kvar!

Det luktade brännvin i varje vrå, på backarne kring barackerna dinglade 
fulla karlar, på vägar och stigar mötte man dem, folk från Hasselbotten 
och Järnberget, de voro lika fulla och hade buteljerna ihop, man kunde 
inte skilja dem åt.
Hela den vida bergssluttningen, som stupade mot väster åt Uskens 
strand, hela skogshavet, där två uthuggningar med soltorkade stenbackar 
och ett vimmel av små röda byggnader voro Hasselbotten i söder och 
Järnberget i norr, hela den grå vägen, som slingrade fram från den ena 
uthuggningen till den andra eller de små gångstigarna, som sökte sig ner 
till landsvägen utmed sjön eller till järnvägsstationen, alla stugor och 
baracker, som lågo i täta grupper kring de större byggningarna, samlade 
kring den toppiga gruvlaven, hela den mörka, trånga skogsbrusande världen 
i denna kullriga, mossgråa bergmark var ett enda brännvinsdoftande tempel 
åt tidens nya gudar.

I den lilla nykterhetsföreningen rådde en smula torka, men därmed var just 
ingenting vunnet av särdeles stor betydelse för det högre mänskliga.

Där fanns en man, hette Berg och var rallare egentligen, men inte från 
början, han var född inne vid Bondgruvan, som låg en halv mil bort i 
skogen, en liten gruvhåla, som var i det närmaste slut, där bodde ett par 
dussin ödelagda familjer. Människorna där voro som drabbade av en invärtes 
tärande sjukdom, som gjorde dem lite galna, man kunde säga lite ruttna. 
Alla voro stora och grova, isynnerhet voro deras huvuden stora, ansiktena 
likbleka, ögonen små, och benen syntes alltför svaga att bära dem. Det 
växte inte något skägg på dem, och håret ville också gärna falla av. 
Därtill syntes de vara fullkomligt likgiltiga för allting i världen och 
för sig själva, Gud vete hur de kunde leva.

Det blir ibland sådana små ruttna fläckar i gamla, instängda bygder med 
ingifte och lössläppt råhet. Bondgruvans by var farlig, ty ett enda 
intresse hade människorna där, att supa, och när de supit gick slagsmålet 
vilt från den ena stugan till den andra, ett oresonligt, inbitet hat 
flammade upp, och de kastade sig över varandra som galna djur under 
skallande tjut, och gärdsgårdsstörar knakade, knivar blänkte.

Från den byn hade Berg kommit ner till banan. Sedan där blivit slut, 
började han som gruvarbetare i Hasselbotten, gifte sig med en tös från 
öppnare bygder och blev nykterist.

Han skötte sig utan klander, man vande sig vid hans stora, likbleka 
ansikte med glesa skäggstrån, hans kisande ögon och stora skalle, vid hela 
hans svåra uppsyn, det fanns ingenting att anmärka på karlen.

Han blev vald till förtroendebefattningar i nykterhetsföreningen, blev 
slutligen kassör, och under de år han skötte pengarna, fattades aldrig ett 
öre. Han var ingen språksam man, butter och tvär mot alla, det gav liksom 
stöd åt förtroendet! Mot sin hustru var han likadan, aldrig öm eller ens 
vänlig, men han slog henne inte.

Kunde man förstå vad den karlen gick och tänkte på, när han kom dinglande 
på sina smala ben? Ibland hörde man honom stöna högt för sig själv, han 
kunde ge ifrån sig nödrop -men var inte sjuk, fullt arbetsför var dag. Och 
ändå arbetade han än värre inom sig själv, svetten dröp av hans panna 
många gånger han satt tyst och stilla, det såg ut som liksvett.

Han gick in i arbetareföreningen, hans buttra ärlighet och pålitlighet 
hade blivit ett ordspråk, han blev självklart föreningens kassör och hade 
på det viset rätt mycket pengar om hand till slut.

Så dog hans hustru, sjukkassan betalade ut begravningshjälpen, det var 
ingen nöd, med heder kom hon i jorden. Men en dag på nykterhetsföreningens 
möte, Berg satt längst framme vid sitt lilla skattmästarebord vänd mot 
församlingen, tog han upp sin pipa och började röka. Det var alldeles mot 
ordningen, närmaste man vände sig småskrattande mot honom och sade några 
ord, det var uppenbart rena tanklösheten av Berg, men sorgen hade väl 
gjort honom lite huvudyr - i hälsike heller! han blev tvärarg, ja röker, 
ja! sade han alldeles högt.

Hela församlingen hajade till för rösten, det blev ett djupt, svart hål av 
tystnad, och där längst framme satt Berg med dödssvett i sitt vita ansikte 
och rökte sin pipa - det gick runt för folket - 
något så otroligt - den tjurigt ordentlige karlen satt på fullaste allvar 
och gjorde rakt emot den enklaste ordning! Plötsligt började han 
gapskratta - tokjävlar! skrek han till - och drog upp någonting ur 
skinnvästen, en rödgrå klump - va i jösse namn - en dynamitpatron! Han 
sticker in den i andra mungipan - nu kommer smällen - nej! det kom ingen 
smäll! Ögonen flammade röda, hans pipa snarkade och glödde och strax 
bredvid elden hängde dynamitpatronen det var ett gammalt 
bergsprängareskämt, men här inne i församlingen såg det vansinnigt ut - en 
karl gick tyst bakom honom - och fick dynamitpatronen i handen utan att 
något mera hände! Berg kastades ut.

Precis på samma sätt bar han sig åt på fackföreningens möte och blev 
utkastad. Han fick en mani att gå omkring bland folk med pipan i ena 
mungipan och en dynamitpatron i den andra. Han grinade förnöjt, när han 
såg den förskräckelse han spred, mest bland kvinnor, som aldrig kunde lära 
sig att med lugn se de där båda sakerna hänga fram ur hans dräglande mun 
under slokhattens vida brätten.

Strax därefter började han supa, oppet och blint. Blev utesluten ur 
nykterhetsföreningen och skulle redovisa, inte ett öre ägde han kvar! Allt 
var förskingrat!

Elias fick höra det där, och det svartnade för ögonen på honom - Berg hade 
hand om arbetareföreningens pengar också - och sparkassan till bygget! Det 
blev ögonblicklig revision, men hos Berg fanns en gång för alla inte ett 
öre kvar!

Han bara skrattade och söp och grinade förnöjt åt den avsky han väckt emot 
sig. Han försvann från orten, snart fick man veta, att han höll till nere 
vid Skamlösatorpet, på tattarekrogen. Det blev inte ens tal om att ange 
honom för stölden, man gör inte sådant som kan skada föreningarnes 
ömtåliga rykte, karlen fick löpa.

En lång tid var det tyst om Berg. Men vid gruvan arbetade några andra 
karlar från Bondgruvans by, en dag mötte de Berg, han kastade sig genast 
över dem med ett vilt tjut, sönderslagna, sönderrivna, sönderbitna 
släpades de isär från varandra.

Strax därefter small det vid Skamlösa.

Där var alltjämt lika trasigt och eländigt. Så fort hästkraken stod och 
tuggade höstrån vid den stora flakvagnen på backen, visste man att Falks 
voro hemma. Det var ett följe på sex personer, marknadsresande 
hästhandlare. De bodde inte egentligen på Skamlösa, men folket, som ägde 
torpet var släkt med dem, hur nära kunde ingen veta, svåger påstods karlen 
vara till de tre bröderna Falk, hans hustru skulle vara syster till dem 
och dotter till gumman Falk, deras mor, men hon hette Sjöberg. Och de två 
äldsta bröderna Falk hade var sin kvinna, Alexander Cesar Falk, den 
äldste, hade Vilhelmina, en gammal kämpastark tattarekvinna, och med henne 
två minderåriga barn. Karl Gustav Adolf Oskar Fredrik Falk, hade en ung 
och mager, rödhårig och argsint satan, som var dotter till Hundfia, och 
Hundfia, död det kära livet, hade varit ett ännu värre as, dotter till 
Gruvhyndan, som i livet kallat gamla urkäringen Maran, Marget från 
Velamshyttan, för mamma. Så att det var ett ganska ansenligt herrskap och 
rätt mycket hoptrasslat i varandra; dessutom fanns ju yngste brodren, en 
sextonåring, Bara Napoleon, han hette aldrig annat.

Svågern, som ägde Skamlösa, hette Jonasson, och systern, hans hustru, 
hette Fredrika, och de hade halvvuxna barn, som voro otrevliga att ha att 
göra med. På torpstället vårdades även och växte Alexander Cesars och 
Vilhelminas barn.

Så pass ungefär på en höft var sällskapet blandat, man kunde aldrig så 
noga veta, där fanns alltid än den ena, än den andra besynnerliga figuren 
på köpet. Nu gick Berg där och slängde.

En dag steg ett helvetes skrän upp ur den där lilla svartgråa trashålan på 
bergbacken, hästkraken lät sig inte ett ögonblick bekomma, han stod där 
stilla och övergiven och tuggade sorgesamt sitt magra foder.

Sedan det där skränet - det var inte så farligt, det var bara ett 
vanligt supkalas - sedan det där skränet pågått några timmar på 
förmiddagen, kommo två karlar utvalsande ur dörrhålan, över den trasiga 
farstubron och ut på backen. Där svängde de om med varandra tills den ene 
blev liggande på marken.

Bredbent och med den uppfällda kniven ännu i handen stod den andre 
bredvid, det var Jonasson. Armarne svängde på honom som kvarnvingar, och 
han svor på, att Kalle va en sån elak jävel så de fanns inte maken, å nu ä 
han dö.

De andra kommo tumlande ut ur dörrhålet, fulla och galna, kvinnorna värst. 
Hundfias rödhåriga dotter satte i med ett galltjut, när hon fick se sin 
karl ligga stilla på backen, sedan höll hon full maskin med käften - inte 
ä du dö inte, Kalle lelle, säj, inte ä du dö, väl? Näe då, han ä allt 
levande ännu!

Hela sällskapet tittade nyfiket på Kalle, om han skulle vara slut nu, men 
ingalunda fan var han död, hade bara fått några långa jack av svågerns 
kniv så att han blivit tvungen att vila sig lite. Han kom på benen igen 
och hälsades med ett glädjetjut välkommen tillbaka till de levande, 
Jonasson hade blivit lika stormande glad i en handvändning, han grät, 
gjorde han, åh, herre gu, att du lever, Kalle lelle, ja ä så gla så de 
troru inte, ja ble så lessen när ja hade tjingrat dej

Kalle och Jonasson omfamnades och kysste varandra överallt i ansiktet, 
knivarna ännu i händerna!

Det brummade, det sjöng i luften, en väldig humlas läte, en björns dova 
grymtande, urr - urr - ulleriburr - ulleri bum bum bum! Där dansar på 
backen rallaren Berg, spinkiga ben i tunga stövlar, kroppen för tung, 
skallen för tung, armarna hänga med alltför tunga händer framför hans 
bröst som ramarna på en dansande björn, slokhatten slänger över nacken, 
ansiktet är likblekt, ögonen blunda, svetten pärlar över pannan, och han 
sjunger hest ur djupet av sin ångeststormande, brännvinsbrinnande själ den 
urgamla svenska sången: urr urr - ulleri burr - ulleri bum bum bum - o-ho 
- jävlar oho !
De små svarta tattarna maka sig åt sidan, fulla av en verklig 
vördnad, här dansar den svenska björnen - ä de nån som vill slåss? tjo, 
jävlar, oho! Sjuk och galen, vild och förstörd, rutten i blodet, klen i 
hasorna, med bara rykande brännvinseld i sin själ - ulleri bum bum bum!

Det går inte bra, han behöver svängrum - allt större och större plats - så 
där ja, nu fick en liten tattare en kyss av den svenska näven så han stöp 
- nå milda världens barn, det var ju den nystuckne Karl Gustav Adolf Oskar 
Fredrik Falk som fick smockan!

Han trilla som ett nystan ett par varv på marken och stod på fötterna 
igen, som en katt sprang han på Jonasson - på Jonasson, naturligtvis, inte 
på Berg, för helvete! - en blank liten kniv for i vindsnabb halvsväng - 
från huvudet mot marken - uppåt igen - Jonasson tumlar baklänges några 
steg, tar sig åt magen, vacklar på klackarne något ögonblick faller 
raklång och blir liggande på sidan med armarna upp över huvudet.

Långt borta på backen dansar ännu den urgamla svenska björnen, blind och 
galen, klackjärnen braka mot stenknallarne och det sjunger i luften av en 
väldig humlas läte, ett brummande ur en bottenlös brunn - urr - urr - 
ulleri burr - ell i berge, jävlar ohoj! - ulleri bum bum bum!

Han tumlar undan bortåt skogen, han har ingen aning om vad som hänt, och 
ingen tänker heller längre på honom. Fruntimren flyga på hästen, får honom 
in i skacklarna, upp med Jonasson på flakvagnen och iväg till Kungskoga så 
att hjulen ta språng genom luften.

Han kom hem igen efter några veckor, frisk och färdig. Hade han blivit 
inslängd på lasarettet en halv timme senare, så hade han blivit slut, 
förstås. Tattareföljet Falk hade gett sig iväg från Skamlösa.

Men Berg skulle ha stryk - inte av tattarne eller av Jonasson, nej för 
tusan! - nej, han skulle ha stryk av de andra Bondgruvekarlarne vid 
Hasselbotten. Han skulle bara ha lite stryk, inte för mycket så han dog, 
därför stodo de en mörk kväll och väntade på honom vid korsvägen utanför 
Kooperativa handelsföreningen Tiden, fyra man högt, försedda med var sin - 
det såg ut som klubbor från stenåldern, men det var grova enpåkar.

Och Berg kom drumlande, nykter och spak och dyster att se, tjosan! lät 
det, en himmelens skön smäll av enpåken över skallen, Berg vaknade upp och 
såg fyra likbleka ansikten omkring sig, bleka av brännvin och sjukt blod, 
bleka av hat han sprang som en oxe i sken, inte för att komma undan, nej, 
han sprang in i kooperativa handelsbutiken, inte för att gömma sig, nej, 
han for omkring och sökte därinne utan att ge ett ljud ifrån sig, han 
sökte något att slåss med! Där hängde en knippa långa, gråa, hårda saker 
vid dörrn, han slet ner den och rusade ut igen - under vid pass en kvart 
hördes stridstjuten skalla i den mörka skogen - sedan blev det tyst.

Han kom in igen, blodig och grann, slängde några trasiga, hårda saker på 
disken, nickade ett buttert: dom andra ligger därute! - och gick sin väg.

Man ska veta, det var lutfisk han hade fatt tag i! Torkad, stilig lutfisk, 
hård som ben, seg som horn, vass och taggad i kanterna - ett härligt vapen 
att slåss med!

Det var ingen lätt sak att få liv i gossarna därute, de sago bedrövliga 
ut, trasiga och blodiga, men det var varken krossår eller huggsår eller 
sticksår, de voro sönderfläkta helt enkelt, det var lutfisk-sår!

Elias Tomasson fick börja om igen sitt långa arbete att få ihop pengar 
till bygget.

Han gjorde det lugnt och stilla, utan att tveka och utan att knota. Men 
knotet kom från de andra.

När han i fackföreningen föreslog extra kontingent till ny grundplåt för 
bygget, slog det upp ett hätskt motstånd mot förslaget- och mot honom 
själv!
Det hade legat länge och grott, det motståndet. Han var alldeles för 
mycket avskiljd för att inte bli misstänkt, misskänd och misstrodd. Så 
länge alla hade nytta av hans ledning, måste missnöjet tiga, men nu, när 
det gick så vrångt för honom att alla pengarna försvunno ur kassan, nu 
kastades många hemligt gömda ord i ansiktet på honom.

En liten grupp av unga pojkar var värst. Elias Tomasson hade egentligen 
ingenting i fackföreningen att göra, han var ju läsare!

Rätt talat!

Elias Tomasson tyckte visst, att han bara kunde befalla fram pengar ur 
arbetarnes fickor, men hur var det med kontrollen över pengarna? Hade man 
inte alltid vetat vad Berg var för en? Hade Elias Tomasson velat vara med 
om att kontrollera Berg riktigt? Och ingen människa kunde förstå var Berg 
gjort av så mycket pengar, undras om inte Elias Tomasson skulle kunna tala 
om var Berg gömt pengarna?

Instämmes! De ä hört!

För resten var det ingenting att säga om Berg, han var en sjuk människa, 
och det är orätt att fresta fattigt folk så som Berg blivit frestad - utan 
någon kontroll, för det vet man ju, att Elias Tomasson ville aldrig höra 
talas om någon kontroll över Berg, så att var pengarna finns nu behöver 
man inte fråga längre!

Vi ska inte ha nåra läsaretjyvar i styrelsen längre!

Det kan nog vara bra för somliga, att arbetarna håller på och samlar 
pengar i stora kassor, men vad får vi för nytta av pengarna, vi andra? 
Hela den här gamla fackföreningstaktiken duger inte längre, få vi något 
bättre, vi som inte sitter i styrelsen? Få vi större lön, mindre arbete 
och mer frihet? Det har vi inte sett! Men vi har fått höra att vi varit 
ute i ogjort väder med oberättigat krav!

Hör ni det, kamrater, att den fattige arbetaren som trälar tills blodet 
spricker ut ur kroppen på honom för att göda kapitalisterna med sin svett, 
han är ute i ogjort väder med oberättigat krav, 
när han vill ha högre lön och kortare arbetstid och mera frihet! Är det 
inte på tiden då, att vi får en annan ledare, som inte har så stort 
förtroende på kontoret, men lite mer förtroende av arbetarna i stället? Är 
det inte på tiden att vi får en annan metod, en radikalare ställning i 
föreningen? Vi ska ha bort de gamla skenheliga pamparna, som ä arbetarnas 
fördärv, di går här å jäser å tror att di ä för mer än vi andra å rynkar 
på näsan åt oss, som inte vill vara lika gussnådelia å skenhelia, de kan 
vara tid på att vi får annat folk i styrelsen nu!

Understödjes! Bra talat!

Elias Tomasson ändrade inte en min, det hördes inte minsta skälvning i 
stämman:

-De ä sagt, att den som ska vara liksom arbetarns förtroendeman, den får 
tål sej ve att bli nerspottad å nerskälld å huddragen me bå heder å ära en 
gång om åre, å sen blir han omvald för ett år igen. Ja tänk de går så nu 
å. Int ä de så värst renlitt, men pojka begrip int bätter. Ja tänk di 
gamla här, som har vuri me från början, di känn mej. Ja träng inte te å 
försvara mej för dom å ja bryr mej ass inte nå om pojka. Behöv ni mej, ni 
gamla kamrater, så välj ni om mej igen, ja ä int den som trill av pinn för 
svinalåt. Behöv ni mej int länger så säj ifrå, för då säg ja tack å går. 
De ä assint nå nöje te sitt här. Men ja tar int mot nå val, så ni hör de, 
om ni har blitt less å bygg huse vårat. A huse kost penga, å de får vi se 
oss om själva ätter. Så ni vet var ni har mej, nu då.

Därefter satte han sig ner och blev omvald med en grann majoritet. Och 
började samma dag på mötet skramla in pengar i sin hatt, fick några kronor 
i kopparslantar och blev glad som ett barn!

Den törnen klarade han. Nästa gång gällde det hustrun.

Det kom ett brev från Kungskoga sjukstuga, där låg hennes syster 
sjuk och färdig att dö. Hon hade inte levat ett alldeles riktigt liv. Hon 
hade ett barn fast hon var ogift, en halvvuxen flicka. Sanningen att säga 
hade hon nog levat vidlyftigt under många år både i Stockholm och 
annorstädes, den vägen hade Tungelby villsamma skymningsljus fört henne 
bort, rätt in i berget att finna sagoskatten och vakna med båda händerna 
fulla av vissna löv.

-Så får ja väl resa å hämta henne, eftersom hon vill hit å dö i fred, sade 
Elias om kvällen när brevet blivit läst.

-Hon kommer inte hit, så mycket du vet de, inte inom våra dörrar me sin 
orenlihet! förklarade Maria hetsigt. Hon har inte levat så hon passar här!

-Du kan ju tänka på saken tills i måron.

Och då togo de båda på sig sina bästa kläder och reste med tåget till 
Kungskoga.

På sjukstugan låg Marta, systern, bland några andra kvinnor. Pyntad och 
grann efter fattig förmåga på det yttersta, sammetsband om halsen, en skär 
rosett av siden i det vitnade håret - en bister syn! Och ändå var det en 
skymt av Marias goda, mjuka ansikte, en glimt av hennes ljus i de 
halvslocknade, bruna ögonen. Under den torra, skrumpna huden, förbränd av 
kättja, smink och feber, härjad och skrynklad av smekningar och slag, dock 
en bild av Maria, samma virke av begynnelsen, formad efter samma mått.

-När man hör henne prata där inne på den kvinnliga avdelningen, sade 
sköterskan i enrum till Elias och Maria, kunde man tro, att hon vore den 
rikaste grevinna - hon talar inte om annat med de andra än om sina bekanta 
och om fina kläder och fin mat och dryck, hon hänger fast vid sådant så 
länge hon orkar andas. Hon har försökt inbilla de andra, att hon är en 
förnäm dam och att det är förmögna släktingar, som ska komma och hämta 
henne och föra henne till ett stort slott, där hon ska vila sig och hämta 
krafter till hälsa igen. Det är ingen som nänns att säga henne emot. Och- 
det var i största hemlighet hon bad doktorn att få resa hem till er 
medan hon var levande, för att det inte skulle bli så dyrt att frakta 
liket.

Marta kom hem till Bondtolvans barack i Hasselbotten och en underlig värld 
av tankar och ord förde hon med sig in i kammaren!

Hon pladdrade med gladaste min om de vildaste äventyr, grät ibland en 
skvätt efter sin flicka, som kort och bestämt vägrade att resa hem till 
modern, hon hade det så bra, skrev hon, att hon inte behövde resa 
någonstans.

Så allvarligt man kunde begära lyssnade Marta till de goda ord, som Maria 
läste för henne i bibeln, men tyckte mer om att pynta sin fördärvade kropp 
för att tjusa Elias. Så dog hon med gapande mun mitt i ett rosslande 
skratt, det lät nästan som en svordom, då anden kluckade ut ur hennes 
hals.

För första gången möttes Elias och Maria med den vanvettiga frågan i 
vidöppna, skräckmörka ögon - är hon slut nu? finns det ingenting mer än 
detta ?

Det var stoftets smutsiga död de sågo, och där fanns ingenting annat än 
stoft att se - ingenting annat, det gav iskall fasa åt hjärtat, tystnaden 
hos den döda ägde inte en fläkt av helgat liv, skramlet hade slutat, där 
fanns ingenting mer.

Liket behövde grävas ner och gömmas väl i jorden, innan Maria åter kunde 
känna mark under fötterna och se något levande i dagens ljus - men törnen 
hade skakat henne alltför svårt, hon hade sett en skymt av den eviga 
nattens mörker genom en rämna i drömmarnes väv- döden, den kom ju så nära, 
den var något som väntade utan hjälp - hon skakade sitt huvud som hade hon 
fått en surrande fluga under hjärnskålen -men det gick inte, man kan inte 
plötsligt vakna upp med en befrielsens lättnad ur denna fasa, att det var 
bara en inbillning, sådant finns inte - jo! det finns, det står kvar och 
väntar, det är oundvikligt! Göra vad man vill, fly vart man vill, slutet 
kommer, döden kommer med vart andetag allt närmars - snart ska man ligga 
där själv med halsen full av kvävande rosslingar och veta att man 
dör, se döden inom sig själv - och när man slutat, när ens egna ögon 
rämnat och man ingenting mera vet - vad ska sedan ske? Sedan? Finns det 
något sedan?

Den tanken kunde plötsligt jaga upp Maria i en vanvettig ångest - kom den 
om dagen, sprang hon från allt hon hade för händer och sökte människor - 
kom den om natten, kastade hon sig över Elias, klängde sig fast vid hans 
hals: hjälp mig -hjälp mig-.

Det dröjde år innan den rämnan läktes i hennes själ, så att hon slapp att 
längre se det eviga mörkret på andra sidan alla mänskliga drömmars tro. 
Och för att få lugnet tillbaka, måste hon sakta sövas som ett barn av 
Elias, han smekte henne till ro med de gamla goda orden: du har fått en 
elak dröm - när du vaknar en gång finns ingen tid, endast en frid över 
alla gränser!

Så svag är styrkan! Den kommer och går och kommer igen med de ord, som vi 
ge oss själva!

Och vad sker medan vi vänta? Vad sker, medan vi slungas fram genom tiden 
utan att kunna hålla en enda timme fast, den må glittra av sol eller av 
tårar?

Banvaktarehustrun vid Uskeboda hade blivit väckt mitt i natten av en 
tågsignal, grindarna voro stängda, hon rusade ut i bara linnet, fick upp 
dem, ett tåg kom farande utan ljud, det försvann, löstes upp i luft mitt 
för hennes ögon - hon såg, att hon stod ensam i bara linnet om natten vid 
grindarna, intet tåg hade kommit, det skulle inte heller komma vid den 
tiden.

Lycka kunde det aldrig betyda!

Allt för mycket av underjordens skatter hade kommit upp bland människorna, 
trollguld från Mammons berg. Den gamla hedniska visan, mörkandars psalm, 
dök upp i åldringars minne:

Vagga på, låt det gå; kort och tärning i varje vrå. Så har du uppammat 
dina små.
Vagga på, låt det gå; Satan haver trumman på, 
dess förr så blir det kväller. Natten kommer, dagen går, då intet blir som 
gäller.

Barnablod, hästablod ska du dricka som en flod, men Jesu blod ska vara för 
dig gömt, ty du har hans kärlek glömt. Med ett klosters lag och band har 
du järnat fot och hand. Så är svenska visa Herren till att prisa.

5 GALLBLOMMOR.



Solen lyste över brådskande människor på Gustav Adolfs torg, måsarna 
singlade över strömmen, flaggor och vimplar fladdrade för en glad liten 
vind - ett ekipage glider fram på glittrande gummihjul, hästarne dansa, 
lackeringen blänker, därinne sitter Agaton, den gamle aristokraten och 
bredvid honom vännen från Styggelsens tempel, Frasse Gyllenhjelm, den 
muntre Alkibiades.

De hade funnit varandra, det var en fröjd!

Med ett förälskat småleende betraktade gubben Frasse och smekte stundom 
ömt hans hand. De halvlågo i var sitt hörn av vagnen, Frasse hade i sin 
förtjusning all möda att bibehålla den likgiltiga min som hör till ett 
förnämt ansikte. Det enda besvärliga i detta rus av rikedom och makt var 
gubben Agaton själv, men han kunde inte undvikas, måste tas med på köpet.

Natt och dag voro de tillsammans, dessa båda älskande, och slukade livet 
med en gemensam glupskhet. Frasse kunde redan utantill alla trappor och 
dörrar både i den furstligt lysande våningen i stan och på slottet långt 
borta från Stockholm. Han kände alla tjänstefolkets tider och vanor lika 
väl som han kände gubbens egna - det var sådana saker, som intresserade 
Frasse, han iakttog utan beräkning, endast av instinkt och vana allt som 
låg i yrkesmannens väg.

Nu åkte de bort genom grå stadens stora gator, bort till de mindre, bort 
till de yttersta och minsta, till utkantens gränder, till Frasses 
barndomshem. Han ville dit, och hans vilja var lag.
Här låg utkanten i Frasses barndom, nu löpte gatan fram så långt man 
kunde se, där förut varit bergknallar, askgråa skogsdungar och smutsiga 
vattenpölar. Husen reste sig jättehöga, av samma färg som gatans 
stenläggning, de voro ingenting annat än fyrkantiga högar av gatsten på 
båda sidorna, där var ett myller av trasiga, orena barn, de sprungo efter 
det blänkande ekipaget, som ljudlöst gled vidare.

De stannade, Frasse steg ut, men Agaton satt kvar, han vågade inte visa 
sig bland människorna i denna del av grå staden, de sago farliga ut.

Frasse drev framåt gatan, han kunde inte finna kråkslottet, barndomens hus 
- det var dit han ville gå, ville visa sig såsom en Gyllenhjelm, lysa och 
försvinna. Bäst han gick där, mötte han en karl, som såg bekant ut - 
ansiktet? vem var det?

Brevbäraren! Den unge brevbäraren - när Frasse var liten!

Han gick genast efter karlen - in i ett högt stenhus, uppför en mörk 
stentrappa - där hälsade Frasse:

-Fölåt - e inte henn brevbärare?

Karlen stannade.

-Nej. Inte numera.

-Har inte henn vari de förr?

-Jo. Men jag sluta för ett par år sen.

-Henn känner vel inte igen mej? Ja va en liten grabb på den tiden - Frasse 
Hjelm - ja fråga henn efter ett brev en gång, å henn va falsk å ga mej en 
smocka - de va dålia takter i så fall av en stor kar att ge en liten grabb 
en smocka - minns henn de?

-De kan väl hända. Inte minns ja en sån bagatell. Man hade jämt en massa 
smågrabbar efter sej som sprang å skrek.

-Ja visst ja - men nu har den där lilla fattia grabben Frasse Hjelm blivi 
stor, nu har han blivi Frasse Gyllenhjelm, å nu skaru jävlar i mej ha igen 
den där smockan

Det small, och karlen rullade som ett paket nerför hela trappan, 
hatten trillade före, käppen kom skramlande efter, alltsammans låg i en 
hög därnere i den mörka stenfarstun.

-Nu vet du vem Frasse Gyllenhjelm e - nu kanse du ger fan i å vara grosi å 
dum å punda smågrabbar vidare!

Frasse smet ut ur porten och skyndade sig tillbaka till ekipaget igen, som 
väntade mitt i en hög av skrikande barnungar. Han hade skipat rättvisa åt 
sin egen barndom och hade ingenting vidare här att göra, det gamla hemmet 
tänkte han inte längre på, de flesta minnena hade han ju också från gatan. 
Han plockade alla pengarna ur sin portmonnä och kastade ut dem bland 
barnungarna, piskan saluterade, ekipaget rullade med fart inåt staden 
igen.

Han var den store Gyllenhjelm, drömmarnes hjälte, intet tvivel om den 
saken. Han var det faktiskt och utan all störande självkritik, 
realiteterna i livet kunde inte bortdiskuteras, de nya kläderna, ekipaget 
och pengarna vittnade högt om hans egen storhet.

Han satt om kvällen i gamle Agatons djupa, skinnklädda soffa i det 
guldbruna rökrummet och frossade av sin egen rättfärdighet i många och 
sköna ord:

-Han hade punda mej när ja va liten grabb - nu fick han igen'et- va de 
inte rätt? va ja inte rättvis då, kanse?

Agaton skakade sitt vithåriga huvud:

-Vännen är så sträng - vännen är så hård -.

-Sträng men rättvis, sirru, de e ja! De e ja känd för i så fall! Frasse 
Gyllenhjelm e namne å de e känt! Sträng men rättvis!

-Rättvis - vet vännen vad rättvisa är? Jag kände en jurist, en högt 
uppskattad och lärd man, rättvisa, brukade han säga, det är ingenting för 
bättre folk!

-Sträng men rättvis ska man vara, kom ihåg de! bestämde Frasse med bister 
min.
Agaton lutade sig tillbaka i skinnstolen vid 
rökbordet - han blundade - tankarne gledo ålderslött och välbehagligt åter 
tillbaka till hans egen ungdoms stora minne - den unge mannen, som han 
älskat- en vacker, begåvad yngling av bästa familj, skulle bli diplomat - 
han dog - nu var han ett heligt minne -hans namn var ett silverskrin, 
fyllt av kärlekens vissnade rosenblad.

Frasse lurade av en smula, han hade hört göbben dilla om den där grabben 
så många gånger.

Men Agaton fortsatte att berätta, halvhögt för sig själv, ur sitt eget 
förråd av historier, och det var ganska ansenligt.

Det fanns inte en känd man i landet, som han inte visste noga besked om 
bakifrån - ty hans tankar rörde sig endast i den värld som lag i det 
fördolda. Vad människorna gjorde i det synliga intresserade honom inte, 
därom visste han föga besked. Men deras historier med kvinnor och sprit, 
eller med gossar om saken var sådan, deras bêtiser, deras skandaler, deras 
familjesmuts, allt sådant visste han och var en levande krönika ifråga om 
svinerier. När han talade fick man den föreställningen, att var enda känd 
man av värde i landet var en sinnessjuk, en sedlighetsförbrytare, en tjuv 
eller en drinkare, något annat såg han inte av dem än deras smutsfläckar, 
men om dem alla visste han eller trodde sig veta något, som hörde det 
fördolda till.

Han var inte endast initierad, hela hans föreställningsvärld var befolkad 
av de mest förvridna karikatyrer, för honom var det självklart, att alla 
bättre människor voro skapade efter hans eget beläte. Smutsfläckarna, som 
doldes för offentligheten, framträdde bakom kulisserna såsom det 
viktigaste, de voro adelsmärken, som delades ut endast åt de förtjänta. Om 
mobben, den stora massan, visste man ingenting.

Frasse tvivlade inte ett ögonblick på, att världen var just sådan. Den 
gamle aristokratens föreställningsvärld var i huvudsak precis densamma som 
tjuvens, endast mer rikhaltigt detaljerad i riktning mot det sviniösa.
Han visste ju också så oändligt mycket mer än Frasse. Inte bara om 
detta land och dess män, men om den diplomatiska skvallerkrönikan från 
alla Europas huvudstäder. Om grändernas kabaler visste Frasse besked, i 
sak var där ingen skillnad. Statsaffärerna återspeglades i den gamle 
Agatons förvirrade hjärna såsom ett spel av dårar, och han belade sin 
åskådning med en mängd intima anekdoter av påtaglig realitet. Det fanns 
ingen möjlighet att betvivla det: han hade rätt.

Sådan var världen. Människornas högsta lycka och enda allvarliga strävan 
var att i varje ögonblick av sitt liv njuta den högsta möjliga lust, en 
ström av vällustigt skimrande livsminuter intill dödsögonblicket, då 
komedien blev all. Jaget och jagets njutningar voro tillvarons innehåll 
och summa, därtill tjänade rikedom, därtill tjänade makt, för jaget och 
jagets njutningar styrdes folken av de mäktige och rike genom krig och 
fred, genom kriser och välstånd, bakom varje mänsklig företeelse fanns ett 
jag, som gjorde så därför att det ville njuta just så, oavsett hur mycket 
det kostade andra av lidande och död - skulle händelsevis av jagets 
självkära handlingar följa lycka och glädje för andra, gonade sig jaget 
ytterligare i känslan av sin höga dygd.

Men gubben Agaton slutade alltid med att be gudarna bevara sig för 
statsaffärer och politik och sådant bekymmersamt bråk. Där fanns en massa 
bönder och sämre folk, som jämt väsnades om sin rätt - rätt - vad fan ska 
det vara till? Nej, man skulle behandla dem som översten gjorde med sina 
bondbassar, när han hade dem på handräckning - det stod sedan var och en 
fritt att klaga enligt lag och ordning, för rätt ska vara rätt, men fan 
tog den som klagade!

Han föredrog, den gamla ädlingen, att sjunka in i sin egen hud så långt 
han kunde komma och bekvämt lägga sig tillrätta vid livets dukade bord. 
Mellan honom och yttervärlden funnos inte endast hårda murar, grundfasta 
sedan århundraden, men även parker av tystnad, blomstergårdar av 
ögonfröjd, bonader och brokader av kräset sammanvoven skönhet. Allt 
skyddade honom från livets kalla regn och råa vindar och alltför 
bjärta solljus. Sensibel som en drivhusblomma, förfinad ända till 
färglöshet, med en bitter hetta gömd inom svala, bleknande kronblad, 
självgott steril - så böjde han åldrad sitt huvud mot solasätt i samma 
kvalm av skön förkonstling, som från barnaåren smekt hans ömtåliga växt. 
All skönhet som omgav honom, vävda tapeter och mattor, sköra glas och 
spröda porsliner, tavlor och sniden, slöjder och smiden, allt som 
insvepte honom i skönhetens bottenlösa skimmer, allt sammanstrålade i 
honom själv och sammansmälte med hans eget självändamål: skönhet utan 
annan mening än skönhet.

Genom allt detta hade dock fallit en gång en skugga av isigt mörker: 
ungdomens vän, den härlige ynglingen, som gav honom kärlekens ljuvaste 
blom, gallblommor visserligen, dock trånande av kärlekens aningar - han 
hade inte orkat följa med, där smög sig livets ofullkomlighet dock in i 
den skyddade tempellunden- han blev sjuk, obotligt. Då hade livet inte 
längre något värde för honom. Han sköt sig. Det var hans mandoms gärning. 
Aldrig kunde den glömmas. Agaton förstod det skottet, han beundrade det 
och frossade av dess minne. Så går en ädling bort från festen, när gnidig 
värd ger sörp och inte vin att dricka.

Nu fanns det inte en tavla i Agatons hem, som inte hade en oren historia, 
inte en preciös liten vas, som inte gömde ett oanständigt minne, inte ett 
enda sekelgammalt kuriosum, som inte släpats genom någon av historiens 
många kloaker innan den hamnat hos Agaton. Däri låg för honom deras 
subtilaste värde, spetsen av pikanteri, som åt skönheten för skönhetens 
egen skull gav ett hemligen insmugglat annat värde - människoandens begär 
att finna en mening i allt, det kommer man aldrig ifrån. Kan man ingenting 
annat göra, så kastar man själv smuts i det bottenlösa skimret, sedan är 
det åtminstone inte längre tomt, om det också inte äger något som kunde 
kallas ett ändamål; man möter inte längre sitt eget frågande ansikte 
i skönhetens spegel, man möter en vanställd och förvriden karikatyr - 
alltid något ändå!

När man druckit till leda av de ädlaste viner, kan endast dräggens beskhet 
kittla tungan. Den bittra hettan bränner i blodet, otåligt prövar man och 
stöter ifrån sig, man finner inte just det där - kanske kunde man finna 
det, om man försökte det otroligaste - i ett blodrött töcken, en ångande 
ångest av vällust sträcker man darrande händer efter dräggen - smutsen - 
vansinnet.

Så skulle man kunna förklara saken - om den behövde en förklaring. Men det 
kunde också vara på något annat sätt - på många andra sätt - inte vet man 
någonting om sådant.

Och med sin självbehagliga röst fortfor den gamle att tala halvhögt och 
drömmande:

-Varför envisas man att i vår gossekärlek se ett ont, för vilket den ene 
skäms och den andre förgäves söker finna ett försvar? Det vore att skända 
gudarne, om man ursäktade sig för att man använder deras gåvor. Till ett 
sådant brott vill jag inte göra mig skyldig. Jag är stolt över min 
privilegierade natur, liksom jag är stolt över de företräden min 
samhällsställning ger mig. Ingen kan förebrå mig, att jag gör någon nytta 
i världen, jag gör mig heller inte skyldig till den osmakligheten att 
tjänstgöra som avelsdjur. Min bror sörjer för ättens bestånd, det är hans 
plikt, och han har uppfylk den över hövan, företrädesvis på sidolinjen. 
Han är connaisseur på kvinnor, det lär ska ha sina agremanger. Vi ha ofta 
diskuterat dessa ting, men det förefaller som om hans smak inte skulle 
vara alldeles pålitlig. Han dricker också champagne. Jag håller mig till 
de ädlare vinerna. Och jag är stolt över mitt jugement. Jag kände en gång 
en korpral vid gardet, som förklarade: vi som tillhör underklassen, vi har 
det ändå förbannat bra, aldrig blir vi nervösa, aldrig blir vi kleptomaner 
och aldrig blir vi sodomiter. Han hade alldeles rätt, det är just det som 
skiljer överklass och underklass. Kulturen beskyddas av våra privilegier 
och skulle vara omöjlig utan dem. Bryt ner dessa privilegier, hela 
kulturen skulle falla i spillror, och vi - vi skulle ingenting annat vara 
än vanliga dårar - eller tjuvar - eller råa sedlighetsförbrytare. Här kan 
ju aldrig bli fråga om rätt eller orätt. En bonde tigger sin rätt - en 
kung kräver den - en adelsman skänker efter den. Kulturen kan inte gå ut 
på rätt men den ska ge makt och skönhet. Svärdet och liljan! Inte 
oskuldens enfaldigt mjölkvita lilja - men den blodröda, livets och 
skönhetens symbolum

Gamle Agaton tystnade plötsligt med gapande mun, ögonen lyftes en smula - 
blicken blev lång - tjuven satt i hans egen soffa och sov. Och tystnaden 
därinne i rummet blev allt tyngre, den gömde i sitt mörka djup en hånfull 
ömkan över alla tomma ord, som människorna svepa kring det nakna levande, 
att smutsen, jordens märke, inte måtte synas.

Här hemma hos Agaton återfann Frasse ett minne från sin första ungdom. Det 
reparerades i sängkammaren, och när tapeterna skrapats bort, lyste det på 
väggen med stora, röda bokstäver: Förbannade aristokrater - ner me 
kapitalisterna leve socialismen - jämte andra, snaskigt oanständiga 
utgjutelser, vittnande om den gamles säregna popularitet. Han var särdeles 
road av denna caprice.

Halvt bortskrapade på muren men ännu läsliga återfann Frasse sina egna 
ord: Ackta Dej för Lasse Maja!

Det var rörande - tänk, att det hade funnits en sådan förnedringens tid - 
då man arbetade! Då man gick klädd i grova kläder, i smörjkläder som 
luktade olja och klister! Frasse mindes det som en domnande trötthet, en 
järngrå regnsky av olust - fattigdom och elände, det var arbetets följder. 
Vad hade han drömt och fantiserat om då? Han kunde omöjligen få tillbaka 
den gamla tidens föreställningar, nu var han så helt olik den halvvuxne 
pojkstackaren, som skrivit sin framtidsdröm på väggen - nu kände han 
världen, nu var han Lassemaja, en stor man, den rike och mäktige 
Frasse Gyllenhjelm, fruktad och älskad, prövad av olyckan, djärv och ädel, 
sträng men rättvis!

Ja, han kände livet! Mer än skäligt.

Den gamle Agaton hade under denna tid många lustiga historier att berätta 
om gruvaffärer, av sin jurist hade han blivit tillrådd att köpa aktier i 
sådana verk, de gömde outtömliga framtidsvärden.

Frasse blev ingalunda invigd, därtill visste Agaton själv alldeles för 
litet, men han fick se en skymt bakom förlåten, där rörde sig en underlig 
värld, den sträckte sig ut över hela Sverige med skogar och berg, 
vattenfall och fabriker och hamnar- i en gråkall och nykter affärsdager, 
som gav ett sken av handfast verklighet åt synerna - men de voro ändå bara 
sammansatta av siffror i myllrande mängder. Där syntes även Hasselbotten, 
och det namnet kände Frasse igen, han hade ett dunkelt minne av att morsan 
talat om en sådan plats, nu hade den mindre betydelse, Järnberget strax 
bredvid var huvudsaken.

En enda mans tanke hade givit upphov till denna värld av siffror, han hade 
gjort en uppfinning, som i ett enda slag ökat värdet av landets malm med 
oöverskådliga millioner. Där järnet låg tunt och magert i bergen kunde det 
dock ge rikedomar, det kunde anrikas enligt metoder, som han infört från 
Amerika och förbättrat, det kunde krossas till stoft, skummas med 
magnetiska separatorer och brännas ihop till briketter enligt metoder han 
själv funnit på.

Där siffrorna förut legat i små oordnade högar, där slungades de upp som 
av en elektrisk stöt och ordnades till bilder, till sköna tavlor, som alla 
gåvo den vackra synen av stora, granna industriverk - ur gruvlaven steg 
malmen upp som en ström, fördes till anrikningsverket, till 
briketteringsugnen, till hyttan, till järnverket - siffrorna gåvo 
strålande skönhetssyner, rika, rika värden.

Agaton köpte gruvaktier, i de stora affärerna fick han inte 
vara med, det försökte han inte ens, men han 
beskådade på avstånd de verkliga jägarnes spännande jakt.

Uppfinningen köptes av några finansmän, de sålde den till ett bolag de 
själva bildat, bolaget skulle skörda guld genom att sälja rätten att 
använda de nya patenten, men den affären gav för litet, man måste så mer 
för att få rikare skörd, bolaget pumpade in mera pengar, blåstes upp till 
en större bubbla, nu köptes gruvor och verk i mängd, bolaget ägde dem, nu 
skulle affärer göras på allvar! Nu hette det Aktiebolaget Gruvindustri, 
det ägde gruvor i bergslagerna, i Norge, ända nere i Italien, det ägde 
järnverk och kraftverk vid inbyggda vattenfall, det ägde vidder av skogar 
i Norrland, sågverk och träkolsbrännerier - jättebolaget sträckte sig 
genom hela Sveriges industri, bankerna lågo bakom och pumpade in guld, som 
skulle göra j ätteverket levande, det sändes som rikedomens blod ut till 
arbetsplatserna, därifrån skulle det komma mångdubbelt rikare tillbaka 
till den stora, skimrande bubblan i grå staden, där de män sutto, som 
sådde för att skörda.

Frasse plirade med sömnigt slöa ögon ut över den hastigt skymtande 
utsikten, som öppnades för honom i glimtar. Han begrep av det hela inte 
mer än att nu skulle det göras pengar på amerikansk fason - honestly if 
you can. Det ordet kunde han, det hade han haft lätt att lära!

Han intresserade sig mer för de människor, som Agaton talade om, när de 
båda vännerna sutto förtroligt tillsammans i rökrummets dämpade ljus, i 
den mjukt glidande vagnen, på blomsterterrassen vid slottet långt från grå 
staden.

Där tågade fram förbi hans syn en rad av mäktiga herrekarlar, om dem alla 
visste Agaton att berätta något smutsigt förvridet, som gjorde dem levande 
och fullt begripliga för både honom och Frasse. Var och en av herrarne var 
en finansens store Napoleon, kallblodigt genialisk och segerrik, de 
hyllades i högtidliga stunder med de vackraste ord, vem skapade värdena åt 
det otacksamma folket? om inte finansmännen vid sitt svåra, 
bekymmersamma arbete, när skulle de missnöjda, knorrande massorna lära sig 
inse betydelsen av sådant?

Men för de åskådare, som bakom kulisserna betraktade komedien, voro 
hjältarnes dolda apsvansar och bockben av ett vida större intresse. 
Kvinnonamnen, de köpta förbindelserna av alla slag, de nertystade 
historierna - det var på det viset man skulle se gudarne för att förstå, 
att de dock voro av kött och blod.

Där skymtade även fram en mängd av andra människor, fältherrarnes 
underbefäl och medhjälpare, alla insvepta i samma skyar av spritånga, 
lätta kvinnodofter och dunklets fräna lukt.

Bakom dem syntes andra skaror, arbetsledare och kraftkarlar, de flesta av 
dem voro inte särdeles intressanta, de saknade eller visade inte några 
kännemärken för jagets högre odling, de buro bekymrens och ansvarets börda 
där ute i landet och kommo inte fram i ljuset för Agatons och Frasses 
ögon.

Längst bakom dem lag den svartnande massan, de oroligt krälande hoparna, 
de trälande, de nyttiga och nödvändiga, de missnöjda och farliga, de 
enfaldiga och vilseledda - arbetarne. Om dem visste man ingenting.

Man kände inga andra människor än dem man kände igen och kunde förstå, 
alla andra voro främmande, tillhörde de enfaldiga, de utestängda, som inte 
kunde komma in. Man räknade till människorna endast dem, som på ett 
begripligt sätt strävade efter begripliga mål: att tillfredsställa grovt 
begripliga begär. För sådant krävdes makt, därför kämpade man om makten 
med vilka medel som helst, det var självklart, annorlunda var inte livet.

I denna virvel av lössläppta begär inträffade mycket, som inte kunde 
hemlighållas och som därför omtalades i pressen såsom psykologiska gåtor, 
alldeles oförklarliga för hederligt folk.

-Åh nej, - den hygglige unge mannen - är han häktad nu! sade Agaton 
med verkligt bekymmer en morgon vid tidningen. Och Frasse lade sitt 
ansikte i lika bekymrade veck:

-Häktad? Vaffö de då? Vaffö skulle di häkta honom, han hade velan 
ingenting gjort? Vem e de di har beschat?

Han hade den föreställningen, att den grymma polisen stuckit i blindo in 
näven i högen av människor och dragit fram till olycka någon stackare, som 
de händelsevis fått sprattlande mellan fingrarna.

-Han från banken - som alltid ringde hit och ville jag skulle köpa papper 
av honom, han var här uppe en gång för resten och var så ivrig

-Sirru - har han blivi stillad?

-Att vad hade han blivit sa vännen? frågade Agaton intresserad.

-Blitt stillad - åkt in på stillot - kommit på harmonin fängelset, vill 
säja.

-Han har spekulerat- det var en ryslig massa pengar han har förlorat, 
stackars gosse - och själv ägde han inte ett öre -han blev häktad i går, 
banken får se sig om efter en ny chef på sin fondavdelning nu.

Frasse mindes en elegant ung man, fyllig, ungdomligt kraftig och spänstig, 
kunde inte tala, bara säga siffror, mindes han.

-Nu börjar det bli besvärligt, sade Agaton och lade ifrån sig tidningen. 
Min jurist är så trög - och hur ska jag kunna lita på, att inte han också 
vill göra affärer på min bekostnad, jag hade verkligen ett så stort 
förtroende för den här hygglige unge mannen. Nu får jag gå till 
stadsmäklaren - som en gammal käring - springa till postsparbanken, får 
dålig ränta, men man har åtminstone sina pengar i säkerhet!

Frasse teg och slafsade i sig frukosten, olustig av natten. Han höll sig 
till kontanta värden och tog där det fanns att få. Att spela med 
papper var inte hans affär, var och en har sin lilla specialitet här i 
världen.

En vacker dag stod Frasse på gatan igen, och paradisets portar stängdes 
bakom honom. Gamle Agaton var trött, hade rest bort för att vila sig, 
Frasse bar i fickan några tusen kronor att börja något med, det var 
avskedet.

Någon katastrof kunde det ingalunda kallas, Frasse kände det snarare som 
en befrielse, veckorna hade varit långa, nu drev han på egen hand för att 
få andas ut i en mera hemvan luft.

Han hade inte många dagar njutit sin frihet, då han en afton hörde en röst 
viska bakom sig: den där duger - och strax därefter klev en stor, grov 
karl fram, ställde sig i vägen för honom och lyfte på hatten - men behöll 
den med häpen min i handen:

-Nä - sirru - tira - e de inte Frasse?

-Åsse! Brossan! Moss moss!

-Eru muck?

-Ehe de!

-Grabbana stimma du va sänkt fö lösis - få ja presentera -Tjacke - kamrat!

Jo, här gick man rätt i famnen på tjocka släkten! Åsse hade lagt av jobbet 
på verkstan sen hustrun givit sig iväg, nu gjorde han affärer i 
kortspelarefacket istället, hade tänkt köra på Frasse, som gick och såg ut 
som en bondis, för att få ihop ett parti, men inte va de lönt å spela 
dingel me den styvaste tjåren i hela Sverje, tyckte Tjacke, som var en 
gentleman och hade takter som gnällde fint när han ava i kettali med 
landets förnämste tjuv.

Nu skulle man ha en trevlig kväll, bröder ä ändå bröder morsan och farsan 
å allt de där - a nu e man en karl i alla fall!

Tjacke var en liten rolig kurre, kvick och smidig som en ekorre, 
snodde runt om bröderna, pratade, skrattade, smickrade, var artig, fin och 
belevad, han hade en liten lustig mun med en tunn svart mustasch och bara 
ett öga, det andra hade en ung dam stuckit ut för honom med en gaffel inne 
på ett kafé för något år sedan, de råkade bli lite osams.

Plötsligt stack han iväg och Åsse hejdade bror sin - ett stycke framför 
dem på gatan gick en karl, som tydligen var från landet.

Tjacke följde efter bonden, och bröderna följde efter Tjacke, de 
småpratade i allt lugn och höllo stadigt ögonen på händelserna framför 
dem.

De kommo in på en lugnare och tystare gata, Tjacke gick fram till bonden, 
Åsse och Frasse stannade ett bra stycke därifrån.

Tjacke ville sälja en klocka åt bonden - de pratade länge om saken - 
slutligen tog bonden klockan och tittade på den noga. Då satte Åsse och 
Frasse igång för att assistera.

När de kommit fram, steg Tjacke artigt emot dem, lyfte sin hatt och sade 
bevekande:

-Fölåt, snella herrarna, att ja besvärar - inte skulle ni väl villa göra 
mej den tjänsten å seja va den här karbisen e värd? Hör på'n, så fint den 
kurrar!

Herrarne stannade, Åsse tog klockan med en förträffligt likgiltig min - 
såg på den - blev intresserad - öppnade den och synade den noga.

-De här e en skarp karbis! sa han till slut. Ja e urmakare till yrket 
händelsevis å har min affär strax breve, vill ni följa me genast ska jag 
ge er hundra kroner fö minkan - nä fö fan, de va så rätt, ja har inte så 
mycke i kassan inne - vill ni ta tjufem spänn i da å komma igen om nåra 
dar å få resten?

-De jal inte, ja måste ha pengana i da! svarade Tjacke, och så dukar han 
upp en lång historia, han har kommit från landet och har blivit bestulen 
på allt vad han äger av en flicka på ett hotell, nu måste han sälja 
sin fina klocka för att komma hem, pantbanken är ju stängd så här dags och 
han är tvungen att resa i kväll, en rysligt tråkig historia.

Ingen människa bryr sig om bonden längre, som lyssnar med långa öron - nu 
lägger han sig i samtalet:

-Förti kroner har ja bjudi!

-Inte under sexti!

-Säljer ni den för sexti? säger Åsse häpen. Stackars karl men e ni i behov 
av pengar så - klockan e ju hittad gratis för de prise!

Sen tar han åt hatten och går sin väg med Frasse. Bakom nästa gathörn 
stanna de och vänta, efter en stund kommer Tjacke, femtio kronor har han 
fått för den där femkronorsdinkan, nu kan man släppa affärerna för en 
stund och ha lite roligt.

Under flera dagar gjorde Frasse sällskap med brodern och Tjacke. De körde 
upp bönder vid Centralstationen och vid Östra eller nere vid hamnen, de 
skulle visa dem ett bra hotell -på vägen skulle de ha ett glas öl, det 
blev många glas, när de kommo till hotellet djupt inne i någon gränd, var 
bonden tillräckligt livad för att spela ett parti kort.

Vill han inte genast, så får han se på när de andra spela. Ett lustigt 
spel, inte med vanliga spelkort, de finns bara målare i den här 
lanterstocken, säger Tjacke - men de äro av ett alldeles säreget slag, 
varje lanter har en oanständig bild, nakna kvinnor och griserier, ett 
otympligt kludd - men lockande! Efter en stund vill bonden vara med på 
liren, hasarden läres på ett ögonblick, och sa vinner han! Gång på gång! 
Åsse lägger upp nya pengar, Tjacke bläddrar med bekymrad min i sin 
planbok, den är späckad med reklampapper och andra kockarosedlar, som se 
ut som äkta - de här va en jäkla farbror att spela kort me! - Tjacke vill 
sluta, har redan förlorat så mycket! Å i hälsicke heller, tycker bonden, 
som börjar bli pigg, nu ska vi ta ett tag i leken! Han börjar förlora - 
vinner igen - insatsen ökas! Han förlorar - 
förlorar - förlorar! Liren är kanslad, och bonden ser inte märkena!

När han är länsad, får han stryk om han bråkar, va fan, de va ju han som 
ville spela när Tjacke inte ville! Ställeru opp dej, kommeru me falska 
tag, då fyseru på blåsan!

Är han bara lessen och snäll, får han ligga i fred på sängen och sova 
ruset av sig, medan kamraterna försvinna.

Yrket är lönande men fasligt besvärligt med det evinnerliga grälet på 
slutet. Frasse kan nog lira så bra som någon annan lodare, förklarar han, 
men han gillar inte att hålla på me't, de ä så äcklitt å lura bambujeser, 
en sån där bengalo knäppare kan minsta kagge som inte e för grosi spela 
dingel me, ett frankt tjål eller ett skarpt intjack, de e mera rekodelit!

Han gav sig i väg på egen hand igen, träffade en yngling, som hette Svenne 
och var ett ämne till den flinkaste affärspojke man kunde önska sig, men 
det var det med honom att han var alldeles förstörd av fallandesjuka, gick 
och hängde i kläderna som ett gelé - men mjukare och smidigare fingrar har 
aldrig en tjuv haft att börja sitt yrke med, han var en gudabenådad tjår, 
fast munnen var snedvriden och näsan såg ut som en liten vårta mitt mellan 
två blacka, grå ögonspringor, fyllda med smuts.

Frasse tog hand om pojken och försökte strama upp honom, Svenne blev 
tacksam, det arma livet, och följde sin store vän som en hund. Deras 
inbördes känslor liknade förhållandet mellan en stor konstnär och den av 
honom protegerade artistpojken, som är alltför viljelös att kunna bära upp 
sin rika naturbegåvning.

De reste ut tillsammans, så började den rätta snurren igen, nu skulle de 
se sig om i världen, det skulle bli någonting för Svenne att vara med om - 
ja, de kommo till Köpenhamn, gjorde tillsammans några verkligt mästerliga 
stötar, som länge skulle leva i minnets glans bland affärspojkarne därnere 
-sedan var Svenne slut. Han gick alldeles sönder, låg som en idiot 
och dräglade i hotellsängen, Frasse släppte honom åt ödet och styrde ensam 
kosan ut i vida världen.

Det blev på nytt den gamla historien, tröttsamt enformig, en virvel utan 
mening och utan sammanhang, aldrig ett ögonblick krafterna samlade till 
någon gärning av värde, om också aldrig så obetydlig, endast ett trasigt 
sammelsurium av parasitiska njutningsstunder. Plättom mulet och plättom 
klart, en följd av rykande gnistor, som aldrig kunde samlas till en 
levande låga.

I Köpenhamn hände sig inte bättre än att Frasse blev blyg, det var ett 
svårt ögonblick! Han träffade en äldre man, som levde av de små tjänster 
han gjorde bättre herrar. Frasse kände till honom en smula och hade 
träffat honom förut. En förmiddag stod han utanför en antiautomat på 
Vesterbrogade och funderade på att gå in, om det kunde vara lämpligt, för 
att få sig en hastig bit mat. Då kom den där mannen fram till honom, klädd 
i vitt från topp till tå, vita linnekläder, vit mössa och vita skor. Det 
var omöjligt att i det lösa, kvinnligt släta ansiktet urskilja hans ålder, 
mellan trettio och fyrtio var han dock säkert.

-Si lille Frasse - ä du här nu igen! Har du blivi resefnask, lille vännen, 
eftersom du flyttar å far så här?

Det fanns ingen hjälp, Frasse måste med den vite in på stället. Där var 
fullt av folk, den vite var känd, det blev ett allmänt grin. Frasse dök 
ner i det mörkaste hörnet, men den andre visade sig i hela sin bländande 
glans, han svängde på kroppen, vickade på rumpan, trippade på sina höga 
klackar och gav ögon åt alla håll, precis som en prostituerad kvinna i 
nya, granna kläder. Över västen hängde en smal damkedja av guld runt 
kragen, ett snörliv därunder gjorde figuren fast och smal om midjan, och 
under herrkläderna bar han en fullständig uppsättning damunderkläder, det 
var en allmänt känd sak, som han ingalunda gjorde någon hemlighet av.

Han uppträdde ibland som damimitatör på varietéer och var kvinnligt 
stolt över det uppseende han väckte överallt. Det var i Stockholm Frasse 
träffat honom senast - men utan så här många vittnen! Nu satt han i hörnet 
och vred sig som en mask under allt grinet, som flödade ner över dem båda, 
och den satans vite satt ju som en offentlig flicka och smilade mot honom, 
skål på dej, skälmungen, schas, schas, Putte lilla! - I spegeln mitt emot 
upptäckte han, att han var alldeles blodröd över hela ansiktet, han röck 
till sig sin hatt och sprang på dörren som en galning, i många dagar kunde 
han ännu höra i öronen det stormande gapskratt, som följde honom ut.

Nej, Berlin var dock trevligare! Där var allting större och tryggare, där 
kunde Frasse trivas, han kände att han var i en världsstad, där vanorna 
voro friare. Flera kaféer voro här stamtillhåll för glädjegossar, där 
sutto de och skötte sitt geschäft precis som flickorna, sminkade och 
pudrade eller trippande ut och in med små handväskor i händerna.

Där blev Frasse bekant med en officer, men glädjen varade inte länge, han 
lät på det mest fatala sätt ertappa sig i en helt annan affär och slets så 
bort med våld från den nye vännen efter endast ett par dagars bekantskap.

Han gick över en bakgård och uppför en trappa, knackade lätt på en dörr, 
som han bestämt sig för att öppna. Ingen svarade. Då petade han i 
nyckelhålet, för att få dän nyckeln, som innanför satt i. Just som han 
stod där, hörde han en kvinna skrika på polis, så att det skallade i 
gården. Han drog sig diskret tillbaka, men gården hade på ett ögonblick 
blivit full med folk, när han skulle springa högre upp i trappan mötte han 
andra som sprungo ner, och så blev han fast.

Det bar iväg till Moabit och efter åtskilliga förhör med tolk gick färden 
vidare till Tegel på fyra månader.

Frasse var himmelens förbannad! Han hade ju ingenting gjort, bara petat i 
nyckelhålet för att känna om nyckeln satt i -det erkände han tyvärr, en 
smula förhastat, han kunde inte ana, att det av andra människor ansågs 
vara ett besynnerligt tilltag! Han var så helt innesluten i sin egen 
föreställningsvärld, att han inte kunde förstå det här bråket när han ju 
faktiskt var oskyldig. Han hade petat i nyckelhålet - ja naturligtvis, det 
gör man väl? - Kände han familjen? - Nej, visst inte, men det är väl 
ingenting underligt att man vill känna efter om nyckeln sitter i hos en 
främmande familj? Hade han tagit något? Hade han de, kanse?

Det var en blind sak, och Frasse föreföll helt enkelt sinnesslö. Men själv 
kunde han inte se annat, än att domarne begingo en upprörande orättvisa 
emot honom. Han hade kommit så djupt in i sin egen dunkla 
föreställningsvärld, att han förlorat sista spåret av objektivitet, den 
instinktiva känslan för andra människors omdöme var borta, han kunde 
endast se företeelserna på sitt eget förvirrade sätt. Han hade bara gjort 
något alldeles oskyldigt och naturligt, något som allmänt brukas, han hade 
ju inte stulit- alltså var han oskyldig! Längre kunde han inte sträcka sig 
numera.

Därmed hade han också passerat sin andliga middagshöjd, något över tjugo 
år gammal. Han sjönk ihop i ett slags ungdomlig senilitet, ur vilken för 
honom inte fanns någon återvändo.

Han rasade inför rätta! Frossade av sin egen djärvhet, okvädade domaren på 
alla tjuvsprak han kunde och såg med bister panna hur den falske och 
vinningslystne lagvrängaren studsade på sin stol- sanningen skulle höras 
för en gångs skull, och domaren bleknade, han blev rädd för den store 
förbrytaren! Men Frasse var oblidkelig i sitt kränkta rättsmedvetande, 
sträng men rättvis!

Ingenting hjälpte dock, för övermakten måste han vika men vänta! De ska få 
veta i Sverige hur ni dömer en oskyldig svensk här i Berlin!

Det var det sista, mörka hotet, han satte näsan i vädret som om han vore 
på väg till fattighuset för att låna bröd och försvann med fångvagnen, som 
gick med elektricitet ända in på fängelsegården. Det är ändå en storstad, 
det här! tänkte Frasse, när han som ett nummer i ledet bland 
tjugufyra andra straffångar tågade i militärisk ordning in på 
expeditionen.

Sedan han väl funnit sig tillrätta i sin cell, övergick han emellertid 
omedelbart till att beundra det utländska och förakta det svenska.

Var enda sak han såg omkring sig i cellen granskades och fick ett högt 
värde - värmeledningen gick med ett grovt rör i stora bukter utmed hela 
den ena väggen, det vore något för de snåla fängelsetjänstemännen i 
Sverige att se! Fönstret kunde öppnas, kan man tänka sig, inte så att man 
kunde komma ut, förstås, men så att man kunde få in frisk luft, den 
strömmade genom fönstrets lutning rakt ner mot golvet i cellen, man slapp 
få pusten i ansiktet som på en del ställen i Sverige! På golvet fanns inte 
ett dammkorn, det var polerat så att det liknade porslin. Bordet kunde 
fällas upp mot väggen, likadant sittplatsen bredvid bordet och järnsängen 
vid väggen mitt emot, tänk vilket utrymme man fick i cellen på det viset, 
alldeles som i ett rum, i Sverige kunde man ju knappast sträcka armarne 
ifrån sig utan att stöta mot båda väggarne! Och vilka schangtila 
sängkläder! En madrass med tagel i, en kudde med fjäder i, två tjocka, 
gula filtar, de lågo i ett blårandigt överdrag, som man fick begagna till 
lakan! Det vore något för de stackars olyckliga fångarna i de svenska 
fängelserna! På väggen över sängen hängde ett litet skåp, där fanns 
dricksglaset och matkoppen, psalmboken och nya testamentet, en kam och en 
borste! Och ett häfte med ordningsreglerna på tyska! Bredvid skapet hängde 
ett stort plakat med porträtt av frälsningsgeneralen Booth och bön och 
tänkespråk för varje dag på året, det var skojigt, tyckte Frasse, att 
stava ihop de tyska orden varje morgon! Tänk vad fängelsetjänstemännen i 
Sverige skulle ha blivit avundsjuka, om de fått se något sådant!

I ett hörn stod en stor vattenkruka, mycket större än i Sverige, och i ett 
annat hörn en bekvämlighet, mycket snyggare än i Sverige! På dörren fanns 
ett litet hål, stort som ett knappnålshuvud, genom det kunde man se 
ut i korridoren, i Sverige var det en glugg med klaff utanför, som den 
nyfikne fångvaktaren smällde igen, när han tittat in på fången! Nere vid 
golvet fanns ett litet fyrkantigt lufthål ut till korridoren, genom det 
kunde man språka till kamraterna i de andra cellerna, över korridorens 
golv ormade en ström av hedniska ord från lufthål till lufthål om 
kvällarne, här behövdes ingen knackning och det förekom heller aldrig!

Promenaderna här voro också mycket bättre ordnade än där hemma. Alla 
trettio celldörrarne på avdelningen låstes upp, sedan kommenderades: 
avdelning nio ut! - Fångarne öppnade, ett steg ut, helt om, dörrarne 
stängas, vänster om, halt! Konstapeln stod med karbin på axeln, 
patronväska om livet, marsch! Raden av fångar sattes i gång på mjuka 
filttofflor, avståndet mellan celldörrarne behölls i ledet, det blev fyra 
steg. Trettio man med kortborstiga huvudskallar och oftast tämligen 
djuriska ansikten - nej, kors för tusan, vackra karlar, mycket vackrare än 
i Sverige! - trettio man i gråa, vida säcktygskläder lufsade ut i 
gåsmarsch till promenadgården, där fanns till och med gräsmattor, nittio 
gråa spöken i runda mössor gledo i rad med fyra stegs avstånd runt muren 
under en halvtimmes tid. Blev direktören synlig, kommenderade konstapeln: 
mössorna av! - nittio mössor flögo av och på igen, kort honnör blev 
svaret. Marsch in igen!

Och maten - i Sverige några ärtor i en liter spad, här fick man en liter 
tjocka ärtor utan spad! Likadant alltigenom.

En gång i månaden fick man bada, tio man i stöten under duscharne, tio 
granna, nakna kroppar, mycket grannare än i Sverige - och alla skreko de 
så mycket de för livet kunde hinna få ur sig, de måste använda tiden väl, 
när de kunde få sig en språkstund med varandra, helst om det fanns en 
nykommen kamrat i laget, som kunde berätta nytt från grändernas värld - 
gamla hederliga Tegel! Vad jag minns dig väl! Och vad det var lugnt att 
vara där inne i den tysta, varma och ända friska luften! Vad det var 
roligt att arbeta då, när allt gick med ordning 
och man alltid visste precis vad man hade att göra och slapp tänka själv!

Jag satt vid en liten handpress och hade stora, förnicklade plåtar att 
mata pressen med, det blev knappar, knapp, knapp, knapp, de trillade ner i 
ändlösa rader, blanka byxknappar var enda en med fyra små hål i. Åttio 
gross skulle jag pressa om dagen, det är en hel hoper, men efter första 
veckan hade jag fått kläm på näven och smällde iväg hur många som helst 
-tusen gross om dagen, var så god!

Men då kommer arbetsbasen, den listige satan, och säger: det där var väl 
ingenting, mer kan ni göra, det finns dom på fängelset som gör tio gånger 
så mycket som ni - och ni är ju frisk och stark, trilskas inte bara, det 
råder jag er!

Var så god - tio tusen gross på en dag - var så god!

Nu tycker vaktkonstapeln man är styv, kan märkas, han får ingenting säga, 
men han ser vänlig ut - och var annan dag sticker han till mig en extra 
skiva bröd! Han gör det i smyg, annars vore det ingenting märkvärdigt, men 
han tycker jag är styv, och så tycker han synd om mig för att jag har 
blivit oskyldigt tagen hit till slav av de vinningslystna domarne, därför 
trotsar han reglementet och ger mig i smyg!

Jag gjorde miljoner, miljoner gross knappar, pressen blev varm, man måste 
lirka lite med handtaget ibland, knapp, knapp, knapp, som ett blankt 
vatten rann det ner, det finns inte så många siffror i världen som de 
knappar jag gjorde på Tegel!

Men finns det listigare djävlar än dessa fängelsetjänstemän? Snart ropa 
vilda röster om kvällarne att jag ska ge fan i att arbeta så vårdslöst, 
det bara tjänar fängelset på, och de andra fångarne bli pressade att göra 
lika mycket. De andra göra ju mer? I helvete, de ä lögn, de ljuger 
arbetsbasen för att pressa upp arbetsresultatet bara - har du fått 
bröskivor i smyg också? Så där bli alla nykomlingar lurade, de ä inte i 
smyg, de ä va du ska ha, fast fångvaktaren ä listi å ger dej så där för 
att du ska tro de ä extra å jobba mera!
Sen blev det åter bara åttio gross knappar om dagen. Arbetsbasen 
blev nerskälld, och fångvaktaren fick bara en bistert rynkad panna till 
svar av mig, när han kom så där inställsamt stickande med brödskivan, som 
jag skulle ha. Och jag var så förbannad på de listiga 
fängelsetjänstemännen, för jag tyckte det var pin roligt att arbeta så där 
strängt, det var alldeles som ett behov som trängde sig fram genom kroppen 
att jag skulle göra något, det kändes så lugnt att sitta där i cellen och 
knacka knapp, och allting var ordnat så precis, så man slapp tänka själv, 
och man kunde bli så skicklig man ville i det där yrket utan att det 
kändes besvärligt - och så var det bara falskhet av arbetsbasen, för att 
han skulle förtjäna på mitt arbete, åh nej, försök inte me mej! Ja e 
sträng men rättvis, de ä ja känd för av alla människor i Sverige, Frasse 
Gyllenhjelm ä namne!

Kyrkan låg mitt i fängelsebyn, dit gick man varje söndag. Varje fånge satt 
i sitt bås, alla ordnade i rader, trappsteg över trappsteg, en öppning för 
ansiktet framåt, så att man kunde se över grannens tak, men inte åt 
sidorna eller tillbaka. I kyrkan funnos vackra målningar, som föreställde 
den förlorade sonen i tre avdelningar, det var så vackert sa man kunde 
gråta åt'et, hur ofta bad jag inte Gud om förlåtelse där och att han ville 
föra mig som den förlorade sonen till sin härlighet, men de grymma 
människorna akta sig nog att slakta den gödda kalven för att den stackars 
fattiga tjuven ska få något att äta, å nej, man får nog klara sej själv så 
gott man kan, men om alla människor voro som fadern till den förlorade 
sonen, då skulle det vara ett nöje att leva!

Men ni skulle ha varit med en nyårsnatt på Tegel - det glömmer jag aldrig! 
Jag trodde först att alla människor hade blivit galna - det blev ett skrik 
om kvällen som aldrig tog slut. Ett tag trodde jag, att jag själv blivit 
galen och hörde fel -jag blev så rädd att jag gömde mig i sängen och skrek 
men så i ett enda tag kom jag ihåg att det var nyårsnatt! Då väsnas 
man så där i Berlin! Och på Tegel!

Det lät som man tänker sig på ett dårhus för de värsta galningar - först 
började skriket med gott nytt år! - och mera mat! Men det fortsatte i 
timme efter timme, det hördes inga ord, bara ett ursinnigt vrålande i hela 
fängelset, man hörde bara tjutet, ingenting kunde man se mer än sin egen 
gamla vanliga cell, till slut satt man där i ensamheten och skrek själv 
som de andra! Att de inte blevo hesa, att de inte sprängde sig fördärvade! 
I cellen bredvid mig bodde en karl som hade dålig mage, sa han, men han 
låg på golvet vid gluggen och tjöt i över en timmes tid: i-hi-o-a-a! Ett 
menageri av vilda djur, som vråla alla på en gång, låter inte värre!

Det skulle föreställa: prosit Neujahr! Och var och en försökte hitta på 
ett nytt sätt att skrika de där orden.

Skränet saktade inte förrän långt fram på natten och först mot morgonen 
blev det tyst, då hade det nya året börjat.

Livet stupar neråt för Frasse, från Berlin kom han med fångskjuts genom 
Malmö efter några dagars ohygglig resa, stundom i bojor och stundom 
instängd i en liten järnbur, som ett halvdött djur till Stockholm. Han var 
utlämnad, efterlyst för några små affärer - egentligen alldeles 
vidunderliga historier, med fickorna fulla av pengar hade han tagit med 
sig, fullkomligt av gammal vana bara, alla småsaker i sin närhet han 
kunnat komma över, isynnerhet i de butiker där han varit inne medan han 
senast drev omkring i Stockholm. Han lät det följa med och tänkte inte 
vidare på saken, men nu kom efterräkningen - för sådana usla struntsaker 
som ett par lottsedlar i en cigarraffär, är det mänskligt att pina en 
människa på det viset?

Han straffade vaktpersonalen på rannsakningshäktet i Stockholm med ett 
dystert förakt. Om de svenska fängelserna i allmänhet äro usla, så var 
dock rannsakningshäktet vid Myntgatan det uslaste av allt tänkbart 
uselt! Att bli sänkt där, var värre än att komma till helvetet!

Cellfönstren vändas inåt den fyrkantiga gården, aldrig kan friska luften 
komma in, stanken som råder där kan ingen glömma. Det finns något alldeles 
särskilt som kallas fängelselukt, ett dött, unket, sötaktigt kvalm - den 
finns ingenstans så stark och kväljande som i detta stillo. För att göra 
saken riktigt bra, har man satt dubbla glas i fönstren och dubbla galler 
utanför! För att inte fångarna ska kunna se och tala genom luften med 
varandra. Där är halvmörkt mitt på dagen, om vintern är det mörkcellstraff 
att vara där, aldrig får man ljus, man maste sitta på golvet i cellen 
eller på pallen och se mörkret ljusna till skymning och åter hastigt bli 
mörker. Intet arbete, man är på rannsakning och har bara att vänta.

Så har man ingenting annat att göra än att knacka, i mörkret går det bra, 
då kan man inte så noga bevakas!

På nedra botten och en trappa upp bo kvinnorna, mest glädjeflickor, i 
andra och tredje våningarna bo männen - av de mest skilda slag, de vanliga 
fängelsekunderna äro här uppblandade med alla nya rekryter från grå 
staden. Där ligga så många slagna, där brinna så många själar ner, där 
svida sa många tårar!

Men surret, det dova dunket, känner du ljudet, kamrat? Detta ska 
hädanefter bli din musik! Hör på - hör noga efter det är någon som knackar 
- någon som lever bredvid mig, vad vill han? Om och om igen detsamma - 
dunk, brr - dunk -brrrum! Till slut kan man inte låta bli, man svarar på 
samma sätt - och får en glädjevirvel till svar, hälsning och god dag, 
välkommen till stillot!

Man hör på det där från sin cell med ett litet medlidande stackarn 
därborta har inte lärt sig än - för mig har bullret och dunket ingen 
hemlighet, jag kan knacket och hör vad som ropas med knytnävar från golv 
till tak och från vägg till vägg i det mörka helvetet.

Det är roligast med flickorna där nere, förstås, milda tider vilka 
fräckheter de kunna häva ur sig, alldeles som andra människor i telefon! 
Där sitter flickan instängd, gammal och van -tillfället ligger vidöppet 
för henne i mörkret att läska sin själ med alla oanständigheter, som 
brinna i det arma livet, var lugn för att det finns och fram ska det! 
Knack, knack - vet ni va ja tänker på nu

Där ropar flickan med klappande händer mot fängelsemuren till älskaren 
långt borta i en annan cell, de lova trohet så länge de sitta inne, mer 
kan ingen människa lova! Där hör hon i taket hans dundrande näve svara ett 
tröstens ord - eller känner hon inte alls mannen där ovan, det är snart 
gjort att bli bekant, när man kan knacka! Efter första virveln kommer en 
galant kärleksförklaring, känslorna flamma upp, man utmålar så skönt som 
möjligt sin liderliga förmåga, utan alla de beslöjande fraser, som brukas 
i salongerna, nästa dag är man redan kärastefolk, fast man inte kan 
träffas, men vi kan väl förlova oss ändå? - Köss till, va heter du? - 
Frasse Gyllenhjelm dunk brrum! - de här ä Happa Tja! - dunk, dunk brrrrum 
jävlar, så skojitt!

Men de grymma människorna föra henne bort, nästa dag kommer intet svar - 
det är tomt. Och dagen därpå - en främmande kvinna skriker och gråter där 
nere. Det låter så ledsamt här i stillot, men hon vänjer sej väl snart och 
blir glad som de andra - bara hon lärt sej knacka!

Det är ju alltid en tröst att man kan få köpa extra mat under 
rannsakningen. Frasse hade förtjänat elva mark på Tegel i Berlin, han 
skickade en konstapel efter smörgås och sockerdricka och först och främst 
tialo, tobak! Ännu får han läska sin mun med den bruna saften, men snart 
kommer åter den kända hemska dag, da munnen torkar ihop utan hjälp och 
ingen tobak får köpas, sedan straffet börjat med vanlig extra tortyr.

Naturligtvis blev Frasse lurad av konstapeln, som snart tröttnade att 
göra honom besvärliga och misskända tjänster, sen blängde de snett 
på varandra som höns i regnväder, och det var just ingen glädje att hålla 
på med.

Livet är ändå en förbannat tröttsam historia, sedan den glada ungdomstiden 
tagit slut och allvarets gråa dagar börjat komma, allesammans 
fängelsedunkla och kväljande av samma eviga fängelselukt. Vem orkar bry 
sig om förhören längre? Frasse erkände genast, slappt och intresselöst, de 
båda lottsedlarne. Han fick ett mål mat av detektivkonstapeln, som skötte 
språket:

-Nå, vem hade du med dig på den där stöten?

-Ingen.

-Dina båda kamrater erkänna att de varit med dig inne i cigarrbutiken.

-Jaså. Ja då va di velan de då.

Inte fan hade han haft någon med sig, men vad tjänar det till att bråka?

I detsamma kom en annan deckare in och förde med sig två karlar.

-Så där! Nu får vi höra sanningen! Ni följde med Gyllenhjelm in i 
cigarrbutiken?

-Gjorde vi? Nä, i helvete heller!

-Men han säger här att ni följde med honom!

Frasse blev förbannad och utledsen och vände sig bort:

-Ja ger fan i era konster, ni löper ju me aprilväder å bågar vartenda ord 
ni säjer, å de ska vara bildade människer! Skriv opp mej för va ni vill, 
ja nobar inte för lottsedlana, å döm sen så man kan komma härifrån!

-Tjenare Frasse! Tapparu sugen?

Där stod själva brorsan, Åsse! Och bredvid honom grinade lille Tjacke 
fram, enögd och trevlig! De plirade lugnt och gemytligt åt Frasse, och 
Tjacke vände sig milt förebrående mot kommissarien:
-Låt bli å kör me grabben så där - ni tråkar ju 
alldeles ut'en!

-Håll mun! Du åker fast ändå, du Tjacke! snäste hårdingen, det hjälper 
inte att du benar noben för lottsedlarna, du ska in på försvaret på två 
bast lika säkert som ja kallas Kungsholms-Olle!

-Tji! svara Tjacke tvärsäkert, min matsedel ä utgången!

-Nänä men, min kära Tjacke, här har vi din matsedel - du har två dar kvar 
på den!

Och därmed tog kommissarien fram den skriftliga varning för lösdriveri, 
som högtidligen utfärdats för plåtslageriarbetaren Jakob Karlsson- en 
jäkla otur! Det var två dar kvar av de tre åren! Tjacke blev gråtfärdig:

-Förbannade plitar! Skickar ni mej te Svartsjö så stryper ja er - så ska 
ja väl åtminstone in på ett riktigt stillo i ställe!

-Gör dej bort, Tjacke! gå opp å lägg dej å dröm om Pinan på Svartsjö, så 
lugnar du dej! rådde kommissarien infernaliskt vänligt. Och därmed leddes 
Åsse och Tjacke ut igen.

-Ja orkar inte si på era konster, sa Frasse, raska på me mej nu, så att 
jag blir färdi nån gång!

Lottsedlarne blevo honom dyra nog. Ett år och fyra månader fick han ta 
emot. Och så bar det iväg till ett fängelse utåt landet.

Därefter satt han återigen hos detektiven, minst tjugo konstaplar synade 
honom på alla håll för att känna igen honom väl, sedan fick han ut 
trettiotre kronor, som han förtjänat på sitt arbete på harmonien under ett 
år och fyra månader - herre Gud! har den tiden redan gått! Det var ju nyss 
jag stod här inne och skulle dömas, det ligger ett litet grått tomrum 
emellan - harmonien! Tiden, som var så lång, så seg, så envis, dag efter 
dag, nu är den slut, ett år har gått, månader ha gått därtill, man orkar 
inte följa med, så mycket äldre är man alltså nu. Polisen läser upp 
någonting - man ska försöka få arbete - man är varnad för lösdriveri - man 
får inte visa sig ute tillsammans med någon straffad och illa känd 
person, då riskerar man att genast bli sänd till tvångsarbete - adjö!

Utanför polisstationen står en karl och väntar, Grus-Pelle kallas han, har 
blivit fri på samma dag som Frasse, de ha knackat många gånger till 
varandra under den här tiden på stillot, jäkla hygglig karl för resten! 
Han gav genast sin överrock till Frasse, som ingen hade, de följdes åt ut 
i stan. Avskedsvarningen hos polisen hade runnit tvärs igenom dem och 
försvunnit utan minne, det fanns ingen mening med sådana ord.

Grus-Pelle skulle ner i hamnen och söka arbete. Han var en stor och grov 
karl, tyckte inte illa om att knoga, kunde till och med gå som gråschas 
och sätta sten på gatuarbeten ibland, när det var vackert väder och han 
fick bra betalt. Annars var det mest gnissel i hamnen han sökte, det 
lönade sig bättre, men var pröjsen dålig där också, så sökte han sin 
förtjänst på annat håll och var inte så noga med vad han gjorde. Det fick 
naturligtvis inte bli någon vana med arbetet så att man fastnade i släp, 
men det var bra att ta till ibland. Ja, heder åt dej i så fall! tyckte 
Frasse, hederlitt arbete e ingenting a skämmas för, ja skulle så gärna 
villa arbeta som ja lever, men de e bara att gå arbetslös, ingenstans kan 
man få någe knog, hur mycke man än springer å söker! Å ett glas pilsner å 
en cigarrett ska vi ha oss först här inne för att vi har vari kamrater på 
stillot!

En lång stund inne på kaféet fortsatte Frasse i tankarna att famla efter 
arbete och blev riktigt rörd själv, när han tänkte på alla svårigheter som 
lades i vägen för en man som ville vara ärlig och bli ordentlig. Stora 
tårar hängde i ögonen på honom, när han betalade för pilsnern och stack en 
tolvskilling till dricks i näven på gråsuggan.

Han skildes från Grus-Pelle, drev ensam framåt gatan i samma sorgliga 
funderingar, då mötte han själve Tjacke! Liten, pigg och rolig att se på 
med sitt glimmande glada öga!

-Eru inte sänkt på försvare, Tjacke?

-I hälsike fyste mandrom nåra kax bast på Framtidsudden, skarpt tji 
föståru fick Kungsholms-Olle, miron smellde i pliten ett intjack i 
Vasastan å fick darra iväg till Linköping på ett bast, har varit muck i 
tryx månter nu. Du har gått i Långholmssmoking nyligen, du, de syns i 
snaggen påre, du e så blek.

-Har kommi till Eken i da. Ska ut a söka knog nu.

-Ä! Va skare tjena te?

-De haru rätt i, Tjacke, i så fall, fö de e tji å få nå gnissel, ha 
fösökt, föståru, men aktare, inte fyser miron nå jobb, inte, de va inte 
vätt å försöka bli ådentli, haru studera live, Tjacke?

-De har ja, föstaru Frasse, mandrom ha studera live jävlitt skarpt.

-Ere inte grunt, kanse, att de ska va tji a få nå hederlitt jobb, nä man 
vill fösöka bli ådentli?

-De ere, de vet du att de e, fö mandrom ha studera live både i Eken å i 
andra sjösteder

-Vill man inte ha jobb, kanske? Försöker man inte överallt?

-Dom vill inte att man ska jobba, förståru, fö mandrom ha studera

-Nä, de vill dom inte! Dom e så falska å guckia, sa dom vill hellre att 
man jobbar åt dom utan lön på harmonin - dom bengstrar mer på de

-De varom vill, de

-Dom skulle nog villa, att man satt inne hela live på stillot å jobba 
gratis åt dom, så att dom slapp pröjsa någe alls för jobbet man gör!

-Då skullerom allt må, då! Men tji - du e en skarp grabb, å du såvel som 
en annan har studera live både här a i utlande å du har praktisera, så du 
vet va dom sejer i Amörrika

-De vet ja, feståru, här haru tage, fö där har mandrom vari me, å i 
Englann å Frankrike a Italien å Tysklann

-Mek månni, sejerom, hånnestli iff ju kann! Du ska göra flis, sejerom, å 
då kan du inte vara hederli, betydere, fö du har

praktisera, å du kan tala engelska du såvel som en annan -De kan ja, 
Tjacke, å du e en grabb som de e ett nöje å språka me om ett å annat, fö 
du har takter å e en känsli grabb. Vi skulle jal i pol, du å ja, sa 
skulleru få se på gnister! Ja, hörru, va fan, de va sannt, var haru Åsse 
då, brossan?

-Stillad, fick tvåt hallt bast.

-Ere inte som ja sejer - stackas Åsse - fö de finns ingen grabb som har 
ett känsliare hjätta än han, de vet du, som har avat i kettali me'n så 
länge

-Heder åt Åsse, feståru, ja sejer inte annat än att de e en känsli grabb 
me skarpa takter, men så känd som du e han inte, i så fall, de vet alla 
människer, för du e en av di berömdaste intjacksnoarna i hela Sverje, de 
har stått i tiningen, å i så fall så e Åsse avunsjuk på dej för att du e 
mera berömd än han, de kan ja tala om för'e om du vill veta't!

-Da ska vi ha oss en bärsa, Tjacke, fö du e min ven, de haru allti vari, å 
du e en grabb som de kan vara ett nöje å gå i pol me i så fall!

Så hade Frasse avnjutit sina skygga drömmar om ärligt arbetes glädje och 
fått en ny kompanjon i verklighetens värld. Några dagar senare bar det i 
väg till Kristiania.

Detsamma och detsamma - kling-klang på krogar, stim och glam hos 
glädjeflickor, svinerier hos bättre herrar, annat blev det aldrig, det 
kunde aldrig komma något annat resultat av hans liv. Roten var sjuk, i 
stammen fanns ingen märg, alltsammans var odugligt. I en oavbruten ström 
trängde livsbegäret fram och svällde till mognad, men det blev bara 
gallblommor, som vissnade ner igen utan frukt.

Han saknade aldrig pengar. Tillsammans med lille Tjacke, som var en 
skicklig karl, gjorde han fina affärer i inbrottsfacket, men alla värden 
runno spårlöst bort mellan fingrarne, tusen sen kronor förstörde de 
tillsammans på en kväll en gång, utan att därför ens få en känsla av att 
det var några värden, som föllo ur deras händer. Vad de skaffat sig ångade 
i väg som rök, och så gjorde man en ny stöt för att hämta mer rök. Oftast 
rörde sig affärerna om ganska blygsamma summor, men stort eller smått 
gjorde ingen skillnad, allt gick samma väg.

Även om en så orimlig tanke hade dykt upp i hjärnan, att pengarne man 
skaffat skulle sparas och användas till att bygga en fast grund för ett 
nytt liv - även om något så groteskt över huvud taget kunde tänkas såsom 
något man kunde göra -så skulle det ha varit omöjligt att realisera 
tanken. Osäkerheten var alltför stor. I nästa ögonblick kunde man vara 
snodd, och då tog polisen hand om pengarna, fordringsägare anmälde sig 
nog! Var skulle man gömma det stulna kapitalet?

Visste man inte hur det gick med den - och med den - de litade på vänner, 
dårarne, och när de kommo ut igen, voro pengarne borta och vännerna 
försvunna! Ibland hör man liksom en saga berättas, att någon förbrytare 
lyckats lägga av vad han sparat och behålla det för ett ordentligt liv på 
ålderdomen - men det blir aldrig annat än en saga, lika overklig som de 
svävande föreställningarne i känsliga ögonblick. Det händer ju, att en och 
annan lyckas komma ut ur virveln och få något arbete, enkelt och tungt - 
man ser på sådant med en hemlig rysning: stackars jävel, va han får knoga 
nu för di fattia slantarna!

Nu hände sig en dag, att Frasse fick en liten glimt in i en annan värld - 
och blev oherrans förbannad!

Det var i Sankt-Hansparken i Kristiania, han gick där och drev med hatten 
på näsan i den tommaste slöhet, människor promenerade omkring honom, 
musiken spelade på avstånd. Han slentrade in åt en annan väg, där inga 
människor syntes -jo, en ung man, arbetsklädd, gick ett långt stycke 
framför honom. Plötsligt stannade den unge mannen, gick till en soffa, 
böjde sig ner, stod rådvill en lång stund. På ännu längre avstånd 
syntes en herre och en dam, arbetarepojken sprang efter dem, de 
stannade.

När Frasse kommit fram dit, hörde han något obegripligt. Herrn hade tappat 
en plånbok, när han för en stund sedan suttit på bänken, den unge mannen 
hade hittat den - och inte behållit den! Sprungit efter herrn - och 
lämnade nu plånboken tillbaka!

Frasse stannade ett stycke därifrån och väntade, äntligen skildes den unge 
arbetaren från de andra. Frasse gick ifatt honom:

-Hur mycke fick ni?

Arbetaren stannade:

-Fem kronor.

-Hur mycke va de i plånboken, då?

-Nåra tusen, sa han.

-Varför i jesse namn behöll ni inte plånboken själv? frågade Frasse 
ursinnigt - ja, han formligen skalv av ett raseri, som han inte kunde 
hålla tillbaka. Den unge mannen såg på honom med ovilja:

-Ja kunde väl inte behålla de som inte ä mitt?

-Mitt - mitt - va fan hör de hit - idiot! skrek Frasse, behöver ni inte 
pengar, ni?

-Inte tjuvpengar! svarade pojken, vände honom ryggen och gick.

Frasse var så ursinnig, att han kunde ha velat strypa karlen -en sån där - 
och flera, flera tusen kronor! Som han hade hittat själv, då var det väl 
hans, då!

Han gick upp och ner i Sankt-Hansparken och rasade invärtes, inte kunde 
han bli av med sin ilska heller, den bet sig fast, obegripligt och 
oresonligt, inom honom. Att det fanns såna förbannade idioter i världen 
som den där pojken! Det fanns verkligen folk, 
som med sina egna händer gjorde sådant, det var inte bara ord, det var 
verklighet! Pojken hade utan vidare gått fram precis sådan han var till 
herrn, var så go, här ä flera tusen kronor!

Frasse kände det som en svidande personlig förolämpning mot honom själv, 
ett brutalt slag i ansiktet från någon utanför det liv han hade vetskap 
om, någon som gömde sig, där han endast kunde se mörker. Där fanns alltså 
verkligen - -, men detta obegripliga var farligt, det kändes i varje 
blodsdroppe. Om detta främmande ur mörkret finge tränga sig fram, skulle 
det inte längre finnas rum för Frasse att leva, inte luft att andas - där 
hade han fienden!

Han kom i ett sådant uppror av detta som han hade sett med sina egna ögon, 
att han inte kunde bli lugn på flera dagar. Skulle inte en sån där grabb 
ha smörj! Han kunde ha stoppat plånboken i fickan utan att någon människa 
märkt det, men i stället springer han långa vägar efter den som hade 
tappat pengame och ger dem tillbaka - han skulle skickas till Hall i 
Sverige, där kunde han få lära sig takter av de andra pojkarne!

Men sådant fingo domarne aldrig reda på, den usle herrn, som bara gav fem 
kronor när han fått tillbaka några tusen han hade förstört, han skulle 
dömas att plikta hela sin förmögenhet, sen skulle han ha två års 
straffarbete, allra minst, det hade han förtjänat! Och pojken skulle ha 
prygel för att han varit dum!

Frasses rättsmedvetande hade fått en svår knuff, det var sa att marken 
sjönk under fötterna på honom, han kunde visserligen inte göra klart för 
sig vad saken innebar, men att han tömat emot något urbota ont, det kände 
han! Hela hans värld skulle förgås, om pojken som lämnat tillbaka 
pengarne finge rätt - med tveksam ovilja försökte han sätta sig in i hur 
det skulle kännas om alla människor gjorde så - och om han själv gjorde 
så. Men han måste genast släppa den tanken, som ville hindra honom att 
leva det självklara livet. Det kändes som ett besynnerligt lidande - 
allra djupast inne i hans innersta - som om någon död hade blivit väckt 
till liv och klagade med svagaste stämma, det var fasansfullt att lyssna 
till den rösten - om det verkligen vore så att den döda i hans innersta 
hade rätt, då hade Frasse själv förlorat hela sitt liv! Men så kunde det 
inte vara, så fick det inte vara, han måste låta den döda vara för 
längesedan död, han måste släppa den orimliga tanken, att han och alla 
människor skulle handla likadant som den där pojken i Sankt-Hanshagen, man 
kunde ju bli mörkrädd av alla virriga funderingar, som följde med sådana 
fånigheter. Nej, såsom Frasse och alla andra kloka människor leva, så är 
det rätta livet naturligtvis, det är ju självklart!

Han drogs neråt, han måste ner, lika visst som en krokig stam måste neråt, 
för så vitt trädet överhuvud taget vill fortsätta att växa, vill fortsätta 
att leva. Det kan inte rätas nu, det kan aldrig mer växa uppåt, det har 
bara att välja mellan att dö - eller att växa vidare neråt. Ingen levande 
väljer fritt att dö, mot den fienden strider det liv som ligger dolt inne 
i livet, de som döda sig själva fullgöra endast en nödvändig död, sedan 
viljan att växa blivit knäckt.

Frasse ville fortsätta, han ville inte sluta, han gjorde allt vad han 
kunde för att styrka sig själv igen efter den svåra törn han fått. Han 
behövde se något som han kunde gilla, han behövde se mycket av den sorten, 
och det fanns i Kristiania! Där vimlade på hans tid av tjuvar av alla 
slag, ficktjuvar funnos överallt, butikstjuvar, inbrottstjuvar - han kände 
de flesta, hela familjer försörjde sig med olika stölder, det styrkte 
honom att vara bland sådant folk, där trivdes han! Skickliga småpojkar, 
som kunde nappa en klocka av en bonde eller plundra en berusad resande - 
det var den rätta sorten!

I Stortingsparken stod en frälsningssoldat om kvällarne och predikade för 
ett femtiotal nyfikna, en kväll blev en hemkommen norsk-amerikan plundrad 
knappt hundra steg därifrån av två fjorton års pojkar. Karlen kom 
drumlande full, den ena pojken hoppade upp och skallade till honom 
så att han stöp, på en liten försvunnen minut voro de borta med hans 
plånbok, portmonnä och klocka. Frasse stod ett stycke ifrån och såg dem, 
det hela gick så kvickt att han bara såg mannen falla, trodde att det var 
ett vanligt slagsmål, ända tills han hörde karlen skrika om tjuvar, att 
han blivit plundrad.

Det var duktiga pojkar!

Eftersom Frasse var svensk, fick han ibland höra talas om ett unionsbrott 
som nyligen blivit gjort, han kunde förstå att det hade hänt medan han 
suttit i det svenska fängelset nu senast, somliga pratade vitt och brett 
om det där, andra tyckte att det gjorde detsamma. Om det var något bra 
eller dåligt kunde han inte få klart för sig. Att svenskarne hade varit 
jäkliga, det trodde han gärna, men stortingsgubbarne hade också varit 
dumma, lät det, fast folk pratade så olika, att Frasse inte kunde bli klok 
på vad de gjort som var dumt och vad som var klokt, den ene berömde och 
den andre skällde, något galet var det i alla fall, men det angick inte 
honom, han trivdes gott i Kristiania och det var huvudsaken!

Fast Håkon Mästare var ute och reste igen, ingen visste var!

Under denna tid fick Frasse även känna den svåraste av all oro, den som 
kommer inifrån okända djup och är kvinnans makt i mannens liv - inte 
vilken kvinna som helst kan äga den makten, endast en enda, en viss, 
bestämd, som man förnimmer i hela sin själ, över allt annat, bortom gott 
och ont, liksom vore hon på ett hemlighetsfullt sätt förenad med mannens 
första ursprung och gömd som en dröm inom honom ända tills han möter henne 
i verkligheten, vad hon då än må vara för en, hur livet än må ha gestaltat 
henne, förvridit eller förädlat, det är dock hon, den enda, inte för 
hennes egen skull, hennes värde är likgiltigt, men för den hemliga 
kvinnodrömmens skull, som funnits inom mannen av begynnelsen. Hon är 
dramat i livet, eftersom hon reser mannens innersta emot honom själv.

Frasses lilla drama gled förbi som den blekaste dröm.
Hon hette Solveig och var glädjeflicka. Inte en av de mera 
framstående, hon smög ganska färglös och obemärkt omkring på Karl-Johann 
om kvällarne, som en grå och tunn liten nattfjäril.

Han mötte henne där i vimlet, såg ett ansikte lysa upp inom sig - ett 
vänligt, ljuvt kvinnoansikte, det stannade, det hade en makt, som var 
alltför stark. Där stodo de båda och sågo på varandra - ett litet leende 
lyste fram emellan dem, de kände inte varandra, men de kände igen varandra 
genast, de voro ju båda i sitt innersta något helt annat än vad som 
syntes.

Frasse visste med sig, att han var en kännare på glädjeflickor, de voro ju 
hela innehållet i hans liv, men allt det där var borta som en dunst, han 
stod alldeles hjälplös inför det nya, späda ansiktet, som var så starkt i 
sin stillsamma makthan kunde bara säga: äh - se - så vackra knappar föken 
har i kappan! - Ni ä svensk, tycker ni att dom ä vackra, va säjer dom 
hemma hos er för att vi har fått egen kung nu? - Joo!

Frasse stod och nöp i en stor knapp på hennes bröst: dom e mycke vackra, 
ska vi gå - å prata lite? Vill ni de? - Joo da! - Och så gingo de 
tillsammans vidare!

Det här var att bli kär, fick han så småningom klart för sig. All denna 
oro, all denna blixtrande, gungande glädje, detta som värkte och sprängde 
i bröstet för att komma fram, bara fram till henne - dessa omfamningar - 
de voro något högtidligt, hon gav dem som gåvor åt honom, därför att hon 
ville det - man kunde ta emot dem utan att känna sig besvärad av allt 
detta orena, som kunde ha sin egen lockelse annars, men inte nu - oh nej, 
ingalunda något orent nu! Att man bara hade kunnat vara tillsammans med 
andra kvinnor förr i världen! Då visste man inte vad detta var - detta 
rena, helgdagsaktiga - det ljusa, goda leendet mellan två människor!

Hon var annars en väldigt skicklig glädjeflicka, fast ingen av Frasses 
bekanta ville tro det, men de kände henne inte! Hon kunde ha med sig 
massor av pengar hem, det mesta hade hon tagit utan att fråga sina herrar. 
På en maskerad - de voro för resten i sällskap med Damen, en fyrtio 
års herre som var glädjegosse till yrket, en argsint best, stal som en 
korp men bara av sina herrar, där tog han allt som stack honom i ögonen, i 
tio år hade han levat i fängelser och ansågs vara en fulländad man of 
world - på den där maskeraden samlade Solveig ihop svindlande massor av 
pengar, Frasse satt alldeles paff vid ett bord och bara tog emot - två 
portmonnäer - en klocka -tre plånböcker - en plånbok till - en portmonnä, 
en klocka, ett cigarrfodral, karlen hade varit dödfull- en diamantring 
till slut hade Frasse alla fickorna fulla av libror, plymer, karbisar och 
sölvisar, ett skarpt gaj, den där lilla Solveig, erkände Damen, som till 
Frasses ära svängde sig med svenskt romani. Hon kom springande dit och 
dansade bort igen med ett klingande skratt, klädd som en liten glittrande 
fjäril med små fina vingar på skuldrorna - på morgonen åkte de hem 
tillsammans, trötta och glada, han och Solveig, lilla dansande 
fjärilsbarnet, som nu vunnit den kräsne Damens ord på att hon var 
beundransvärd!

Kärlek - kärlek! Det värkte och sprängde i bröstet på Frasse, något ville 
fram, bara fram till henne - hon som funnits inom honom sedan begynnelsen 
och nu stod livslevande bredvid honom med huvudet fullt av fantasier om en 
cigarrbod hon skulle köpa i framtiden för pengarne hon nu förtjänade -hon 
hörde honom till, hennes leende gick som en il genom allt hans blod, hur 
skulle han göra, han måste

Han kunde inte uttrycka saken på annat sätt än att han trodde tjejjan va 
beng själv eftersom han blivi så snurrens pigg på henne - hans språk ägde 
inte ord för sådant som höjde sig över vardagens smutsiga enahanda. Och 
där måste han också halla sig med sina känslor.

Det blev ingenting mer, oron inom honom kunde aldrig spränga sig fram i 
ljuset till ett nytt liv, den drevs tillbaka, stängdes inne, blev ett 
minne bara, som värkte och sved tills det slocknade ner och blev en liten 
(immande fläck i själen för återstoden av livet.
Man kunde säga, att det berodde på Tjacke, som inte kunde med 
Solveig, och hon kunde inte med honom, han hade ju bara ett öga, hon ville 
att Frasse skulle skiljas från Tjacke, ja visst skulle han göra det, han 
lovade allt vad hon ville.

Men ord och ord - det blev aldrig annat för Frasse. Helt lugnt och 
alldeles självklart gick han tillsammans med Tjacke som vanligt - att ord 
och löften skulle göras till något mera, till något verkligt, det var 
obegripligt för honom, den möjligheten fanns inte. Han hade lovat att inte 
bry sig om Tjacke, var inte det nog? Varför bråkade Solveig med honom 
sedan? Han hade varit ute med Tjacke - ja, visst hade han det, de hade 
varit nere på Tivoli och druckit en flaska svensk punsch, det var väl 
ingenting att bråka om, missunnade hon honom kanske ett litet glas punsch? 
Men eftersom hon ville, så lovade han att aldrig, aldrig gå ut med Tjacke 
mer, han brydde sig inte om någon i världen mer än Solveig - han lovade 
allt vad hon ville.

Och sedan gick han ut som vanligt med Tjacke, de skulle göra en stöt 
tillsammans.

Solveig tröttnade och gick ifrån honom, han blev vild, vansinnig, men vad 
hjälpte det, hon var borta! Han stormade, grät, svor, skrek, nya ord flögo 
upp ur hans innersta. Och sedan gick han ut som vanligt med Tjacke. Och 
vännen tröstade honom, inte passade det Frasse Gyllenhjelm att gå som en 
vanlig link åt den där lilla glädjeflickan - och Frasse berättade med 
gråtande tårar om sin kärlek, han kunde göra allt för Solveig, han kunde 
gå i döden för henne, och han hade ju lovat allt vad hon ville, varför 
skulle hon då göra så här?

Han kunde inte handla annorlunda än han gjorde, kunde inte sträcka sig 
själv utöver sina egna gränser, kunde inte binda ihop sitt liv två olika 
ögonblick efter en egen bestämd vilja, de gåvo sig sådana de voro, Frasse 
följde med och anade inte att det var galet eller att det kunde finnas 
andra som gjorde annorlunda, han var oförmögen att förstå Solveigs 
beteende och var lika oförmögen an själv göra 
henne till viljes på annat sätt än han gjorde - han lovade ju allt vad hon 
begärde!

Han drev hit och dit med växlande stunder, såg förändringarne i 
omgivningen och visste inte att de berodde på hans egna planlösa 
famlanden. Utgöt sin bittra besvikelse, alla människor voro falska mot det 
stora, ädla, trofasta jag, som var Frasse Gyllenhjelm!

Solveig bodde vid Tordenskjöldspladsen, Frasse bad i ilskan Tjacke gå in i 
hennes rum och göra sjögång. Skulle tro att det blev gjort! Hela rummet 
vändes upp och ner medan hon var borta, allt värdefullt hon samlat åt sig 
försvann, Frasse lärde Tjacke var det fanns gömt, möblerna krossades, 
gardiner och mattor klipptes sönder och ströddes ut över golvet det var en 
sjögång som Tjacke hade all heder av!

Frasse väntade utanför, tog ett litet skrin av vackert polerat trä, resten 
behöll Tjacke.

Skrinet var fullt av brev, Frasse satt hemma på sitt hotellrum och läste 
en hel natt, han grät så att han frös och hackade tänder. Han ångrade 
redan bittert sjögången, mindes inte längre raseriet och lusten att hämnas 
på henne - mindes bara hennes kvinnomakt och kände den svarta elden i 
blodet. Så lade han in hennes brev i skrinet, skrev på en lapp allra 
överst: Elskade lilla tjejjan, Jag är så lessen för det Här. Dett var 
Tjacke som jorde Sjögången så att Du kann setta fast Hånom vis du vill.

Han smög bort till hennes dörr, ställde skrinet utanför, ringde på klockan 
och darrade iväg, fylld av gråt ända upp till halsen.

Mer kunde den stora oron, kärlekens brinnande lidelse, inte bli för honom. 
Han slöade ner sig så att han gick och hakade sig fast gång på gång, 
Tjacke hjälpte dock i det längsta, han blev inte snodd, Solveig vågade 
inte.

Överallt räckte inte Tjackes hjälp. Frasse stod ensam en dag i en 
främmande våning, plockade ihop i ett lakan en massa saker ur 
byrålådorna och hade ögonen fulla av tårar för Solveigs skull - då skrek 
ett fruntimmer i en dörr, strax smälldes dörren igen, nyckeln vreds om, 
fruntimret sprang och ropade på polisen, han hörde henne väsnas i 
telefonen.

Nu var Frasse i gluggen igen - nej! inte ännu! Han lutade sig ut genom 
fönstret, Tjacke var försvunnen - stuprännan satt för långt ute på väggen, 
den kunde han inte nå - men här -här sitter ju ett grovt rep fast i 
fönstret! En säkerhetslina för livräddning vid eldsvåda! Tack som bjuder! 
Frasse fick med sig i fickorna så mycket han kunde rafsa åt sig av värde, 
svängde sig ut, gled ner på repet och försvann.

Några dagar senare var han dock färdig. Han gick in på måfå i en tambur, 
som stod halvöppen, skulle hämta en överrock åt Tjacke, de hade kommit 
överens att resa hem till Sverige igen.

När han skulle gå ut med rocken, mötte han en karl som gick in, Frasse 
sprang rätt i armarne på honom och karlen höll fast, ledde honom i nacken 
med sig ner till polisen, och så bar det iväg till nitton Möllergade!

Frasse var tröttkörd igen, slut. Men han kände ändå en viss stolthet, när 
han fick höra, att inte mindre än tolv personer, blivit fast för hans 
skull. Det var smickrande, han försvann från skådeplatsen i en bra nog 
pampig smäll och inte som en vanlig lösdrivare.

Han satt en dag utanför förhörsrätten och väntade, då kom en fin gammal 
herre fram till honom och bligade stint.

-Va e de om? frågade Frasse.

-Ni har stulit av mig - ni tjuv! sade herrn.

-Hur va namne?

-Det angår er inte! Det var i min våning ni tog allt bordsilvret- och min 
hustrus juveler.

-Jaså, där.
-Ni ska ge mig igen alltsammans, ska ni! Annars -! Herrn skakade sin 
käpp framför näsan på Frasse.

-Hönu herrn - fö de fösta så va de min kamrat å inte ja som va oppe i 
våningen, ja stog neranför. Å fö de andra så har ni ingen rätt att få 
tillbaka nånting av mej, om ja inte vill ge er de govillitt. Å för de 
tredje, så har ni vari dum nu å schenerat mej, så ni får inte ett jävla 
barr. Låt mej vara i fre nu!

-Nå - jag ska visa er!

Herrn sprang till en vaktmästare, bad att få tala vid assessor Bahle - 
stod säker som redan segervinnare och väntade med makthavarens myndighet. 
Men fick snart svar, att han skulle bli inkallad när hans tur kom!

-Va fick herrn nurå? sa Frasse.

-Ni är fräck, tjuvstryker, men jag ska visa er, att ni ska få svida för 
det här!

-Två års straffarbete - de vet ja.

-Två år! Ni ska ha tio år! En sådan fräckhet! Att gå in i en främmande 
våning mitt på ljusa dan - och sedan neka att lämna tillbaka

-Två bast får ja! sa Frasse och vände sig likgiltigt bort.

Nu kom frun också, en liten elegant dam. Hon sade visserligen ingenting, 
såg bara ledsen ut, men det var besvärligt ändå att ha henne stående där 
mitt för näsan. Frasse bad en vaktkonstapel visa bort dem, och det gjorde 
han! Det är förbjudet tala vid fångarna, var god gå åt sidan!

Så ska det låta, tyckte Frasse.

Hans triumf blev fullständig, när sedan assessor Bahle i rätten avbröt den 
myndige grosshandlaren: vi kan inte skaffa tillbaka tjuvgods här, vi kan 
bara döma tjuvar att ersätta!

Åklagaren yrkade strax därefter sina två år åt Frasse - han kastade en 
triumferande blick på den slagne grosshandlaren, som gått och 
inbillat sig att man kunde ta ifrån en tjuv det som med rätta tillhör 
honom sedan han stulit det, han betalar väl tillräcklig ersättning när han 
lider det grymma fängelsestraffet! Åt Tjacke yrkade åklagaren bara åtta 
månader, men en kypare, som fått lite kläder av svenskarne och blivit fast 
för tjuvgodset, avkrävdes två års straffarbete, han hade varit flera 
gånger straffad. Det var en hel lång önskelista, som åklagaren läste upp. 
Rätten överlade. Åklagaren fick sin vilja fram mot alla utom mot Frasse, 
som slapp med ett och ett halvt år, han skvatt av glädje! Detta var ju ett 
helt kapital! Hans ungdom hade betraktats som förmildrande omständighet.

Kyparen gick till lagmansrätten. Dit fördes Frasse två månader senare för 
att höras i hans sak.

Det var en praktfull rättssal, Frasse kände sig riktigt enkel där han 
stod, alldeles som spelade han med i ett drama på en teater, människorna 
hade byggt upp detta tempel åt sådana hjältar som han, det förstod han! 
Bakom honom sutto på åskådareplatserna ett par hundra vänner och bekanta 
ur affärsvärlden, de flinade och viskade och viftade med tobaksbussar, 
grymta månde grisarne, de visste vad den gamle galten led!

Han hade redan hunnit glida in i fängelselivets stillhet igen och brydde 
sig inte mycket om vad som skedde omkring honom, nickade knappt till 
åskådarne en gång, men blekt och krampaktigt smög ett leende fram kring 
hans läppar när han såg tobaken i skadeglada hedningars nypor! Sen stod 
han halvsovande och hörde hur de olika rösterna ekade i den stora salen, 
det var som en sorts underlig musik, sorgesam och ödestung.

När han kallades fram, gjorde han i alla fall allt som kunde göras för att 
rädda kyparen, ingen hade talat om för kamelen att kläderna voro stulna, 
det hade han inte kunnat veta sedan fördes Frasse bort igen till 
stillheten. Långt efteråt fick han veta, att kamelen i alla fall fått 
behålla sina två års straffarbete.
Fängelset ute på Löcka var det finaste i hela världen, tyckte 
Frasse. Parken och tornet och den bastanta muren se präktiga ut redan de, 
men där inne är det ändå bättre! När man kommit in genom porten, går man 
genom en lång tunnel till en liten gård, därifrån uppför en trappa till en 
farstu, som begagnas till besöksrum, det skiner av ledstänger och bänkar, 
så man näns knappast röra dem.

Därifrån kommer man in i en stor centralhall; till höger och till vänster 
och snett framför öppna sig långa korridorer, kallas dalar, där ser man 
ändlösa rader av små stängda dörrar, det är cellerna, bakom varje dörr en 
liten människa.

På nedra botten och en trappa upp ha de snickeriarbeten inne hos sig, 
varje cell är en liten verkstad för en man, där doftar av trä och lim och 
skallar av hammarslag. I de högre våningarne klistrar man påsar, repar 
drev, syr kläder, gör skor och andra nyttiga saker. överallt i fängelset 
är det lika putsat och fint. Varannan vecka bada fångarne, karbad eller 
dusch, fem eller tio man i stöten.

Promenadgångarne äro dubbelt så stora som i de svenska fängelserna, mitt 
på gården blommar om sommaren en liten rabatt, den lyser och doftar, och 
konstapeln blundar om Frasse tar med sig en blomma till cellen! Däromkring 
gå ett tiotal gångar för promenadens gåsmarscher.

Reglementet är också helt annorlunda än i Sverige.

Först får man sitta i två månader, under denna tid får man bara religiösa 
böcker att läsa, en bok i veckan. Och tre till fem öre om dagen i 
arbetslön. Därefter flyttas man upp i andra klassen, där får man 
läroböcker att läsa och varannan dag en liten bit tuggtobak - riktig 
tialo! milda världens barn vilket härligt stillo! Och fem till åtta öre om 
dan! Efter fyra månader blir man uppflyttad i tredje klassen, där får man 
tobak varje dag och om söndagarne en skrivbok att skriva i och ett litet 
instrument, kallat psalmodikon, att spela på!

Hela första söndagen låg skrivboken orörd i Frasses cell, han bara 
spelade, ett spädbarn kan lära sig hantera ett psalmodikon, och det 
är ändå någonting som låter i ett öra där tystnaden värker!

Andra söndagen skrev han i sin bok:

-Den Personen som först har kåmmet opp me detta att låta Fångarna få låna 
en pcalmodikon att späla på om Söndagarna den personen hvet nog ej hvad 
Han har att hventa en gågn när han skal jöra reda för sig, inför gud 
kåmmer den Personen inte att få sitta på en Gyllene Tron vid guds högra 
Sida. Ja då kåmer ingen att få sitta Där.

Efter åtta månader kommer man upp i fjärde klassen, där får man mer tobak, 
får välja böcker fritt, får arbeta ute i fria luften innanför murarna och 
får ha instrumentet hos sig även om vardagarne, när intet arbete finns där 
ute. Åtta till tio öre om dagen får man i både tredje och fjärde 
klasserna.

Efter ett ar kommer man upp i femte klassen, där är det sa bra som i ett 
slags himmelrike. Man får bära skägg och har en hel del andra rättigheter. 
Och får tolv öre om dagen.

Det förstås, sköter man sig inte väl, så blir man inte uppflyttad. Och man 
kan när som helst trilla ner igen till första klassen, om man inte aktar 
sig. Där får man ingen tobak och den vissheten är ett gissel, som tuktar 
till skötsamhet!

I cellerna finns värmeledning och gasljus, bord och stol, en hängmatta med 
filtar och lakan och en kudde, stoppad med hyvelspån; ett handfat, en 
borste, en spegel, en kam och en griffeltavla. Två små hyllor med böcker 
på väggen, och på andra väggen ett skåp med matkärl. I hörnet står burken.

På morgonen steg man upp när det ringde, städade sin cell och tog en kall 
avrivning vid vattenledningen. Klockan halv sju kom frukosten, smörgås och 
varm skummjölk. Sedan var det att arbeta till middagen med en halv timmes 
promenadtid på förmiddagen. En stunds vila efter maten smakar alltid 
skönt, sedan arbete till klockan sju, då städade man cellen, tvättade sig 
och åt kvällsmat, smörgås och mjölk igen. Därefter fick man sitta och läsa 
till klockan åtta, då gick klockan till kojning.
Varje söndag var det gudstjänst i kyrkan, 
varannan onsdag höll prästen föredrag.

Pastor Bugge var en kärnkarl. Han sjöng som en operasångare och berättade 
alltid i sina predikningar något roligt, så att alla de fyra hundra 
fångarne kunde få sig ett gapskratt, ingen som inte har studerat livet kan 
ha en aning om hur skönt det känns att få höra en vänlig människa säga en 
lustighet och att själv få skratta med alla kamraterna en gång i veckan! 
Han berättade om falska kamrater en dag, det var en historia om en fånge, 
som hade rymt från ett fängelse, och hans kamrat gick till detektiven och 
angav honom för några kronor, var det inte uselt handlat av kamraten? Så 
uselt handlade Judas Iskariot mot allas vår frälsare Jesus Kristus!

Men det var inte bara pastor Bugge som var en hjärtans god och präktig 
människa. Frasse gick en dag till direktören -och det var en herreman hela 
dan, det!

Så vänlig och fin kom den gamle kommendanten emot den lufsige fången, tog 
själv en stol och satte fram: sitt sitt! Och satte sig tätt bredvid, 
alldeles som en god vän!

-Vad var det ni önskade nu?

-Jo - skulle man inte kunna få - om de vore möjlitt att de kunde gå för 
sej å få lite tillägg i maten?

-Jovisst! Det ska ni gärna få! Känner ni er hungrig?

-Jaa.

-Inte är det meningen att ni ska svälta här! Nej för all del, ni ska ha så 
mycket mat ni behöver! Var det ingenting annat?

-Tack så mycke - näe då!

När Frasse kom upp i sin cell, sjönk han ner vid bordet och storgrät. Så 
vänlig hade ingen människa varit mot honom förr.

I cellen bredvid Frasse bodde Springan, och väggen var inte tjockare 
än att man kunde tala till varandra tvärs igenom, det behövdes aldrig 
någon knackning dem emellan. Han började hojta på Frasse - spela en bit i 
ställe för å tjuta så där!

Och Frasse spelade på sitt psalmodikon och sjöng i glädjen allt vad han 
kunde, operettbitar, varietéslagdängor, oanständiga visor - haru hört den 
här, Springa? De ä den skarpaste biten ja nånsin hört - och så rev Frasse 
i med en visa, som bara bestod av en samling fräcka könsglosor utan någon 
vidare inbördes ordning, det gällde bara att få med så många som möjligt 
av den sorten. Han var så glad i sin själ, så han tyckte han kunde inte 
finna ord nog att uttrycka sig!

Han kände, att han verkligen var en fin och ädel människa i sitt innersta, 
så vänlig skulle naturligtvis inte direktören ha varit, om han inte 
förstått vilken framstående människa Frasse var egentligen.

Strax därefter fick han höra, att en svensk som suttit en tid på fängelset 
här och nu skulle sändas på transport till Sverige, hade blivit så 
förtvivlad, att de måst föra honom med våld ut ur fängelset. Han tiggde 
och bad att få sitta här i tio år hellre än att skickas på ett år till 
Långholmen i Sverige.

Ja, det kunde Frasse förstå! Själv hade han ju blivit en bättre människa 
här, till och med lite religiös av sig, så mycket kan vänlighet göra!

Men inte mer!

Efter en liten tid blev han nerkallad till den gamle gode direktören:

-Nu vill ni väl gå på pröve kan jag tro?

Det betydde att han genast skulle bli fri, resten av straffet blev 
uppskjutet tills vidare, men om han under de närmaste tre åren ådroge sig 
en ny dom i Norge, skulle han då få som påbröd den strafftid han nu slapp. 
Efter tre års gott uppförande skulle prövetiden vara slut, då bleve han 
alldeles fri.

Frasse var tacksam att få gå på prove Nu hade han fast beslutat att bli 
ordentlig, han hade blivit en annan människa tack vare den 
vänlighet som visats honom här. Och så grät han en skvätt igen!

Han fick gå. Till avsked fick han ytterligare en varning:

-Nu blir ni utvisad ur landet. Kom ihåg det, att så fort ni bara visar er 
i Norge igen, även om ni inte gör något annat brottsligt, så blir ni 
häktad och straffad för trots mot utvisningen, och då får ni tjäna av den 
här prövetiden också. Tag er i akt nu, min unge vän!

Jo, det skulle Frasse. Tacka för det! Han var ju ordentlig nu, han var ju 
religiös, det hade han föresatt sig, längre kunde han inte gärna gå!

Från fängelset fördes han till ett slags kontor, där han blev delgiven 
utvisningen. Därifrån till nitton Möllergade.

Medan han satt där och väntade, kom en polisman in med två glädjeflickor, 
de skulle också vänta i samma rum. Frasse var en fin karl och skickade en 
konstapel efter kaffe, livet började bli trevligt igen. Flickorna 
snattrade och skrattade, de skulle på några månaders tvångsarbete till 
Mangelgården, och Frasse var en väldigt hygglig karl, tyckte de. Vad hette 
han, var kom han ifrån? - Åh nej! Var han verkligen den berömde svensken 
Frasse Gyllenhjelm, som det stått så mycket i tidningen om? Var det 
möjligt? - Nog var det möjligt, men inte visste han om han var berömd, en 
smula känd var man ju förstås, och det var tolv personer som åkte in sist 
man blev häktad, så det var kanske inte så underligt att det väckte lite 
uppseende.

Mötas och skiljas - hjärtlösa värld! Farväl, små flickor, hälsa Solveig om 
ni träffar henne! - Ja, henne får vi snart se, hon sitter på Mangelgården! 
- Det var min käresta!

Det bar i väg med den berömde svensken till rannsakningshäktet över natten 
och morgonen därpå med taget i sällskap med en detektivkonstapel till 
Charlottenberg. De reste i egen kupe, och konstapeln var en rasande 
trevlig och språksam herre, han kände Håkon Mästare och berättade 
många roliga historier om den gamle kamraten, det var riktigt tråkigt att 
skiljas.

I Charlottenberg mötte en svensk polis, som förde Frasse till länsman, en 
gammal hygglig kurre, som snokade i sina papper för att se om Frasse var 
efterlyst i Sverige, det var han nu lyckligtvis inte, han fick respengar 
till Stockholm och var fri!

Med första tåg kom han till grå staden, gick direkt från stationen in i en 
liten butik han kände till och köpte ett helt dussin skarpa vykort, hans 
själ törstade! Han frossade av de oanständiga bilderna, nu kände han att 
han återigen var en människa, en bättre människa i så fall, med många nya 
vackra ord, till och med religiösa ord, mer kan man väl inte begära!

Det är inte nog med att vara religiös, man ska ju leva också, och det är 
nu en gång för alla omöjligt att leva något annat än sitt eget liv. Frasse 
var och förblev den gamle Frasse, vilka öden han än fick genomgå, och 
vilka ord som än flögo likt svaga reflexer genom hans själ. Han kunde inte 
sträcka sig utanför sig själv, kunde inte ens tänka sig det som något 
önskvärt, han gjorde sitt bästa när han beundrade på avstånd sina egna 
ädla drömmar. Han kunde inte göra rätt det som vuxit krokigt, inte göra 
helt det, som var slaget i bitar, han kunde endast fullborda det 
levnadslopp som tillhörde Frans KarlssonGyllenhjelm!