Selma Lagerlöf Nils Holgersson

Klassisk svensk litteratur från Textalk



POJKEN. TOMTEN.                        Söndag 20 mars.



Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och 
ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt 
lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.



Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höll på att göra sig i 
ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på 
bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gick 
sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar.  Nu kan 
jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver 
lägga sig i det , sade han för sig själv.



Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, 
för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han och 
vände sig mot honom.  Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig , 
sade han,  så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan hemma. Vill 
du lova, att du gör det? 

 Ja , sade pojken,  det kan jag väl göra.  Och han tänkte förstås, 
att inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.



Pojken tyckte, att han aldrig hade sett mor så fortfärdig. I ett nu var 
hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på bordet 
framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog också upp i 
evangelieboken och lade den bredvid postillan. Sist drog hon fram till 
bordet den stora länstolen som blev köpt på auktionen i Vemmenhögs 
prästgård förra året, och där eljest ingen annan än far fick sitta.



Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket besvär med den 
där uppdukningen, för han ämnade inte läsa mer än en eller annan sida. Men 
nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat se 
tvärsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med sträng röst: 
 Kom nu ihåg, att du läser ordentligt! För när vi kommer tillbaka, ska jag 
förhöra dig på varenda sida, och har du då hoppat över någon, så går det 
inte väl för dig. 



 Predikan är fjorton och en halv sida , sade mor liksom för att råga 
måttet.  Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom 
den. 



Därmed gick de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem, 
tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla.  Nu går de nog och 
lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och 
hänga över predikan hela tiden, som de är borta , tänkte han.



Men far och mor gick visst inte och lyckönskade sig till något, utan i 
stället var de ganska bedrövade. De var ett fattigt husmansfolk, och deras 
ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa. Då de först flyttade 
dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de var 
ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både kor och 
gäss. Det hade gått ofantligt framåt för dem, och de skulle ha vandrat 
nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte hade haft 
sonen att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat: ingenting 
hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig, att man nätt och 
jämnt kunde sätta honom till att valla gäss. Och mor nekade inte till att 
detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var vild och elak, 
hård mot djur och illvillig mot människor.  Måtte Gud bryta hans ondska 
och ge honom ett annat sinnelag!  sade mor.  Annars blir han till en 
olycka för både sig själv och oss. 



Pojken stod en lång stund och funderade om han skulle läsa predikan eller 
inte. Men så kom han överens med sig själv, att den här gången var det 
bäst att vara lydig. Han satte sig i prästgårdslänstolen och började läsa. 
Men då han hade hållit på en stund med att rabbla upp orden halvhögt, så 
var det, som om det där mumlandet skulle ha sövt honom, och han märkte, 
att han nickade till.



Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet än till 
den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere 
i södra Skåne, och där var våren redan i full gång. Det var inte grönt än, 
men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och 
hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. Allt det krattet, som växte på 
stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod 
och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var hög 
och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur 
lärkorna drillade. Hönsen och gässen gick på gården, och korna, som kände 
vårluften ända in i båsen, gav ibland till ett råmande.



Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen.  Nej, jag vill inte 
somna , tänkte han,  för då hinner jag inte igenom det här på hela 
förmiddagen. 



Men hur det var, så somnade han.



Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid 
att han hörde ett lätt buller bakom sig.



På själva fönsterbrädet rätt framför pojken stod en liten spegel, och i 
den syntes nästan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte huvudet, 
råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista 
hade blivit uppslaget.



Det var så, att mor ägde en stor, tung, järnbeslagen ekkista, som ingen 
annan är hon själv fick öppna. Där förvarade mor allt det, som hon hade 
ärvt efter sin mor, och som hon var särskilt rädd om. Där låg ett par 
gammaldags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och veckad kjol 
och pärlbesatt bröstsmäck. Där fanns stärkta, vita huvudklutar och tunga 
silversöljor och kedjor. Folk ville inte gå med sådant nu för tiden, och 
mor hade flera gånger tänkt på att göra sig av med de gamla sakerna, men 
så hade hon inte haft hjärta till det.



Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod 
öppet. Han kunde inte förstå hur detta hade gått till, för mor hade stängt 
kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hänt mor, att hon hade 
lämnat den kistan öppen, när han var ensam hemma.



Han blev riktigt hemsk till mods. Han var rädd för att en tjuv hade smugit 
sig in i stugan. Han vågade inte röra sig, utan satt stilla och stirrade i 
spegeln.



Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han 
undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten. Han såg 
och såg och ville inte tro sina ögon. Men det där, som till en början var 
skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var något 
verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red grensle 
över kistkanten.



Pojken hade nog hört talas om tomtar, men han hade aldrig tänkt sig, att 
de kunde vara så små. Han var inte mer än en tvärhand hög, han, som satt 
på kistkanten. Han hade ett gammalt, rynkigt, skägglöst ansikte och var 
klädd i svart långrock, knäbyxor och bredskyggig, svart hatt. Han var 
mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna, 
spännena i skorna och strumpeband, knutna i rosetter. Han hade tagit upp 
ur kistan en broderad smäck och satt och såg på det gammaldags arbetet med 
sådan andakt, att han inte märkte, att pojken hade vaknat.



Pojken blev bra förvånad att få se tomten, men så särdeles rädd blev han 
däremot inte. Det var omöjligt att bli rädd för en, som var så liten. Och 
eftersom tomten satt där så upptagen av sitt, att han varken såg eller 
hörde, tänkte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom ett 
spratt: knuffa ner honom i kistan och slå igen locket över honom eller 
något i den vägen.



Men pojken var ändå inte så modig, att han vågade röra vid tomten med 
händerna, utan han såg sig om i stugan efter något, som han kunde stöta 
till honom med. Han lät blickarna vandra från liggsoffan till slagbordet 
och från slagbordet till spisen. Han såg på grytorna och kaffepannan, som 
stod på en hylla bredvid spisen, på vattenspannen vid dörren och på slevar 
och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom den 
halvöppna skåpdörren. Han såg upp till fars bössa, som hängde på väggen 
bredvid de danska kungligas porträtt, och på pelargonierna och 
fuchsiorna, som blommade i fönstret. Allra sist föll hans blickar på en 
gammal flughåv, som hängde på fönsterkarmen.



Knappast hade han fått syn på flughåven, förrän han ryckte den till sig 
och sprang upp och svängde den utmed kistkanten. Och han blev själv 
förvånad över en sådan tur, som han hade. Han förstod nästan inte hur han 
hade burit sig åt, men han hade verkligen fångat tomten. Den stackaren låg 
på bottnen av den långa håven med huvudet neråt och kunde inte komma upp 
ur den.



I första ögonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till 
med sin fångst. Han var bara noga med att svänga håven fram och tillbaka, 
för att inte tomten skulle få rådrum att klättra upp.



Tomten började tala och bad så innerligt att bli frigiven. Han hade gjort 
dem gott under många år, sade han, och var värd bättre medfart. Om nu 
pojken släppte lös honom, så skulle han ge honom en gammal speciedaler, en 
silversked och en guldpenning, som var lika stor som boetten på hans fars 
silverur.



Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men det hade gått honom 
så, att sedan han hade fått tomten i sitt våld, hade han blivit rädd för 
honom. Han märkte, att han hade gett sig i lag med något, som var 
främmande och hemskt och inte hörde hans värld till, och han var bara glad 
att bli av med otyget.



Han gick därför genast in på köpet och höll håven stilla, för att tomten 
skulle kunna krypa ut ur den. Men när tomten nästan var ute ur håven, kom 
pojken att tänka på att han borde ha betingat sig stora ägodelar och allt 
möjligt gott. Åtminstone borde han då ha ställt upp det villkoret, att 
tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet på honom.  Så dum jag var, 
som gav honom fri!  tänkte han och började skaka håven, för att tomten 
skulle ramla ner igen.



Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig 
örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot 
ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och 
där blev han liggande sanslös.



Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han såg inte till ett 
spår av tomten. Kistlocket var stängt, och flughåven hängde på sin vanliga 
plats i fönstret. Om han inte hade känt hur högra kinden brände efter 
örfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det 
hade varit en dröm alltsammans.  Hur som helst 
så lär väl far och mor påstå, att det inte har varit annat , tänkte han. 
 De kommer nog inte att göra något avdrag i predikan för tomtens skull. 
Det är bäst jag sätter mig att läsa igen. 



Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han märke till något 
underligt. Det kunde ju inte vara så, att stugan hade vuxit. Men varav kom 
det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för att 
komma fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg inte ut att 
vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån mellan 
stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen. Och på samma sätt var 
det med bordet. Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva upp på 
armstödet.



 Vad i all världen är detta?  sade pojken.  Jag menar tomten har förgjort 
både länstolen och bordet och hela stugan. 



Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte ha 
varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa ett 
ord i den utan att rent av ställa sig i själva boken.



Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. Därvid föll hans 
blickar i spegeln, och då ropade han helt högt:  Se, där är ju en till! 



För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i 
toppluva och skinnbyxor.



 Den där är ju klädd alldeles som jag!  sade pojken och slog ihop händerna 
av förvåning. Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.



Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig 
runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.



Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod 
någon liten karl gömd bakom den. Men han fann ingen där, och då började 
han skälva av skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade förtrollat honom, 
och att den där parveln, som han såg bilden av i spegeln, det var han 
själv.



1. VILDGÄSSEN.



Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad 
till tomte.  Det är väl bara en dröm och en inbillning , tänkte han.  Om 
jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog människa igen. 



Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han öppnade dem först 
efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över. Men det 
hade det inte, utan han var och förblev lika liten. Eljest var han 
alldeles sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och fräknarna 
över näsan och lapparna på skinnbyxorna och stoppen på strumpan, 
alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit förminskat.



Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte han. 
Han fick lov att försöka med något annat. Och det klokaste han kunde 
företa sig tyckte han skulle vara att leta reda på tomten och försona sig 
med honom.



Han hoppade ner på golvet och började söka. Han tittade bakom stolar och 
skåp och under liggsoffan och i bakugnen. Han kröp till och med ner i ett 
par råtthål, men han var inte i stånd att finna tomten.



Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart. Aldrig mer 
skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak, 
aldrig mer skulle han somna ifrån predikan. Om han bara fick bli människa 
igen, så skulle det bli en så präktig och snäll och lydig gosse av honom. 
Men vad han än lovade, så hjälpte det inte det minsta.



Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, att småfolket brukade bo 
i kostallet, och han beslöt genast att gå dit och se om han kunde finna 
tomten. Det var en lycka, att stugdörren stod på glänt, för han skulle 
inte ha kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp han igenom 
utan hinder.



Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för inne i 
rummet hade han förstås gått i strumpsockorna. Han undrade hur han skulle 
reda sig med de stora, klumpiga träskorna, men i detsamma såg han ett par 
små skor stå på tröskeln. När han märkte, att tomten hade varit så 
omtänksam, att han också hade förvandlat träskorna, blev han ännu 
mer ängslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den här 
bedrövelsen skulle räcka länge.



På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv. 
Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade:  Tititt! 
Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson 
Tummetott! 



Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det blev 
ett förfärligt kacklande.  Kuckeliku , gol tuppen,  det var rätt åt honom. 
Kuckeliku, han har ryckt mig i kammen. -- Ka, ka, ka, det var rätt åt 
honom , ropade hönorna, och härmed höll de på i oändlighet. Gässen for 
ihop i en tät klunga, stack huvudena tillsammans och frågade:  Vem kan ha 
gjort det? Vem kan ha gjort det? 



Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade. Han var 
så förvånad, att han blev stående stilla på trappsteget och lyssnade.  Det 
måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte , sade han.  Det 
är nog därför, som jag förstår fåglalåt. 



Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att 
säga, att det var rätt åt honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: 
 Tig med er, ert pack! 



Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen behövde 
vara rädda för honom. Hela hönshopen rusade emot honom, ställde sig runt 
omkring honom och skrek:  Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka, ka, ka, det 
var rätt åt dig. 



Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprang efter och skrek, så att 
han höll på att mista hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om 
inte stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen såg katten, tystnade 
de och låtsade inte tänka på annat än att krafsa i jorden efter mask.



Pojken sprang genast fram till katten.  Kära du Misse , sade han,  du 
känner väl till alla vrår och smyghål här på gården? Du får vara snäll och 
tala om för mig var jag kan finna tomten. 



Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i 
ring framför benen och stirrade på pojken. Det var en stor, svart katt med 
en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna 
var indragna, och ögonen var jämngråa med bara en liten, smal springa 
mittpå. Katten såg genombeskedlig ut.

 Nog vet jag var tomten bor , sade han med len röst,  men inte är 
det sagt, att jag vill tala om det för dig. 



 Kära Misse, du får lov att hjälpa mig , sade pojken.  Ser du inte hur han 
har förtrollat mig? 



Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa 
fram. Han spann och surrade av belåtenhet, innan han svarade.  Ska jag 
kanske hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?  sade 
han till sist.



Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var. 
 Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag , sade han och sprang 
emot katten.



I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken knappt kunde tro, 
att det var samma djur. Vartenda hår på hans kropp stod på ända. Ryggen 
hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen 
hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen 
stod vidöppna och lyste av röd eld.



Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg 
framåt. Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog 
omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst och 
gapet öppet över hans strupe.



Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i 
skinnet, och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen. Han skrek 
på hjälp, allt vad han förmådde.



Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista stund var inne. Då 
kände han, att katten drog in klorna och släppte taget om strupen.



 Så där , sade han,  nu kan det vara nog. Jag ska låta dig slippa undan 
den här gången för matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem 
av oss två det är, som nu har makten. 



Därmed gick katten sin väg och såg lika slät och from ut som nyss, när han 
kom. Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade 
till kostallet för att söka efter tomten.



Där fanns inte fler än tre kor. Men när pojken kom in, blev det ett 
bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de var åtminstone 
trettio.



 Mu, mu, mu , råmade Majros.  Det är då gott, att det finns rättvisa till 
i världen. 



 Mu, mu, mu , stämde de upp alla tre. Han kunde inte höra vad de sade, så 
skrek de över varandra.



Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd, därför 
att korna var i fullt uppror. De bar sig åt så, som de brukade, när han 
släppte en främmande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i 
sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.



 Kom hit du bara , sade Majros,  så ska du få dig en spark, som du inte 
ska glömma på länge! 



 Kom hit , sade Gull-Lilja,  så ska du få dansa på mina horn! 



 Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, när du slängde på mig 
träskon, som du brukade göra i somras!  röt Stjärna.



 Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du släppte in i örat på 
mig!  vrålade Gull-Lilja.



Majros var den äldsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast.  Kom 
hit , sade hon,  så att jag får ge dig betalt för alla de gånger, som du 
har ryckt mjölkpallen undan mor din, och för alla de krokben, som du har 
satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölkspannen, och för alla 
de tårar, som hon har stått här och gråtit över dig! 



Pojken ville säga dem, att han ångrade, att han hade varit stygg mot 
dem, och att han aldrig skulle bli annat än snäll, om de bara sade honom 
var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att 
han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han 
tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet.



Då han kom ut igen, var han rätt modlös. Han kunde förstå, att ingen på 
gården ville hjälpa honom att finna tomten. Och litet skulle det väl också 
båta, om han fann honom.



Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick runt omkring torpet 
och var övervuxen med törne och björnbärsrankor. Där slog han sig ner för 
att tänka på hur det skulle gå, om han inte blev människa igen. När nu far 
och mor kom hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli ett undrande. Ja, ett 
undrande skulle det bli över hela landet, och folk skulle komma både från 
Östra Vemmenhög och från Torp och från Skurup; från hela Vemmenhögs härad 
skulle man komma för att titta på honom. Och kanske far och mor skulle ta 
honom med sig och visa honom på Kiviks marknad.



Nej, det var förskräckligt att tänka på. Han ville helst, att aldrig mer 
någon människa skulle få se honom.



Det var förfärligt vad han var olycklig. Ingen i hela världen var så 
olycklig som han. Han var inte en människa mer, utan ett vidunder.



Han började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer 
var någon människa. Han var skild från allting nu: inte kunde han leka med 
andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt 
inte kunde han få någon tös att gifta sig med.



Han satt och såg på sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus 
och låg som nertryckt i marken under det höga, branta halmtaket. Uthusen 
var också små, och åkerlapparna var så smala, att en häst knappast kunde 
vända sig på dem. Men så litet och fattigt, som stället var, så var det nu 
alldeles för gott för honom. Han kunde inte begära bättre bostad än en 
håla under stallgolvet.



Det var förunderligt vackert väder. Det porlade, och det knoppades, och 
det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i så tung sorg. Han skulle 
aldrig mer bli glad åt något.



Han hade aldrig sett himlen så blå som i dag. Och flyttfåglar kom det 
farande. De kom från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande rätt 
mot Smygehuk, och nu var de på väg norrut. De var 
visst av många olika slag, men han kände inte 
igen några andra än vildgässen, som kom flygande i två långa rader, som 
möttes i en vinkel.



Flera vildgåsflockar hade redan farit förbi. De flög högt uppe, men han 
hörde ändå hur de skrek:  Nu bär det till fjälls. Nu bär det till fjälls. 



Då vildgässen såg tamgässen, som gick på gården, sänkte de sig mot jorden 
och ropade:  Kom med! Kom med! Nu bär det till fjälls. 



Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena och lyssna. Men de 
svarade helt förståndigt:  Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra, 
som vi har det. 



Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det måtte ha 
varit en sann glädje att flyga i, så frisk och så lätt. Och för varje ny 
vildgåsflock, som flög förbi, blev tamgässen alltmer oroliga. Ett par 
gånger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att följa 
med. Men då sade alltid en gammal gåsamor:  Var nu inte galna! De där får 
både hungra och frysa. 



Det var en ung gåskarl, som vildgässens rop hade gett en riktig reslust. 
 Kommer det en flock till, så följer jag med , sade han.



Så kom en ny flock och skrek som de andra. Då svarade den unga gåskarlen: 
 Vänta! Vänta! Jag kommer. 



Han bredde ut vingarna och höjde sig i luften, men han var så ovan att 
flyga, att han föll ner till marken igen.



Vildgässen måtte i alla fall ha hört hans rop. De vände om och flög sakta 
tillbaka för att se om han skulle komma.



 Vänta! Vänta!  ropade han och gjorde ett nytt försök.



Allt detta hörde pojken, där han låg på gärdsgården.  Det vore bra stor 
skada , tänkte han,  om den stora gåskarlen skulle fara sin väg. Det 
skulle bli en sorg för far och mor, om han vore borta, när de kommer hem 
från kyrkan. 



Då han tänkte på detta, glömde han åter alldeles, att han var liten och 
vanmäktig. Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om 
halsen på gåskarlen.  Du låter allt bli att flyga din väg, du , ropade 
han.



Men just i detsamma hade gåskarlen kommit underfund med hur han skulle 
bära sig åt för att höja sig från marken. Han kunde inte hejda sig 
för att skaka av pojken, utan denne fick följa med upp i luften.



Det bar av mot höjden så fort, att pojken hisnade. Innan han kom att tänka 
på att han borde släppa taget om gåskarlens hals, var han så högt uppe, 
att han skulle ha slagit ihjäl sig, om han hade fallit till marken.



Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka komma 
upp på gåsryggen. Och dit krånglade han sig också, fast inte utan stor 
möda. Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta 
ryggen mellan de två svängande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjäder 
och dun med båda händerna för att inte ramla i backen.



DET RUTIGA TYGSTYCKET.



Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. 
Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i 
fädrarna som en hel storm. Tretton gäss flög omkring honom. Alla flaxade 
och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade för hans öron. Han 
visste inte om de flög högt eller lågt, eller vart det bar av med dem.



Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, att han borde taga 
reda på vart gässen förde honom. Men detta var inte så lätt, för han 
visste inte hur han skulle få mod att se ner. Han var alldeles säker 
på att han skulle få svindel, om han försökte.



Vildgässen for inte så särdeles högt, därför att den nykomna reskamraten 
inte kunde andas i den allra tunnaste luften. För hans skull flög de också 
litet långsammare än vanligt.



Till sist tvingade pojken sig ändå att kasta en blick åt jorden till. Då 
tyckte han, att under honom låg utbredd en stor duk, som var indelad i en 
otrolig massa små och stora rutor.



 Vart i all världen är jag nu kommen?  undrade han.



Han såg ingenting annat än ruta vid ruta. Somliga var sneda och somliga 
långsmala, men överallt var det hörn och raka kanter. Ingenting var runt, 
och ingenting var krokigt.



 Vad är det för ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner på?  sade 
pojken för sig själv utan att vänta, att någon skulle svara.



Men vildgässen, som flög omkring honom, ropade genast:  Åkrar och ängar. 
Åkrar och ängar. 



Då förstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skånska 
jorden, som han for fram över. Och han började begripa varför den såg så 
mångfärgad och rutig ut. De klargröna rutorna kände han först igen: det 
var rågåkrarna, som hade blivit sådda förra hösten och hade hållit sig 
gröna under snön. De gulgråa rutorna var stubbåkrar, där det förra 
sommaren hade vuxit säd, de brunaktiga var gamla klövervallar, och de 
svarta var tomma betland eller upplöjda trädesåkrar. De rutorna, som var 
bruna med gula kanter, var säkert bokskogar, för i sådana står de stora 
träden, som växer mitt i skogen, nakna om vintern, men småbokarna, som 
växer i skogsbrynet, behåller de torra, gulnade bladen ända till våren. 
Det fanns också mörka rutor med grått i mitten: det var de stora, 
kringbyggda gårdarna med de svartnade halmtaken och de stensatta 
gårdsplanerna. Och så fanns det rutor, som var gröna i mitten och 
omgärdade med brunt: det var trädgårdarna, där gräsmattorna redan började 
grönska, fast buskarna och träden, som stod omkring dem, ännu var i nakna, 
bruna barken.



Pojken kunde inte låta bli att skratta, när han såg hur rutigt allting 
var.



Men när vildgässen hörde, att han skrattade, ropade de liksom 
bestraffande:  Fruktbart och gott land. Fruktbart och gott land. 



Pojken hade redan blivit allvarsam.  Att du kan skratta, du, som har 
råkat ut för det allra förskräckligaste, som kan hända en människa!  
tänkte han.



Han höll sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen.



Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, så att han kunde 
tänka på annat än att hålla sig kvar på gåsryggen, började han att lägga 
märke till hur full luften var av fågelflockar, som flög norrut. Och det 
var ett hojtande och ett ropande från flock till flock.  Jaså, ni har 
kommit över i dag , skrek somliga.-- Ja, vi har så , svarade gässen.  Hur 
tror ni att det står till med våren? -- Inte ett löv på träden och kallt 
vatten i sjöarna , kom det till svar.



När gässen flög fram över ett ställe, där det gick tamt fjäderfä ute, 
ropade de:  Vad heter gården? Vad heter gården?  Då sträckte tuppen upp 
huvudet och svarade:  Gården heter Lillgärde i år som i fjol, i år som i 
fjol. 



De flesta stugorna hade väl namn efter sina ägare, såsom det brukas i 
Skåne, men i stället för att svara, att detta var Per Matssons eller Ola 
Bossons, hittade tupparna på sådana namn, som de tyckte vara passande. De, 
som bodde på fattiga torp och husmansställen, ropade:  Den här gården 
heter Grynlösa.  Och de, som hörde till de allra fattigaste, skrek:  Den 
här gården heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite. 



De stora, välbärgade bondgårdarna fick granna namn av tupparna, sådana som 
Lyckåker, Äggeberga och Penningby.



Men tupparna på herrgårdarna var för högfärdiga att hitta på något 
skämtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras 
ända upp till solen:  Detta är Dybecks herrgård. I år som i fjol. I år som 
i fjol. 



Och litet längre bort stod en, som ropade:  Detta är Svaneholm. Det måtte 
väl hela världen ha reda på. 



Pojken märkte, att gässen inte flög sin väg rakt fram. De svävade hit och 
dit över hela Söderslätt, liksom var de glada att vara i Skåne igen och 
ville hälsa på i varenda gård.



De kom till ett ställe, där det stod några stora, tunga byggnader med höga 
skorstenar och runt omkring dessa en mängd mindre hus.  Detta är Jordberga 
sockerbruk , ropade tupparna.  Detta är Jordberga sockerbruk. 

 Pojken ryckte till, där han satt på gåsryggen. Han borde ju 
ha känt igen det här stället. Det låg inte långt från hans hem, och här 
hade han förra året haft plats som vaktarpåg. Men det var nog så, att 
ingenting var sig riktigt likt, när man såg det så där uppifrån.



Och tänk! Och tänk! Åsa gåsapiga och lille Mats, som var hans kamrater i 
fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gick kvar här ännu. Vad skulle 
de ha sagt, om de hade anat, att han flög fram högt över deras huvuden?



Så förlorade de Jordberga ur sikte och for bortöver åt Svedala och 
Skabersjö och tillbaka över Börringekloster och Häckeberga. Pojken fick se 
mer av Skåne på den enda dagen, än vad han hade sett förut under alla de 
år han hade levat.



När vildgässen råkade på tamgäss, hade de allra roligast. De flög då fram 
helt sakta och ropade neråt:  Nu bär det till fjälls. Kommer ni med? 
Kommer ni med? 



Men tamgässen svarade:  Vintern är kvar i landet. Ni är för tidigt ute. 
Far tillbaks! Far tillbaks! 



Vildgässen sänkte sig, för att de skulle höras bättre, och ropade:  Kom 
med, så ska vi lära er att flyga och simma! 



Då blev tamgässen förargade och svarade inte med ett enda kacklande.



Men vildgässen sänkte sig än mer, så att de nästan snuddade vid marken, 
och sedan höjde de sig så blixtsnabbt, som om de hade blivit förfärligt 
skrämda.  Oj, oj, oj!  ropade de.  Det var inga gäss. Det var bara får. 
Det var bara får. 



De på marken blev alldeles ursinniga och skrek:  Måtte ni bli skjutna, så 
många som ni ä', så många som ni ä'! 



När pojken hörde allt detta skämtande, skrattade han. Så kom han ihåg hur 
illa han hade det ställt för sig, och då grät han. Men om en liten stund 
skrattade han på nytt.



Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och 
vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade förstås aldrig tänkt på 
att det kunde kännas så friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det 
steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda. Och inte heller 
hade han tänkt på hur det kunde vara att färdas fram så där högt över 
jorden. Men det var liksom att flyga bort från bekymmer och sorger och 
förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde.



2. AKKA FRÅN KEBNEKAJSE.



KVÄLLEN.



Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig 
mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap 
med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än 
var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen. 
Han försökte att ta djupare andetag och slå snabbare vingslag, men i alla 
fall blev han flera gåslängder efter de andra.



Då de vildgässen, som flög sist, märkte, att den tame inte kunde följa 
med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och 
ledde tåget:  Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse! -- Vad vill ni 
mig?  frågade då förargåsen.-- Den vite blir efter. Den vite blir 
efter. -- Säg honom, att det går lättare att flyga fort än 
långsamt!  ropade förargåsen och sträckte på som förut.



Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev han 
så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som kantade 
åkrar och ängar.



 Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!  ropade då de, som flög sist och såg 
hur svårt han hade det.-- Vad vill ni nu igen?  frågade förargåsen och lät 
fasligt vresig.-- Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till 
jorden. -- Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!  ropade 
förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan sträckte på som 
förut.



Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig, 
blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.



 Akka, Akka!  ropade då de, som flög sist.-- Kan ni inte låta mig flyga i 
fred?  frågade förargåsen och lät än mera otålig än förut. -- Den vite 
håller på att störta. Den vite håller på att störta. --  Säg honom, att 
den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!  ropade 
förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon 
sträckte på som förut.



 Jaså, står det till på det viset , tänkte gåskarlen. Han begrep med ens, 
att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland. De 
hade bara lockat honom hemifrån på lek.



Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så 
att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde 
duga till något. Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman 
med Akka från Kebnekajse. För sa tamgås han var, hade han hört talas om en 
förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal. Hon hade så 
stort anseende, att de bästa vildgäss, som fanns, brukade sluta sig till 
henne. Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som Akka och hennes 
flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var deras jämlike.



Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han 
skulle vända eller fortsätta. Då sade plötsligen den där parveln, som han 
bar på sin rygg:  Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är omöjligt 
för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen ända opp 
till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig? 



Men husmanspojken var det värsta gåskarlen visste, och inte förr 
begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, 
än han beslöt att hålla ut.  Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner 
dig i första märgelgrav, som vi far fram över , sade han och fick på samma 
gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika bra 
som någon av de andra.



Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes 
inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången 
satte gässen av rätt neråt. Och innan pojken och gåskarlen visste ordet 
av, stod de på stranden av Vombsjön.



 Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten , tänkte 
pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.



Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor 
sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en 
isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hal, såsom 
det brukar vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen. Den var 
redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt 
vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över 
nejden.



På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen 
hade slagit ner, låg en stor tallplantering. Och det såg ut, som om 
barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Överallt eljest var 
marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och 
frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.



Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- och vinterland, och 
han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.



Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela dagen. Men var skulle han 
ta mat ifrån? Det växer ingenting ätbart på mark eller träd i mars månad.



Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem 
skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem 
skulle skydda honom för vilddjuren?



För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk 
ner från himlen, och fasa smög fram i skymningens spår, och i skogen 
började det att tassa och prassla.



Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han var 
uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna. Han 
hade ju inga andra att hålla sig till.

Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han 
låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om 
han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen var slutna, och 
andedräkten kom bara som ett svagt väsande.



 Kära Mårten gåskarl , sade pojken,  försök att få dig en klunk vatten! 
Det är inte två steg till sjön. 



Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.



Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i 
världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och 
han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa och 
skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gåskarlen var stor och 
tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades 
han.



Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla i 
dyn, men snart stack han upp näbben, skakade vattnet ur ögonen och fnyste. 
Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.



Vildgässen låg i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter 
gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade 
badat och putsat sig, och nu låg de och sörplade i sig halvrutten nate och 
vattenklöver.



Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre. Den 
grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken. 
 Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet , sade han.



Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt ord. 
Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på gåskarlen, 
men det kom han sig inte för med. Och åt gåvan blev han också glad. Först 
tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick 
han ändå lust att försöka.



Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, 
hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den 
inte var så lång som en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att 
fälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var 
uppäten.



Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade 
kunnat äta något rått.  Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en 
riktig tomte , tänkte han.



Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när han 
hade svalt sista biten, sade han med låg röst:  Det är så, att vi har 
råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel. -- Ja, jag har 
nog märkt det , sade pojken.-- Det skulle allt vara mycket hedersamt för 
mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och visa dem, att 
också en tamgås kan duga till något. -- Jaa , sade pojken och drog på det, 
för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han 
ville inte säga emot honom.-- Men jag tror inte, att jag kan reda mig 
ensam på en sådan resa , sade gåskarlen,  utan jag vill fråga om inte du 
kunde följa med och hjälpa mig. 



Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända om hem så snart som 
möjligt, och han blev så förvånad, att han inte visste vad han skulle 
svara.  Jag trodde, att vi var ovänner, du och jag , sade han. Men det 
tycktes gåskarlen alldeles ha glömt. Han kom bara ihåg, att pojken just 
nyss hade räddat livet på honom.



 Jag skulle väl allt hem till far och mor , sade pojken.-- Ja, nog ska jag 
föra dig tillbaka till dem frampå hösten , sade gåskarlen.  Jag ska inte 
lämna dig, förrän jag kan sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma. 



Pojken tänkte, att det kunde vara rätt sa bra att slippa visa sig för 
föräldrarna än på en tid. Han var inte ohågad för förslaget, och han 
skulle just säga, att han gick in på det, då de hörde ett starkt dånande 
bakom sig. Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en 
gång, och stod och skakade av sig vattnet. Därpå ordnade de sig i en lång 
rad med förargåsen i spetsen och kom fram till dem.



När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt 
väl till mods. Han hade väntat, att de skulle vara mer lika tamgäss, och 
att han skulle känna mer släktskap med dem. De var mycket mindre än han, 
och ingen av dem var vit, utan de var alla gråa med vattring i brunt. Och 
deras ögon blev han nästan rädd för. De var gula och lyste, som om det 
hade brunnit en eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att 
det var mest passande att gå sakta och rultande, men dessa gick inte, utan 
de halvsprang. Men mest ängslig blev han, när han såg på deras fötter. De 
var stora med slitna och söndertrasade sulor. Det märktes, att 
vildgässen aldrig frågade efter vad de trampade på. De tog inga omvägar. 
De var mycket prydliga och väl putsade annars, men på fötterna såg man, 
att de var fattigt vildmarksfolk.



Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken:  Svara nu raskt för dig, men 
tala inte om vem du är!  så var de framme.



När vildgässen hade stannat framför dem, neg de med halsarna många gånger, 
och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de. Så snart som det var 
nog hälsat, sade förargåsen:  Nu skulle vi väl höra vad ni är för ena. 



 Det är inte mycket att säga om mig , sade gåskarlen.  Jag är född i 
Skanör förra våren. I höstas blev jag såld till Holger Nilsson i Västra 
Vemmenhög, och där har jag varit alltsedan. -- Du tycks inte ha någon ätt 
att berömma dig av , sade förargåsen.  Vad är det då, som gör dig så 
stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss? --  Det kan ju vara 
därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något 
till , sade gåskarlen.-- Ja, det vore gott, om du kunde visa oss det , 
sade förargåsen.  Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, 
men du är kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att du är 
stark i att sträcksimma. -- Nej, det kan jag inte berömma mig av , sade 
gåskarlen. Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade bestämt sig för 
att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade.  Jag har 
aldrig simmat längre än tvärsöver en märgelgrav , fortfor han.-- Då väntar 
jag mig, att du är en mästare i att springa , sade gåsen.--  Aldrig har 
jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag själv gjort det heller , 
sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den var.



Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon 
ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade:  Du 
svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, 
om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna hos oss ett 
par dar, tills vi får se vad du går för? --  Det är jag mycket belåten 
med , sade gåskarlen och var helt glad.



Därpå pekade förargåsen med näbben och sade:  Men vem är det, som du har 
med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett.  -- Det är min 
kamrat , sade gåskarlen.  Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han 
blir nog nyttig att få med på resan. -- Ja, det 
kan väl vara bra för en tamgås , svarade den 
vilda.  Vad kallar du honom? -- Han har flera namn , sade gåskarlen 
tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville 
inte förråda, att pojken hade ett människonamn.  Jo, han heter Tummetott , 
sade han till sist.-- Är han av tomtesläkt?  sade förargåsen.-- Vid vad 
tid brukar ni vildgäss ställa er att sova?  sade gåskarlen hastigt och 
försökte komma ifrån att svara på den sista frågan.  Mina ögon faller igen 
av sig själva så här dags. 



Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket 
gammal. Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var 
större, benen var grövre och fötterna mer slitna än någon annans. 
Fjädrarna var styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta 
var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte hade fått makt med. 
De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.



Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen.  Vet nu, gåskarl, att 
jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig 
till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från 
Nuolja! Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko, 
och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem 
flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli! Och vet, att 
dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och tre 
till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt! Du ska inte ta oss för 
landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte tro, 
att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för ätt 
han är kommen. 



När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram. Det 
hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för sig 
själv, gav så undvikande svar, när det gällde honom.  Jag vill inte hålla 
hemligt vem jag är , sade han.  Jag heter Nils Holgersson och är son till 
en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i 
förmiddags... 



Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han var en människa, 
ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera. Och de 
sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.



 Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden 
 , sade Akka.  Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga 
människor ibland oss. 



 Det är väl inte möjligt , sade gåskarlen medlande,  att ni vildgäss kan 
vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, 
men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan 
ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på 
egen hand med vessla och räv nu i natten. 



Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att 
betvinga sin fruktan.  Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor 
heter, de må vara stora eller små , sade hon.  Men om du, gåskarl, vill 
svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna 
hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags 
varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den 
landlösa isen härute. 



Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta. 
Men han lät sig ingenting bekomma.  Ni är bra klok, som förstår att välja 
en så säker sovplats , sade han.



 Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt. --  Det 
blir då så, att jag får lämna er, jag med , sade gåskarlen.  Jag har lovat 
att inte överge honom. -- Det står dig fritt att flyga vart du vill , sade 
förargåsen.



Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den 
andra av vildgässen följde henne.



Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och 
till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret.  Det blir allt 
värre och värre, gåskarl , sade han.  För det första kommer vi att frysa 
ihjäl ute på isen. 



Men gåskarlen var vid gott mod.  Det har ingen fara , sade han.  Jag ber 
dig nu bara, att du i all hast samlar ihop så mycket boss och gräs, som du 
kan bära. 



När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans 
skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen. där vildgässen redan stod 
och sov med näbben under vingen.



 Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte 
fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig!  sade gåskarlen.



Pojken gjorde sa, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en gång 
vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge.

 Där tänker jag att du ska ligga varmt och bra , sade han och 
tryckte till med vingen.



Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och 
skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.



NATTEN.



Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Mitt 
i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på 
ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre 
räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, 
fick syn på det där stället, när han var ute på sin nattjakt. Smirre hade 
sett vildgässen redan på kvällen, men han hade inte vågat hoppas att kunna 
komma åt någon av dem. Han begav sig nu genast ut på isen.



När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans 
klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att 
kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig 
framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade 
tillbaka mot land igen.



Men denna natten var inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de 
hade en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid 
det att gåskarlen hade slagit ut med vingarna. Han hade fallit ner på isen 
och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron, 
förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med 
en gås i munnen.



Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han 
hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom:  Akta dig, Tummetott! Akta 
dig!  Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara 
rädd för, och stormade åstad.



Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens 
träskor slog mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron.  Tänker den där 
parveln ta mig från räven?  undrade hon. Så eländigt hon än hade det, 
började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på henne, nästan 
som om hon hade skrattat.



 Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i 
isen , tänkte hon.



Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som 
fanns i isen, och tog djärva språng över dem. Det kom sig därav, att han 
nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både sjö 
och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.



Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, och just som han 
arbetade sig uppför strandsluttningen, ropade pojken till honom:  Lägg ner 
gåsen, din lymmel!  Smirre visste inte vem det var, som ropade, och tog 
sig inte tid att se sig om, utan bara ökade farten.



Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga bokar, och pojken 
följde efter utan en tanke på att han kunde löpa någon fara. Däremot 
tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av 
vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en 
människa ändå är litet förmer än allt annat skapat.



Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga ifrån 
sig bytet.  Vad är du för en hund, som inte skäms för att stjäla en hel 
gås?  sade han.  Lägg ner henne genast, annars ska du få se vad stryk du 
får! Lägg ner henne, annars ska jag tala om för husbonden hur du bär dig 
åt! 



Då Smirre räv märkte, att han blev tagen för en strykrädd hund, fann han 
detta så löjligt, att han höll på att tappa gåsen. Smirre var en 
storrövare, som inte nöjde sig med att bara jaga råttor och sorkar på 
åkrarna, utan också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns och 
gäss. Han visste, att han var fruktad över hela trakten. Något så galet 
hade han inte hört, sedan han var liten unge.



Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gled 
baklänges förbi honom, och han vann på Smirre. Äntligen var han honom så 
nära, att han fick fatt i svansen.  Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå , 
ropade han och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade inte kraft nog 
att hejda Smirre. Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet 
yrde omkring honom.



Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som 
förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på 
henne med framfötterna, för att hon inte skulle smyga sin väg. Han skulle 
just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han inte låta 
bli att retas litet med parveln.  Skynda dig bort och klaga för husbonden, 
för nu biter jag ihjäl gåsen!  sade han.



Den som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes 
och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. 
Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av honom, att 
han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen, tog spänntag 
mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte 
han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät 
sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon flaxade tungt 
uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka 
den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan 
var så hjälplös som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något 
sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till 
sjön igen.



Men Smirre kastade sig mot pojken.  Får jag inte den ena, så ska jag väl 
ha den andra , sade han, och det hördes på rösten hur ond han var.-- Nej, 
det ska du inte tro att du får , sade pojken och var helt upprymd, därför 
att han hade räddat gåsen. Han höll sig alltjämt fast i rävsvansen och 
svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte fånga honom.



Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre svängde runt, 
runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att 
räven inte kunde gripa honom.



Pojken var så munter efter framgången, att han till en början bara 
skrattade och gjorde narr av räven, men Smirre var ihärdig, som gamla 
jägare brukar vara, och pojken började frukta, att han skulle bli fast 
till sist.



Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit i höjden så smal som 
en sticka för att snart nå upp i fria luften ovan grentaket, som de gamla 
bokarna bredde ut över den. Han släppte helt hastigt taget om rävsvansen 
och klättrade uppför boken. Smirre räv var så ivrig, att han fortfor att 
dansa runt efter svansen en lång stund.  Bry dig inte om att dansa 
längre!  sade pojken.



Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så 
liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom.



Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren. 
Ungboken nådde ännu inte upp till det höga grenvalvet. Inte kunde han 
komma över till ett annat träd, och inte vågade han sig ner till marken.



Han frös så, att han höll på att stelna och släppa taget om grenen, och 
han var förfärligt sömnig, men han tordes inte somna, av fruktan för att 
han skulle ramla ner.



Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där nattetid ute i 
skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt. 
Det var, som om hela världen hade blivit förstenad och aldrig mer 
kunde komma till liv.



Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför att allting blev 
sig likt igen, fast kölden kändes ännu vassare än förut under natten.



När solen äntligen steg upp, vad den inte gul, utan röd. Pojken tyckte, 
att det såg ut, som om den vore ond, och han undrade vad den var ond för. 
Det var kanske därför, att natten hade gjort det så kallt och dystert på 
jorden, medan solen hade varit borta.



Solstrålarna jagade fram i stora knippen för att se vad natten hade ställt 
till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft dåligt 
samvete. Skyarna på himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets små 
sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på marken, allt 
flammade upp och blev rött.



Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, och snart var all 
nattens hemskhet bortdriven. Försteningen var borta, och det kom fram så 
märkvärdigt mycket levande. Den svarta spillkråkan med den röda nacken 
började hamra med näbben mot en trädstam. Ekorren kilade ur sitt bo med en 
nöt, satte sig på en gren och började skala nöten. Staren kom flygande med 
en rottåga, och bofinken sjöng i trädtoppen.



Då förstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa småttingar:  Vakna 
nu, och kom ut ur era bon! Nu är jag här. Nu behöver ni inte vara rädda 
för något. 



Från sjön hördes vildgässens rop, när de ordnade sig för flykten. Strax 
därpå kom alla fjorton gässen flygande över skogen. Pojken försökte ropa 
till dem, men de flög så högt uppe, att hans röst inte kunde nå dem. De 
trodde väl, att räven hade ätit upp honom för länge sedan. De brydde sig 
inte en gång om att söka efter honom.



Pojken var nära att gråta av ångest, men solen stod nu på himlen guldgul 
och glad och satte mod i hela världen.  Inte är det värt, Nils Holgersson, 
att du är ängslig eller orolig för något, så länge som jag finns , sade 
solen.

GÅSLEKEN.                      Måndag 21 mars.



Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, som en gås behöver 
för att äta sitt frukostmål, men just som morgonen höll på att övergå till 
förmiddag, kom en ensam vildgås flygande under det täta grentaket. Hon 
letade sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög mycket 
sakta. Så snart som Smirre räv såg henne, lämnade han sin plats under 
ungboken och smög emot henne. Vildgåsen undvek inte räven, utan flög 
ganska nära honom. Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han 
förfelade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön.



Det dröjde inte länge, förrän en ny vildgås kom flygande. Hon tog samma 
väg som den första och flög ännu lägre och långsammare. Också hon for tätt 
förbi Smirre räv, och han gjorde ett så högt språng efter henne, att hans 
öron snuddade vid hennes fötter, men hon undkom honom oskadd och fortsatte 
tyst som en skugga sin väg mot sjön.



En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ännu lägre och 
långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon ha att leta sig fram mellan 
bokstammarna. Smirre gjorde ett väldigt hopp, och det felades bara en 
hårsmån i att han hade gripit henne, men också denna gåsen räddade sig.



Strax efter att hon hade försvunnit, kom en fjärde vildgås. Fastän hon 
flög sa långsamt och illa, att Smirre ansåg sig kunna fånga henne utan 
särdeles stor svårighet, var han nu rädd att misslyckas och ämnade låta 
henne flyga förbi oantastad. Men hon tog samma väg som de andra, och just 
då hon hade kommit mittöver Smirre, sänkte hon sig så djupt, att han 
förleddes att hoppa efter henne. Han nådde så högt, att han rörde vid 
henne med tassen, men hon kastade sig raskt åt sidan och bärgade sitt liv.



Innan Smirre hade flämtat ut, syntes tre gäss i rad. De flög framåt på 
samma sätt som de andra, och Smirre gjorde höga språng efter dem alla, men 
det lyckades honom inte att fånga någon av dem.



Därpå kom fem gäss, men dessa flög bättre än de föregående, och fast också 
de tycktes vilja locka Smirre till språng, stod han emot frestelsen.



Om en rätt lång stund kom en ensam gås. Det var den trettonde.

Det var en, som var så gammal, att hon var alldeles grå och inte 
hade ett mörkt streck på kroppen. Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena 
vingen och flög jämmerligt illa och snett, sa att hon nästan rörde vid 
marken. Smirre inte bara gjorde ett högt språng efter henne, utan han 
förföljde henne springande och hoppande ända ner mot sjön, men inte heller 
den gången fick han någon lön för mödan.



När den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, därför att den var 
vit, och det glimmade som en ljusning i den mörka skogen, när den svängde 
sina stora vingar. När Smirre såg den, uppbjöd han all sin kraft och 
hoppade halvvägs mot grentaket, men den vita for förbi alldeles oskadd, 
den som de andra.



Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det såg ut, som om hela 
vildgåsflocken hade farit förbi.



Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte ögonen mot ungboken. 
Som det var att vänta, var parveln borta och försvunnen.



Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, för nu kom den första 
gåsen tillbaka från sjön och flög sakta som förut fram under grentaket. 
Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han störtade sig 
efter henne med ett högt hopp. Men han hade haft för bråttom och inte gett 
sig tid att beräkna språnget, utan kom på sidan om henne.



Efter denna gåsen kom ännu en och så en tredje, en färde, en femte, ända 
tills varvet avslutades med den gamla isgråa och den stora vita. De flög 
alla sakta och lågt. Just då de svävade fram över Smirre räv, sänkte de 
sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fånga dem. Och Smirre 
förföljde dem och gjorde hopp, som var ett par famnar höga, men var inte i 
stånd att gripa en enda ibland dem.



Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade upplevat. Vildgässen 
for oupphörligen fram över hans huvud, kom och for, kom och for. Stora, 
härliga gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och hedarna, 
svävade hela dagen fram genom skogen så nära honom, att han många gånger 
rörde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.



Vintern var ännu knappast förliden, och Smirre mindes dagar och nätter, 
när han hade måst driva omkring sysslolös utan att äga ett villebråd att 
jaga, när flyttfåglarna var borta, när råttorna gömde sig under den frusna 
jordytan, och när hönsen var instängda. Men all vinterns hunger hade inte 
varit så svår att uthärda som denna dagens missräkning.



Smirre var ingen ung räv. Han hade mången gång haft hundarna efter sig och 
hört kulorna vina om öronen. Han hade legat gömd djupt i lyan, medan 
taxarna hade krupit inne i gångarna och varit nära att finna honom. Men 
all ångest, som Smirre hade erfarit under den jäktande jakten, var inte 
att jämföra med den, som han kände var gång han misslyckades att gripa en 
av vildgässen.



På morgonen, när leken började, hade Smirre räv varit så grann, att gässen 
hade häpnat, när de såg honom. Smirre älskade prakt, och hans päls var 
skinande röd, bröstet var vitt, nosen svart och svansen yvig som en plym. 
Men när kvällen kom denna dagen, hängde Smirres päls i tovor, han badade i 
svett, ögonen var utan glans, tungan hängde långt ut ur hans flämtande 
gap, och ur munnen flöt skum.



På eftermiddagen var Smirre så trött, att han föll i yrsel. Han såg intet 
annat än flygande gäss för sina ögon. Han tog språng mot solfläckar, som 
han såg på marken, och mot en stackars nässelfjäril, som hade kommit för 
tidigt ut ur sin puppa.



Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga. De fortfor att 
pina Smirre hela dagen. Det rörde dem inte till medlidande, att 
Smirre var förstörd, hetsad, vansinnig. De fortsatte obevekligt, fast de 
förstod, att han knappt såg dem, att han gjorde språng efter deras 
skuggor.



Först när Smirre räv sjönk ner på en hög torra löv, alldeles kraftlös och 
matt, nästan fardig att ge upp andan, slutade de att gäckas med honom.



 Nu vet du, räv, hur det går den, som vågar sig på Akka från Kebnekajse , 
ropade de då i hans öra, och därmed lämnade de honom i ro.



3. VILDFÅGELSLIV. BONDGÅRDEN.                   Torsdag 24 
mars.



Just i de dagarna tilldrog sig i Skåne en händelse, som blev mycket 
omtalad och till och med kom i tidningarna men som många har trott vara en 
dikt, därför att de inte har varit i stånd att förklara den.



Det förhöll sig nämligen så, att en ekorrhona hade blivit fångad i ett 
hasselsnår, som växte på stranden av Vombsjön, och buren till en bondgård, 
som fanns i närheten. Alla människor i bondgården, både unga och gamla, 
blev glada åt det lilla vackra djuret med den stora svansen, de kloka, 
nyfikna ögonen och de små nätta fötterna. De ämnade hela sommaren fröjda 
sig åt att se på dess viga rörelser, dess behändiga sätt att skala nötter 
och dess lustiga lek. De gjorde genast i ordning åt det en gammal 
ekorrbur, som bestod av ett litet grönmålat hus och ett ståltrådshjul. Det 
lilla huset, som hade både dörr och fönster, skulle ekorrhonan använda 
till matrum och sängkammare; därför lade de dit en bädd av löv och satte 
in en skål mjölk och några nötter. Ståltrådshjulet däremot skulle hon ha 
till lekstuga, där hon kunde springa och klättra och svinga runt.

Människorna tyckte, att de hade ställt det 
mycket bra för ekorrhonan, och förvånade sig över att hon inte såg ut att 
trivas. I stället satt hon bedrövad och vresig i ett hörn av sin kammare, 
och stund efter annan gav hon till ett skarpt klagoskrik. Hon rörde inte 
vid maten, och hon svängde inte om hjulet en enda gång.  Det beror nog på 
att hon är rädd , sade människorna i bondgården.  I morgon, när hon känner 
sig hemmastadd, kommer hon både att äta och leka. 



Emellertid hände det sig så, att kvinnorna i bondgården höll på att rusta 
till gille, och just den dagen, då ekorrhonan hade blivit fångad, sysslade 
de med storbak. Och antingen hade de haft otur med att degarna inte hade 
velat jäsa, eller också var de väl senfärdiga av sig, för de måste arbeta 
länge efter sedan det hade blivit mörkt.



Det rådde naturligtvis mycken iver och brådska i köket, och där var det 
nog ingen, som gav sig tid att undra på hur ekorrhonan hade det. Men det 
fanns en gammal mor i huset, som var för ålderstigen att vara med om 
baket. Det begrep hon själv, men hon tyckte i alla fall inte om att stå 
utanför det hela. Hon kände sig bedrövad, och fördenskull gick hon inte 
och lade sig, utan satte sig vid fönstret i dagligstugan och såg ut. I 
köket hade de för värmens skull ställt upp dörren, och genom den strömmade 
ett klart ljussken ut på gården. Det var en kringbyggd gård, och den blev 
så väl upplyst, att gumman kunde se sprickor och hål i rappningen på 
väggen mittemot. Hon såg också ekorrburen, som hängde just där ljusskenet 
föll allra klarast, och hon märkte hur ekorrhonan hela natten sprang från 
sin kammare ut i hjulet och från hjulet in i sin kammare utan att vila ett 
ögonblick. Hon tyckte, att det var en besynnerlig ofrid över djuret, men 
hon tänkte förstås, att det var det skarpa ljusskenet, som höll det vaket.



Mellan kostallet och häststallet fanns i den där gården en bred, täckt 
inkörsport, och den låg så till, att också den blev upplyst. Och när det 
hade lidit framåt natten en stund, såg gamla mor, att ur portvalvet kom 
sakta och försiktigt smygande in på gården en liten parvel, som inte var 
mer än en tvärhand hög, men gick i träskor och skinnbyxor som en annan 
arbetskarl. Gamla mor förstod genast, att det var tomten, och hon blev 
inte det minsta rädd. Hon hade alltid hört, att han höll till där på 
stället, fastän hon aldrig förr hade sett honom, och en tomte förde 
ju lycka med sig, var han visade sig.



Så snart som tomten hade kommit in på den stensatta gården, sprang han 
rakt fram till ekorrburen, och som den hängde så högt, att han inte kunde 
nå upp till den, gick han till redskapsskjulet efter ett spö, reste det 
mot buren, och svingade sig sedan upp på samma sätt, som en sjöman äntrar 
uppför ett tåg. När han var kommen till buren ruskade han i det lilla 
gröna husets dörr, som om han hade velat öppna den, men gamla mor satt 
lugn, för hon visste, att barnen hade satt hänglås för dörren, av fruktan 
för att granngårdspojkarna skulle försöka skrämma bort ekorren. Gumman såg, 
att när tomten inte kunde få upp dörren, kom ekorrhonan ut i 
ståltrådshjulet. Där hade hon och tomten en lång överläggning med 
varandra. Och när tomten hade hört allt, vad det fångna djuret hade att 
säga honom, åkte han utför spöet ner till marken och sprang ut genom 
gårdsporten.



Gumman trodde inte, att hon skulle få se något mer av tomten den natten, 
men hon dröjde i alla fall kvar vid fönstret. När en stund hade gått, kom 
han tillbaka. Han hade så bråttom, att hon tyckte fötterna knappt rörde 
vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman såg honom 
tydligt med sina långsynta ögon, och hon såg till och med, att han bar 
något i händerna, men vad det var kunde hon inte begripa. Det, som han bar 
i vänstra handen, lade han ner på stenläggningen, men det, som han höll i 
den högra, tog han med sig upp till buren. Här sparkade han med träskon 
till det lilla fönstret, så att rutan krossades, och stack det, som han 
höll i handen, in till ekorrhonan. Därpå åkte han ner igen, tog det, som 
han hade lagt på marken, och klättrade upp till buren också med detta. Och 
strax därpå rusade han bort än en gång med sådan hast, att gumman knappt 
kunde följa honom med ögonen.



Men nu var det gamla mor, som inte längre satt stilla i stugan, utan helt 
sakta gick ut på gårdsplanen och ställde sig i skuggan av pumpen för att 
invänta tomten. Och en till var det, som också hade märkt honom och blivit 
nyfiken. Det var stugkatten. Han kom sakta smygande och stannade vid 
väggen just ett par steg utanför den klaraste ljusstrimman.



De stod och väntade både länge och väl i den kalla marsnatten, och gumman 
började fundera på att gå in igen, när hon hörde slammer mot 
stenläggningen och såg, att den lilla parveln till tomte kom 
traskande än en gång. Liksom förut bar han börda i båda händerna, 
och det, som han bar på, pep och sprattlade. Och nu gick det upp ett ljus 
för gamla mor. Hon förstod, att tomten hade sprungit bort till nöthagen 
och hämtat ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, för att de 
inte skulle svälta ihjäl.



Gamla mor stod stilla för att inte störa, och det såg heller inte ut, som 
om tomten skulle ha märkt henne. Han skulle just lägga ner den ena ungen 
på marken för att kunna svinga sig upp till buren med den andra, när han 
fick se stugkattens gröna ögon gnistra tätt bredvid honom. Han blev 
stående helt rådlös med en unge i vardera handen.



Han vände sig runt, såg sig om åt alla håll och blev nu varse gamla mor. 
Då besinnade han sig inte längre, utan gick fram och sträckte den ena 
ekorrungen upp till henne.



Och gamla mor ville inte visa sig ovärdig förtroendet, utan hon böjde sig 
ner och tog emot ekorrungen och stod och höll den, ända tills tomten hade 
svingat sig upp till buren med den andra och kom och hämtade den, som han 
hade anförtrott henne.



Nästa morgon, när folket i bondgården samlades till frukosten, var det 
omöjligt för gumman att låta bli att berätta vad hon hade sett förra 
natten. Och allihop skrattade förstås åt henne och sade, att hon bara hade 
drömt. Inte fanns det några ekorrungar så här tidigt på året.



Men hon var säker på sin sak och bad, att de skulle se efter i ekorrburen, 
och det gjorde de. Och då låg där på lövbädden i kammaren fyra små 
halvnakna och halvblinda ungar, som var åtminstone ett par dar gamla.



När far själv i gården såg ungarna, sade han:  Det må vara hur det vill 
med detta, men visst är det, att vi här i gården har burit oss åt så, att 
vi får skämmas för både djur och människor.  Och därmed plockade han ut 
ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i gamla mors förkläde. 
 Gå du ut i nöthagen med dem , sade han,  och låt dem få sin frihet 
tillbaka! 



Denna händelse var det, som blev så mycket omtalad och till och med kom i 
tidningarna, men som de flesta inte ville sätta tro till, därför att de 
inte kunde förklara hur något sådant hade kunnat hända.



VITTSKÖVLE.                     Lördag 26 mars.



Ett par dar senare tilldrog sig ännu en sådan där besynnerlig händelse. En 
flock vildgäss kom en morgon och slog ner på en åker borta i östra Skåne, 
inte långt från den stora gården Vittskövle. I flocken fanns tretton gäss 
av vanlig grå färg och en vit gåskarl, som bar på sin rygg en liten 
parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva.



De var nu rätt nära Östersjön, och på åkern, där gässen hade slagit ner, 
var jorden sandblandad, såsom den brukar vara vid havskuster. Det tycktes, 
som om det där i trakten förut skulle ha funnits rörlig flygsand, som hade 
behövt bindas, för på flera håll sågs stora, planterade tallskogar.



När vildgässen hade betat en stund, kom några barn gående på åkerrenen. 
Den gåsen, som stod på vakt, kastade sig genast upp i luften med smällande 
vingslag, för att hela flocken skulle höra, att det var fara å färde. Alla 
vildgässen flög upp, men den vite gick lugnt kvar på marken. När han såg 
de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter dem:  Inte behöver 
ni flyga undan för de där. Det är ju bara ett par barn. 



Den lilla parveln, som hade ridit på hans rygg, satt på en tuva i 
skogsbrynet och plockade sönder en tallkott för att komma åt fröna. Barnen 
var honom så nära, att han inte tordes springa över åkern fram till den 
vite. Han gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav 
på samma gång ett varningsrop.



Men den vite hade tydligen föresatt sig att inte låta skrämma sig, Han 
gick alltjämt kvar på åkern och såg inte en gång efter vart barnen styrde 
kosan.



De vek emellertid av från vägen, gick över åkern och närmade sig 
gåskarlen. När han äntligen såg upp, var de alldeles inpå honom, och nu 
blev han så bestört och förvirrad, att han glömde bort, att han kunde 
flyga, och skyndade undan dem springande. Barnen följde efter, jagade ner 
honom i ett dike och fångade honom där. Det största av dem stack in honom 
under sin arm och bar bort honom.



När parveln, som låg under tistelbladet, såg detta, sprang han upp, som om 
han hade velat ta gåskarlen ifrån barnen. Men så kom han väl ihåg hur 
liten och maktlös han var och kastade sig i stället ner på tuvan och 
hamrade ursinnigt på marken med knytnävarna.



Gåskarlen ropade på hjälp av alla krafter:  Tummetott, kom och hjälp mig! 
Tummetott, kom och hjälp mig!  Men härvid började pojken på att skratta 
mitt i ångesten.  Jo, jag är just den rätte, jag, att hjälpa någon , sade 
han.



I alla fall reste han sig upp och följde efter gåskarlen.  Inte kan jag 
hjälpa honom , sade han,  men jag vill åtminstone se var de gör av honom. 



Barnen hade ett gott försprång, men pojken hade ingen svårighet att 
behålla dem i sikte, förrän han kom till en sänka i marken, där en vårbäck 
brusade fram. Den var varken bred eller mäktig, men i alla fall måste han 
springa länge utmed kanten, innan han fann ett ställe, där han kunde hoppa 
över.



När han kom upp ur sänkan, var barnen försvunna. Han kunde ändå se deras 
spår på en smal stig, som förde inåt skogen, och han fortsatte att följa 
dem.



Snart kom han till en korsväg, och här måtte barnen ha skilts åt, för det 
gick spår åt två håll. Nu såg parveln alldeles översiggiven ut.

Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han 
förstod, att gåskarlen hade kastat det vid vägkanten för att visa honom åt 
vilket håll han hade blivit buren, och därför fortsatte han sin färd. Han 
följde sedan barnen genom hela skogen. Gåskarlen såg han inte till, men 
varhelst han kunde ta miste om vägen, låg ett litet vitt dun och visade 
honom till rätta.



Parveln fortsatte troget att följa de där dunen. De förde honom ut ur 
skogen, över ett par åkerfält, upp på en väg och till sist fram genom en 
herrgårdsalle. Vid slutet av allen skymtade gavlar och torn av rött tegel, 
prydda med ljusa ränder och sirater. När parveln såg, att här låg en 
herrgård, trodde han sig förstå vad som hade blivit av gåskarlen. 
 Säkerligen har barnen burit gåskarlen fram till herrgården och sålt honom 
där, och då är han nog redan slaktad , sade han för sig själv. Men han 
tycktes inte vilja nöja sig utan att få riktigt besked och sprang framåt 
med ökad iver. Han mötte inte någon i hela allen, och det var ju gott, för 
sådana som han bruka vara ängsliga för att bli sedda av människor.



Herrgården, som han kom till, var en präktig, gammaldags byggnad och 
bestod av fyra huslängor, som omgav en borggård. På östra sidan fanns ett 
djupt portvalv, som ledde in på borggården. Så långt 
sprang parveln utan tvekan, men när han kom 
dit, stannade han. Längre vågade han sig inte, utan här blev han stående 
och funderade på vad han nu skulle ta sig till.



Parveln stod ännu kvar med fingret på näsan och tänkte, då han hörde steg 
bakom sig och när han vände sig om, såg han en hel skara folk komma gående 
uppför allen. Han smög sig med största hast bakom en vattentunna, som 
råkade stå bredvid portvalvet, och gomde sig.



De, som kom, var ett tjugutal unga män från en folkhögskola, som var ute 
på fotvandring. De var åtföljda av en lärare, och när de hade hunnit fram 
till portvalvet, bad denne, att de skulle vänta där en stund, medan han 
gick in och frågade om de fick bese den gamla borgen Vittskövle.



De nykomna var varma och trötta, som om de skulle ha gjort en lång 
vandring. En av dem var så törstig, att han gick fram till vattentunnan 
och böjde sig ner för att dricka. Han hade en bleckportör hängande om 
halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, för han slängde 
den ner på marken. Härvid gick locket upp, så att man kunde se, att det 
låg några vårblommor i den.



Portören föll ner alldeles framför parveln, och nu måtte denna ha tyckt, 
att det yppade sig ett utmärkt tillfälle att komma in i borgen och få veta 
vad det hade blivit av gåskarlen. Han smög sig hastigt ner i portören och 
gömde sig, så gott han kunde, under sippor och hästhovsört.



Knappt var han gömd, förrän den unge mannen lyfte upp portö ren, 
hängde den på sig och smällde igen locket.



Läraren vände nu tillbaka och sade, att de hade fått tillåtelse att komma 
in i borgen. Till en början förde han dem inte längre än till borggården. 
Där stannade han och började tala med dem om den gamla byggnaden.



Han påminde dem om att de första människor, som hade funnits här i landet, 
hade måst bo i klippgrottor och jordhålor, i djurhudstält och riskåtor, 
och att en lång tid hade gått, innan de hade funnit på att timra sig hus 
av trädstammar. Och sedan, hur länge hade de inte måst arbeta och sträva, 
innan de från timmerstugan med det enda rummet hade nått fram till att 
resa en borg med hundra rum sådan som Vittskövle!



Det var för en trehundrafemti år sedan, som de rika och mäktiga byggde sig 
sådana här borgar, sade han. Det syntes väl, att Vittskövle var rest på en 
tid, då krig och rövare gjorde det otryggt i Skåne. Runt omkring det fanns 
en vattenfylld grav, och över denna ledde fordomdags en bro, som kunde 
vindas upp. Över portvalvet fanns ännu i dag ett vakttorn, utmed borgens 
sidor löpte väktargångar, och i hörnen stod fasta torn med metertjocka 
väggar. Men ändå var inte den här borgen rest i den allra vildaste 
krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade också lagt sig vinn om 
att göra den till ett prydligt och rikt sirat hus. Om de fick se det 
stora, fasta stenhuset på Glimminge, som var uppfört bara en mansålder 
tidigare, skulle de lätt märka, att Jens Holgersen Ulfstand, som var dess 
byggherre, inte hade frågat efter annat än att bygga stort och fast och 
starkt utan att kosta en tanke på att få det vackert och bekvämt. Såg de 
däremot sådana slott som Marsvinsholm och Svenstorp och Övedskloster, som 
hade kommit till ett eller annat århundrade senare än Vittskövle, så 
skulle de finna, att tiderna då hade blivit fredligare. De herrar, som 
hade byggt dessa ställen, hade inte försett dem med befästningar, utan 
hade endast bemödat sig om att skaffa sig stora och präktiga bostäder.



Läraren talade långt och utförligt, och parveln, som låg instängd i 
portören, var nog bra otålig. Men han måtte ha legat mycket stilla, för 
portörens ägare märkte inte alls, att han bar honom med sig.



Slutligen gick ändå hela sällskapet in i borgen, men om parveln hade 
hoppats, att han skulle få något tillfälle att smyga sig ur portö 
ren, blev han bedragen, för eleven behöll den på sig, och parveln 
måste följa med genom alla rummen.



Det blev en långsam vandring. Läraren stannade i varje ögonblick för att 
förklara och undervisa.



I ett rum fanns en gammal spisel, och framför denna stannade läraren för 
att tala om de olika eldstäder, som människorna hade brukat under tidernas 
lopp. Den första eldstaden inomhus hade varit en stenhäll mittpå 
stuggolvet med en rököppning uppe i taket, som släppte in både regn och 
vind, den andra hade varit en stor, murad ugn utan skorsten, och den hade 
nog gjort det varmt i stugan, men också fyllt den med rök och os. Då 
Vittskövle byggdes, hade människorna just hunnit så långt som till den 
öppna spisen, som hade en vid skorsten för röken, men också lät det mesta 
av värmen följa med upp i luften.



Om den där parveln någonsin hade varit häftig och otålig, fick han da den 
dagen en god övning i tålamod. Nu var det väl redan en timme, som han hade 
legat orörlig.



I nästa rum, som läraren kom till, stannade han framför en gammal säng med 
hög sänghimmel och rika gardiner. Och genast började han berätta om forna 
tiders sängar och sängställ.



Läraren gjorde sig ingen brådska. Men han visste ju heller inte, att det 
låg en liten stackare instängd i en portör och bara väntade på att han 
skulle sluta. När han kom till ett rum med gyllenläderstapeter, talade han 
om hur folk ända från de första tiderna hade klätt sina väggar, när han 
kom till ett gammalt familjeporträtt, berättade han om klädedräktens många 
öden, och i festsalarna beskrev han forna tiders sätt att fira bröllop och 
begravningar.



Därpå talade läraren också litet om de många duktiga män och kvinnor, som 
hade bebott borgen, om de gamla Brahearna och de gamla Barnekowarna, om 
Kristian Barnekow, som hade gett konungen sin häst mittunder flykten, om 
Margareta Ascheberg, som hade varit gift med Kjell Barnekow och som änka 
hade styrt gården och hela trakten i femtitre år, om bankiren Hagerman, 
som var torparson från Vittskövle och hade blivit så rik, att han hade 
köpt hela gården, och om Stjernsvärdarna, som hade skaffat folket i Skåne 
bättre plogar, så att det hade kunnat överge de gamla spektaklen till 
träplogar, som tre par oxar knappast kunde rubba.

Under allt detta låg parveln stilla. Om han någon gång hade varit 
odygdig och stängt igen källardörren om mor eller far, så fick han nu lära 
sig hur de hade känt det, för det dröjde i timtal, innan läraren slutade.



Till sist gick läraren åter ut på borggården, och där talade han om 
människosläktets långa arbete för att skaffa sig verktyg och vapen, kläder 
och hus, möbler och prydnader. Han sade, att en sådan gammal borg som 
Vittskövle var en milstolpe på vägen. Där kunde man se hur långt 
människorna var hunna för trehundrafemti år sedan och själv bedöma om det 
sedan dess hade gått framåt eller tillbaka för dem.



Men detta talet slapp parveln att lyssna till, för eleven, som bar honom, 
hade blivit törstig på nytt och smög sig in i köket för att be om en dryck 
vatten. När nu parveln blev inburen i köket, måtte han ha försökt att se 
sig om efter gåskarlen. Han hade börjat röra på sig, och härvid råkade han 
att trycka för hårt mot locket, så att detta sprang upp. Portörlock 
springa ju alltid upp, och eleven tänkte inte vidare på saken, utan 
tryckte bara till det igen. Men då frågade kokerskan om han hade en orm i 
portören.



 Nej, jag har bara några växter , svarade eleven.-- Nog var det nagot, som 
rörde sig där , envisades kokerskan. Eleven slog då upp locket för att 
visa henne, att hon misstog sig.  Se nu själv om... 



Men längre hann han inte, för nu vågade inte parveln stanna längre i 
portören, utan stod med ett språng på golvet och rusade ut. Pigorna hann 
knappast att se vad det var, som sprang, men de skyndade efter i alla 
fall.



Läraren stod ännu och talade, när han blev avbruten av höga rop.  Ta fast 
honom, ta fast honom!  skrek de, som kom från köket, och alla de unga 
karlarna rusade efter parveln, som kilade undan fortare än en råtta. De 
försökte att genskjuta honom i porten, men det var inte så lätt att få 
fatt i en, som var så liten, att han kom lyckligt ut i det fria.



Parveln vågade inte springa neråt den öppna allen, utan vek av åt annat 
håll. Han rusade genom trädgården in på bakgården. Hela tiden jagade 
människorna efter honom under skrik och skratt. Den lilla stackaren flydde 
undan, allt vad han förmådde, men det tycktes ändå, som om människorna 
skulle vinna på honom.

När han ilade förbi en liten arbetarbostad, hörde han en gås kackla 
och såg ett vitt dun ligga på trappan. Där, där hade han gåskarlen! Han 
hade varit inne på falskt spår förut. Han tänkte inte mer på pigor och 
karlar, som jagade honom själv, utan han klättrade uppför trappan in i 
förstun. Längre kunde han inte komma, för stugdörren var låst. Han hörde 
hur gåskarlen skrek och jämrade sig där innanför, men han kunde inte få 
upp dörren. Den stora jakten, som förföljde honom själv, kom allt närmare, 
och inne i rummet skrek gåskarlen allt ömkligare. I denna yttersta nöd tog 
parveln äntligen mod till sig och bultade på dörren av alla krafter.



Ett barn kom och öppnade, och parveln såg in i rummet. Mittpå golvet satt 
en kvinna, som höll fast gåskarlen för att klippa av honom hans 
vingpennor. Det var hennes barn, som hade hittat honom, och hon ville inte 
göra honom något ont. Hon ämnade släppa honom till sina egna gäss, bara 
hon hade fått klippa hans vingar, så att han inte skulle kunna flyga sin 
väg. Men värre olycka kunde knappast hända gåskarlen, och han skrek och 
jämrade sig av alla krafter.

Och lycka var det, att kvinnan inte hade börjat klippningen 
tidigare. Nu hade bara två pennor fallit för saxen, när dörren öppnades, 
och den lilla parveln stod på tröskeln. Men en sådan som han hade kvinnan 
aldrig förr sett. Hon kunde inte tro annat, än att det var självaste 
Goa-Nisse, och hon tappade saxen i förfäran, slog ihop händerna och glömde 
att hålla fast gåskarlen.



Så snart denne kände sig fri, sprang han mot dörren. Han gav sig inte tid 
att stanna, men i förbifarten grep han parveln vid halslinningen och tog 
honom med sig. Och på trappan slog han ut vingarna och for upp i luften. 
På samma gång gjorde han en grann svängning med halsen och satte ner 
parveln på den dunglatta ryggen.



Så bar det av med dem upp i luften, och hela Vittskövle stod och stirrade 
efter dem.



I ÖVEDSKLOSTERS PARK.



Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken och sov i ett 
övergivet ekorrbo. När han vaknade framemot kvällen, var han ganska 
bekymrad.  Nu blir jag snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås, 
att jag måste visa mig för far och mor , tänkte han.



Men när han sökte upp vildgässen, som låg och badade i Vombsjön, sade 
ingen av dem ett ord om att han skulle resa.  De tycker kanske, att den 
vite är för trött att fara hem med mig i kväll , tänkte pojken.



Nästa morgon var gässen vakna i första dagningen långt före soluppgången. 
Nu kände pojken sig säker om att det skulle bli hemresa av, men 
besynnerligt nog fick både han och den vita gåskarlen följa med de vilda 
på deras morgontur. Pojken kunde rakt inte förstå vad som var orsaken till 
uppskovet, men så funderade han ut, att vildgässen inte ville sända bort 
gåskarlen på en så pass lång resa, innan denne hade fått äta sig väl mätt. 
Hur som helst så var han bara glad åt var stund, som gick, innan han måste 
möta föräldrarna.



Vildgässen for fram över Övedsklosters herrgård, som låg i en härlig park 
öster om sjön och såg mycket präktig ut med sitt stora slott, sin vackra, 
stenlagda borggård, omgiven av låga murar och pavilionger, och sin fina, 
gammaldags trädgård med klippta häckar, täckta 
lövgångar, dammar, vattenkonster, härliga träd och rätskurna gräsmattor, 
där kantlisterna stod brokiga av vårblommor.



När vildgässen for över herrgården i den tidiga morgonstunden, var ingen 
människa ännu i rörelse. Då de noga hade förvissat sig om detta, sänkte de 
sig ner mot hundburen och ropade:  Vad är det här för en liten koja? Vad 
är det här för en liten koja? 



Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, och skällde uppåt 
luften.



 Kallar ni det här för en koja, ni era landstrykare? Ser ni inte, att det 
är ett högt slott av sten? Ser ni inte så vackra väggar det har, ser ni 
inte så många fönster och så stora portar och en så präktig terrass det 
har, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Ser ni inte gården, 
ser ni inte trädgården, ser ni inte växthusen, ser ni inte marmorbilderna? 
Kallar ni det här för en koja, ni? Brukar kojorna ha en park, där det 
finns både bokskogar och hasselsnår och lövängar och ekdungar och granhult 
och en djurgård, som är full av rådjur, vov, vov, vov? Kallar ni det här 
för en koja, ni? Har ni sett kojor, som har sa många uthus omkring sig, 
att det ser ut som en hel by? Ni känner väl till många kojor, som har egen 
kyrka och egen prästgård, och som råder över herresäten och bondehemman 
och arrendegårdar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni det här för 
en koja, ni? Till den här kojan hör det största godset i Skåne, era 
tiggare. Ni kan inte se en bit jord, där ni hänger i skyn, som inte lyder 
under den här kojan, vov, vov, vov. 



Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gässen flög fram och 
åter över gården och hörde på honom, ända tills han måste göra ett 
uppehåll. Men då skrek de:  Vad blir du så ond för? Vi frågade inte efter 
slottet, vi frågade bara efter din hundkoja. 



När pojken hörde detta skämt, skrattade han först, men så trängde sig en 
tanke på honom, som på en gång gjorde honom allvarsam.  Tänk så många 
sådana här lustigheter du skulle få höra, om du fick följa med vildgässen 
genom hela landet ända opp till Lappland!  sade han till sig själv.  När 
du nu har det så illa ställt för dig, vore allt en sådan resa det bästa du 
kunde hitta på. 



Vildgässen for bort på en av de vida åkrarna öster om herrgården för att 
beta gräsrötter och höll på med detta i timtal. Under tiden gick pojken in 
i den stora parken, som gränsade intill åkern, sökte reda på en 
nöthage och började titta uppåt buskarna för att se om det inte hängde 
någon nöt kvar sedan förra hösten. Men gång på gång kom tanken på resan 
tillbaka till honom, medan han gick i parken. Han målade ut för sig hur 
bra han skulle få det, om han följde med vildgässen. Svälta och frysa, det 
trodde han, att han skulle få göra ofta nog, men till gengäld skulle han 
slippa både att arbeta och läsa.



Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen fram till honom och 
frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, sade han, 
och då försökte hon att hjälpa honom. Några nötter kunde hon inte finna, 
hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som hängde på en 
törnrosbuske. Pojken åt upp dem med god aptit, men han undrade allt vad 
mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och 
gamla vinterståndna nypon.



När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drog de ner mot sjön igen, 
och där roade de sig med att leka ända till framemot middagstiden. 
Vildgässen utmanade den vita gåskarlen till tävlan i all möjlig idrott. De 
simmade i kapp, sprang i kapp och flög i kapp med honom. Den store tame 
gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen av de snabba vildgässen. 
Pojken satt på gåskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade 
lika roligt som de andra. Det var ett skrik och ett skratt och ett 
kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte herrgårdsfolket hörde dem.



När vildgässen var trötta på att leka, for de ut på isen och vilade sig 
ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nästan på samma sätt som 
förmiddagen. Först ett par timmars betande, sedan bad och lek i vattnet 
vid iskanten ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova.



 Detta vore just ett liv, som skulle passa mig , tänkte pojken, när han 
kröp in under gåskarlens vinge.  Men i morgon blir jag väl hemskickad. 



Innan han somnade, låg han och tänkte på att om han fick följa med 
vildgässen, skulle han slippa alla bannor för att han var lat. Då fick han 
slå dank hela dagarna, och hans enda bekymmer skulle vara att skaffa sig 
något att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det blev det nog 
råd för.



Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle få se, och så 
många äventyr han skulle få vara med om. Ja, det skulle bli annat än 
släpet och slitet därhemma.  Om jag bara fick följa med vildgässen på 
deras resa, skulle jag inte sörja över att jag har blivit förvandlad , 
tänkte pojken.



Han var inte rädd för något annat, än att han skulle bli hemskickad, men 
inte heller på onsdagen sade gässen något om att han måste resa. Den dagen 
gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med 
vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid 
Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han 
längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna därhemma.



På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behålla honom hos sig, men 
på torsdagen förlorade han hoppet igen.



Torsdagen började på samma sätt som de andra dagarna. Gässen betade på de 
vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken. Om en stund kom 
Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade 
han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som stod med 
alla sina småfrukter i behåll.



När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i 
parken alldeles för oförväget. Hon undrade om han visste hur många fiender 
han hade att akta sig för, han, som var så liten. Nej, det visste han alls 
inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.

När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig för räven och 
mården; när han kom till sjöstranden, skulle han ha en tanke på uttrarna; 
satt han på stengärdsgården, skulle han inte glömma vesslan, som kunde 
krypa genom de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova i en 
lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen sov sin vintersömn i 
samma hög. Så snart han kom ut på öppna fältet, borde han ha ett öga på 
hök och vråk, på örn och falk, som svävade uppe i skyn. I hasselsnåren 
kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor fanns överallt, och 
dem skulle han inte tro alltför väl, och så snart det blev skymning, 
skulle han hålla öronen spända för att lyssna efter de stora ugglorna, som 
flög fram med sa ljudlösa vingslag, att de kunde komma alldeles inpå 
honom, innan han märkte dem.



Då pojken hörde, att det fanns så många, som stod efter hans liv, begrep 
han, att det var alldeles omöjligt, att han kunde få behålla det. Han var 
inte så särdeles rädd för att dö, men han tyckte inte om att bli uppäten, 
och därför frågade han Akka vad han kunde göra för att skydda sig mot 
rovdjuren.



Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa sig väl med 
smådjursfolken i skog och på fält, med ekorrfolk och harfolk, med finkar 
och mesar och spettar och lärkor. Om han gjorde sig till deras vän, så 
kunde de varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i stort 
nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara honom.



Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och vände sig till Sirle, 
ekorren, för att anhålla om hans bistånd, visade det sig, att denne inte 
ville hjälpa honom.  Inte må du vänta dig något gott av mig eller de andra 
smådjuren , sade Sirle.  Tror du inte vi vet, att du är Nils gåsapåg, som 
förra året rev ner svalbon, krossade starägg, kastade kråkungar i 
märgelgraven, fångade trastar i snaror och satte ekorrar i bur? Du får 
allt hjälpa dig själv, så gott du kan, och du må vara glad, att vi inte 
sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna. 



Detta var just ett sådant svar, som pojken inte skulle ha lämnat ostraffat 
förr i världen, när han var Nils gåsapåg, men nu blev han bara rädd för 
att också vildgässen skulle ha fått reda på hur elak han kunde vara. Han 
hade varit så ängslig att inte få stanna hos vildgässen, att han inte hade 
vågat sig på den minsta odygd, sedan han hade kommit i deras 
sällskap. Det var sant, att han inte hade förmått göra mycket ont, så 
liten som han var, men nog kunde han ha förstört många fågelbon och slagit 
sönder många ägg, om han hade haft lust. Nu hade han bara varit snäll, han 
hade inte ryckt en fjäder ur en gasvinge, inte gett någon ett ohövligt 
svar, och var morgon, når han hade hälsat på Akka, hade han tagit av sig 
luvan och bugat sig.



Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säkerligen var för hans 
elakhets skull, som inte vildgässen ville ta honom med sig upp till 
Lappland. Och när han fick höra på kvällen, att Sirle ekorres hustru hade 
blivit bortrövad, och att hans barn höll på att svälta ihjäl, beslöt han 
sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur väl detta lyckades 
honom.



När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i 
vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit 
bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in 
ibland människorna och burit de små ekorrbarnen till henne.



 Vem är nu så firad i Övedsklosters park , sjöng bofinkarna,  som 
Tummetott, han, som alla fruktade på den tiden, då han var Nils gåsapåg? 
Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skall leka med 
honom, rådjuren skall ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när 
Smirre räv närmar sig, mesarna skall varna honom för sparvhöken, och 
finkar och lärkor skall sjunga om hans hjältebragd. 



Pojken var alldeles säker på att både Akka och vildgässen hörde allt 
detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han 
skulle få stanna hos dem.



Ända till lördagen fick gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av 
Smirre räv. Men när de på lördagsmorgonen kom ut på fälten, låg han i 
försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så att 
de ingen matro fick. När Akka förstod, att han inte ämnade lämna dem i 
fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög med 
flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens 
enbackar. De slog inte ner förrän i trakten av Vittskövle.



Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är  
omtalat. Om inte pojken hade ansträngt all sin 
kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.



När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, 
tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på 
vad Akka och vildgässen skulle säga. Och vildgässen var ingalunda 
sparsamma på beröm, men de sade inte det ordet, som han längtade att få 
höra.



Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit 
förtrollad, och alltjämt var han lika liten.



Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den 
sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor, yvig 
videbuske nere vid sjöstranden och blåste på vasspipa. Runt omkring honom 
satt så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och 
kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela. Men pojken var inte 
mycket hemma i konsten. Han blåste så falskt, att fjädrarna reste sig på 
alla de små läromästarna, och de skrek och flaxade i förtvivlan. Pojken 
skrattade så gott åt deras iver, att han tappade pipan.



Han började på nytt igen, och lika illa gick det, så att alla småfåglarna 
jämrade sig:  I dag spelar du sämre, än du brukar, Tummetott. Du tar inte 
en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott? 



 De är på annat håll , sade pojken, och detta var sant. Han satt och 
undrade på hur länge han skulle få stanna kvar hos vildgässen eller om han 
skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.



Plötsligen kastade pojken från sig pipan och hoppade ner ur busken. Han 
hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad. De 
gick så ovanligt långsamt och högtidligt, att pojken genast tyckte sig 
förstå, att han nu skulle få veta vad de ämnade företa sig med honom.



När de äntligen stannade, sade Akka:  Du kan allt ha skäl till att undra 
på mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig för att du räddade mig 
från Smirre räv. Men jag är sådan, att jag hellre tackar med handling än 
med ord. Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att göra dig 
en stor tjänst. Jag har skickat bud till den där tomten, som har 
förtrollat dig. I början ville han inte höra talas om att bota dig, men 
jag har sänt bud på bud till honom och sagt honom hur väl du har uppfört 
dig bland oss. Han låter nu hälsa dig, att så snart som du vänder 
hem tillbaka, ska du få bli människa. 



Men tänk, att lika glad, som pojken hade varit, när vildgåsen började 
tala, lika bedrövad var han, när hon slutade! Han sade inte ett ord, utan 
vände sig bara bort och grät.



 Vad i all världen är detta?  sade Akka.  Det ser ut, som om du hade 
väntat dig mer av mig, än jag nu har erbjudit dig. 



Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustigt skämt, på äventyr och 
frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och 
han riktigt tjöt av bedrövelse.  Jag bryr mig inte om att bli människa , 
sade han.  Jag vill följa med er till Lappland. --  Jag ska säga dig en 
sak , sade Akka.  Den där tomten är lättretlig, och jag är rädd för att om 
du inte tar emot hans anbud nu, så blir det svårt för dig att beveka honom 
en annan gång. 



Det var besynnerligt med den där pojken, att så länge han levat, hade han 
aldrig tyckt om någon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om 
skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna. 
Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek 
eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt. Därför fanns det nu ingen, 
som han saknade eller längtade efter.



De enda, som han något så när hade kunnat samsas med, hade varit Åsa 
gåsapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gått vall med gäss på 
åkrarna liksom han själv. Men inte höll han riktigt av dem heller. Nej, 
långt ifrån.



 Jag vill inte bli människa , tjöt pojken.  Jag vill följa med er till 
Lappland. Det är därför, som jag har varit snäll en hel vecka. --  Inte 
vill jag neka dig att följa med oss, så långt som du vill , sade Akka, 
 men tänk nu först efter om du inte hellre vill vända om hem! Det kan allt 
komma en dag, när du ångrar detta. 



 Nej , sade pojken,  det är ingenting att ångra. Jag har aldrig haft det 
så bra som här hos er. 



 Ja, då ska det få bli, som du vill , sade Akka.



 Tack!  sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta av 
glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.



4. GLIMMINGEHUS.



SVARTRÅTTOR OCH GRÅRÅTTOR.



I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas 
Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som 
syns milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det 
är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig 
ut som en liten barnlekstuga.



Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och 
takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annat än 
de tjocka murarna. Trapporna är trånga, förstugorna små och rummen 
fåtaliga. För att väggarna skall få behålla sin styrka, är endast ett 
ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den 
nedersta finns inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla 
krigstiderna var människorna lika så glada att få stänga in sig i ett 
sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är att få krypa in i en päls 
i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre 
bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De har för längesedan 
övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som är sådana, 
att ljus och luft kan tränga in i dem.



På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det 
alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte 
invånare. På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på 
vinden levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde flädermöss, i 
spisen i köket bodde en gammal katt, och nere i källaren fanns några 
hundratal av de gamla svartråttorna.



Råttor hålls just inte i högt anseende av de andra djuren, men 
svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid 
med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina 
fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått 
deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit 
mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut. Under en mångfald av 
år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet. De hade funnits i varenda 
källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i 
ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier och kvarnar, i 
varje av människor rest byggnad, men nu var de fördrivna från allt detta 
och nästan utrotade. Bara på ett och annat gammalt och ensligt ställe 
kunde man råka på några få av dem, och ingenstans fanns de till så stort 
antal som på Glimmingehus.



När ett djurfolk dör ut, brukar människorna oftast vara skuld till det, 
men så var inte fallet denna gång. Människorna hade visserligen kämpat med 
svartråttorna, men de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd skada. De, 
som hade besegrat dem, var ett djurfolk av deras egen stam, som kallades 
gråråttor.



Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom 
svartråttorna. De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för en 
hundra år sedan steg i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa var 
hemlösa, utsvultna stackare, som höll till i själva hamnen, simmade 
omkring bland pålarna under bryggorna och åt avfall, som kastades i 
vattnet. De vågade sig aldrig upp till staden, som ägdes av svartråttorna.



Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blev de 
djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, 
som svartråttorna hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och 
sophögar och höll till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte 
ta vara på. De var härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år 
hade de blivit så mäktiga, att de företog sig att jaga bort svartråttorna 
från Malmö. De tog ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem 
eller bet ihjäl dem, för de var inte alls rädda för strid.



Och när Malmö var taget, drog de bort i små och stora skaror för att 
erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte 
svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och 
tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu var fåtaliga. Men de svarta 
var väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten att 
förlora den. De satt stilla på sina egendomar, och under tiden tog 
gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter by, stad efter 
stad. De blev utsvälta, utträngda, utrotade. I Skåne hade de inte kunnat 
bibehålla sig på något enda ställe utom på Glimmingehus.



Det gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde genom 
dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra gråråttorna 
från att tränga in. År efter år, natt efter natt hade striden fortgått 
mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen vakt 
och kämpat med största dödsförakt, och tack vare det präktiga gamla huset 
hade de alltid segrat.



Det måste erkännas, att så länge som svartråttorna var vid makten, hade de 
varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som gråråttorna är nu 
för tiden, och detta med full rätt. De hade kastat sig över arma, fättrade 
fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade stulit bort den 
sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna av sovande gäss, rövat 
ägg och dunungar från hönsen och gjort tusen ogärningar. Men sedan de hade 
råkat i olycka, tycktes allt detta vara glömt, och ingen kunde låta bli 
att beundra de sista av släkten, som hade hållit ut så länge med sitt 
motstånd mot fienderna.



Gråråttorna, som bodde på Glimminge gård och i trakten därom kring, 
fortsatte alltjämt striden och försökte passa på varje lämpligt tillfälle 
att bemäktiga sig borgen. Det kunde tyckas, att de borde ha låtit den 
lilla skaran svartråttor besitta Glimmingehus i fred, sedan de själva hade 
vunnit hela det övriga landet, men detta föll dem visst inte in. De 
brukade säga, att det var en hederssak för dem att en gång besegra 
svartråttorna, men den, som kände gråråttorna, visste nog, att det var 
därför, att människorna använde Glimmingehus till spannmålsmagasin, som de 
grå inte kunde ge sig någon ro, innan de hade intagit det.



STORKEN.                       Måndag 28 mars.



Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stod och sov på Vombsjöns is, av 
starka rop uppifrån luften.  Trirop! Trirop!  ljöd det.  Trianut, tranan, 
låter hälsa Akka, vildgåsen, och hennes flock. I morgon står den stora 
trandansen på Kullaberg. 



Akka sträckte genast upp huvudet och svarade:  Hälsa och tacka! Hälsa och 
tacka! 



Därpå flög tranorna vidare, men vildgässen hörde dem länge, där de for och 
ropade ut över varje fält och varje skogsbacke:  Trianut låter hälsa. I 
morgon står den stora trandansen på Kullaberg. 



Över detta budskap blev vildgässen mycket glada.  Du har lycka med dig , 
sade de till den vita gåskarlen,  som får vara med om den stora 
trandansen.  --  Är det då så märkvärdigt att se tranor dansa?  frågade 
gaskarlen.  Det är vad du aldrig har drömt om , svarade vildgässen.



 Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av Tummetott, så att 
ingen olycka händer honom, medan vi reser till Kullaberg , sade 
Akka.-- Inte ska Tummetott behöva vara ensam , sade gåskarlen.  Om inte 
tranorna tillåter, att han får se deras dans, så stannar jag hos 
honom. -- Ingen människa har ännu fått vara med om djurens möte på 
Kullaberg , sade Akka,  och jag vågar inte ta Tummetott med mig dit. Men 
vi får tala vidare om detta längre fram på dagen. Nu måste vi först och 
främst tänka på att få dig något till livs. 



Akka gav därmed tecken till uppbrott. Också denna dag sökte 
hon sin betesmark långt borta för Smirre rävs 
skull och slog inte ner förrän på de sumpiga ängarna ett stycke söder om 
Glimmingehus.



Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på 
vasspipor. Han var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen 
och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller 
någon av de andra.



Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom. När en pojke hade 
avstått från att bli människa för att få resa omkring med några fattiga 
vildgäss, så borde de väl begripa, att han inte hade lust att förråda dem. 
Och likaså borde de begripa, att när han hade offrat så mycket för att få 
följa dem, så var det deras plikt att låta honom se allt märkvärdigt, som 
de kunde visa honom.



 Jag får allt lov att säga dem min mening rent ut , tänkte han. Men timme 
efter timme gick, utan att han kom sig för med att göra det. Det kan låta 
märkvärdigt, men pojken hade verkligen fått ett slags respekt för den 
gamla förargåsen. Det var inte lätt, det kände han, att sätta sig upp mot 
hennes vilja.



På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred 
stengärdsgård. Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen lyfte 
huvudet för att äntligen tala med Akka, föll hans blickar på denna. Han 
gav till ett litet rop av förvåning, och alla gässen såg genast upp 
och ställde sig att stirra åt samma håll som han. I första ögonblicket 
tyckte både de och pojken, att alla de gråa kullerstenarna, som 
gärdsgården bestod av, hade fått ben under sig och börjat springa, men 
snart såg de, att det var en skara råttor, som löpte fram över den. De 
rörde sig mycket snabbt och sprang fram tätt packade, led vid led, och var 
så många, att de en god stund täckte hela gärdsgården.



Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var en stor, stark 
människa. Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten, att två 
eller tre av dem kunde rå på honom? Den ena rysningen efter den andra for 
neråt hans rygg, medan han stod och såg på dem.



Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna samma avsky för råttorna 
som han. De talade inte till dem, och när de var förbi, skakade de på sig, 
som om de hade fått dy mellan fjädrarna.



 Så mycket gråråttor ute!  sade Yksi från Vassijaure.  Det är inte något 
gott tecken. 



Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han tyckte, att hon borde 
låta honom följa med till Kullaberg, men han blev hindrad på nytt, därav 
att en stor fågel helt hastigt slog ner mittibland gässen.



När man såg denna fågel, kunde man tro, att han hade lånat kropp, hals och 
huvud av en liten vit gås. Men till allt detta hade han skaffat sig stora, 
svarta vingar, höga, röda ben och en lång, tjock näbb, som var för stor 
för det lilla huvudet och tyngde ner det, så att han fick något bekymrat 
och sorgset i sitt utseende.



Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mångfaldiga gånger med 
halsen, när hon gick emot storken. Hon var inte särdeles förvånad att se 
honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att storkhannarna 
brukar fara ditöver i god tid för att se efter, att boet inte har lidit 
skada under vintern, innan storkhonorna gör sig besvär att flyga över 
Östersjön. Men hon undrade mycket vad det kunde ha att betyda, att han 
sökte upp henne, eftersom storkar helst umgås med folk av deras egen stam.



 Jag kan väl inte tro, att det är något i olag med bostaden, herr 
Ermenrich , sade Akka.



Det visade sig nu, att det är sant, det, som sägs, att en stork sällan kan 
öppna sin näbb utan att klaga. Vad som gjorde, att det, som storken 
sade, lät ännu bedrövligare, var, att han hade svårt att få fram orden. 
Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan med 
hes och svag röst. Han beklagade sig över allt möjligt: boet, som låg 
överst på takåsen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fördärvat av 
vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne. Skåningarna 
höll på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker 
och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer 
komma tillbaka.



Medan storken klagade, kunde Akka, vildgåsen, som ingenstans ägde huld 
eller skydd, inte låta bli att tänka för sig själv:  Om jag hade det så 
bra som ni, herr Ermenrich, så skulle jag hålla mig för god att klaga. Ni 
har förblivit en fri och vild fågel, och ändå står ni så väl hos 
människorna, att ingen vill lossa ett skott på er eller stjäla ett ägg ur 
ert bo.  Men allt detta behöll hon för sig själv. Till storken sade hon 
endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort från ett 
hus, där storkar hade haft sitt tillhåll, alltsedan det byggdes.



Då frågade storken hastigt om gässen hade sett gråråttorna, som tågade mot 
Glimmingehus, och när Akka svarade, att hon hade sett otyget, började han 
berätta henne om de tappra svartråttorna, som i många år hade försvarat 
borgen.  Men i denna natt kommer Glimmingehus att falla i gråråttornas 
våld , sade storken suckande.



 Varför just i denna natt, herr Ermenrich?  frågade Akka.



 Jo, därför att nästan alla svartråttorna i går kväll drog till 
Kullaberg , sade storken,  eftersom de litade på att alla andra djur också 
skulle skynda dit. Men ni ser, att gråråttorna har stannat hemma, och nu 
samlar de sig för att intränga i borgen i natt, när den bara försvaras av 
några gamla stackare, som inte har orkat följa med till Kullaberg. De 
kommer nog att nå sitt mål, men i så många år har jag nu levat i 
grannsämja med svartråttorna, att det inte behagar mig att bo på samma 
ställe som deras fiender. 



Akka förstod nu, att storken hade blivit så förargad över gråråttornas 
handlingssätt, att han hade sökt upp henne för att få beklaga sig över 
dem. Men efter storkars sed hade han helt säkert inte gjort något för att 
förebygga olyckan.  Har ni skickat bud efter svartråttorna, herr 
Ermenrich?  frågade hon.-- Nej , svarade storken,  det skulle inte tjäna 
något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen redan tagen. -- Det 
ska ni inte vara så säker på, herr Ermenrich , sade Akka.  Jag känner en 
gammal vildgås, jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd. 



När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne. Och det 
var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som 
dugde i en strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort 
mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade 
just om natten.



Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna. Hon 
kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp 
till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt:  Jag 
tror, att det blir bäst för oss alla, att ni lyder mig. Jag måste flyga 
fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, 
att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill 
föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, 
därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten. 



Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka 
sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram med 
händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte 
ville vara med om att slåss med gråråttor. Hon fick se sig om efter hjälp 
på annat håll.



Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på 
sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och 
näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans 
strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näbben blixtsnabbt, 
fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta 
konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek och 
gässen ropade:  Vad tar ni er till, herr Ermenrich? Det är ingen groda. 
Det är en människa, herr Ermenrich. 



Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. Därpå sade han 
till Akka:  Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som 
bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Ni kan vara viss om att de 
blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och 
Tummetott, människoparveln, kommer efter för att rädda dem. 

Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte 
åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge. Akka förstod, att 
han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon väntade, 
tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade skakat av 
honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken. Och pojken 
för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte 
ville följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han riktigt satt 
och fnyste. Det där långa rödbenet trodde, att han ingenting dugde till, 
därför att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils 
Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.



Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det var 
ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och däröver 
låg flera varv kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att många 
buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på ägg i 
den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten 
över en god del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också 
nyponblommor och taklök att titta på.



Både pojken och Akka kunde genast se, att här försiggick något, som vände 
upp och ner på all vanlig ordning. På storkboets kant satt nämligen två 
kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin urgamla råttor med 
förväxta tänder och rinnande ögon. Det var just inte sådana djur, som man 
annars får se i fredligt samkväm.



Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne välkommen. 
De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som 
skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.



Alla svartråttorna höll sig tysta. Man kunde se på dem, att de befann sig 
i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina egna 
liv eller borgen. De båda ugglorna satt och rullade med sina stora ögon, 
vred på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om gråråttornas 
stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo, därför att de hade 
hört om dem, att de varken skonade ägg eller dunungar. Den gamla strimmiga 
katten var viss om att gråråttorna skulle bita ihjäl honom, när de i så 
stort antal trängde in i borgen, och han grälade oupphörligen på 
svartråttorna.

  Hur kunde ni vara så dumma och låta era 
bästa krigare dra bort?  sade han.  Hur kunde ni lita på gråråttorna? Det 
är alldeles oförlåtligt. 



De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, men storken kunde trots sin 
bedrövelse inte låta bli att gäckas med katten.  Var inte ängslig, Måns 
huskatt!  sade han.  Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit 
hit för att rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu 
måste jag ställa mig att sova, och jag gör det med största lugn. I morgon, 
när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på Glimmingehus. 



Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa 
storken ner i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta kanten 
av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg inte alls 
förargad ut. I stället sade hon i belåten ton:  Det vore väl dåligt, om 
den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur värre 
svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan hålla 
sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för min 
räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl. 



Båda kattugglorna var villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han skulle 
fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att genast 
skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde 
i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med 
viskande röst vågade anförtro henne det.



RÅTTFÅNGAREN.



Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades 
finna en källarglugg, som stod öppen. Den satt tämligen högt uppe på 
väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte 
länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga 
in på Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade 
stupat.



Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli 
anfallen. Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon 
antog, att de svartråttor, som fanns kvar i borgen, inte skulle ge 
sig utan strid. Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, 
men allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och 
hoppade ner i den kolmörka källaren.



Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. Alla höll sig mycket 
tysta, och alla väntade på försåt av svartråttorna. Inte förrän så många 
av dem hade trängt in i källaren, att golvet inte kunde rymma fler, vågade 
de sig vidare.



Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen 
svårighet att hitta. De letade mycket snart reda på de gångar i murarna, 
som svartråttorna hade betjänat sig av för att komma till de övre 
våningarna. Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta 
stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt. De kände sig vida mer 
förskräckta över att svartråttorna på detta sätt höll sig undan, än om de 
hade mött dem i öppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, när de kom upp 
i den första våningen utan missöden.



Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten från säden, som 
förvarades i stora bingar på golvet. Men det var ännu inte tid för dem att 
börja njuta av sin seger. De sökte först med största noggrannhet igenom de 
dystra, nakna rummen. De sprang upp i spisen, som stod mittpå golvet i det 
gamla borgköket, och var nära att störta ner i brunnen i det inre rummet. 
Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade de obesedd, men fann 
alltjämt inga svartråttor. När denna våning var helt och hållet i deras 
våld, började de att med samma försiktighet bemäktiga sig den nästa. Åter 
måste de våga en mödosam och farlig klättring genom murarna, medan de i 
andlös ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig över dem. Och fast de 
lockades av den härligaste lukt från sädesbingarna, tvingade de sig att 
med största ordning undersöka de forna knektarnas pelarstödda borgstuga, 
deras stenbord och spisel, de djupa fönsternischerna och hålet i golvet, 
som man i forna dagar hade tagit upp för att därigenom kunna hälla ner 
kokande beck över en inträngande fiende.



Alltjämt var svartråttorna osynliga. De grå letade sig fram till tredje 
våningen med borgherrns stora högtidssal, som stod lika kal och naken som 
alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i 
översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum. Det 
enda ställe, som de inte tänkte på att genomforska, var det stora 
storkboet på taket, där just vid denna tid ugglekvinnan väckte Akka och 
meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begäran och 
skickat henne det hon önskade.



Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kände de 
sig lugna. De förstod, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte 
tänkte på att göra motstånd, och de sprang med glatt hjärta upp i 
sädesbingarna.



Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån 
gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa. Gråråttorna lyfte 
huvudena från säden, lyssnade oroligt, sprang ett par steg, som om de 
ämnade lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt.



Åter ljöd pipan med stark och skärande klang, och nu skedde något 
märkvärdigt. En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden, 
hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att 
komma ut ur huset. Ännu var likväl många gråråttor kvar. De tänkte på den 
möda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte 
lämna det. Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste följa dem. 
De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga hålen 
i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma ut.



Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa. Runt 
omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade 
lyssnade till honom, och flera kom till för varje ögonblick. En gång tog 
han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång näsa åt 
rattorna, och då såg det ut, som om de hade haft lust att kasta sig över 
honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste, var de under hans 
makt.



När parveln hade spelat alla gråråttor ut ur Glimmingehus, började han 
sakta vandra från gårdsplanen ut på landsvägen, och alla gråråttorna 
följde honom, därför att tonerna ur den där pipan ljöd så ljuvliga i deras 
öron, att de inte kunde stå emot dem.



Parveln gick före dem och lockade dem med sig på vägen mot Vallby. Han 
förde dem i alla möjliga slags ringar och krokar och bukter fram genom 
häckar och ner i diken, och vart han gick, måste de följa efter. Han 
blåste oupphörligt på sin pipa, som tycktes vara  gjord av ett 
djurhorn, fast hornet var så litet, att det inte finns något djur i våra 
dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem 
som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i 
Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda 
hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i 
världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss. Men korpen 
var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att Flammea 
ägde en sådan skatt.



Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. Pojken gick före 
dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde 
de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och 
alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt 
längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.



5. DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG.



Tisdag 29 mars.



Det måste erkännas, att fastän många präktiga byggnader är resta i Skåne, 
finns ingen ibland dem, som har så vackra väggar som det gamla Kullaberg.



Kullaberg är lågt och långsträckt. Det är ingalunda ett stort eller 
mäktigt berg. På det breda bergtaket ligger skogar och åkerfält och en och 
annan ljunghed. Här och där reser sig runda ljungkullar och nakna 
bergknölar. Däruppe är inte synnerligen vackert; där ser det ut som på all 
annan höglänt mark i Skåne.



Den, som går på landsvägen, som löper fram mittöver berget, kan inte låta 
bli att känna sig en smula besviken.

Men så händer det kanske, att han viker av från 
vägen, går ut mot bergets sidor och ser ner för branterna, och då finner 
han med ens så mycket sevärt, att han knappast vet hur han skall hinna 
beskåda det alltsammans. Ty det förhåller sig så, att Kullaberg inte står 
på land med slätter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har 
rusat ut i havet så långt, som det har kunnat komma. Ingen den minsta 
sträcka land ligger nedanför berget och skyddar det mot havsvågorna, utan 
dessa når ända fram till bergväggarna och kan nöta dem och forma dem efter 
sitt välbehag.



Därför står bergväggarna där så rikt utsirade, som havet och dess 
medhjälpare vinden har mäktat åstadkomma. Där finns branta klyftor, som är 
djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som har blivit 
blanknötta under vindens beständiga piskslag. Där finns ensamma 
klipp-pelare, som står rätt upp ur vattnet, och mörka grottor med trånga 
ingångar. Där finns lodräta, nakna stup och mjuka, lövklädda sluttningar. 
Där finns små uddar och små vikar och små kullerstenar, som rasslande 
sköljs upp och ner vid varje böljeslag. Där finns ståtliga klipp-portar, 
som är välvda över vatten, där finns vassa stenar, som ständigt 
översprutas av vitt skum, och andra, som speglar sig i svartgrönt, 
oföränderligt stilla vatten. Där finns jättegrytor, som är utsvarvade i 
klippan, och väldiga sprickor, som lockar vandraren att våga sig in i 
bergets djup ända fram till Kullamannens håla.



Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor kryper och krånglar 
rankor och revor. Träd växer där också, men vindens makt är så stor, att 
träden måste förvandla sig till rankor, de med, för att kunna hålla sig 
kvar ute på branterna. Ekarna ligger och kryper utefter marken, medan 
lövverket står över dem som ett trångt valv, och lågstammiga bokar står i 
klyftorna som stora lövtält.



Dessa märkvärdiga bergväggar tillika med det vida, blå havet utanför dem 
och den skimrande, skarpa luften ovan dem är det, som gör Kullaberg så 
kärt för människor, att stora skaror av dem drar ditupp varje dag, så 
länge sommaren räcker. Svårare kan det vara att säga vad det är, som gör 
det så tilldragande för djuren, att de varje år samlas dit till ett stort 
lekmöte. Men detta är en sed, som har följts sedan uråldriga tider, och 
man borde ha varit med, redan när den första havsvågen krossades till skum 
mot stranden, för att kunna förklara varför just Kullaberg blev valt 
till mötesplats framför varje annat ställe.



När mötet skall äga rum, gör kronhjortarna, rådjuren, hararna, rävarna och 
de övriga vilda fyrfotingarna färden till Kullaberg redan på natten för 
att inte bli bemärkta av människorna. Strax innan solen går upp, tågar de 
alla fram till lekplatsen, som är en ljunghed till vänster om vägen inte 
särdeles långt från bergets yttersta udde.



Lekplatsen omgivs på alla sidor av runda klippkullar, som döljer den för 
envar, som inte råkar komma alldeles inpå den. Och i mars månad är det 
inte mycket troligt, att någon vandrare skall förirra sig dit. Alla de 
främlingar, som annars brukar ströva omkring på kullarna och klättra uppåt 
bergets sidor, har höststormarna jagat bort redan för många månader sedan. 
Och fyrvaktaren ute på udden, den gamla frun i Kullagården och Kullabonden 
och hans husfolk, de går sina vanliga vägar och springer inte omkring på 
de ödsliga ljungfälten.



När fyrfotingarna har kommit fram till lekplatsen, slår de sig ner på de 
runda bergkullarna. Varje djurslag håller sig för sig självt, fastän det 
är givet, att på en dag som denna allmän fred råder och ingen behöver 
frukta för att bli överfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna 
vandra över rävarnas kulle utan att förlora så mycket som ett av sina 
långa öron. Men djuren ställer ändå upp sig i särskilda flockar. Det är 
gammal sedvänja.



Sedan alla har intagit sina platser, börjar de se sig om efter fåglarna. 
Det brukar alltid vara vackert väder denna dag. Tranorna är goda 
väderspåmän och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de väntade regn. 
Men fast luften är klar och ingenting hindrar utsikten, ser fyrfotingarna 
inga fåglar. Detta är besynnerligt. Solen står högt på himlen, och 
fåglarna borde redan vara på väg.



Vad djuren på Kullaberg däremot lägger märke till är en och annan liten, 
mörk sky, som sakta drar fram över slättlandet. Och se! En av dessa skyar 
styr nu plötsligen utmed kusten av Öresund upp mot Kullaberg. När skyn har 
kommit mittöver lekfältet, stannar den, och på samma gång börjar hela skyn 
att klinga och kvittra, som om den bara bestod av toner. Den stiger och 
sjunker, stiger och sjunker, men alltjämt klingar och kvittrar den. Till 
sist faller hela skyn ner över en kulle, hela skyn på en gång, och 
ögonblicket därefter är kullen fullkomligt skyld av gråa lärkor, 
granna röd-grå-vita bofinkar, spräckliga starar och gröngula mesar.



Strax därefter drar ännu en sky fram över slätten. Den stannar över varje 
gård, över statarstugor och slott, över köpingar och städer, över 
bondgårdar och järnvägsstationer, över fiskelägen och sockerbruk. För 
varje gång den stannar suger den till sig från gårdarna nere på marken en 
liten uppvirvlande pelare och små gråa dammkorn. På detta sätt växer den 
och växer, och när den äntligen är samlad och styr upp mot Kullaberg, är 
den inte längre bara en sky, utan ett helt moln, som är så stort, att det 
kastar skugga på marken alltifrån Höganäs till Mölle. När den stannar över 
lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lång stund måste det regna 
gråsparvar ner på en av kullarna, innan de, som ha flugit innerst i 
molnet, åter får se en skymt av dagsljuset.



Men det största av dessa fågelmoln är ändå det, som nu visar sig. Det har 
bildats av flockar, som har kommit farande från alla håll och slutit sig 
till det. Det är tungt gråblått, och ingen solstråle tränger igenom det. 
Det kommer dystert och skräckingivande som ett åskmoln. Det är fullt av 
det hemskaste oväsen, det gräsligaste skrikande, det hånfullaste skratt 
och det mest olycksbådande kraxande. Alla på lekplatsen blir glada, när 
det äntligen upplöser sig i ett regn av flaxande och kraxande, av kråkor 
och kajor och korpar och råkor.



Därefter syns på himlen inte bara skyar, utan en mängd olika streck och 
tecken. Så visar sig raka, prickade linjer i öster och nordost. Det är 
skogsfågel från Göinge härader: orrar och tjädrar, som kommer flygande i 
långa rader med ett par meters avstånd från varandra. Och simfåglarna, som 
håller till på Måkläppen utanför Falsterbo, kommer nu svävande fram över 
Öresund i många besynnerliga flygordningar: i trianglar och långa krokar, 
i sneda hakar och halvcirklar.



Till det stora mötet, som ägde rum det året, då Nils Holgersson for 
omkring med vildgässen, kom Akka och hennes flock senare än alla andra, 
och detta var inte att undra på, för Akka hade måst flyga över hela Skåne 
för att komma till Kullaberg. Dessutom hade hon, så snart hon vaknade, 
varit tvungen att fara ut och söka reda på Tummetott, som i många timmar 
hade gått och spelat för gråråt torna och lockat dem långt bort från 
Glimmingehus. Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet, att 
svartråttorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgången, och det var 
alltså inte mer någon fara att låta tornugglans pipa tystna och lämna 
gråråttorna frihet att gå vart de behagade.



Men det var inte Akka, som upptäckte pojken, där han gick med sitt långa 
följe, och helt hastigt sänkte sig över honom, omfattade honom med näbben 
och svävade uppåt luften med honom, utan det var herr Ermenrich, storken. 
För herr Ermenrich hade också givit sig ut att söka efter honom, och sedan 
han hade fört honom upp till storkboet, bad han honom förlåta, att han 
förra kvällen hade behandlat honom med vanvördnad.



Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blev goda vänner. Akka 
visade sig också mycket vänlig mot honom, strök sitt gamla huvud flera 
gånger mot hans arm och prisade honom, därför att han hade hjälpt dem, som 
var i betryck.



Men det får man säga till pojkens heder, att han inte ville ta emot beröm, 
som han inte hade förtjänat.  Nej, mor Akka , sade han,  ni ska inte tro, 
att jag lockade bort de grå för att hjälpa de svarta. Jag ville bara visa 
herr Ermenrich, att jag dugde till något. 



Knappt hade han sagt detta, förrän Akka vände sig till storken och frågade 
om han trodde, att det var rådligt att föra Tummetott med till Kullaberg. 
 Jag menar, att vi kan lita på honom som på oss själva , sade hon. Storken 
tillrådde genast mycket ivrigt att låta Tummetott följa med.  Visst ska ni 
ta Tummetott med till Kullaberg, mor Akka , sade han.  Det är en lycka för 
oss, att vi kan löna honom för allt, vad han i natt har utstått för vår 
skull. Och eftersom det ännu grämer mig, att jag förra kvällen inte 
uppförde mig mot honom på ett passande sätt, så ska det bli jag, som bär 
honom på min rygg ända till mötesplatsen. 



Det finns inte mycket, som smakar bättre än att få beröm av sådana, som 
själva är kloka och duktiga, och pojken hade visst aldrig känt sig så 
glad, som när vildgåsen och storken talade om honom på detta sätt.



Pojken gjorde alltså färden upp till Kullaberg ridande på storkrygg. 
Fastän han visste, att detta var en stor heder, vållade det honom ändå 
mycken ängslan, därför att herr Ermenrich var en mästare  i att 
flyga och satte av med helt annan fart än vildgässen. Medan Akka flög sin 
raka väg med jämna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster. 
Än låg han stilla på en omätlig höjd och flöt i luften utan att röra 
vingarna, än kastade han sig neråt med en sådan fart, att det föreföll, 
som om han skulle störta till marken hjälplöst som en sten, än roade han 
sig med att fara runt omkring Akka i stora och små kretsar likt en 
virvelvind. Pojken hade aldrig varit med om något sådant förut, och fastän 
han satt i ständig skräck, måste han erkänna för sig själv, att han inte 
förut hade vetat vad en god flykt ville säga.



Bara ett enda uppehåll gjordes under färden, och det var, när Akka på 
Vombsjön förenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att 
gråråttorna hade blivit besegrade. Sedan flög de resande raka vägen till 
Kullaberg.



Där slog de ner överst på den kullen, som var förbehållen åt vildgässen, 
och då nu pojken lät blickarna vandra från kulle till kulle, såg han, att 
över en av dem höjde sig kronhjortarnas mångtaggiga horn och över en annan 
de grå hägrarnas nacktofsar. En kulle var röd av rävar, en var svart och 
vit av havsfågel, en var grå av råttor. En var besatt med svarta korpar, 
som oupphörligen skrek, en med lärkor, som inte var i stånd att hålla sig 
stilla, utan ständigt kastade sig upp i luften och sjöng av glädje.



Såsom det ständigt har varit sed på Kullaberg, var det kråkorna, som 
började dagens lekar och upptåg med sin flygdans. De delade sig i två 
flockar, som flög fram mot varandra, möttes, vände och började på nytt. 
Denna dans hade många turer och föreföll åskådarna, som inte var inne i 
dansreglerna, alltför enformig. Kråkorna var mycket stolta över sin dans, 
men alla andra var glada, då den tog slut. Den föreföll djuren lika dyster 
och meningslös som vinterstormens lek med snöflingorna. De blev nedstämda 
av att se den och väntade ivrigt på något, som skulle ge dem en smula 
glädje.



De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade 
slutat, kom hararna springande. De strömmade fram i en lång rad utan 
synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprang tre eller 
fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram med sådan 
fart, att de långa öronen svängde åt alla håll. Medan de sprang snurrade 
de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, så 
att det skrällde. Somliga slog en lång rad av kullerbyttor, andra vek ihop 
sig och rullade framåt som hjul, en stod på ett ben och svingade runt, en 
gick på framfötterna. Det var alls ingen ordning, men det var mycken 
lustighet över hararnas lek, och de många djuren, som stod och betraktade 
dem, började andas hastigare. Det var vår nu, lust och glädje var i 
antågande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek 
att leva.



Då hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfåglarnas tur att 
uppträda. Hundrade tjädertuppar i blänkande svartbrun skrud med ögonbrynen 
klart röda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpå lekplatsen. Den, 
som satt på översta grenen, blåste upp fädrarna, sänkte vingarna och slog 
upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna syntes. Därpå sträckte han fram 
halsen och utsände ett par djupa toner ur den förtjockade strupen.  Tjäck, 
tjäck, tjäck , lät det. Mera kunde han inte få fram; det klunkade bara 
flera gånger djupt nere i strupen. Så slöt han ögonen och viskade:  Sis, 
sis, sis. Hör så vackert! Sis, sis, sis.  Och på samma gång föll han i 
sådan hänryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.



Medan den första tjädertuppen ännu höll på med sisandet, började de tre, 
som satt närmast under honom, att sjunga, och innan de hade gått igenom 
hela visan, började de tio, som satt längre ner, och så fortsatte det från 
gren till gren, ända tills alla hundra tjädertupparna 
 sjöng och klunkade och sisade. De föll 
alla i samma hänryckning under sin sång, och just detta verkade på de 
andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gått lustigt och 
lätt, nu började det att gå tungt och hett.  Ja, det är sannerligen vår , 
tänkte de många djurfolken.  Vinterns köld är försvunnen. Vårens eld 
brinner över jorden. 



När orrarna märkte, att tjädrarna hade sådan framgång, kunde de inte 
längre hålla sig tysta. Då det inte fanns något träd, där de kunde ta 
plats, rusade de ner på lekfältet, där ljungen stod så hög, att bara deras 
skönt svängda stjärtfjädrar och deras tjocka näbbar syntes, och började 
att sjunga:  Orr, orr, orr. 



Just som orrarna begynte tävla med tjädrarna, skedde något oerhört. En räv 
smög nu, medan alla djuren inte tänkte på annat än tjäderleken, helt sakta 
fram till vildgässens kulle. Han gick mycket varsamt och kom långt uppåt 
kullen, innan någon märkte honom. Plötsligen fick ändå en gås syn på 
honom, och som hon inte kunde tro, att en räv hade smugit in bland gässen 
i någon god avsikt, började hon ropa:  Akta er, vildgäss! Akta er!  Räven 
högg henne över strupen, kanske mest för att hon skulle tiga, men 
vildgässen hade redan hört ropet och höjde sig alla upp i luften. Och när 
de var uppflugna, såg djuren Smirre räv stå på vildgässens kulle med en 
död gås i munnen.



Men därför att han sålunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett så 
hårt straff, att han i alla sina livsdagar måste ångra, att han inte hade 
kunnat lägga band på sin hämndlystnad, utan försökt att på detta sätt 
äntligen komma åt Akka och hennes flock. Han blev genast omringad av en 
skara rävar och dömd enligt gammal sed, som bjuder, att vem som helst som 
stör freden på den stora lekdagen, måste gå i landsflykt. Ingen räv ville 
mildra domen, eftersom de alla visste, att i vad ögonblick de försökte 
något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen och aldrig mer 
tillåtas att beträda den. Alltså blev landsförvisningsdom utan gensägelse 
avkunnad över Smirre. Han förbjöds att uppehålla sig i Skåne. Han 
förvisades från hustru och anförvanter, från jaktmark, bostad, viloplatser 
och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste fresta lyckan i 
främmande land. Och för att alla rävar i Skåne skulle veta, att Smirre var 
fågelfri i landskapet, bet den äldste bland rävarna av honom den 
högra öronspetsen. Så snart detta var gjort, började alla de unga rävarna 
tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre. För honom återstod intet 
annat än att ta till flykten, och med alla ungrävarna hack i häl efter sig 
ilade han bort från Kullaberg.



Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höll på med sin lek. Men dessa 
fåglar fördjupar sig till den grad i sin sång, att de varken hör eller 
ser. De hade inte heller låtit störa sig.



Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän kronhjortarna från 
Häckeberga framträdde för att visa sin stridslek. Det var flera par 
kronhjortar, som kämpade på samma gång. De störtade emot varandra med stor 
kraft, slog dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades, och 
sökte tvinga varandra bakåt. Ljungtuvorna revs upp under klövarna, 
andedräkten stod som en rök, ur struparna trängde hemska vrålanden, och 
skummet flöt neråt bogarna.



Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan de stridskunniga 
hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren väcktes nya känslor. Alla 
och envar kände de sig modiga och starka, upplivade av återkommande kraft, 
pånyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags äventyr. De 
kände ingen vrede mot varandra, dock lyftes överallt vingar, nackfjädrar 
restes, klor vässades. Om häckebergarna hade fortsatt ännu ett ögonblick, 
skulle det ha uppstått vild kamp på kullarna, därför att alla hade gripits 
av en brinnande åtrå att visa, att också de var fulla av liv, att vinterns 
vanmakt var över, att styrkan sjöd i kroppen.



Men kronhjortarna upphörde att strida just i rätta ögonblicket, och genast 
gick en viskning från kulle till kulle:  Nu kommer tranorna. 



Och så kom de gråa, skymningsklädda fåglarna med plymer i vingarna och 
rött fjädersmycke i nacken. De stora fåglarna med sina höga ben, sina 
smärta halsar, sina små huvuden kom glidande utför kullen i en 
hemlighetsfull yrsel. Under det att de gled framåt, svängde de runt, halvt 
flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rörde de sig i 
ofattbar hast. Det var något underligt och främmande över deras dans. Det 
var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast förmådde 
följa. Det var, som om de hade lärt den av dimmorna, som sväva fram över 
de ensliga mossarna. Det låg trolldom i den; alla, som inte förr 
hade varit på Kullaberg, begrep varför hela mötet bar namn efter tranornas 
dans. Det låg vildhet i den, men den känsla, som den väckte, var ändå en 
ljuv längtan. Ingen tänkte nu mer på att strida. I stället ville alla, 
både de bevingade och de, som inga vingar hade, höja sig oändligt, lyfta 
sig ovan skyarna, söka vad som fanns där bortom, lämna den tyngande 
kroppen, som drog ner mot jorden, och sväva bort mot det överjordiska.



Sådan längtan efter det ouppnåeliga, efter det bakom livet förborgade, 
kände djuren bara en gång om året, och det var den dagen, då de såg den 
stora trandansen.



6. I REGNVÄDER.



Onsdag 30 mars.



Det var den första regndagen under resan. Så länge som vildgässen hade 
stannat kvar i trakten av Vombsjön, hade de haft vackert väder, men samma 
dag, som de anträdde färden norrut, började det att regna, och i flera 
timmar fick pojken sitta på gåsryggen genomvåt och huttrande av köld.



På morgonen, när de drog åstad, hade det varit klart och lugnt. Vildgässen 
hade flugit högt uppe i luften, jämnt och utan brådska, i sträng ordning 
med Akka i spetsen, och de övriga i två sneda rader bakom henne. De hade 
inte gett sig tid att ropa elakheter till djuren på marken, men som de 
inte var i stånd att hålla sig riktigt tysta, framsjöng de oupphörligen i 
takt med vingslagen sitt vanliga lockrop:  Var är du? Här är jag. Var är 
du? Här är jag. 



Alla tog del i detta ihärdiga ropande, och de hade bara avbrutit det 
då och då för att visa den vita gåskarlen vägmärkena, som de satte kurs 
efter. Märkena utgjordes under denna resa av Linderödsåsens karga backar, 
av Ovesholms herrgård, av Kristianstads kyrktorn, av Bäckaskogs kungsgård 
på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön och av Ryssbergets 
tvära brant.



Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig, 
tyckte pojken, att det var en riktig förströelse. Förr i världen, när han 
bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de var gråa och 
tråkiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu såg han 
tydligt, att molnen var ofantliga forvagnar, som körde fram på himlen med 
skyhöga lass: några av dem var lastade med väldiga, gråa säckar, några med 
tunnor, som var så stora, att de kunde rymma en hel sjö, och några med 
stora kar och flaskor, som var uppstaplade till en förfärlig höjd. Och när 
så många av dem hade kört fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om 
någon hade givit ett tecken, för på en gång började det att ur kar, 
tunnor, flaskor och säckar flöda ner vatten över jorden.



Med detsamma som de första vårskurarna smattrade mot marken, höjdes sådana 
glädjeskrik av alla småfåglar i lundar och hagar, att hela luften genljöd 
av dem, och pojken hoppade högt, där han satt.  Nu får vi regn, regnet ger 
oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna blad och blommor ger 
oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god 
mat är det bästa, som finns , sjöng småfåglarna.



Också vildgässen blev glada åt regnet, som kom för att väcka växterna ur 
deras sömn och slå hål på sjöarnas istak. De orkade inte hålla sig så 
allvarliga som hittills, utan de började sända lustiga rop ner över 
nejden.



När de flög över de stora potatislanden, som det finns så gott om i 
Kristianstadstrakten, och som ännu låg nakna och svarta, skrek de:  Vakna 
opp och gör nytta! Här kommer det, som väcker er. Nu har ni latat er länge 
nog. 



När de såg människor, som skyndade att komma undan regnet, förmanade de 
dem och sade:  Vad har ni så bråttom för? Ser ni inte, att det regnar 
surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor? 



Det var ett stort, tjockt moln, som rörde sig raskt mot norr och följde 
tätt efter gässen. De tycktes inbilla sig, att de drog molnet med 
sig, och när de just nu såg under sig stora trädgårdar, ropade de 
helt stolta:  Här kommer vi med sippor, här kommer vi med rosor, här 
kommer vi med äppleblom och körsbärsknopp, här kommer vi med ärter och 
bönor och rovor och kål. Den som vill, får ta emot, den som vill, får ta 
emot. 



Så där hade det låtit, medan de första skurarna föll, då alla ännu hade 
varit glada åt regnet. Men när det fortfor att falla hela eftermiddagen, 
blev gässen otåliga och ropade till de törstiga skogarna omkring Ivösjön: 
 Har ni inte fått nog snart? Har ni inte fått nog snart? 



Himlen blev alltmer jämngrå, och solen gömde sig så väl, att ingen kunde 
begripa var den fanns. Regnet föll tätare, hamrade tungt mot vingarna och 
sökte sig mellan de oljade ytterfjädrarna ända in till kropparna. Jorden 
skymdes av regnrök; sjöar, berg och skogar flöt samman i ett otydligt 
virrvarr, och vägmärkena kunde inte skönjas. Färden gick allt långsammare, 
de glada ropen tystnade, och pojken kände kölden allt bittrare.



Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som han hade ridit fram 
genom luften. Och på eftermiddagen, när de hade slagit ner under en liten 
marig tall mitt ute på en stor mosse, där allt var vått och allt var 
kallt, där somliga tuvor var täckta med snö och andra stack upp nakna ur 
en pöl halvsmält isvatten, då hade han inte heller känt sig modlös, utan 
sprungit omkring i friskt humör och sökt efter tranbär och frusna lingon. 
Men så kom kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att inte en gång sådana 
ögon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev så besynnerligt 
hemsk och förskräcklig Pojken låg instoppad under gåskarlens vinge, men 
kunde inte sova, därför att han var kall och våt. Och han hörde så mycket 
prassel och rassel och smygande steg och hotande röster, han kände en 
sådan skräck, att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han måste dit, 
där det fanns eld och ljus, om han inte skulle bli rent ihjälskrämd.



 Om jag skulle våga mig fram till människorna för den här enda natten? 
tänkte pojken.  Bara så, att jag kunde få sitta vid en eld en stund och få 
mig en bit mat. Jag kunde ju vända tillbaka till vildgässen före 
soluppgången. 



Han kröp fram under vingen och gled ner till marken. Han väckte 
varken gåskarlen eller någon av de andra 
gässen, utan smög sig tyst och obemärkt bort över mossen.



Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i 
Småland eller i Blekinge. Men strax innan han hade kommit ner på mossen, 
hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg. 
Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en väg, och snart var 
han inne på bygatan, som var lång och trädplanterad och kantad med gård 
vid gård.



Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som är så allmänna 
uppåt landet, men som man alls inte ser till nere på slätten.



Boningshusen var av trä och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar 
och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och 
annan kulört ruta. Väggarna var strukna med ljus oljefärg, dörrar och 
fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i rött. Medan 
pojken gick och betraktade husen, hörde han ända ut på vägen hur folket, 
som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade. Orden kunde han 
inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att höra 
människoröster.  Jag undrar allt vad de skulle säga, om jag bultade på och 
bad att bli insläppt , tänkte han.



Detta var ju vad han hade ämnat göra, men nu hade mörkrädslan gått över, 
sedan han såg de upplysta fönstren. I stället kände han nu på nytt den där 
skyggheten, som alltid kom över honom i närheten av människor.  Jag ska se 
mig om i byn än en stund , tänkte han,  innan jag ber att få komma in hos 
någon. 



På ett hus fanns en balkong. Och just som pojken gick förbi, slogs 
balkongdörrarna upp, och ett gult ljus strömmade fram genom fina, lätta 
gardiner. Så kom en vacker, ung fru ut på balkongen och lutade sig över 
räcket.  Det regnar, nu får vi snart vår , sade hon. När pojken såg henne, 
kände han en besynnerlig ängslan. Det var, som om han ville gråta. För 
första gången blev han en smula orolig över att han hade stängt sig ute 
från människorna.



Kort därpå gick han förbi en handelsbod. Utanför boden stod en röd 
radsåningsmaskin. Han stannade och såg på den och kröp till sist upp på 
kuskens plats och satte sig där. När han hade kommit dit, smackade han med 
läpparna och låtsade, att han satt och körde. Han tänkte på hur roligt det 
skulle vara att få köra en sådan grann maskin över ett åkerfält. För 
ett ögonblick hade han glömt hurudan han nu var, men så kom han ihåg det, 
och då hoppade han hastigt ner ifrån maskinen. Det kom en allt större oro 
över honom. Det var nog mycket den gick miste om, som alltid skulle leva 
ute bland djuren. Människor var allt bra märkvärdiga och duktiga.



Han gick förbi postkontoret och tänkte då på alla tidningar, som var dag 
kommer med nyheter från världens fyra hörn. Han såg apoteket och 
doktorsbostaden, och han tänkte på att människors makt var så stor, att de 
kunde kämpa mot sjukdom och död. Han kom till kyrkan, och han tänkte på 
att människorna hade rest den, för att de där skulle få höra talas om en 
värld utom denna, som de levde i, om Gud och uppståndelse och ett evigt 
liv. Och ju längre han gick där, desto mer tyckte han om människorna.



Det är så med barn, att de inte tänker längre, än näsan räcker. Det, som 
ligger närmast i vägen för dem, vill de prompt ha utan att bry sig om vad 
det kan kosta dem. Nils Holgersson hade inte haft förstånd på vad han 
förlorade, när han valde att förbli tomte, men nu blev han förfärligt rädd 
för att han kanske aldrig mer kunde få igen sin rätta skapnad.



Hur i all världen skulle han bära sig åt för att bli människa? Det ville 
han bra gärna veta.

Han kröp upp på en trappa och satte sig där mitt i det strömmande 
regnet och funderade. Han satt där i en timme, i två timmar, och han 
tänkte, så att pannan lade sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, 
som om tankarna bara löpte runt i huvudet på honom. Ju längre han satt 
där, desto omöjligare tyckte han det var att finna någon lösning.



 Det här är säkert alldeles för svårt för en, som har lärt så litet som 
jag , tänkte han till sist.  Det blir nog så, att jag får gå tillbaka till 
människorna i alla fall. Jag får fråga prästen och doktorn och skolläraren 
och andra, som är lärda och kan veta bot för sådant här. 



Ja, det beslöt han att han skulle göra genast, och han reste sig upp och 
skakade på sig, för han var så våt som en hund, som har varit nere i en 
vattenpöl.



Just i detsamma såg han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i ett 
av träden, som kantade bygatan. Strax därpå började en kattuggla, som satt 
under taklisten, röra på sig och ropade:  Kivitt, kivitt! Är du hemma 
igen, kärruggla? Hur har du haft det i utlandet? 



 Tack ska du ha, kattuggla! Jag har haft det bra , sade kärrugglan.  Har 
det hänt något märkligt här hemma, medan jag har varit borta? 



 Inte här i Blekinge, kärruggla, men i Skåne har det hänt, att en pojke 
har blivit förvandlad av en tomte och gjord så liten som en ekorre, och 
sedan har han farit till Lappland med en tamgås. 



 Det var en märkvärdig nyhet, en märkvärdig nyhet. Kan han aldrig bli 
människa igen, kattuggla? Kan han aldrig bli människa igen? 



 Det är en hemlighet, kärruggla, men du ska ändå få veta den. Tomten har 
sagt, att om pojken vakar över den tama gåskarlen, så att han kommer hem 
oskadd och... 



 Vad mer, kattuggla? Vad mer? Vad mer? 



 Flyg med mig opp i kyrktornet, kärruggla, så ska du få veta alltsammans! 
Jag är rädd för att det kan vara någon, som lyssnar här på bygatan. 



Därmed flög ugglorna sin väg, men pojken kastade mössan högt i luften.  Om 
jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får 
jag bli människa. Hurra! Hurra! Då får jag bli människa! 



Han skrek hurra, så att det var märkvärdigt, att de inte hörde honom inne 
i husen. Men det gjorde de inte, och han skyndade ut till vildgässen i den 
våta mossen, så fort som benen kunde bära honom.



7. TRAPPAN MED DE TRE TRAPPSTEGEN.



Torsdag 31 mars.



Nästa dag ämnade vildgässen fara norrut genom Allbo härad i Småland. De 
sände Yksi och Kaksi dit för att kunskapa, men när de kom tillbaka, sade 
de, att allt vatten var fruset och all mark snöbetäckt.  Låt oss då så 
gärna stanna där vi är!  sade vildgässen.  Vi kan inte fara fram över ett 
land, där det varken finns vatten eller bete. -- Om vi stannar där vi nu 
är, kan vi få vänta ett helt månvarv , sade då Akka.  Det är bättre att 
fara österut genom Blekinge och försöka om vi inte sedan kan komma över 
Småland genom Möre härad, som ligger nära kusten och har tidig vår. 



Sålunda kom pojken att nästa dag fara fram över Blekinge. Nu, då det var 
ljust, hade han kommit i sitt rätta lynne igen och kunde inte begripa vad 
som hade gått åt honom förra kvällen. Nu ville han visst inte ge upp resan 
och vildmarkslivet.

Det låg en tjock regnrök över Blekinge. Pojken kunde inte se hur det 
såg ut där.  Jag undrar om det är ett gott eller dåligt land, som jag 
rider över , tänkte han och försökte att leta fram ur sitt minne vad han 
hade lärt om landet i skolan. Men på samma gång visste han nog, att detta 
inte skulle tjäna något till, eftersom han aldrig hade brukat läsa över 
läxorna.



Med ens såg pojken hela skolan framför sig. Barnen satt vid de små 
pulpeterna och sträckte upp händerna, läraren satt i katedern och såg 
missnöjd ut, och själv stod han framme vid kartan och skulle svara på 
någon fråga om Blekinge, men hade inte ett ord att säga. Skollärarens 
ansikte blev mörkare för varje sekund, som gick, och pojken tänkte på att 
läraren var mera noga med att de skulle kunna sin geografi än något annat. 
Nu kom han också ner ur katedern, tog pekpinnen ifrån pojken och sände 
honom tillbaka till hans plats.  Det här slutar inte väl , hade da pojken 
tänkt.



Men skolläraren hade gått fram till ett fönster och stått där en stund och 
tittat ut, och så hade han visslat till ett tag. Därpå hade han gått upp i 
katedern och sagt, att han skulle berätta dem något om Blekinge. Och vad 
han då hade talat om hade varit så roligt, att pojken hade hört på. Bara 
han tänkte efter, mindes han vart ord.



 Småland är ett högt hus med granar på taket , sade läraren,  och där 
framför ligger en bred trappa med tre stora trappsteg, och den trappan 
kallas Blekinge.



Det är en trappa, som är duktigt tilltagen. Den sträcker sig åtta mil 
utefter framsidan av Smålandshuset, och den, som vill gå trappan utför 
ända ner till Östersjön, han har fyra mil att vandra.



Det är allt också en bra lång tid förfluten, sedan trappan blev byggd. Det 
har gått både dagar och år, sedan de första trappstegen höggs ut av 
gråsten och lades ner jämna och släta till en bekväm farled mellan Småland 
och Östersjön.



Da trappan är så gammal, kan man nog förstå, att den inte ser likadan ut 
nu, som när den var ny. Inte vet jag hur mycket de brydde sig om sådant på 
den tiden, men så stor, som den var, kunde väl i alla fall ingen kvast rå 
med att hålla den ren. Efter ett par år började det att växa mossa och lav 
på den, torrt gräs och torra löv blåste ner över den om höstarna, och om 
vårarna blev den överhöljd av nedrasande stenar och grus. Och då allt 
detta fick ligga kvar och multna, så samlade 
det sig till sist så mycken mylla på trappan, att inte bara örter och 
gräs, utan till och med buskar och stora träd kunde slå rot där.



Men på samma gång har det uppkommit en stor skillnad mellan de tre 
trappstegen. Det översta, som ligger Småland närmast, är till största 
delen täckt med mager jord och småsten, och där vill det just inte växa 
andra träd än glasbjörk och hägg och gran, som tål kölden däroppe i höjden 
och är nöjda med litet. Allra bäst förstår man hur kargt och fattigt det 
är där, då man ser hur små åkerlapparna är, som är oppbrutna ur 
skogsmarken, och hur små stugor folket bygger åt sig, och hur långt det är 
mellan kyrkorna.



På mellantrappan åter finns det bättre jord, och den ligger inte heller 
bunden under så sträng köld; det ser man genast av att träden både är 
högre och av förnämligare slag. Där växer lönn och ek och lind, hängbjörk 
och hassel, men just inga barrträd. Och än bättre märker man det därpå, 
att det finns en myckenhet odlad jord, liksom därpå, att människorna har 
byggt sig vackra och stora hus. Det står många kyrkor på mellantrappan, 
och stora byar ligger omkring dem, och den tar sig på allt sätt bättre och 
präktigare ut än det övre trappsteget.



Men det allra nedersta trappsteget är ändå det bästa. Det är täckt med god 
och riklig mylla, och där det ligger och badar i havet, har det inte den 
minsta känning av Smålandskölden. Här nere trivs bokar och kastanjer och 
valnötsträd, och de växer sig så stora, att de når över kyrktaken. Här 
ligger också de största åkerfälten, men folket har inte bara skogsbruk och 
jordbruk att leva av, utan det sysslar också med fiske och handel och 
sjöfart. Därför finns här också de kostbaraste bostäderna och de vackraste 
kyrkorna, och kyrkbyarna har växt ut till köpingar och städer.



Men med detta är inte allt sagt om de tre trappstegen. För man måste 
betänka, att när det regnar oppe på taket till de stora Smålandshuset, 
eller när snön smälter däroppe, får vattnet lov att ta vägen någonstans, 
och då störtar förstås en del utför den stora trappan. I början flöt det 
nog fram över hela trappan, så bred som den var, men så uppstod det 
sprickor i den, och så småningom har nu vattnet vant sig att flyta utför 
den i några väl upparbetade fåror. Och vatten är vatten, var man än gör av 
det. Det har aldrig någon vila. På ett ställe gräver det och filar 
och för bort, och på ett annat lägger det till. De där fårorna har det 
grävt opp till dalar, dalväggarna har det täckt med mylla, och sen har 
buskar och rankor och träd klängt sig fast vid dem så tätt och så rikt, 
att de nästan skymmer bort vattenströmmen, som går fram nere i djupet. Men 
när strömmarna kommer till avsatserna mellan trappstegen, måste de kasta 
sig huvudstupa utför dem, och härav kommer vattnet i sådan skummande fart, 
att det får kraft att dra kvarnhjul och maskiner, och sådana har det också 
växt opp vid varenda fors.



Men med detta är ändå inte allt sagt om landet med de tre trappstegen. 
Utan det måste också sägas, att däroppe i Småland i det stora huset bodde 
en gång en jätte, som hade blivit gammal. Och det förtröt honom, att han i 
sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den långa trappan för 
att meta lax i havet. Det syntes honom vida lämpligare, att laxen skulle 
komma opp till honom, där han bodde.



Därför gick han opp på taket av sitt stora hus, och där ställde han sig 
och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan 
kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet. Och när 
stenarna föll ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, 
flydde oppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, kastade 
sig med höga språng uppför fallen och stannade, först när den var långt 
inne i Småland hos gammaljätten.



Hur sant detta är, det syns av de många öarna och skären, som ligger 
utanför Blekinges kust, och som inte är något annat än de många stora 
stenar, som jätten kastade.



Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i Blekingsströmmarna och 
genom forsar och lugnvatten arbetar sig ända fram till Småland.



Men den där jätten är värd mycken tack och ära av Blekingsborna, därför 
att laxfiske i strömmarna och stenhuggeri i skärgården, det är arbete, som 
ger föda åt många av dem än i denna dag. 



8.VID RONNEBY Å.



Fredag 1 april.



Varken vildgässen eller Smirre räv hade trott, att de någonsin skulle 
råkas, sedan de hade lämnat Skåne. Men nu föll det sig så, att vildgässen 
kom att ta vägen över Blekinge, och dit hade Smirre räv också begivit sig. 
Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av landskapet, och där hade 
han ännu inte sett några herrgårdsparker eller djurgårdar, fulla av rådjur 
och läckra rådjurskalvar. Han var mer missnöjd, än han kunde säga.



En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig skogstrakt i 
Mellanbygden, inte långt från Ronneby å, fick han se en flock vildgäss 
flyga fram genom luften. Han märkte strax, att en av gässen var vit, och 
då visste han ju vilka han hade att göra med.



Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett 
gott mål mat som för att hämnas på dem för all förtret, som de hade vållat 
honom. Han såg, att de for österut, tills de kom till Ronneby å. Sedan 
ändrade de riktning och följde ån mot söder. Han förstod, att de ämnade 
söka sig en sovplats utmed åstranden, och han tänkte, att han skulle kunna 
bemäktiga sig ett par av dem utan särdeles stor svårighet.



Men när Smirre äntligen fick syn på det ställe, där gässen hade slagit 
ner, märkte han, att de hade valt en så väl skyddad plats, att han inte 
kunde komma åt dem.



Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vattendrag, men den är 
likafullt mycket omtalad för sina vackra stränders skull. På flera ställen 
tranger den fram mellan branta bergväggar, som står lodräta upp ur 
vattnet och är alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med hagtorn 
och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, som kan vara 
angenämare en vacker sommardag än att ro fram på den lilla mörka ån och se 
uppåt på allt det mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska 
bergväggarna.



Men nu, då vildgässen och Smirre kom till ån, var det kall och ruskig 
vårvinter, alla träd stod nakna, och det var nog ingen, som tänkte det 
allra minsta på om strandbädden var ful eller vacker. Vildgässen prisade 
sin lycka, att de under en sådan där brant bergvägg hade funnit reda på en 
sandremsa, så pass stor, att de kunde få plats på den. Framför dem brusade 
ån, som var strid och stark nu i snösmältningstiden, bakom sig hade de en 
obestiglig klippvägg, och nerhängande grenar skylde dem. De kunde inte ha 
det bättre.



Gässen somnade genast, men pojken kunde inte få en blund i ögonen. Så 
snart som solen var försvunnen, kände han mörkrädsla och vildmarksskräck 
och längtade till människorna. Där han låg instoppad under gåsvingen, 
kunde han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på att om det 
kom något ont åt gåskarlen, vore han inte i stånd att rädda honom. Prassel 
och rassel hörde han från alla håll, och han råkade i sådan oro, att han 
måste krypa fram under vingen och sätta sig på marken bredvid gässen.



Smirre stod på bergskrönet lång i synen och såg ner på vildgässen.  Det 
här förföljandet kan du så gärna överge genast , sade han till sig själv. 
 Du kan inte klättra utför ett så tvärbrant berg, du kan inte simma i en 
så vild ström, och det finns inte nedanför berget den minsta strimma av 
land, som leder fram till sovplatsen. De där gässen är för kloka för dig. 
Bry dig aldrig mer om att jaga dem ! 



Men Smirre som andra rävar hade svårt att överge ett påbörjat företag, och 
han lade sig därför ytterst på bergkanten och tog inte ögonen från 
vildgässen. Medan han låg och betraktade dem, tänkte han på allt ont, som 
de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han hade blivit utvisad 
från Skåne och hade måst flytta till det fattiga Blekinge. Han retade upp 
sig så, medan han låg där, att han önskade vildgässen döden, om han också 
inte själv skulle få äta dem.



När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han ett raspande i en stor 
tall, som växte tätt bredvid honom, och såg en ekorre komma ner ur trädet, 
häftigt förföljd av en mård. Ingen av dem märkte Smirre, och han 
satt stilla och betraktade jakten, som gick från träd till träd. Han såg 
på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt, som om han hade kunnat 
flyga. Han såg på mården, som inte var en fullt så konstfärdig klättrare 
som ekorren, men ändå sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt, som 
om de hade varit släta stigar i skogen.  Kunde jag klättra bara hälften så 
bra som en av de där , tänkte räven,  så skulle de härnere inte länge få 
sova i ro. 



Så snart som ekorren hade blivit infångad och jakten var till ända, gick 
Smirre fram till mården, men stannade på två stegs avstånd, till ett 
tecken att han inte ville beröva honom jaktbytet. Han hälsade mycket 
vänligt på mården och lyckönskade honom till fångsten. Smirre lade sina 
ord väl, som rävar alltid gör. Mården däremot, som med sin långsmala 
kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsfläck tog 
sig ut som ett litet under av skönhet, var i själva verket bara en rå 
skogsbo, och han svarade honom knappast.  Det förvånar mig ändå , sade 
Smirre,  att en sådan jägare, som du är, nöjer sig med att jaga ekorrar, 
när det finns så mycket bättre villebråd inom räckhåll.  Här höll han 
inne, men när mården bara grinade åt honom helt oförsynt, fortfor han: 
 Kan det vara möjligt, att du inte har sett vildgässen, som står här under 
bergväggen? Eller är du inte nog god klättrare för att kunna komma ner 
till dem? 

Denna gången behövde han inte vänta på svar. 
Mården rusade emot honom med ryggen krökt och varje hår på ända.  Har du 
sett vildgäss?  fräste han till.  Var står de? Tala om det genast, eljest 
biter jag av dig strupen! -- Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så 
stor som du, och vara en smula hövlig. Jag begär inte bättre än att få 
visa dig vildgässen. 



Ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, och medan Smirre 
satt och såg hur han svängde sin ormsmala kropp från gren till gren, 
tänkte han:  Den där vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela 
skogen. Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett blodigt 
uppvaknande. 



Men just då Smirre väntade att få höra gässens dödsskrän, såg han mården 
falla från en gren och plumsa ner i ån, så att vattnet stänkte högt. Strax 
därpå smällde det starkt i hårda vingslag, och alla gässen lyfte under 
brådskande flykt.



Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han var så nyfiken att få 
veta hur de hade blivit räddade, att han satt kvar, ända tills mården kom 
uppklättrande. Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att 
gnida huvudet med framtassarna.  Var det inte det jag trodde, att du var 
en drummel och skulle ramla i ån?  sade Smirre föraktligt.



 Jag har inte burit mig drumligt åt. Du behöver inte gräla på mig , sade 
mården.  Jag satt redan på en av de nedersta grenarna och tänkte över hur 
jag skulle komma åt att riva ihjäl en hel mängd av gässen, när en liten 
parvel, som inte var större än en ekorre, rusade opp och kastade en sten i 
huvudet på mig med sådan kraft, att jag föll i vattnet, och innan jag hann 
att kravla mig opp... 



Mården behövde inte berätta vidare. Han hade ingen åhörare mer. Smirre var 
redan långt borta, på väg efter gässen.



Under tiden hade Akka flugit söderut, medan hon sökte en ny sovplats. Det 
fanns ännu en smula dagsljus, och därtill stod halvmånen högt på himlen, 
så att hon kunde se någorlunda. Till all lycka var hon väl hemmastadd där 
i trakten, därför att det hade hänt mer än en gång, att hon hade blivit 
vinddriven åt Blekinge, när hon om vårarna hade rest över Östersjön.



Hon följde ån, så länge som hon såg den slingra fram genom det månljusa 
landskapet som en svart, blänkande orm. På så sätt kom hon ända ner 
till Djupafors, där ån först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan 
klar och genomskinlig, som om den vore av glas, störtar sig ner i en trång 
klyfta, mot vars botten den slår sönder sig i glittrande droppar och 
kringflygande skum. Nedanför det vita fallet låg några stenar, mellan 
vilka vattnet brusade bort i vild fors, och här slog Akka ner. Detta var 
återigen en god sovplats, i synnerhet så där sent på kvällen, när inga 
människor var i rörelse. I solnedgången hade nog inte gässen kunnat slå 
ner där, för Djupafors ligger inte i någon ödemark. På ena sidan om fallet 
reser sig en pappersmassefabrik, och på den andra, som är brant och 
trädbevuxen, ligger Djupadals park, där människor ständigt strövar omkring 
på de hala och branta stigarna för att glädja sig åt den yra strömmens 
brusande färd nere i klyftan.



Det var på samma sätt här som på det förra stället, att ingen av 
resenärerna tänkte det minsta på att de hade kommit till en vacker och 
vittberömd plats. Snarare tyckte de väl, att det var hemskt och farligt 
att stå och sova på hala, våta stenar mitt i en dånande fors. Men de fick 
ju vara nöjda, bara de var fredade för rovdjur.



Gässen föll genast i sömn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt 
bredvid dem för att kunna vaka över gåskarlen.



Om en stund kom Smirre springande utmed åstranden. Han fick genast syn på 
gässen, där de stod ute i skumvirvlarna, och förstod, att han inte heller 
nu kunde komma åt dem. Men han kunde inte förmå sig att överge dem, utan 
satte sig på stranden och betraktade dem. Han kände sig mycket förödmjukad 
och tyckte, att hela hans anseende som jägare stod på spel.



Rätt som det var såg han en utter komma krypande upp ur forsen med en fisk 
i munnen. Smirre gick emot honom, men stannade på två stegs avstånd för 
att visa, att han inte ville ta ifrån honom jaktbytet.  Du är en 
märkvärdig en, som nöjer dig med att fånga fisk, när det står fullt med 
vildgäss ute på stenarna , sade Smirre. Han var så ivrig, att han inte 
hade tid att lägga sina ord så väl, som han brukade. Uttern vände inte en 
gång huvudet utåt strömmen. Han var en landstrykare som alla uttrar, hade 
många gånger fiskat vid Vombsjön och kände väl till Smirre räv.  Jag vet 
nog hur du bär dig åt för att narra till dig en laxöring, Smirre , sade 
han.-- Jaså, är det du, Gripe , sade Smirre och blev glad, därför att han 
visste, att den här uttern var en djärv och kunnig simmare.  Jag 
undrar inte på att du inte vill se åt vildgässen, när du inte är i stånd 
att komma ut till dem.  Men uttern, som hade simhud mellan tårna, en styv 
svans, som var så god som en åra, och en päls, som var ogenomtränglig för 
väta, ville inte ha det sagt om sig, att det fanns en fors, som han inte 
kunde rå med. Han vände sig mot strömmen, och så snart som han hade fått 
syn på vildgässen, slängde han fisken ifrån sig och störtade utför den 
branta stranden ner i ån.



Om det hade varit längre lidet på våren, så att näktergalarna i Djupadals 
park hade varit hemma, skulle de sedan i många nätter ha sjungit om Gripes 
strid med forsen. För uttern blev flera gånger bortryckt av vågorna och 
förd neråt ån, men han kämpade sig ständigt uppåt igen. Han sam fram i 
dödvatten, han kröp över stenar och kom så småningom närmare vildgässen. 
Det var en vådlig färd, som väl kunde ha förtjänat att bli besjungen av 
näktergalarna.



Smirre följde med blicken hans väg, så gott han kunde. Till sist såg han, 
att uttern var i färd med att klättra upp till vildgässen. Men just då 
skrek det till gällt och vilt. Uttern störtade baklänges ner i vattnet och 
rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax därpå smällde 
det hårt i gässens vingar. De lyfte och for bort för att skaffa sig en 
annan sovplats.



Uttern kom snart upp på land. Han sade ingenting och började att slicka 
den ena framfoten. När Smirre hånade honom, därför att han inte hade 
lyckats, bröt han ut:  Det var inget fel på min simkonst, Smirre. Jag hade 
hunnit ända fram till gässen och skulle just klättra opp till dem, 
när en liten parvel kom springande och högg mig i foten med något vasst 
järn. Det gjorde så ont, att jag förlorade fotfästet, och så tog forsen 
mig. 



Han behövde inte berätta mer. Smirre var redan långt borta, på väg efter 
gässen.



Ännu en gång måste Akka och hennes flock ut på nattlig flykt. Till all 
lycka hade månen inte gått ner, och med hjälp av dess ljus lyckades det 
henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kände till där i 
trakten. Hon följde åter den blänkande ån mot söder. Över Djupadals 
herrgård och över Ronnebys mörka tak och vita vattenfall svävade hon fram 
utan att slå ner. Men ett stycke söder om staden, inte långt från havet, 
ligger Ronneby hälsobrunn med badhus och brunnshus, med stora hotell och 
sommarbostäder för brunnsgäster. Allt detta står tomt och öde hela 
vintern, som alla fåglar nogsamt vet, och mångfaldiga är de fågelskaror, 
som under hårda stormtider söker skydd på de övergivna byggnadernas 
altaner och verandor.



Här slog vildgässen ner på en balkong, och som vanligt somnade de genast. 
Pojken däremot kunde inte sova, därför att han inte ville krypa in under 
gåskarlens vinge.



Balkongen vette åt söder, så att pojken hade utsikt över havet. Och när 
han nu inte kunde sova, satt han och såg på hur bra det tog sig ut, när 
hav och land möttes här i Blekinge.



Se, det är så, att hav och land kan mötas på många olika sätt. Mångenstans 
kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga ängar, och havet möter 
landet med flygsand, som det lägger upp i vallar och drivor. Det är, som 
om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vill visa det sämsta de 
äger. Men det kan också hända, att när landet kommer ner emot havet, reser 
det upp en mur av berg framför sig, som om havet skulle vara något 
farligt; och när landet gör så, går havet emot det med vreda bränningar, 
piskar och ryter och slår mot klipporna och ser ut, som om de ville slita 
sönder landbacken.



Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav och land möts. Där 
splittrar landet sönder sig i uddar och öar och holmar, och havet delar 
sig i fjärdar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att 
det ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt.

Tänk nu först och främst på havet! Långt ute ligger det ödsligt och 
tomt och stort och har inte något annat att göra än att rulla sina gråa 
vågor. När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret. Detta 
tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket 
och grått, som det självt är. Så möter det ännu ett skär. Med detta går 
det likadant. Och ännu ett. Ja, det går likadant med detta också. Det blir 
avklätt och utplundrat, som om det skulle ha fallit i rövarhänder. Men så 
kommer skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder 
emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det blir också 
allt vänligare, ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, 
dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rämnor, fördelar 
sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att 
småbåtar vågar sig ut på det. Det kan visst inte känna igen sig självt, så 
ljust och vänligt har det blivit.



Och tänk så på landbacken! Den ligger enformig och är sig lik nästan 
överallt. Den består av flacka åkerfält med en och annan björkhage mellan 
dem eller också av långsträckta skogsåsar. Den ser ut, som om den bara 
tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall. Så kommer en 
havsvik, som skär långt in i den. Det bryr den sig inte om, utan kantar 
den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig sötvattenssjö. Så 
kommer ännu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken sig om att 
krusa för, utan den får samma beklädnad som den första. Men så börjar 
fjärdarna vidga sig och bryta sig. De splittrar sönder fälten och skogarna, 
och så kan inte landbacken undgå att märka dem.  Jag menar, att det är 
själva havet, som kommer , säger landbacken, och så börjar den att pynta 
ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar 
ut öar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar 
bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med stora ekträd och 
lindar och kastanjer och med blommande lövängar och blir så grann som en 
herrgårdspark. Och då den möter havet, är den så förändrad, att den inte 
kan känna igen sig själv.



Allt det där kan man ju inte riktigt se, förrän det blir sommar, men 
pojken märkte ändå hur mild och vänlig naturen var, och han började känna 
sig lugnare än förut på natten. Då hörde han plötsligt ett starkt och 
hemskt tjut nerifrån badhusparken. Och när han reste sig upp, såg 
han en räv stå i det vita månskenet på planen under balkongen. För Smirre 
hade följt efter gässen än en gång. Men när han hade funnit platsen, där 
de hade ställt sig, hade han förstått, att nu var det omöjligt att komma 
åt dem på något sätt, och då hade han inte kunnat låta bli att tjuta av 
förargelse.



När räven tjöt på detta sätt, vaknade den gamla Akka, förargåsen, och 
fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte hon sig ändå känna igen 
rösten.  Är det du, Smirre, som är ute i natt?  sade hon. -- Ja , sade 
Smirre,  det är jag, och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den natt, 
som jag har skaffat er. -- Är det din mening att säga, att det är du, som 
har sänt emot oss både mården och uttern?  frågade Akka.-- En god bragd 
ska inte förnekas , sade Smirre.  Ni har en gång lekt gåsleken med mig. Nu 
har jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad att upphöra 
med den, så länge som en enda av er finns i livet, om jag så skulle nödgas 
följa er över hela landet. -- Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är 
rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt 
förfölja oss, som är försvarslösa , sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lät 
rädd, och han sade hastigt:  Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig 
den där Tummetott, som nu så många gånger har 
stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med 
dig. Jag ska då aldrig mer förfölja varken dig eller någon av de 
dina. -- Inte kan jag ge dig Tummetott , sade Akka.  Från den yngsta till 
den äldsta av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull. -- Håller ni 
honom så kär , sade Smirre,  då lovar jag dig, att han ska bli den första 
av er, som jag ska kräva hämnd på. 



Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålanden 
till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord till 
räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att han 
skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans 
skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att 
han inte tyckte om någon.



9. KARLSKRONA.



Lördag 2 april. Det var en kväll i Karlskrona, när det var månsken. Det 
var vackert och lugnt, men förut på dagen hade det stormat och regnat, och 
människorna trodde visst, att ovädret fortfor ännu, för knappt någon enda 
av dem hade vågat sig ut på gatan.



Medan staden låg där så ödslig, kom Akka, vildgåsen, och hennes flock 
flygande över Vämmön och Pantarholmen ner emot den. De var ute i sena 
kvällen för att söka sig en säker sovplats i skärgården. De kunde inte 
stanna på land, därför att de blev störda av Smirre räv, varhelst de slog 
ner.

När nu pojken red fram högt uppe i luften och såg på havet och 
skärgården, som bredde ut sig framför honom, tyckte han, att allting tog 
sig besynnerligt och spöklikt ut. Himlen var inte längre blå, utan den 
välvde sig över honom som en kupa av grönt glas. Havet var mjölkvitt. Så 
långt som han kunde se, rullade det små vita vågor med silverskimmer på 
topparna. Mitt i detta vita låg de mångfaldiga skärgårdsöarna alldeles 
kolsvarta. Vare sig att de var stora eller små, vare sig att de var jämna 
som ängar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till och med 
boningshus och kyrkor och väderkvarnar, som annars brukar vara vita eller 
röda, avtecknade sig svarta mot den gröna himlen. Pojken tyckte, att det 
var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och att han var 
kommen till en annan värld.



Han tänkte just, att denna natt ville han hålla sig tapper och inte bli 
rädd, då han fick se något, som riktigt skrämde honom. Det var en hög 
klippö, som var täckt med stora, kantiga block, och mellan de svarta 
blocken lyste det fram fläckar av klart, skimrande guld. Han kunde inte 
låta bli att tänka på Maglestenen vid Trolle Ljungby, som trollen ibland 
lyfte upp på höga guldpelare, och han undrade om det här var något i samma 
väg.



Men med stenarna och guldet hade det väl ändå gått an, om det inte hade 
legat så mycket otyg i vattnet runt omkring ön. Det såg ut som valar och 
hajar och andra stora havsdjur, men pojken förstod, att det var 
havstrollen, som hade samlat sig kring ön och ämnade kravla sig upp på den 
för att strida med landtrollen, som bodde där. Och de på land var nog 
rädda, för han såg hur en stor jätte stod överst på toppen av ön och 
sträckte upp armarna liksom i förtvivlan över all den olycka, som skulle 
övergå honom och hans ö.



Pojken blev inte litet förskräckt, när han märkte, att Akka började sänka 
sig just över den där ön.  Nej, för all del! Där ska vi väl inte slå ner , 
sade han.



Men gässen fortfor att sänka sig, och snart måste pojken förvåna sig över 
att han hade kunnat se så galet. De stora stenblocken var för det första 
ingenting annat än hus. Hela ön var en stad, och de lysande guldfläckarna 
var lyktor och upplysta fönsterrader. Jätten, som stod högst på ön och 
sträckte upp armarna, var en kyrka med två tvära torn, och alla havets 
troll och odjur, som han hade tyckt sig se, var båtar och fartyg av 
alla slag, som låg förtöjda runt omkring ön. På den sidan, som låg åt 
land, fanns mest roddbåtar och segelslupar och små kustångare, men vid den 
sidan, som vette åt havet, låg pansarklädda krigsfartyg, somliga breda med 
ofantligt tjocka, bakåtlutande skorstenar, andra långa och smala och så 
formade, att de borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar.



Vad kunde nu detta vara för en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut, 
därför att han såg de många krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i 
hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de galejor, 
som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade mycket väl reda på att 
den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde vara någon annan 
än Karlskrona.



Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och så länge som han hade 
levat, hade han var dag berättat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet 
och om allt annat, som fanns att se där i staden. Här kände pojken sig 
alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle få se allt detta, 
som han hade hört så mycket talas om.



Men han fick bara se en skymt av tornen och befästningarna, som stängde 
inloppet till hamnen, och av de många byggnaderna på varvet, innan Akka 
slog ner på det ena av de platta kyrktornen.



Det var nog en säker plats för dem, som ville komma undan en räv, och 
pojken började undra om han inte kunde våga att krypa in under gåskarlens 
vinge för denna enda natt. Jo, det kunde han bestämt, det vore allt gott 
för honom att få sova en smula. Han skulle försöka att få se litet mer av 
varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust.



Pojken tyckte själv, att det var besynnerligt, att han inte kunde hålla 
sig stilla och vänta till nästa morgon med att se fartygen. Han hade visst 
inte sovit i fem minuter, förrän han gled fram under vingen och klättrade 
utmed åskledaren och vattenrännorna ända ner till marken.



Han stod snart på ett stort torg, som utbredde sig framför kyrkan. Det var 
belagt med kullriga stenar och likaså besvärligt för honom att vandra 
över, som det är för stort folk att gå på en tuvig äng. Sådana, som är 
vana att hålla till i vildmarken eller bor långt borta på landet, känner 
sig alltid ängsliga, när de kommer in i en stad, där husen står raka 
och stela och gatorna ligger öppna, så att var och en kan se den, som går 
där. Och på samma sätt gick det nu med pojken. När han stod på det stora 
Karlskrona torg och såg på Tyska kyrkan och rådhuset och Storkyrkan, som 
han nyss hade kommit ner ifrån, så kunde han inte annat än önska, att han 
vore tillbaka uppe på tornet hos gässen.



Lycka var det, att det var alldeles tomt på torget. Där fanns ingen 
människa, om man inte skulle räkna en staty, som stod där på en hög 
fotställning. Pojken såg länge på statyn, som föreställde en stor, grov 
karl i trekantig hatt, långrock, knäbyxor och grova skor, och undrade vad 
det var för en. Han höll en lång käpp i handen och såg ut, som om han 
skulle kunna göra bruk av den också, för han hade ett fasligt strängt 
ansikte med en stor, krokig näsa och en ful mun.



 Vad har den där långläppen här att göra?  sade pojken till sist. Han hade 
aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han försökte 
krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på 
statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.



Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter 
honom. Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med 
tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät, som om 
själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på vandring.



Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt 
säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen 
skakade. Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och 
pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom. Han 
vågade inte vända huvudet för att se efter om det verkligen var han.



 Han kanske bara är ute och går för ro skull , tänkte pojken.  Inte kan 
han väl vara ond på mig för de orden, som jag sade. Det var då alls inte 
så illa ment. 



I stället för att gå rakt fram och försöka att komma ner till varvet vek 
pojken av på en gata, som ledde åt öster. Han ville först och främst komma 
undan den där, som vandrade efter honom.



Men strax därpå hörde han, att bronskarlen tog av in på samma gata, och 
pojken blev så rädd, att han rakt inte visste var han skulle göra av 
sig. Och så svårt, som det var, att få reda på några gömställen i en stad, 
där alla portar stod stängda! Då såg han på höger hand en gammal träkyrka, 
som låg ett stycke från gatan mitt i en stor plantering. Inte ett 
ögonblick betänkte han sig, utan rusade fram mot kyrkan.  Kommer jag bara 
dit, så ska jag väl vara skyddad för allt ont , menade han.



När han sprang framåt, fick han helt hastigt syn på en karl, som stod på 
en sandgång och vinkade till honom.  Där är det visst någon, som vill 
hjälpa mig , tänkte pojken, blev innerligt glad och skyndade åt det 
hållet. Han var verkligen så rädd, att hjärtat bultade i bröstet på honom.



Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgången på en 
liten pall, blev han helt bestört.  Det kan väl inte ha varit den där, som 
vinkade åt mig , tänkte han, för han såg, att hela karlen var av trä.



Han blev stående och stirrade på honom. Det var en grov karl på korta ben 
med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart helskägg. 
På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring 
livet ett svart träskärp, på benen hade han vida, gråa träknäbyxor och 
trästrumpor och på fötterna svarta träkängor. Han var nymålad och 
nyfernissad, så att han sken och blänkte i månskenet, och detta gjorde väl 
sitt till att ge honom en så godmodig uppsyn, att pojken genast fattade 
förtroende för honom.



I vänstra handen höll han en trätavla, och där läste pojken:



Ödmjukast jag er ber, Fast rösten nog är matt: Kom lägg en penning ner, 
Men lyften uppå min hatt!



Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kände sig snopen. Han hade 
väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt. Och nu kom 
han ihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att 
alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom. Och det var nog sant, 
för också han hade svårt att skilja sig från träkarlen. Han hade något så 
gammaldags över sig, att man nog kunde ta honom för att vara många hundra 
år, och på samma gång såg han så stark och 
morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tänka sig, att folk gjorde 
förr i världen.



Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han rent glömde bort den 
andre, som han flydde för. Men nu hörde han honom. Han vek av från gatan 
och kom in på kyrkogården. Han kom efter hit också! Vart skulle pojken ta 
vägen?



I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin 
stora, breda hand. Det var omöjligt att tro honom om annat än gott, och 
pojken stod med ett hopp uppe i handen. Och träkarlen lyfte honom till sin 
hatt och stack in honom under den.



Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner 
armen på rätt plats igen, så stannade bronskarlen framför honom och stötte 
ner käppen i marken, så att träkarlen skakade på sin pall. Därpå sade 
bronskarlen med stark och klingande röst:  Vad är han för en? 



Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det gamla trävirket, och 
han rörde vid hattbrättet, när han svarade:  Rosenbom med förlov, Ers 
Majestät. En gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter 
slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren i 
trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa. 



Det klack till i pojken, när han hörde, att träkarlen sade:  Ers 
Majestät.  För när han nu tänkte efter, så visste han, att statyn på 
torget föreställde den, som hade grundlagt staden. Det var nog ingen 
mindre än självaste Karl den elfte, som han hade råkat ut för.



 Han gör bra reda för sig , sade bronskarlen.  Kan han nu också säga mig 
om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt? 
Det är en näsvis kanalje, och får jag bara tag i honom, ska jag lära honom 
mores.  Därmed stötte han än en gång käppen i backen och såg förfärligt 
ond ut.



 Med förlov, Ers Majestät, jag har sett honom , sade träkarlen, och pojken 
blev så rädd, att han började skälva, där han satt inkrupen under hatten 
och såg på bronskarlen genom en spricka i träet. Men han lugnade sig, när 
träkarlen fortsatte:  Ers Majestät är på orätt spår. Den där pilten hade 
visserligen för avsikt att springa in på varvet och sticka sig undan där. 



 Säger han det, Rosenbom? Ja, stå då inte längre stilla på sin pall, 
utan kom med mig, och hjälp mig att söka reda på honom! Fyra ögon 
ser mer än två, Rosenbom. 



Men träkarlen svarade med jämmerlig röst:  Jag skulle underdånigst be att 
få stå kvar där jag står. Jag ser frisk och skinande ut för målningens 
skull, men jag är gammal och murken och tål inte att röra mig. 



Bronskarlen hörde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda.  Vad 
är det för fasoner? Kom han mans, Rosenbom!  Och han höjde sin långa käpp 
och gav den andre ett dånande slag över axeln.  Ser han, att han håller, 
Rosenbom? 



Därmed bröt de upp och gick stora och väldiga fram på Karlskrona gator, 
tills de nådde en hög port, som ledde in till varvet. Därutanför gick en 
av flottans matroser på vakt, men bronskarlen skred bara förbi honom och 
sparkade upp porten, utan att matrosen låtsade något därom.



Så snart som de hade kommit in på varvet, sag de framför sig en vidsträckt 
hamn, avdelad med pålbroar. I de olika hamnbassängerna låg krigsfartygen 
och såg större och fruktansvärdare ut så här på nära håll än nyss, när 
pojken hade sett dem uppifrån.  Det var då inte så galet att tycka, att 
det var havstroll , tänkte han.



 Var finner han det rådligast att vi börjar sökandet, Rosenbom?  sade 
bronskarlen.



 En sådan som han kunde väl allra lättast sticka sig undan i modellsalen , 
svarade träkarlen.



På en smal landremsa, som sträckte sig åt höger från porten hela hamnen 
utefter, låg ålderdomliga byggnader. Bronskarlen gick fram mot ett hus med 
låga väggar, små fönster och ett ansenligt tak. Han stötte sin stav mot 
dörren, så att den sprang upp, och stampade i väg uppför en trappa med 
nötta trappsteg. Därpå kom de in i en stor sal, som var uppfylld av 
tacklade och fullriggade småfartyg. Pojken begrep, utan att någon sade 
honom det, att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit byggda 
för svenska flottans räkning.



Det fanns fartyg av många olika slag. Det fanns gamla linjeskepp med 
sidorna späckade av kanoner, med höga uppbyggnader i för och akter och 
masterna tyngda av ett virrvarr av segel och tåg. Det fanns små 
skärgårdsfartyg med roddarbänkar utmed skeppssidorna, det fanns odäckade 
kanonslupar och rikt förgyllda fregatter, som  var modeller 
till dem, som kungarna hade begagnat vid sina resor. Äntligen fanns där 
också de tunga, breda pansarfartygen med torn och kanoner på däcket, som 
är i bruk nu för tiden, och smala, blanka torpedbåtar, som liknade långa, 
smärta fiskar.



När pojken bars omkring bland allt detta, blev han helt häpen.  Att så 
stora och granna fartyg har blivit byggda här i Sverige!  tänkte han för 
sig själv.



Han hade god tid att betrakta vad som fanns därinne, för då bronskarlen 
fick se modellerna, glömde han bort allting annat. Han såg på dem alla, 
från de första till de sista, och frågade om dem. Och Rosenbom, högbåtsman 
på Dristigheten, berättade så mycket han visste om skeppens byggmästare 
och om dem, som hade fört dem, och om de öden, som de hade haft. Han 
berättade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och Svensksund, ända 
fram till 1809, för sedan hade han inte varit med längre.



Både han och bronskarlen hade mest att säga om de gamla, granna 
träfartygen. De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt förstå sig på.



 Jag hör, att Rosenbom inte vet något om de här nya , sade bronskarlen. 
 Låt oss därför gå och se på något annat! För detta roar mig, Rosenbom. 



Nu hade han visst alldeles upphört att söka efter pojken, och denne kände 
sig trygg och lugn, där han satt i trähatten.



Därpå vandrade de båda karlarna igenom de stora anläggningarna: 
segelsömmareverkstaden och ankarsmedjan, maskin- och snickeriverkstäderna. 
De såg mastkranarna och dockorna, de stora förrådshusen, artillerigården, 
tyghuset, den långa repslagarebanan och den stora, övergivna dockan, som 
hade blivit sprängd i hälleberget. De gick ut på pålbroarna, där 
örlogsfartygen låg förtöjda, steg ombord på dem och besåg dem som två 
gamla sjöbussar, undrade och förkastade och gillade och förargades.



Pojken satt trygg under trähatten och hörde talas om hur det hade arbetats 
och kämpats på denna plats för att utrusta alla de flottor, som hade gått 
ut härifrån. Han hörde hur liv och blod hade vågats, hur den sista skärven 
hade offrats för att bygga krigsskeppen, hur snillrika män hade ansträngt 
all sin kraft för att förbättra och fullkomna dessa fartyg, som hade varit 
fäderneslandets värn. Det var inte utan, att pojken ett par gånger 
fick tårarna i ögonen, när han hörde talas om allt detta. Och han var glad 
åt att han fick så bra reda på det.



Allra sist gick de in på en öppen gård, där galjonsbilderna från gamla 
linjeskepp stod uppställda. Och en märkvärdigare syn hade pojken aldrig 
sett, för dessa bilder hade otroligt mäktiga, skräckinjagande ansikten. De 
var stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som hade 
utrustat de stora skeppen. De var från en annan tid än hans. Han tyckte, 
att han krympte ihop inför dem.



Men när de kom hit, sade bronskarlen till träkarlen:  Ta av sig hatten, 
Rosenbom, för dem, som står här! De har alla varit i strid för 
fäderneslandet. 



Och Rosenbom hade glömt varför de hade börjat vandringen, han som 
bronskarlen. Utan att besinna sig lyfte han trähatten från huvudet och 
utropade:



 Jag lyfter hatten för den, som utvalde hamnen och grundade varvet och 
nyskapade flottan, för den kung, som har väckt allt detta till liv. 



 Tack, Rosenbom! Det var bra sagt. Rosenbom är en präktig karl. Men vad är 
nu detta, Rosenbom? 



För där stod Nils Holgersson mitt uppe på Rosenboms nakna hjässa. Men han 
var inte rädd nu mer, utan han lyfte sin vita luva och ropade:  Hurra för 
dig, Långläpp! 



Bronskarlen stötte käppen hårt i marken, men pojken fick aldrig veta vad 
han hade ämnat ta sig till, för nu rann solen upp, och med detsamma 
försvann både bronskarl och träkarl, som om de hade varit gjorda av 
dimmor. Medan han ännu stod och stirrade efter dem, flög vildgässen upp 
från kyrktornet och svävade fram och åter över staden. Med ens fick de syn 
på Nils Holgersson, och då sköt den store vite ner ur skyn och hämtade 
honom.



10. RESA TILL ÖLAND.



Söndag 3 april. Vildgässen for ut på en skärgårdsö för att beta. De råkade 
där tillsammans med några grågäss, och dessa blev förvånade att se dem, 
eftersom de mycket väl visste, att deras fränder vildgässen helst far fram 
över det inre av landet. De var nyfikna och frågvisa och nöjde sig inte 
med mindre, än att vildgässen berättade om den förföljelse, som de hade 
att utstå av Smirre räv. När de hade slutat, sade en grågås, som tycktes 
vara lika gammal och lika klok som själva Akka:  Det var en stor olycka 
för er, att räven blev förklarad fredlös i sitt eget land. Han kommer 
säkert att hålla sitt ord och följa er ända opp till Lappland. Om jag vore 
som ni, skulle jag inte fara norrut över Småland, utan i stället ta den 
yttre vägen till Öland, så att han alldeles mister spåret. För att riktigt 
villa bort honom bör ni stanna ett par dar på Ölands södra udde. Där finns 
det gott om mat och gott om sällskap. Jag tror inte, att ni ska ångra er, 
om ni far ditöver. 



Detta var verkligen ett klokt råd, och vildgässen beslöt att följa det. Så 
snart de hade ätit sig väl mätta, började de färden till Öland. Ingen av 
dem hade någonsin varit där förut, men grågåsen hade givit dem goda 
vägmärken. De hade bara att resa rätt mot söder, tills de 
råkade det stora fågelsträcket, som gick fram 
utanför Blekingskusten. Alla de fåglar, som hade vinterbostad vid 
Västerhavet och nu ämnade sig till Finland och Ryssland, flög fram där, 
och de brukade alla i förbifarten slå ner på Öland för att vila. 
Vildgässen skulle inte få svårt att finna vägvisare.



Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en sommardag, det bästa 
väder man kunde tänka sig för en sjöresa. Det enda betänkliga var, att det 
inte var fullt klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där stod 
väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och skymde utsikten.



När de resande var komna utanför skären, bredde havet ut sig så jämnt och 
speglande, att pojken, då han råkade se neråt, tyckte, att vattnet var 
försvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte något 
annat än moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klämde 
sig fast vid gåsryggen ängsligare, än när han satt där första gången. Det 
var, som om han omöjligt kunde hålla sig kvar: han måste falla åt något 
håll.



Det blev än värre, när de nådde fram till det stora fågelsträcket, som 
grågåsen hade talat om. Där kom verkligen flock efter flock flygande i 
alldeles samma riktning. De liksom följde en utstakad väg. Det var änder 
och grågäss, svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och 
doppingar, strandskator och sjöorrar. Men när nu pojken böjde sig framöver 
och tittade åt det håll, där havet borde ligga, såg han hela fågeltåget 
avspeglat i vattnet. Men han var så yr, att han inte förstod hur detta kom 
sig, utan tyckte, att hela fågelskaran flög med buken uppåt. Han undrade 
ändå inte mycket över detta, för han visste inte själv vad som var upp, 
och vad som var ner.



Fåglarna var uttröttade och otåliga att komma fram. Ingen av dem skrek 
eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting föreföll så 
besynnerligt overkligt.



 Tänk, om vi har farit bort ifrån jorden!  sade han till sig själv.  Tänk, 
om vi håller på att resa opp till himlen! 



Han såg ingenting annat än moln och fåglar omkring sig och började hålla 
det för rimligt, att de for mot himlen. Han blev glad och undrade vad han 
skulle få se däruppe. Yrseln gick över på en gång. Han blev så förfärligt 
glad vid tanken på att han for upp till himlen och lämnade jorden.

I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg ett par små 
vita rökpelare stiga upp.



Det blev oro och uppståndelse bland fåglarna.  Skyttar! Skyttar! Skyttar i 
båtarna!  ropade de.  Flyg högt! Flyg undan! 



Då såg pojken äntligen, att de alltjämt for fram över havsytan, och att de 
alls inte var i himlen. I en lång rad låg små båtar, fyllda av skyttar, 
som lossade skott på skott. De främsta fågelflockarna hade inte märkt dem 
i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönk ner mot havet, 
och för var och en, som föll, höjdes höga jämmerskrik av de levande.



Det var besynnerligt för den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna 
upp till sådan skräck och jämmer. Akka sköt mot höjden så raskt hon kunde, 
och sedan satte flocken av med största möjliga fart. Vildgässen kom också 
oskadda undan, men pojken kunde inte hämta sig från sin förvåning. Tänk, 
att någon kunde vilja skjuta på sådana som Akka och Yksi och Kaksi och 
gåskarlen och de andra! Människorna hade inte något begrepp om vad de 
gjorde.



Så bar det framåt igen i den stilla luften, och det var tyst som nyss 
förut, med undantag av att några uttröttade fåglar då och då ropade:  Är 
vi inte framme snart? Är ni säkra på att vi håller rätt väg?  Härpå 
svarade de, som flög i spetsen:  Vi far rätt mot Öland, rätt mot Öland. 



Gräsänderna var trötta, och lommarna for om dem.  Ha inte så bråttom!  
ropade då änderna.  Ni äter opp all maten för oss. --  Den räcker till 
både för er och oss , svarade lommarna.



Innan de ännu hade hunnit så långt, att de såg Öland, kom en svag vind 
emot dem. Den förde med sig något, som liknade väldiga massor av vit rök, 
alldeles som skulle det vara stor eldsvåda någonstans.



När fåglarna såg de första vita virvlarna, blev de ängsliga och ökade 
farten. Men det där, som var likt en rök, bolmade fram allt tätare, och 
till sist omvärvde det dem alldeles. Ingen lukt kändes, och röken var inte 
mörk och torr, utan vit och fuktig. Pojken förstod helt hastigt, att det 
inte var annat än dimma.



Då dimman blev så tät, att man inte kunde se en gåslängd framför sig, 
började fåglarna bära sig åt som riktiga galningar. Alla dessa, som förut 
hade farit fram med så god ordning, började leka i dimman.  De flög 
härs och tvärs för att locka varandra vilse.  Akta er!  ropade de.  Ni far 
ju bara runt. Vänd om för all del! Inte kommer ni till Öland på det där 
sättet. 



Alla visste mycket väl var de hade ön, men de gjorde sitt bästa för att 
villa bort varandra.  Se på de där alorna!  ljöd det i dimman.  De far 
tillbaka till Nordsjön. -- Akta er, grågäss!  skrek någon från ett annat 
håll.  Om ni fortsätter så där, kommer ni ända till Rügen. 



Det var, som sagt, ingen fara för att de fåglar, som var vana att färdas 
fram här, skulle låta narra sig åt galet håll. Men de, som fick det svårt, 
det var vildgässen. Upptågsmakarna märkte, att de inte var säkra om vägen, 
och gjorde allt, vad de kunde, för att förvilla dem.



 Vart ämnar ni er, gott folk?  ropade en svan. Han kom rätt fram mot Akka 
och såg deltagande och allvarlig ut.



 Vi ska resa till Öland, men vi har aldrig varit där förut , sade Akka. 
Hon tyckte, att detta var en fågel att lita på.



 Det var för illa , sade svanen.  De har ju lockat er vilse. Ni är på väg 
till Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er rätt! 



Och så for han åstad med dem, och när han hade fört dem så långt bort från 
den stora stråkvägen, att de inga rop hörde, försvann han i dimman.



Nu for de omkring en stund alldeles på måfå. Knappt hade de lyckats att 
finna reda på fåglarna igen, förrän en and kom fram till dem.  Det är 
bäst, att ni lägger er ner på vattnet, tills dimman går sin väg , sade 
anden.  Det märks ju, att ni inte är vana att reda er på resor. 



Det var inte utan, att det lyckades de skälmarna att göra Akka huvudyr. Så 
vitt pojken kunde förstå, flög vildgässen runt en lång stund.



 Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?  ropade en lom, när han 
störtade förbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gåskarlens hals. Det var 
något, som han länge hade fruktat för.



Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det inte hade hörts ett 
dovt rullande skott långt borta.



Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna och satte full fart. 
Nu hade hon något att rätta sig efter. Grågåsen hade just sagt 
henne, att hon inte skulle slå ner ytterst på Ölands södra udde, därför 
att där stod en kanon, som människorna brukade skjuta på dimman med. Nu 
kände hon riktningen, och nu skulle ingen i världen kunna locka henne 
vilse.



11. ÖLANDS SÖDRA UDDE.



3--6 april. På den sydligaste delen av Öland ligger en gammal kungsgård, 
som heter Ottenby. Det är en rätt stor egendom, som sträcker sig tvärsöver 
ön, från strand till strand, och den är märkvärdig därför, att den alltid 
har varit ett tillhåll för stora djurskaror. På sextonhundratalet, när 
kungarna brukade fara över till Öland för att jaga, var hela egendomen 
inte något annat än en stor hjortpark. På sjuttonhundratalet fanns där ett 
stuteri, där ädla rashästar uppföddes, och ett schäferi, där flera hundra 
får underhölls. I våra dagar finns vid Ottenby varken fullblodshästar 
eller får. I deras ställe lever där stora skaror av unghästar, som skall 
användas vid våra kavalleriregementen.



Det finns säkert inte i hela landet någon gård, som kan vara en bättre 
uppehållsort för djur. Längs efter den östra kusten ligger den gamla 
schäferiängen, som är en fjärdedels mil lång, den största ängen på hela 
Öland, där djuren kan beta och leka och tumla sig lika fritt som i 
vildmarken. Och där finns den berömda Ottenby lund med de hundraåriga 
ekarna, som ger skugga för sol och lä för den stränga Ölandsblåsten. Och 
så får man inte glömma den långa Ottenby mur, som går från strand till 
strand och skiljer Ottenby från den övriga ön, så att djuren kan veta hur 
långt den gamla kungsgår den sträcker sig och akta sig att ge sig in 
på annan mark, där de inte är så väl fredade.



Men det är inte nog med att det finns gott om tama djur på Ottenby. Man 
skulle nästan kunna tro, att de vilda också hade en känsla av att på ett 
gammalt kronogods bör både vilt och tamt kunna räkna på huld och skydd, 
och att det är därför, som de i så stora skaror vågar sig dit. Förutom att 
där ännu finns kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och 
grav-änder och rapphöns älskar att leva där, så utgör den på våren och 
sensommaren en viloplats för många tusental av flyttfåglar. Framför allt 
är det på den sumpiga östra stranden nedanför schäferiängen, som 
flyttfåglarna slår ner för att beta och vila.



När vildgässen och Nils Holgersson äntligen hade letat sig fram till 
Öland, slog de som alla andra ner på stranden under schäferiängen. Dimman 
låg tät över ön liksom förut över havet. Men pojken blev ändå häpen över 
alla de fåglar, som han urskilde bara på det lilla stycke av stranden, som 
han kunde se ut över.



Det var en låg sandstrand med stenar och vattenpussar och en mängd 
uppkastad tång. Om pojken hade fått välja, skulle han väl aldrig ha tänkt 
på att slå ner där, men fåglarna ansåg visst detta för ett riktigt 
paradis. Änder och grågäss gick och betade på ängen, närmare vattnet 
sprang snäppor och andra strandfåglar. Lommarna låg i havet och fiskade, 
men mest liv och rörelse var det på de långa tångbankarna utanför kusten. 
Där stod fåglarna tätt bredvid varandra och plockade i sig larver, som 
måtte ha funnits i gränslös mängd, för det märktes aldrig, att det uppstod 
någon klagan över brist på mat.



De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara för att få 
vila, och så snart som anföraren för en flock tyckte, att kamraterna hade 
vederkvickt sig tillräckligt, sade han:  Är ni nu färdiga, så ger vi oss 
väl av. 



 Nej, vänta, vänta! Vi är inte mätta ännu på länge , sade följesfolket.



 Ni tror väl inte, att jag ämnar låta er äta så mycket, att ni inte kan 
röra er?  sade anföraren, smällde i vingarna och satte av. Men det hände 
mer än en gång, att han måste vända om, därför att han inte kunde förmå de 
andra att följa med.

Utanför de yttersta tångbankarna låg en flock 
svanor. De brydde sig inte om att gå i land, utan vilade sig genom att 
ligga och gunga på vattnet. Då och då dök de ner med halsarna och hämtade 
upp mat från havsbottnen. När de hade fått fatt i något riktigt gott, gav 
de till höga rop, som ljöd likt trumpetstötar.



När pojken hörde, att det låg svanor på grundet, skyndade han ut på 
tångbankarna. Han hade aldrig sett vildsvan på nära håll förut. Han hade 
lycka med sig, så att han kom alldeles fram till dem.



Pojken var inte den enda, som hade hört svanorna. Både vildgäss och 
grågäss och änder och lommar sam ut mellan bankarna, lade sig som en ring 
runt om svanflocken och stirrade på den. Svanorna blåste upp fädrarna, 
höjde vingarna som segel och lyfte halsarna högt i vädret. Ibland sam en 
och annan av dem fram till en gås eller storlom eller dykand och sade ett 
par ord. Och då tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle våga 
lyfta näbben för att svara.



Men så var det en smålom, en liten svart odygdspåse, som inte kunde stå ut 
med all denna högtidlighet. Han dök helt hastigt och försvann under 
vattenytan. Strax därpå skrek en av svanorna till och simmade undan så 
hastigt, att vattnet skummade. Därpå stannade han och började på nytt att 
se majestätisk ut. Men snart skrek en annan till på samma sätt som den 
första, och så skrek en tredje.



Nu orkade inte smålommen stanna längre under vattnet, utan han visade sig 
på vattenytan liten och svart och ondskefull. Svanorna störtade emot 
honom, men när de såg vad det var för en liten stackare, vände de tvärt, 
liksom om de höll sig för goda att bråka med honom. Då dök smålommen på 
nytt och nöp dem i fötterna. Det gjorde säkert ont, och det värsta var, 
att de inte kunde bibehålla sin värdighet. Med ens gjorde de slag i saken. 
De började piska luften med vingarna, så att det dånade, for fram ett 
långt stycke liksom springande på vattnet, fick äntligen luft under 
vingarna och lyfte.



När svanorna var borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som förut 
hade haft roligt åt smålommens tilltag, klandrade honom nu för hans 
oförsynthet.



Pojken gick åter inåt land. Där ställde han sig att se på hur snäpporna 
lekte. De liknade små, små tranor, hade liksom dessa små kroppar, höga 
ben, långa halsar och lätta, svävande rörelser, men de var inte gråa, utan 
bruna. De stod i en lång rad på stranden, där den spolades av 
vågorna. Så snart en våg strömmade in, sprang hela raden baklänges. Så 
snart den sögs ut, följde de efter. Och så höll de på i timtal.



De grannaste av alla fåglarna var grav-änderna. De var nog släkt med 
vanliga änder, för de hade som dessa en tung, satt kropp, bred näbb och 
simfötter, men de var mycket praktfullare utstyrda. Själva fjäderskruden 
var vit, kring halsen bar de ett brett gult band, vingspegeln blänkte i 
grönt, rött och svart, vingspetsarna var svarta, och huvudet var 
svartgrönt och skiftade som siden.



Så snart några av dem visade sig på stranden, sade de andra fåglarna: 
 Titta på de där! De förstår sig på att kluta ut sig. -- Om de inte vore 
så granna, skulle de inte behöva gräva sina bon nere i jorden, utan kunde 
ligga oppe i dagen som en annan , sade en brun gräsandhona.-- De må bjuda 
till hur mycket som helst, så kan de då aldrig komma att ta sig något ut 
med en sådan näsa, som de har , sade en grågås. Och detta var verkligen 
sant. Gravänderna hade en stor knöl på näbbroten, som skämde bort deras 
utseende.



Utanför stranden for måsar och tärnor fram över vattnet och fiskade.  Vad 
är det för fisk, som ni tar opp?  frågade en vildgås.--  Det är spigg. Det 
är Ölandsspigg. Det är den bästa spigg i världen , sade en mås.  Vill du 
inte smaka?  Och han flög emot gåsen med munnen full av de små fiskarna 
och ville ge henne.  Usch då! Tror du jag vill äta sådan där otäckhet?  
sade vildgåsen.



Nästa morgon var det alltjämt lika dimmigt. Vildgässen gick på ängen och 
betade, men pojken hade gått ner till stranden för att samla in musslor. 
Det fanns gott om dem, och när han tänkte på att han nästa dag kanske 
skulle vara på ett ställe, där han inte kunde få någon mat alls, så beslöt 
han, att han skulle försöka göra sig en liten påse, som han kunde plocka 
full av musslor. Han fann på ängen gammal starr, som var seg och stark, 
och av den började han fläta sig en ränsel. Detta hade han arbete med i 
flera timmar, men han var också riktigt nöjd med den, när den var färdig.



Vid middagstiden kom alla vildgässen springande och frågade om han hade 
sett den vita gåskarlen.  Nej, inte har han varit med mig , sade 
pojken.-- Vi hade honom med oss ända tills helt nyligen , sade Akka,  men 
nu vet vi inte mer var han finns. 



Pojken for upp och blev förfärligt rädd. Han frågade om någon räv 
eller örn hade visat sig, eller om någon människa hade varit synlig i 
närheten. Men ingen hade kunnat märka något farligt. Gåskarlen hade nog 
bara gått vilse i dimman.



Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt den vite än hade 
kommit bort, och han gav sig genast åstad för att söka efter honom. Dimman 
skyddade honom, så att han kunde springa osedd vart som helst, men den 
hindrade honom också från att se. Han sprang söderut efter kusten ända ner 
till fyren och mistkanonen på öns yttersta udde. Överallt var det samma 
fågelvimmel, men ingen gåskarl. Han vågade sig fram till Ottenby gård, och 
han sökte igenom varenda en av de gamla ihåliga ekarna i Ottenby lund, men 
han fann inte något spår av gåskarlen.



Han sökte, ända tills det började mörkna. Då måste han bege sig tillbaka 
till östra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till 
sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda 
på gåskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde undvara.



Men när han vandrade över schäferiängen, vad var det väl för ett stort 
vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gåskarlen? Han var alldeles 
oskadd och mycket glad över att han äntligen hade kunnat leta sig tillbaka 
till de andra. Dimman hade gjort honom så yr i huvudet, sade han, att han 
hade gått runt på den stora ängen hela dagen. Pojken slog i glädjen 
armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och 
inte gå ifrån de andra. Och det lovade han säkert att han aldrig mer 
skulle göra. Nej, aldrig mer.



Men nästa morgon, när pojken gick nere på strandbrädden och sökte musslor, 
kom gässen springande och frågade om han hade sett till gåskarlen.



Nej, det hade han visst inte. Ja, då var gåskarlen borta igen. Han hade 
gått vilse i dimman på samma sätt som förra dagen.



Pojken sprang åstad i stor förfäran och började söka. Han fann ett ställe, 
där Ottenby mur var så nedrasad, att han kunde klättra över den. Sedan 
gick han omkring både nere på strandbädden, som så småningom vidgade ut 
sig och blev så stor, att där fanns plats för åkrar och ängar och 
bondgårdar, och uppe på det platta höglandet, som intog mitten av ön, där 
det inte fanns andra byggnader än väderkvarnar, och där växtmattan var så 
tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.



Gåskarlen kunde han emellertid inte finna, och när det led mot kvällen och 
pojken måste vända åter till stranden, kunde han inte tro annat, än att 
reskamraten var förlorad. Han var så modlös, att han inte visste vad han 
skulle ta sig till.



Han hade redan klättrat över muren igen, när han hörde en sten rasa ner 
tätt bredvid. När han vände sig om för att se vad det var, tyckte han sig 
urskilja något, som rörde sig i en stenhög, som låg alldeles invid muren. 
Han smög närmare och såg då den vita gåskarlen komma mödosamt vandrande 
uppför stenhögen med flera långa rottågor i munnen. Gåskarlen såg inte 
pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skäl 
att först ta reda på varför gåskarlen på detta sätt försvann gång på gång.



Han fick också snart veta orsaken. Uppe i stenröset låg en ung grågås, som 
ropade av glädje, när gåskarlen kom. Pojken smög närmare, så att han hörde 
vad de sade, och fick då veta, att grågåsen var skadad i ena vingen, så 
att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifrån henne och 
lämnat henne ensam. Hon hade varit nära att dö av hunger, när den vita 
gåskarlen förra dagen hade höra hennes rop och sökt upp henne. Alltsedan 
hade han hållit på att bära mat till henne. Båda två hade de hoppats, att 
hon skulle bli frisk, innan han lämnade ön, men hon kunde ännu varken 
flyga eller gå. Hon var mycket bedrövad över detta, men han tröstade henne 
med att han inte skulle resa på länge. Till sist bjöd han henne godnatt 
och lovade, att han skulle komma tillbaka nästa dag.



Pojken lät gåskarlen gå, och så snart som han var borta, smög han sig i 
sin tur upp i stenröset. Han var ond för att han hade blivit narrad, och 
nu ville han säga den där grågåsen, att gåskarlen var hans egendom. Han 
skulle föra pojken upp till Lappland, och det kunde inte bli tal om att 
han fick stanna här för hennes skull. Men när han nu såg unggåsen på nära 
håll, förstod han både varför gåskarlen hade gått och burit mat till henne 
i två dar, och varför han inte hade velat tala om, att han hjälpte henne. 
Hon hade det vackraste lilla huvud, fjäderskruden var som mjukt siden, och 
ögonen var milda och bedjande.



När hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vänstra vingen 
var ur led och släpade mot marken, så att den hindrade alla hennes 
rörelser.



 Du ska inte vara rädd för mig , sade pojken och såg inte alls så



ond ut, som han hade ämnat visa sig.  Jag är Tummetott, som är Mårten 
gåskarls reskamrat , fortfor han. Och så blev han stående



och visste inte vad han ville säga.



Det kan ibland finnas något hos djur, som gör, att man undrar vad de är 
för slags varelser. Man känner sig nästan rädd för att de skall vara 
förvandlade människor. Det var något sådant med grågåsen. Så snart som 
Tummetott sade vem han var, sänkte hon halsen och huvudet mycket 
behagfullt inför honom och sade med en röst, som var så vacker, att pojken 
inte kunde tro, att det var en gås, som talade:  Jag är mycket glad, att 
du har kommit hit för att bistå mig. Den vita gåskarlen har sagt mig, att 
ingen är så klok och så god som



du. 



Hon sade detta med en sådan värdighet, att pojken blev riktigt blyg.  Det 
här kan väl inte vara någon fågel , tänkte han.  Det är säkert en 
förtrollad prinsessa. 



Han fick stor lust att hjälpa henne och stack in sina små händer under 
fädrarna och kände utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var 
något i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhåla.  Akta dig 
nu!  sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, där den 
skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra för att vara första 
gången, som han försökte sig på dylikt, men det måtte ha gjort mycket ont, 
för den stackars unggåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan sjönk 
hon ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken.



Pojken blev förfarligt skrämd. Han hade velat hjälpa henne, men nu var hon 
ju död. Han tog ett långt hopp ner från stenröset och sprang sin väg. Han 
tyckte, att det var, som om han hade dödat en människa.



Nästa morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de 
fortsätta resan. Alla de andra var villiga att fara, men den vita 
gåskarlen gjorde invändningar. Pojken förstod nog, att han inte ville fara 
ifrån grågåsen. Men Akka hörde inte på honom, utan begav sig åstad.



Pojken sprang upp på gåskarlens rygg, och den vite följde flocken, fastän 
långsamt och ovilligt. Pojken var riktigt glad, att de fick fara 
ifrån ön. Han hade samvetskval för grågåsens skull och hade inte velat 
säga gåskarlen hur det hade gått, när han hade velat bota henne. Det vore 
nog bäst, om Mårten gåskarl aldrig fick veta detta, tänkte han. På samma 
gång undrade han på att den vite hade hjärta att fara ifrån grågåsen.



Men plötsligen vände gåskarlen. Tanken på unggåsen hade blivit honom 
övermäktig. Det fick gå hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde inte 
följa med de andra, när han visste, att hon låg ensam och sjuk och skulle 
svälta ihjäl.



Med några vingslag var han framme vid stenröset. Men då låg det ingen grå 
unggås mellan stenarna.  Dunfin! Dunfin! Var är du?  frågade gåskarlen.



 Räven har nog varit framme och tagit henne , tänkte pojken. Men i 
detsamma hörde han en vacker röst svara gåskarlen:  Jag är här, gåskarl, 
jag är här! Jag har bara tagit mig ett morgonbad.  Och upp ur vattnet kom 
den lilla grågåsen frisk och välbehållen och berättade, att Tummetott hade 
dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra och redo att följa 
med på färden.



Vattendropparna låg som pärlstänk på hennes sidenskiftande fädrar, och 
Tummetott tänkte återigen, att hon var en riktig liten prinsessa.



12. DEN STORA FJÄRILEN.



Onsdag 6 april. Gässen for fram längsefter den långa ön, som låg tydligt 
synbar under dem. Pojken kände sig glad och lätt om hjärtat under färden. 
Han var lika så nöjd och belåten, som han hade varit dyster och nedstämd 
dagen förut, när han hade strövat omkring nere på ön och sökt efter 
gåskarlen.



Han såg nu, att det inre av ön bestod av en kal högslätt med en bred krans 
av gott och fruktbart land längsmed kusterna, och han började förstå 
meningen med något, som han hade hört förra kvällen



Han hade just suttit och vilat vid en av de många väderkvarnarna, som var 
resta på högslätten, när ett par fårherdar hade kommit gående med hundarna 
vid sidan och en stor lårhjord i följe. Pojken hade inte blivit rädd, för 
han hade suttit väl gömd under kvarntrappan. Men det hade fallit sig så, 
att herdarna hade kommit och satt sig på samma trappa, och då hade det 
inte varit annat för pojken att göra än att hålla sig stilla.



Den ena herden var ung och såg ut, som folk gör mest, den andre var en 
gammal besynnerlig en. Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, 
och ansiktet hade veka och milda drag. Det föreföll, som om kropp och 
huvud alls inte ville passa ihop.



En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trött 
blick. Så började han tala med kamraten. Denne tog då upp bröd och 
ost ur sin påse för att äta sin aftonvard. Han svarade nästan ingenting, 
men han hörde på mycket tåligt, alldeles som om han hade tänkt:  Jag ska 
väl göra dig den glädjen att låta dig prata en stund. 



 Nu ska jag tala om något för dig, Erik , sade den gamla herden.  Jag har 
tänkt ut, att förr i världen, då både människor och djur var mycket 
större, än de nu är, blev väl också fjärilarna alldeles ofantligt stora. 
Och en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och hade vingar, 
som var breda som sjöar. De där vingarna var blåa och silverblänkande och 
så granna, att när fjärilen var ute och flög, stod alla andra djur och 
stirrade efter den.



Det var förstås det felet med den, att den var för stor. Vingarna hade 
svårt att bära den. Men det hade nog gått bra, om den hade varit klok nog 
att hålla sig kvar över landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig 
åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hunnen, förrän stormen kom 
emot den och började slita i vingarna. Ja, det är lätt att begripa, du 
Erik, hur det skulle gå, när en Östersjöstorm fick handskas med sköra 
fjärilvingar. Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och bortvirvlade, 
och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet. Den vräktes fram och 
tillbaka i vågorna till en början, och sedan strandade den på några 
klippgrund utanför Småland. Och där blev den liggande, så stor och lång, 
som den var.



Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land, så 
hade den snart multnat och fallit sönder. Men eftersom den föll i havet, 
blev den genompyrd med kalk och så hård som sten. Du vet nog, att vi har 
funnit stenar på stranden, som inte har varit annat än förhårdnade maskar. 
Och nu tror jag, att det gick med den stora fjärilkroppen på samma sätt. 
Jag tror, att den blev till en lång, smal klippa, där den låg ute i 
Östersjön. Tror inte du det också? 



Han höll upp för att få svar, och den andre nickade åt honom.  Håll nu på, 
så att jag får höra vart du vill komma!  sade han.



 Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och jag lever på, det är 
ingenting annat än den gamla fjärilkroppen. Bara man tänker efter, så 
märker man, att ön är en fjäril. Mot norr syns den smala framkroppen och 
det runda huvudet, och mot söder ser man bakkroppen, som först breder ut 
sig och sedan smalnar av till en vass spets. 

Här höll han inne än en gång och såg på kamraten, liksom ängslig för 
hur denne skulle ta detta påstående. Men den unge fortsatte att äta i 
största lugn och nickade åt honom att fortsätta.



 Så snart som fjärilen hade blivit förbytt till en kalkstensklippa, kom 
mångahanda frön av örter och träd farande med vinden och ville slå rot på 
den. Men de hade allt svårt att få fäste på det kala och glatta berget. 
Det dröjde länge, innan någonting annat än starr kunde växa där. Sedan kom 
fårsvingeln och solvändan och törnriset. Men än i dag finns det inte så 
mycken växtlighet på Alvaret, att berget blir riktigt skylt, utan det 
lyser fram både här och där. Och ingen kan tänka på att plöja och så 
häroppe, där jordskorpan är så tunn.



Men om du nu går in på det, att Alvaret och landborgarna, som står runt 
omkring det, är bildade av fjärilkroppen, så kan du väl ha rätt att fråga 
var det landet, som ligger nedanför landborgarna, har kommit ifrån. -- Ja, 
det är just det , sade han, som åt.  Det skulle jag nog vilja veta. 



 Jo, du får komma ihåg, att Öland har legat i havet i bra många år, och 
under tiden har allt sådant, som vräker omkring med vågorna, tång och sand 
och snäckor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och så har 
sten och grus rasat ner från både östra och västra landborgen. På det 
sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och 
träd.



Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här 
bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader finns här än 
väderkvarnar och några fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in. Men 
nere på stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prästgårdar och 
fiskelägen och en hel stad. 



Han såg frågande på den andre. Denne hade slutat att äta och höll på att 
knyta ihop matsäckspåsen.  Jag undrar vart du vill komma med allt det 
här , sade han.



 Jo, det är bara detta, som jag ville veta , sade herden, medan han sänkte 
rösten, så att han nästan viskade fram orden, och såg inåt dimman med sina 
små ögon, som syntes vara uttröttade av att speja efter allt det, som inte 
finns,  bara detta ville jag veta: om bönderna, som bor i de kringbyggda 
gårdarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar opp strömmingen 
ur havet, eller köpmännen i Borgholm eller badgästerna, som far hit var 
sommar, eller de resande, som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, 
eller jägarna, som om hösten kommer hit och jagar rapphöns, eller målarna, 
som sitter här på Alvaret och målar av fåren och väderkvarnarna,--jag 
skulle vilja veta om någon av dem förstår, att den här ön har varit en 
fjäril, som har flugit omkring med stora, blänkande vingar. 



 Åja , sade den unga herden plötsligt,  nog borde det ha gått opp för 
någon av dem, som har suttit en kväll på kanten av landborgen och hört 
näktergalarna slå i lövängen under dem och sett över Kalmar sund, att den 
här ön inte kan vara tillkommen som alla andra. 



 Jag ville fråga , fortfor den gamle,  om ingen enda har haft den önskan 
att ge väderkvarnarna vingar så stora, att de kunde nå opp till himlen, så 
stora, att de vore i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta den 
flyga som en fjäril bland fjärilar. 



 Det kan nog hända, att det är något i det, som du säger , sade den unge, 
 för om sommarnätterna, när himlen välver sig hög och oppen över ön, har 
jag ibland tyckt, att det var, som om den ville höja sig ur havet och 
flyga sin väg. 



Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge till att tala, 
hörde han inte mycket på honom.  Jag ville allt veta , sade han med 
än lägre röst,  om någon kan förklara varför det bor en sådan längtan 
häroppe på Alvaret. Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, 
att den tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här. Jag ville veta om 
ingen annan har förstått, att all den trånaden kommer sig därav, att hela 
ön är en fjäril, som längtar efter sina vingar. 



13. LILLA KARLSÖN. STORMEN.                         Fredag 
8 april.



Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde och var nu på väg 
mot fastlandet. Det blåste rätt stark sunnanvind över Kalmar sund, så att 
de hade blivit kastade norrut. De arbetade sig ändå med god fart fram mot 
land. Men när de nalkades de första skären, hörde de ett väldigt dån, som 
om en mängd vingstarka fåglar hade kommit flygande, och vattnet under dem 
blev på en gång alldeles svart. Akka höll in vingarna så hastigt, att hon 
nästan blev stående stilla i luften. Därpå sänkte hon sig för att slå ner 
på havsytan. Men innan gässen hade nått vattnet, hann västanstormen fram 
till dem. Redan jagade den framför sig dammoln, saltskum och småfåglar, nu 
ryckte den också med sig vildgässen, kastade dem över ända och vräkte dem 
ut mot havet.



Det blev en ohygglig storm. Vildgässen försökte vända gång på gång, men de 
förmådde inte, utan drev utåt Östersjön. Stormen hade redan kastat dem 
förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade intet 
annat att göra än att länsa undan.



När Akka märkte, att de inte var i stånd att vända, tyckte hon, att det 
var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön. Hon sänkte sig 
därför ner på vattnet. Sjögången var redan häftig och växte i varje 
ögonblick. Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande 
 skum på kammarna. Den ena vräkte upp 
högre än den andra. Det var, som om de tävlade om vem som skulle kunna 
resa sig högst och skumma yrast. Men vildgässen var inte rädda för 
vågsvallet. Detta tycktes tvärtom bereda dem ett stort nöje. De ansträngde 
sig inte med att simma, utan lät sig sköljas upp på vågkammarna och ner i 
vågdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga. Deras enda bekymmer 
var, att flocken skulle bli skingrad. De stackars landfåglarna, som drev 
förbi uppe i stormen, ropade avundsjukt:  Det är ingen nöd för er, som kan 
simma. 



Men vildgässen var visst inte utom all fara. För det första gjorde 
gungningen dem ohjälpligt sömniga. Oupphörligen ville de vända huvudet 
bakåt, sticka näbben in under vingen och sova. Ingenting kan vara 
farligare än att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade oupphörligen: 
 Somna inte, vildgäss! Den, som somnar, kommer bort från flocken. Den, som 
kommer bort från flocken, är förlorad. 



Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter den andra, och 
själva Akka var mycket nära att slumra in, när hon plötsligen såg något 
runt, mörkt höja sig över toppen av en våg.  Sälar! Sälar! Sälar!  ropade 
Akka med hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande vingslag. Det 
var i yttersta stunden. Innan den sista vildgåsen hade hunnit upp ur 
vattnet, var sälarna så nära, att de nafsade efter hennes fötter.



Så var vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem framför sig utåt 
havet. Ingen vila unnade den varken sig eller dem. Och intet land såg de, 
bara öde hav.



De slog ner på vattnet igen, så snart de tordes. Men när de hade gungat på 
vågorna en stund, blev de sömniga på nytt. Och när de somnade, kom sälarna 
simmande. Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, skulle inte en enda 
av dem ha sluppit lyckligt undan.



Hela dagen fortfor stormen, och den anställde fruktansvärda härjningar 
bland de massor av fåglar, som vid denna tid på året var ute på 
flyttresor. Somliga blev drivna ur sin kosa bort till fjärran land, där de 
dog av svält, andra blev så uttröttade, att de sjönk ner i havet och 
drunknade. Många krossades mot klippväggarna, och många blev ett rov för 
sälarna.



Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist undra om hon 
och flocken skulle förolyckas. De var nu dödströtta, och ingenstans såg 
hon någon plats, där de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte mer 
lägga sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligen fylldes av 
stora isflak, som törnade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle 
bli krossade mellan dessa. Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig 
på isflaken. Men en gång sopade den vilda stormen ner dem i vattnet. En 
annan gång kom de obarmhärtiga sälarna krypande upp på isen.



I solnedgången var gässen än en gång uppe i luften. De flög framåt, 
ängsliga för natten. Mörkret tycktes komma alltför hastigt över dem denna 
kväll, som var så full av faror.



Det var förfärligt, att de ännu inte såg land. Hur skulle det gå med dem, 
om de nödgades stanna ute på havet hela natten? De skulle antingen bli 
krossade mellan isflaken eller ihjälbitna av sälarna eller skingrade av 
stormen.



Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt. På 
samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste 
hjärtan att förfäras. Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet 
hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte mer 
såg vem det var, som upphävde dem, föreföll de dystra och skrämmande. Nere 
på havet stötte drivisflaken mot varandra med ett starkt dånande. Sälarna 
stämde upp sina vilda jaktsånger. Det var, som om himmel och jord höll på 
att störta samman.



FÅREN.



Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plötsligen tyckte han, 
att det började brusa starkare än förut. Han såg upp. Rätt framför honom 
på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg. 
Nere vid dess fot slogs vågorna till högt uppsprutande skum. Vildgässen 
flög rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå annat, än att de måste 
krossas mot den.



Knappt hann han undra över att inte Akka i tid hade sett denna fara, så 
var de framme vid berget. Då märkte han också, att framför dem öppnade sig 
den halvrunda mynningen till en grotta. In i denna styrde gässen, 
och i nästa ögonblick var de i säkerhet.



Det första, som de resande tänkte på, innan de gav sig ro att fröjda sig 
över sin räddning, var att se efter om alla kamraterna också var bärgade. 
Där fanns då Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, alla sex 
gässlingarna, gåskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi från Nuolja, den 
första vänstergåsen, var försvunnen, och ingen visste något om hennes öde.



När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade blivit skild från 
flocken, tog de saken lätt. Kaksi var gammal och klok. Hon kände alla 
deras vägar och vanor, och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka 
till dem.



Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan. Det kom ännu så mycken 
dager in genom öppningen, att de kunde se, att grottan var både djup och 
vid. De gladde sig åt att ha funnit ett så präktigt natthärbärge, när en 
av dem fick syn på några glänsande, gröna punkter, som lyste fram ur en 
mörk vrå.  Detta är ögon!  ropade då Akka.  Det finns stora djur härinne.  
De störtade mot utgången, men Tummetott, som såg bättre i mörker än 
vildgässen, ropade till dem:  Det är ingenting att fly för! Det är bara 
några får, som ligger utmed grottväggen. 



När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagern i grottan, såg de fåren 
mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men 
dessutom fanns det några små lamm. En stor gumse med långa, vridna horn 
tycktes vara den förnämsta av flocken. Vildgässen gick emot honom under 
mycket nigande.  Väl mött i vildmarken!  hälsade de, men storgumsen låg 
stilla och sade inte ett välkomstord.



Vildgässen trodde då, att fåren var missnöjda över att de hade tagit in i 
deras grotta.  Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här i 
huset?  sade Akka.  Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna. Vi 
har farit omkring i stormen hela dagen, och det vore allt gott att få 
stanna här i natt.  Efter detta dröjde det en god stund, innan något av 
fåren svarade med ord, men däremot hördes det tydligt, att ett par av dem 
drog långa suckar. Akka visste nog, att får alltid är blyga och 
besynnerliga, men de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de 
skulle skicka sig. Äntligen sade en gammal tacka, som hade ett långlagt 
och sorgset ansikte och en klagande röst:  Inte är det någon av oss, 
som nekar er att stanna, men detta är ett sorgens hus, och vi kan inte ta 
emot gäster som förr i världen.  -- Inte behöver ni vara ängsliga för 
sådant , sade Akka.  Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle ni nog 
begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck att sova på. 



När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan.  Jag tror nog, att det 
vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att stanna här. 
Men nu ska ni ändå inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er på en 
så god välfägnad, som huset förmår. 



Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. 
Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till 
godo med.  Vi har haft sträng snövinter i år här på ön , sade hon. 
 Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm, för att vi 
inte skulle svälta ihjäl. Och det här skräpet är allt, som är kvar av 
välfägnaden. 



Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att de hade råkat väl 
ut, och var i sitt bästa lynne. De märkte nog, att fåren var ängsliga, men 
de visste hur lättskrämda får brukar vara och trodde inte, att det var 
någon verklig fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som 
vanligt ställa sig att sova. Men då reste sig den stora gumsen och gick 
fram till dem. Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så långa 
och grova horn. Också i annat var han märklig. Han hade stor, kullrig 
panna, kloka ögon och god hållning, som om han vore ett stolt och modigt 
djur.



 Jag kan inte stå till svars med att låta er somna utan att tala om, att 
här är osäkert , sade han.  Vi kan inte ta emot nattgäster nu för tiden.  
Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar.  Vi ska fara vår väg, 
eftersom ni nödvändigt önskar det , sade hon.  Men vill ni inte först tala 
om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda på någonting. Vi vet inte 
en gång vart vi är komna. -- Detta är Lilla Karlsön , sade gumsen.  Den 
ligger utanför Gotland, och det är inga andra än får och havsfåglar, som 
bor här. -- Kanske ni är vildfår? sade Akka.-- Det är inte långt ifrån , 
svarade gumsen.  Vi har just ingenting att göra med människor. Det är en 
gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gotland, 
att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, och till gengäld 
får de föra bort dem av oss, som blir övertaliga. Ön är liten, så 
att den kan inte föda alltför många av oss. Men eljest sköter vi oss 
själva hela året om, och vi bor inte i hus med dörrar och lås, utan vi 
håller till i sådana,här grottor. 



 Stannar ni här ute om vintern med?  frågade Akka förvånad.--  Ja, det gör 
vi , svarade gumsen.  Vi har gott bete häroppe på berget hela året 
om. -- Jag tycker, att det låter, som om ni skulle ha det bättre än andra 
får , sade Akka.  Men vad är det nu för en olycka, som har kommit över 
er? -- Det var stark köld i vintras. Havet frös, och då gick tre stycken 
rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här alltsedan. Eljest finns 
det inte ett livsfarligt djur här på ön. -- Jasa, vågar rävarna sig på en 
sådan som ni? -- Ånej, inte om dagen, då kan jag nog försvara mig och de 
mina , sade gumsen och skakade på hornen.  Men de smyger sig över oss om 
natten, när vi sover inne i grottorna. Vi försöker att hålla oss vakna, 
men någon gång måste man ju sova, och då kommer de över oss. De har redan 
dödat vartenda får i de andra grottorna, och där fanns flockar, som var 
lika stora som min. 



 Det är inte roligt att tala om, att vi är så hjälplösa , sade nu den 
gamla tackan.  Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår. --  Tror 
ni, att de kommer hit i natt?  sade Akka.-- Det är inte annat att vänta , 
svarade den gamla.  De var här i går natt och stal ett lamm ifrån oss. De 
lär nog komma igen, så länge någon av oss finns i livet. Så har de 
gjort på de andra ställena. -- Men om de får hålla på så här, så blir ni 
ju rent utdödda , sade Akka.-- Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är 
slut med alla fåren på Lilla Karlsön , sade tackan.



Akka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen 
igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, där det väntades sådana 
gäster. När hon hade funderat en stund, vände hon sig till Tummetott.  Jag 
undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort många gånger förut , sade 
hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog.-- Det är allt synd om dig att 
inte få sova , sade vildgåsen,  men jag undrar om du orkar vaka, tills 
rävarna kommer, och väcka oss då, så att vi får flyga undan.  Pojken blev 
så måttligt glad åt detta, men allting var bättre än att ge sig ut i 
stormen igen, så att han lovade, att han skulle hålla sig vaken.



Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han 
skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.



När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev 
klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till 
grottöppningen för att se ut. Grottan befann sig rätt högt uppåt berget. 
En smal och brant stig ledde ditupp. På den var det väl han hade att vänta 
rävarna.



Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första 
ögonblicket blev mycket mera rädd för. På strandremsan nedanför berget 
stod några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det rent 
av var människor. Först trodde han, att han drömde, men nu var han 
alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora 
karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla. Somliga stod 
ute på strandbrädden och andra alldeles inpå berget, som om de ämnade 
klättra uppför det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade 
inget alls. Somliga var enarmade, och somliga hade pucklar både fram och 
bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt.



Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan 
glömde att spana efter rävarna. Men nu hörde han en klo skrapa mot en 
sten. Han såg tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, 
att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett 
grand rädd. Det föll honom in, att det var bra 
synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde. Han tyckte, att 
han skulle vilja ställa till på annat sätt.



Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgumsen i hornen, så att han 
vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg.  Res på er, far, 
så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!  sade pojken.



Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måtte allt ha 
hört något buller. När de kom upp till grottans mynning, stannade de och 
överlade.  Det var bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig , sade 
en.  Jag undrar om de är vakna. --Å, gå på du bara!  sade en annan.  De 
kan i alla fall inte göra oss något. 



När de kom längre in i grottan, stannade de och vädrade.  Vem ska vi ta i 
kväll?  viskade den, som gick först.-- I kväll ska vi ta storgumsen , sade 
den siste.  Sedan får vi ett lätt arbete med de andra. 



Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smög sig fram.  Stöt 
nu till rakt fram!  viskade pojken. Storgumsen stötte till, och den första 
räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen.

 Stöt nu till åt vänster!  sade pojken och vände gumsens stora huvud 
åt rätt håll. Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra 
räven i sidan. Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen 
och kunde fly. Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle 
ha fått en stöt, men han hade redan givit sig av.



 Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt , sade pojken.-- Jag tror 
så med , sade storgumsen.  Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen! 
Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du har 
varit ute i. 



HELVETESHÅLET.                   Lördag 9 april.



Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom 
ön. Den bestod av en enda väldig klippa. Den var som ett stort hus med 
lodräta väggar och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och 
visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna, 
att ön tycktes vara särskilt skapad för får. Det växte inte mycket annat 
uppe på berget an fårsvingel och sådana små torra, krydd doftande växter, 
som får tycker om.



Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för den, som väl var 
kommen uppför branten. Där syntes för det första hela havet, som nu låg 
blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och 
annan udde sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gotland med jämn och 
långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma sätt 
som Lillön. När gumsen gick ända fram till kanten av bergtaket, så att 
pojken kunde se neråt bergväggarna, märkte han, att de var alldeles fulla 
av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom låg svärtor och ejdrar 
och kryckjor och grisslor och tordmular så vackert och fredligt och 
sysslade med strömmingsfiske.



 Det här är riktigt ett förlovat land , sade pojken.  Ni bor bra vackert, 
ni får. -- Ja, nog är här vackert , sade storgumsen. Det var, som om han 
hade velat tillägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade.  Men 
om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla sprickor, som löper 
fram över berget , fortsatte han om en stund. Och detta var en god 
varning, för det fanns djupa och breda sprickor på flera ställen. Den 
största av dem hette Helveteshålet. Den sprickan var många famnar djup och 
närapå en famn bred.  Om någon föll ner här, vore det allt slut med 
honom , sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lät, som om han hade haft 
en särskild mening med vad han sade.



Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll se 
de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting 
annat än stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för  raukar . Pojken 
kunde inte se sig mätt på dem. Han tyckte, att om det någonsin hade 
funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på 
det sättet.



Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om 
sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt 
råkade på döda får. Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. 
Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara var 
halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga 
orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig 
över fåren bara för ro skull, bara för att få jaga och riva ihjäl.



Storgumsen stannade inte framför de döda, utan gick lugnt förbi dem. Men 
pojken kunde i alla fall inte undgå att se all ohyggligheten.



Nu gick storgumsen åter upp på bergshöjden, men när han kom dit, stannade 
han och sade:  Om någon, som vore duktig och klok, fick se allt elände, 
som råder här, så skulle han väl inte vila, förrän de här rävarna hade 
fått sitt straff. -- Rävarna måste väl leva, de också , sade 
pojken.-- Ja , sade storgumsen,  de, som inte river ihjäl flera djur, än 
de behöver för sitt uppehälle, de må väl leva. Men de här är 
illgärningsmän. -- Bönderna, som äger ön, borde väl kunna komma hit och 
hjälpa er , menade pojken.-- De har rott hitöver flera gånger , svarade 
gumsen,  men rävarna gömde sig undan i grottor och sprickor, så att de 
inte kom åt att skjuta dem. --  Ni kan väl aldrig mena, far, att en liten 
stackare som jag ska kunna rå på dem, som inte ni och inte bönderna har 
kunnat få bukt med.  -- Den, som är liten och klipsk, kan allt ställa 
många ting till rätta , sade storgumsen.



De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos 
vildgässen, som betade uppe på högslätten. Fastän han inte hade 
velat visa det för gumsen, var han mycket bedrövad för fårens skull, och 
han hade gärna velat hjälpa dem.  Jag får åtminstone tala vid Akka och 
Mårten gåskarl om saken , tänkte han.  Kanske att de kan bistå mig med ett 
gott råd. 



En stund efteråt tog den vita gåskarlen pojken på ryggen och gick över 
bergslätten bortåt Helveteshålet till.



Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och tycktes inte tänka på hur 
vit och stor han var. Han sökte inte skydd bakom tuvor eller andra 
upphöjningar, utan gick rätt framåt. Det var besynnerligt, att han inte 
var mer försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen. Han 
haltade på högra benet, och den vänstra vingen hängde och släpade, som om 
den skulle vara bruten.



Han uppförde sig så, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grässtrå 
här och ett annat där och såg sig inte om åt något håll. Pojken låg 
utsträckt på gåsryggen och tittade upp mot den blåa himlen. Han var nu så 
van att rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen.



När gåskarlen och pojken var så sorglösa, märkte de förstås inte, att de 
tre rävarna var uppkomna på bergslätten. Och rävarna, som visste, att det 
är nästan omöjligt att komma en gås inpå livet på öppen mark, tänkte 
i början inte alls jaga efter gåskarlen. Men som de inte hade något annat 
att göra, gick de ändå till sist ner i en av de långa springorna och 
försökte att smyga fram mot honom. De gick så försiktigt till väga, att 
gåskarlen inte kunde se en skymt av dem.



De var inte långt borta, när gåskarlen gjorde ett försök att höja sig i 
luften. Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta. 
När rävarna härav tyckte sig förstå, att han inte kunde flyga, skyndade de 
framåt med större iver än förut. De höll sig inte längre dolda i klyftan, 
utan gick upp på högslätten. De skyddade sig, så gott de kunde, bakom 
tuvor och hällar och kom gåskarlen allt närmare, utan att han tycktes 
märka, att han var jagad. Till sist var rävarna så nära, att de kunde ta 
sats till det sista språnget. Alla tre kastade sig på en gång med ett 
långt hopp mot gåskarlen.



I sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan, så 
att rävarna förfelade honom. Detta betydde i alla fall inte så mycket, för 
gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han. 
Stackaren löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde.



Pojken satt baklänges på gåsryggen och ropade och skrek åt rävarna:  Ni 
har ätit er för feta på fårkött, rävar. Ni kan inte hinna opp en gås en 
gång.  Han retades med dem, så att de blev galna av ilska och bara tänkte 
på att rusa framåt.



Den vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han kom fram till den, 
gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över. Rävarna var just då 
alldeles inpå honom.



Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade 
kommit över Helveteshålet. Men knappast hade han sprungit ett par meter, 
förrän pojken klappade honom på halsen och sade:  Nu kan du stanna, 
gåskarl. 



I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och ett skrapande med klor 
och tunga fall. Men av rävarna såg de ingenting mer.



Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlsön en bit bark instucken under 
förstudörren, och däri stod inristat med sneda, kantiga bokstäver: 
 Rävarna på Lillön är nerfallna i Helveteshålet. Tag vara på dem! 



Och detta gjorde fyrvaktaren också.



14. TVÅ STÄDER. STADEN PÅ HAVSBOTTNEN.           Lördag 9 
april.



Det blev en lugn och klar natt. Vildgässen brydde sig inte om att söka 
skydd i någon av grottorna, utan stod och sov uppe på bergshöjden, och 
pojken hade lagt sig i det korta, torra gräset bredvid gässen.



Det var starkt månsken den där natten, så starkt, att pojken hade svårt 
för att somna. Han låg och tänkte på hur länge han hade varit hemifrån, 
och han räknade ut, att det var tre veckor, sedan han hade börjat resan. 
På samma gång kom han ihåg, att det var påskafton denna kväll.



 I natt är det, som alla trollkäringar kommer hem från Blåkulla , tänkte 
han och skrattade för sig själv. För han var litet rädd både för näcken 
och tomten, men trollkäringar trodde han inte det minsta på.



Om det hade funnits trollpackor ute den kvällen, så borde han då ha sett 
dem. Det var så klart ljust uppåt himlen, att inte den minsta svarta punkt 
kunde röra sig i luften, utan att han skulle märka den.

Medan han låg där med näsan i vädret och tänkte 
på detta, fick han syn på något vackert. Månskivan stod hel och rund 
tämligen högt uppe, och framför den kom en stor fågel flygande. Han flög 
inte förbi månen, utan han kom så, som om han skulle ha flugit ut ur den. 
Fågeln syntes svart mot den ljusa grunden, och vingarna sträckte sig från 
den ena kanten av månskivan till den andra. Han flög så jämnt fram i samma 
riktning, att pojken tyckte, att han var ritad på månskivan. Kroppen var 
liten, halsen lång och smal, benen hängde ner, långa och tunna. Det kunde 
inte vara annat än en stork.



Ett par ögonblick därefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid 
honom. Han böjde sig över pojken och stötte till honom med näbben för att 
få honom vaken.



Pojken satte sig genast upp.  Jag sover inte, herr Ermenrich , sade han. 
 Hur kommer det sig, att ni är ute mitt i natten, och hur står det till på 
Glimmingehus? Vill ni tala med mor Akka? 



 Det är för ljust att sova i natt , svarade herr Ermenrich.  Därför 
företog jag mig att resa hitöver till Karlsön och söka upp dig, min vän 
Tummetott. Jag fick veta av en fiskmås, att du fanns här denna natt. Jag 
har ännu inte flyttat över till Glimmingehus, utan jag bor kvar i 
Pommern. 



Pojken blev alldeles otroligt glad över att herr Ermenrich hade sökt upp 
honom. De språkade om allt möjligt som gamla vänner. Till sist frågade 
storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den 
vackra natten.



Jo, det ville pojken mycket gärna, om storken bara lagade så, att han kom 
tillbaka till vildgässen före soluppgången. Det lovade han, och så bar det 
av med dem.



Herr Ermenrich flög på nytt rätt mot månen. De steg och steg, havet sjönk 
djupt ner, men flykten gick så sällsamt lätt, att det nästan föreföll, som 
om de låg stilla i luften.



Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat, 
då herr Ermenrich sänkte sig för att slå ner.



De landade på en ödslig havsstrand, som var täckt med jämn, fin sand. 
Längs kusten löpte en lång rad av flygsandskullar med strandråg på 
topparna. De var inte mycket höga, men de hindrade pojken från att se 
något av inlandet.



Herr Ermenrich ställde sig på en sandkulle, drog upp ena benet och 
böjde halsen bakåt för att sticka in näbben under vingen.  Du kan vandra 
omkring en stund här på stranden , sade han till Tummetott,  medan jag 
vilar mig. Men gå inte längre bort, än att du hittar tillbaka till mig! 



Pojken ämnade för det första klättra upp på en flygsandskulle för att se 
hur landet såg ut därinnanför. Men när han hade gått ett par steg, stötte 
han med framkanten av träskon mot något hårt. Han böjde sig ner och såg, 
att på sanden låg en liten kopparslant, som var så tärd av ärg, att den 
var nästan genomskinlig. Den var så dålig, att han inte en gång brydde sig 
om att stoppa den på sig, utan bara sparkade undan den.



Men när han åter stod upprätt, blev han helt häpen, för på två stegs 
avstånd reste sig en hög, mörk mur med en stor, tornförsedd port.



Ögonblicket förut, då pojken böjde sig ner, hade havet brett ut sig 
glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lång mur med tinnar 
och torn. Och alldeles mittför honom, där det förut hade legat bara några 
tångbankar, öppnade sig den stora murporten.



Pojken förstod nog, att det var spökeri med i spelet. Men detta var inte 
något att bli rädd för, tyckte han. Det var inte några farliga troll eller 
annan ondskap, som han alltid fruktade att råka ut för om nätterna. Både 
muren och porten var så präktigt uppförda, att han bara fick lust att se 
vad som kunde finnas bakom dem.  Jag får lov att ta reda på vad detta kan 
vara , tänkte han och begav sig in genom porten.



I det djupa portvalvet satt väktare, klädda i brokiga, puffade kläder, med 
långskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tärning. De tänkte bara på 
spelet och gav inte akt på pojken, som helt hastigt skyndade förbi dem.



Innanför porten fann han en öppen plats, belagd med stora, jämna 
stenflisor. Runt omkring stod höga, präktiga hus, och mellan dem öppnade 
sig långa, smala gator.



På platsen framför porten vimlade det av människor. Männen bar långa, 
pälsbrämade kappor över underklädnader av siden, plymprydda baretter satt 
på sned på deras huvud, på bröstet hängde präktiga kedjor. De var 
allesammans så ståtligt utstyrda, att de kunde ha varit kungar.

Kvinnorna gick i toppiga mössor, långa kjolar och trånga ärmar. De 
var också präktigt klädda, men deras ståt gick inte på långt när upp mot 
männens.



Det här var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram någon 
enda gång ur kistan och visade honom. Pojken kunde rakt inte tro sina 
ögon.



Men det, som var märkvärdigare att se än både männen och kvinnorna, det 
var själva staden. Varje hus var så byggt, att det vände en gavel åt 
gatan. Och gavlarna var så utpyntade, att man kunde tro, att de ville 
tävla med varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skönaste 
prydnaderna.



Den, som helt hastigt får se så mycket nytt, kan inte hinna att bevara 
alltsammans i minnet. Men pojken kunde ändå efteråt komma ihåg, att han 
hade sett trappstegsgavlar, som bar bilder av Kristus och hans apostlar på 
de olika avsatserna, gavlar, där bilder stod i nisch vid nisch hela väggen 
uppefter, gavlar, som var inlagda med mångfärgade glasbitar, och gavlar, 
som var randiga och rutiga av vit och svart marmor.



Medan pojken beundrade allt detta, kom en häftig brådska över honom. 
 Något sådant har aldrig mina ögon förr sett. Något sådant får de aldrig 
mer se , sade han till sig själv. Och han började springa inåt staden, 
gata upp och gata ner.



Gatorna var trånga och smala, men inte tomma och dystra som i de städer, 
som han kände till. Det fanns folk överallt. Gamla gummor satt vid sina 
dörrar och spann utan spinnrock, bara med hjälp av en kavle. Köpmännens 
bodar var som marknadsstånd öppna åt gatan. Alla hantverkare höll sig 
utomhus med sitt arbete. På ett ställe kokades tran, på ett annat garvades 
hudar, på ett tredje håll fanns en lång repslagarbana.



Om pojken bara hade haft tid på sig, hade han kunnat få lära sig att 
förfärdiga allt möjligt. Här såg han hur vapensmeder hamrade ut tunna 
bröstharnesk, hur guldsmeder satte in ädla stenar i ringar och armband, 
hur svarvare förde sina järn, hur skomakare sulade röda, mjuka skor, hur 
gulddragaren tvinnade guldtråd, och hur vävarna slog in silke och guld i 
sina vävar.



Men pojken hade inte tid att stanna. Han bara rusade framåt för att hinna 
se så mycket som möjligt, innan alltsammans skulle försvinna igen.



Den höga muren löpte runt om hela staden, omstängde den, som en gärdsgård 
stänger för en åker. Vid slutet av varje gata såg han den, tornprydd och 
tinnkrönt. Uppe på muren gick krigsknektar i blänkande harnesk och 
hjälmar.



När han hade sprungit tvärsigenom hela staden, kom han fram till ännu en 
port i muren. Därutanför låg havet med hamnen. Pojken såg gammaldags skepp 
med roddarbänkar mittöver och höga uppbyggnader i för och akter. Somliga 
låg och tog in last, andra kastade just ankar. Bärare och köpmän skyndade 
om varandra. Överallt rådde brådska och liv.



Men inte heller här tyckte han sig ha tid att dröja. Han skyndade in mot 
staden igen, och nu kom han fram till Stortorget. Där stod domkyrkan med 
tre höga torn och djupa, bildprydda portvalv. Väggarna var så utsirade av 
bildhuggare, att där inte fanns en sten, som inte hade sin prydnad. Och en 
sådan prakt, som skymtade fram genom den öppna porten, av gyllene kors och 
guldsmidda altaren och präster i guldskrudar! Mittemot kyrkan låg 
ett hus, som hade tinnar på taket och ett enda smalt, skyhögt torn. Det 
var väl rådhuset. Och mellan kyrkan och rådhuset, runt om hela torget, 
reste sig de sköna gavelhusen i mångfaldigaste utsmyckning.



Pojken hade sprungit sig både varm och trött. Han trodde sig nu ha sett 
det märkvärdigaste och började därför gå långsammare. Den gatan, som han 
nu hade slagit in på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga 
kläder. Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, där köpmännen 
bredde ut över disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande 
sammet, lätta florsdukar och spindelvävstunna spetsar.



Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt på honom. 
Människorna hade visst trott, att det bara var en liten grå råtta, som 
kilade förbi dem. Men nu, när han gick gatan fram helt sakta, fick en av 
köpmännen syn på honom och började vinka åt honom.



Pojken blev först ängslig och ville skynda undan, men köpmannen bara 
vinkade och log och bredde ut på disken ett härligt stycke sidendamast 
liksom för att locka honom.



Pojken skakade på huvudet.  Jag blir aldrig så rik, att jag kan köpa en 
meter av det där tyget , tänkte han.



Men nu hade de fått syn på honom i varenda bod hela gatan utefter. Vart 
han såg, stod en krämare och vinkade åt honom. De lämnade sina rika kunder 
och tänkte bara på honom. Han såg hur de skyndade in i bodens doldaste vrå 
för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras händer darrade 
av brådska och iver, medan de lade fram det på disken.



När pojken fortfor att gå framåt, kastade sig en av köpmännen över disken, 
sprang fatt honom och lade ner framför honom silvertyg och vävda tapeter, 
som strålade av färger. Pojken kunde inte annat än skratta åt honom. 
Krämaren måtte väl begripa, att en fattig stackare som han inte kunde köpa 
sådana saker. Han stannade och höll ut sina två tomma händer, för att de 
skulle förstå, att han ingenting ägde, och lämna honom i fred.



Men köpmannen sträckte upp ett finger och nickade och sköt fram mot honom 
hela högen av härliga varor.



 Kan han mena, att han vill sälja allt detta för ett guldmynt?  undrade 
pojken.

Köpmannen tog fram ett litet, slitet och dåligt mynt, det ringaste 
man kunde se, och visade det för honom. Och han var så ivrig att få sälja, 
att han ökade på sin hög med ett par stora, tunga silverbägare.



Då började pojken gräva i sina fickor. Han visste nog, att han inte ägde 
en enda slant, men han kunde inte låta bli att känna efter.



Alla de andra köpmännen stod och försökte att se hur handeln skulle 
avlöpa, och när de märkte, att pojken började gräva i fickorna, kastade de 
sig över diskarna, tog händerna fulla av guld- och silversmycken och bjöd 
ut dem till honom. Och alla visade de honom, att vad de begärde i 
betalning var bara en enda liten slant.



Men pojken vände ut och in på både väst- och byxfickor, för att de skulle 
se, att han ingenting ägde. Då fick de tårarna i ögonen, alla dessa 
ståtliga köpmän, som var så mycket rikare än han. Han blev till sist rörd 
över att de såg så ängsliga ut, och han eftersinnade om han inte på något 
sätt kunde hjälpa dem. Och så kom han att tänka på den ärgiga slanten, som 
han nyss hade sett på stranden.



Han gav sig till att springa framåt gatan, och lyckan var med honom, så 
att han kom till samma port, som han först hade råkat på. Han rusade genom 
den och började leta efter den lilla ärggröna kopparslanten, som hade 
legat på stranden för en stund sedan.



Han fann den också mycket riktigt, men när han hade tagit upp den och 
ville skynda tillbaka inåt staden med den, såg han endast havet framför 
sig. Ingen stadsmur, ingen port, inga väktare, inga gator, inga hus syntes 
nu till, utan endast havet.



Pojken kunde inte hjälpa, att han fick tårarna i ögonen. Han hade trott i 
början, att det han såg inte var annat än en synvilla, men det hade han 
hunnit glömma. Han hade bara tänkt på hur vackert allting var. Han kände 
riktigt djup sorg över att staden var försvunnen.



I samma ögonblick vaknade herr Ermenrich och kom fram till honom. Men han 
hörde honom inte, utan storken måste stöta till honom med näbben för att 
göra sig bemärkt.  Jag tror, att du står här och sover, du som jag , sade 
herr Ermenrich.



 Ach, herr Ermenrich!  sade pojken.  Vad var det för en stad, som nyss 
stod här? 



 Har du sett en stad?  sade storken.  Du har sovit och drömt, som jag 
säger. 



 Nej, jag har inte drömt , sade Tummetott, och han berättade för 
storken allt, vad han hade upplevat.



Då sade herr Ermenrich:  Jag för min del, Tummetott, tror, att du har 
fallit i sömn här på stranden och drömt allt detta. Men jag vill inte 
dölja för dig, att Bataki, korpen, som är den lärdaste av alla fåglar, en 
gång har berättat för mig, att på den här stranden förr i världen har 
legat en stad, som kallades Vineta. Den var så rik och lycklig, att ingen 
stad någonsin har varit härligare, men dess invånare hängav sig 
olyckligtvis åt övermod och praktlystnad. Till straff för detta, säger 
Bataki, blev staden Vineta översvämmad av en stormflod och nersänkt i 
havet. Men dess invånare kan inte dö, och inte heller förstörs deras stad. 
Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur havet och 
ligger på jordytan jämnt en timme. 



 Ja, så måste det vara , sade Tummetott,  för detta har jag sett. 



 Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en köpman 
i Vineta under tiden har fått sälja något till en levande varelse. Om du, 
Tummetott, bara hade haft en aldrig så liten slant att betala köpmännen, 
hade Vineta fått ligga kvar här på stranden, och dess människor hade fått 
leva och dö som andra människor. 



 Herr Ermenrich , sade pojken,  nu förstår jag varför ni kom och hämtade 
mig mitt i natten. Det var därför, att ni trodde, att jag skulle kunna 
frälsa den gamla staden. Jag är så ledsen, att det inte gick, som ni 
ville, herr Ermenrich. 



Han satte händerna för ögonen och grät. Det var inte gott att säga vem som 
såg mest bedrövad ut, pojken eller herr Ermenrich.



DEN LEVANDE STADEN.             Måndag 11 april.



Annandag påsk på eftermiddagen var vildgässen och Tummetott ute på flykt. 
De for fram över Gotland.



Den stora ön låg jämn och slät under dem. Marken var rutig alldeles som i 
Skåne, och det fanns gott om både kyrkor och gårdar. Men det var den 
skillnaden, att det låg flera lövängar mellan fälten här, och så var inte 
gårdarna kringbyggda. Och några stora herrgårdar med gamla, tornprydda 
slott och vidsträckta parker fanns det alls inte.

Vildgässen hade tagit vägen över Gotland för Tummetotts skull. Han 
hade nu i två dagar varit sig alldeles olik och inte sagt ett glatt ord. 
Det kom sig därav, att han bara tänkte på den där staden, som på ett så 
besynnerligt sätt hade visat sig för honom. Han hade aldrig sett något så 
vackert och präktigt, och han kunde inte förlika sig med att han inte hade 
fått rädda den. Han var inte blödig av sig annars, men han riktigt sörjde 
över de sköna byggnaderna och de ståtliga människorna.



Både Akka och gåskarlen hade sökt övertyga Tummetott, att han hade varit 
ute för en dröm eller en synvilla, men pojken ville inte höra på något 
sådant. Han var så viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att 
ingen kunde rubba honom från denna övertygelse. Han gick omkring så 
bedrövad, att hans reskamrater blev oroliga för honom.



Just då som pojken var som mest nedslagen, hade den gamla Kaksi kommit 
tillbaka till flocken. Hon hade blivit kastad mot Gotland och hade måst 
resa över hela ön, innan hon av några kråkor hade fått höra, att 
reskamraterna befann sig på Lilla Karlsön. När Kaksi fick veta vad som 
felades Tummetott, sade hon helt plötsligt:



 Om Tummetott sörjer över en gammal stad, så kan vi snart trösta honom. 
Kom bara med, så ska jag föra er till en plats, som jag såg i går! Han ska 
inte länge behöva att vara bedrövad. 



Därpå hade gässen tagit farväl av fåren, och nu var de på väg till det 
ställe, som Kaksi ville visa Tummetott. Så sorgsen han än var, kunde han 
inte låta bli att som vanligt titta ner på landet, som han for fram över.



Han tyckte, att det såg ut, som om hela ön från början skulle ha varit en 
sådan där hög, brant klippa som Karlsön, fast mycket större förstås. Men 
sedan hade den på något sätt blivit utplattad. Någon hade tagit en stor 
kavle och kavlat över den, som om den hade varit ett stycke deg. Inte för 
att den hade blivit alldeles jämn och slät som en brödkaka, det hade den 
visst inte. Medan de hade farit utmed kusten, hade han på flera håll sett 
höga, vita kalkväggar med grottor och raukar, men på de flesta ställen 
voro de utplånade, och stranden sjönk oansenlig ner mot havet.



På Gotland hade de en vacker och fridfull helgdagseftermiddag. Det rådde 
ett ljumt vårväder, träden hade stora knoppar, vårblom mor klädde 
marken i lövängarna, popplarnas långa, tunna hängen svajade, och i de små 
trädgårdarna som fanns vid var stuga, stod krusbärsbuskarna alldeles 
gröna.



Värmen och vårknoppningen hade lockat ut människor på vägar och gårdar, 
och varhelst några av dem var samlade, höll de på att leka. Det var inte 
allenast barnen, som lekte, utan också de vuxna. De kastade till måls med 
stenar, och de slog bollar upp i luften med så granna lyror, att de nästan 
nådde till vildgässen. Det såg muntert och trevligt ut att se stort folk 
leka, och pojken skulle nog ha glatt sig åt det, om han hade kunnat glömma 
sin harm över att han inte hade kunnat rädda den gamla staden.



Han måste ändå erkänna, att detta var en vacker färd. Det fanns så mycket 
sang och ljud i luften. Små barn lekte en ringlek och sjöng till. Och 
frälsningsarmen var ute. Han såg en hel hop människor, klädda i svart och 
rött, sitta i en skogsbacke och spela på gitarrer och mässingsinstrument. 
På en väg kom en stor skara människor. Det var godtemplare, som hade varit 
på lustfärd. Han kände igen dem på de stora fanorna med guldinskrifterna, 
som svajade över dem. Och sång på sång sjöng de, så länge som han kunde 
höra dem.



Pojken kunde aldrig sedan tänka på Gotland utan att på samma gång tänka på 
lekar och sånger.



En lång stund hade han suttit och sett ner, men nu råkade han att lyfta 
ögonen. Det kan ingen beskriva hur häpen han blev. Utan att han hade märkt 
det, hade gässen lämnat det inre av ön och farit västerut mot kusten. Nu 
låg det vida, blå havet framför honom. Men det var inte havet, som var 
märkvärdigt, utan en stad, som reste sig på havsstranden.



Pojken kom österifrån, och solen hade börjat sjunka mot väster. När han 
närmade sig staden, stod dess murar och torn och höga gavelhus och kyrkor 
alldeles svarta mot den ljusa aftonhimlen. Han kunde därför inte se hur 
det i verkligheten stod till med dem, och under ett par ögonblick trodde 
han, att detta var en lika präktig stad som den han hade sett under 
påsknatten.



När han kom riktigt fram till den, såg han, att den var både lik och olik 
den där staden från havsbottnen. Det var samma skillnad, som om man ena 
dagen fick se en man klädd i purpur och smycken och en annan dag såg honom 
utblottad och i trasor.

Ja, den här staden hade nog en gång varit likadan som den han satt 
och tänkte på. Den här var också omgiven av en stadsmur med torn och 
portar. Men tornen i denna staden, som hade fått förbliva på land, stod 
taklösa, ihåliga och tomma. Portarna var utan dörrar, väktare och 
krigsknektar var försvunna. All den glänsande prakten var borta. Det var 
bara den nakna, gråa stenstommen, som fanns där.



När pojken kom längre inöver staden, såg han, att den till största delen 
var bebyggd med små, låga hus, men här och där fanns kvar några höga 
gavelhus och några kyrkor, som var från den gamla tiden. Gavelhusens 
väggar var vitmenade och alldeles utan prydnader, men därför att pojken så 
nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte han sig förstå hur de hade varit 
smyckade: somliga med bildstoder och andra med svart och vit marmor. Och 
på samma sätt var det med de gamla kyrkorna. De flesta av dem taklösa med 
nakna innandömen. Fönsteröppningarna stod tomma, golven var gräsbeväxta, 
och uppåt väggarna klättrade murgröna. Men nu visste han hur de en gång 
hade sett ut, att de hade varit täckta av bildverk och målningar, att 
koret hade ägt smyckat altare och gyllne kors, och att där hade rört sig 
präster, som hade varit klädda i guldskrudar.

 Pojken såg också de smala gatorna, som var nästan folktomma 
på helgdagseftermiddagen. Han visste, han, vilken ström av ståtliga 
människor som en gång hade myllrat fram på dem. Han visste, att de hade 
varit som stora verkstäder, fulla av alla slags arbetare.



Men vad Nils Holgersson inte såg, det var, att staden än i dag var både 
vacker och märkvärdig. Han såg varken de trevliga kojorna vid bakgatorna 
med svarta väggar, vita knutar och röda pelargonier bakom de blanka 
fönsterrutorna eller de många vackra trädgårdarna och alleerna eller 
skönheten hos de rankklädda ruinerna. Hans ögon var så fyllda av det 
förgångnas härlighet, att han inte kunde se något gott hos det nuvarande.



Vildgässen for ett par gånger fram och tillbaka över staden, för att 
Tummetott riktigt väl skulle få se allting. Till sist sänkte de sig ner på 
det gräsbeväxta golvet i en ruinkyrka för att stanna där över natten.



När de redan hade ställt sig att sova, var Tummetott ännu vaken och såg 
genom de brustna takvalven upp mot den blekröda aftonhimlen. Då han hade 
suttit där en stund, tänkte han, att han inte mer ville gräma sig över att 
han inte hade kunnat rädda den sjunkna staden.



Nej, det ville han inte, sedan han hade fått se den här. Om den staden, 
som han hade sett, inte hade fått sjunka ner på havsbottnen igen, så hade 
den kanske om någon tid blivit lika förfallen, som denna var. Kanske 
skulle den inte ha kunnat motstå tiden och förgängelsen, utan snart ha 
stått med taklösa kyrkor och prydnadslösa hus och ödsliga, tomma gator 
såsom denna. Då var det bättre, att den fanns kvar i all sin härlighet 
nere i det fördolda.



 Det var bäst, att det gick, som det gick , tänkte han.  Om jag hade makt 
att rädda staden, tror jag inte, att jag ville göra det.  Sedan sörjde han 
inte mer över den saken.



Och det är nog många av dem, som är unga, som tänker på samma sätt. Men 
när människor blir gamla och har fått vänja sig att vara nöjda med litet, 
då är de mer glada åt det Visby, som finns, än åt ett grant Vineta på 
havsbottnen.



15. SAGAN OM SMÅLAND.



Tisdag 12 april. Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit 
ner i Tjusts härad i norra Småland. Det häradet tycktes inte kunna 
bestämma sig för om det ville vara land eller hav. Överallt gick 
havsfjärdarna in och skar sönder landet i öar och halvöar, i uddar och 
näs. Havet var så påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, 
var kullar och bergbackar. Allt lågland var bortgömt under vattenytan.



Det var kväll, när vildgässen kom in från havet, och det småkulliga landet 
låg vackert mellan de blänkande fjärdarna. Här och där på öarna såg pojken 
kojor och stugor, och ju längre inåt land han kom, desto större och bättre 
blev bostäderna. Till sist växte de till stora, vita herrgårdsbyggnader. 
Utmed stränderna stod vanligen en krans av träd, därinnanför låg 
åkerlappar, och uppe på toppen av de små kullarna tog träden vid på nytt. 
Han kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta var återigen ett 
ställe, där land och hav möttes på ett sådant där vackert och stilla sätt 
och liksom sökte att visa varandra det bästa och skönaste de hade.



Vildgässen slog ner på en kal holme långt inne i Gåsfjärden. Vid första 
ögonkast åt stranden märkte de, att våren hade gjort stora framsteg, medan 
de hade varit borta på öarna. De stora, präktiga träden var ännu inte 
lövklädda, men marken under dem var brokig av vitsippor, vårlök och 
blåsippor.



När vildgässen såg blomstermattan, blev de rädda för att de hade dröjt för 
länge i södra delen av landet. Akka sade genast, att det inte var tid att 
söka upp något av rastställena i Småland. Redan nästa morgon måste de dra 
norrut över Östergötland.



Pojken skulle alltså inte få se något av Småland, och det var inte utan, 
att detta harmade honom. Han hade inte hört talas sa mycket om något annat 
landskap som om Småland, och han hade önskat att få se det med egna ögon.



Förra sommaren, när han hade haft tjänst som gåsapåg hos en bonde i 
närheten av Jordberga, hade han nästan var dag råkat ett par fattiga 
Smålandsbarn, som också vallade gäss. De barnen hade retat honom alldeles 
förskräckligt med sitt Småland.



Fast nog var det synd att säga, att Åsa gåsapiga hade retat honom. Hon var 
alldeles för klok för sådant. Men den, som kunde vara retsam med besked, 
det var hennes bror, lille Mats.



 Har du hört, Nils gåsapåg, hur det gick till, när Småland och Skåne blev 
skapade?  kunde han fråga, och om då Nils Holgersson sade nej, började han 
genast berätta den gamla folksägnen.



 Jo, det var på den tiden, när Vår Herre höll på att skapa världen. Medan 
han arbetade som bäst, kom Sankte Per gående förbi. Han stannade och såg 
på, och så frågade han om det var ett svårt göra. 'Åja, det är inte så 
lätt heller', sa Vår Herre. Sankte Per stod kvar ännu en stund, och när 
han märkte hur lätt det gick att lägga ut det ena landet efter det andra, 
fick han lust att försöka sig, han också. 'Kanske att du behöver vila dig 
litet', sa Sankte Per, 'så kunde jag skota arbetet åt dig under tiden.' 
Men det ville inte Vår Herre. 'Jag vet inte om du är så hemma i konsten, 
att jag kan anförtro dig att ta vid där jag slutar', svarade han. Då 
blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att skapa lika bra 
länder som Vår Herre själv.



Det förhöll sig så, att Vår Herre just då höll på att skapa Småland. Det 
var inte en gång halvfärdigt, men det såg ut att bli ett obeskrivligt 
vackert och fruktbart land. Vår Herre hade svårt att säga nej till Sankte 
Per, och dessutom tänkte han väl, att det, som var så bra påbörjat, borde 
ingen kunna förstöra. Därför sa han: 'Om du vill som jag, så ska vi pröva 
vem av oss som bäst förstår sig på den här sortens arbete. Du, som bara är 
en nybörjare, ska få fortsätta med detta, som jag har begynt, och jag ska 
skapa ett nytt land.' Detta gick Sankte Per genast in på, och så började 
de arbeta var och en på sitt håll.



Vår Herre flyttade sig ett stycke söderut, och där tog han sig för att 
skapa Skåne. Det dröjde inte länge, förrän han var färdig, och strax 
frågade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se på hans 
arbete. 'Jag har mitt i ordning för längesedan', sa Sankte Per, och det 
hördes på rösten hur nöjd han var med det, som han hade åstadkommit.



När Sankte Per fick se Skåne, måste han erkänna, att om det landet var 
inte annat än gott att säga. Det var ett bördigt och lättodlat land med 
stora slätter, vart han såg, och knappt en tillstymmelse till berg. Det 
syntes, att Vår Herre riktigt hade tänkt på att göra det sådant, att folk 
skulle trivas där. 'Ja, det här är ett bra land', sa Sankte Per, 'men nog 
tror jag, att mitt är bättre.'--'Då ska vi gå och se på det', sa Vår 
Herre.



Landet hade redan varit färdigt i norr och öster, när Sankte Per hade 
börjat arbetet, men södra och västra delen och hela inlandet hade han 
ensam fått skapa. När nu Vår Herre kom upp dit, där Sankte Per hade 
arbetat, blev han så förskräckt, att han tvärstannade och sa: 'Hur i all 
världen har du burit dig åt med det här landet, Sankte Per?'



Sankte Per stod också och såg sig omkring helt förvånad. Han hade haft den 
tanken, att ingenting kunde vara så bra för ett land som mycken värme. 
Därför hade han dragit ihop en ofantlig massa sten och berg och murat opp 
ett högland, och det hade han gjort, för att det skulle komma nära solen 
och få mycket med av solvärmen. Ovanpå stenhoparna hade han brett ut ett 
tunt lager av matjord, och så hade han menat, att allting var väl 
beställt.



Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i 
Skåne, och mer hade det inte behövts för att visa vad hans arbete dugde 
till. När Vår Herre kom för att betrakta landet, var all matjorden 
bortsköljd, och nakna berggrunden stack fram överallt. Där det var som 
bäst, låg det lera och tungt grus över hällarna, men det såg så magert ut, 
att det var lätt att förstå, att där knappast skulle kunna växa annat än 
gran och en och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var vatten. 
Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och sjöar, åar och bäckar, 
det såg man överallt, för att nu inte tala om mossar och kärr, som 
utbredde sig över stora sträckor. Och det förargligaste var, att medan 
somliga trakter hade övernog av vatten, var det så ont om det på andra 
håll, att stora fält låg som torra hedar, där sand och jord virvlade opp i 
skyar vid minsta näkt.



'Vad kan du ha haft för mening med att skapa ett sådant här land?' 
sa Vår Herre, och Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat 
bygga opp landet så högt, att det skulle få mycket med av solvärmen. 'Men 
då får det ju också mycket ned av nattkölden', sa Vår Herre, 'för den 
kommer från himlen, den med. Jag är allt rädd för att det lilla, som kan 
växa här, kommer att frysa bort.'



Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på.



'Ja, här blir ett magert och frostbundet land', sa Vår Herre, 'det kan 
inte hjälpas, det.'  



När lille Mats hade hunnit så långt i berättelsen, föll Åsa gåsapiga honom 
i talet.  Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är så 
eländigt i Småland , sade hon.  Du glömmer rent bort så mycken god jord 
som finns där. Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund! Jag undrar 
var det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker vid åker alldeles som 
här i Skåne. Där är så god jord, att jag inte vet vad som inte skulle 
kunna växa där. 



 Det kan jag inte hjälpa , sade lille Mats.  Jag berättar bara så, som 
andra har sagt förut. 



 Och jag har hört många säga, att ett vackrare kustland än Tjust det finns 
inte. Tänk på de vikarna och de holmarna och de herrgårdarna och de 
lundarna!  sade Åsa.-- Ja, det är nog sant, det , medgav lille Mats.-- Och 
minns du inte , fortfor Åsa,  att skollärarinnan sa, att en så livlig och 
vacker trakt som den biten av Småland, som ligger söder om Vättern, finns 
inte i hela Sverige? Tänk på den vackra sjön och de gula strandbergen och 
på Gränna och Jönköping med tändsticksfabriken och Munksjö, och tänk på 
Huskvarna och alla de stora anläggningarna där! -- Ja, det är nog sant, 
det , sade lille Mats än en gång.-- Och tänk på Visingsö, lille Mats, med 
de ruinerna och den ekskogen och de sagorna! Tänk på den dalen, där Emån 
går fram, med alla de byarna och kvarnarna och trämassefabrikerna och 
sågarna och snickerierna! -- Ja, det är allt sant, det , sade lille Mats 
och såg helt bekymrad ut.



Helt hastigt hade han sett upp.  Nu är vi allt bra dumma , sade han. 
 Alltihop det här ligger ju i Vår Herres Småland, i den delen av landet, 
som var färdig, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det är ju bara 
riktigt, att det skulle vara vackert och präktigt där. Men i Sankte Pers 
Småland ser det allt så ut, som det står i sagan. Och det var inte 
underligt, att Vår Herre blev bedrövad, när han såg det , fortfor 
lille Mats, i det han återtog sin berättelse.  Sankte Per miste inte modet 
i alla fall, utan han försökte trösta Vår Herre. 'Ta inte så illa vid dig 
för det här!' sa han. 'Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan 
odla upp mossarna och röja opp åkrar ur stenbackarna!'



Då vart det äntligen slut med Vår Herres tålamod, och han sa: 'Nej, du kan 
få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, 
och skapa skåningen, men smålänningen vill jag själv skapa.' Och så 
skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och 
glad och flitig och tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa 
sig sin bärgning i sitt fattiga land. 



Därmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson också hade tigit, så 
hade allt gått väl, men han kunde omöjligt låta bli att fråga hur Sankte 
Per hade gått i land med att skapa skåningen.



 Ja, vad tycker du själv?  sade lille Mats och såg så försmädlig ut, att 
Nils Holgersson kastade sig över honom för att slå honom. Men Mats var 
bara en liten fyr, och Åsa gåsapiga, som var ett år äldre, sprang genast 
fram för att hjälpa honom. Så godlynt hon var, for hon upp som ett lejon, 
så snart som någon rörde brodern. Och inte ville Nils Holgersson slåss med 
en tös, utan han vände dem ryggen och gick sin väg och såg sedan inte åt 
de där Smålandsbarnen på hela dagen.



16. KRÅKORNA.



LERKRUKAN.



I sydvästra hörnet av Småland ligger ett härad, som kallas Sunnerbo. Det 
är ett ganska slätt och jämnt land, och den, som ser det på vintern, när 
det är täckt med snö, kan inte föreställa sig annat, än att under snön 
utbreder sig plöjda trädesmarker, gröna rågåkrar och slagna klövervallar, 
såsom det brukar vara i slättbygder. Men när snön äntligen töar bort i 
Sunnerbo i början av april, visar det sig, att det, som ligger gömt under 
den, inte är annat än torra sandhedar, nakna klipphällar och stora, sanka 
mossar. Åkrar finns det nog här och där, men de är så obetydliga, att man 
knappt lägger märke till dem, och små gråa eller röda bondstugor finns det 
också, men de ligger gärna instuckna i något björkhult, nästan som om de 
vore rädda för att visa sig.



Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed, som är så 
vidsträckt, att den, som står vid ena kanten, inte kan se över till 
motsatta sidan. På hela heden växer ingenting annat än ljung, och det 
skulle inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där. Allra 
först fick man då rota ut ljungen, för med den förhåller det sig så, att 
fastän den bara har en liten förkrympt stam, små förkrympta grenar och 
torra, förkrympta blad, inbillar den sig, att den är ett träd. Därför bär 
den sig åt på samma sätt som de riktiga träden, breder ut sig skogvis över 
vida sträckor, håller troget ihop och kommer alla främmande växter, som 
vill tränga in på dess område, att dö ut.



Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, är en låg, 
stenig ås, som stryker fram mittöver den. Där finns det både enbuskar, 
rönnar och några stora, vackra björkar. På den tiden, när Nils Holgersson 
for omkring med vildgässen, fanns där också en stuga med en liten bit röjd 
jord omkring, men folket, som en gång hade bott där, hade av en eller 
annan anledning flyttat därifrån. Den lilla stugan stod tom, och åkern låg 
obrukad.



När människorna hade dragit bort från stugan, hade de skjutit till 
spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren. Men de hade inte tänkt 
på att en ruta i fönstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa. 
Efter ett par somrars regnskurar hade den där trasan murknat och sjunkit 
ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den.



Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan 
den var bebodd av ett stort kråkfolk. Hela året om bodde kråkorna 
naturligtvis inte där. De flyttade till utlandet på vintern, på höstarna 
for de från den ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade säd, 
om somrarna spridde de sig till gårdarna i Sunnerbo härad och levde av 
ägg, bär och fågelungar, men varje vår, när de skulle bygga bo och lägga 
ägg, kom de tillbaka till ljungheden.



Den, som plockade trasan ur fönstret, var en kråkhanne, som hette Garm 
Vitfjäder, men aldrig kallades annat än Fumle eller Drumle eller rent av 
Fumle-Drumle, därför att han alltid bar sig dumt och oskickligt åt och 
inte dugde till annat än att göra narr av. Fumle-Drumle var större och 
starkare än någon annan av kråkorna, men det hjälpte honom inte det 
minsta, utan han var och förblev ett åtlöje. Inte heller båtade det honom, 
att han var av en mycket god ätt Om allt hade gått rätt till, borde han 
till och med ha varit anfö rare för hela flocken, därför att den 
värdigheten hade sedan urminnes tid tillhört den äldsta av Vitfädrarna. 
Men långt innan Fumle-Drumle var född, hade makten gått ifrån hans släkt 
och innehades nu av en grym och vild kråka, som hette Vind-Ile.



Det där maktombytet berodde på att kråkorna på Kråkåsen hade fått lust att 
ändra levnadssätt. Det kan nog hända, att mången tror, att allt, vad kråka 
heter, lever på samma vis, men detta är alldeles oriktigt. Det finns hela 
kråkfolk, som för ett hederligt liv, det vill säga, att de bara äter frön, 
maskar, larver och redan döda djur, och det finns andra, som för ett 
riktigt rövarliv, som kastar sig över ungharar och småfåglar och plundrar 
vartenda fågelbo, som de får syn pa.



De gamla Vitfädrarna hade varit stränga och måttliga, och så länge som de 
hade anfört flocken, hade de tvungit kråkorna att uppföra sig så, att 
andra fåglar inte hade något ont att säga om dem. Men kråkorna var 
talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stod inte i längden ut 
med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror mot Vitfädrarna och 
gav makten åt Vind-Ile, som var den värsta boplundrare och rövare, som 
tänkas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kåra, var än värre. Under deras 
styrelse hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu var mer 
fruktade än duvhökar och berguvar.



Fumle-Drumle hade naturligtvis ingenting att säga i flocken. Alla var ense 
om att han inte det minsta bråddes på förfäderna, och att han inte kunde 
duga till anförare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte 
ständigt hade gjort nya dumheter. Några, som var riktigt kloka, sade 
ibland, att det kanske var en lycka för Fumle-Drumle, att han var en sådan 
tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kåra nog inte låtit honom, som 
var av den gamla hövdingaätten, stanna kvar vid flocken.



Nu var de däremot rätt vänliga mot honom och tog honom gärna med sig på 
sina jakter. Där kunde alla märka hur mycket skickligare och djärvare de 
var än han.



Ingen av kråkorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat 
trasan ur fönstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt 
förvånade. En sådan djärvhet som att närma sig en människoboning hade de 
inte tilltrott honom. Själv förteg han saken mycket  noga och hade 
sina goda skäl därtill. Ile och Kåra behandlade honom alltid väl om dagen, 
och då de andra var närvarande, men en mycket mörk natt, när kamraterna 
redan satt på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par kråkor 
och nästan mördad. Efter detta flyttade han sig var kväll, sedan det hade 
blivit mörkt, från sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.



Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i 
ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd. Vind-Ile, 
Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann 
sig i ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än ett grustag, men 
kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flög 
ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund 
med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gick där, 
störtade en massa grus ner från ena sidan. De skyndade till och hade den 
lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor 
lerkruka, som var stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om 
det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och 
att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.



De stod helt rådlösa och betraktade krukan, när de hörde någon säga:  Ska 
jag komma ner och hjälpa er, kråkor?  De såg hastigt upp. På kanten av 
gropen satt en räv och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste 
rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett. Det enda 
felet med honom var, att han hade mist ena örat.



 Om du har lust att göra oss en tjänst , sade Vind-Ile,  ska vi inte säga 
nej.  På samma gång flög både han och de andra upp ur gropen. Räven 
hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte 
öppna den, han heller.



 Kan du fundera ut vad som finns i den?  sade Vind-Ile. Räven rullade 
krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt.  Det kan inte vara 
annat än silverpengar , sade han.



Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig.  Tror du, att det kan vara 
silver?  sade de, och ögonen höll på att trilla ur huvudet av lystnad, för 
så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor 
älskar så mycket som silverpengar.



 Hör hur de skramlar!  sade räven och rullade krukan runt en gång 
till.  Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem. --  Nej, det blir 
väl omöjligt , sade kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra 
benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med 
kråkornas hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom. 
 Nog vet jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er , sade räven.-- Säg 
det då! Säg det!  ropade kråkorna och var så ivriga, att de flaxade ner i 
gropen.-- Det ska jag göra, bara ni först lovar att gå in på mina 
villkor , sade han.



Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde 
föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem. Men som lön 
för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till honom, så 
snart som han har skaffat dem silverpengarna. Kråkorna hade intet skäl att 
spara Tummetott, utan de gick genast in på saken.



Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var 
Tummetott och vildgässen befann sig.



Vind-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle 
vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att kråkorna 
på Kråkåsen såg en skymt av honom.



KRÅKRÖVAD.                     Onsdag 13 april.



Vildgässen var uppe i första gryningen för att hinna skaffa sig en smula 
mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland. Holmen i Gåsfärden, 
som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den 
fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av. Värre var det för pojken. 
Han var inte i stånd att finna något ätbart.



När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig om åt alla håll, föll 
hans blickar på ett par ekorrar, som lekte på en trädbevuxen udde mittför 
klippholmen. Han undrade om ekorrarna ännu ägde kvar något av sitt 
vinterförråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över till udden, 
så att han kunde få tigga ett par hasselnötter av dem.



Den store vite simmade genast över sundet med honom, men som olyckan ville 
det, hade ekorrarna så roligt med att jaga varandra från träd till träd, 
att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stället drog de 
sig längre inåt dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte för 
gåskarlen, som låg kvar vid stranden.



Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som var så höga, att de 
räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom 
bakifrån och försökte lyfta upp honom. Han vände sig om och såg, att en 
kråka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sökte rycka sig lös, men 
innan detta hade lyckats honom, skyndade ännu en kråka fram, högg fast i 
hans ena strumpa och ryckte omkull honom.



Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle den vita gåskarlen 
säkerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansåg väl, att han borde 
kunna reda sig ensam mot ett par kråkor. Han sparkade och slog, men 
kråkorna släppte inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i 
luften med honom. Härvid for de så ovarsamt fram, att hans huvud stötte 
mot en gren. Han fick ett hårt slag över hjässan, det svartnade för hans 
ögon, och han miste sansen.



När han åter slog upp ögonen, befann han sig högt över jorden. Han återkom 
långsamt till medvetande, och i början visste han varken var han var eller 
vad han såg. När han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut 
sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vävd av grönt och brunt i 
stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och präktig, men han 
tyckte, att det var synd, att den var så illa medfaren. Den var riktigt 
trasig, långa revor löpte fram genom den, och på sina ställen var stora 
flikar bortryckta. Och det märkvärdigaste var, att den tycktes ligga 
utbredd över ett spegelgolv, för under hålen och revorna i mattan 
framskimrade blankt och glänsande glas.



Vad pojken därnäst lade märke till var, att solen kom upprullande på 
himlen. Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att 
blänka i rött och guld. Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad åt 
de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, som 
han såg. Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens märkte han, att den stora 
mattan under honom var jorden, som här var klädd med grön barrskog och 
brun, naken lövskog, och att hålen och revorna var blänkande f ärdar och 
småsjöar.



Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram uppe i luften, hade 
han tyckt, att den skånska jorden såg ut som ett rutigt tyg 
stycke. Men det här, som liknade en sönderriven 
matta, vad kunde det vara för ett land?



Han började göra sig en massa frågor. Varför satt han inte på den vita 
gåskarlens rygg? Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom? Och 
varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av?



Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit bortrövad 
av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, 
och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv fördes han åt 
sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan bakom sig. Och den 
stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert Småland.



 Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om 
honom?  tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle 
föra honom tillbaka till vildgässen. Han var inte en smul orolig för sin 
egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde bort honom.



Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flög framåt 
så fort de förmådde. Men om en stund smällde en av dem i vingarna på 
det sätt, som betyder:  Se opp! Fara!  Strax därpå dök de ner i en 
granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till skogsbottnen och 
satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl gömd, att inte en 
gång en falk hade kunnat få syn på honom.



Femtio kråkor ställde upp sig runt omkring pojken med näbbarna riktade mot 
honom för att vakta honom.  Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad ni har 
för mening med att föra bort mig , sade han. Men han fick knappast tala 
till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom:  Tig du bara! Annars 
hackar jag ut ögonen på dig. 



Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och pojken hade intet 
annat att göra än att lyda. Så satt han där och stirrade på kråkorna, och 
kråkorna stirrade på honom.



Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt 
vad deras fjäderskrudar var dammiga och illa tilltygade, alldeles som om 
de varken kände till bad eller inoljning. Tårna och klorna var smutsiga av 
fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var 
annat slags fåglar än vildgäss, det märkte han. Han tyckte, att de hade 
grymma, snikna, vaksamma och djärva utseenden alldeles som bovar och 
landstrykare.



 Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat ut för , tänkte 
han.



I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver sig.  Var är du? Här är 
jag. Var är du? Här är jag. 



Han förstod, att Akka och de andra hade gett sig ut för att söka honom, 
men innan han hann att svara dem, väste den stora kråkan, som tycktes vara 
anförare för bandet, i hans öra:  Tänk på dina ögon!  Och det var inte 
annat för honom att göra än att tiga.



Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så nära, utan bara 
tillfälligtvis kommit att fara över denna skog. Han hörde deras rop ett 
par gånger till; sedan dog det bort.  Ja, nu måste du reda dig på egen 
hand, Nils Holgersson , sade han då till sig själv.  Nu får du visa om du 
har lärt dig något under de här veckorna i vildmarken. 



En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta upp, och då de också nu 
tycktes ämna bära honom med sig på det sättet, att en höll i 
skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken:  Är det ingen av er 
kråkor, som är så stark, att hon kan bära mig på sin rygg? Ni har 
redan farit så illa fram med mig, att det känns, som om jag vore 
itu. Låt mig bara rida! Jag ska inte kasta mig ner från kråkryggen, det 
lovar jag er. 



 Inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det , sade anföraren, men 
nu kom den största av kråkorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit 
fjäder i vingen, fram och sade:  Det vore väl bättre för oss alla, 
Vind-Ile, om Tummetott kom fram hel än halv, och därför ska jag försöka 
bära honom på ryggen. -- Om du orkar, Fumle-Drumle, så är det inte mig 
emot , sade Vind-Ile.  Men tappa inte bort honom! 



Härmed var redan mycket vunnet, och pojken kände sig riktigt nöjd igen. 
 Inte är det lönt att förlora humöret, därför att jag har blivit 
bortstulen av kråkorna , tänkte han.  De stackarna ska jag väl komma till 
rätta med. 



Kråkorna flög allt fortfarande mot sydväst fram över Småland. Det var en 
präktig morgon, solig och lugn, och fåglarna nere på jorden höll som bäst 
på att sjunga sina friarvisor. I en hög, mörk skog satt själva trasten med 
hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag på 
slag.  Vad du är vacker! Vad du är vacker! Vad du är vacker!  sjöng han. 
 Ingen är så vacker. Ingen är så vacker. Ingen är så vacker.  Och så snart 
som han hade slutat denna visa, började han den på nytt.



Men pojken for just då fram över skogen, och när han hade hört visan ett 
par gånger och märkte, att trasten inte kunde någon annan, satte han båda 
händerna som en lur för munnen och ropade neråt:  Det där har vi hört 
förr. Det där har vi hört förr. -- Vem är det? Vem är det? Vem är det? Vem 
gör narr av mig?  frågade trasten och försökte få syn på den, som 
ropade.-- Det är Kråkrövad, som gör narr av din visa , svarade pojken. 
Kråkhövdingen vände på huvudet i detsamma och sade:  Akta dina ögon, 
Tummetott!  Men pojken tänkte:  Nej, det bryr jag mig inte om. Jag vill 
just visa dig, att jag inte är rädd för dig. 



Allt längre inåt landet for de, och skogar och sjöar fanns det överallt. I 
en björkhage satt skogsduvan på en naken gren, och framför henne stod 
duvhannen. Han blåste upp fjädrarna, krökte på nacken, höjde och sänkte 
kroppen, så att bröstfjädrarna brusade mot grenen. Under tiden kuttrade 
han:  Du, du, du är den vackraste i skogen. Ingen i skogen är så 
vacker som du, du, du. 



Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde duvhannen, kunde han 
inte hålla sig tyst.  Tro honom inte! Tro honom inte!  ropade han.



 Vem, vem, vem är det, som ljuger på mig?  kuttrade duvhannen och försökte 
att få syn på den, som hade skrikit till honom.  Det är Kråktagen, som 
ljuger på dig , svarade pojken. Återigen vände Vind-Ile huvudet mot pojken 
och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom, sade:  Låt 
honom prata, så tror småfåglarna, att vi kråkor har blivit kvicka och 
roliga fåglar! --  De är väl inte så dumma heller , sade Vind-Ile, men han 
tyckte nog om tanken, för sedan lät han pojken ropa så mycket han ville.



Skog och skogsmark var det mesta, som de flög fram över, men det fanns 
förstås också både kyrkor och kyrkbyar och småkojor i skogsbrynet. På ett 
ställe såg de en gammal trevlig herrgård. Den låg med skogen bakom sig och 
sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, väldiga lönnar omkring 
gårdsplanen och stora, risiga krusbärsbuskar i trädgården. Överst på 
väderflöjeln satt staren och sjöng så, att var ton hördes in till honan, 
som låg på ägg i holken i päronträdet.  Vi har fyra små vackra ägg , sjöng 
staren.  Vi har fyra små vackra, runda ägg. Vi har hela boet fullt av 
präktiga ägg. 



När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården. Han 
satte händerna för munnen som ett rör och ropade:  Skatan ska ta dem. 
Skatan ska ta dem. 

 Vem är det, som vill skrämma mig?  frågade staren och flaxade 
oroligt med vingarna.-- Det är Kråkfångad, som skrämmer dig  sade pojken. 
Denna gången sökte inte kråkhövdingen tysta ner honom. I stället hade både 
han och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet.



Ju längre inåt landet de kom desto större blev sjöarna, och desto rikare 
blev de på öar och uddar. Och på en sjöstrand stod andraken och 
krumbuktade sig för andhonan.  Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. 
Jag ska vara dig trogen i alla mina dar , sade andraken.  Varar inte till 
sommarns slut , skrek pojken, som for förbi.-- Vad är du för en?  ropade 
andraken.-- Jag heter Kråkstulen , skrek pojken.



Vid middagstiden slog kråkorna ner i en beteshage. De for omkring och 
skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något. Så kom 
Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske, som 
det satt några röda nypon på.  Här ska du få, Vind-Ile , sade han.  Det är 
vacker mat, som passar åt dig.  Vind-Ile fnyste föraktligt.  Tror du, att 
jag vill äta gamla torra nypon?  sade han.-- Och jag, som trodde, att du 
skulle bli glad åt dem!  sade Fumle-Drumle och slängde bort nyponkvisten 
liksom i missmod. Men den föll ner alldeles framför pojken, och han var 
inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.



När kråkorna hade ätit, började de att prata.  Vad tänker du på Vind-Ile? 
Du är så tyst i dag , sade en av dem till anföraren.-- Jag tänker på att i 
den här trakten levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor 
och för att riktigt glädja henne gick och värpte en kull ägg, som hon 
gömde under ett lagårdsgolv. Hela tiden hon ruvade äggen, fröjdade hon sig 
vid tanken på hur glad matmodern skulle bli åt kycklingarna. Matmodern 
undrade förstås var hönan höll till en så lång tid. Hon sökte henne, men 
fann henne inte Kan du gissa, Långnäbb, vem som fann henne och äggen? 



 Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om 
detta, så ska jag berätta något liknande. Kommer ni ihåg den stora, svarta 
kattan i Hinneryds prästgård? Hon var missnöjd med husbondfolket, därför 
att de alltid tog de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte dem. Inte mer 
än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var, när hon hade 
lagt dem i en halmstack ute i marken. Hon var nog så nöjd med de 
ungarna, men jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag, än hon. 



Nu blev allihop så ivriga, att de föll varandra i talet.  Vad är det för 
konst att stjäla ägg och småungar?  sade en.  Jag har en gång jagat en 
unghare, som var närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i 
snår.  Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån henne.  Det 
kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor förargelse, men ändå 
märkvärdigare finner jag det, att en kråka kan skaffa en människa förtret. 
Jag stal en gång en silversked... 



Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant 
snack.  Nej, hör nu, kråkor!  sade han.  Jag tycker ni borde skämmas för 
att tala om all er elakhet. Jag har levat bland vildgäss i tre veckor, och 
av dem har jag inte sett och hört annat än gott. Ni måtte ha en dålig 
hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet. Ni borde allt 
börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna har 
blivit så uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att rota ut 
er. Och då lär det nog snart bli slut med er. 



När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blev de så onda, att de ämnade 
kasta sig över pojken och slita sönder honom. Men Fumle-Drumle skrattade 
och kraxade och ställde sig framför honom.  Nej, nej, nej!  sade han och 
tycktes bli alldeles förskräckt.  Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni 
river sönder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna? -- Det 
ska vara du, Fumle-Drumle, som är rädd för kvinnfolk , sade Ile, men i 
alla fall lämnade både han och de andra Tummetott i fred.



Kort därefter drog kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för 
sig själv, att Småland inte var ett så fattigt land, som han hade hört. 
Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar låg 
odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men ju 
längre in i landet de kom desto sällsyntare blev byarna och stugorna. Till 
sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte 
såg annat än mossar och hedar och enbackar.



Solen var nergången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den 
stora ljungheden. Vind-Ile sände en kråka i förväg för att berätta, att 
han hade haft framgång, och när det blev känt, lyfte 
Vind-Kåra med ilera hundra kråkor från Kråkåsen 
för att möta de ankommande. Mittunder det bedövande kraxande, som de 
mötande kråkorna upphävde, sade nu Fumle-Drumle till pojken:  Du har varit 
så lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Därför vill 
jag ge dig ett gott råd. Så snart som vi slår ner, blir du ombedd att 
utföra ett arbete, som kan synas dig mycket lätt. Men akta dig för att 
göra det! 



Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en 
sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade 
varit förbi av trötthet. Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften 
brusade som en storm, men han såg inte upp.



 Tummetott , sade Vind-Ile,  stig nu opp! Du ska nu hjälpa oss med en sak, 
som är mycket lätt för dig. 



Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov. Då tog Vind-Ile 
honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av 
gammaldags fason, som stod mitt i gropen.  Res dig, Tummetott , sade han, 
 och öppna den här krukan! -- Varför kan du inte låta mig få sova?  sade 
pojken.  Jag är för trött att göra något i kväll. Vänta till i morgon! 



 Öppna krukan!  sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig då upp 
och mönstrade krukan noga.  Hur ska jag, fattiga barn, kunna öppna en 
sådan kruka? Den är ju lika stor som jag själv. --  Öppna den!  befallde 
Vind-Ile än en gång.  Annars ska det gå dig illa.  Pojken reste sig, 
vacklade fram till krukan, kände på locket och lät armarna sjunka.  Jag 
brukar inte vara så här svag , sade han.  Om ni bara vill låta mig sova 
till i morgon, tror jag nog, att jag ska få bukt med locket. 



Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp pojken i benet. Sådan 
behandling ville inte pojken tåla av en kråka. Han ryckte sig hastigt lös, 
sprang ett par steg baklänges, drog sin kniv ur slidan och höll den 
utsträckt framför sig.  Akta dig du!  ropade han till Vind-Ile.



Denne var likväl så förbittrad, att han inte väjde undan för faran. 
Alldeles som om han hade varit blind, störtade han mot pojken och kom så 
rätt mot kniven, att den trängde genom hans öga in i hjärnan. Pojken drog 
hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. 
Sedan sjönk han ner död.



 Vind-Ile är död! Den främmande har dödat vår hövding VindIle!  ropade de 
närmaste kråkorna, och därefter uppstod ett förfärligt oväsen. Somliga 
jämrade sig, andra ropade på hämnd. Allesammans sprang eller flaxade fram 
mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet 
åt. Han bara flaxade med utbredda vingar över pojken och hindrade de andra 
att komma fram och borra näbbarna i honom



Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för sig. Inte kunde 
han springa undan kråkorna, och inte fanns det något ställe, där han kunde 
gömma sig. Men så kom han att tänka på lerkrukan. Han tog ett häftigt tag 
i locket och ryckte av det. Därpå hoppade han upp i krukan för att gömma 
sig i den. Men den var ett dåligt gömställe, för den var nästan till 
randen full av små tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt ner i 
den. Då böjde han sig och började kasta ut slantarna.



Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i tät svärm och huggit 
efter honom, men när han kastade ut slantarna, glömde de med ens sin 
hämndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slängde ut pengar nävtals, 
och alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem. Och var och en, 
som lyckades att få fatt i en penning, for i största hast bort till boet 
för att gömma den.



När pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, såg han upp. Inte 
mer än en enda kråka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle med 
vitfjädern i vingen, han, som hade burit honom.  Du har gjort mig en 
större tjänst, Tummetott, än du själv förstår , sade kråkan med helt annan 
röst och ett annat tonfall än förut,  och jag vill rädda ditt liv. Sätt 
dig opp på min rygg, så ska jag föra dig till ett gömställe, där du kan 
vara säker för i natt! I morgon ska jag laga så, att du kommer tillbaka 
till vildgässen. 



STUGAN.                        Torsdag 14 april.



Nästa morgon, när pojken vaknade; låg han på en säng. När han såg, att han 
befann sig inomhus med fyra väggar omkring sig och tak över sig, tyckte 
han, att han var hemma.  Jag undrar om mor snart kommer med kaffe , 
mumlade han, där han låg i halvsömnen. Men så kom han ihåg, att han befann 
sig i en övergiven stuga på Kråkåsen, och att Fumle-Drumle med vitfjädern 
hade burit honom dit kvällen förut.



Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som han hade gjort förra 
dagen, och han tyckte, att det var skönt att få ligga stilla, medan han 
väntade på Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta 
honom.



Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt dem 
åt sidan för att se ut i stugan. Han fick genast klart för sig, att en 
sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Väggarna bestod av 
bara ett par rader stockar; sedan tog taket vid. Något innertak fanns det 
inte, utan han kunde se ända upp till takåsen. Hela stugan var så liten, 
att den snarare tycktes vara gjord för sådana som han än för riktiga 
människor, men ändå var spisen och spismuren så stort tilltagna, att han 
inte tyckte sig ha sett större. Ingångsdörren fanns på ena gavelväggen vid 
sidan av spisen och var så smal, att den snarast liknade en lucka. På den 
andra gavelväggen såg han ett lågt och brett fönster med många små rutor. 
Det fanns nästan inga flyttbara möbler i stugan. Bänken vid ena långsidan 
och bordet under fönstret var väggfasta och likaså den stora sängen, där 
han låg, och det brokiga väggskåpet.



Pojken kunde inte låta bli att undra vem som ägde stugan, och varför den 
stod övergiven. Det såg nog ut, som om folket, som hade bott där, 
hade ämnat komma tillbaka. Kaffepannan och grötgrytan stod kvar i spisen, 
och det låg litet ved i spisvrån. Ugnsrakan och grisslan reste sig i ett 
hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, på hyllan ovan fönstret låg 
blånor och lin, ett par garnhärvor, ett talgljus och en bunt tändstickor.



Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, hade ämnat komma 
tillbaka. Det låg sängkläder i sängen, och på väggen satt ännu långa 
remsor av tyg, där tre män till häst, som hette Kasper, Melkior och 
Baltasar, var utmålade. Samma hästar och samma ryttare var avbildade 
mångfaldiga gånger. De red runt om hela stugan och fortsatte sin färd till 
och med uppåt takbjälkarna.



Men i taket fick pojken syn på något, som bragte honom på benen i en fart. 
Det var ett par torra brödkakor, som hängde där på ett spett. De såg nog 
möglade och gamla ut, men det var ändå bröd. Han gav dem ett slag med 
ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet. Han åt och stoppade sin 
påse full. Det var otroligt vad bröd var gott i alla fall.



Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka upptäcka om det inte 
fanns något mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig.  Jag kan väl få 
ta det, som jag behöver, när ingen annan bryr sig om det , tänkte han. Men 
det mesta, som fanns, var för stort och tungt. Det enda, som han kunde 
orka med, skulle vara några stycken tändstickor.



Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen 
upp på fönsterhyllan. Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i 
sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.



 Se här är jag nu!  sade Fumle-Drumle och slog ner på bordet.  Jag har 
inte kunnat komma förr, därför att vi kråkor i dag har valt en ny hövding 
efter Vind-Ile. -- Vem har ni då valt?  sade pojken. -- Jo, vi har valt 
en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet. Vi har valt Garm 
Vitfjäder, som förr kallades Fumle-Drumle , svarade han och sträckte på 
sig, så att han såg helt majestätisk ut.--



Det var ett gott val , sade pojken och lyckönskade honom.-- Ja, du må väl 
önska mig lycka , sade Garm och började berätta pojken sådana dagar han 
förr hade haft med Vind-Ile och Kåra.



Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, som han 
tyckte sig känna igen.  Är det här, som han finns?  frågade Smirre 
räv.-- Ja, härinne är han gömd , svarade en kråkröst.-- Ta dig i akt, 
Tummetott!  ropade Garm.  Vind-Kåra står härutanför med den där räven, som 
vill äta opp dig.  Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde ett språng 
mot fönstret. De gamla murkna fönsterbågarna gav vika, och Smirre stod i 
nästa ögonblick på fönsterbordet. Garm Vitfjäder, som inte hade tid att 
flyga undan, bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner på golvet 
och såg sig om efter pojken.



Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan 
sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng. Och så liten och låg 
var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta 
svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen. 
Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och 
när de flammade upp, kastade han dem ner på Smirre räv. Då elden kom över 
räven, greps denne av en vansinnig förskräckelse. Han tänkte inte mer på 
pojken, utan flydde besinningslöst ur stugan.



Men det såg ut, som om pojken hade undgått en fara genom att kasta sig i 
en ännu större. Från blåntotten, som han hade kastat mot Smirre, hade 
elden hunnit sprida sig till sängomhänget. Han sprang ner och försökte 
kväva den, men den blossade redan alltför häftigt. Stugan fylldes hastigt 
med rök, och Smirre räv, som hade stannat utanför fönstret, började förstå 
hur det stod till därinne.  Nå, Tummetott , ropade han,  vilket väljer du 
nu, att låta steka dig eller att komma ut till mig? Nog skulle jag tycka 
bäst om att få äta dig, men på vad sätt än döden drabbar dig, är det mig 
kärt. 



Pojken kunde inte tro annat, än att räven skulle få rätt, för elden tog 
till förfärande hastigt. Hela sängen brann redan, ur golvet steg upp rök, 
och utmed de målade tyglisterna kröp elden från ryttare till ryttare. 
Pojken hade hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan till 
bakugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta vreds 
omkring. Det måtte vara människor, som kom och i sådan nöd, som han nu 
befann sig, blev han inte rädd, utan bara glad. Han stod redan på 
tröskeln, när dörren äntligen gick upp. Han såg ett par barn framför sig, 
men vad min de höll, när de såg stugan i full låga, det gav han sig inte 
tid att se efter, utan rusade förbi dem ut i det fria.



Han tordes inte springa långt. Han visste nog, att Smirre räv lurade på 
honom, och han förstod, att han måste hålla sig i barnens närhet. Han 
vände sig om för att se vad de var för slags folk, men han hade inte 
betraktat dem en sekund, förrän han ilade emot dem och ropade:  Se goddag, 
Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats! 



För när pojken såg de där barnen, glömde han alldeles var han befann sig. 
Kråkor och brinnande stuga och talande djur försvann ur hans minne. Han 
gick på en stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en gåsflock, och på 
fältet bredvid gick de där Smålandsbarnen med sina gäss. Och så snart han 
fick se dem, sprang han upp på stengärdsgården och ropade:  Se goddag, Åsa 
gåsapiga! Se goddag, lille Mats! 



Men när de båda barnen såg en så liten parvel komma emot dem med utsträckt 
hand, fattade de i varandra, tog ett par steg baklänges och såg dödligt 
förskräckta ut.



När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var. Och 
då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de 
barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över 
att han inte mer var människa överväldigade honom. Han vände sig om och 
flydde. Han visste inte själv vart.



Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden. För där i 
ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den vita 
gåskarlen i sällskap med Dunfin. När den vite såg pojken komma springande 
med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde honom. Han slängde 
honom i all hast upp på sin rygg och for åstad med honom.



17. DEN GAMLA BONDKVINNAN.



Torsdag 14 april. Tre trötta resande var ute i sena kvällen och sökte 
natthärbärge. De for fram i en fattig och ödslig del av norra Småland, men 
en sådan vilostad, som de önskade sig, borde de ändå ha kunnat finna, för 
de var inga veklingar, som frågade efter mjuka bäddar eller väl ombonade 
rum. Om en av de här långa bergåsarna hade en topp, som vore så brant och 
hög, att en räv inte på något håll kunde klättra oppför den, da hade vi en 
god sovplats , sade en av dem.--  Om en enda av de stora mossarna låg 
ofrusen och vore så sank och våt, att en räv inte vågade sig ut på den, så 
vore det också ett riktigt bra natthärbärge , sade den andra.-- Om isen på 
en av de frusna sjöarna, som vi far förbi, vore landlös, så att en räv 
inte kunde komma ut på den, så skulle vi just ha funnit vad vi söker , 
sade den tredje.

Det värsta var, att när solen hade gått ner, blev två av de resande 
så sömniga, att de varje ögonblick höll på att störta till marken. Den 
tredje, som kunde hålla sig vaken, blev oroligare, allt som natten närmade 
sig.  Det var då en olycka , tänkte han,  att vi har kommit till ett land, 
där sjöar och mossar är frusna, så att räven kan komma fram överallt. 
Isarna har ju töat bort på andra ställen, men nu är vi väl oppe i det 
allra kallaste Småland, dit våren ännu inte har hunnit. Jag begriper inte 
hur jag ska bära mig åt för att finna en bra sovplats. Om jag inte får 
reda på ett ställe, som är väl skyddat, har vi Smirre räv över oss innan 
morgonen. 



Han stirrade åt alla sidor, men han såg inte något härbärge, där han kunde 
ta in. Och en mörk och kulen kväll var det med blåst och duggregn. Det 
blev hemskare och otrevligare omkring honom för varje ögonblick.



Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust 
att be om husrum i någon gård. De hade redan farit förbi många kyrkbyar 
utan att klappa på en enda dörr. Små backstugor i skogsbrynet, som alla 
fattiga vandrare är glada att råka på, låtsade de inte heller om. Man 
kunde nästan vara frestad att säga, att de förtjänade att ha det svårt, då 
de inte begärde hjälp där den stod dem till buds.



Men sent omsider, när det hade blivit så mörkt, att det knappt fanns en 
strimma av dager kvar under himmelen, och de två, som behövde sova, 
färdades fram i halvsömn, råkade de på en bondgård, som låg ensam, långt 
skild från alla grannar. Och inte nog med att den låg så ödsligt, utan den 
såg ut att vara alldeles obebodd. Ingen rök steg upp ur skorstenen, intet 
ljussken lyste ur fönstren, ingen människa rörde sig på gårdsplanen. När 
den av de tre, som kunde hålla sig vaken, såg stället, tänkte han:  Nu får 
det gå hur det vill, men i den här gården måste vi försöka att komma in. 
Något bättre kan vi nog inte finna. 



Strax därpå stod de alla tre på gårdsplanen. De två somnade i samma stund, 
som de fick stanna, men den tredje såg sig ivrigt omkring för att finna ut 
var han kunde komma in under tak. Det var ingen liten gård. Utom 
boningshus och stall och lagård fanns där långa längor med lador och logar 
och bodar och redskapsskjul. Men alltsammans såg fasligt fattigt och 
förfallet ut. Husen hade gråa, mosslupna, lutande väggar, som tycktes vara 
färdiga att ramla om kull. I taken fanns gapande hål, och dörrarna 
hängde snett på brustna gångjärn. Det var tydligt, att ingen på långa 
tider hade brytt sig om att slå spik i vägg på detta ställe.



Emellertid hade han, som var vaken, räknat ut vilket hus som var lagården. 
Han ruskade upp reskamraterna ur deras sömn och förde dem fram mot 
lagårdsdörren. Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en krok, som 
han lätt kunde peta upp med ett spö. Han drog redan en suck av lättnad vid 
tanken på att de snart skulle vara i säkerhet. Men när lagårdsdörren 
svängde upp med ett gällt gnisslande, hörde han, att en ko började råma. 
 Kommer ni nu äntligen, matmor?  sade kon.  Jag trodde, att ni inte tänkte 
ge mig något mat i kväll. 



Den vakne stannade helt förskräckt i dörren, när han märkte, att inte 
lagården stod tom. Men han såg snart, att där inte fanns mer än en enda ko 
och en tre eller fyra höns, och då fattade han mod igen.  Vi är tre 
fattiga resande, som önskar att komma in på något ställe, där ingen räv 
kan överfalla oss och ingen människa fånga oss , sade han.  Vi undrar 
mycket om detta kan vara en bra plats för oss. --  Jag kan inte tro 
annat , svarade kon.  Nog är väggarna dåliga, men inte går räven igenom 
dem ännu, och här bor ingen annan än en gammal gumma, som visst inte är i 
stånd att ta någon till fånga. Men vad är ni för ena?  fortfor hon, i det 
att hon vred sig i båset för att få syn på nykomlingarna.-- Jo, jag är 
Nils Holgersson från Västra Vemmenhög, som har blivit förvandlad till 
tomte , svarade den första av de inträdande,  och jag har med mig en 
tamgås, som jag brukar rida på, och en grågås. -- Så rart främmande har 
inte varit inom mina väggar förr , sade kon,  och ni ska vara välkomna, 
fast nog hade jag hellre önskat, att det hade varit min matmor, som hade 
kommit för att ge mig kvällsvard. 



Pojken förde nu in gässen i lagården, som var ganska stor, och ställde dem 
i ett tomt bås, där de ögonblickligen somnade. Åt sig själv drog han ihop 
en liten bädd av halm och väntade sig, att han genast skulle falla i sömn 
han också.



Men härav blev ingenting, för den stackars kon, som inte hade fått sin 
kvällsvard, höll sig inte stilla ett ögonblick. Hon skakade i halslänken, 
flyttade sig i båset och klagade över hur hungrig hon var. Pojken kunde 
inte få en blund i ögonen, utan blev liggande och gick igenom allt, 
som hade hänt honom under de sista dagarna.



Han tänkte på Asa gåsapiga och lille Mats, som han så oförmodat hade 
träffat, och han funderade ut, att den lilla stugan, som han hade råkat 
sätta eld på, måtte ha varit deras gamla hem i Småland. Han kunde ju dra 
sig till minnes, att han hade hört dem tala om just en sådan stuga och om 
den stora ljungheden, som låg nedanför den. Nu hade de kommit vandrande 
för att få återse sitt hem, och så hade det stått i lagor, då de hade nått 
fram till det! Det var nog en stor sorg, som han hade vållat dem, och det 
gjorde honom mycket ont. Om han någonsin mer bleve människa, så fick han 
lov att försöka gottgöra dem för skada och missräkning.



Sedan gick hans tankar till kråkorna, och när han tänkte på Fumle-Drumle, 
som hade räddat honom och hade mött döden så kort efter att han hade 
blivit vald till hövding, blev han så bedrövad, att han fick tårarna i 
ögonen.



Han hade haft det bra svårt de sista dagarna. Men en stor lycka hade det 
ändå varit, att gåskarlen och Dunfin hade funnit reda på honom.



Gåskarlen hade berättat, att så snart som vildgässen hade märkt, att 
Tummetott var försvunnen, hade de frågat smådjuren i skogen efter honom. 
De hade snart fått veta, att det var en flock Smålandskråkor, som hade 
fört bort honom. Men kråkorna var redan ur sikte, och vartåt de hade styrt 
kosan, hade ingen kunnat säga. För att de skulle finna pojken så snart som 
möjligt, hade då Akka befallt vildgässen att ge sig av två och två åt 
olika håll och leta efter honom. Men efter två dagars sökande, antingen de 
så hade funnit honom eller inte, skulle de mötas i nordvästra Småland på 
en hög bergtopp, som liknade ett tvärt avhugget torn och kallades Taberg. 
Och sedan Akka hade gett dem de bästa vägmärken och noga beskrivit för dem 
hur de skulle hitta till Taberg, hade de skilts åt.



Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit 
omkring hit och dit under den största oro för Tummetott. Under detta 
kringirrande hade de hört en trast, som satt i en trädtopp, ropa och gorma 
över att en, som kallat sig Kråkrövad, hade gjort narr av honom. De hade 
gett sig i samtal med trasten, och han hade visat dem åt vilket håll den 
där Kråkrövad hade farit. Sedermera hade de råkat en duvhanne, en stare 
och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en illgärningsman, som 
hade stört dem i deras sång, och som hade hetat Kråktagen, Kråkfångad och 
Kråkstulen. På detta sätt hade de kunnat spåra Tummetott ända ner till 
ljungheden i Sunnerbo härad.



Så snart som gåskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett sig 
av mot norr för att komma till Taberg. Men det hade varit en lång väg att 
fara, och mörkret hade kommit över dem, innan de hade fått sikte på 
bergtoppen.  Men bara vi kommer dit i morgon, ska väl alla bekymmer vara 
slut , tänkte pojken och borrade sig djupt ner i halmen för att få det 
varmare.



Kon hade hela tiden stått och bråkat i båset. Nu började hon plötsligt 
tala med pojken:  Jag tyckte, att en av dem, som kom in här, berättade, 
att han var en tomte. Om det är så, förstår han sig väl på att sköta om en 
ko. -- Vad är det, som fattas dig?  frågade pojken.-- Det fattas mig allt 
möjligt , sade kon.  Jag är varken mjölkad eller ryktad. Inte har jag fått 
nattfoder i krubban, och inte har jag fått bäddat under mig. Matmor kom 
hit in i skymningen för att göra i ordning åt mig, som hon brukade, men 
hon kände sig så sjuk, att hon strax måste gå in igen, och hon har inte 
kommit tillbaka. -- Det är bedrövligt, att jag ska vara så liten och 
kraftlös, sade pojken.  Jag tror inte, att jag är i stånd att hjälpa 
dig. -- Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför att du är 
liten , sade kon.  Alla tomtar, som jag har hört talas om, har varit så 
starka, att de har kunnat dra ett helt lass hö och slå ihjäl en ko med ett 
knytnävslag.  Pojken kunde inte låta bli att skratta åt kon.  Det var nog 
tomtar av annat slag än jag, det , sade han.  Men jag ska lossa din 
halslänk och öppna dörren för dig, så att du kan gå ut och dricka i en av 
vattenpussarna på gården, och så ska jag försöka klättra opp på höloftet 
och vräka ner hö i din krubba. -- Ja, det vore ju alltid någon hjälp , 
sade kon.



Pojken gjorde, som han hade sagt, och när kon stod med fylld krubba 
framför sig, tänkte han, att han äntligen skulle få sova. Men han hade 
knappt krupit ner i bädden, förrän hon på nytt började tala med honom.



 Du blir väl rent utledsen på mig, ifall jag ber dig om en sak till , sade 
kon.-- Det gör jag inte, om det bara är något, som jag kan rå med , sade 
pojken.-- Då vill jag be dig, att du går in i stugan här mittemot 
och ser efter hur det står till med matmor. Jag är rädd för att det har 
hänt henne en olycka. -- Nej, det kan jag inte , sade pojken.  Jag törs 
inte visa mig för människor. -- Du kan väl inte vara rädd för en gammal 
sjuk gumma , sade kon.  Men du behöver inte heller gå in i stugan. Ställ 
dig bara utanför dörren, och titta in genom dörrspringan! -- Ja, om det 
inte är något annat ni begär av mig, så får jag väl göra det , sade 
pojken.



Därmed öppnade han lagårdsdörren och begav sig ut på gårdsplanen. Det var 
en förfärlig natt att komma ut i. Varken måne eller stjärnor lyste, vinden 
ven, och regnet skvalade ner. Men det värsta var, att sju stora ugglor 
satt i rad på takåsen av boningshuset. Det var rysligt bara att höra dem, 
där de satt och klagade på vädret, och än värre var det att tänka på att 
om en enda av dem fick syn på honom, så var det ute med honom.



 Stackare den, som liten är!  sade pojken, när han gav sig ut på 
gårdsplanen. Och det hade han skäl att säga. Han blåste omkull två gånger, 
innan han kom fram till boningshuset, och ena gången svepte vinden ner 
honom i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att drunkna. Men 
fram kom han i alla fall.



Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig över en tröskel och 
kom in i förstun. Stugdörren var stängd, men nere i ena hörnet var ett 
stort stycke borttaget, för att katten skulle kunna gå ut och in. Det var 
alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod till i stugan.



Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han ryckte till och drog 
tillbaka huvudet. En gammal, gråhårig kvinna låg utsträckt på golvet 
därinne. Hon varken rörde sig eller jämrade sig, och hennes ansikte lyste 
besynnerligt vitt. Det var, som om en osynlig måne hade kastat ett blekt 
ljus över det.



Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade också hans ansikte 
blivit så där underligt vitt. Och han förstod, att den gamla människan, 
som låg på golvet i stugan, måste vara död. Döden hade väl kommit över 
henne så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på sin säng.



Han blev förfärligt rädd, när han tänkte på att han mitt i mörka natten 
befann sig ensam med en död. Han kastade sig huvudstupa utför trappan och 
rusade tillbaka till lagården.

När han talade om för kon vad han hade sett i 
stugan, hörde hon upp att äta.  Jasa, matmor är död , sade hon.  Då lär 
det snart bli slut med mig också. -- Det blir väl alltid någon, som tar 
hand om er , sade pojken tröstande.-- Du vet inte, du , sade kon,  att jag 
redan är dubbelt så gammal, som en ko brukar vara, innan hon läggs på 
slaktbänken. Men jag bryr mig heller inte om att leva längre, sedan hon 
därinne inte mer kan komma och pyssla om mig. 



Hon sade inte mer på en stund, men pojken märkte nog, att hon varken sov 
eller åt. Det dröjde inte länge, innan hon började tala på nytt.  Ligger 
hon på nakna golvet?  frågade hon.-- Ja, det gör hon , sade pojken.-- Hon 
hade för vana att komma ut i lagården , fortsatte kon,  och tala om allt, 
som bekymrade henne. Jag förstod vad hon sade, fast jag inte kunde svara 
henne. De här sista dagarna gick hon och talade om att hon var rädd för 
att hon inte skulle ha någon hos sig, när hon dog. Hon var ängslig för att 
ingen skulle trycka till hennes ögon eller lägga hennes händer i kors över 
bröstet, sedan hon var död. Kanske att du vill gå in och göra detta?  
Pojken blev tvehågsen. Han mindes, att när hans morfar hade dött, hade mor 
varit noga med att lägga honom till rätta. Han visste, att detta var 
något, som måste göras. Men å andra sidan så kände han, att han inte i den 
hemska natten vågade gå till den döda. Han sade inte nej, men han tog 
heller inte ett steg mot lagårdsdörren.



Ett par ögonblick stod den gamla kon tyst, liksom om hon hade väntat 
på svar. Men när pojken ingenting sade, upprepade hon inte sin begäran. I 
stället började hon att tala med honom om sin matmor.



Det var mycket att tala om. Det var först och främst att berätta om alla 
de barn, som hon hade dragit upp. De hade ju varit i lagården var dag, och 
om sommaren hade de gått vall med boskapen på mossen och i hagarna, så att 
den gamla kon hade väl reda på dem. De hade varit präktiga allihop och 
glada och arbetsamma. En ko visste nog vad hennes vaktare dugde till.



Och likaså var det mycket att berätta om gården. Den hade inte alltid 
varit så fattig, som den nu var. Den var mycket vidsträckt, fast den till 
största delen bestod av mossar och steniga hagar. Det var inte mycket 
plats för åkrar där, men det fanns ypperligt bete överallt. En tid hade 
det stått ko i vartenda bås i lagården, och oxstallet, som nu stod 
alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. Och då hade det rått lust och 
glädje både i stuga och fähus. När matmodern öppnade lagårdsdörren, hade 
hon trallat och sjungit, och alla korna hade råmat av glädje, när de hörde 
henne komma.



Men husbonden hade dött, medan barnen var så små, att de ännu ingen nytta 
kunde göra, och matmodern hade måst överta gården och allt arbetet och 
omsorgen. Hon hade varit stark som en karl, och hon hade både plöjt och 
skördat. Om kvällarna, när hon kom in i lagården för att mjölka, var hon 
ibland så trött, att hon grät. Men när hon tänkte på sina barn, blev hon 
glad igen. Då slängde hon bort tårarna ur ögonen och sade:  Det gör 
ingenting. Jag får goda dar, jag med, bara mina barn blir vuxna. Ja, bara 
de blir vuxna. 



Men så snart barnen var vuxna, kom en så besynnerlig längtan över dem. De 
ville inte stanna hemma, utan de reste bort till främmande land. Deras mor 
fick aldrig någon hjälp av dem. Ett par av barnen hade hunnit gifta sig, 
innan de for, och de hade lämnat sina småbarn kvar i hemmet. Och dessa 
barnen följde nu matmodern i lagården, såsom hennes egna hade gjort. De 
vallade korna, och de var bra och präktigt folk. Och om kvällarna, när 
matmodern var så trött, att hon kunde somna mittunder mjölkningen, väckte 
hon upp sig till nytt mod genom att tänka på dem.  Jag får nog goda dar, 
jag med , sade hon och ruskade av sig sömnen,  bara de blir vuxna. 



Men när dessa barnen blev vuxna, reste de bort till föräldrarna i 
det främmande landet. Ingen kom tillbaka, ingen stannade hemma. Den 
gamla matmodern blev ensam kvar på gården.



Hon bad dem nog aldrig, att de skulle stanna kvar hos henne.  Tycker du, 
Rödlinna, att jag skulle be dem stanna här hos mig, när de kan få fara ut 
i världen och få det bra?  brukade hon säga, när hon stod i båset hos den 
gamla kon.  Här i Småland har de ju bara fattigdom att vänta. 



Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern. 
Hon blev på en gång lutande och grå, och hon stapplade, då hon gick, som 
om hon inte mer orkade röra sig. Och hon slutade upp att arbeta. Hon ville 
inte sköta om gården, utan lät allting förfalla. Hon hjälpte inte mer upp 
husen, och hon sålde bort både oxar och kor. Den enda hon behöll var den 
gamla kon, som nu talade med Tummetott. Henne lät hon leva, därför att 
alla barnen hade gått vall med henne.



Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar, som hade hjälpt 
henne med arbetet, men hon tålde inte att se främmande omkring sig, sedan 
hennes egna hade övergivit henne. Och kanske att hon var mest nöjd med att 
gården förföll, när intet av barnen skulle komma att överta den. Inte 
brydde hon sig om, att hon själv blev fattig, därför att hon inte vårdade 
sig om det, som var hennes. Men hon var ängslig för att barnen skulle få 
reda på hur svårt hon hade det.  Bara inte barnen får veta detta! Bara 
inte barnen får veta detta!  suckade hon, när hon stapplade genom 
lagården.



Barnen skrev jämt och bad att hon skulle fara ut till dem, men det ville 
hon inte. Hon ville inte se det land, som hade tagit dem ifrån henne. Hon 
var ond på det.  Det är väl dumt av mig, att jag inte tycker om det där 
landet, som har varit så bra för dem , sade hon.  Men jag vill inte se 
det. 



Hon tänkte aldrig på annat än barnen och på detta, att de hade måst resa. 
När det blev sommar, ledde hon ut kon, för att hon skulle få beta på den 
stora mossen. Själv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen med 
händerna i skötet, och när hon gick hem, sade hon:  Ser du, Rödlinna, om 
här hade funnits stora, feta åkrar i stället för denna ofruktbara mossen, 
då hade de inte behövt resa. 



Hon kunde vredgas på mossen, som bredde ut sig så stor och inte gjorde 
någon nytta. Hon kunde sitta och tala om att det var mossens skull, 
att barnen hade farit ifrån henne.



Denna sista kvällen hade hon varit mer darrande och svag än någonsin 
förut. Hon hade inte en gång orkat med mjölkningen. Hon hade stått lutad 
mot båset och talat om, att två bönder hade varit hos henne och bett att 
få köpa mossen. De ville dika ut den och så och skörda på den. Detta hade 
gjort henne både ängslig och glad.  Hör du, Rödlinna , hade hon sagt,  hör 
du, att de sade, att det kan växa råg på mossen? Nu ska jag skriva till 
barnen, att de kommer hem. Nu behöver de inte stanna borta längre, nu kan 
de få sitt bröd här hemma. 



Det var detta, som hon hade gått in i stugan för att göra.------



Pojken hörde inte mer vad den gamla kon berättade. Han hade öppnat 
lagårdsdörren och gått över gården in till den döda, som han nyss förut 
hade varit så rädd för.



Allra först stod han en stund stilla och såg sig omkring.



Det var inte så fattigt i stugan, som han hade väntat sig. Den var rikligt 
försedd med sådana saker, som brukar finnas hos dem, som har släktingar i 
Amerika. I ett hörn fanns en amerikansk gungstol, på bordet framför 
fönstret låg en brokig plyschduk, ett vackert täcke var brett över sängen, 
på väggarna hängde de bortresta barnens och barnbarnens fotografier i 
granna, utskurna ramar, på dragkistan stod höga vaser och ett par stakar 
med tjocka, vridna ljus.



Pojken sökte reda på en tändstickslåda och tände de där ljusen, inte 
därför, att han behövde se bättre, än han redan gjorde, utan därför, att 
han tyckte, att detta var ett sätt att hedra den döda.



Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes ögon, lade hennes 
händer i kors över bröstet och strök det tunna, gråa håret tillbaka ur 
ansiktet.



Han tänkte inte mer på att vara rädd för henne. Han var så innerligt 
bedrövad över att hon hade måst leva fram sin ålderdom i ensamhet och 
längtan. Nu skulle han åtminstone vaka över hennes döda kropp denna natt.



Han letade reda på psalmboken och satte sig att läsa upp ett par psalmer 
halvhögt. Men mitt i läsningen stannade han, därför att han hade kommit 
att tänka på mor och far.



Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn! Det hade han aldrig 
vetat. Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är 
borta! Tänk, om de där hemma längtade efter honom på samma sätt, som denna 
gamla hade längtat!



Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro på den. Han hade 
inte varit sådan, att någon kunde längta efter honom.



Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.



Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt. Det var stora, starka 
karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten. Det var brudar i långa slöjor 
och herrar i fina kläder, och det var barn, som hade krusat hår och 
vackra, vita klänningar. Och han tyckte, att de alla stirrade blinda ut i 
luften och inte ville se.



 Stackars er!  sade pojken till porträtten.  Er mor är död. Ni kan inte 
mer gottgöra, att ni reste ifrån henne. Men min mor lever! 



Här avbröt han sig och nickade och smålog åt sig själv.  Min mor lever , 
sade han.  Både far och mor lever. 



18. FRÅN TABERG TILL HUSKVARNA.



Fredag 15 april. Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot morgonen 
somnade han in, och då drömde han om far och mor. Han kunde knappt känna 
igen dem. Båda två hade fått gråa hår och gamla, rynkiga ansikten. Han 
frågade vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade åldrats så 
mycket, därför att de hade längtat efter honom. Han blev både rörd och 
förvånad, för han hade aldrig trott annat, än att de skulle vara glada att 
slippa honom.



När pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart väder. Han 
åt själv först ett stycke bröd, som han fann i stugan, gav därpå 
morgonfoder åt både gäss och ko och ställde upp



gårdsdörren, för att kon skulle kunna bege sig till närmaste gård. När hon 
kom gående ensam, skulle nog grannarna förstå, att det stod illa till med 
hennes matmor. De skulle skynda upp till ödegården för att se hur den 
gamla hade det, och så skulle de finna hennes 
döda kropp och begrava den.



Knappt hade pojken och gässen höjt sig i luften, förrän de fick syn på ett 
högt berg med nästan lodräta väggar och en tvärt avbruten topp, och de 
förstod, att detta måste vara Taberg. Och på toppen av Taberg stod Akka 
med Yksi och Kaksi, Kolme och Viisi och Kuusi och alla sex gässlingarna 
och väntade på dem. Det blev en glädje och ett kacklande och ett flaxande 
och ett ropande, som ingen kan beskriva, när de såg, att det hade lyckats 
gåskarlen och Dunfin att finna reda på Tummetott.



Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta toppen 
var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll. Blickade man 
åt öster, åt söder eller åt väster, så var det nästan intet annat att se 
än ett fattigt högland med mörka granskogar, bruna mossar, istäckta sjöar 
och blånande bergåsar. Pojken kunde inte låta bli att tycka, att det var 
sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort sig mycken möda med 
sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men blickade man åt norr, 
var det en helt annan sak. Här såg landet ut, som om det skulle ha blivit 
utformat med största kärlek och omsorg. Åt det hållet syntes idel vackra 
berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön 
Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore 
fylld med vatten, utan med blått ljus.



Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att se mot norr, därför 
att det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och 
brett ut sig också över land. Lundar och höjder och taken och spirorna av 
Jönköpings stad, som skymtade fram på Vätterstranden, låg omsvepta av 
ljust blått, som smekte ögat. Om det fanns länder i himmelen, skulle de 
väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått en 
liten aning om hur det såg ut i paradiset.



När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, for de uppåt den blåa 
dalen. De var i det allra bästa lynne, skrek och larmade, så att ingen, 
som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem.



Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade haft 
i den här trakten. Allt hitintills hade våren gjort sitt arbete under regn 
och rusk, och när det nu helt hastigt hade blivit vackert väder, fylldes 
människorna av en sådan längtan efter som marvärme och gröna skogar, 
att de hade svårt att sköta sina sysslor. Och när vildgässen for förbi 
fria och muntra högt över jorden, var det inte en enda, som inte släppte 
vad hon hade för händer och blickade efter dem.



De första, som såg vildgässen den dagen, var gruvarbetarna på Taberg, som 
bröt malm vid själva bergytan. När de hörde dem kackla, höll de upp med 
att borra sina spränghål, och en av dem ropade till fåglarna:  Vart ska ni 
fara? Vart ska ni fara?  Gässen förstod inte vad han sade, men pojken 
lutade sig ut över gåsryggen och svarade i deras ställe:  Dit, där det 
varken finns hacka eller hammare.  När gruvarbetarna hörde orden, trodde 
de, att det var deras egen längtan, som hade kommit gåskacklet att ljuda 
som människotal.  Låt oss följa med! Låt oss följa med!  ropade de.-- Inte 
i år , skrek pojken.  Inte i år. 



Vildgässen följde Tabergsån ner mot Munksjön, och alltjämt förde de samma 
oväsen. Här på den smala landremsan mellan Munksjön och Vättern låg 
Jönköping med sina stora fabriksanläggningar. Vildgässen for först över 
Munksjö pappersbruk. Det var just då slut på middagsrasten, och de stora 
arbetarskarorna strömmade fram mot fabriksporten. När de hörde vildgässen, 
stannade de ett ögonblick för att lyssna till dem.  Vart ska ni fara? Vart 
ska ni fara?  ropade en arbetare. Vildgässen förstod inte vad han sade, 
men pojken svarade i deras ställe:  Dit, där det varken finns maskiner 
eller ångpannor.  När arbetarna hörde svaret, trodde de, att det var deras 
egen längtan, som kom gåskacklet att ljuda som människotal.  Låt oss följa 
med!  ropade en hel mängd av dem.  Låt oss följa med! -- Inte i år , 
svarade pojken.  Inte i år. 



Därnäst for gässen fram över den vittberömda tändsticksfabriken, som 
ligger på Vätterstranden, stor som en fästning, och sträcker sina höga 
skorstenar mot himlen. Ingen människa rörde sig ute på gårdarna, men i en 
stor sal satt unga arbeterskor och fyllde tändsticksaskar. De hade öppnat 
ett fönster för det vackra vädrets skull, och genom detta trängde 
vildgässens rop in till dem. Den, som satt närmast fönstret, lutade sig ut 
med en tändsticksask i handen och ropade:  Vart ska ni fara? Vart ska ni 
fara? -- Till det landet, där det varken behövs ljus eller tändstickor , 
sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hört bara var gåskackel, 
men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till 
svar:  Låt mig följa med! Låt mig följa med! -- Inte i år , svarade 
pojken.  Inte i år. 



Öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den härligaste plats, som någon 
stad kan inta. Den smala Vättern har höga, branta sandstränder både på 
östra och västra sidan, men rätt i söder är sandmurarna nerbrutna liksom 
för att ge rum för en stor port, genom vilken man når fram till sjön. Och 
mitt i porten, med berg till höger och berg till vänster, med Munksjön 
bakom sig och Vättern framför sig ligger Jönköping.


						 
Gässen for fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här 
som ute på landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det 
var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa åt 
vildgässen.



Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kom gässen till 
Sanna sjukhem. Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda 
sig åt vårluften och fick sålunda höra gåskacklet.  Vart ska ni fara? Vart 
ska ni fara?  frågade en av dem med så svag röst, att den knappast 
hördes.-- Till det landet, där det varken finns sorg eller sjukdom , 
svarade pojken.-- Låt oss följa med!  sade de sjuka.-- Inte i år , svarade 
pojken.  Inte i år. 



När de hade farit ännu ett stycke framåt, kom de till Huskvarna. Det låg i 
en dal. Bergen stod branta och skönt formade däromkring. En å kom 
störtande utför höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och fabriker 
låg under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig arbetarbostäder, 
omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen låg skolhusen. Just som 
vildgässen kom farande, ringde en klocka, och en mängd barn marscherade ut 
led vid led. De var så många, att hela skolgården fylldes av dem.  Vart 
ska ni fara? Vart ska ni fara?  ropade barnen, när de hörde 
vildgässen.-- Dit, där det varken finns böcker eller läxor , svarade 
pojken.-- Ta oss med!  skrek barnen.  Ta oss med! -- Inte i år, men till 
året , ropade pojken.  Inte i år, men till året. 



19. DEN STORA FÅGELSJÖN.



JARRO GRÄSANDEN.



På östra stranden av Vättern ligger Omberg, öster om Omberg ligger 
Dagsmosse, öster om Dagsmosse ligger sjön Tåkern. Runt omkring Tåkern 
utbreder sig den stora, jämna Östgötaslätten.



Tåkern är en ganska stor sjö, och än större lär den ha varit förr i 
världen. Men så tyckte människorna, att den täckte över en alltför stor 
del av den fruktbara slätten, och de försökte att tappa ut vattnet ur den 
för att komma åt att så och skörda på sjöbottnen. Det lyckades dem dock 
inte att torrlägga hela sjön, som väl hade varit meningen, utan den gömmer 
alltjämt bort en massa land. Men efter urtappningen har sjön blivit så 
grund, att den nästan ingenstans är mer än ett par meter djup. Stränderna 
har blivit sanka och dyiga mader, och överallt ute i sjön sticker små 
dyholmar upp över vattenytan.



Nu finns det en, som tycker om att stå med fötterna i vatten, bara den får 
ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det är vassen. Den kan inte 
finna något bättre ställe att växa på än utefter de långgrunda 
Tåkernstränderna och runt om de små dyholmarna. Den trivs så väl, att den 
blir mer än manshög och så tät, att det är nästan omöjligt att skjuta fram 
en båt genom den. Den bildar en bred, grön inhägnad runt omkring hela 
sjön, sa att denna bara är tillgänglig på några ställen, där människorna 
har skaffat bort vassen.



Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och hägn 
åt en mängd annat. Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar och 
kanaler med grönt, stillastående vatten, där  andmaten och 
naten frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläcks ut i 
oräkneliga skaror. Och vid stränderna av dessa små dammar och kanaler 
finns en myckenhet väl undandolda platser, där sjöfåglarna kan kläcka ut 
sina ägg och loda upp sina ungar utan att bli störda vare sig av fiender 
eller av matbekymmer.



Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkernvassen, och flera samlas dit 
år för år, allt som det blir bekant vilken präktig uppehållsort den är. De 
första, som slog sig ner där, var gräsänderna, och de bor där ännu i 
tusental. Men de äger inte mer hela sjön, utan de har måst dela med sig av 
utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, lommar, skedänder och en hel hop 
andra.



Tåkern är säkerligen den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela 
landet, och fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äger en 
sådan tillflyktsort. Men det är ovisst hur lång tid de får behålla väldet 
över vassruggor och dy-stränder, för människorna kan inte glömma, att sjön 
breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång efter 
annan kommer det upp förslag bland dem, att de skall torrlägga den. Och om 
dessa förslag gick i verkställighet, blev de mångtusende vattenfåglarna 
tvungna att flytta från trakten.



På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns vid 
Tåkern en gräsand, som hette Jarro. Det var en ungfågel, som hade levat 
bara en sommar, en höst och en vinter. Nu var det hans första vår. Han var 
nyss hemkommen från Nordafrika och hade nått Tåkern i så god tid, att isen 
ännu låg kvar på sjön.



En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka 
fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter dem, 
och Jarro träffades i bröstet. Han trodde, att han skulle dö, men för att 
den, som hade skjutit honom, inte skulle få honom i sitt våld, fortsatte 
han att flyga, så länge som han möjligen kunde. Han tänkte inte på vart 
han styrde kosan, utan strävade bara att komma långt bort. När krafterna 
svek honom, så att han inte kunde flyga längre, befann han sig inte mer 
över sjön. Han hade flugit ett stycke inåt land och sjönk nu ner framför 
ingången till en av de stora bondgårdarna, som reser sig på 
Tåkernstranden.



Kort därefter gick en ung dräng över gården. Han fick syn på Jarro och kom 
och lyfte upp honom. Men Jarro, som inte begärde 
annat än att få dö i fred, samlade då sina 
sista krafter och nöp drängen hårt i fingret, för att denne skulle släppa 
honom.



Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där anfallet hade ändå 
det goda med sig, att drängen märkte, att fågeln levde. Han bar helt 
varligen in honom i stugan och visade honom för matmodern, som var en ung 
kvinna med ett milt ansikte. Hon tog genast Jarro från drängen, smekte 
honom över ryggen och torkade bort blodet, som sipprade fram genom 
halsdunet. Hon betraktade honom mycket noga, och när hon såg hur vacker 
han var med sitt mörkgröna, glänsande huvud, sitt vita halsband, sin 
brunröda rygg och sin blåa vingspegel, tyckte hon säkert, att det var 
synd, att han skulle dö. Hon gjorde raskt i ordning en korg, där hon 
bäddade ner fågeln.



Jarro hade hela tiden flaxat och kämpat för att komma loss, men när han nu 
förstod, att människorna inte ämnade döda honom, lade han sig med en 
känsla av välbehag till rätta i korgen. Nu först märktes det hur utmattad 
han var av plågor och blodförlust. Matmodern bar korgen över golvet för 
att ställa den i vrån vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade 
Jarro slutit ögonen och sjunkit i sömn.



Om en stund vaknade Jarro vid att någon sakta stötte till honom. När han 
slog upp ögonen, erfor han en så stor skräck, att han höll på att mista 
sansen. Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än 
både människor och rovfåglar. Det var ingen mindre än Cesar själv, den 
långhåriga fågelhunden, som nyfiket nosade på honom.



Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra sommaren, när han ännu var 
en liten gul dununge, var gång det hade ljudit över vassruggarna:  Cesar 
kommer! Cesar kommer!  När han hade sett den brun- och vitfläckiga hunden 
med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig 
skåda döden själv. Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behöva 
uppleva den stunden, när han mötte Cesar öga mot öga.



Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i den gården, där Cesar 
var hemma, för nu stod han där över honom.  Vad är du för en?  brummade 
han.  Hur har du kommit in i stugan? Hör du inte hemma nere bland 
vassruggarna? 



Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara.  Var inte ond på mig, 
Cesar, därför att jag har kommit in i stugan!  sade han.

 Det är inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det är 
människorna själva, som har lagt mig i den här korgen. 



 Jaså, det är människorna själva, som har lagt hit dig , sade Cesar.  Då 
är det säkert deras mening att bota dig, fast jag för min del tycker, att 
de skulle göra klokare i att äta opp dig, när du är i deras våld. Men i 
alla fall är du fridlyst i stugan. Du behöver inte se så rädd ut. Nu är vi 
inte nere på Tåkern. 



Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den flammande spisbrasan. 
Så snart Jarro förstod, att denna gräsliga fara var förbi, föll den stora 
mattigheten över honom, och han sjönk på nytt i sömn.



Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat med gryn och vatten stod 
framför honom. Han var ännu ganska sjuk, men han kände sig hungrig i alla 
fall och började äta. När matmodern såg, att han åt, kom hon fram och 
smekte honom och såg glad ut. Därefter somnade Jarro in på nytt. Under 
flera dagar gjorde han ingenting annat än åt och sov.



En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och 
vandrade framåt golvet. Men han hade inte hunnit långt, förrän han föll 
omkull och blev liggande. Då kom Cesar, öppnade sitt stora gap och fattade 
om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita ihjäl honom, 
men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Härav fick 
Jarro ett sådant förtroende till Cesar, att han vid nästa utfärd i stugan 
gick fram till hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blev Cesar 
och han goda vänner, och Jarro låg var dag flera timmar och sov mellan 
Cesars tassar.



Ändå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för matmodern. För henne 
erfor han inte den minsta skräck, utan han strök sitt huvud mot hennes 
hand, när hon kom och gav honom mat. När hon gick ut ur stugan, suckade 
han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han välkommen till henne på 
sitt eget språk.



Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och 
människor förr i världen. Han tyckte, att de var blida och goda, och han 
älskade dem. Han önskade, att han vore frisk, så att han kunde flyga ner 
till Tåkern och tala om för gräsänderna, att deras gamla fiender inte var 
farliga, och att de alls inte behövde frukta dem.

Han hade lagt märke till att såväl människorna som Cesar hade lugna 
ögon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan, vars blickar 
han inte gärna ville möta, var Klorina, stugkatten. Hon gjorde honom 
ingenting ont, hon heller, men han kunde inte fatta något förtroende för 
henne. Dessutom retades hon ständigt med honom, därför att han älskade 
människorna.  Du tror, att de vårdar dig, därför att de tycker om dig , 
sade Klorina.  Vänta bara, tills du blir lagom fet! Då vrider de nacken av 
dig. Jag känner till dem, jag. 



Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar och blev 
outsägligt bedrövad, när han hörde detta. Han kunde inte tänka sig, att 
matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han 
tro något sådant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i 
timtal bredvid hans korg och jollra och småprata. Han tyckte sig förstå, 
att de båda kände samma kärlek för honom som han för dem.



En dag, då Jarro och Cesar låg på den vanliga platsen framför spisen, satt 
Klorina uppe på spishällen och började att retas med gräsanden.



 Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till nästa år, när Tåkern 
blir urtappad och förvandlad till åker , sade Klorina. --  Vad är det du 
säger, Klorina?  ropade Jarro och sprang upp helt förfärad.-- Jag glömmer 
alltid, Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag, förstår människornas 
språk , svarade kattan.  Annars skulle du väl ha hört, att de karlarna, 
som i går var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut 
ur Tåkern, och att sjöbottnen nästa år skulle ligga torr som ett 
stuggolv. Och nu undrar jag vart ni gräsänder då ska ta vägen.  När Jarro 
hörde detta tal, blev han så ond, att han väste som en snok.  Du är lika 
elak som en sothöna , skrek han till Klorina.  Du vill bara reta opp mig 
mot människorna. Jag tror inte, att de vill göra något sådant. De måtte 
väl veta, att Tåkern är gräsändernas egendom. Varför skulle de göra så 
många fåglar hemlösa och olyckliga? Du har säkert hittat på allt detta för 
att skrämma mig. Jag önskar, att du måtte bli söndersliten av Gorgo, 
örnen. Jag önskar, att matmor måtte klippa av dig morrhåren. 



Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall.  Jaså, du tror 
jag ljuger , sade hon.  Fråga då Cesar! Han var också inne i stugan i går 
kväll. Cesar ljuger aldrig. 

 Cesar , sade Jarro,  du förstår människornas språk mycket bättre än 
Klorina. Säg, att hon inte har hört rätt! Tänk, hur det skulle bli, om 
människorna torrlade Tåkern och förvandlade sjöbottnen till åker! Då 
skulle där inte längre finnas nate eller andmat för de vuxna änderna och 
inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver för andungarna. Då skulle 
också vassruggarna försvinna, där andungarna nu kan hålla sig dolda, ända 
tills de kan flyga. Alla änder skulle tvingas att flytta härifrån och söka 
sig en annan bostad. Men var ska de finna en sådan tillflyktsort som 
Tåkern? Cesar, säg, att Klorina inte har hört rätt! 



Det var märkvärdigt att ge akt på Cesars uppförande under detta samtal. 
Han hade varit klarvaken hela tiden förut, men nu, när Jarro vände sig 
till honom, gäspade han, lade ner sin långa nos på framtassarna och sov 
djupt inom ett ögonblick.



Kattan såg ner på Cesar med ett illmarigt leende.  Jag tror, att Cesar 
inte bryr sig om att svara dig , sade hon till Jarro.  Det är med honom 
som med alla hundar: de vill aldrig erkänna, att människorna kan göra 
något orätt. Men du kan lita på mitt ord i alla fall. Jag ska säga dig 
varför de vill torrlägga sjön just nu. Så länge som ni gräsänder 
ännu har väldet på Tåkern, ville de inte tappa ur den, för av er hade de 
ändå någon nytta. Men nu har ju doppingar och sothöns och andra fåglar, 
som inte är matnyttiga, inkräktat nära nog alla vassruggarna, och 
människorna tycker inte, att de behöver hålla sjön vid makt för deras 
skull. 



Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och 
ropade i Cesars öra:  Cesar! Du vet, att på Tåkern ännu finns så många 
änder, att de fyller luften som skyar. Säg, att det inte är sant, att 
människorna ämnar göra alla dessa hemlösa! 



Härvid for Cesar upp och gjorde ett så häftigt utfall mot Klorina, att hon 
måste rädda sig upp på en hylla.  Jag ska lära dig att hålla dig tyst, när 
jag vill sova , röt Cesar.  Nog vet jag, att det är fråga om att tappa 
vattnet ur sjön nu i år. Men om detta har det talats många gånger förut, 
utan att det har blivit något av. Och den där urtappningen är en sak, som 
jag inte gillar. För hur skulle det gå med jakten, om Tåkern blev 
torrlagd? Du är ett nöt, som gläder dig åt något sådant. Vad ska du och 
jag ha att roa oss med, när det inte mer finns några fåglar på Tåkern? 



LOCKFÅGELN.                     Söndag 17 april.



Ett par dar senare var Jarro så frisk, att han kunde flyga genom hela 
stugan. Han blev då mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang 
ut på gården och plockade åt honom de första grässtråna, som hade kommit 
upp. När matmodern smekte honom, tänkte Jarro, att fastän han nu var så 
stark, att han kunde flyga ner till Tåkern när som helst, skulle han inte 
vilja skiljas från människorna. Han hade ingenting emot att stanna hos dem 
hela sitt liv.



Men tidigt en morgon lade matmodern över Jarro en grimma eller snara, som 
hindrade honom från att bruka vingarna, och lämnade honom därpå till 
drängen, som hade hittat honom ute på gården. Drängen stack honom under 
armen och gick ner till Tåkern med honom.



Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla, torra 
folårsvassen stod ännu kvar utmed stränder och holmar, men alla 
vattenväxter hade börjat att skjuta skott nere i djupet, och de 
gröna topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu var nästan 
alla flyttfåglarna hemkomna. Spovarnas krökta näbbar tittade fram ur 
vassen. Doppingarna gled omkring med ny fjäderkrage om halsen och 
beckasinerna höll på att plocka ihop strån till sina reden.



Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen och började att staka 
sig ut på sjön. Jarro, som nu hade vant sig att bara vänta gott av 
människorna, sade till Cesar, som också var med, att han var mycket 
tacksam mot drängen, därför att han förde honom ut på sjön. Men drängen 
behövde inte hålla honom så hårt fängslad, för han ämnade inte flyga bort. 
Härpå svarade Cesar ingenting. Han var mycket fåordig denna morgon.



Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, att drängen hade 
tagit med sig sin bössa. Han kunde inte tro, att någon av det goda folket 
i bondgården skulle vilja skjuta fåglar. Cesar hade dessutom sagt honom, 
att människorna inte jagade så här års.  Det är förbjuden tid , hade han 
sagt,  fast det naturligtvis inte gäller för mig. 



Drängen for emellertid ut till en av de små vassomkransade dyholmarna. Där 
steg han ur båten, drog ihop gammal vass till en stor hög och lade sig ner 
bakom den. Jarro fick, med grimman över vingarna och tjudrad vid båten med 
ett långt snöre, vandra omkring ute på grundet.



Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga andrakarna, i vilkas 
sällskap han förr i världen hade sträckt fram och åter över sjön. De var 
långt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par höga rop. De 
besvarade dem, och en stor, vacker flock närmade sig. Redan innan de var 
framkomna, började Jarro berätta dem om sin underbara räddning och om 
människornas godhet. I detsamma smällde två skott bakom honom. Tre änder 
sjönk döda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fångade upp dem.



Då förstod Jarro. Människorna hade räddat honom för att kunna använda 
honom som lockfågel. Och det hade också lyckats dem. Tre änder hade dött 
för hans skull. Han tyckte, att han ville dö av blygsel. Han tyckte, att 
till och med hans vän Cesar såg föraktfullt på honom, och när de kom hem 
till stugan, vågade han inte lägga sig att sova bredvid hunden.



Nästa morgon fördes Jarro återigen ut på grundet. Också denna 
gång fick han snart syn på några änder. Men när 
han märkte, att de flög emot honom, ropade han till dem:  Bort, bort! Akta 
er! Far åt annat håll! Det ligger en jägare gömd bakom vasshögen. Jag är 
bara en lockfågel.  Och han lyckades verkligen hindra dem från att komma 
inom skotthåll.



Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så upptagen var han av 
att hålla vakt. Han ropade ut sin varning, så snart en fågel närmade sig. 
Han varnade till och med doppingarna, fastän han avskydde dem, därför att 
de tränger ut änderna från deras bästa gömslen. Men han ville inte, att 
någon fågel skulle råka i olycka för hans skull. Och tack vare Jarros 
vaksamhet måste drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett enda skott.



Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra dagen, och när kvällen 
kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lät honom 
sova mellan framtassarna.



Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans hjärta 
led av den tanken, att människorna aldrig hade älskat honom. När matmor 
eller den lilla gossen kom fram för att smeka honom, stack han in näbben 
under vingen och låtsade, att han sov.



Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakttjänst, och han var redan 
känd över hela Tåkern. Då hände det en morgon, medan han som vanligt 
ropade:  Ta er i akt, fåglar! Kom inte nära mig! Jag är bara en 
lockfågel , att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, där han stod 
bunden. Detta var inte något synnerligen märkvärdigt. Det var ett bo från 
förra året, och eftersom doppingbona är så byggda, att de kan flyta på 
vattnet som båtar, händer det ofta, att de kommer i drift utåt sjön. Men 
Jarro blev ändå stående och tittade på boet, därför att det kom så rätt 
fram mot holmen, att det såg ut, som om någon hade styrt dess färd över 
vattnet.



När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han 
någonsin hade sett, satt i boet och rodde det framåt med ett par pinnar. 
Och denna lilla människa ropade till honom:  Gå så nära till vattnet, som 
du kan, Jarro, och håll dig flygfärdig! Du ska snart bli befriad. 



Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, men den lilla 
roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och 
strån. Jarro höll sig också nästan orörlig. Han var alldeles 
förlamad av ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt.



Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande. Jarro 
vaknade då till besinning och varnade dem med höga rop, men de flög trots 
detta flera gånger fram och tillbaka över grundet. De höll sig så högt 
uppe, att de var utom skotthåll, men drängen lät ändå förleda sig att 
skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott var inte väl avlossade, 
förrän den lilla parveln sprang i land, drog en liten kniv ur slidan och 
skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt.  Flyg nu din väg, 
Jarro, innan karlen hinner att ladda om!  ropade han, under det att han 
själv sprang ner i doppingboet och stötte från land.



Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade inte märkt, att 
Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade bättre följt med vad som hände, 
och just när Jarro lyfte vingarna, störtade han fram och grep honom över 
nacken.



Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med största 
lugn till Cesar:  Om du är lika hederlig, som du ser ut, så kan du väl 
inte vilja tvinga en bra fågel att sitta här och locka andra i olycka. 



När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med överläppen, men om ett 
ögonblick släppte han Jarro.  Flyg, Jarro!  sade han.  Du är sannerligen 
för god att vara lockfågel. Det var inte heller därför, som jag ville 
hålla dig kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig. 

SJÖSÄNKNINGEN.                  Onsdag 20 april.



Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och katten 
fann tiden lång, när de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade 
det glada snatter, som han hade låtit höra var gång hon kom in i stugan. 
Men den, som längtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola. Han 
var bara tre år och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en 
sådan lekkamrat som Jarro. När han fick höra, att Jarro hade återvänt till 
Tåkern och änderna, kunde han inte låta sig nöja med detta, utan tänkte 
jämt på hur han skulle få honom tillbaka.



Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne låg stilla i sin korg, 
och han var viss om att anden förstod honom. Han bad mor, att hon skulle 
föra honom ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala 
honom att vända tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men 
den lille övergav inte sin plan fördenskull.



Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per Ola ute på gården. 
Han lekte ensam som vanligt, men Cesar låg på trappan, och när mor släppte 
ut gossen, hade hon sagt:  Se efter Per Ola, Cesar! 



Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar också åtlytt befallningen, 
och gossen hade blivit så väl övervakad, att han inte hade lupit den 
ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att 
bönderna, som bodde utmed Tåkern, hade täta överläggningar om 
sjösänkningen, och att de nära nog hade beslutat den. Änderna skulle bort, 
och Cesar skulle aldrig mer kunna få en ärlig jakt. Han var så upptagen av 
att tänka på denna olycka, att han inte kom ihåg att vaka över Per Ola.



Och den lille var inte väl lämnad ensam på gården, förrän han insåg, att 
nu var rätta stunden kommen att gå ner till Tåkern och tala med Jarro. Han 
öppnade en grind och vandrade ner mot sjön på den där smala stigen, som 
löpte fram över maderna. Så länge som man kunde se honom hemifrån, gick 
han långsamt, men sedan ökade han farten. Han var mycket rädd för att mor 
eller någon annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå. Han ville ju 
inte göra något ont, bara övertala Jarro att komma tillbaka, men han kände 
på sig, att de där hemma inte skulle ha gillat företaget.

När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera gånger efter 
Jarro. Därpå stod han en lång stund och väntade, men ingen Jarro visade 
sig. Han såg flera fåglar, som liknade gräsanden, men de flög förbi utan 
att låtsa om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem var den 
rätta.



När Jarro inte kom till honom, tänkte den lilla gossen, att han säkert 
skulle finna honom lättare, om han begav sig ut på sjön. Det fanns flera 
goda farkoster vid stranden, men de var fastbundna. Den enda, som låg lös 
och ledig, var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att ingen tänkte 
på att begagna den. Men Per Ola krånglade sig upp i den utan att bry sig 
om, att det stod vatten över hela bottnen. Han orkade inte bruka årorna, 
men i stället satte han sig att vagga och gunga i ekan. Säkert hade ingen 
stor människa lyckats att föra en eka ut på Tåkern på det sättet, men när 
vattenståndet är högt och olyckan är framme, har små barn en förunderlig 
förmåga att komma ut till sjöss. Per Ola drev snart omkring på Tåkern och 
ropade på Jarro.



När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öppnades dess springor allt 
vidare, och vattnet riktigt strömmade in i den. Per Ola frågade inte det 
minsta efter detta. Han satt på den lilla toften i fören, ropade åt varje 
fågel han såg och undrade på att inte Jarro visade sig.



Till sist fick Jarro verkligen syn på Per Ola. Han hörde, att någon ropade 
på honom med det namn, som han hade haft bland människorna, och han 
förstod, att gossen hade gett sig ut på Tåkern för att söka honom. Jarro 
blev outsägligt glad över att finna, att en av människorna verkligen 
älskade honom. Han sköt ner mot Per Ola som en pil, satte sig bredvid 
honom och lät honom smeka sig. De var båda två mycket lyckliga att återse 
varandra.



Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till 
hälften full av vatten och var mycket nära att sjunka. Jarro sökte tala om 
för Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, måste söka att 
komma upp på land, men Per Ola förstod honom inte. Då dröjde inte Jarro 
ett ögonblick, utan skyndade bort för att skaffa hjälp.



Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på sin rygg en liten 
parvel, som var mycket mindre än Per Ola. Om han inte hade kunnat 
både tala och röra sig, skulle gossen ha trott, att det var en docka. Och 
den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lång, smal stör, 
som låg på bottnen av ekan, och försöka att staka denna fram mot en av de 
små vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjälptes åt att 
driva fram ekan. Med ett par tag var de framme vid en liten vassomkransad 
holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle gå i land. Och just i 
samma stund, som Per Ola satte foten på land, fylldes ekan med vatten och 
sjönk till bottnen.



När gossen såg detta, kände han sig viss om att far och mor skulle bli 
mycket onda på honom. Han skulle ha börjat grata, om han inte strax hade 
fått annat att tänka på. Det kom nämligen en flock stora, gråa fåglar och 
slog ner på ön, och den lilla parveln tog honom fram till dem och 
berättade för honom vad de hette, och vad de sade. Och detta var så 
roligt, att Per Ola glömde allting annat.



Emellertid hade folket i bondgården märkt, att gossen var försvunnen, och 
hade börjat söka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i brunnen 
och såg efter i källaren. Sedan gick de ut på vägar och stigar, vandrade 
till granngården för att höra om han hade förirrat sig dit och 
spanade efter honom också nere vid Tåkern. Men hur de än sökte, kunde de 
inte finna honom.



Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket letade efter Per Ola, 
men han gjorde inte något för att föra dem på rätt spår. I stället låg han 
stilla, som om hela saken inte hade angått honom.



Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas fotspår nere vid båtstaden. 
Och så kom man att tänka på att den gamla gistna ekan inte längre låg kvar 
vid stranden. Då började man förstå hur alltsammans hade gått till.



Husbonden och hans drängar sköt genast ut båtarna och for för att söka 
efter gossen. De rodde omkring på Tåkern ända till sena kvällen utan att 
se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, än att den gamla 
farkosten hade sjunkit, och att den lille låg död på sjöbottnen.



På kvällen drev Per Olas mor omkring på stranden. Alla andra var 
övertygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte förmå sig att 
tro detta, utan hon sökte honom alltjämt. Hon sökte inne mellan vass och 
säv, gick och gick på den sanka stranden utan att tänka på hur djupt hon 
sjönk med foten och hur våt hon hade blivit. Hon var outsägligt 
förtvivlad. Hjärtat värkte i hennes bröst. Hon grät inte, men vred sina 
händer och ropade på sitt barn med hög, klagande röst.



Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik. Hon 
tyckte, att de följde efter henne och klagade och jämrade, också de.  De 
måtte visst ha en sorg, eftersom de jämrar sig så , tänkte hon. Men så kom 
hon ihåg sig. Det var ju bara fåglar, som hon hörde klaga. De hade väl 
inga bekymmer.



Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgången. Men hon 
hörde alla de oräkneliga fågelskarorna, som fanns omkring Tåkern, ge upp 
skrik på skrik. Flera av dem följde efter henne, vart hon gick, andra kom 
susande förbi på snabba vingar. Hela luften var full av klagan och jämmer.



Men den ångest, som hon själv bar på, öppnade hennes hjärta. Hon tyckte, 
att hon inte stod så långt borta från alla andra levande varelser, som 
människor annars gör. Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur 
fåglarna hade det. De hade sin jämna omsorg för hem och barn, de som hon. 
Det var nog inte så stor skillnad mellan dem 
och henne, som hon hittills hade trott.



Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa 
tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid 
Tåkern.  Det blir nog bekymmersamt for dem , tänkte hon.  Var ska de sedan 
föda opp sina ungar? 



Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes vara ett gott och 
behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det fick väl 
vara en annan sjö än Tåkern, en annan sjö, som inte var hem för så många 
tusental av djur.



Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslutet om sjösänkningen skulle 
fattas, och hon undrade om det var fördenskull, som hennes lilla gosse 
hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle 
komma och öppna hennes hjärta till barmhärtighet just i dag, innan det var 
för sent att avstyra den grymma handlingen?



Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid sin man om allt 
detta. Hon talade om sjön och om fåglarna och sade honom, att hon trodde, 
att Per Olas död var ett Guds straff över dem båda. Och hon märkte snart, 
att han var av samma mening som hon.



De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen kom till stånd, skulle en 
så vidsträckt del av sjöbottnen tillfalla dem, att deras egendom blev nära 
nog fördubblad. Därför hade de varit ivrigare för företaget än någon annan 
av strandägarna. De övriga hade varit ängsliga för omkostnaderna och 
ängsliga för att torrläggningen inte skulle lyckas bättre nu än förra 
gången. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade förmått dem 
att gå med på företaget. Han hade använt all sin övertalningsförmåga för 
att kunna lämna sin son en dubbelt större gård, än hans far hade lämnat 
honom.



Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att 
Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen innan han skulle skriva 
kontrakt om dess torrläggning. Hustrun behövde inte säga många ord till 
honom, förrän han svarade:  Det kan hända, att Gud inte vill, att vi ska 
rubba på hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och 
jag tänker, att vi beslutar, att allt får vara, som det är. 



Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar framför spisen. Han lyfte 
huvudet och lyssnade mycket noga. När han tyckte sig vara säker på 
sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och förde 
henne mot dörren.  Men Cesar då!  sade hon och ville göra sig lös.  Vet du 
var Per Ola är?  utbrast hon därpå. Cesar skällde glatt och kastade sig 
mot dörren. Hon öppnade den, och Cesar rusade åstad ner mot Tåkern. 
Matmodern var så säker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara 
sprang efter. Och inte förr hade de kommit ner till stranden, än de hörde 
barngråt ute från sjön.



Per Ola hade haft den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott 
och fåglarna, men nu hade han börjat gråta, därför att han var hungrig och 
mörkrädd. Och han blev glad, när far och mor och Cesar kom och hämtade 
honom.



20. SPÅDOMEN.



Fredag 22 april. Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så 
väcktes han av årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll 
ett så starkt ljussken in i dem, att han började blinka.



Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste så klart härute på 
sjön, men snart såg han, att i vasskanten låg en eka, som hade ett stort, 
brinnande tjärbloss uppsatt på en järnten i aktern. Blossets röda låga 
speglades klart i den nattsvarta sjön, och det granna skenet måtte ha 
lockat fiskarna, för kring flamman i djupet syntes en mängd mörka streck, 
som ständigt rörde sig och bytte plats.



Två gamla män fanns i ekan. Den ene satt vid årorna, den andre stod på 
aktertoften och höll i handen ett kort spjut, som var försett med 
grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var 
liten, torr och väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig. Man 
kunde se, att han var så van att vara ute i alla väder, att han inte 
frågade efter kölden. Den andre var välfödd och välklädd och såg ut som en 
myndig och självsäker bonde.



 Håll stilla nu!  sade bonden, när de var mittför holmen, där pojken låg. 
Med detsamma stötte han spjutet ner i vattnet. När han lyfte den, följde 
en lång, präktig ål med upp ur djupet.



 Se där!  sade han, medan han lossade ålen från ljustret.  Det var en, som 
inte skäms för sig. Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan vända 
om hem. 



Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring.  Det är 
vackert härute på sjön i kväll , sade han. Och det var det också. Det var 
alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av 
strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som en väg av guld 
i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av 
stjärnor. Stränderna var bortskymda av vassholmarna utom mot väster. Där 
sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigare, än det brukade vara, och 
skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.



Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ur ögonen, och såg sig 
omkring.  Ja, det är vackert här i Östergyllen , sade han,  men det bästa 
med landskapet är ändå inte skönheten. -- Vad är det då, som är det 
bästa?  frågade roddaren.-- Jo, att det alltid har varit ett ansett och 
hedrat landskap. -- Det kan nog vara sant förstås. -- Och så detta, att 
man vet, att det alltid ska förbli så. --  Hur i all världen kan man veta 
det?  frågade han, som satt vid årorna.



Bonden rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet.  Det finns 
en gammal historia, som har gått från far till son i min släkt, och i den 
får man veta hur det ska gå med Östergötland. --  Då kan du gärna berätta 
den för mig , sade roddaren.-- Vi brukar just inte berätta den för vem som 
helst, men inte vill jag hålla den hemlig för en gammal kamrat. 



 På Ulvåsa här i Östergötland , fortfor han, och nu hördes det på tonen, 
att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill, 
 bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde 
se in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika 
säkert och noggrant, som om det redan hade skett. För detta blev hon vida 
beryktad, och det är lätt att förstå, att människor skulle komma både nära 
och fjärran ifrån och söka henne för att få veta vad de skulle ha att gå 
igenom av ont eller gott.



En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spann, såsom det var brukligt 
förr i världen, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig på bänken 
långt nere vid dörren.



'Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru', sade bonden om en 
stund.



'Jag sitter och tänker på höga och heliga ting', svarade hon.--'Då går det 
väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat', sade 
bonden.



'Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, än att du ska få 
skörda mycket korn på din åker. Men jag brukar få spörsmål från kejsaren 
om hur det ska gå med hans krona och från påven om hur det ska gå med hans 
nycklar.'--'Ja, sådant är väl inte lätt att svara på', sade bonden. 'Jag 
har också hört, att ingen lär gå härifrån utan att vara missnöjd med det 
han har fått höra.'



När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet sig i läppen och 
flyttade sig högre upp på bänken. 'Jaså, detta är vad du har hört om mig', 
sade hon. 'Då kan du ju fresta på att fråga mig om det, som du vill veta, 
så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.'



Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende. Han sade, att han 
hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med Östergötland. 
Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och han menade, att 
han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund, om han kunde få 
ett gott svar på frågan.



'Är det inte något annat du vill veta', sade den visa frun, 'så tror jag, 
att du ska bli belåten. För här, som jag nu sitter, kan jag säga dig, att 
med Östergötland lär det komma att gå så, att det alltid ska ha något att 
berömma sig av framför andra landskap.'



'Ja, det var ett gott svar, kära fru', sade bonden, 'och nu vore jag fullt 
tillfreds, om jag bara kunde förstå hur sådant skulle vara möjligt.' 
'Varför skulle det inte vara möjligt?' sade Ulvåsa-frun. 'Vet du 
inte, att Östergötland är vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det 
finns något landskap i Sverige, som kan berömma sig av att äga på samma 
gång två sådana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön 
domkyrka som den i Linköping?'



'Det kan nog så vara', sade bonden, 'men jag är en gammal man, och jag 
vet, att människors sinnen är ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en 
tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta 
eller för vår domkyrka.'



'Häri kan du ha rätt', sade Ulvåsa-frun, 'men inte behöver du tvivla på 
min spådom fördenskull. Jag ska nu låta bygga opp ett nytt kloster på 
Vadstena gård, och det tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit 
ska både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här landskapet, 
därför att det äger en så helig ort inom sina gränser.'



Bonden svarade, att detta var han bra glad åt att få veta. Men han visste 
ju, att allting var förgängligt, och han undrade mycket vad som skulle 
kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gång kom i vanrykte.



'Du är inte lätt att göra till lags', sade Ulvåsa-frun, 'men nog kan jag 
se så långt framåt, att jag kan säga dig, att innan Vadstena kloster har 
mist sin glans, kommer det att därinvid resas ett slott, som blir det 
präktigaste på sin tid. Kungar och furstar ska gästa det, och det ska 
räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant smycke.'



'Detta är jag också mycket glad att höra', sade bonden. 'Men jag är en 
gammal man, och jag vet hur det brukar gå med all denna världens 
härlighet. Och om slottet råkar i förfall, undrar jag mycket vad som ska 
kunna dra folks blickar till det här landskapet.'



'Det är inte litet, som du vill veta', sade Ulvåsa-frun, 'men nog kan jag 
se så långt in i tiden, att jag kan märka hur det blir liv och rörelse 
uppe i skogarna omkring Finspång. Jag ser hur där resas hyttor och 
smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, därför att järn 
nu blir tillverkat inom dess område.'



Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att höra detta. Men om 
det skulle gå så illa, att också Finspångsbruket sjönk i anseende, då vore 
det väl inte möjligt, att något nytt kunde uppstå, 
som Östergötland skulle få att berömma sig av.



'Du är inte lätt att ställa tillfreds', sade Ulvåsa-frun, 'men nog kan jag 
se så långt framåt, att jag märker hur det utmed sjöstränderna byggs opp 
gårdar, stora som slott, av herrar, som har fört krig i främmande land. 
Jag tror, att de herrgårdarna ska bringa landskapet lika mycken ära som 
något annat jag har talat om.'



'Men om det kommer en tid, när ingen mer lovprisar de stora herrgårdarna?' 
envisades bonden.



'Du behöver inte vara ängslig i alla fall', sade Ulvåsa-frun. 'Jag ser nu 
hur det porlar fram hälsokällor på Medevi ängar nära Vätterstranden. Jag 
tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet så mycken berömmelse, som 
du kan önska.'



'Det var en stor sak att få reda på', sade bonden. 'Men om det kommer en 
tid, när människor söker sin hälsa vid andra källor?'



'Du ska inte göra dig bekymmer fördenskull', svarade Ulvåsafrun. 'Jag ser 
hur människor myllrar och arbetar från Motala till Mem. De gräver en 
farled tvärsigenom landet, och då kommer Östergötlands lov åter på allas 
läppar.'



Men bonden såg i alla fall orolig ut.



'Jag ser, att forsarna i Motala ström börjar dra hjul', sade Ulvåsa-frun, 
och nu rann det opp ett par röda fläckar på hennes kinder, för hon begynte 
på att bli otålig. 'Jag hör hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i 
Norrköping.'



'Ja, det är gott att veta', sade bonden, 'men allting är föränderligt, och 
jag är rädd, att också detta kan bli glömt och förgätet.'



När nu bonden ändå inte var nöjd, tog det slut på fruns tålamod. 'Du 
säger, att allting är förgängligt', sade hon, 'men nu ska jag ändå nämna 
något, som alltid kommer att bli sig likt. Och det är, att sådana 
högfärdiga och envisa bönder som du, det ska det finnas här i landskapet 
till världens slut.'



Knappt hade Ulvåsa-frun sagt detta, förrän bonden steg opp, glad och nöjd, 
och tackade henne för gott besked. Nu äntligen var han belåten, sade han.



'Sannerligen jag nu förstår hur du menar det', sade då Ulvåsafrun.



'Jo, jag menar det så, kära fru', sade bonden, 'att allt, vad kungar och 
klosterfolk och herremän och köpstadsbor bygger och upprät tar, det 
har bara bestånd för några år. Men när ni säger mig, att i Östergötland 
alltid ska finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet jag också, 
att det ska få behålla sin gamla heder. För det är bara de, som går böjda 
under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i 
välstånd och anseende från tid till tid.'  



21. VADMALSVÅDEN.



Lördag 23 april. Pojken for fram högt uppe i luften. Han hade den stora 
Östgötaslätten under sig och satt och räknade de många vita kyrkorna, som 
höjde sig ur små träddungar. Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit 
till femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på 
räkningen.



De allra flesta gårdarna var bebyggda med stora, vitmålade tvåvåningshus, 
som såg så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli att förundra sig 
över dem.  Det måtte inte bo några bönder här i landet , sade han för sig 
själv,  eftersom jag inte ser några bondgårdar. 



Då skrek genast alla vildgässen:  Här bor bönderna som herrskap. Här bor 
bönderna som herrskap. 



På slätten var is och snö försvunna, och vårarbetet hade börjat.  Vad är 
det för långa kräftor, som kryper fram över åkrarna? 

frågade pojken om en stund.-- Plogar och oxar. Plogar och oxar , 
svarade alla vildgässen.



Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte kunde märkas, att de 
flyttade sig, och gässen ropade till dem:  Ni kommer inte fram förrän 
nästa år. Ni kommer inte fram förrän nästa år.  Men oxarna blev inte 
svaret skyldiga. De lyfte mularna i vädret och bölade:  Vi gör mer nytta 
på en timme än sådana som ni i hela ert liv. 



På några ställen drogs plogarna av hästar. Dessa gick fram med mycket 
större iver och hast än oxarna, men gässen kunde inte låta bli att retas 
med dem heller.  Skäms ni inte att sköta oxgöra?  ropade de till hästarna. 
 Skäms ni inte att sköta oxgöra? -- Skäms ni inte själva att sköta 
latmansgöra? --gnäggade hästarna tillbaka.



Medan hästar och oxar var ute på arbete, gick stallgumsen omkring hemma på 
gårdsplanen. Han var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna, 
körde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han 
vore ensam herre på gården.  Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?  
frågade vildgässen, som for förbi uppe i luften. --  Den har jag skickat 
till Drags fabriker i Norrköping , svarade gumsen med ett långt bräkande. 
-- Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?  frågade gässen. Men några 
horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte göra 
honom värre förtret än att fråga efter dem. Han sprang omkring en lång 
stund och stångade i luften, så ond blev han.



På landsvägen kom en man, som drev framför sig en flock skånska grisar, 
som inte var mer än några veckor gamla och skulle säljas uppåt landet. De 
traskade på tappert, så små de var, och höll sig tätt intill varandra 
liksom för att få skydd.  Nöff, nöff, nöff, vi har kommit för tidigt från 
far och mor. Nöff, nöff, nöff, hur ska det gå med oss, fattiga barn?  sade 
smågrisarna. Inte en gång vildgässen hade hjärta att föra spektakel med 
sådana små stackare.  Det blir bättre för er, än ni nånsin kan tro , 
ropade de, när de for förbi dem.



Vildgässen var aldrig i så gott humör, som när de fick fara fram över en 
slättbygd. Då gjorde de sig ingen brådska, utan flög från gård till gård 
och skämtade med tamdjuren.



Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som han 
hade hört någon gång för längesedan. Han mindes den inte riktigt, 
men det var något om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd 
sammet och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln, prydde 
vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste skönare 
och dyrbarare än gyllentyget.



Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg ner på Östergötland, 
därför att det bestod av en stor slätt, som låg inklämd mellan två bergiga 
skogstrakter, en i norr och en i söder. De båda skogshöjderna låg vackert 
blåa och skimrade i morgonljuset, som om de vore täckta med guldslöjor, 
och slätten, som bara bredde ut den ena vinternakna åkern efter den andra, 
var i och för sig inte vackrare att se på än grå vadmal.



Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför att den var givmild 
och god, och de hade försökt att pryda den på bästa sätt. Där pojken for 
fram högt uppe, tyckte han, att städer och gårdar, kyrkor och fabriker, 
slott och järnvägsstationer var utsållade över den som små och stora 
smycken. Det blänkte i tegeltaken, och fönsterrutorna lyste som juveler. 
Gula landsvägar, blanka järnvägsskenor och blåa kanaler löpte fram mellan 
orterna som silkesydda slingor. Linköping låg kring sin domkyrka som en 
pärlinfattning kring en dyrbar sten, och gårdarna på landet var som små 
bröstnålar och knappar. Det var inte mycken reda i mönstret, men det var 
en prakt, som man aldrig kunde tröttna att se på.



Gässen hade lämnat Ombergstrakten och for mot öster utefter Göta kanal. 
Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren. Arbetare gick och 
lagade kanalbankarna och tjärbeströk de stora slussportarna.



Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot våren, också i 
städerna. Där stod målare och murare på ställningar utanför husen och 
gjorde dem fina, tjänstflickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och 
tvättade rutorna. Nere vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg.



Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flög uppåt Kolmården. De 
hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som slingrade 
sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när pojken 
plötsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten fram och 
tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.

 Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko!  skrek pojken.



Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då såg pojken, att två 
barn, som hade kommit gående framåt vägen, hade tagit upp hans sko.



 Gåskarl, gåskarl , skrek pojken hastigt,  far oppåt igen! Det är för 
sent. Jag kan inte få igen min sko. 



Men nere på vägen stod Åsa gåsapiga och hennes bror, lille Mats, och 
betraktade en liten träsko, som hade fallit ner från himlen.



 Det var vildgässen, som tappade den , sade lille Mats.



Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet. Till sist sade hon 
långsamt och eftersinnande:  Kommer du ihåg, lille Mats, att när vi gick 
förbi Övedskloster, hörde vi talas om att de i en bondgård hade sett en 
tomte, som var klädd i skinnbyxor och hade träskor på fötterna som en 
annan arbetskarl? Och minns du, att när vi kom till Vittskövle, berättade 
en tös, att hon hade sett en GoaNisse med träskor, som flög bort på ryggen 
av en gås? Och när vi själva kom hem till vår stuga, lille Mats, såg vi ju 
en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som också klev opp på en gås 
och flög sin väg. Kanske att det var samma en, som red fram häroppe i 
luften på sin gås och tappade träskon. 



 Ja, det måtte det säkert ha varit , sade lille Mats.



De vände på träskon och betraktade den noga, för det är inte alla dar, som 
man hittar Goa-Nisses träsko på landsvägen.



 Vänta, vänta, lille Mats!  sade Åsa gåsapiga.  Här står något att läsa på 
ena sidan. 



 Ja, det gör det. Men det är så små bokstäver. 



 Låt mig se! Jo, det står--Det står: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhög. 



 Det var det märkvärdigaste jag nånsin har hört!  sade lille Mats.



22. KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA.



KOLMÅRDEN.



Norr om Braviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, 
reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett. Om det 
hade en höjd som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av 
de präktigaste berg, som fanns till, men det har det inte.



Det händer ibland, att man råkar på ett bygge, som har blivit så stort 
tilltaget från början, att ägaren aldrig har lyckats få det färdigt. När 
man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbågar och 
djupa källare, men det finns varken väggar eller tak: alltsammans höjer 
sig bara ett par fot från marken. Det är inte utan, att den, som får se 
det där gränsberget, kan komma att tänka på en sådan övergiven byggnad, 
för det ser nästan ut, som om det inte skulle vara ett färdigbyggt berg, 
utan bara grunden till ett berg. Det reser sig från slätten med tvärbranta 
väggar, och överallt står stolta klippmassor upptornade, som tycks vara 
ämnade att bära höga, ofantliga bergsalar. Allt är mäktigt och vilt och 
stort tilltaget, men det är ingen riktig höjd eller resning på det hela. 
Byggmästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han har hunnit att 
resa upp sådana där långa branter och vassa toppar och åsar, som 
brukar stå som väggar och tak på de färdigbyggda bergen.



Men liksom till ersättning för klintar och klättar har den stora 
bergstrakten i alla tider varit klädd med höga och väldiga träd. Ekar och 
lindar har stått i utkanterna och i dalgångarna, björkar och alar kring 
sjöstränderna, tallar uppe på de branta avsatserna och granar överallt, 
där de har funnit en nypa jord att växa i. Alla dessa träd tillsammans 
bildade den stora skogen Kolmården, som förr i världen var så fruktad, att 
envar, som måste fram över den, bad till Gud och beredde sig på sin sista 
stund.



Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att det är omöjligt att säga 
hur det kom sig, att den blev sådan den blev. Den hade väl en svår tid i 
början på den kala berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas 
skaffa sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grusbackar. Det 
gick med den som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark 
och kraftig, när han blir färdig. När skogen var fullvuxen, hade den träd, 
som var tre famnar i omkrets, trädens grenar var sammanflätade till ett 
ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd av hårda, hala rötter. Den 
var ett ypperligt tillhåll för vilda djur och rövare, som visste hur man 
skulle krypa och klänga och smyga för att komma fram genom den. Men för 
andra hade den inte mycket lockande. Den var mörk och kulen, villsam och 
ovägad, risig och stickande, och de gamla träden såg ut som troll, där de 
stod med skägg på grenarna och mossa på stammarna.



När människor först flyttade till Sörmland och Östergötland, växte det 
skogar nästan överallt, men de, som stod i fruktbara dalar och på slätter, 
blev snart bortröjda. Kolmården åter, som växte på fattig berggrund, 
brydde sig ingen om att fälla. Men ju längre den fick stå orörd, dess 
mäktigare blev den. Den var som ett fäste, vars murar för var dag växte 
sig tjockare, och den, som ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta 
yxan till hjälp.



Andra skogar får vara rädda för människorna, men för Kolmården fick 
människorna lov att vara rädda. Den var så mörk och tätvuxen, att jägare 
och risplockare gång på gång gick vilse där inne och höll på att förgås, 
innan de kunde arbeta sig ut ur snåren. Och för de resande, som måste 
färdas mellan Östergötland och Sörmland , var den rent livsfarlig. 
De fick leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en 
gång makt till att hålla banad väg över skogen. Inte fanns det bro över å 
eller färja över sjö eller spång över myr. Och inte på hela skogen fanns 
det en koja, där det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och 
rövarhålor var det gott om. Det var inte mången, som kom över skogen utan 
skada, men desto fler var de, som halkade utför bråddjup eller red ner i 
moras, som blev plundrade av rövare eller jagade av vilddjur. Men också 
de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag 
av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kom ner från 
Kolmården och rev deras boskap. Och det var ingen möjlighet att utrota 
vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.



Det var säkert, att både östgötar och sörmlänningar gärna skulle ha velat 
bli av med Kolmården, men det gick långsamt med detta, så länge som det 
fanns odlingsbar mark på annat håll. Så småningom blev den ändå en smula 
kuvad. På bergsluttningarna runtomkring själva storskogen växte det upp 
gårdar och socknar. Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i 
värsta obygden reste munkar ett kloster, där de resande fann en trygg 
tillflyktsort.



Skogen fortfor dock att vara mäktig och farlig, ända tills en vacker dag 
en vandrare, som hade trängt långt in i skogsdjupet, råkade upptäcka, att 
det fanns malm i berggrunden, som den växte på. Så snart som detta blev 
kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsmän upp i skogen för att söka reda 
på dess rikedomar.



Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna tog upp gruvor, de 
reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behövt 
göra skogen allvarsam skada, om det inte hade varit så, att det gick åt en 
otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drog 
in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den. Runtomkring 
bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar. 
Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar 
med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än 
björniden.



Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blev de gamla träden fällda 
och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogs fram överallt, och vilddjur 
och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med 
skogen, for de förfärligt illa fram med den: högg och svedjade och kolade 
utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes 
de alldeles vilja förgöra den.



Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i 
Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Då 
avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som 
hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blev utan arbete och hade svårt att 
bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att 
gårdar och bruk låg inbäddade i den som öar i havet. Kolmårdsborna försökte 
sig med jordbruk, men utan stor framgång. Den gamla skogsmarken ville 
hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.



Människorna gick där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli 
kraftigare och frodigare, allteftersom de blev fattigare, men till sist 
föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen. Kanske 
att det kunde ligga bärgning i skogen? Det kunde vara värt att försöka att 
ta vara på den i alla fall.



Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till 
slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om 
de bara for förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl 
som av åkern och av gruvan. Och då kom de att betrakta den på annat sätt 
än förut. De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles 
bort den gamla fiendskapen och ansåg skogen som sin bästa vän.



KARR.



Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat resa omkring med 
vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av 
med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, 
att det var omöjligt att behålla hunden, därför att man inte kunde vänja 
honom av med att jaga efter alla de får och höns, som han fick syn på, och 
bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.



Skogvaktaren lade koppel på hunden för att leda honom till ett ställe i 
skogen, där alla uttjänta hundar från herrgården brukade skjutas och 
begravas. Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få 
skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, 
som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en 
hare eller en orrkyckling.



Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr 
och var så klok, att han begrep allt vad människor sade. När skogvaktaren 
förde bort honom genom skogen, visste han mycket väl vad som förestod 
honom. Men det skulle ingen ha kunnat se på honom. Han varken hängde med 
huvudet eller slokade med svansen, utan såg lika bekymmerslös ut som 
vanligt.



Det var därför, att de vandrade genom skogen, som hunden var så noga med 
att inte låta märka någon ängslan. Det utbredde sig nämligen en stor, vid 
skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både 
bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade 
varit så måna om den, att de knappast hade nänts att fälla träd till 
vedbrand. Inte heller hade de haft hjärta att gallra och tukta den, utan 
skogen hade fått sköta sig, som den behagade. Men det var givet, att en 
skog, som fick stå så fredad, skulle bli ett kärt tillhåll för 
skogsdjuren, och de fanns där också i stora massor. Sinsemellan kallade de 
den för Fridskogen, och de räknade den som den bästa tillflyktsort, som de 
hade i hela landet.



När hunden fördes genom skogen, tänkte han på vilken buse han hade 
varit för alla smådjuren, som bodde där.  Nu, Karr, skulle de allt vara 
glada inne i snåren, om de visste vad som förestår dig , tänkte han. I 
detsamma viftade han med svansen och upphävde ett glatt skall, för att 
ingen skulle tro, att han var ängslig och nedslagen.



 Vad skulle det ha varit för roligt att leva, om jag inte hade fått jaga 
allt ibland?  sade han.  Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli 
jag. 



Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig förändring över honom. 
Han sträckte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. 
Han sprang inte mer jämsides med skogvaktaren, utan höll sig efter honom. 
Det var tydligt, att han hade kommit att tänka på något obehagligt.



Nu var detta just i början av sommaren. Älgkorna hade helt nyss fött sina 
ungar, och förra kvällen hade det lyckats hunden att skilja en älgkalv, 
som inte kunde vara mer än fem dagar gammal, från hans mor och driva honom 
ner på en myr. Där hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, 
egentligen inte för att fånga in honom, utan bara för att roa sig åt hans 
förskräckelse. Älgkon visste, att myren var bottenlös så där nyss efter 
tjällossningen och inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon, och hon 
stod i det längsta kvar på stranden. Men när Karr jagade kalven allt 
längre och längre bort, begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan 
hunden, tog kalven till sig och vände om mot land. Älgar är skickligare än 
andra djur i att gå på sank och farlig mark, och det såg ut, som om hon 
skulle komma lyckligt i land. Men när hon var helt nära stranden, sjönk en 
tuva, som hon trampade på, rätt ner i dyn, och hon följde med i djupet. 
Hon försökte komma upp, men fann intet stadigt fotfäste, utan sjönk och 
sjönk. Karr stod och såg på utan att våga dra andan, men när han märkte, 
att älgkon inte kunde rädda sig, sprang han sin väg, så fort han kunde. 
Han hade kommit att tänka på allt det stryk, som han skulle få, om det 
blev upptäckt, att han hade lockat en älgko i olycka, och han blev så 
förskräckt, att han inte tordes stanna förrän han var hemma.



Det där var det, som hunden hade råkat påminna sig, och det bekymrade 
honom på ett helt annat sätt än allt övrigt ont, som han hade bedrivit. 
Det berodde kanske därpå, att han inte hade önskat döda varken älgkon 
eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet 
alldeles utan att vilja det.



 Nå, men de lever kanske ännu , tänkte hunden helt plötsligt.  De var ju 
inte döda, när jag sprang ifrån dem. De har kanske räddat sig. 



Han fick en oemotståndlig lust att få veta något härom, medan det ännu var 
tid för honom att få veta något. Han såg, att skogvaktaren inte höll 
särdeles fast i kopplet, gjorde ett raskt språng åt sidan och kom 
verkligen lös. Därpå ilade han bort genom skogen åt myren till med sådan 
fart, att skogvaktaren inte hann att få upp bössan till ögat, förrän han 
redan var försvunnen.



Skogvaktaren hade inte annat att göra än att skynda efter, och när han kom 
fram till myren, såg han hunden stå ute på en tuva några meter från land 
och tjuta av all makt. Karlen tyckte, att har borde ta reda på vad detta 
kunde ha att betyda, ställde bössan ifrån sig och kröp på händer och 
fötter ut på myren. Han hade inte kommit långt, förrän han fick se en 
älgko ligga död i dyn. Tätt bredvid henne låg en liten kalv. Han var ännu 
vid liv, men var så utmattad att han inte kunde röra sig. Karr stod 
bredvid kalven. Än lutade han sig ner och slickade honom, än uppgav han 
häftiga tjut för att kalla på hjälp.



Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och började släpa honom mot land. När 
hunden förstod, att kalven skulle bli räddad, blev han utom sig av glädje. 
Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade  hans händer och 
gnällde av belåtenhet.



Skogvaktaren bar hem kalven och stängde in honom i en kätte i lagården. 
Sedan måste han skaffa hjälp till att dra upp den döda älgkon ur myren, 
och först när allt detta var gjort, kom han ihåg, att han skulle skjuta 
Karr. Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och 
vandrade på nytt inåt skogen med honom.



Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under 
vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände 
han och gick upp mot herrgården.



Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren 
gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade säkert 
funderat ut, att det var han, som hade bragt älgkon om livet, och nu 
skulle han upp till herrgården och bli straffad, innan han fick dö.



Men att få stryk, det var värre än allt annat, och inför detta var Karr 
inte i stånd att hålla humöret uppe. Han gick och hängde med huvudet, och 
när han kom till herrgården, såg han inte upp och låtsade inte om, att han 
kände någon människa.



Brukspatronen stod på förstutrappan, när skogvaktaren kom gående.  Vad i 
all världen är det för en hund, som skogvaktaren kommer med?  sade han. 
 Det är väl aldrig Karr heller? Han måtte väl vara död för länge sedan.  
Skogvaktaren började då berätta om älgarna, och Karr gjorde sig så liten 
han kunde och kröp ihop bakom skogvaktarens ben liksom för att gömma sig.



Men skogvaktaren talade inte om saken så, som hunden hade väntat Han hade 
bara beröm för Karr. Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, 
att älgarna var i nöd, och hade velat rädda dem  Brukspatron får göra, hur 
han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta , sade skogvaktaren till 
sist.



Hunden reste på sig och spetsade öronen. Han kunde knappt tro, att han 
hörde rätt. Fast han inte gärna ville visa hur ängslig han hade varit, 
kunde han inte låta bli att gnälla en smula. Kunde det vara möjligt, att 
han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för 
älgarna?



Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som han i 
alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han 
skulle besluta.  Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara 
för att han uppför sig bättre än hittills, så kan han få leva , sade han 
om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och på detta sättet kom 
Karr att flytta till skogvaktarbostället.



GRÅFÄLLS FLYKT.



Från den dagen, då Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp 
med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara därav, att 
han hade blivit skrämd, utan han ville nog inte, att skogvaktaren skulle 
bli ond på honom. För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han 
honom över allt annat. Han tänkte bara på att följa honom och vaka över 
honom. Gick han hemifrån, sprang Karr före och undersökte vägen, och satt 
han hemma, låg Karr utanför dörren och höll uppsikt över alla, som kom och 
gick.



När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen 
och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på 
ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven.



Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig av honom. 
Men som han följde husbonden överallt, gick han också med honom till 
lagården, när han gav älgkalven mjölk, och han brukade sitta utanför 
kätten och betrakta honom. Skogvaktarn kallade kalven Gråfjäll, därför att 
han inte tyckte, att han förtjänade ett grannare namn, och Karr var enig 
med honom om den saken. Var gång han såg honom, tänkte han, att han aldrig 
hade sett något, som var så fult och så illa hopkommet. Han hade långa, 
gängliga ben, som satt under kroppen som lösa styltor. Huvudet var stort 
och gammalt och rynkigt, och alltid hängde det åt ena sidan. Skinnet satt 
i skrynklor och veck, som om han hade fått på sig en päls, som inte var 
gjord åt honom. Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt 
nog, reste han sig med stor hast, var gång han såg Karr utanför kätten, 
som om han skulle ha blivit glad att se honom.



Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte, och till sist orkade han 
inte en gång resa sig, när han fick se Karr. Hunden sprang då upp i kätten 
till honom, och därvid glimtade det till i den stackarens ögon, som om han 
hade fått en stark önskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr hälsa på 
älgkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom för att slicka hans 
päls, leka och rasa med honom och undervisa honom om något av varje, som 
ett skogsdjur behöver ha reda på.



Det var märkvärdigt, att alltsedan Karr hade tagit sig för att hoppa in 
till älgkalven, började denne att trivas och växa. Och sedan han väl hade 
kommit i gång, växte han på ett par veckor så, att han inte rymdes i den 
lilla kätten, utan måste flyttas ut i en hage. När han hade gått i hagen 
ett par månader, hade han så långa ben, att han kunde kliva över 
stängslet, när han ville. Då fick skogvaktaren tillåtelse av brukspatronen 
att sätta upp en hög och stor inhägnad åt honom. Här levde älgen i flera 
år och växte till ett starkt och ståtligt djur. Karr höll honom sällskap, 
så ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan därför att det 
hade uppstått stor vänskap mellan dem båda. Älgen var alltjämt sorgsen och 
syntes vara loj och oföretagsam, men Karr förstod konsten att få honom 
lekfull och glad.



Gråfjäll hade levt i fem somrar på skogvaktarbostället, då brukspatronen 
fick ett brev från en zoologisk trädgård i utlandet med förfrågan om den 
fick köpa älgen. Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev 
bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att 
älgen skulle säljas. Karr fick snart reda på vad som var i görningen och 
skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort 
honom. Hunden var i största ängslan över att mista honom, men älgen tog 
saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen.  Tänker du låta föra 
bort dig utan motstånd?  frågade Karr.-- Vad skulle det tjäna till att 
göra motstånd?  sade Gråfjäll.  Jag ville helst stanna, där jag är, men om 
jag är såld, måste jag väl härifrån.  Karr stod och såg på Gråfjäll, 
riktigt mätte honom med blickarna. Det märktes nog, att älgen inte var 
fullt utvuxen ännu. Han hade inte så breda horn och så hög puckel och så 
strid man som de färdiga älgtjurarna, men nog hade han styrka tillräckligt 
för att kämpa för sin frihet.  Det syns, att han har hållits fången hela 
sitt liv , tänkte Karr, men sade ingenting.



Karr vände inte tillbaka till älggården förrän efter midnatt, då han 
visste att Gråfjäll var fullsövd och höll på med sitt första mål.  Du gör 
nog rätt, Gråfjäll, som låter föra bort dig , sade Karr och tycktes 
nu vara lugn och nöjd.  Du kommer att hallas fången i en stor 
trädgård och får föra ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det är synd, 
att du måste ge dig av härifrån utan att ha sett skogen. Du vet, att dina 
stamfränder har till valspråk, att älgarna är ett med skogen, men du har 
inte en gång varit inne i en skog.  Gråfjäll såg upp från klövern, som han 
stod och tuggade på.  Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma 
över inhägnaden?  sade han med sin vanliga lojhet.-- Nej, det är väl 
omöjligt för den, som har så korta ben , sade Karr. Älgen tittade under 
lugg ner på Karr, som hoppade över inhägnaden flera gånger om dagen, så 
liten han än var, gick fram till stängslet, gjorde ett språng och var ute 
i det fria, nästan utan att han visste hur det hade gått till.



Karr och Gråfjäll begav sig nu inåt skogen. Det var en skön och månljus 
natt i slutet av sommaren, men inne under träden var det dunkelt, och 
älgen gick helt sakta.  Det är kanske bäst, att vi vänder om , sade Karr. 
 Du, som aldrig förr har gått ute i vilda skogen, kunde lätt bryta benen 
av dig.  Då började Gråfjäll gå fram hastigare och med mera mod.



Karr förde älgen till en trakt av skogen, där det växte väldiga granar, 
som stod så tätt, att ingen vind kunde tränga fram mellan dem.  Här inne 
brukar stamfränderna dina söka skydd för köld och storm , sade Karr.  Här 
brukar de stå under öppen himmel hela vintern igenom. Du får det nog 
mycket bättre, dit du kommer. Du får tak över huvudet och får stå i stall 
som en oxe.  Gråfjäll svarade ingenting, utan stod bara och söp in den 
starka barrdoften.  Har du något mer att visa mig, eller har jag nu sett 
hela skogen?  frågade han.



Då gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och 
gungflyn.  Över den här mossen brukar älgarna fly, när de är i fara , sade 
Karr.  Jag vet inte hur de bär sig åt, men så stora och tunga, som de är, 
kan de gå här utan att sjunka. Du skulle nog inte kunna hålla dig oppe på 
så farlig mark, men du behöver det inte heller, för du blir aldrig 
eftersatt av jägare.  Gråfjäll svarade ingenting, men med ett långt språng 
var han ute på mossen. Han blev glad, när han kände hur tuvorna gungade 
under honom, jagade åstad tvärsöver mossen och kom tillbaka till Karr utan 
att ha varit nere i någon dyhåla.  Har vi nu sett hela skogen?  frågade 
han.-  Nej, inte ännu , sade Karr.



Han förde nu älgen till skogens utkanter, där det växte ståtliga lövträd: 
ek och asp och lind.  Här brukar stamfränderna dina äta löv och bark , 
sade Karr.  De anser sådant för den bästa föda, men du tör väl få bättre 
mat i utlandet.  Gråfjäll blev häpen över de väldiga lövträden, som välvde 
sina gröna kupor över honom. Han smakade både på eklöv och aspbark.  Det 
här smakar beskt och gott , sade han.  Det är bättre än klöver. -- Det var 
ju bra, att du fick äta det då en gång , sade hunden.



Därpå tog han älgen med sig till en liten skogssjö. Den låg alldeles 
stilla och blank och speglade stränderna, som var svepta i tunna, ljusa 
dimmor. När Gråfjäll såg den blev han stående orörlig.  Vad är detta, 
Karr?  frågade han. Det var första gången, som han såg en sjö.-- Det är 
ett stort vatten, det är en sjö , sade Karr.  Ditt folk brukar simma över 
den från strand till strand. Det är ju inte att begära, att du ska kunna 
det, men du borde åtminstone gå ner och få ett bad.  Karr gick själv i 
vattnet och började simma. Gråfjäll stod kvar på land en god stund. Till 
sist kom han efter. Han blev andlös av välbehag, när vattnet smög sig 
mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det över ryggen också, 
gick längre ut, kände, att vattnet bar honom, och började simma. Han sam 
runtomkring Karr och var som hemma i vattnet. När de stod på stranden 
igen, frågade hunden om de nu skulle gå hem.  Det är långt till morgonen. 
Vi kan gå omkring i skogen än en stund , sade Gråfjäll.



De gick omigen in i barrskogen. Snart kom de till en liten öppen plats, 
som låg ljus i månskenet, med gräs och blommor glittrande av dagg. Mittpå 
skogsängen gick några stora djur och betade. Det var en älgtjur, några 
älgkor och flera kvigor och kalvar. När Gråfjäll fick se dem, stannade han 
tvärt. Han såg knappt åt korna och ungdjuren. Han bara stirrade på den 
gamla älgtjuren, som hade breda skovelhorn med många taggar, hög puckel 
över bogarna och en långhårig skinnflik hängande under halsen.  Vad är det 
där för en?  frågade Gråfjäll, och rösten darrade av häpnad.-- Han kallas 
Hornkrone , sade Karr,  och han är din stamfrände. Du får väl också en dag 
sådana där breda horn och en likadan man, och om du stannade i skogen, 
fick du väl också en hjord att föra. -- Om han där borta är min 
stamfrände, så vill jag gå närmare och se på honom , sade Gråfjäll. 
 Jag har aldrig tänkt mig, att ett djur kunde vara så ståtligt. 



Gråfjäll gick fram till älgarna, men kom nästan strax tillbaka till Karr, 
som hade stannat kvar i skogsbrynet.  Du blev visst inte väl mottagen?  
sade Karr. -- Jag sade honom, att detta var första gången, som jag hade 
råkat fränder, och jag bad att få gå hos dem på ängen, men han visade bort 
mig och hotade mig med hornen. --  Det var rätt, att du vek undan , sade 
Karr.  En ungtjur, som bara har taggkrona, får akta sig att slåss med 
gamla älgar. En annan skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogen 
genom att vika utan motstånd, men sådant behöver inte bekymra dig, som ska 
flytta till utlandet. 



Karr han knappt tala ut, förrän Gråfjäll vände om och gick framåt ängen. 
Den gamla älgen kom emot honom, och de råkade genast i strid. De satte 
hornen mot varandra och bände på, och det gick så, att Gråfjäll blev driven 
baklänges över hela ängen. Han tycktes inte förstå att göra bruk av sin 
styrka. Men när han kom till skogskanten, satte han fötterna hårdare i 
marken, bände kraftigt med hornen och började driva Hornkrone tillbaka. 
Gråfjäll kämpade tyst, men Hornkrone frustade och flåsade. Den gamla älgen 
blev nu i sin ordning trängd tillbaka över ängen. Plötsligen hördes ett 
starkt brakande. Det var en tagg i den gamla älgens horn, som hade 
brustit. Han ryckte sig då häftigt lös från Gråfjäll och sprang till skogs.



Karr stod kvar i skogsbrynet, när Gråfjäll kom fram till honom.  Nu har du 
sett vad som finns i skogen , sade Karr.  Vill du nu gå med hem? -- Ja, 
det är nog på tiden , sade älgen.



Båda var tysta under hemvägen. Karr suckade flera gånger, som om han hade 
missräknat sig på något, men Gråfjäll skred fram med högt uppburet huvud 
och tycktes vara glad åt äventyret. Han vandrade framåt utan minsta 
tvekan, ända tills han kom till inhägnaden, men där stannade han. Han såg 
in över det trånga utrymmet, där han hade levat allt hittills, såg den 
tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, där han hade 
druckit vatten, och det mörka skjulet, där han hade sovit.  Älgarna är ett 
med skogen , ropade han, kastade huvudet bakåt, så att nacken låg mot 
ryggen, och stormade i vildaste flykt inåt skogen.

HJÄLPLÖS.



Djupt inne i den stora Fridskogen visade sig vart ar i augusti i ett 
gransnår några gråvita nattfjärilar av det slag, som kallas nunnor. De var 
små och få, och det var nästan ingen, som lade märke till dem. När de hade 
fladdrat omkring i skogsdjupet ett par nätter, lade de några tusental ägg 
på trädstammarna, och kort därefter sjönk de livlösa till marken.



När våren kom, kröp små prickiga larver fram ur äggen och började äta 
granbarr. De hade god aptit, men de kom aldrig att göra träden någon 
allvarsam skada, därför att de blev hårt eftersatta av fåglar. Det var 
sällan mer än några hundra larver, som undgick förföljarna.



De stackars larver, som hann att bli fullvuxna, kröp upp på grenarna, 
spann in sig i vita trådar och satt ett par veckor som orörliga puppor. 
Under denna tid blev vanligen mer än hälften av dem bortsnappad. Om ett 
hundratal nunnor kom fram vingade och färdiga i augusti, kunde det räknas 
som ett gott år för dem.



En sådan där osäker och obemärkt tillvaro förde nunnorna många år i 
Fridskogen. Det fanns inte något insektfolk i hela trakten, som var så 
fåtaligt. Och så där maktlösa och ofarliga skulle de ha fortsatt att vara, 
om de inte helt oförmodat hade fått en hjälpare.



Men att nunnorna fick en hjälpare, det hängde samman därmed, att älgen 
hade flytt från skogvaktarbostället. Gråfjäll hade nämligen hela dagen 
efter flykten gått omkring i skogen för att göra sig hemmastadd. Frampå 
eftermiddagen kom han att tränga igenom några täta snår och fann bakom dem 
en öppen plats, där marken bestod av gyttja och lös dy. I mitten låg en 
pöl med svart vatten, och runt omkring alltsammans stod höga granar, som 
var nästan barrlösa av ålder och vantrevnad. Gråfjäll tyckte illa om 
platsen och skulle ha lämnat den genast, om han inte hade fått syn på 
några klargröna kallablad, som växte bredvid pölen.



När han nu sänkte huvudet över kallastånden, råkade han väcka en stor, 
svart orm, som låg och sov under dem. Älgen hade hört Karr tala om de 
giftiga huggormar, som fanns i skogen, och när ormen lyfte huvudet, 
sträckte ut sin kluvna tunga och väste mot honom, trodde han, att han hade 
råkat på ett förfärligt farligt djur.

Han blev helt förskräckt, lyfte foten, slog till med klöven och 
krossade ormhuvudet. Därpå skyndade han bort i vild flykt.



Så snart Gråfjäll var borta, dök en annan orm, som var lika lång och svart 
som den första, upp ur pölen. Han kröp fram till den dödade och for med 
tungan över det krossade huvudet.



 Är det verkligen möjligt, att du är död, gamla Harmlösa?  väste ormen. 
 Och vi två, som har levat så många år tillsammans! Vi, som har haft det 
så gott med varandra, och som har mått så väl här i kärret, och vi har 
blivit äldre än alla andra snokar i skogen! Det var den värsta sorg, som 
kunde drabba mig. 



Snoken var så bedrövad, att hans långa kropp ringlade sig, som om den hade 
blivit sårad. Till och med grodorna, som levde i ständig ängslan för 
honom, tyckte, att det var synd om honom.



 Vad den måtte vara elak, som slår ihjäl en stackars snok, som inte kan 
försvara sig!  väste ormen.  Han förtjänar sannerligen ett riktigt hårt 
straff.  Han låg en stund och vred sig i sorg, men på en gång lyfte han 
huvudet.  Så sant jag heter Hjälplös och är den äldsta snok i skogen, så 
ska jag ta hämnd för detta. Jag ska inte vila, förrän den där älgen ligger 
död på marken liksom min gamla snokhona. 



När ormen hade givit detta löfte, kröp han ihop i rundel och lade sig att 
fundera. Men det kan knappast tänkas något svårare för en fattig snok än 
att utkräva hämnd på en stor, kraftig älg, och den gamla Hjälplös 
funderade i både dagar och nätter utan att finna någon utväg.

Men en natt, då snoken låg där med sina hämndtankar och inte kunde 
sova, hörde han ett lätt prassel ovanför sitt huvud. Han såg upp och 
varsnade några ljusa nunnefjärilar, som lekte mellan träden. Han följde 
dem mycket länge med ögonen, därpå började han väsa högt för sig själv, 
men slutligen somnade han in och tycktes då vara nöjd med det, som han 
hade tänkt ut.



Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en 
stenig och höglänt trakt av Fridskogen. För honom berättade han nu om den 
gamla snokhonans död och bad, att han, som kunde ge så farliga bett, 
skulle åta sig att hämnas. Men Kryle var inte mycket benägen att ge sig i 
strid med älgarna.  Om jag anföll en älg , sade han,  skulle han genast 
slå ihjäl mig. Gamla Harmlösa är död, och vi kan inte skaffa henne till 
liv igen. Varför skulle jag störta mig i olycka för henne's skull? 



När snoken fick detta svar, höjde han huvudet en hel fot från marken och 
väste alldeles förskräckligt.  Visch, vasch! Visch, vasch!  sade han.  Det 
är skada, att du, som har fått sådana vapen, ska vara så feg, att du inte 
törs bruka dem.  När huggormen hörde detta, blev också han vred.  Kryp din 
väg, gamla Hjälplös!  väste han.  Giftet rinner mig ner i tänderna, men 
jag vill helst spara en, som ska hetas vara min stamfrände. 



Men snoken rörde sig inte ur fläcken, och en lång stund låg ormarna där 
och väste otidigheter mot varandra. När Kryle var så ond, att han inte 
orkade väsa, utan bara rörde tungan fram och tillbaka, slog snoken hastigt 
om och började tala ur en helt annan ton.



 Jag hade egentligen ett ärende till , sade han och sänkte rösten till en 
mild viskning,  men nu har jag väl retat dig så, att du inte mer vill 
hjälpa mig? -- Om du bara inte ber mig om något vanvettigt, vill jag nog 
stå dig till tjänst. -- I granarna nära mitt kärr , sade snoken,  bor ett 
fjärilfolk, som flyger om nätterna på sensommaren. -- Jag vet nog vilka du 
menar , sade Kryle,  vad är det med dem? -- Det är det minsta insektfolket 
i skogen , sade Hjälplös,  och det oskadligaste av alla, därför att 
larverna nöjer sig med att bara äta granbarr. -- Ja, jag vet , sade 
Kryle.-- Jag är rädd för att det där färilfolket snart blir alldeles 
utrotat , sade snoken.  Det är så många, som plockar bort larverna om 
våren.  Nu trodde Kryle sig förstå, att snoken önskade behålla 
larverna för egen räkning, och han svarade vänligt:  Vill du, att jag ska 
säga till ugglorna, att de lämnar de där granmaskarna i fred? -- Ja, det 
vore bra, ifall du, som har något att säga till om i skogen, kunde utverka 
detta , sade Hjälplös.-- Kanske jag också ska fälla ett gott ord för 
barrplockarna hos trastarna?  sade huggormen.  Jag vill gärna stå till 
tjänst, när du inte begär något orimligt. -- Nu har du gett mig ett gott 
löfte, Kryle , sade Hjälplös,  och jag är glad, att jag begav mig hit till 
dig. 



NUNNORNA.



Flera år efter detta låg Karr en morgon och sov ute på förstubron. Det var 
på försommaren, i de korta nätternas tid, och det var full dager, fast 
solen inte var uppe än. Då vaknade Karr vid att någon ropade hans namn. 
 Är det du, Gråfjäll?  frågade Karr, för han var van, att älgen kom och 
hälsade på honom nästan var natt. Han fick intet svar, men han hörde på 
nytt, att någon kallade honom. Han tyckte, att han kände igen Gråfjälls 
röst, och skyndade åstad efter ljudet.



Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hinna honom. 
Han rusade in i den tätaste granskogen tvärsigenom snåren utan att följa 
väg eller stig. Karr hade all möda att inte förlora spåret.  Karr, Karr!  
ropade det då, och rösten var Gråfjälls, fast den hade en klang, som hunden 
aldrig förr hade hört.  Jag kommer, jag kommer. Var håller du till?  
svarade hunden.-- Karr, Karr, ser du inte hur det faller och faller?  
frågade Gråfjäll. Karr såg då, att det oupphörligen föll barr från granarna 
liksom ett glest regn.  Jo, jag ser hur det faller , ropade han, men gav 
sig med detsamma av inåt skogen för att söka älgen.



Gråfjäll skyndade före, rätt genom snåren, och Karr var på nytt nara att 
tappa spåret.  Karr, Karr!  skrek Gråfjäll med ett riktigt vrålande. 
 Känner du inte hur det luktar i skogen?  Karr stannade och vädrade. Han 
hade inte tänkt på det förut, men nu märkte han, att granarna spred en 
mycket starkare doft omkring sig, än de brukade- 'Jo, jag känner hur det 
luktar , sade han, men gav sig inte tid att ta 
reda på vad det kom sig av, utan skyndade vidare efter Gråfjäll.



Älgen sprang än en gång undan med sådan fart, att hunden inte kunde hinna 
honom.  Karr, Karr , ropade han om en stund,  hör du inte hur det knäpper 
i granarna?  Nu var rösten så bedrövlig, att den kunde smälta en sten. 
Karr stannade för att lyssna och hörde ett svagt, men tydligt knäppande 
uppe ifrån träden. Det lät som tickandet i ett ur.  Jo, jag hör hur det 
knäpper , ropade Karr och sprang nu inte vidare. Han förstod, att älgen 
inte ville, att han skulle följa efter honom, utan att han skulle ge akt 
på något, som försiggick i skogen.



Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, 
mörkgröna barr. Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om 
dess barr rörde sig. När han gick än närmare, upptäckte han en mängd 
gråvita larver, som trevade sig fram utmed trädgrenarna och åt av barren. 
Det fanns fullt av dem på var gren, de gnagde och åt. Det knäppte och 
knäppte i träden av alla deras små arbetande käkar. Avätna barr föll 
oupphörligen till marken, och från de stackars granarna strömmade ut en så 
stark doft, att hunden plågades av den.

 Den där granen får nog inte behålla många barr , tänkte han och 
vände blickarna mot närmaste träd. Detta var också en stor, ståtlig gran, 
men den såg likadan ut.  Vad kan detta vara?  tänkte Karr.  Det är synd om 
de vackra träden. De har snart inte mycken fägring kvar.  Han gick från 
träd till träd och försökte att ta reda på hur det stod till med dem.  Där 
är en tall. Den har de kanske inte vågat sig på , tänkte han. Men de hade 
angripit också tallen.  Och där en björk. Jo, där också, där också! Det 
här kommer inte skogvaktaren att tycka om , tänkte Karr.



Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var 
spridd. Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll 
samma barr-regn. Han behövde inte stanna för att se. Han förstod av dessa 
tecken hur det hängde ihop. De små larverna fanns överallt. Hela skogen 
höll på att bli kaläten av dem.



Plötsligen kom han till en trakt, där ingen doft kändes, och där det var 
tyst och stilla.  Här är det slut med deras herravälde , tänkte hunden, 
stannade och såg sig omkring. Men här var det ändå värre, här hade 
larverna redan ändat sitt arbete, och träden stod barrlösa. De var som 
döda, och det enda, som klädde dem, var en hop trassliga trådar, som 
larverna hade spunnit för att begagna till bryggor och vägar.



Här inne bland de döende träden stod Gråfjäll och väntade på Karr. Men han 
var inte ensam, utan bredvid honom stod fyra gamla älgar, som var de mest 
ansedda i skogen. Karr kände dem. Det var Krokrygg, som var en liten älg, 
men hade större puckel än någon annan, Hornkrone, som var den ståtligaste 
av älgfolket, Strävmane med den täta pälsen, och en gammal högbent en, som 
hette Storstarke och hade varit förfärligt hetsig och stridslysten, ända 
tills han vid sista höstjakten hade fått en kula i låret.



 Vad i all världen går det åt skogen?  frågade Karr, när han kom fram till 
älgarna, som stod med hängande huvud och långt framskjuten överläpp och 
såg fundersamma ut.-- Det kan ingen säga , svarade Gråfjäll.  Det här 
insektfolket har varit det maktlösaste i skogen och har aldrig förr gjort 
någon skada, men på de sista åren har det helt hastigt växt till i mängd, 
och nu ser det ut, som om det Skulle komma att förstöra hela 
skogen. -- Ja, detta ser illa ut , sade Karr,  men jag märker, att de 
visaste i skogen har kommit samman för att rådpläga, och de har 
kanske funnit någon hjälp. 



När hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket högtidligt det tunga huvudet, 
klippte med de långa öronen och sade:  Vi har kallat dig hit, Karr, för 
att få veta om människorna har reda på den här förhärjelsen. -- Nej , sade 
Karr,  så här långt in i snåren går ju aldrig någon människa, när det inte 
är jakttid. De vet ingenting om olyckan. -- Vi, som är gamla i skogen , 
sade då Hornkrone,  tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det 
här insektfolket. --  Vi tycker, att det ena är nästan lika stor olycka 
som det andra , sade Strävmane.  Det blir nog slut på friden i skogen 
efter detta. --  Men vi kan inte låta hela skogen fördärvas , sade 
Storstarke.  Vi har inte något att välja på. 



Karr förstod, att älgarna hade svårt att komma fram med vad de ville säga, 
och han försökte hjälpa dem.  Det är kanske er mening, att jag ska låta 
människorna veta hur det står till här?  Då började alla de gamla nicka 
med huvudena.  Det är en svår olycka att behöva begära hjälp av 
människorna, men vi har ingen annan råd. 



En stund därefter var Karr på hemvägen. När han skyndade fram i djupt 
bekymmer över allt, vad han hade fått veta, kom en stor, svart snok emot 
honom.  Väl mött i skogen!  väste snoken.-- Väl mött igen!  gläfste Karr 
och skyndade förbi utan att stanna. Men ormen vände och försökte hindra 
honom.  Kanske den där också är orolig för skogen , tänkte Karr och 
stannade. Snoken började genast tala om den stora förhärjelsen.  Det blir 
nog slut med frid och ro här på skogen, när människorna ska kallas hit , 
sade han.-- Jag är rädd för detsamma , sade Karr,  men de gamla i skogen 
vet väl vad de gör. -- Jag tror nog, att jag skulle veta bättre råd , sade 
snoken,  om jag bara fick den lön, som jag önskar mig. -- Är det inte dig, 
som de kallar Hjälplös?  sade hunden försmädligt.-- Jag är gammal i 
skogen , sade snoken.  Jag vet hur man ska skaffa bort sådant här 
otyg. -- Kan du bara få bort det , sade Karr,  tänker jag, att ingen vill 
neka dig vad du begär. 



När Karr svarade detta, slank ormen in under en trädrot och förtsatte inte 
samtalet, förrän han låg väl skyddad i ett trångt hål.  Hälsa då Gråfjäll , 
sade han,  att om han vill dra bort från Fridskogen och inte stanna, 
förrän han kommer så långt mot norr att det inte växer en ek i skogen, och 
inte kommer tillbaka hit, så länge snoken Hjälplös lever, så ska jag 
sända sjukdom och död över alla dessa, som kryper och gnager på 
granarna! -- Vad är det du säger?  frågade Karr, och håret på hans rygg 
började resa sig.  Vad har Gråfjäll gjort dig för ont? -- Han har slagit 
ihjäl den, som jag tyckte mest om , sade ormen,  och jag vill ha hämnd på 
honom.  Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men 
ormen låg oåtkomlig under trädroten.  Ligg, där du ligger, så länge du 
vill!  sade Karr till sist.  Vi ska nog köra bort granmaskarna din hjälp 
förutan. 



Nästa dag gick brukspatronen och skogvaktaren framåt en skogsväg. Karr 
sprang bredvid dem till en början, men om en stund försvann han, och kort 
därefter hördes ett starkt skall från skogen.  Det är Karr, som driver , 
sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det.  Karr har inte jagat 
olovligt på många år , sade han. Han sprang inåt skogen för att se vad 
detta var för en hund, och brukspatronen gick efter honom.



De följde skallet in i den tätaste skogen, men där tystnade det. De 
stannade för att lyssna, och där, i stillheten, hörde de hur larvernas 
käkar arbetade, såg hur barren regnade och kände den starka doften. Då 
märkte de också, att alla träd var betäckta av nunnefjärilens larver, de 
små trädfienderna, som kan ödelägga miltals med skog.



DET STORA NUNNEKRIGET.



Nästa vår kom Karr en morgon springande genom skogen.  Karr, Karr!  ropade 
någon efter honom. Karr vände sig om. Han hade inte hört fel. Det var en 
gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade.  Du får lov att säga mig 
om människorna gör något för skogen , sade räven.-- Jo, var viss på det!  
sade Karr.  De arbetar, allt vad de hinner. -- De har slagit ihjäl hela 
min släkt, och de kommer att slå ihjäl mig med , sade räven.  Men det må 
vara dem förlåtet, bara de hjälper skogen. 



Karr sprang aldrig genom snåren det året, utan att någon frågade honom om 
människorna kunde hjälpa skogen. Det var inte så lätt för Karr att svara, 
för människorna visste inte själva om det skulle lyckas dem att besegra 
nunnorna.

När man tänker på hur fruktad och hatad den gamla Kolmården hade 
varit, var det allt märkvärdigt att se, att över hundra man varje dag gick 
inne i skogen och årbetade för att rädda den från förödelse. De fällde 
skogen, där den var som mest skadad, rensade bort underskogen och tog 
undan de lägsta grenarna, för att larverna inte så lätt skulle kunna krypa 
från träd till träd. De högg upp breda gator omkring den skadade skogen 
och lade ut limstrukna stänger, för att larverna skulle stängas inne där 
och inte kunna tränga över på nya områden. Sedan detta var gjort, började 
de lägga limringar runt om trädstammarna. Det var meningen, att man på det 
sättet skulle hindra larverna att komma ner ur träd, som de redan hade 
kalätit, och tvinga dem att stanna, där de var och svälta ihjäl.



Människorna höll på med dessa arbeten långt inpå våren. De var helt 
förhoppningsfulla och väntade nästan med otålighet på att larverna skulle 
komma ut ur äggen. De var vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att 
de allra flesta måste dö av hunger.



Så kom larverna i början av sommaren och var mångdubbelt flera, än de hade 
varit förra året. Men det gjorde ju ingenting, om de bara var instängda 
och inte kunde skaffa sig tillräckligt att äta.



Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats. Det var nog 
larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blev 
hindrade av limringarna och inte var i stånd att komma ner från 
träden, men inte kunde någon säga, att larverna var instängda. De var 
utanför stängslet, och de var innanför. De var överallt. De kröp på 
landsvägarna, på gärdsgårdarna, uppåt stugväggarna. De vandrade ut över 
Fridskogens område och in på andra trakter av Kolmården.



 De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd , sade människorna. De 
var i den största ängslan och kunde inte gå in i skogen utan att få tårar 
i ögonen.



Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde 
förmå sig att gå utom dörren. Men en dag tyckte han, att han borde gå och 
höra hur Gråfjäll hade det. Han tog genaste vägen mot hans marker och 
skyndade framåt med nosen mot jorden. När han kom till trädroten, där han 
förra året hade råkat Hjälplös, låg denne åter därnere och kallade på 
honom.  Har du talat om för Gråfjäll vad jag sade till dig, sist vi 
råkades?  frågade snoken. Karr bara gläfste och försökte komma åt honom. 
 Gör det i alla fall!  sade ormen.  Du ser ju, att människorna inte vet 
någon bot mot förhärjelsen. -- Ja, inte du heller , svarade Karr och 
sprang vidare.



Karr fann Gråfall, men älgen var vid så dystert lynne, att han knappast 
hälsade. Han började genast tala om skogen.  Jag vet inte vad jag ville ge 
till, om det här eländet upphörde , sade han.



 Då ska jag väl tala om för dig, att du lär kunna rädda skogen , sade Karr 
och framförde nu snokens hälsning.-- Om det vore en annan än Hjälplös, som 
lovade detta, skulle jag genast gå i landsflykt , sade älgen.  Men hur 
skulle en fattig snok kunna ha sådan makt? -- Det är förstås bara skryt , 
sade Karr.  Snokar vill alltid låtsa, som om de visste mer än andra djur. 



När Karr skulle gå hem, följde Gråfjäll honom till vägs. Karr hörde då hur 
en trast, som satt i en grantopp, började ropa:  Där går Gråfjäll, som har 
förstört skogen! Där går Gråfjäll, som har förstört skogen! 

Karr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en liten stund 
därefter kom en hare kilande över stigen. När haren såg dem, stannade han, 
klippte med öronen och ropade:  Här kommer Gråfjäll, som har förstört 
skogen!  Sedan kilade han bort, så raskt han kunde.



 Vad menar de med det där?  frågade Karr.-- Jag vet 
inte rätt , sade Gråfjäll.  Jag tror, att småfolken i skogen är missnöjda 
med mig, därför att det var jag, som rådde till att vi skulle söka hjälp 
av människorna. De har fått alla sina gömställen och boplatser förstörda, 
när underskogen blev borthuggen. 



De gick tillsammans än en stund, och Karr hörde, att det ropades från alla 
håll:  Där går Gråfjäll, som har förstört skogen!  Gråfjäll låtsade, som om 
han inte hörde det, men Karr trodde sig nu förstå varför han var så 
nedslagen.



 Du Gråfåll , frågade Karr hastigt,  vad menar snoken med att du skulle ha 
slagit ihjäl den, som han tyckte bäst om? -- Hur kan jag veta det?  sade 
Gråfjäll.  Du vet, att jag aldrig brukar slå ihjäl någon. 



Kort därefter mötte de de fyra gamla älgarna: Krokrygg, Hornkrone, 
Strävmane och Storstarke. De kom sakta och betänksamt vandrande efter 
varandra.  Väl mött i skogen!  ropade Gråfall emot dem.-- Väl mött igen!  
svarade älgarna.  Vi ville just råka dig, Gråfjäll, för att rådgöra med dig 
om skogen. 



 Det är så , sade Krokrygg,  att vi har fått veta, att det har skett en 
ogärning här i skogen, och att det är därför, att den inte har blivit 
straffad, som hela skogen blir förstörd. -- Vad är det för en 
ogärning? -- Det är någon, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som 
han inte kunde äta. Sådant räknas som en ogärning här i Fridskogen. -- Vem 
är det, som har gjort ett sådant nidingsdåd?  sade Gråfjäll.-- Det lär ska 
vara en älg, och vi skulle nu fråga dig om du vet vem det kan 
vara. -- Nej , sade Gråfjäll,  jag har aldrig hört talas om en älg, som har 
slagit ihjäl ett oskadligt djur. 



Gråfjäll skildes från de gamla och vandrade vidare med Karr. Han hade 
blivit allt tystare och gick med djupt nersänkt huvud. De kom att gå förbi 
Kryle, huggormen, där han låg på sin häll.  Där går Gråfjäll, som har 
förstört skogen , väste Kryle, han som alla andra. Nu hade Gråfjäll 
förlorat tålamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten.  Tänker 
du slå ihjäl mig, som du slog ihjäl den gamla snokhonan?  sade 
Kryle.-- Har jag slagit ihjäl en snokhona?  frågade Gråfjäll.-- Första 
dagen du kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös' hustru , sade Kryle.



Gråfall gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra bredvid 
Karr. Plötsligen stannade han.  Karr, det är jag som har gjort 
ogärningen. Jag har slagit ihjäl ett ofarligt djur. Det är för min skull, 
som skogen blir förstörd. -- Vad är det du säger?  avbröt Karr.--  Säg du 
till snoken Hjälplös, att Gråfjäll går i landsflykt i denna natt! -- Det 
säger jag aldrig , sade Karr.  Det är ett farligt land för älgar där i 
norr. -- Tror du, att jag vill gå kvar här, sedan jag har vållat sådan 
olycka?  sade Gråfjäll.-- Nu ska du inte förhasta dig. Vänta till i morgon 
att göra något! -- Det är du, som har lärt mig, att älgarna är ett med 
skogen , sade Gråfjäll, och med detta skildes han från Karr.



Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa 
dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen. Då stod Gråfall 
ingenstans att finna, och hunden sökte inte heller längre efter honom. Han 
förstod, att Gråfjäll hade tagit ormen på orden och gått i landsflykt.



På hemvägen var Karr vid så dåligt lynne, att det inte kan beskrivas. Han 
kunde inte förstå Gråfjäll, som skulle låta den där snokstackaren narra 
bort honom. Han hade aldrig hört en sådan dårskap. Vad kunde den där 
Hjälplös ha för en makt?



När Karr kom gående i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och 
pekade uppåt ett träd.  Vad är det du ser efter?  frågade en karl, som 
stod bredvid.-- Det har kommit sjukdom bland larverna , sade skogvaktaren.



Karr blev otroligt förvånad, men han blev nästan än mer förargad över att 
snoken hade haft makt att hålla sitt ord. Nu skulle väl Gråfjäll nödgas 
stanna borta i en oändlig tid, för den där snoken dog väl aldrig.



Mittunder det att Karr var som mest bedrövad, fick han en tanke, som något 
litet tröstade honom.  Snoken ska kanske inte behöva bli så gammal , 
tänkte han.  Han ska väl inte alltid ligga skyddad under en trädrot. Bara 
han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjäl honom. 



Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den första 
sommaren hann den inte att bli mycket spridd bland dem. Den hade knappt 
brutit ut, förrän det var tid för larverna att övergå till puppor. Ur 
dessa kom milliontals fjärilar. De flög omkring som yrsnö mellan träden om 
nätterna och lade ett oräkneligt antal ägg.

Nästa år hade man att vänta än större förödelse.



Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också över larverna 
själva. Sjukdomen spred sig hastigt från skogstrakt till skogstrakt. De 
sjuka larverna upphörde att äta, kröp upp till trädens toppar och dog där. 
Det blev stor glädje bland människorna, när de såg dem dö, men än större 
bland skogsdjuren.



Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, 
då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös.



Men larverna hade hunnit spridas milsvitt över grannskogarna, och inte 
heller denna sommar nådde sjukdomen till dem alla, utan många levde, tills 
de blev puppor och färilar.



Med flygande fåglar fick Karr hälsningar från Gråfjäll, att han var i livet 
och hade det gott. Men fåglarna anförtrodde Karr, att Gråfall flera gånger 
hade varit hårt förföljd av krypskyttar, och att han endast med största 
svårighet hade kommit undan.



Karr levde i sorg och längtan och bekymmer. Och ännu måste han gå och 
vänta i två somrar. Då först var det slut med larverna.



Knappast hörde Karr skogvaktaren säga, att skogen var utom fara, förrän 
han gav sig ut på jakt efter Hjälplös. Men när han kom in i snåren, 
upptäckte han något förfärligt. Han kunde inte jaga mer, kan kunde inte 
springa, han kunde inte spåra upp sin fiende, han kunde inte alls se. 
Under den långa väntan hade ålderdomen smugit sig över Karr. Han hade 
blivit gammal, utan att han hade märkt det. Han mäktade inte en gång bita 
ihjäl en snok. Han var inte i stånd att befria sin vän Gråfjäll från hans 
fiende.



HÄMNDEN.



En eftermiddag slog Akka från Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden 
av en skogssjö. De var ännu kvar på Kolmården, men de hade lämnat 
Östergötland och befann sig nu i Jönåkers härad i Sörmland.



Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergstrakter, och isen 
täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land. Gässen 
störtade sig genast i vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils 
Holgersson hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav sig 
in bland alar och björkar, som växte på stranden, för att söka efter 
något, som han kunde binda om foten.



Pojken fick gå tämligen långt, innan han fann något användbart, och han 
såg sig oroligt omkring, för han tyckte rakt inte om sig i skogen.  Tacka 
vet jag då slätten eller sjön , tänkte han.  Där kan man se det, som man 
går till mötes. Om det vore en bokskog, gick det väl ändå an, för där 
ligger marken nästan bar, men sådana här björkskogar och granskogar, som 
är så ovägade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tåla sig med. Om 
det vore jag, som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop. 



Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod just och passade det 
på foten, när han hörde ett prassel bakom sig. Han vände sig om och såg, 
att en orm kom skjutande genom riset rätt emot honom. Den var ovanligt 
lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en vit fläck på vardera 
kinden, och blev stående stilla.  Det är ju bara en snok , tänkte han. 
 Den kan väl inte göra mig något. 



Men i nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt för bröstet av ormen, 
att han föll omkull. Pojken kom på fötter i all hast och sprang undan, men 
ormen förföljde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte 
synnerligen raskt undan, utan hade ormen tätt i hälarna.



Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och 
han gav sig till att klättra uppför den.  Hit måtte väl inte snoken kunna 
komma efter mig , tänkte han, men när han väl var uppe och vände sig 
om, såg han, att ormen försökte följa efter honom.



Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en annan sten, nästan rund 
och så stor som ett manshuvud. Den låg alldeles lös på en smal kant. Det 
var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar där. När ormen kom 
närmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stöt. Den 
rullade ner rätt på ormen, drog honom med till marken och blev liggande 
över ormhuvudet.



 Den där skötte sin sak bra , tänkte pojken och drog djupt efter andan, 
när han såg hur ormen gjorde ett par häftiga ryck och sedan blev liggande 
stilla.  Jag tror inte, att jag har varit i värre fara på den här resan. 



Han hade knappt hunnit sansa sig, förrän han hörde ett susande uppifrån 
och såg en fågel slå ner på marken tätt bredvid ormen. Den var lik en 
kråka till storlek och skapnad, men den var klädd i en vacker skrud av 
svarta, metallblänkande fädrar. Pojken drog sig försiktigt undan i en 
rämna av stenen. Han hade det där äventyret, här han blev bortförd av 
kråkorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onödan.



Den svarta fågeln gick med långa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen 
och vände på den med näbben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek 
till med en så gäll röst, att den skar i öronen:  Det är bestämt Hjälplös, 
snoken, som ligger här död.  Han gick än en gång längs efter honom, och 
därpå blev han stående i djup begrundan och krafsade sig med foten i 
nacken.  Det är omöjligt, att det kan finnas två så stora ormar här på 
skogen , sade han.  Det är säkert, att det är han. 



Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plötsligen hejdade han sig. 
 Du ska inte vara någon dumbom, Bataki , sade han.  Du kan väl aldrig 
tänka på att äta opp ormen, förrän du har kallat hit Karr. Inte skulle han 
våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom själv. 



Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löjligt högtidlig, där 
han gick och pratade för sig själv, att han inte kunde låta bli att 
skratta.



Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var han uppe på stenen. 
Pojken reste sig hastigt och gick emot honom.  Är det inte du, som 
kallas Bataki, korpen, och är god vän med Akka från Kebnekajse?  frågade 
pojken. Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre gånger med 
huvudet.  Det är väl aldrig du, som flyger omkring med vildgässen, och som 
de kallar Tummetott?  -- Jo, det är inte så utan , sade pojken.



 Det var fasligt bra, att jag råkade dig. Du kan kanske säga mig vem som 
har slagit ihjäl den här snoken. -- Det var den stenen, som jag rullade 
ner mot honom, som slog ihjäl honom , sade pojken och berättade hur allt 
hade gått till.-- Det var duktigt gjort av en, som är så liten som du , 
sade korpen.  Jag har en vän här i trakten, som blir glad åt att den här 
ormen är dödad, och jag skulle önska, att jag kunde göra dig en 
återtjänst. -- Tala då om för mig varför du är så glad över att snoken är 
död!  sade pojken.-- Å , sade korpen,  det är en lång historia. Den har du 
inte tålamod att höra på. 



Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu berättade korpen hela 
historien om Karr och Gråfjäll och snoken Hjälplös. När han hade slutat, 
satt pojken tyst en stund och såg framför sig.  Nu ska du ha tack , sade 
han.  Det är, som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag har 
hört det här. Jag undrar om det finns något kvar av den stora Fridskogen 
numera? -- Det mesta är allt förstört , sade 
Bataki.  Träden ser ut, som om det skulle ha gått brand över dem. De måste 
fällas, och det dröjer många år, innan den här skogen blir vad den 
var. -- Den där ormen var värd sin död , sade pojken,  men jag undrar om 
det var möjligt, att han var så vis, att han kunde sända sjukdom på 
larverna. -- Kanske han visste, att de brukar bli sjuka på det där 
sättet , sade Bataki.-- Ja, det kan ju hända, men jag får säga, att han 
var ett bra klokt djur i alla fall. 



Pojken tystnade. Korpen hörde inte på honom, utan satt med huvudet 
bortvänt och lyssnade.  Hör!  sade han.  Karr är i närheten. Nu ska han 
bli lycklig, när han får se, att Hjälplös är död.  Pojken vände huvudet åt 
det hall, som ljudet kom ifrån.  Han är i samtal med vildgässen , sade 
han.-- Ja, han har nog släpat sig ner till stranden för att få höra 
nyheter om Gråfjäll. 



Både pojken och korpen hoppade ner från stenen och skyndade mot stranden. 
Här hade alla gässen gått upp ur vattnet och stod och talade med en gammal 
hund, som var så bräcklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla 
ner död vilket ögonblick som helst.



 Där har du Karr , sade Bataki till pojken.  Låt honom nu först höra vad 
vildgässen har att berätta honom! Sedan ska vi säga honom, att snoken är 
död. 



De hörde snart hur Akka talade till Karr.  Det var förra året, när vi 
gjorde vår vårresa , sade förargåsen.  Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi 
och jag, en morgon från Siljan i Dalarna och for över de stora 
gränsskogarna mellan Dalarna och Hälsingland. Vi såg ingenting under oss 
annat än den svartgröna barrskogen. Snön låg ännu hög mellan träden, åarna 
var frusna med en och annan svart vak, och på åstränderna var snön delvis 
borta. Nästan inga byar eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som 
stod öde under vintern. Här och där löpte smala, krokiga skogsvägar, där 
folk under vintern hade kört timmer. Nere vid åarna låg stora timmerhögar 
oppvräkta.



Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade nere i skogen. De sköt 
sig framåt på skidor, de hade hundar i band och kniv i bältet, men inga 
bössor. Det var hård skare på snön, och de brydde sig inte om att följa de 
krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Det såg ut, som om de väl 
visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte.



Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg synlig under 
oss. När vi hade sett jägarna, fick vi lust att ta reda på 
villebrådet. Vi började flyga fram och tillbaka och spejade mellan träden. 
Vi såg då i ett tätt snår något, som var likt stora, mossklädda stenar. 
Men stenar kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på dem.



Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret. Då rörde de tre 
stenblocken på sig. Det var tre älgar, som låg där i skogsmörkret: en tjur 
och två kor. Älgtjuren reste på sig, när vi slog ner, och kom emot oss. 
Det var det största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett. Men när 
han märkte, att det bara var ett par fattiga vildgäss, som hade väckt 
honom, lade han sig ner igen.



'Nej, gamlefar, lägg er inte att sova!' sade jag då till honom. 'Fly, så 
fort ni kan! Det är jägare ute i skogen, och de styr rätt emot det här 
älgståndet.'



'Ni ska ha tack, gåsmor', sade älgen, och det såg ut, som om han höll på 
att somna, medan han talade, 'men ni vet väl, att vi älgar är fridlysta så 
här års. De där jägarna har väl gått ut för att jaga räv.'



'Det fanns fullt med rävspår i skogen, men jägarna såg inte efter dem. Tro 
ni mig! De vet, att ni ligger här, gamlefar. Nu kommer de hit för att 
fälla er. De har gått ut utan bössa, bara med spjut och kniv, därför att 
de inte vågar lossa skott i skogen den här tiden.'



Älgtjuren låg lika lugn, men älgkorna blev oroliga. 'Det är kanske, som 
gässen säger', sade de och började resa på sig.--'Ligg ni bara stilla!' 
sade tjuren. 'Det kommer inga jägare hit till snåret. Det kan ni vara 
vissa om.'



Det var ingenting att göra vid detta, och vi vildgäss höjde oss opp i 
luften igen. Men vi fortfor att flyga fram över samma ställe för att få se 
hur det skulle gå för älgarna.



Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän vi såg, att älgtjuren 
kom ut ur snåret. Han vädrade omkring sig och gick därpå rätt mot jägarna. 
Under det att han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de 
knäcktes med hårda smällar. En stor, kal myr låg i hans väg. Dit gick han 
och ställde sig, mittpå öppna myren, där ingenting skylde honom.



Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogsbrynet. Då kastade 
han om och flydde åt annat håll än det, som han hade kommit från. Jägarna 
släppte hundarna lösa, och själva sprang de efter honom på sina skidor i 
så stark fart, som det var dem möjligt.

Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med största 
hastighet. Han slog opp snö, så att det stod som ett yrväder omkring 
honom. Både hundar och jägare blev långt efter. Då stannade han liksom för 
att invänta dem, och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad på 
nytt. Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna bort från 
platsen, där korna låg. Vi tyckte, att han var tapper, som själv gick i 
faran, för att de, som hörde honom till, skulle få vara i fred. Ingen av 
oss skulle ha velat fara från stället, förrän vi hade fått se hur allt 
detta skulle sluta.



Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar. Vi undrade på att jägarna 
gjorde sig besvär att följa älgen, när de inte var väpnade med bössor. De 
kunde väl inte tro, att det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan 
löpare som han.



Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med samma hast. Han satte 
ner fötterna varsammare i snön. Och när han drog opp dem igen, syntes det 
blod i spåren.



Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga. De räknade på hjälp 
av snön. Älgen var tung, och för vart steg han tog sjönk han ner till 
bottnen av drivan. Men den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans 
ben. Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han pinades, 
var gång han satte ner foten.



Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde vandra på isskorpan, 
förföljde honom alltjämt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer 
osäkra och stapplande. Han flåsade häftigt. Det var inte nog med att han 
led svåra plågor. Han blev trött också av att vada genom den djupa snön.



Äntligen förlorade han tålamodet. Han stannade för att låta hundar och 
jägare komma honom inpå livet och kämpa en strid med dem. Medan han stod 
där och väntade, kastade han en blick oppåt, och när han såg oss vildgäss, 
som svävade ovanför honom, ropade han: 'Stanna nu här, vildgäss, tills 
allt är slut! Och nästa gång ni far över Kolmården, sök då opp Karr, 
hunden, och säg honom om hans vän Gråfjäll har fått en god död!'  



När Akka hade kommit så långt, reste sig den gamla hunden och gick två 
steg närmare henne.  Gråfjäll har fört ett gott liv , sade han.  Han känner 
mig. Han vet, att jag är en tapper hund, och att jag ska bli glad att 
höra, att han har fått en god död. Berätta nu hur... 

Han lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge sig en käck 
och stolt hållning, men sjönk ner igen.



 Karr, Karr!  ropade nu en människoröst inifrån skogen.



Den gamla hunden reste sig hastigt.  Det är husbonden, som ropar mig , 
sade han,  och jag vill inte dröja att följa honom. Jag såg nyss, att han 
laddade bössan, och vi två ska nu gå tillsammans inåt skogen för sista 
gången. Du ska ha tack, vildgås. Jag vet nu allt, vad jag behöver veta för 
att gå nöjd mot döden. 



23. DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN.



Söndag 24 april. Nästa dag for vildgässen norrut över Södermanland. Pojken 
satt och såg ner på landskapet och tänkte för sig själv, att det inte var 
likt något av dem, som han hade sett förut. Det fanns inga stora slätter 
som i Skane och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter 
som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt.  Här har de 
tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, 
hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden 
utan någon ordning , tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små 
dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov 
att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, 
kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig 
till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den 
tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta 
lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flög fram 
så pass nära kusten, att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att 
inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts 
sönder av en mängd öar, och öarna fick inte heller bli särdeles stora, 
förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med 
lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor.



Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, men i stället 
färdades de fram på vägar och stigar. Ur de små skogshemmen på 
Kolmårdssluttningarna kom de ut, klädda i svarta kläder, med bok och 
näsduk i hand.  I dag är det nog söndag , tänkte pojken och satt och såg 
ner på kyrkfolket. På ett par ställen såg han brudfolk, som körde till 
kyrkan med stort följe, och på ett annat kom ett liktåg sakta farande 
framåt vägen. Han såg stora herrskapsvagnar och små bondtrillor, och han 
såg båtar i sjön, som alla var på väg till kyrkan.



Pojken for fram över Björkviks kyrka och över Bettna och Blacksta och 
Vadsbro och därpå mot Sköldinge och Floda. Överallt hörde han klockorna 
ringa. Det ljöd förunderligt vackert uppe i höjden. Det var, som om hela 
den klara luften hade förbytts till toner och ljud.



 Se, en sak är då säker , sade pojken,  och det är, att vart jag än kommer 
här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor.  Och 
han kände sig trygg vid den tanken, för fast han nu var borta i en annan 
värld, så var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, så 
länge som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora röster.



De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en 
svart punkt, som rörde sig på marken under dem. Han trodde först, att det 
var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade 
varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen. Den rusade 
över öppen mark och genom skogsdungar, hoppade över diken, satte över 
gärdsgårdar och lät ingenting hejda sig.



Det ser nästan ut, som om Smirre räv vore ute igen , sade pojken,  men, 
hur som helst, ska vi väl snart flyga ifrån honom. 



Strax därpå satte vildgässen till att flyga med den starkaste fart, som de 
kunde uppnå, och höll i härmed, så länge som räven var inomsynhåll. När 
han inte mer kunde se dem, vände de och for i en Stor, vid båge mot väster 
och söder, nästan som om de hade ämnat flyga 
tillbaka till Östergötland.  Det måtte nog ha varit Smirre ändå , tänkte 
pojken,  eftersom Akka så här böjer av åt sidan och tar en annan väg. 



När det led mot kvällen den dagen, flög vildgässen fram över ett gammalt 
Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö. Det stora, vita boningshuset låg 
med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med 
dess utskjutande uddar och kulliga stränder. Det såg gammaldags och 
inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for 
fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett 
sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr 
eller en kall isskorpa.



Men sådant var förstås inte att tänka på. Vildgässen slog i dess ställe 
ner ett stycke norr om gården på en skogsäng, som var så översvämmad av 
vatten, att bara några tuvor stack upp här och där. Det var nära nog det 
sämsta natthärbärge, som pojken hade haft på hela resan.



Han satt kvar en stund på gåskarlens rygg utan att veta hur han skulle 
ställa det för sig. Därpå sprang han med långa hopp från tuva till tuva, 
tills han kom på fast mark, och skyndade sedan åt det håll, där den gamla 
gården låg.



Nu hände det sig, att just den kvällen satt några människor i ett torp, 
som lydde under Stora Djulö, och pratade vid spisbrasan. De hade språkat 
om predikan och om vårarbetet och om väderleken, men när det sedan började 
tryta med samtalsämnen, bad de en gammal gumma, som var mor till torparen, 
att hon skulle tala om spökhistorier.



Man vet ju, att ingenstans i landet finns det så gott om herrgårdar och 
spökhistorier som i Sörmland. Gumman hade tjänat på många stora ställen i 
ungdomen, och hon kände till så mycket underligt, att hon hade kunnat 
hålla på att berätta ända till morgonen. Hon talade så trovärdigt och bra, 
att de, som satt och hörde henne, var frestade att hålla allt för sanning. 
De ryckte till av ängslan när gumman ett par gånger avbröt sig mitt i 
berättelsen och frågade om de inte hörde hur det prasslade.  Att ni inte 
kan höra, att det är något, som smyger omkring här inne!  sade hon. Men de 
andra märkte ingenting.



När gumman hade talat om historier från Eriksberg och Viby holm och 
Julita och Lagmansö och flera andra håll, var det någon, som frågade om 
det aldrig hade hänt något sådant där besynnerligt på Stora Djulö.  Åjo, 
riktigt fritt var det väl inte , sade den gamla. Genast ville de 
allesammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård.



Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om 
Stora Djulö på en backe, där det numera inte fanns annat än skog, och 
framför det slottet skulle ha legat en skön lustgård. Så hade det en gång 
hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden styrde hela 
Sörmland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och 
druckit, hade han gått ut i lustgården, stått där både länge och väl och 
sett ut över Stora Djulö sjö och de vackra stränderna. Men bäst han stod 
där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte för sig själv, att det 
inte fanns vackrare land än Sörmland, så hade han hört någon sucka helt 
djupt alldeles bakom honom. Då hade han vänt sig om och sett en gammal 
dagakarl, som stod böjd över sin spade.  Är det du, som suckar så djupt?  
hade herr Karl sagt.  Vad har du att sucka över? -- Jag må väl sucka, som 
ska gå här och arbeta i jorden dag ut och dag in , hade då dagakarlen 
svarat. Men herr Karl hade ett häftigt humör, och han tyckte inte om, att 
folk klagade.  Har du inte annat att klaga över?  hade han ropat.  Jag 
säger dig, att jag skulle vara nöjd, om jag fick gå och gräva i Sörmlands 
jord i all min tid. -- Måtte det då gå ers nåde så, som ni önskar!  hade 
dagakarlen svarat.



Men sedan sade folk, att herr Karl för det talets skull efter döden inte 
hade fått ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulö och 
gräva i sin lustgård. Ja, nu fanns det varken slott eller lustgård mer 
därborta, utan där de en gång skulle ha legat, var det nu bara en vanlig 
skogsbacke. Men om någon skulle gå genom skogen en mörk natt, så kunde det 
hända, att han fick syn på lustgården.



Här höll gumman upp och tittade bortåt en skum vrå av stugan.  Var det 
inte något, som rörde sig?  frågade hon.



 Ånej, mor, berätta ni bara!  sade sonhustrun.  Jag såg i går, att 
råttorna hade gjort sig ett stort hål där i vrån, men jag hade så mycket 
annat att göra, att jag glömde att stoppa igen det. Ni får lov att berätta 
om någon har sett den där lustgården. 

 Jo, det ska jag säga dig , sade gumman,  att min egen far en gång 
såg den. Han kom gående genom skogen en sommarnatt, och plötsligen såg han 
bredvid sig en hög trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han de raraste 
träd, som var så tyngda av blommor och frukter, att grenarna hängde långt 
ut över muren. Far gick helt sakta framåt och undrade var trädgården hade 
kommit ifrån. Då öppnades hastigt en port i muren, och en trädgårdsmästare 
kom ut och frågade om far inte ville se hans lustgård. Karlen hade spade i 
hand och bar ett stort förkläde som andra trädgårdsmästare, och far skulle 
just följa honom, när han kom att kasta en blick på hans ansikte. Med 
detsamma kände far igen den spetsiga pannluggen och pipskägget. Det var 
alldeles herr Karl, sådan som far hade sett honom avbildad på tavlor på 
alla herrgårdar, där far hade...



Här blev det ett nytt avbrott i berättelsen. Nu var det en eldbrand, som 
sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet. Det blev 
ljust i alla mörka vrår i stugan för ett ögonblick, och gumman tyckte sig 
se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde på 
berättelsen, men nu fick brått att laga sig undan.



Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner 
igen.  Nu kan ni fortsätta, mor , sade hon. Men gumman ville inte.  Det 
får vara nog för i kväll , sade hon, och rösten lät underlig. De andra 
ville höra mer, men sonhustrun såg, att gumman hade blivit blek, och att 
händerna skakade.  Nej, mor är trött nu och måste gå och lägga sig , sade 
hon.



En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till vildgässen. Han gick 
och tuggade på en morot, som han hade hittat utanför källaren, tyckte, att 
han hade ätit en präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått 
sitta flera timmar inne i den varma stugan.  Om jag nu bara kunde få ett 
bra nattkvarter!  tänkte han.



Det föll honom då in, att det bästa skulle vara, att han tog sin sovplats 
i en yvig gran, som stod vid kanten av vägen. Han svingade sig upp i den 
och flätade ihop ett par småkvistar, så att han fick en bädd att ligga på.



Där låg han en stund och tänkte på det, som han hade hört i stugan, och 
framför allt på den där herr Karl, som skulle gå omkring här på Djulö 
skog, men han somnade snart ifrån alltsammans och skulle väl ha sovit ända 
till morgonen, om han inte hade vaknat vid skulle väl ha sovit ända 
till morgonen, om han inte hade vaknat vi



att ett par gnisslande järngrindar hade slagits upp alldeles under honom.



Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig 
omkring. Tätt bredvid sig har han en manshög mur, och över muren skymtar 
träd, som bågnar under frukter.



Han tycker först, att detta är bra underligt. Inte fanns det några 
fruktträd här, då han somnade. Men om några ögonblick kommer minnet 
tillbaka till honom, så att han förstår vad detta är för en trädgård.



Det besynnerligaste av allt är kanske, att han inte alls blir rädd, utan 
tvärtom känner en obeskrivligt stark lust att gå in i trädgarden. Där han 
ligger uppe i granen, är det mörkt och kulet, men inne i trädgården är det 
ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor glöder i starkt 
solsken. Det skulle allt vara gott för honom, som har drivit omkring så 
länge i köld och ruskväder, att få känna på litet sommarvärme.



Det tycks inte heller vara den minsta svårighet att komma in i trädgården. 
Det finns en port i den höga muren tätt bredvid granen, där pojken ligger, 
och en gammal trädgårdsmästare har just skjutit upp de stora 
järngrindarna. Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, 
alldeles som om han väntade någon.



I ett ögonblick är pojken nere ur trädet. Han går fram till 
trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar och frågar om det går an att 
få se trädgården.



 Ja, det går an , svarar trädgårdsmästaren med rätt barsk röst.  Stig du 
på bara! 



Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en tung nyckel, som han 
stoppar i bältet. Under tiden står pojken och betraktar honom. Han har ett 
strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om han 
inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade 
i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.



Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora steg, att pojken måste 
springa för att kunna följa med honom. De går på en trång väg, och pojken 
råkar komma upp på gräskanten. Men då får han strax en tillsägelse att 
inte trampa ner gräset, och sedan springer han efter sin förare.

Pojken känner på sig, att trädgårdsmästaren tycker, att han är 
mycket för god att gå och visa trädgården för en sådan bortbyting som han, 
och han vågar inte fråga honom om något, utan springer bara med. Då och då 
slänger trädgårdsmästaren till honom ett ord. Strax innanför muren finns 
en tät häck, och när de har kommit igenom den, talar han om, att han 
kallar den för Kolmården.  Ja, den är så stor, att den gör skäl för 
namnet , svarar pojken, men trädgårdsmästaren bryr sig alls inte om att 
höra på vad han säger.



Så kommer de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stor del av 
trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara 
ett par tunnland. Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i 
norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.



Trädgårdsmästaren har stannat för att binda upp en ranka, och pojken får 
alltså tid att se sig omkring. Han har inte sett många trädgårdar i sina 
dar, men han tycker sig förstå, att den här är olik alla andra. Den måtte 
vara utlagd i något gammaldags maner, för en sådan myllrande mängd av små 
kullar och små blomplaner och små häckar och små gräsmattor och små 
bersåer fick man inte se nu för tiden. Och inte heller ett sådant vimmel 
av små dammar och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll.

Överallt står de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och 
vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande. Och 
pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis. Han slår ihop händerna 
och utbrister:  Jag har då aldrig sett något så vackert! Vad kan det här 
vara för en trädgård? 



Detta ropar han helt högt, och genast vänder trädgårdsmästaren sig emot 
honom och säger med sin barska röst:  Den här trädgården heter Sörmland. 
Vad är du för en, som inte vet så mycket? Den har alltid varit räknad som 
en av de präktigaste i riket. 



Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han har så mycket att se 
på, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Så vackert, som det 
är, med alla blommor och slingrande vattendrag, så finns det ändå något 
annat, som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus och 
lekstugor, som är uppsatta i trädgården. De finns överallt, men allra mest 
vid kanten av de små dammarna och kanalerna. Det är inga riktiga hus. De 
är så små, som om de vore byggda för folk, som inte vore större än han, 
men de är otroligt prydliga och nätta. De är av alla upptänkliga slag: 
somliga är lika slott med torn och flyglar, andra ser ut som kyrkor och 
andra som kvarnar eller bondstugor.



De är så vackra, att pojken skulle vilja stanna och se närmare på varenda 
en, men han vågar inte annat än följa trädgårdsmästaren. Men snart kommer 
de till ett ställe, som är större och ståtligare än något, som de förut 
har råkat på. Det är byggt i tre våningar med frontespis och utspringande 
flyglar. Det står på en kulle mitt i en blomsteranläggning, och vägen, som 
leder dit, går över den ena kanalen efter den andra på små sirliga broar.



Pojken törs inte annat än följa i hälarna på trädgårdsmästaren, men när 
han måste gå förbi allt detta, suckar han så tungt, att den stränge hör 
det och stannar.  Det här stället kallar jag för Eriksberg , säger han. 
 Vill du gå in här, så kan du få, men akta dig för Pintorpafrun! 



Den, som inte är sen att lyda uppmaningen, det är pojken. Han springer 
framåt den trädkantade alleen, över de små broarna, upp genom 
blomsteranläggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara 
avpassat för en sådan som han. Trappstegen är lagom höga, och han kan 
öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han 
skulle få se så mycket vackert. Ekgolven lysa 
blanka och bonade, taken är gipsade och fullmålade med bilder. Utefter 
väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna har förgyllda karmar och är 
överdragna med siden. Han ser rum, där väggarna är klädda med böcker, och 
han ser rum, där bord och skåp är fullsatta med klenoder.



Hur mycket han än skyndar sig, hinner han inte se halva huset, förrän 
trädgårdsmästaren ropar på honom, och när han kommer ut, står gubben och 
biter i mustascherna av otålighet.



 Nå, hur gick det?  frågar trädgårdsmästaren.  Fick du se Pintorpafrun?  
Men pojken har inte sett en levande varelse, och när han svarar detta, 
förvrids trädgårdsmästarens ansikte.  Har Pintorpafrun fått vila och inte 
jag!  säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan kunde 
darra i en människoröst.



Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, och pojken springer 
efter, under det att han försöker att se så mycket som möjligt av alla 
märkvärdigheterna. De går runt omkring en damm, som är något större än de 
övriga. Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticker överallt upp 
ur buskager och blomgrupper. Trädgårdsmästaren stannar inte, men medan han 
går framåt, kastar han då och då ett ord till pojken.  Den här dammen 
kallar jag för Yngaren. Här har du Danbyholm. Här har du Hagbyberga. Här 
har du Hovsta. Här har du Åkerö. 



Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg fram till en ny liten 
damm, som han kallar Båven, men här hör han pojken ge till ett utrop av 
förvåning, och så stannar han. Pojken har blivit stående framför en liten 
bro, som leder ut till ett slott på en ö ute i dammen.



 Du kan få springa över till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust , 
säger han.  Men ta dig i akt för Vita frun! 



Och pojken är förstås inte sen att lyda. Därinne finns så många porträtt 
på väggarna, att han tycker, att det är som en stor bilderbok. Han har så 
roligt, att han skulle ha velat gå där hela natten, men det dröjer inte 
länge, förrän han hör hur trädgårdsmästaren kallar på honom.



 Kom då! Kom då!  ropar han.  Jag har väl annat att göra än att stå här 
och vänta på dig, din pojkvasker. 



När pojken kommer springande över bron, ropar han emot honom:  Nå, hur 
gick det? Såg du till Vita frun? 

Pojken har inte sett något levande väsen, och det säger han också. 
Då hugger den gamle spaden i en sten med sådan kraft, att stenen klyvs i 
tu, och säger med en röst, som kommer djupt nerifrån den allra 
förfärligaste förtvivlan:  Har Vita frun på Vibyholm fått vila och inte 
jag! 



Hittills har de vandrat i södra delen av trädgården, men nu går 
trädgårdsmästaren mot västra delen. Här är anläggningarna av annat slag. 
Marken är utjämnad till breda gräsmattor, som avbryts av jordgubbsland, 
kålsängar och bärbuskar. De små lusthusen finns också där, men de är som 
oftast rödmålade, de likna mest bondstugor och är omgivna av humlegårdar 
och körsbärsdungar.



Här stannar trädgårdsmästaren ett ögonblick och kastar till pojken dessa 
ord:  Den här trakten kallar jag för Vingåker. 



Strax därefter pekar han på en byggnad, som är mycket enklare uppförd än 
de övriga och mest av allt liknar en smedja.  Det här är en stor 
redskapsverkstad , säger han.  Den kallar jag för Eskilstuna. Du kan gå in 
och se dig om, ifall du har lust. 



Pojken går in och ser en ofantlig mängd hjul, som snurrar, hammare, som 
smider, svarvar, som gnider. Det finns så mycket att titta på, att han 
skulle ha kunnat gå där hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kallat 
på honom.



Därpå vandrar de utefter sjön på norra sidan av trädgården. Stranden går 
ut och in: det är udde och vik, udde och vik hela trädgården utefter. 
Utanför uddarna ligger små öar, som är skilda från land av trånga sund. De 
små öarna hör också till trädgården. De är planterade med samma omsorg som 
allt det övriga.



Pojken går förbi det ena vackra stället efter det andra, men han stannar 
inte, förrän han kommer till en ståtlig, röd kyrka. Den ligger ganska 
ansenlig på en udde, som är överskuggad av rika fruktträd. 
Trädgårdsmästaren vill gå förbi som vanligt, men pojken tar mod till sig 
och ber om lov att få gå in.  Åja, gå in då , svarar han,  men akta dig 
för biskop Rogge! Det kan nog hända, att han håller till här i Strängnäs 
än i dag. 



Så springer pojken in i kyrkan och ser på gamla gravvårdar och sköna 
altarskåp. Framför allt annat beundrar han en ryttare i förgylld rustning, 
som han finner i en kammare bredvid förhuset. Här också finns så mycket 
att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han måste 
ge sig av för att inte låta trädgårdsmästaren vänta.



När han kommer ut igen, märker han, att trädgårdsmästaren står och 
betraktar en uggla, som jagar en rödstjärt uppe i luften. Den gamle 
visslar åt rödstjärten, den kommer till honom och slår tryggt ner på hans 
axel, och när ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne 
med spaden.  Han är nog inte så farlig, som han ser ut , tänker pojken, 
när han ser hur ömt den gamle skyddar den stackars sångfågeln.



Men så fort trädgårdsmästaren ser pojken, vänder han sig mot honom och 
frågar om han såg biskop Rogge. Och när pojken svarar nej, säger han med 
den största grämelse:  Har biskop Rogge fått vila och inte jag! 



Kort därpå kommer de till det ansenligaste av de många dockhusen. Det är 
en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, förenade med långa 
huslängor.



 Gå in och se dig om, ifall du har lust!  säger trädgårdsmästaren.  Det 
här är Gripsholm, och här ska du akta dig, så att du inte råkar ut för 
kung Erik. 



Pojken går genom ett djupt portvalv och kommer in på en stor, trekantig 
gård, som är omgiven av låga hus. De ser inte så särdeles förnämliga ut, 
och pojken bryr sig inte om att gå in i dem. Han bara hoppar bock ett slag 
över ett par långa kanoner, som står där, och springer sedan vidare. Han 
går genom ännu ett djupt portvalv och kommer till ännu en borggård, som är 
omgiven av präktiga byggnader, och här går han in. Han kommer till stora, 
gammaldags rum, med tvärbjälkar synliga i taket och alla väggar täckta av 
höga, mörka tavlor, där allvarsamma herrar och damer är avbildade i 
besynnerliga, styva dräkter.



En trappa högre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu märker han 
riktigt, att han är på ett kungligt slott, för han ser inte annat än 
granna porträtt av kungar och drottningar på väggarna. Men en trappa högre 
upp är en stor vind, och runt om den ligger mångahanda rum. Det finns 
ljusa rum med vita, sköna möbler, och det finns en liten teater och 
alldeles därbredvid ett riktigt fängelse: ett rum med nakna stenväggar och 
gallergluggar och ett golv, som är nött av fångarnas tunga steg.

Där finns så mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha 
velat gå där i många dar, men trädgårdsmästaren kallar på honom, och han 
vågar inte annat än lyda.



 Såg du till kung Erik?  frågar han, när pojken kommer ut. Men pojken har 
ingenting sett, och då säger gubben, som han brukar, fast med än djupare 
förtvivlan:  Har kung Erik fått gå till vila, men inte jag! 



Så går de fram till östra delen av trädgården. De går förbi ett badhus, 
som trädgårdsmästaren kallar Södertälje, och ett gammalt slott, som han 
kallar Hörningsholm. Här är annars inte så mycket att se. Det är fullt av 
klippor och skär, som blir allt ödsligare och naknare, ju längre ut de 
ligger.



De vänder nu mot söder, och pojken känner igen den där häcken, som heter 
Kolmården, och förstår, att de närmar sig utgången.



Han är glad åt allt, som han har fått se, och när han nu nalkas den stora 
gallergrinden, vill han gärna tacka trädgårdsmästaren. Men gubben hör inte 
alls på honom, utan går bara rätt fram till porten. Där vänder han sig 
till pojken och räcker honom sin spade.  Se här , säger han,  håll i den 
här, medan jag låser opp grinden! 



Men pojken är redan så ängslig för allt besvär, som han har vållat 
den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare möda.  Inte 
behöver ni öppna den här tunga grinden för min skull , säger han, och med 
detsamma smyger han ut genom gallerverket. Det är inte någon svårighet 
alls för honom, som är så liten.



Detta gör han i största välmening, och helt förvånad blir han, när han 
hör, att trädgårdsmästaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i 
marken och häftigt skakar i gallergrinden.



 Vad är det? Vad är det?  säger pojken.  Jag ville bara spara 
trädgårdsmästaren besvär. Varför är ni så ond? 



 Jag må väl vara ond , säger den gamle.  Det hade inte behövts mera, än 
att du hade tagit emot min spade, så hade du fått gå kvar här och sköta 
trädgården, men jag hade blivit avlöst. Nu vet jag inte hur länge jag får 
gå här. 



Han står där och skakar i grinden och ser förfärligt ond ut, men pojken 
kan inte låta bli att tycka, att det är synd om honom, och han vill trösta 
honom.



 Ni ska inte vara ledsen för detta, herr Karl av Södermanland , säger han, 
 för det finns ingen, som skulle sköta om er lustgård så väl, som ni gör 
det. 



När pojken säger detta, blir den gamla trädgårdsmästaren helt stilla och 
tyst, och pojken tycker, att det går som en ljusning över de hårda dragen. 
Men han kan inte se riktigt, for på samma gång bleknar hela gestalten bort 
och försvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela trädgården 
bleknar och försvinner med blommor och frukter och solsken, och där den 
har stått, syns ingenting annat än vild och fattig skogsmark.



24. I NÄRKE.



YSÄTTERS-KAJSA.



I Närke fanns det förr i världen något, som de inte hade make till på 
andra håll, och det var ett troll, som hette Ysätters-Kajsa.



Namnet Kajsa hade hon fått därför, att hon hade mycket att göra med storm 
och blåst och sådana där vindtroll alltid brukar kallas så, och tillnamnet 
därför, att hon skulle vara kommen från Ysätterskärret i Askers socken.



Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, 
men hon brukade också visa sig på andra håll. Ingenstans i hela Närke 
kunde man vara säker att inte råka ut för henne.



Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och 
vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder. Så snart 
det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på 
Närkesslätten.



Närke består egentligen inte av annat än en slätt, som på alla sidor är 
omgiven av skogklädda bergstrakter. Det är bara i nordöstra hörnet, där 
Hjälmaren går ut ur landskapet, som det finns en lucka i den långa 
bergsgärdsgården.



När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på Östersjön och sätter av 
inåt land, går den ganska ohejdat fram mellan Sörmlandskullarna och 
slipper utan stort besvär in i Närke därborta i Hjälmartrakten. Sedan 
rusar den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar den på 
Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka. Då kröker sig vinden som 
en orm och far av mot söder. Men där möter Tiveden och ger vinden en stöt, 
så att den störtar åstad österut- Nå, i 
öster finns Tylöskog, och den sänder vinden norrut upp mot Käglan. Och 
från Käglan bär det åstad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och 
Tylöskog än en gång. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills 
den på sistone blir stående som en snurra mittpå slätten och bara svänger 
runt. Men sådana dagar, då virvelstormarna for över slätten, hade 
Ysätters-Kajsa roligt. Då stod hon mitt i virveln och snurrade. Det långa 
håret flög omkring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade utefter 
marken som en stoftsky, och hela slätten låg under henne som ett stort 
dansgolv.



Om mornarna brukade Ysätters-Kajsa sitta uppe i någon hög tall på toppen 
av en bergklint och se ut över slätten. Om det då var vinter och gott före 
och hon såg många åkande ute på vägarna, skyndade hon sig att blåsa ihop 
ett yrväder och vräkte upp drivor så höga, att folk nätt och jämnt kunde 
ta sig hem på kvällen. Var det sommar och gott bärgningsväder, satt 
Ysätters-Kajsa stilla, ända tills de första hövagnarna hade blivit 
fullastade, och då kom hon farande med ett par störtskurar, som gjorde 
slut på arbetet för den dagen.



Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på annat än att ställa till 
förtret. Kolarna uppe i Kilsbergen vågade knappt ta sig en blund, för så 
snart hon såg en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, så 
att den började brinna med hög låga. Och om malmkörarna från Laxå och 
Svartå var sent ute en kväll, höljde Ysätters-Kajsa vägen och trakten i 
sådana mörka dimmor, att både människor och hästar blev vilsna och körde 
ner de tunga slädarna i kärr och moras.



Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin trädgård en 
sommarsöndag och det kom en vindil, som lyfte duken från bordet och 
kastade omkull både koppar och fat, då visste man vem som ställde till det 
skämtet. Om hatten blåste av borgmästaren i Örebro, så att han måste 
springa efter den över hela torget, om folket på Vinön stötte på grund i 
Hjälmaren med sina grönsaksskutor, om uthängda tvättkläder blåste bort och 
överhöljdes med damm, om röken en kväll slog in i stugorna och alls inte 
tycktes hitta ut genom skorstenen, då var det inte svårt att veta vem som 
var ute och förlustade sig.



Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga upptåg, så 
var det ändå inte något riktigt ont med henne. Man kunde märka, att hon 
var svårast mot sådana, som var trätgiriga och snåla och elaka, men 
redbart folk och små fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt 
folk berättar, att en gång, när Askers kyrka höll på att brinna, kom 
Ysätters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rök på kyrktaket och 
avvärjde faran.



I alla fall var Närkesborna mången gång ganska trötta på Ysätters-Kajsa, 
men hon för sin del blev aldrig trött på att ställa till bråk med dem. När 
hon satt uppe på en molnkant och såg ner på Närke, som låg vänligt och 
välmående under henne med präktiga bondgårdar på slätten och rika gruvor 
och bruk uppe i bergstrakterna, med den tröga Svartån och de grunda, 
fiskrika slättsjöarna, med den goda staden Örebro, som utbredde sig runt 
om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga hörntornen, så måtte hon 
visst ha tänkt:  Här skulle människorna ha det alldeles för bra, om inte 
jag vore. De skulle bli dåsiga och ledsamma. Här måste finnas en sådan som 
jag, som rycker opp dem och håller dem vid gott humör. 



Och så skrattade hon vilt och gäckande som en skata och yrde i väg, 
dansande och virvlande från det ena hörnet av slätten till det andra. Och 
när Närkesbon såg hur hon drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han 
inte låta bli att småle. För retsam och led, det var hon, men gott lynne 
hade hon. Det var likasa uppfriskande för bönderna att ha att göra med 
Ysätters-Kajsa som för slätten att piskas av stormvinden.



Nu för tiden påstår man, att Ysätters-Kajsa skall vara död och 
borta, hon som alla andra troll. Men sådant är nästan omöjligt att 
tro. Det är, som om någon skulle komma och säga, att luften alltid 
hädanefter skall stå stilla över slätten och vinden aldrig mer dansa fram 
över den med sus och brus och frisk luft och störtskurar.



Den, som anser, att Ysätters-Kajsa är död och borta, kan för övrigt höra 
hur det gick till i Närke det året, då Nils Holgersson for fram över 
landskapet, så får han själv säga vad han tror.



MARKNADSAFTONEN.              Onsdag 27 april.



Det var dagen före en stor kreatursmarknad i Örebro, och det regnade så, 
att det stod som spön i backen. Det var ett regn, som man inte kunde komma 
till rätta med. Det föll riktiga strömmar ur molnen, och mången tänkte för 
sig själv:  Det här är alldeles som på Ysätters-Kajsas tid. Aldrig hade 
hon så många upptåg för sig som vid marknader. Det skulle ha varit i 
hennes väg att ställa till ett sådant här störtregn på marknadsaftonen. 



Ju längre det led, desto värre blev regnandet. Framemot kvällen kom 
riktiga skyfall, vägarna blev alldeles bottenlösa, och folk, som hade 
givit sig av hemifrån med sina kreatur för att komma fram till Örebro i 
god tid på morgonen, råkade illa ut. Kor och oxar blev så utledsna, att de 
inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig 
omkull mittpå vägen för att visa, att de inte orkade gå längre. Alla, som 
bodde utmed vägen, måste öppna sina dörrar för de marknadsresande och 
härbärgera dem efter råd och lägenhet. Det blev överfullt inte bara i 
boningsrummen, utan också i stall och lador.



De, som kunde, försökte emellertid sträva sig fram till gästgivargården, 
men när de kom dit, ångrade de nästan att de inte hade stannat i någon 
stuga utmed vägen. Alla bås i lagården och alla spiltor i stallet var 
redan upptagna. Det var ingen annan råd än att lata hästar och kor stå ute 
i regnet. Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, kunde få komma in 
under tak.



Det var en väta och en smuts och en trängsel på gårdsplanen, som var 
förfärliga. Somliga av djuren stod i riktiga pölar och kunde inte en gång 
lägga sig ner. Det fanns nog husbönder, som skaffade sina djur halm 
att ligga på, och som bredde täcken över dem, men det fanns också de, som 
satt inne på gästgivargården, drack och spelade och alldeles glömde bort 
dem, som de borde sörja för.



Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren. 
Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde 
nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var 
lågvatten.



Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll. Pojken kunde 
inte sova för dropparna, som ständigt smattrade ner på honom. Till sist 
började han gå omkring på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, 
när han rörde sig.



Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i 
vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam 
häst komma gående mellan buskarna. Det var en gammal krake, så usel och 
eländig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och 
så mager, att varenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele 
eller sadel, bara en gammal grimma, från vilken det hängde en halvrutten 
tågstump. Det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att 
slita sig lös.



Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stod och sov, och pojken 
blev rädd, att han skulle trampa på dem.  Vart ska du gå? Se dig för!  
ropade han.-- Jaså, där är du , sade hästen och kom fram till pojken.  Jag 
har gått hela milen för att råka dig. -- Har du hört talas om mig?  
frågade pojken förvånad.-- Jag har väl öron, jag med, så gammal jag är. 
Det är många, som talar om dig nu för tiden



Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att kunna se bättre, och 
pojken lade märke till att han hade ett litet huvud med vackra ögon och en 
mjuk, fin nos.  Det har visst varit en god häst från början, fast han har 
råkat illa ut på gamla dar , tänkte han.



 Jag ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig med en sak , sade 
hästen. Pojken tyckte, att det var vanskligt att följa den, som såg så 
eländig ut, och undskyllde sig med det dåliga vädret.  Du har det inte 
sämre, om du sitter på min rygg, än om du ligger här , sade hästen.  Men 
du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, som jag 
är. -- Åjo, det vågar jag väl ändå , sade pojken.--  Väck då gässen, så 
att vi får göra opp med dem var de ska komma och hämta dig i morgon!  sade 
hästen.



Strax därefter satt pojken på hästryggen. Den gamla hästen travade undan 
bättre, än pojken hade trott honom om, men det blev ändå en lång färd 
genom natt och ruskväder, innan de stannade vid en stor gästgivargård. Där 
såg det förfärligt otrevligt ut. I vägen var uppkörda spår, så djupa, att 
pojken trodde, att han skulle drunkna, om han kom ner i dem. Vid staketet, 
som löpte runt om gården, var bundna en tretti, fyrti hästar och 
nötkreatur, utan något skydd mot regnet, och inne på gården stod kärror 
med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns var instängda.



Hästen gick och ställde sig vid staketet. Pojken satt kvar på hans rygg, 
och med så goda nattögon, som han hade, såg han tydligt hur svårt djuren 
hade det.



 Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?  frågade han.--  Vi är 
på väg till en marknad i Örebro, men vi har måst ta in här för regnets 
skull. Detta är en gästgivargård, men det har kommit så mycket resande, 
att vi inte får plats inne i husen. 



Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och såg sig omkring. Det var inte 
många av djuren, som sov, utan från alla håll hörde han klagan och 
missnöje. De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än 
förut på dagen. Det hade börjat blåsa en isande kall vind, och regnet, som 
nu kom vasst och piskande, var blandat med snö. Det var inte svårt att 
förstå vad hästen ville, att pojken skulle hjälpa honom med.



 Ser du, att det står en präktig bondgård här mittemot gästgivargården?  
frågade hästen.-- Ja , sade pojken,  jag ser det, och jag 
kan inte begripa, att de inte har begärt husrum 
åt er därinne. Eller kanske att det redan är fullt där också? -- Nej, det 
finns ingen främmande där , sade hästen.  De, som bor i den gården, är så 
snåla och ohjälpsamma, att det inte lönar sig för någon att be dem om 
husrum. -- Jaså, är det så fatt? Då får ni väl stå, där ni står.  -- Men 
jag är född och uppvuxen just på det där stället , sade hästen.  Jag vet, 
att där finns stort stall och stor lagård med många tomma spiltor och bås, 
och jag undrade om du inte kunde ställa på så sätt, att vi fick komma in 
där. -- Det tror jag inte att jag vågar mig på , sade pojken. Men så 
tyckte han, att det var så synd om djuren, att han i alla fall ville 
försöka.



Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus var 
låsta och alla nycklar urtagna. Han stod rådvill och hjälplös, men han 
fick bistånd från oväntat håll. Det var en vindil, som kom brusande med 
hisklig fart och kastade upp dörren till en stor lada mittframför honom.



Pojken var förstås inte sen att vända tillbaka till hästen.  Det är inte 
möjligt att komma in i stallet eller i lagården , sade han,  men det finns 
en stor, tom hölada, som de har glömt att stänga, och dit kan jag föra in 
er. -- Tack!  sade hästen.  Det blir gott att än en gång få sova på de 
gamla tomterna. Det är den enda glädje, som jag kan få här i livet. 



I den rika bondgården, som låg mittemot gästgivargården, hade de 
emellertid den kvällen kommit att sitta uppe mycket längre, än de brukade.



Husbonden där var en trettifem års karl. Han var lång och ståtlig med ett 
vackert, men rätt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet 
och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin 
gamla mor, som ännu var värdinna i gården, att hon skulle tända upp eld i 
spisen, så att han fick torka sina kläder. Modern hade därpå gjort en 
liten, klen brasa, för där i huset brukade de inte ödsla med veden, och 
husbonden hade hängt sin rock på en stol och ställt den framför elden. 
Sedan hade han satt upp ena foten på spishällen och stött armen mot knäet, 
och så hade han blivit stående och sett in i brasan. Han hade stått kvar i 
ett par timmar och inte gjort en rörelse annat än för att då och då kasta 
ett vedträ på härden.

Husmodern hade plockat undan kvällsvarden och bäddat hans säng, och 
sedan hade hon gått in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i 
dörren och såg undrande på honom, som stod vid elden och inte gick och 
lade sig.  Det är ingenting, mor. Det är bara något gammalt, som jag 
tänker på , sade han.



Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade 
en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat 
honom ett gammalt hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga 
karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott. 
Ånej, men jag tänkte bara, att eftersom den här hästen har varit i er ägo 
förut, så skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn ålderdom, för det 
behöver den , hade hästhandlaren svarat.



Då hade han sett på hästen och känt igen den. Det var en, som han själv 
hade fött upp och kört in. Men det föll honom inte in att köpa ett så 
gammalt och odugligt kreatur fördenskull. Ånej, visst inte. Han var inte 
den, som kastade bort sina pengar.



Men i alla fall hade det väckt många minnen hos honom, att han hade fått 
se hästen, och det var minnena, som höll honom så vaken, att han inte 
kunde gå och lägga sig.



Ja, den där hästen hade varit ett bra grant och gott djur. Far hade låtit 
honom sköta den alltifrån början. Han hade kört in den, och han hade 
hållit av den mer än allt annat. Far hade klagat över att han fodrade den 
för väl, och han hade ofta måst smyga sig till att ge den havre.



Han hade aldrig velat gå till fots till kyrkan, när han hade den hästen, 
utan han hade alltid åkt. Det var bara för att få ståta med unghästen. 
Själv kom han i hemmavävda och hemmasydda kläder, och kärran var simpel 
och omålad, men hästen var den grannaste, som körde upp på kyrkbacken.



En gång hade han vågat tala med far om att få köpa sig klädeskläder och 
att få måla kärran. Far hade stått som förstenad. Sonen hade trott, att 
gubben skulle få slag. Han hade då försökt få far att förstå, att när han 
hade en så grann häst att åka efter, borde han väl också själv se något 
ut.



Far hade ingenting svarat, men ett par dar efteråt hade han rest in till 
Örebro med hästen och sålt honom.

Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att 
den där hästen skulle ha lockat honom till fåfänga och slöseri, och nu, så 
här långt efteråt, måste han erkänna, att far hade haft rätt. En sådan 
häst kunde visst ha blivit en frestelse. Men då i början hade han sörjt 
rent förfärligt. Han hade farit in till Örebro ibland bara för att stå i 
ett gathörn och se hästen köra förbi eller för att få smyga sig till honom 
i stallet med en bit socker.



 Om far dör och jag får gården , hade han tänkt,  ska jag köpa igen min 
häst, det första jag gör. 



Nu var far död, och han själv satt vid gården sedan ett par år, men han 
hade inte gjort ett enda försök att köpa tillbaka hästen. Han hade inte 
tänkt på honom på långliga tider förrän nu i kväll.



Det var märkvärdigt, att han hade kunnat glömma den så helt och hållet. 
Men far var en mycket myndig och viljestark man, och när sonen hade blivit 
vuxen och de två jämt gått samman vid arbetet, hade far fått stor makt 
över honom. Då hade han kommit att tycka, att far hade rätt i allt, vad 
han gjorde. Och sedan han själv hade övertagit gården, hade han bara 
försökt att i allting handla så, som far skulle ha handlat.



Han visste nog, att folk sade, att far var snål, men det var väl rätt att 
hålla på pungen och inte kasta bort pengarna i onödan. Det goda, som man 
hade fått, skulle man väl inte låta förfaras. Det var bättre att kallas 
snål och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån att dras med som de 
andra hemmansägarna.



Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte till, därför att han 
hörde något besynnerligt. Det var, som om en gäll och gäckande röst hade 
upprepat just vad han tänkte:  Det är bäst att hålla hårt om pungen. Det 
är bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att dras med 
lån som de andra hemmansägarna. 



Det lät, som om någon ville göra sig lustig över hans visdom, och han höll 
på att bli ond, när han märkte, att alltihop bara var ett misstag. Det 
hade börjat blåsa nu, och här hade han stått och blivit så sömnig, att han 
hade tagit vindens tjutande i skorstenen för riktigt tal.



Han vände ögonen mot väggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga 
slag. Det var gruvligt så sent det hade blivit.  Det är på tiden, att du 
går och lägger dig , tänkte han. Men så kom han ihåg, att han ännu 
inte hade gått runt gården, som han brukade göra var kväll för att se 
efter, att alla dörrar och luckor var stängda och alla ljus släckta. Det 
hade han aldrig försummat, sedan han hade blivit herre där. Han slängde på 
sig rocken och gick ut i ovädret.



Allting fann han så, som det skulle vara, utom att dörren till den tomma 
höladan hade blivit uppkastad av vinden. Han gick in efter nyckeln, 
stängde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig 
tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hängde den framför elden. Men 
han gick inte till sängs nu heller, utan började gå fram och tillbaka i 
stugan. Det var ett fasligt väder ute med den bitande kalla blåsten och 
det snöblandade regnet. Och hans gamla häst stod ute i detta oväder utan 
att ha så mycket som ett täcke till skydd! Han borde väl ändå ha gett sin 
gamla vän tak över huvudet, när han var kommen till den här trakten.



Där mittemot på gästgivargården hörde pojken en gammal skrällande 
väggklocka slå elva slag. Just då höll han på att lösgöra kreaturen för 
att föra dem till ladan i bondgården. Det tog rätt lång tid att få dem 
väckta och ordnade, men äntligen var de färdiga och tågade in på det snåla 
bondfolkets gård i en lång rad med pojken som vägvisare.



Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gått gården runt 
och stängt höladan, så att när djuren kom tågande, var dörren låst. Pojken 
blev stående helt bestört. Nej, han kunde inte låta kreaturen stå där! Han 
måste in i huset och skaffa reda på nyckeln.



 Håll dem lugna här, medan jag går och hämtar nyckeln!  sade han till den 
gamla hästen, och därmed sprang han.



Mittpå gårdsplanen hejdade han sig för att fundera ut hur han skulle komma 
in i huset. Medan han stod där, såg han ett par små vandrare komma gående 
på vägen och stanna framför gästgivargården.



Pojken såg genast, att det var ett par små flickor, och han sprang 
närmare, för han tänkte, att han kanske kunde få hjälp av dem.



 Se så, Britta Maja , sade den ena,  nu ska du inte gråta längre! Nu är vi 
vid gästgivargården. Här får vi nog komma in. 



Knappt hade flickan sagt detta, förrän pojken ropade till henne:  Nej, ni 
ska inte försöka komma in i gästgivargården. Det är alldeles 
omöjligt. Men i den här bondgården har de inga gäster. Dit ska ni 
ga. 



De små flickorna hörde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade 
med dem. Men det undrade de inte så mycket på, för det var ju alldeles 
kolmörk natt. Den större av dem svarade genast:  Vi vill inte gå in i den 
där gården, för de, som bor där, är snåla och elaka. Det är deras skull, 
att vi två måste gå och tigga på vägen. 



 Det kan nog så vara , sade pojken,  men ni ska gå dit i alla fall. Ni ska 
få se, att det går bra för er. 



 Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta , sade 
de två små flickorna och gick upp till boningshuset och knackade på.



Husbonden stod återigen framför elden och tänkte på hästen, när han hörde 
knackningen. Han gick ut för att se efter vad som stod på och tänkte med 
detsamma för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa in 
någon vandrare. Men just som han vred upp låset, var en vind till hands 
och passade på. Den rev dörren ur handen på honom och kaitade den mot 
väggen. Han måste ut på bron för att dra igen dörren, och när han kom 
tillbaka in i stugan, stod de små flickorna redan därinne.



Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, 
ett par små töser, som gick krökta under påsar, som var lika långa som de 
själva.



 Vad är ni för ena, som är ute och driver så sent på natten?  sade 
husbonden ovänligt.



De två barnen svarade inte genast, utan ställde först från sig sina påsar. 
Därpå gick de emot honom och sträckte fram sina små händer till hälsning. 
 Vi är Anna och Britta Maja från Engärdet , sade den äldsta,  och vi 
skulle be om natthärbärge. 



Han tog inte emot de framsträckta händerna och var just färdig att köra ut 
tiggarungarna, då ett nytt minne steg upp för honom. Engärdet, var det 
inte en liten stuga, där en fattig änka hade bott med sina fem barn? Men 
änkan hade stått i skuld hos hans far för några hundra kronor, och för att 
få ut sin fordran hade fadern låtit sälja hennes stuga. Sedan hade änkan 
farit upp till Norrland med de äldsta barnen för att söka arbete, men de 
två yngsta hade kommit på socknen.

Han blev bitter till sinnes, när han påminde sig detta. Han visste, 
att far hade blivit mycket klandrad för att han hade krävt ut de där 
pengarna, som ändå var hans rätta egendom.



 Vad har ni för er nu för tiden?  sade han med sträng ton till barnen. 
 Har inte fattigvården tagit hand om er? Varför stryker ni omkring och 
tigger? 



 Det är inte vårt fel , svarade den större flickan.  Det är det folket, 
som vi är hos, som har skickat ut oss för att tigga. 



 Nåja, ni har ju fått påsarna fulla , sade bonden,  ni kan inte klaga. Nu 
är det bäst, att ni tar fram av det, som ni har med er, och äter er mätta, 
för här kan ni ingen mat få. Alla kvinnfolken har redan gått och lagt sig. 
Sen kan ni lägga er i vrån vid spisen, så behöver ni inte frysa. 



Han slog ut med handen liksom för att visa dem från sig, och hans ögon 
fick ett nästan hårt uttryck. Han måste ju vara glad, att han hade haft en 
far, som hade varit noga om sin egendom. Annars kanske han själv i sin 
barndom hade fått löpa omkring med tiggarpåsen på samma sätt som dessa.



Knappt hade han tänkt ut tanken, förrän den gälla och gäckande 
rösten, som han hade hört förut en gång i 
kväll, upprepade den ord för ord. Han lyssnade och förstod genast, att det 
ingenting var: bara vinden, som väsnades i skorstenen. Men det var det 
märkvärdiga, att när vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom 
så underligt dumma och hårda och falska.



Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida på hårda golvet. De 
var inte tysta, utan låg och mumlade.



 Vill ni bara vara tysta!  sade han. Han var vid så retligt lynne, att han 
skulle ha kunnat slå dem.



Men det där mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade än en gång till 
dem, att de skulle tiga.



 När mor gick bort ifrån mig , svarade då en liten klar röst,  tog hon 
löfte av mig, att jag var kväll skulle läsa min aftonbön. Och det måste 
jag göra och Britta Maja också. Bara vi har fått läsa 'Gud, som haver 
barnen kär', ska det bli tyst. 



Husbonden satt alldeles stilla och hörde de små läsa sin bön. Därpå 
började han gå med långa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och 
under tiden vred han händerna, som om han hade råkat i stor ångest.



Hästen utkörd och fördärvad och de här två barnen gjorda till 
kringdrivande tiggare! Och båda delarna fars verk! Far hade kanske ändå 
inte haft så rätt i vad han gjorde.



Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i händerna. Plötsligen 
började hans ansikte darra och skälva, och han fick tårar i ögonen, som 
han skyndade sig att torka bort. Det kom nya tårar, och han hade lika 
brått att få bort dem, men det hjälpte inte. Det kom fler efter.



Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och han skyndade sig att 
svänga stolen så, att han vände ryggen åt henne. Men hon måtte ändå ha 
märkt något ovanligt, för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som 
hade hon väntat, att han skulle säga något till henne. Så tänkte hon på 
hur svårt karlarna alltid har att komma sig för att tala om sådant, som 
går dem djupast till sinnes. Hon fick väl hjälpa honom.



Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått till i stugan, så att 
hon behövde ingenting fråga. Hon gick bara helt stilla fram till de två 
sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen säng i 
lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.



 Du Lars , sade hon utan att låtsa om, att hon såg, att han grät,  du ska 
allt låta mig få de här barnen. -- Vad, mor?  sade han och försökte hejda 
gråten.-- Jag har haft ont av dem i flera år, allt sedan far tog stugan 
ifrån deras mor. Och det har du också haft. --  Ja, men... -- Jag vill ha 
dem kvar här och göra bra människor av dem. De är för goda att gå och 
tigga. 



Han kunde ingenting svara, för tårarna kom med ohejdbar fart, men han tog 
sin mors gamla vissna hand och klappade den.



Men så for han upp, som om han skulle ha blivit skrämd för något.  Vad 
skulle far säga om detta? -- Far har haft sin tid att styra , sade modern, 
 nu är det din. Så länge far levde, måste man lyda honom. Nu är det du, 
som ska visa dig sådan, som du är.  Sonen blev så förvånad över dessa ord, 
att han upphörde att gråta.  Jag visar mig väl sådan, som jag är , sade 
han.-- Nej , sade hans mor,  det gör du inte. Du bara försöker likna far. 
Far hade varit med i hårda tider, och det hade gjort honom rädd för att 
bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att först och främst tänka på 
sig själv. Men du har aldrig varit med om något svårt, som har kunnat göra 
dig hård. Du har mer, än du behöver, och då vore det väl onaturligt, om du 
inte skulle tänka på andra. 



När de små flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, 
och sedan hade han hållit sig dold i en mörk vrå. Det hade inte dröjt 
länge, förrän han hade fått se ladunyckeln, som stack upp ur bondens 
rockficka.  När husbonden kör ut barnen, så tar jag nyckeln och springer , 
hade han tänkt.



Men så blev inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vrån och kunde 
inte begripa vad han skulle ta sig till.



Modern talade länge med sin son, och medan hon talade, stillades hans 
gråt, och till sist satt han med ett så vackert uttryck i ansiktet och såg 
ut som en annan människa. Den gamla vissna handen klappade han alltjämt.



 Ja, nu får vi väl gå och lägga oss , sade gumman, när hon såg, att han 
hade blivit lugn igen.-- Nej , sade han och reste sig hastigt,  jag kan 
inte lägga mig än. Det är en till främmande, som jag får lov att ge husrum 
i natt. 



Han sade inte mer, men han kastade hastigt på sig rocken, tände en 
lykta och gick ut. Det var samma blåst och köld ute, men när han kom på 
förstubron, började han småsjunga. Han undrade om hästen skulle känna igen 
honom, om han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.



När han gick över gårdsplanen, hörde han, att en dörr slog och smällde för 
vinden.  Det är den där lad-dörren, som har blåst opp igen , tänkte han 
och gick för att stänga den.



Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle just stänga till 
dörren, när han tyckte sig höra ett prassel därinifrån.



Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att gå ut på samma gång som 
han, och han hade genast sprungit ner till ladan, där han hade lämnat 
kreaturen. Men de stod inte längre utanför i regnet. En stark vindpust 
hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälpt dem att få tak över 
huvudet. Men det var prasslet, när pojken hade sprungit in i ladan, som 
husbonden hörde.



Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över hela golvet låg 
sovande kreatur. Ingen människa syntes till. Djuren var inte bundna, utan 
hade lagt sig här och där i halmen.



Han blev vred över intrånget och började skrika och väsnas för att 
väcka de sovande och driva ut dem. Men djuren låg stilla, som om de alls 
inte ville låta störa sig. Den enda, som reste sig, var en gammal häst, 
som helt sakta gick fram emot honom.



Husbonden blev på en gång alldeles tyst. Han kände igen hästen redan på 
gången. Han höjde lyktan mot honom, och hästen gick fram och lade sitt 
huvud på hans axel.



Och husbonden började smeka honom.  Du hästen min, du hästen min!  sade 
han.  Vad har de gjort vid dig? Ja, kära du, jag ska köpa igen dig. Du ska 
aldrig mer behöva lämna den här gården. Du ska få det, som du vill, hästen 
min. De andra, som du har tagit med dig, får stanna här, men du ska komma 
med mig till stallet. Nu kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår 
äta, utan att jag behöver smyga mig till den. Du är väl inte alldeles 
förstörd heller. Den grannaste hästen på kyrkbacken, det ska bli du, det, 
än en gång. Så ja! Så ja! 



25. ISLOSSNINGEN.



Torsdag 28 april. Nästa dag var det blankt och vackert väder. Det blåste 
visserligen en rätt stark vind västerifrån, men det var man bara glad åt, 
för den torkade vägarna, som var alldeles uppblötta av det häftiga 
gårdagsregnet.



I god tid på morgonen kom de två Smålandsbarnen Åsa gåsapiga och lille 
Mats vandrande på en landsväg, som från Sörmland ledde inåt Närke. Vägen 
löpte fram utmed södra Hjälmarstranden, och barnen gick och såg på isen, 
som ännu täckte största delen av sjön. Morgonsolen göt sitt klara sken 
över isen, och den såg inte mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan 
lyste vit och lockande. Så långt som de kunde se ut över den, låg den fast 
och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i hålor och springor, eller 
också var det uppsuget i själva isen. De såg ingenting annat än den 
präktigaste is.



Åsa gåsapiga och lille Mats var på vandring norrut, och de kunde inte låta 
bli att tänka på hur många steg det skulle bespara dem, om de kunde gå 
tvärsöver den stora sjön i stället för att vandra runt om den. De visste 
nog, att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut. De 
kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En väg såg de, som de 
kunde följa, och andra stranden tycktes ligga så nära, att de borde kunna 
gå över dit på en timme.



 Kom, så försöker vi!  sade lille Mats.  Om vi bara ser oss för, så att vi 
inte kommer i någon vak, så går det nog för oss. 



Därmed gav de sig ut på sjön. Isen var inte särdeles glatt, utan mycket 
behaglig att gå på. Det fanns mer vatten på den, än de hade kunnat se, och 
här och där fanns pipig is, där vattnet porlade upp och ner. Sådana 
ställen fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå dagen i 
det ljusa solskenet.



Barnen kom fort och lätt framåt, och de talade inte om annat än hur kloka 
de hade varit, som hade gått ut på isen i stället för att fortsätta 
vandringen på den sönderregnade landsvägen.



När de hade gått en stund, kom de i närheten av Vinön. Där fick en gumma 
syn på dem från sitt fönster. Hon sprang ut ur stugan, slog åt dem med 
armarna och ropade något, som de inte kunde höra. De förstod mycket väl, 
att hon varnade dem för att fortsätta vandringen. Men de, som var ute på 
isen, såg ju, att ingen fara var för handen. Det hade väl varit bra dumt 
att lämna isen, när allt gick så förträffligt.



De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig. 
Härute fanns det så stora vattensamlingar, att barnen nödgades göra långa 
omvägar. Men det bara roade dem. De tävlade om att finna ut var isen var 
bäst. De var varken trötta eller hungriga. De hade hela dagen för sig, och 
de bara skrattade, när de mötte nya hinder.



Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden. Den tycktes ännu vara 
långt avlägsen, fastän de hade gått väl en timme. De var en smula häpna 
över att sjön var så bred.  Det är, som om den där stranden flyttade sig 
undan oss , sade lille Mats.



Härute var de utan skydd mot västanvinden. Den blev för var minut allt 
häftigare och tryckte kläderna så hårt mot kroppen på dem, att de hade 
svårt att röra sig. Den kalla blåsten var det första riktiga obehag, som 
de hade mött under vandringen.



Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med så starkt dån, som om 
den hade fört med sig bullret från en stor kvarn eller mekanisk verkstad. 
Men något sådant kunde ju inte finnas därute på 
isvidderna.



De hade gått väster om den stora ön Valen, och de tyckte nu, att det 
verkligen märktes, att de närmade sig norra stranden. Men på samma gång 
blev vinden allt besvärligare, och det starka dånet, som följde den, 
tilltog så, att de började känna sig oroliga.



Med ens tyckte de sig förstå, att dånet, som de hörde, kom från vågor, som 
med skum och brus vräktes mot en strand, men detta var ju också omöjligt, 
eftersom sjön ännu låg täckt med is.



I alla fall stannade de och såg sig om. Då märkte de långt borta i väster, 
neremot Björnön och Göksholmslandet, en vit vall, som gick tvärsöver sjön. 
Först trodde de, att det var en snökant utmed en väg, men så förstod de, 
att det var skum från vågor, som kastades mot isen.



När de såg detta, tog de varandra i hand och började springa utan att säga 
ett ord. Sjön låg öppen därborta i väster, och de hade tyckt sig se, att 
skumranden hastigt flyttade sig österut. De visste inte om isen skulle 
bryta upp överallt eller vad som skulle ske. Men de kände på sig, att de 
var i fara.



På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på det stället, där de 
sprang: lyftes och sjönk ner igen, som om någon hade stött till den 
underifrån. Därpå hördes en dov knall i isen, och sedan gick sprickor ut 
över den åt alla håll. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istäcket.



Nu blev det stilla en liten stund, men så kändes återigen den där 
höjningen och sänkningen. Efter detta började sprickorna vidga sig till 
springor, genom vilka man såg vatten porla upp. Strax därpå blev 
springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak.



 Åsa , sade lille Mats,  det är visst islossning. 



 Ja, det är så, lille Mats , sade Asa,  men vi kan ännu hinna i land. 
Spring på bara! 



I själva verket hade vinden och vågorna ännu mycket arbete att utföra för 
att få bort isen från sjön. Det svåraste var väl gjort, när istäcket hade 
brustit i stycken, men alla dessa stycken måste delas på nytt och kastas 
mot varandra för att bli krossade, söndernötta och upplösta. Det fanns 
ännu kvar en myckenhet hård och fast is, som bildade stora, oskadade fält.



Men den värsta faran för barnen var, att de inte hade någon 
överblick av isen. De kunde inte se var rämnorna var så vida, att de 
omdjligt kunde komma över dem. De visste inte var de stora isflaken fanns 
som kunde bära dem. Därför irrade de omkring hit och dit, fram och 
tillbaka. De kom utåt sjön i stället för att nalkas land. De blev så 
rådvilla och förskräckta ute på den bristande isen, att de till sist bara 
stod stilla och grät.



Då kom en fylking vildgäss i skarp flykt susande fram över dem. De ropade 
högt och starkt, och det märkvärdiga var, att mitt i gåskacklet hörde 
barnen orden:  Ni ska gå till höger, till höger, till höger! 



De satte sig genast i rörelse och följde rådet, men det dröjde inte länge, 
förrän de på nytt stod rådvilla framför en bred rämna.



Åter hörde de gässen skrika över deras huvuden, och i gåskacklet urskilde 
de ett par ord:  Stå stilla, där ni ä'! Stå stilla, där ni ä'! 



Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de hörde, men de lydde 
och stod stilla. Snart därpå gled isstyckena samman, så att de kunde komma 
över rämnan. Då tog de varandra åter i hand och sprang. De var ängsliga 
inte bara för faran, utan också för hjälpen, som de hade fått.



De måste snart stanna i ny tvekan, men genast hörde de en röst tränga ner 
till dem.  Rätt framåt! Rätt framåt! Rätt framåt!  sade rösten.



Detta fortgick väl en halvtimme, men då var de framme vid den långa 
Lungersudden och kunde lämna isen och vada i land. Det märktes hur rädda 
de hade varit, för när de hade kommit på fast mark, stannade de inte en 
gång och såg åt sjön, där vågorna nu började välva isblocken allt 
häftigare, utan bara gick på. Men när de hade kommit ett stycke upp på 
udden, stannade Åsa plötsligt.  vänta här, lille Mats!  sade hon.  Det är 
något, som jag har glömt. 



Åsa gåsapiga gick ner till stranden igen. Där ställde hon sig att gräva i 
sin påse och fick till sist fram en liten träsko, som hon satte på en 
sten, där den syntes mycket tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille 
Mats utan att se sig om en enda gång.



Men inte förr hade hon vänt ryggen till, än en stor, vit gås sköt ner ur 
luften som en blixt, nappade till sig träskon och höjde sig med samma fart 
uppåt igen.



26. ARVSKIFTET.



Torsdag 28 april. När vildgässen hade hjälpt Asa gåsapiga och lille Mats 
över Hjälmaren, for de rätt norrut, tills de kom in i Västmanland. Där 
slog de ner på ett av de stora åkerfälten i Fellingsbro socken för att 
vila och äta.



Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves om efter något ätbart. 
Medan han spejade åt alla håll, märkte han på fältet bredvid ett par 
karlar, som gick och plöjde. Plötsligen hejdade de plogarna och satte sig 
ner för att äta sin frukost. Pojken skyndade genast åt det hållet och smög 
sig rätt nära de två karlarna. Det var ju en möjlighet, att han kunde 
komma över några smulor eller en brödkant, sedan de hade slutat.



Det gick en väg förbi fältet, och på denna kom en gammal man vandrande. 
När han såg de båda plöjarna, stannade han, klev över gärdsgården och gick 
fram till dem.  Jag skulle också spisa frukost , sade han, tog av sig sin 
ränsel och plockade fram smör och bröd.  Det är gott att inte behöva sitta 
ensam vid vägkanten och äta , fortfor han.

Härpå kom han och de båda plöjarna i samspråk, och de fick snart 
veta, att han var en gruvarbetare från Norbergs bergslag. Nu arbetade han 
inte mer. Han var för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde 
kvar nära gruvan i en liten stuga. Han hade en dotter gift härnere i 
Fellingsbro. Han hade just varit och hälsat på henne, och hon hade velat, 
att han skulle flytta hit, men det kunde han inte förmå sig till.



 Jaså, ni tycker inte, att det är så bra här som i Norberg , sade bönderna 
och drog litet på munnen, för de visste ju, att Fellingsbro är en av de 
största och rikaste socknarna i landskapet.



 Skulle jag kunna stanna på en sådan här slätt?  sade gubben och slog 
ifrån sig, som om något dylikt inte kunde vara tänkbart. De började nu att 
i all vänlighet tvista om var i Västmanland det var bäst att bo. Den ene 
av plöjarna var född i Fellingsbro, och han talade gott om slätten, men 
den andre var från Västeråstrakten, och han ansåg, att Mälarstränderna med 
deras lövholmar och täcka uddar var den bästa delen av landskapet. Gubben 
ville i alla fall inte låta övertyga sig, och för att visa dem, att han 
hade rätt, bad han, att han skulle få berätta för dem en historia, som han 
hade hört av gammalt folk, när han själv var ung i världen.



 Här i Västmanland bodde det långt tillbaka i tiden en gammal fru av 
jättesläkt, som var så rik, att hon ägde hela landet. Hon hade allting 
präktigt förstås, men hon levde ändå i stora bekymmer, därför att hon inte 
visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre söner.



Se, det förhöll sig så, att de två äldsta sönerna brydde hon sig inte så 
mycket om, men den yngste var kelgrisen. Hon ville, att han skulle få det 
bästa arvet, men på samma gång var hon rädd, att det skulle bli ofrid 
mellan honom och hans bröder, om de märkte, att hon inte hade delat lika 
mellan dem.



Nå, en dag kände hon, att hon var döden så nära, att hon inte hade tid att 
betänka sig längre. Då kallade hon till sig alla tre sönerna och började 
tala med dem om arvet.



Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni får att välja 
emellan', sade hon. 'Till den ena lotten har jag lagt alla mina ekbackar 
och lövholmar och blomsterängar och plockat ihop dem nere kring Mälaren. 
Den, som väljer den lotten, får bra bete för får och kor på 
strandängarna, och på holmarna kan han idka lövtäkt, ifall han inte vill 
använda dem till trädgårdsodling. Där går en mängd vikar och färdar långt 
inåt landet, så att det blir bra tillfälle till fraktfart och allt slags 
samfärdsel. Där åarna rinner ut i sjön, får han goda hamnplatser, så att 
jag tror, att det ska växa opp både byar och städer på hans område. Och 
inte kommer det att fattas honom åkermark heller, fastän landet ligger 
sönderslitet. Det blir bara gott, att sönerna hans allt ifrån början får 
lära sig att fara från holme till holme, för det kommer att göra dem till 
goda sjöfarande, som kan segla till främmande land och skaffa sig 
rikedomar. Ja, det där var den första lotten. Vad säger ni om den?'



Jo, alla sönerna var ense om att den delen var präktig och att vem som än 
fick den kunde skatta sig lycklig.



'Ja, det är inget fel med den', sade den gamla jättefrun, 'och den andra 
är inte dålig, den heller. Till den har jag samlat ihop allt, vad jag äger 
av slät mark och öppen åker, och lagt ut fält vid fält ifrån Mälartrakten 
allt oppåt Dalarna. Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att 
ångra sig. Han kan odla så mycket säd han vill och sätta opp stora gårdar 
åt sig, och varken han eller hans efterkommande behöver ha en dags oro för 
utkomsten. För att inte slätten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram 
över den några stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, där 
det går an att sätta opp kvarnar och smedjor. Och längsmed dikena har jag 
lagt opp grusbankar, där det kan växa skog till vedbrand. Ja, det var den 
andra lotten, och jag tycker, att han, som får den, har alla skäl att vara 
belåten.'



Det höll alla tre sönerna med om och tackade henne, därför att hon hade 
ställt det så bra för dem.



'Jag har nog försökt att göra mitt bästa', sade gumman, 'men nu kommer jag 
till det, som har gjort mig mest bekymmer. För, ser ni, när jag hade lagt 
alla mina lövängar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och 
alla mina åkrar och nyodlingar till den andra och skulle börja samla ihop 
litet till den tredje, så märkte jag, att jag inte hade något annat kvar 
på egendomen än tallbackar och granskogar och bergåsar och klintar och 
gråstenshällar och magra ensnår och fattiga björklundar och småsjöar. Och 
det där kunde jag ju förstå, att ingen av er skulle bli glad åt. I alla 
fall har jag plockat ihop allt det där eländet och lagt ut det i 
norr och väster om slättmarken. Men jag fruktar för att den, som väljer 
den lotten, inte har annat än fattigdom att vänta. Får och getter blir all 
den boskap, som han kan ha, och han får väl ligga ute på sjöarna och fiska 
eller gå på jakt i skogen för att skaffa sig föda. En mängd forsar och 
fall finns där nog, så att det gick an att bygga hur många kvarnar som 
helst, men jag är rädd för att han inte får något annat än bark att mala 
på dem. Och bra besvärligt får han det med vargar och björnar, för de 
kommer säkert att hålla till i vildmarken. Ja, detta är den tredje lotten. 
Jag vet nog, att den inte kan jämföras med de två andra, och om jag inte 
vore så gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det är omöjligt. Och 
nu har jag ingen ro i min sista stund, därför att jag inte vet till vilken 
av er jag ska ge den sämsta lotten. Ni har varit goda söner alla tre, och 
det är svårt att vara orättvis mot någon av er.'



När den gamla jättefrun hade talat om hur saken stod, såg hon ängsligt på 
sönerna. Nu sade de inte som förut, att hon hade delat rätt och sörjt väl 
för dem. De stod tysta, och det märktes nog, att vem helst som fick den 
sista lotten, han skulle komma att känna sig missbelåten.



Ja, där låg då gammalmoran och ängslade sig, och sönerna kunde se, att hon 
led all dödens pina på förhand, därför att det var hon, som måste dela ut 
lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sönerna hon skulle 
göra olycklig genom att ge honom den sämsta delen.



Men den yngste var den, som höll mest av sin mor, och han kunde inte stå 
ut med att se hur hon våndades, utan han sade: 'Nu ska ni inte göra er mer 
bekymmer för den här saken, mor, utan lägg ni er att dö i ro och fred! Den 
där dåliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog försöka att slå mig ut på 
den, och hur det än går, ska jag inte harmas på er för att de andra har 
fått bättre än jag.'



Så snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och 
berömde honom. Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget 
bekymmer, för de var nästan jämngoda.



När allt var ordnat, tackade den gamla den yngste sonen än en gång och 
sade, att hon hade väntat, att just han skulle hjälpa henne. Och hon bad, 
att han skulle komma ihåg den stora kärlek, som hon 
hade hyst för honom, när han kom opp i sin 
vildmark.



Därmed slöt hon ögonen och dog, och sedan bröderna hade satt ner henne i 
jorden, gick de för att bese var och en sin egendom. Och de båda äldsta 
kunde ju inte vara annat än nöjda och belåtna.



Den tredje gick opp i sin vildmark, och han såg, att modern hade sagt 
sant, och att den mest bestod av bergklintar och småsjöar. Han kunde nog 
förstå, att modern hade tänkt på honom med kärlek, när hon gjorde i 
ordning denna lotten åt honom, för fastän hon inte hade haft annat än 
dålighet att ta av, så hade hon ordnat det så väl, att det var ett det 
vackraste land. På sina ställen var det hemskt och vilt, men det var 
vackert i alla fall. Detta tyckte han om att se, men glad var han ändå 
inte.



Men så började han märka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende 
här och där. Och när han såg bättre efter, upptäckte han, att den nästan 
överallt var genomsprängd med malmådror. Det fanns mest järn, men det var 
också gott om både silver och koppar där på hans egendom. Han anade, att 
han hade fått större rikedom än någon av bröderna, och nu började han så 
småningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte. 

27. I BERGSLAGERNA.



Torsdag 28 april. Vildgässen hade en besvärlig färd. Sedan de hade spisat 
frukost på åkrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra rätt 
norrut över Västmanland, men västanvinden tog till i styrka och vräkte dem 
i stället österut ända bort mot Upplandsgränsen.



De for högt uppe, och vinden kastade dem framåt med stark fart. Pojken 
satt och tittade ner för att få reda på hur det såg ut i Västmanland, men 
kunde inte mycket urskilja. Han märkte nog, att det var jämnt och slätt 
här i östra delen av landskapet, men han kunde inte förstå vad det var för 
fåror och streck, som löpte från norr till söder tvärsöver slätten. Det 
såg rätt besynnerligt ut, därför att alla ränderna gick nästan raka med 
jämna mellanrum.



 Det här landet är lika randigt som mors förkläde , sade pojken.  Jag 
undrar vad det är för slags ränder, som stryker fram över det. 



 Åar och åsar, vägar och järnvägar , svarade vildgässen.  Åar och åsar, 
vägar och järnvägar. 



Och detta var verkligen sant, för när gässen kastades mot öster, hade de 
först farit över Hedströmmen, som går fram mellan två åsar och ledsagas av 
en järnväg. Sedan hade de råkat Kolbäcksån, som har en järnväg på ena 
sidan och en ås med en landsväg på den andra. Därpå hade de mött Svartån, 
som också följes av åsar och landsvägar, så Lillån med Badelundsåsen och 
sist Sagån, som har både landsväg och järnväg på högra stranden.



 Aldrig förr har jag sett så många vägar, som alla kommer från ett 
håll , tänkte pojken.  Det måtte vara mycket varor, som ska fraktas genom 
det här landet norrifrån. 



På samma gång tyckte han, att detta var märkvärdigt, för han trodde, att 
norr om Västmanland skulle det nära på vara slut med Sverige. Det, som 
fanns kvar av landet, kunde väl inte vara stort annat än skog och ödemark, 
mer sade han.



När vildgässen hade blivit drivna ända bort till Sagan, måtte Akka ha 
förstått, att de hade kommit åt helt annat håll, än hon önskade, för här 
vände hon med flocken och började att i svår motvind arbeta sig tillbaka 
mot väster. De for alltså än en gång över den randiga slätten och 
fortsatte sedan inåt västra delen av landskapet, som bestod av skogiga 
bergstrakter.



Så länge som pojken hade farit över slätten, hade han suttit framåtlutad 
över gåshalsen och sett ner, men när den upphörde och han såg, att det låg 
stora skogstrakter framför honom, satte han sig upprätt och tänkte, att 
han skulle vila ögonen, för där marken var täckt med skog, brukade det 
inte finnas mycket att se på.



När de hade flugit fram en stund över skogsåsar och småsjöar, fick pojken 
höra något, som gnisslade och liksom jämrade sig nere på marken.



Då måste han luta sig framöver och se ner förstås. Vildgässen for inte 
särdeles fort nu, när de kämpade sig fram i motvind, utan han kunde se 
landet under sig mycket tydligt. Det första, som han märkte, var ett svart 
hål, som bar rätt ner i jorden. Över hålet var rest ett hissverk av grova 
stockar, och hissverket hämtade just med gnissel och tjut upp en tunna, 
lastad med stenstycken. Runt omkring låg stora stenhögar, en ångmaskin 
flåsade i ett skjul, kvinnor och barn satt i en ring på marken och 
sorterade stenar, på en smal hästbana rullade några vagnar, lastade med 
gråa stenstycken, och i skogsbrynet låg små arbetarbostäder.



Pojken kunde inte begripa vad detta var för något, och han ropade med full 
hals neråt marken:  Vad är det här för ett ställe, där de hämtar opp så 
mycket gråsten ur jorden? 



 Hör på det nötet! Hör på det nötet!  kvittrade sparvarna som var hemma på 
platsen och hade väl reda på sig.  Han kan inte skilja järnmalm från 
gråsten. Han kan inte skilja järnmalm från gråsten. 



Då förstod pojken, att det, som han såg, var en gruva. Han blev rätt 
besviken, för han hade tänkt, att gruvor skulle ligga på höga berg, men 
den här låg på släta marken mellan ett par bergåsar.



Snart hade de lämnat den bakom sig, och pojken satt på nytt och stirrade 
rätt framåt, för granskogsåsarna och björkdungarna, som låg under honom, 
tyckte han sig ha sett många gånger förut. Då kände han, att en stark 
värme slog upp till honom från marken, och genast måste han titta ner för 
att få reda på vad detta kom sig av.



Under honom låg stora högar av kol och malm, och mittibland dessa stod en 
hög, åttkantig, rödmålad byggnad, som sände en hel kvast av lågor mot 
himlen.



Först kunde pojken inte tro annat, än att det var eldsvåda, men så såg han 
folk gå helt lugnt nere på marken och inte bry sig det minsta om elden, 
och då kunde han inte begripa hur detta hängde ihop.



 Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att ett hus står i 
ljusan låga?  ropade pojken neråt marken.



 Hör på den, som är rädd för elden!  kvittrade bofinkarna, som bodde i 
skogsbrynet och hade väl reda på vad som skedde i grannskapet.  Han vet 
inte hur järnet smältes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslåga från 
en eldsvåda. 



Snart hade de lämnat masugnen bakom sig, och pojken satt på nytt och såg 
rätt framåt, därför att han menade, att det inte skulle finnas mycket att 
se i den här skogstrakten. Men han hade inte flugit långt, förrän han fick 
höra ett förfärligt larm och oväsen nerifrån jorden.



När han såg ner, lade han först märke till en liten ström, som kom i stark 
fors utför en bergvägg. Bredvid fallet låg en stor byggnad med svart tak 
och hög skorsten, som sände ut en tjock, gnistblandad rök. Utanför 
byggnaden låg järnklumpar och järnstänger och riktiga små berg av kol. 
Marken var svart vida omkring, och svarta vägar löpte ut åt alla håll. 
Från byggnaden hördes ett obeskrivligt larm. Det dånade och fräste. Det 
lät, som om någon med starka slag sökte att försvara sig mot ett väsande 
vilddjur. Men det besynnerliga var, att ingen frågade efter det, som 
skedde. Ett stycke därifrån låg arbetarbostäder under gröna träd, och ändå 
längre bort reste sig en stor, vit herrgårdsbyggnad. Men på 
arbetarbostädernas trappor lekte barnen alldeles lugna, och i 
herrgårdsalleen gick folk och promenerade i god ro.

  Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att 
de slår ihjäl varandra inne i byggningen?  skrek pojken neråt marken.



 Hack, ack, ack, ack! Där far en, som har väl reda på sig. Hack, ack, ack, 
ack!  skrattade en skata.  Det är ingen, som blir sliten i stycken. Det är 
järnet, som sprakar och fräser, när det läggs under hammaren. 



Snart hade de lämnat järnbruket bakom sig, och pojken satt på nytt och såg 
rätt framåt, för han trodde, att här i skogstrakten kunde det inte finnas 
mycket att se.



När de hade rest en stund, hörde han en klocka ringa, och han måste än en 
gång titta ner för att ta reda på var ljudet kom ifrån.



Då såg pojken under sig en bondgard, som han aldrig hade sett maken till. 
Boningshuset var en lång, rödfärgad envåningsbyggnad, och det var inte 
särdeles stort tilltaget, men det, som förvånade honom, var att se alla de 
stora, välbyggda uthus, som låg därbredvid. Pojken visste ungefär hur 
många uthus som behövs vid en gård, men här måtte de ha haft dubbelt och 
tredubbelt av allt. Ett sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt 
sig. Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i dem, för det 
fanns nästan inga åkrar invid gården. Han såg några åkerlappar inne i 
skogsmarken, men dels var de så små, att han knappt ville kalla dem för 
åkrar, och dels stod det redan en lada på var och en av dem för att ta i 
förvar vad som där kunde skördas.



På stalltaket satt vällingklockan under en huv, och det var därifrån, som 
ringningen kom. Husbonden gick mot köket med sina drängar, och pojken såg, 
att han hade mycket och ståtligt folk.



 Vad är det för ett folk, som bygger så stora gårdar mitt i skogen, där 
det inte finns någon åker?  ropade pojken neråt marken.



Tuppen gick på sopbacken och svarade honom genast.



 Gammal bergsmansgård. Gammal bergsmansgård , gol han.  Åkrarna ligger 
under jorden. Åkrarna ligger under jorden. 



Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man 
kunde resa över utan att titta på den. Skogar och berg fanns det 
visserligen överallt, men det var otroligt så många märkvärdiga ställen 
som låg gömda mellan dem.



Det fanns gruvfält, där hiss stängerna höll på att falla omkull, och där 
marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där 
arbetet fortgick, där de dova gruvskotten 
hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder 
reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken 
genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade 
hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda 
järnverk, där det arbetades och hamrades, så att marken skalv. Det fanns 
små städer därinne i vildmarken, som låg tysta och såg ut att ingenting 
veta om allt bullret omkring dem. Det löpte linbanor fram genom luften, på 
vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades fram. I alla forsar 
snurrade hjul, elektriska ledningar strök genom den tysta skogen, och 
ofantligt långa järnvägståg kom rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade 
än med malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd.



När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta, kunde han inte 
hålla sig tyst längre.  Vad heter det här landet, där det bara växer 
järn?  frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle 
göra narr av honom.



Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur 
sömnen. Han sträckte fram sitt runda huvud och ropade med sin 
förskräckliga röst:  Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om 
här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar och björnar här 
än i dag. 



XXVIII. JÄRNVERKET.



Torsdag 28 april. Det rådde stark västanvind nästan hela den dagen, då 
vildgässen for över Bergslagerna, och så snart som de sökte styra norrut, 
blev de kastade mot öster. Men Akka trodde, att Smirre räv sprang fram 
genom den östra delen av landet. Hon ville fördenskull inte fara åt det 
hållet, utan vände gång på gång och strävade mödosamt tillbaka västerut. 
På detta sättet kom vildgässen endast långsamt framåt och var kvar i 
Västmanlands bergslager ännu på eftermiddagen. Mot kvällen lade sig vinden 
hastigt, och de trötta resenärerna började hoppas, att de skulle få en 
stunds lätt flykt före solnedgången. Men då kom en våldsam vindstöt 
farande. Den kastade gässen framför sig som bollar, och pojken, som hade 
suttit bekymmerslös och inte väntat någon fara, lyftes från gåsryggen och 
slungades ut i tomma rymden.



Så liten och lätt, som pojken var, kunde han inte i så häftig blåst falla 
rätt ner till marken, utan först följde han med vinden ett stycke, och 
sedan sjönk han neråt sakta och ryckvis, som ett blad faller från ett 
träd.



 Nå, det här blir inte så farligt , tänkte pojken, ännu medan han föll. 
 Jag ramlar till marken så långsamt, som om jag vore en bit papper. 
Mårten gåskarl skyndar nog genast och plockar opp mig. 



Det första han gjorde, sedan han hade kommit ner till marken, var att riva 
luvan av huvudet och vifta med den, för att den stora vita gåskarlen 
skulle se var han fanns.  Här är jag, var är du? Här är jag, var är du?  
ropade han och var nästan förvånad, att inte Mårten gåskarl allaredan stod 
bredvid honom.



Men den store vite syntes inte till, och inte heller såg han 
vildgåsflocken avteckna sig mot himlen. Den var alldeles som försvunnen.



Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skrämd 
eller orolig. Det föll honom inte en sekund in, att sådant folk som Akka 
och Mårten gåskarl skulle överge honom. Den häftiga vindstöten hade väl 
fört dem med sig. Så snart de lyckades vända, skulle de nog komma tillbaka 
och hämta honom.



Men vad var nu detta? Var i all världen befann han sig? Hittills hade han 
bara stått och tittat upp mot himlen efter gässen, men nu hade han råkat 
kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner på släta marken, utan 
i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara. Det var ett rum, 
så stort som en kyrka, med nästan lodräta klippväggar på alla sidor och 
alldeles utan tak. På marken låg några stora stenblock, och mellan dem 
växte mossa och lingonris och små låga björkar. Här och där fanns utsprång 
i väggarna, och från dessa hängde det ner några trasiga stegar. På ena 
sidan öppnade sig ett svart valv, som såg ut att leda långt inåt berget.



Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag. Han 
förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att 
människorna fordomdags hade brutit malm ur berget på det här stället.  Men 
jag får allt genast försöka att klättra opp till jorden igen , tänkte han, 
 för eljest är jag rädd, att reskamraterna inte får reda på mig.  Han 
skulle just gå fram till bergväggen, då någon tog fatt i honom bakifrån 
och han hörde en grov röst brumma tätt invid sitt öra:  Vad är du för en? 



Pojken vände sig hastigt om, och i första häpenheten tyckte han, att han 
hade framför sig ett stort stenblock, klätt med brungrå långmossa, men så 
märkte han, att stenblocket hade breda fötter att gå med, huvud, ögon och 
en stor, brummande mun.



Han kom sig inte för att svara något, och det tycktes inte heller det 
stora djuret vänta sig. Det slog omkull honom, rullade honom fram 
och tillbaka med foten och nosade på honom. Det tycktes just vara färdigt 
att sluka honom, men så ändrade det tanke och ropade:  Murre och Brumme, 
ungarna mina, kom hit, ska ni få något gott att smaka på! 



Strax kom ett par lurviga ungar framrusande, som var osäkra på foten och 
mjuka i skinnet som hundvalpar.



 Vad är det, som ni har kommit över, björnmor? Får vi se, får vi se?  
ropade ungarna.



 Jaså, det är björnar, som jag har råkat ut för , tänkte pojken.  Då är 
jag rädd, att Smirre räv inte mer behöver göra sig besvär att jaga efter 
mig. 



Björnhonan sköt med ramen pojken fram mot ungarna, och den ena av dem 
nappade honom till sig och sprang undan med honom. Men han bet inte till 
hårt, för han var lekfull och ville roa sig med Tummetott en stund, innan 
han dödade honom. Den andra kom efter för att rycka till sig pojken, och 
hur han klumpade åstad, kom han att falla rätt ner över huvudet på den, 
som bar pojken. Då rullade de om varandra, bets och klöstes och brummade.



Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra 
uppför den. Då rusade båda björnungarna efter honom, klättrade raskt och 
vigt uppåt berget, hann honom och kastade honom ner på mossan som en boll. 
 Nu vet jag hur en liten råttstackare har det, när den har råkat i kattens 
klor , tänkte pojken.



Han försökte flera gånger att fly undan. Han sprang djupt inåt den gamla 
gruvgången, gömde sig bakom stenarna och klättrade upp i björkarna, men 
björnungarna tog reda på honom, var han än gjorde av sig. Så snart de hade 
fångat honom, släppte de honom lös, för att han skulle springa undan på 
nytt och de skulle få roa sig med att fånga in honom.



Till sist blev pojken så trött och led vid alltsammans, att han kastade 
sig omkull på marken.  Spring undan , brummade björnungarna,  annars äter 
vi opp dig! -- Ja, det får ni göra , sade pojken,  jag orkar inte springa 
mer.  Genast tumlade båda ungarna bort till björnhonan.  Björnmor, 
björnmor, han vill inte leka mer!  klagade de.-- Då ska ni ta och dela 
honom jämnt mellan er , sade björnmor. Men när pojken hörde detta, blev 
han så rädd, att han strax började leken igen.

 När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för 
att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft så roligt, att de 
ville fortsätta med samma lek nästa dag. De tog pojken mellan sig och lade 
tassarna över honom, så att han inte skulle kunna röra sig  utan att de 
vaknade. De somnade strax, och pojken tänkte, att om en liten stund skulle 
han försöka att smyga sig ifrån dem. Men aldrig i hela sitt liv hade han 
blivit så kastad och rullad och jagad och snurrad, och han var så 
genomtrött, att han somnade, han också.



När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande utför klippväggen. 
Pojken vaknade av att han rev lös sten och grus, när han hasade sig ner i 
den gamla gruvan. Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och 
vände på sig, så att han kunde se björnen. Det var en förfärligt grov och 
starkt byggd gammal hanne med väldiga ramar, stora, glimmande hörntänder 
och små, elaka ögon. Pojken kunde inte hjälpa, att det gick ett par 
rysningar genom honom, när han såg den gamla skogskungen.



 Här luktar det människa , sade björnfar, så fort han kom fram till 
björnmor, och brummade som en åska.



 Hur kan du inbilla dig något så dumt?  sade björnmor och låg lugnt kvar 
på sin plats.  Det är ju överenskommet, att vi inte ska göra människorna 
någon skada numera. Men visade sig en av dem här, där jag och ungarna 
håller till, så skulle det inte bli så mycket kvar av henne, att du kunde 
känna lukten en gång. 



Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte vara riktigt nöjd 
med svaret, för han kunde inte låta bli att snusa och vädra.



 Sluta opp med det där vädrandet!  sade björnmor.  Du måtte väl känna mig 
så väl, att du vet, att jag inte låter något farligt komma i närheten av 
ungarna. Tala i stället om vad du har haft för dig! Jag har inte sett dig 
på hela veckan. 



 Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats , sade björnfar.  Först 
gick jag över till Värmland för att få veta av släktingarna i Ekshärad hur 
de hade det där i landet, men det var onödigt besvär. De var borta 
allihop. Det fanns inte ett björnide kvar i hela skogen. 



 Jag tror, att människorna vill bli ensamma på jorden , sade björnmor. 
 Till och med om en lämnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon 
och myror och grönt, så får en inte bo kvar i 
skogen. Jag undrar just vart vi ska kunna 
flytta för att få vara i fred. 



 Här i gruvstöten har vi ju haft det utmärkt bra i många år , sade 
björnfar.  Men jag kan inte trivas här, sedan det stora bullerverket har 
blivit rest alldeles i vår närhet. Nu sist har jag varit och sett mig om 
öster om Dalälven, bortåt Garpenberg. Där fanns det också gott om gamla 
gruvhål och andra bra gömställen, och jag tyckte, att det såg ut, som om 
en skulle få gå tämligen fredad för människor...



I detsamma björnfar sade detta, reste han sig och vädrade omkring sig. 
 Det är besynnerligt, att när jag talar om människor, känner jag på nytt 
den där lukten , sade han.



 Gå och se efter själv, om du inte tror mig!  sade björnmor.  Jag undrar 
just var nånstans en människa skulle kunna ligga gömd härnere. 



Björnen gick hela hålan runt och vädrade. Till sist kom han och lade sig 
ner utan att säga ett ord.  Var det inte det jag visste?  sade björnmor. 
 Men du tror förstås, att ingen mer än du har näsa eller öron. 



 En kan inte vara nog försiktig med sådant grannskap, som vi har , sade 
björnfar helt stillsamt. Men så for han upp med ett rytande. Det hade 
fallit sig så olyckligt, att en av björnungarna hade flyttat tassen över 
Nils Holgerssons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan hade 
börjat nysa. Nu stod det inte till för björnmor att hålla björnfar stilla 
längre. Han kastade undan ungarna åt höger och vänster och fick syn på 
pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.



Han skulle ha slukat honom genast, om inte björnmor hade kastat sig 
emellan.  Rör honom intel Det är ungarnas tillhörighet , sade hon.  De har 
haft så roligt med honom hela kvällen, att de inte nändes äta opp honom, 
utan ville spara honom till morgonen.  Men björnhannen vräkte undan 
björnhonan.  Lägg dig inte i det, som du inte begriper!  röt han.  Känner 
du inte, att han luktar människa lång väg? Den där ska jag äta opp genast, 
annars spelar han oss något elakt spratt. 



Han öppnade gapet på nytt, men nu hade pojken fått litet tid på sig, och 
han hade i all hast rivit fram ur ränseln sina svavelstickor, som var det 
enda försvarsmedel han ägde. Han strök eld mot skinn byxen och stack 
den brinnande stickan in i gapet på björnen.



Björnfar fnös till, när han kände svavellukten, och därmed var det ute med 
lågan. Pojken stod färdig med en ny sticka men, besynnerligt nog, gjorde 
inte björnfar om anfallet.



 Kan du tända många sådana där små blåa rosor?  frågade björnfar.



 Jag kan tända så många, att de kunde göra slut på hela skogen , svarade 
pojken, för han trodde, att han på det sättet skulle kunna skrämma 
björnen.



 Kanske att du skulle kunna sätta eld på hus och gård också?  sade 
björnfar.



 Det vore ingen konst för mig, det , skröt pojken och hoppades, att 
björnen skulle få respekt för honom.



 Det var bra, det , sade björnfar.  Då ska du få göra mig en tjänst. Nu är 
jag riktigt glad, att jag inte kom att äta opp dig. 



Därmed tog björnfar helt försiktigt och varligt pojken mellan tänderna och 
började klättra upp ur hålan. Det gick obegripligt lätt och ledigt för 
honom, fastän han var så stor och tung, och så snart han kom upp, började 
han springa inåt skogen. Det gick också med god fart. Det märktes, att 
björnfar var som skapad för att tränga fram i täta skogar. Den tunga 
kroppen sköt genom snåren som en båt genom vattnet.

Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe i 
skogsbrynet, där han kunde se det stora järnverket. Där lade han sig ner, 
ställde pojken framför sig och höll fast honom med båda ramarna.



 Titta nu ner på det här stora bullerverket!  sade han till pojken.



Det stora järnverket reste sig med många höga och stora byggnader vid 
randen av ett vattenfall. Höga skorstenar sände ut svarta rökmoln, 
masugnarnas lågor flammade, och ur alla fönster och gluggar lyste ljus. 
Därinne var hammare och valsverk i gång, och de arbetade med sådan kraft, 
att luften genljöd av rassel och dån. Runt omkring själva 
verkstadsbyggnaderna låg ofantliga kolhus, stora slagghögar, packhus, 
brädstaplar och redskapsskjul. Ett stycke längre bort fanns långa rader av 
arbetarbostäder, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. 
Men allt detta andra var stilla och tycktes sova. Pojken såg inte däråt, 
utan tänkte bara på att betrakta järnverksbyggnadema. Marken var svart 
omkring dem, himlen välvde sig skönt mörkblå över masugnslågorna, forsen 
strök förbi dem vitskummande, och själva stod de och sände ut ljus och rök 
och eld och gnistor. Det var den väldigaste syn han någonsin hade sett.



 Du vill väl inte påstå, att du skulle kunna sätta eld på ett sådant här 
stort verk också?  sade björnen.



Pojken stod där inklämd mellan björnramarna, och han trodde, att det enda, 
som kunde rädda honom, skulle vara, att björnen fick höga tankar om hans 
makt och förmåga.  Det gör mig detsamma om det är stort eller litet , sade 
han därför.  Jag kan få det att brinna ner i alla fall. 



 Då ska jag säga dig något , sade björnfar.  Förfäderna mina har hållit till 
i de här trakterna, allt sedan det började att växa skog i landet, och jag 
har ärvt jaktmark och betesmark och iden och gömställen av dem och har 
bott här i god ro i all min tid. Till en början blev jag inte mycket störd 
av människoma. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, 
och härnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren 
bultade bara ett par gånger om dagen, och hyttan var inte påblåst mer än 
ett par månvarv i sträck. Det var inte mer, än jag kunde stå ut med. Men 
nu på de sista åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med 
samma fart både natt och dag, kan jag inte trivas mer. Förr var det 
bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde här, men nu är det 
så fullt med människor, att jag aldrig kan gå säker för dem. Jag trodde, 
att jag skulle bli tvungen att flytta härifrån, men nu har jag funnit på 
bättre råd. 



Pojken undrade inom sig vad björnfar då hade hittat på, men han kom inte i 
tillfälle att fråga, för nu tog björnen honom på nytt mellan tänderna och 
lufsade utför backen med honom. Pojken kunde ingenting se, men han förstod 
av det tilltagande bullret, att de närmade sig järnverket.



Björnfar hade väl reda på järnbruket. Han hade gått omkring där många mörka 
nätter, gett akt på vad som tilldrog sig därinne och undrat om det aldrig 
skulle bli något uppehåll i arbetet. Han hade prövat murarna med ramen och 
önskat, att han hade varit så stark, att han hade kunnat fälla hela 
byggnaden till marken med ett enda slag.



Han var inte lätt skönjbar mot den svarta marken, och när han därtill höll 
sig i skuggan under väggama, så var det inte mycken fara för att han 
skulle bli upptäckt. Nu gick han utan fruktan fram mellan verkstäderna och 
klättrade upp på en slagghög. Här ställde han sig upprätt, tog pojken 
mellan framlabbarna och sträckte upp dem.  Försök om du kan se in i huset!  
sade han.



Inne i järnverket höll de på med bessemerblåsning. I en stor, svart, rund 
kula, som satt uppe under taket och var fylld med smält järn, pressade de 
in en stark luftström. Och när luften med ett förfärligt dån trängde in i 
järnmassan, sprutade stora svärmar av gnistor upp ur denna. Gnistorna kom i 
kvastar, i knippen, i långa klasar; de var i många färger, var stora och 
små, for mot ena väggen och stänkte ut över hela det stora rummet. 
Björnfar lät pojken se på det granna skådespelet, ända tills blåsningen 
var slut och det röda, flytande, skönt lysande stålet hälldes ur den runda 
kulan ner i ett par pytsar. Pojken tyckte, att det han såg var så 
ståtligt, att han blev rent betagen och nästan glömde bort, att han hölls 
fången mellan ett par björnramar.



Björnfar lät pojken se in också i valsverket. Där hämtade en arbetare ett 
kort och tjockt och vitglödande järnstycke ut ur en ugnsöppning och 
stoppade in det under en vals. När järnstycket kom fram under valsen, var 
det sammanpressat och utdraget. Genast tog en annan arbetare fatt på 
det och stoppade in det under en trängre vals, som gjorde det än längre 
och smalare. Så fördes det från vals till vals, tänjdes och trängdes, och 
till sist ringlade det som en många meter lång, rödglänsande tråd bort 
över golvet. Men medan det första järnstycket höll på att pressas ut, hade 
ett nytt blivit hämtat från ugnen och lagt under valsarna, och när detta 
var ett stycke på väg, hämtades ett tredje. Oupphörligen slingrade sig nya 
röda trådar bort över golvet som fräsande ormar. Pojken tyckte, att det 
var grant att se järnet, men än präktigare var det att se arbetarna, som 
viga och smidiga fattade de glödande ormarna med sina tänger och tvingade 
dem in under valsama. Det var som en lek för dem att handskas med det 
fräsande järnet.  Jag får säga, att det här är riktigt karlgöra , sade 
pojken för sig själv.



Björnen lät honom också se in i hyttan och i stångjärnssmedjan, och pojken 
blev allt mer och mer förundrad, när han såg hur smederna hanterade eld 
och jäm.  De här människoma har ingen rädsla för värme och lågor , tänkte 
han. Sotiga och svarta var de också. Han tyckte, att de var som ett slags 
eldfolk. Det var därför, som de kunde böja och forma järnet, hur de 
behagade. Han kunde inte tro, att det var vanligt folk, som hade sådan 
makt.



 Så där håller de på dag efter dag, natt efter natt , sade björnfar och 
lade sig ner på marken.  Du kan förstå, att man blir led vid sådant. Det 
är då bra väl, att jag nu kan få slut på det. 



 Jaså, det kan ni?  sade pojken.  Hur ska ni då bära er åt? 



 Jo, jag tänkte, att du skulle sätta eld på de här byggnaderna , sade 
björnfar.  På det sättet fick jag fred för det ständiga arbetet och kunde 
bo kvar i hemtrakten. 



Pojken blev kall som en is över hela kroppen. Jaså, det var för detta, som 
björnfar hade burit dit honom.



 Om du sätter eld på bullerverket, så lovar jag dig, att du ska få behålla 
livet , sade björnfar.  Men om du inte gör, som jag vill, så ska det snart 
vara ute med dig. 



De stora verkstäderna var uppförda av tegel, och pojken tänkte för sig 
själv, att björnfar kunde befalla, så mycket han ville, det var ändå 
omöjligt att lyda honom. Men strax därpå såg han, att det kanske inte 
skulle vara så omöjligt. Tätt bredvid honom låg en hög med halm och 
hyvelspån, som han lätt kunde sätta eld på, bredvid spånhögen fanns 
en brädstapel, och brädstapeln stötte nära nog intill det stora kolhuset. 
Men kolhuset nådde fram till verkstäderna, och om det råkade i brand, 
skulle elden snart flyga över till järnverkets tak. Allt brännbart, som 
fanns, skulle fatta eld, murarna skulle rämna av hettan och maskinerna 
förstöras.



 Nå, vill du, eller vill du inte?  sade björnfar.



Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han 
visste också, att då skulle björnramarna, som höll om honom, krama ihjäl 
honom med ett enda tag.  Jag får allt lov att betänka mig litet , sade han 
fördenskull.



 Nåja, det kan du få , sade björnfar,  men jag ska säga dig, att det är 
just järnet, som har gett människoma ett sådant övertag över oss björnar, 
att jag också fördenskull gärna vill få slut på arbetet här. 



Pojken tänkte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut något 
sätt att komma undan, men han var så ängslig, att han inte kunde styra 
sina tankar, dit han ville, utan han började i stället tänka på vilken god 
hjälp människorna hade av järnet. De behövde ju järn till allting. Järn var 
det i plogen, som redde upp åkern, i yxan, som byggde huset, i lien, som 
mejade säden, i kniven, som kunde brukas till allt möjligt. Järn var det i 
betslet, som styrde hästen, i låset, som stängde dörren, i spikarna, som 
höll ihop möblerna, i plåten, som täckte taket. Bössan, som hade utrotat 
vilddjuren, var av järn och likaså hackan, som hade brutit upp gruvan. Järn 
klädde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, på järnskenor rullade 
lokomotiven fram genom landet, av järn var nålen, som sydde rocken, saxen, 
som klippte fåren, grytan, som kokade maten. Stort som smått, allt, som 
var nyttigt och oumbärligt, var av järn. Björnfar hade nog rätt i att det 
var järnet, som hade gett människoma deras övermakt över björnarna.



 Nå, vill du, eller vill du inte?  sade björnfar.



Pojken spratt upp ur sina tankar. Här stod han och tänkte på alldeles 
onödiga saker och hade ännu inte funnit ut något sätt att rädda sig.  Ni 
får inte vara så otålig , sade han.  Detta är en viktig sak för mig, och 
jag får lov att ha tid att betänka mig. 



 Nå, betänk dig då än en stund!  sade björnfar.  Men jag vill säga dig, 
att det är järnets skull, att människorna har blivit så myc 
ket klokare än vi björnar, och bara därför 
ville jag gärna få slut på arbetet här. 



När pojken hade fått det nya uppskovet, ville han använda det för att 
tänka ut en räddningsplan. Men tankarna gick som de ville, den natten, och 
de började åter syssla med järnet. Han tyckte sig så småningom begripa vad 
människor hade måst tänka och fundera, innan de hade hittat på hur de 
skulle smälta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta 
smeder stå lutade över ässjan och grubbla över hur de rätt skulle hantera 
det. Det var kanske därför, att de hade grubblat så mycket över järnet, 
som förståndet hade kommit i växt hos människorna, tills de äntligen hade 
hunnit så långt, att de kunde bygga sådana här stora verk. Det var säkert 
så, att människorna hade järnet att tacka för mer, än de själva visste.



 Nå, hur går det?  sade björnfar.  Vill du, eller vill du inte? 



Pojken ryckte till. Här stod han och tänkte onödiga tankar och visste ännu 
inte hur han skulle bära sig åt för att komma undan.  Det är inte så lätt 
att välja, som ni tror , sade han.  Ni får lov att ge mig betänketid. 



 Än en stund kan jag vänta på dig , sade björnfar.  Men sedan får du inte 
längre anstånd. Du ska veta, att det är järnets fel, att människorna kan 
leva här i björnmarken, och då kan du nog förstå, att jag vill ha slut på 
arbetet här. 



Pojken ämnade nyttja det sista uppskovet till att tänka ut någon räddning, 
men så ängslig och förvirrad, som han var, gick tankarna, som de ville, 
och de började nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flög 
fram över Bergslagerna. Nog var det bra märkvärdigt, att det fanns så 
mycket liv och rörelse, så mycket arbete borta i vildmarken. Tänk så 
fattigt och öde här skulle ha varit om det inte hade funnits järn. Han 
tänkte på den här verkstaden, som hade gett arbete åt så många, allt sedan 
den hade börjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig så många hus, 
fulla av människor, och som hade dragit till sig järnvägar och 
telegraftrådar, och som sände ut...



 Nå, hur går det?  sade björnen.  Vill du, eller vill du inte? 



Pojken strök sig med handen över pannan. Ingen räddning hade han tänkt ut, 
men så mycket visste han, att han inte ville göra något mot järnet, som 
var en så god hjälp för rik och fattig, och som gav bröd åt så många 
människor i detta land.



 Jag vill inte , sade han.



Björnfar kramade honom litet hårdare mellan ramarna utan att säga något.



 Ni ska inte kunna få mig till att förstöra ett järnverk , sade pojken. 
 För järnet är till så stor välsignelse, att det inte går an att förgripa 
sig på det. 



 Då väntar du väl inte heller, att du ska få leva länge?  sade björnen.



 Nej, det väntar jag inte , sade pojken och såg björnfar rakt in i ögonen.



Björnfar klämde till än hårdare med ramarna. Det gjorde så ont, att pojken 
fick tårarna i ögonen, men han var tyst och sade ingenting.



 Ja, då så!  sade björnfar och höjde den ena ramen långsamt, för han 
hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.



I detsamma hörde pojken, att något knäppte till tätt bredvid dem, och han 
såg en blank bössmynning blänka på ett par stegs avstånd. Både han och 
björnfar hade varit så upptagna av sitt, att de inte hade märkt, att en 
människa hade smugit sig tätt inpå dem.



 Björnfar!  skrek pojken.  Hör ni inte, att det knäpper i en bösshane? 
Spring! Annars blir ni skjuten. 



Björnfar fick bråttom, men gjorde sig ändå tid att ta pojken med sig. Ett 
par skott smällde, när han rusade bort, och kulorna ven honom om öronen, 
men han kom lyckligt undan.



Där pojken hängde utanför björngapet, tänkte han, att han väl aldrig hade 
varit så dum som i natt. Om han bara hade tigit, så hade björnen blivit 
skjuten, och han själv hade kommit lös. Men han hade blivit så van att 
hjälpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tänka sig för.



När björnfar hade kommit ett stycke inåt skogen, stannade han och satte 
ner pojken på marken.  Tack ska du ha, pyssling!  sade han.  De där 
kulorna skulle nog ha träffat bättre, om inte du hade varit. Och nu vill 
jag göra dig en tjänst igen. Om du skulle råka ut för en björn någon mer 
gång, så säg bara till honom detta, som jag nu viskar till dig, så rör han 
dig inte! 



Därpå viskade björnfar ett par ord i örat på pojken och skyndade 
sedan vidare, för han tyckte sig höra, att hundar och jägare 
förföljde honom.



Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadad, och kunde knappt själv 
förstå hur detta var möjligt.



Vildgässen hade flugit fram och tillbaka hela kvällen, spanat och ropat, 
men inte kunnat finna Tummetott. De höll på att söka, länge efter sedan 
solen hade gått ner, och när det till sist hade blivit så mörkt, att de 
måste ställa sig att sova, var de mycket missmodiga. Det var inte en av 
dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjäl sig i fallet och nu låg 
död nere på skogsbottnen, där de inte kunde se honom.



Men nästa morgon, när solen stack upp ovan bergen och väckte vildgässen, 
låg pojken som vanligt och sov mittibland dem, och han kunde inte låta bli 
att skratta, när han vaknade och hörde hur de skrek och kacklade i sin 
förvåning.



De var så ivriga att få veta vad som hade hänt honom, att de inte ville 
fara bort på bete, förrän han hade talat om hela sin historia. Pojken 
berättade raskt och ivrigt hela äventyret med björnarna, men sedan tycktes 
han inte vilja fortsätta.  Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni väl 
redan , sade han.-- Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit 
ihjäl dig. -- Det var besynnerligt , sade pojken.  Jo, när björnfar gick 
ifrån mig, klättrade jag opp i en gran och somnade in. Men i första 
gryningen vaknade jag vid att en örn kom susande över mig, tog mig i sina 
klor och förde bort mig. Jag tänkte förstås, att nu var det ute med mig. 
Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vägen hit till er och kastade 
ner mig mittibland er. 



 Sade han inte vad han var för en?  frågade den store vite.



 Han var borta, innan jag hann säga tack en gång. Jag trodde, att mor Akka 
hade skickat honom för att hämta mig. 



 Det var märkvärdigt, det här , sade den vita gåskarlen.  Är du säker på 
att det var en örn? 



 Inte har jag nånsin förut sett en örn , sade pojken.  Men han var 
så stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn. 



Mårten gåskarl vände sig till vildgässen för att höra vad de menade om 
detta. Men de stod och tittade uppåt luften och såg ut, som om de tänkte 
på helt andra saker.



 Vi får väl inte alldeles glömma att äta frukost i dag , sade Akka och 
lyfte hastigt vingarna till flykt.



29. DALÄLVEN.



Fredag 29 april. Denna dag fick Nils Nolgersson se södra Dalarna. 
Vildgässens flykt gick över Grängesbergs väldiga gruvfält, över de stora 
anläggningarna vid Ludvika, över Ulvshyttans järnverk och Grängsham mars 
gamla nedlagda bruk fram till Stora Tunas slätter och Dalälven. I början 
av färden, när pojken såg bruksskorstenarna sticka upp bakom varje ås, 
tyckte han, att allt var sig likt som i Västmanland, men när han kom fram 
till den stora älven, fick han något nytt att se på. Det var den första 
riktiga flod, som pojken hade sett, och han häpnade, när han såg denna 
stora breda vattenmassa komma glidande genom landskapet.



När vildgässen hade nått Torsångs flottbro, vände de och for mot nordväst 
utmed älven, som om de ville bruka den till vägvisare. Pojken satt och såg 
ner på stränderna, som var alldeles översållade med byggnader långa 
sträckor framåt. Han såg de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och 
de stora verken, som de hade att driva. Han såg flottbroarna, som vilade 
på älven, färjorna, som den hade att bära, timmerstockarna, som den 
rullade framåt, järnvägarna, som följde den och korsade den, och han 
började något litet fatta vilket stort och märkvärdigt vatten detta 
var.



Älven gjorde en lång bukt mot norr. Uppe i kröken var det ödsligt och 
folktomt, och vildgässen slog ner på en äng för att beta. Pojken sprang 
ifrån dem fram till älvbrinken för att kunna se ner på älven, som flöt i 
en bred fåra djupt under honom. Helt nära gick en landsväg fram till 
älven, och de resande färdades över denna på en färja. Detta var nytt för 
pojken, och han hade roligt av att se på det, men helt plötsligt kom en 
förfärlig trötthet över honom.  Jag är tvungen att sova en stund. Jag har 
ju knappt fått en blund i mina ögon i natt , tänkte han, kröp ner i en tät 
tuva, gömde sig, så gott han kunde, under gräs och strå och somnade.



Han vaknade av att människor satt och språkade bredvid honom. De var 
landsvägsresande, som inte kunde färjas över älven, därför att stora 
isstycken kom flytande utför den och hindrade färjan. Medan de väntade, 
hade de gått upp på vallen och satt där och talade om hur svårt de hade 
det med älven.



 Jag undrar om det ska bli sådan översvämning i år som i fjol , sade en 
bonde.  Då gick älven lika högt som telefonstolparna hemma hos oss, och 
hela vår flottbro rev den med sig. 



 I fjol gjorde den inte så värst mycken skada i vår socken , sade en 
annan,  men året förut tog den ifrån mig en full hölada. 



 Jag ska aldrig glömma den natten, då den gick till storms mot den stora 
bron vid Domnarvet , inföll en järnvägsarbetare.  Ingen på hela bruket 
kunde få en blund i ögonen. 



 Ja, nog är älven en svår förstörare , sade en stor, ståtlig karl,  men 
när jag hör, att ni sitter så här och talar illa om den, kan jag inte låta 
bli att tänka på prosten därhemma. Det var gille i prostgården, och folk 
satt och klagade på älven, just som ni gör nu, men då blev prosten liksom 
upprörd och sade, att han ville berätta en historia för oss. Och när han 
hade slutat, var det ingen, som kunde säga ett ont ord om Dalälven, och 
jag undrar om det inte skulle ha gått så med er också, om ni hade varit 
med. 



När de väntande hörde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om 
älven, och bonden talade då om historien, så gott som han kom ihåg den.



 Det var en fjällsjö oppe vid norska gränsen. Därifrån flöt ut en å, som 
var strid och ivrig allt ifrån första början. Så liten den var, blev 
den kallad Storån, därför att det såg ut att 
kunna bli något duktigt av den.



När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en blick omkring sig för att 
se åt vilket håll den borde styra korsan, var det just ingen uppmuntrande 
syn, som mötte den. Åt höger, åt vänster och rätt fram fanns det ingenting 
annat än skogsåsar, som så småningom övergick till nakna fjäll, och nakna 
fjäll, som så småningom reste opp sig till höga bergstoppar.



Storån kastade blickarna åt väster. Där hade den Långfjället med 
Djupgravstöten, Barfröhågna och Storvätteshågna. Den såg åt norr. Där hade 
den Näsfjäll, åt öster stod Nipfjället och i söder Städjan. Den funderade 
nog på om det inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön. Men så 
tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett försök att leta sig 
fram till havet, och så gav den sig av.



Det är lätt att förstå, att det var ett styvt arbete för den att bana sig 
en väg genom obygden. Skog stod i vägen för den, om inte annat. Det var 
att rycka omkull tall efter tall för att få fritt lopp. Den var mäktigast 
och starkast om våren, när först hemfloden kom och fyllde den med 
snövatten från grannskogarna och sedan fjällfloden kom med vatten från 
fjällen. Då passade den på och gick framåt med stor kraft, röjde undan 
sten och jord och grävde sig igenom sandåsar. Och om hösten kunde den 
likaledes göra ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter höstregnen.



En vacker dag, då Storån som vanligt höll på att bana sig väg, fick den 
höra ett brusande och ett porlande till höger om sig långt borta i skogen. 
Den började lyssna så ivrigt, att den nästan stod stilla. 'Vad i all 
världen kan det där vara?' sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde 
inte låta bli att göra sig lustig över ån. 'Du tror visst, att du är ensam 
i världen, du', sade den. 'Men det ska jag säga dig, att den, som du hör 
brusa, är ingen annan än Grövelån ifrån Grövelsjön. Just nu har den grävt 
sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika så snart 
som du.'



Men Storån hade sitt lynne för sig, och när den hörde detta, sade den till 
skogen utan att betänka sig ett ögonblick: 'Den där Grövelån är nog bara 
en stackare, som inte kan hjälpa sig själv. Säg du till den, att Storån 
från Vånsjön är på väg till havet, och att jag ska ta mig an den och 
hjälpa den dit, ifall den vill slå följe med mig!' 'Du är en morsk 
en du, så liten du är', sade skogen. 'Nog ska jag framföra hälsningen, 
fast inte tror jag, att Grövelån blir nöjd med den.'



Men nästa dag stod skogen där och hälsade från Grövelån ooh sade, att den 
hade haft det så svårt, att den var glad att få hjälp och skulle komma och 
förena sig med Storån, så snart den nånsin kunde.



Efter detta gick det förstås fortare framåt för Storån, och om en tid hade 
den kommit så långt, att den fick syn på en smal, vacker sjö, som låg och 
speglade Idreberget och Städjan.



'Vad är detta för slag?' sade den, och återigen höll den på att stanna av 
förvåning. 'Jag kan väl aldrig ha farit så galet fram, att jag har kommit 
tillbaka till Vånsjön?'



Men skogen, som fanns till hands överallt på den tiden, svarade genast: 
`Ånej, inte har du kommit tillbaka till Vånsjön. Det här är Idresjön, som 
har blivit fylld med vatten av Sörälven. Det är en duktig älv. Nu har den 
just blivit färdig med sjön och håller på att skaffa sig avlopp ur den.'



När Storån hörde detta, sade den genast till skogen: 'Du, som når fram 
överallt, kan gärna hälsa till Sörälven, att Storån från Vånsjön är 
kommen. Om den låter mig gå fram genom sjön, så ska jag till gengäld ta 
älven med mig ner till havet, och den ska inte mer behöva ha något 
bekymmer för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för.'



'Nog kan jag tala om ditt förslag', sade skogen, 'men inte tror jag, att 
Sörälven går in på det, för den är lika mäktig som du.'



Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också hade tröttnat på att 
bana sig väg ensam, och att den var redo att förena sig med Storån.



An gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att kämpa med skog och 
fjäll på samma sätt som förut. Det gick till en tid, men rätt som det var, 
råkade den in i en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde 
finna. Storån låg och brusade av ilska, och när skogen hörde hur rasande 
den var, frågade den: 'Är det nu slut med dig i alla fall?'



'Inte är det slut med mig', sade Storån. 'Jag bara håller på med ett 
storverk. Jag ska göra en sjö, jag såväl som Sörälven.'



Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en hel sommars 
arbete. Allt som vattnet steg i sjön, lyftes Storån i höjden, och 
till sist fann den utväg att bryta sig fram söderut.



När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängslan, fick den en dag 
höra ett starkt brusande och sorlande till vänster om sig. Ett så mäktigt 
brus hade den aldrig förr hört i skogen, och den frågade genast vad det 
var.



Skogen stod som vanligt färdig att svara. 'Det är Fjätälven', sade den. 
'Du hör hur den brusar och forsar, medan den håller på att bana sig väg 
till havet.'



'Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven', sade Storån, 
'så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, att Storån från Vånsjön 
erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och 
lydigt följer med i min fåra.'



'Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra färden på egen 
hand', sade skogen. Men nästa dag måste den erkänna, att Fjätälven också 
hade tröttnat på att gräva sin egen väg, och att den var färdig att förena 
sig med Storån.



Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå inte så stor, som man 
hade kunnat vänta därav, att den hade dragit till sig så många hjälpare. 
Men stormodig var den däremot. Den gick fram i nästan ständig fors och med 
starkt dån och kallade till sig allt, som strömmade och porlade i skogen, 
om det så bara var en vårbäck.



En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut. Och när den 
frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog 
vatten från Fulufjäll och som redan hade hunnit att gräva sig en lång och 
bred fåra.



Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och 
skogen åtog sig som förut att framföra den. Nästa dag kom den med svar 
från Fuluälv. 'Säg du till Storån', hade älven svarat, 'att ingalunda vill 
jag ha hjälp! Det hade passat sig bättre för mig än för ån att sända en 
sådan hälsning, eftersom jag är den mäktigaste av oss båda och det lär bli 
jag, som först kommer till havet.'



Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade svaret färdigt. 'Säg 
nu genast till Fuluälv', ropade den till skogen, 'att jag utmanar den till 
tävlan! Om den anser sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom 
att löpa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer först 
till havet.'



När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den:



'Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade behagat mig bäst att få 
gå min väg i ro. Men jag har så mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, 
att det vore fegt av mig att inte uppta tävlingen.'



Härmed började de båda strömmarna sin tävlan. De brusade åstad med ännu 
större brådska än förut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.



Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra sin oförvägenhet att 
utmana älven, för den mötte ett hinder, som höll på att bli den 
övermäktigt. Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte 
kunde komma fram annat än genom en trång rämna. Den trängde ihop sig och 
gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta och fila, innan 
den fick rämnan utvidgad till en något så när bred klyfta.



Under denna tid frågade ån skogen åtminstone vart halvår hur det gick med 
Fuluälv.



'Med älven går det inte annat än bra', svarade skogen. 'Den har nu förenat 
sig med Görälven, som tar emot vatten från norska fjällen.'



En annan gång, när ån frågade efter älven, svarade skogen:



'Den behöver du inte ha bekymmer för. Den har just nyss fått till sig 
Horrmundsjön.'



Men Horrmundsjön hade Storån själv tänkt att bemäktiga sig. När den hörde, 
att den hade gått till Fuluälv, blev den så rasande, att den äntligen bröt 
sig igenom Trängslet och kom fram därur så vild och brusande, att den 
ryckte med sig mer skog och jord, än den egentligen behövde. Det var just 
vår, och den översvämmade hela trakten mellan Hyckjeberget och Väsaberget, 
och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas 
Älvdalen.



'Jag undrar vad Fuluälv säger om detta', sade Storån till skogen.



Fuluälv hade emellertid grävt ut Transtrand och Lima, men nu hade den 
länge stått stilla framför Limed och sökt efter en omväg, därför att den 
inte vågade kasta sig utför det branta berget där. Men när den fick höra, 
att Storån hade brutit sig igenom Trängslet och grävt ut Älvdalen, sade 
den, att nu fick det gå hur det ville. Den kunde inte stå stilla längre. 
Och så kastade den sig utför Limedsforsen.



Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, och sedan gick det 
undan med besked. Den grävde ut Malung och Järna, och där lyckades den 
övertala Vanån att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång 
och hade grävt ut en så stor sjö som Vänjan på egen hand.



Då och då tyckte den, att den hörde ett märkvärdigt starkt brusande.



'Nu tror jag jag hör, att Storån håller på att kasta sig i havet', sade 
den.



'Nej', sade skogen, 'nog är det Storån, som du hör, men inte är den ännu 
framme vid havet. Den har nu fått till sig Skattungen och Orsasjön, och 
därför har den blivit så stormodig, att den har företagit sig att fylla 
hela Siljan.'



Detta var en glad nyhet för Fuluälv. Den förstod, att om Storån hade 
förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett 
fängelse. Och nu kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån.



Efter detta började Fuluälv att gå fram mera makligt. Om våren gjorde den 
sitt bästa arbete. Den steg då högt över skogstoppar och sandåsar, och där 
den hade gått fram, lämnade den efter sig en röjd dal. På det sättet skred 
den från Järna till Nås och från Nås till Floda. Från Floda kom den till 
Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. Bergen hade flyttat sig 
långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort 
all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan 
som om den hade varit en liten ungbäck.



Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån glömt Fuluälv. Var 
dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att kunna komma ut ur den 
på något håll, men den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes 
aldrig kunna bli full. Storån trodde ibland, att den skulle bli tvungen 
att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma ut ur sitt 
fängelse. Den försökte att bryta igenom vid Rättvik, men där stod 
Lerdalsberget i vägen. Så till sist kom den då fram nere vid Leksand.



'Säg ingenting till Fuluälv om att jag har sluppit lös!' sade ån till 
skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.

Storån tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick den stolt och 
mäktig fram genom Gagnef.



När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick den se en älv, som kom 
flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som sköt 
undan skog och sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta 
bara hade varit ett lekverk.



'Vad är det där för en präktig älv?' sade Storån.



Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma. 'Vad är det där för 
en älv, som kommer så stolt och väldig norrifrån? Jag trodde aldrig, att 
jag skulle få se en älv gå fram genom landet med så mycken styrka och 
makt.'



Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: 'Eftersom ni nu har 
fällt goda ord om varandra, Storå och Fuluälv, synes det mig, att ni inte 
borde ha något emot att förena er med varandra och tillsammans söka bana 
er väg fram till havet.'



Detta tycktes behaga båda floderna. Men det, som stod emellan dem, var, 
att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras.



Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om 
inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt 
namn, som inte tillhörde någon av dem.



Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare. Den bestämde då, 
att Storån skulle lägga bort sitt namn och kalla sig för Östra Dalälven, 
och att Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven. 
Sedan de hade förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven.



Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, började de att gå framåt 
med en väldighet, som intet kunde motstå. De jämnade ut marken i Stora 
Tuna, så att den blev slät som en gårdsplan. De rusade utför fallen vid 
Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan. När de kom i närheten av sjön Runn, 
sög de den till sig och tvingade alla vattendrag i närheten att förena sig 
med dem. Sedan drog de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut 
sig som sjöar. De vann stor ära vid Söderfors och stor ära vid Älvkarleby, 
och äntligen nådde de fram till havet.



När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och 
på all den vedermöda, som de hade lidit.



De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin 
ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan. Och de undrade vartill allt 
detta hade tjänat.



Härpå fick de intet svar, för skogen hade stannat högt oppe på stranden, 
och själva kunde de inte vända tillbaka i sin fåra och se hur människor 
hade trängt fram, där de hade röjt väg, hur bygd hade uppstått utmed 
Österdalälvens sjöar och i Västerdalälvens dalar, hur i hela landskapet 
inte fanns annat än öde skogar och fjäll, utom där de hade dragit fram i 
sin starka tävlan. 



30. BRORSLOTTEN. DEN GAMLA GRUVSTADEN.           Fredag 29 
april.



Det fanns inte något ställe i Sverige, där Bataki, korpen, tyckte så 
mycket om sig som i Falun. Så snart som det blev en smula bart på marken 
om våren, begav han sig dit och dröjde sedan flera veckor i närheten av 
den gamla gruvstaden.



Falun ligger i en dalsänka, som genomflyts av en kort å. Vid dalens norra 
ända ligger en klar och vacker liten sjö med grönskande, månguddiga 
stränder, som kallas Varpan. Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av 
Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula 
stränder, belamrade med allt möjligt skräp. Öster om dalen går en vacker 
höjdsträckning, som på toppen bär ståtlig tallskog och saftiga björkar och 
har hela sluttningen klädd med lummiga trädgårdar. Väster om staden går 
också en ås. Högst uppe är den bevuxen med fattig barrskog, och hela 
sluttningen är kal, naken, utan träd och gräs, som en riktig öken. Det 
enda, som skyler marken, är stora, runda stenblock, som ligger 
utströdda över den.



Falu stad, som ligger i dalsänkan på ömse sidor om ån, ser ut, som om den 
hade blivit anpassad efter den mark, som den ä. rest på. På den gröna 
sidan av dalen finns alla de byggnader, som har ett prydligt eller 
ståtligt utseende. Där ligger de två kyrkorna, rådhuset, landshövdingens 
bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de många skolhusen, 
sjukhuset, alla vackra villor och boningshus. På den svarta sidan åter 
står gata upp och gata ner små rödfärgade envåningshus, långa, ödsliga 
plank och stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt i den 
stora stenöknen, ligger Falu gruva med gruvkonster och hissar och 
pumpverk, med ålderdomliga byggnader, som står lutande på den undergrävda 
marken, med svarta, branta slaggberg och långa rader av rostugnar.



Vad Bataki angår, brukade han aldrig kasta en blick åt den östra 
stadsdelen och inte heller åt den vackra sjön Varpan. Men så mycket mer 
tyckte han om den västra sidan och den lilla sjön Tisken.



Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav 
anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och 
mycket sådant fann han på stadens svarta sida. Det hade sålunda varit en 
stor glädje för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda trästaden 
inte hade brunnit upp såsom alla andra röda trästäder i detta land. Likaså 
hade han undrat över hur länge de lutande husen vid kanten av gruvan 
skulle kunna bli stående. Han hade funderat på den stora Stöten, den 
ofantliga öppningen i jorden mitt i gruvfältet, och flugit ner till dess 
botten för att undersöka hur detta väldiga tomrum hade uppkommit. Han hade 
fallit i förundran över de branta högar av slagg, som stod runt omkring 
Stöten och gruvhusen och omgärdade dem som murar. Han hade sökt förklara 
för sig vad den lilla signalklockan, som slår ett kort, dystert ljudande 
klämtslag med jämna mellanrum hela året runt, hade att säga, och först och 
sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, där 
kopparmalmen hade brutits i många hundra år och marken var så full av 
gångar som en myrstack. När det äntligen hade lyckats Bataki att få 
någorlunda god reda i allt detta, svävade han bort till den hemska 
stenöknen för att tänka efter varför det inte växte gräs mellan 
stenblocken, eller också begav han sig ner till Tisken. Denna sjö 
ansåg han för den underbaraste, som han någonsin hade råkat på. Hur kunde 
det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, 
när det var upprört av storm, blev alldeles rött? Det var så mycket 
besynnerligare, som en stor gruvbäck, som föll ut i sjön, hade blänkande, 
klargult vatten. Han undrade på spillrorna efter förstörda byggnader, som 
låg kvar på stranden, och på det lilla stället Tisksågen, som kunde ligga 
där omgivet av gröna trädgårdsland och överskuggat av träd mellan den öde 
stenöknen och den besynnerliga sjön.



Det året, då Nils Holgersson for med vildgässen genom landet, stod ännu på 
stranden av Tisken, ett stycke utanför staden, ett gammalt hus, som 
kallades Svavelkoket, därför att där bereddes svavel ett par månader 
vartannat år. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rött, men så 
småningom hade blivit brungrått. Det hade inga fönster, utan bara en rad 
gluggar, som var stängda med svarta luckor, och det stod nästan alltid 
mycket väl tillbommat. In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en 
blick, och det väckte därför hans undran mer än något annat. Han hoppade 
omkring på taket för att finna ett hål, och han satt ofta på den höga 
skorstenen och kikade ner genom den trånga öppningen.



En dag råkade Bataki mycket illa ut. Det hade varit stark blåst. En 
glugglucka på det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade 
passat på att flyga in genom gluggen för att se in i byggnaden. Men knappt 
var han inkommen, förrän luckan slog igen bakom honom, och Bataki var 
instängd. Han väntade, att vinden skulle kasta upp luckan på nytt, men 
detta tycktes den alls inte ämna göra.



Det föll rätt mycket dager in i byggnaden genom springor i väggarna, och 
Bataki hade åtminstone den glädjen att kunna få reda på hur det såg ut 
därinne. Det fanns ingenting annat än en stor ugn med ett par inmurade 
grytor, och detta såg han sig snart nöjd på. Men när han ville ut igen, 
visade det sig, att det alltjämt var omöjligt. Vinden ville inte kasta upp 
luckan. Ingen enda glugg eller dörr stod öppen. Korpen befann sig helt 
enkelt i ett fängelse.



Bataki började skrika på hjälp och höll i därmed hela dagen. Det finns väl 
knappt några djur, som är så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det 
blev snart bekant vida omkring, att han hade råkat







i fångenskap. Den gråstrimmiga katten från Tisksågen var den första, som 
fick reda på olyckan. Han talade om den för hönsen, och de ropade ut den 
till förbiflygande fåglar. Snart var den känd av alla Falu stads kajor och 
duvor och kråkor och sparvar. De flög genast bort till det gamla 
Svavelkoket för att ta närmare reda på saken. De kände mycket stort 
medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta på något sätt att 
hjälpa honom.



Helt plötsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga röst:  Tyst, 
ni därute, och hör på mig! Eftersom ni säger, att ni gärna vill hjälpa 
mig, så far ut och ta reda på den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse och 
hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den här tiden på 
året. Tala om för Akka hur det står till med mig! Jag tror, att hon för 
med sig den ende, som kan hjälpa mig. 



Agar sändeduva, som var den bästa budbäraren i hela landet, träffade 
vildgåsflocken borta på Dalälvstranden, och när skymningen inbröt, kom hon 
och Akka farande och slog ner framför Svavelkoket. Tummetott satt på Akkas 
rygg, men de andra reskamraterna hade de lämnat på en holme i Runn, därför 
att Akka ansåg, att de skulle ha gjort mer skada än gagn, om de hade 
kommit med till Falun.



När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott på ryggen 
och for bort till en gård, som låg alldeles i närheten av Svavelkoket. Hon 
for sakta fram över trädgården och björkhagarna, som omgav det lilla 
stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt marken. Det 
märktes, att här fanns barn, som hade sina lekar utomhus, och det dröjde 
inte länge, förrän de hittade vad de behövde. I en liten glad vårbäck 
slamrade en rad av små hammarverk, och där i närheten fann pojken ett 
stämjärn. På ett par bockar låg en halvfärdig kanot, och bredvid den 
hittade han en liten bunt segelgarn.



Med detta for de tillbaka till Svavelkoket. Pojken fäste snöret kring 
skorstenen, släppte ner det i det djupa hålet och halade sig utför det. 
Sedan han hade hälsat på Bataki, som med många vackra ord tackade honom 
för att han hade kommit, började han att hugga ett hål i väggen med 
stämjärnet.



Svavelkoket hade inga tjocka väggar, men pojken fick med varje hugg bara 
lös en spån, så liten och tunn, att en råtta lika väl hade kunnat 
gnaga loss den med sina framtänder. Det var tydligt, att han skulle nödgas 
arbeta hela natten och kanske längre ändå, innan han fick ett så stort 
hål, att korpen kunde tränga igenom det.



Bataki var så ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod 
bredvid pojken under arbetet. I början var pojken mycket flitig, men om en 
stund märkte korpen, att huggen kom med allt längre mellanrum, och till 
sist upphörde de alldeles.



 Du är visst trött , sade korpen.  Du orkar kanske inte arbeta 
längre? -- Nej, inte är jag trött , sade pojken och tog åter upp järnet, 
 men jag har inte sovit ordentligt en natt på aldrig så länge. Jag 
begriper inte hur jag ska kunna hålla mig vaken. 



Nu gick arbetet raskt undan en stund, men så kom huggen med allt längre 
mellanrum. Korpen väckte pojken på nytt, men han förstod, att om han inte 
kunde hitta på något sätt att hålla honom vaken, skulle han få stanna, där 
han var, inte bara den natten, utan hela nästa dag också.



 Det kanske gick bättre att arbeta, ifall jag talade om en historia för 
dig?  sade han.-- Ja, det kunde ju vara en möjlighet , sade pojken, men på 
samma gång gäspade han och var så sömnig, att han knappt kunde hålla fast 
verktyget.

SAGAN OM FALU GRUVA.



 Jag ska säga dig, Tummetott,  sade Bataki,  att jag har haft ett långt 
liv på jorden. Jag har råkat ut för både ont och gott, och flera gånger 
har det hänt mig, att jag har hållits fången av människorna. På så sätt 
har jag lärt mig inte bara att förstå deras språk, utan jag har också 
inhämtat mycket av deras lärdom. Och jag vågar påstå, att det inte finns 
en fågel till i landet, som har så bra reda på dina stamfränder som jag.



En gång satt jag i bur många år i rad hos en bergmästare här i Falun, och 
det var i hans hus, som jag fick kännedom om det, som jag nu ska berätta 
för dig.



För länge i världen sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två 
döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han 
döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.



Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och 
dessa ville han skänka till döttrarna. 'Men innan jag lämnar er arvet', 
sade han, 'måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att 
upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa 
sitt fynd för någon annan.' Den äldsta av jättedöttrarna var grym och 
vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade 
ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon 
gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den 
äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. 'Dig vet jag att jag kan lita 
på, som om du vore en karl', sade jätten, 'och därför ska du få 
brorslotten.'



Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna 
lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller 
jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid 
bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, 
förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över 
honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på 
sig att visa en annan var skatten ar till finnandes i vildmarken.



På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna 
sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde 
med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och 
boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten 
plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.



Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs 
socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var 
så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav 
sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa 
till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle 
räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om 
hornen. 'Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?' sade bonden till 
vallkullan.--'Jag vet inte, jag', svarade hon. 'Han har kommit hem med 
röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.'--'Jaså, 
tror du det', sade bonden.--'Han har sitt lynne för sig, den här bocken, 
och om jag skurar det röda hornen, går han genast och skaffar dit nytt.' 
--'Skura då av rödfärgen än en gång', sade bonden, 'så får jag se hur han 
bär sig åt!'



Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. 
Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned 
hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade 
och luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags 
malm.



Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullande utför en 
brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men 
bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden 
tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd 
med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. 'Vad tar du dig till?' 
ropade bonden. 'Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något 
ont.'--'Nej, det vet jag nog', sade jättekvinnan. 'Men jag måste slå ihjäl 
dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.' Detta sade hon med 
bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav 
fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Då berättade hon honom om 
gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått 
brorslotten. 'Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, 
som finner reda på mitt kopparberg', sade hon, 'att jag önskar, att 
jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag 
hålla.' Därmed började hon åter bända på stenblocket. 'Ha inte så 
bråttom!' sade bonden. 'Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets 
skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, 
och honom har du redan dödat.' 'Menar du, att jag kunde slippa med det?' 
sade jättedottern och blev tveksam.--'Ja, det menar jag visst', sade 
bonden. 'Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.' Och han 
talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.



Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt 
Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. 
Dessa hjälpte honom att ta opp en gruva på det ställe, där bocken hade 
mist livet. I början var han rädd att bli dödad, men det förhöll sig 
nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon 
ofredade honom aldrig.



Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att 
det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna 
släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. 
Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå 
lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick 
fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.



Förr i världen använde folk nästan ännu mera koppar till dagligt bruk, än 
de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som 
ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i 
närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till 
gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans 
dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugu tunnor malt och 
steka tio stora oxar på spett.



På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin 
landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om 
att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många 
människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt 
Dalarna. På Kårarvet blev alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog 
dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det 
fanns nog och övernog av malm, och ju flera tjänare han kunde sätta till 
arbetet, desto rikare blev han.



Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på 
axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, 
men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. 
'Vi tänker bryta malm för egen räkning', sade de.--'Det är väl ändå så, 
att det här malmberget är mitt', sade bonden.--'Vi tänker inte bryta i din 
gruva', svarade de främmande. 'Berget är stort, och det, som ligger fritt 
och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.'



Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet 
mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann 
kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade 
hållit på några dar, kom bonden till dem. 'Det är gott om malm här i 
berget', sade han.--'Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna 
skatten är lyftad', svarade en av de främmande.--'Det förstår jag nog', 
sade bonden, 'men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, 
som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas 
bergshantering här.'--'Nu förstår vi inte vad du menar', sade 
karlarna.--'Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet', sade bonden 
och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.



Karlarna hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i 
berättelsen, än bonden hade väntat. 'Är det säkert, att den andra 
jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?' sade de.--'Jag 
tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande', svarade bonden.



Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg 
han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.



När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett 
förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens 
tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna 
tycktes inte ha lust att följa honom. 'Det kan vara gott nog åt det där 
tjuvpacket att bli rivet av vargarna', sade husfolket.--'Nog ska vi bistå 
dem, som är i nöd', sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.



De fick genast syn på en förfarligt stor skara vargar, som tumlade om 
varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och 
fann då på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de 
inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra 
gruvhackor, som låg bredvid dem.



Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då 
det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den 
malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade 
lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla 
mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem 
tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade 
malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt flera 
bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina 
gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och 
denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.



Nu är att märka, att den malm, som lag så till, att den kunde brytas 
oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och 
gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste 
genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens 
mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det 
är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan 
av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta 
malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de 
trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar 
frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i 
gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i 
den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri 
vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa 
i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli 
gruvarbetare i Falun.



Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men 
bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som 
inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började 
genomströva trakten i hopp att finna den.



Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse 
finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till 
husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i 
skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den 
för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå 
till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med 
allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön 
Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna 
ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen 
om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade 
funnit.



För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att 
kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska 
mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort 
vattnet och fraktade opp malmen. 
Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men 
väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig 
malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och 
en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, 
att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han 
nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till 
gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist 
råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland 
dryckesbröderna.



Ur Stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att 
gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den 
gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som 
hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. 
För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig 
har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun för att 
besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.



När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla 
gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde, att en dubbelt så stor 
kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var 
oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting 
därmed.



En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och 
rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en 
vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, 
men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta 
till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande 
över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.



Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han 
djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig 
tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig 
staden, blev han förfärad. Ur den stora gruvöppningen, ur de hundra 
rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och 
svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så 
att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden 
lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte 
bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, 
vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och 
ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus 
och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.



Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte 
sig inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i 
skogsmarken. Där strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart 
han gick.



När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, 
som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var 
en mäktig åder av kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan 
kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt så 
många i fördärvet, och då blev han skrämd. 'I dag må jag säga att olyckan 
förföljer mig', tänkte han. 'Kanske att jag nu måste mista livet, därför 
att jag har funnit den här rikedomen.'



Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i 
möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men 
han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut.



'Jag undrar vad du har haft för dig i skogen', sade kvinnan. 'Jag har 
sett, att du har strukit omkring här hela dagen.'



--'Jag har gått och sett mig om efter en boplats', sade bergsmannen, 'för 
den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.'-- 'Tänker du inte på 
att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?' frågade 
hon vidare.



--'Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få 
den, som jag tycker om.'--'Ja, håll ord med detta bara', sade kvinnan, 'så 
ska inget ont hända dig!'



Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning 
vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och 
byggde sig en gård långt från Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte 
om, ingenting emot att flytta till honom. 



Härmed slutade korpen sin berättelse. Pojken hade verkligen hållit 
sig vaken hela tiden, men inte hade han fört järnet med särdeles 
stor fart.



 Nå, hur har det gått sedan?  frågade han, när korpen tystnade.



 Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu 
stad, den står ju. Men alla de gamla hyttorna är borta. Hela trakten är 
översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att 
ägna sig åt jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller malmen på 
att ta slut. Det vore mer välbehövligt än någonsin, att man fann reda på 
brorslotten. 



 Jag undrar om den där bergsmannen var den siste, som sag den , sade 
pojken.



 Jag ska tala om för dig vem som har sett den sist, när du har huggit hål 
på väggen och släppt ut mig , sade Bataki.



Pojken spratt till och började arbeta litet raskare. Han tyckte, att 
Bataki hade sagt det där i en underligt menande ton. Det lät nästan, som 
om han ville låta pojken förstå, att han, korpen, hade sett den stora 
malmådern. Kunde han ha haft någon särskild mening med att han hade 
berättat den där historien för honom?



 Du har visst farit mycket omkring här i trakten , sade pojken för att få 
litet klarhet i saken.  Du har nog funnit både ett och annat, medan du har 
svävat över skogarna och bergen häromkring. 



 Jag skulle nog kunna visa dig rätt mycket märkvärdigt, bara du blir 
färdig med ditt arbete , sade korpen.



Pojken började hugga med sådan iver, att flisorna flög omkring honom. Nu 
hade han blivit riktigt viss på att korpen hade funnit brorslotten.  Det 
är bra synd, att du, som är en korp, inte ska kunna göra dig någon glädje 
av den rikedomen, som du har funnit , sade han.



 Jag vill inte tala mer om den här saken, förrän jag ser, att du kan hugga 
hål på väggen och släppa ut mig , sade korpen.



Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt. Han tyckte sig lätt 
kunna gissa Batakis mening. Korpen kunde ju inte bryta malm för egen 
räkning, och därför var det säkert hans avsikt att skänka upptäckten till 
Nils Holgersson. Det var ju både det troligaste och rimligaste. Men om 
pojken nu fick veta hemligheten, då skulle han komma tillbaka hit, så 
snart som han hade blivit människa igen, och ta reda på den stora 
rikedomen. Och när han hade 'Jag tror inte, att det är sant med 
jättedöttrarna , sade han för sig själv,  och jag tror inte på vargar och 
svaga isar, men jag tror, att när fattiga gruvarbetare har funnit den 
stora malmådern mitt i vilda skogen, har de blivit så yra av glädje, att 
de sedan inte har kunnat hitta reda på den. Och jag tror, att 
missräkningen har blivit så svår för dem, att de inte har kunnat leva. För 
så känner jag det. 



förtjänat tillräckligt mycket pengar, så skulle han köpa in hela Västra 
Vemmenhögs socken och bygga ett slott där, så stort som Vittskövle. Och en 
dag skulle han bjuda husman Holger Nilsson och hans hustru till sig på 
slottet. Och när de kom vandrande, skulle han stå på trappan och säga: 
 Var så goda och stig in, och var som hemma här!  Och de skulle förstås 
inte känna igen honom, utan undra vem den fina herrn var, som hade bjudit 
dem.  Skulle ni inte tycka om att bo på ett sådant här ställe?  skulle han 
då säga.--  Det förstår sig, men det är inte något för oss , skulle de 
svara.--  Jo, det är det. Det är meningen, att ni ska få det här stället i 
betalning för den stora vita gåskarlen, som flög bort häromåret , skulle 
han säga.



Pojken skötte järnet allt flinkare. Det nästa, som han skulle använda 
pengarna till, var att bygga en ny stuga på ljungheden i Sunnerbo åt Asa 
gåsapiga och lille Mats. Mycket större och finare än den gamla förstås. 
Och så skulle han köpa in hela Tåkern och ge den till änderna, och så...



 Nu får jag säga, att du har arbetat med god fart , sade korpen.  Jag 
tror, att hålet är tillräckligt stort allaredan. 



Det lyckades verkligen för korpen att tränga sig ut. Pojken följde efter 
och såg då Bataki sitta på en sten ett par steg längre bort.



 Jag ska nu hålla mitt löfte till dig, Tummetott , sade Bataki mycket 
högtidligt,  och tala om för dig, att jag har sett brorslotten. Men jag 
vill inte råda dig att börja leta efter den, för det kostade mig åratals 
arbete, innan jag fick reda på den. 



 Jag tänkte, att du skulle tala om för mig var den fanns, som lön för att 
jag har hjälpt dig ur fångenskapen , sade pojken.



 Du måtte ha varit bra sömnig, medan jag berättade om brorslotten , sade 
Bataki.  Annars skulle du väl inte ha väntat något sådant. Märkte du inte, 
att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har råkat i 
olycka? Nej, du! Bataki har levt så länge på jorden, att han har lärt sig 
att hålla mun. 



Därmed lyfte han vingarna och flög sin väg.



Akka stod och sov på marken bredvid Svavelkoket, men det dröjde en lång 
stund, innan pojken gick fram och väckte henne. Han var missmodig och 
sorgsen, därför att han hade gått miste om den stora rikedomen, och 
tyckte, att han ingenting hade att glädja sig åt.

'Jag tror inte, att det är sant med jättedöttrarna , sade han för 
sig själv,  och jag tror inte på vargar och svaga isar, men jag tror, att 
när fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern mitt i vilda 
skogen, har de blivit så yra av glädje, att de sedan inte har kunnat hitta 
reda på den. Och jag tror, att missräkningen har blivit så svår för dem, 
att de inte har kunnat leva. För så känner jag det. 



31. VALBORGSMÄSSOAFTON.



Lördag 30 april. Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av 
alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgsmässoaftonen, då de 
få tända eldar ute i det fria.



Flera veckor förut tänker pojkar och flickor inte på annat än att samla 
bränsle för valborgseldarna. De går i skogen för att plocka upp torra 
grenar och kottar, de samlar spånor hos snickaren och stickor och bark och 
vresiga kubbar hos vedhuggaren. De går var dag till handelsmannen för att 
tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma över en tom tjärtunna, 
gömmer han den som sin bästa skatt och törs inte ta fram den förrän i 
sista stunden, strax innan eldarna skall tändas. De smala spöna, som man 
använder till att stödja ärter och bönor med, är i stor fara och likaså 
alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönderbrutna redskap och alla 
hässjestänger, som har blivit kvarglömda ute på åkern.



När den märkvärdiga kvällen kommer, har barnen i varje by lagt upp 
en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart antingen på en 
kulle eller också nere vid en sjöstrand. I somliga byar är inte bara ett, 
utan två, tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, att 
pojkar och flickor inte har kunnat enas om bränslesamlingen, eller också 
har barnen, som bor söderut i byn, velat ha elden åt sitt håll, och detta 
har de, som bor i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de har måst 
skaffa sig en eld för egen räkning.



Högarna brukar vara färdiga i god tid på eftermiddagen, och sedan går alla 
barnen omkring med tändsticksaskar i fickan och väntar på mörkret. Det är 
så förfärligt länge ljust i Dalarna den här tiden på året. När klockan är 
åtta, har det knappast börjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att gå 
ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu. Från all avröjd och öppen 
mark är snön borttöad, och mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan 
det kännas riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i skogarna, 
isen täcker sjöarna, och mot natten blir det ibland många grader kallt. 
Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är 
riktigt mörkt. Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det 
sättet förhasta sig. De större väntar, tills det har blivit så pass mörkt, 
att eldarna kan ta sig något ut.



Så kommer äntligen den rätta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig 
så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en 
halmknippa och sticker in den under högen. Strax börjar lågorna arbeta, 
det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna blir glödröda, 
röken väller fram, svart och hotande. Så äntligen tränger lågan upp från 
toppen av risbålet, hög och klar, stiger på en gång flera meter i höjden 
och syns över hela trakten.



När barnen i en by har fått sin egen eld riktigt i gång, ger de sig tid 
att se sig omkring. Jo, där brinner en eld, och där brinner en annan, och 
nu tändes det en på kullen och en allra överst på berget! Alla hoppas de, 
att deras eld skall vara den största och klaraste, och de är så rädda för 
att den inte skall överglänsa de andras, att de nu i sista stunden rusar 
hem till gårdarna för att tigga mor och far om ännu några brädstumpar och 
vedträn.



När elden har brunnit en stund, kommer de vuxna och de gamla gående för 
att se på den. Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider 
också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att 
slå sig ner på stenar och tuvor runt omkring den. Där sitter de och 
stirrar in i lågorna, tills en av dem faller på den tanken, att de borde 
koka lite kaffe, när det finns en så präktig eld. Medan kaffepannan 
puttrar, händer det, att någon börjar berätta en historia, och när den 
första har slutat, tar genast en annan vid.



De vuxna tänker mest på kaffet och på historierna. Barnen tänker på att få 
elden att brinna högt och brinna länge. Det har gått så bedrövligt 
långsamt för våren med islossning och snösmältning. Det vore nog bra, om 
de med sina eldar kunde ge den en liten hjälp. Annars är det otänkbart, 
att den i rättan tid skall bli färdig med knoppning och lövsprickning.



Vildgässen har ställt sig att sova på Siljans is, och som det kom ett 
ohyggligt kallt drag norrifrån, hade pojken nödgats krypa in under den 
vita gåskarlens vinge. Men han hade inte legat där länge, förrän han 
vaknade vid knallen av ett bösskott. Han gled genast fram under vingen och 
såg sig omkring helt förskräckt.



Ute på isen i gässens närhet var det alldeles stilla. Hur han spejade och 
spanade, kunde han inte se någon jägare. Men när han blickade åt land, såg 
han något så märkvärdigt, att han trodde, att det var ett slags spöksyn, 
som visade sig, någonting i samma väg som Vineta eller spökträdgården vid 
Stora Djulö.



Under eftermiddagen hade vildgässen flera gånger farit fram och tillbaka 
över den stora sjön, innan de hade kunnat bestämma var de skulle slå ner. 
Medan de flög, hade de visat honom de stora kyrkor och byar, som låg på 
stränderna. Han hade sett Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön. Byarna närmast 
kyrkorna var stora Som småstäder, och han hade förvånat sig över att det 
var så bebyggt här uppe i norden. Hela trakten hade synts honom ljus och 
leende, långt mer än han hade väntat. Han hade inte märkt något, som var 
hemskt eller skrämmande.



Men nu i mörka natten flammade på dessa samma stränder en lång krans av 
höga eldar. Han såg dem låga i Mora vid norra ändan av sjön, på stranden 
av Sollerön, i Vikarbyn, på höjderna ovan byn Sjurberg, på kyrkudden vid 
Rättvik, på Lerdalsberget och så vidare på uddar och kullar ända 
bort mot Leksand. Han kunde räkna till mer än hundra eldar, och det var 
honom alldeles omöjligt att begripa var de hade kommit ifrån, om det inte 
var trolldom eller spökeri med i spelet.



Vildgässen hade också vaknat vid skottet, men så snart som Akka hade 
kastat en blick över stranden, sade hon:  Det är människobarnen, som 
leker.  Och genast stack hon och de andra gässen sina huvuden under 
vingarna och slumrade in på nytt.



Men pojken stod och såg på eldarna, som prydde upp stranden likt en lång 
rad av guldsmycken. Han drogs lika mycket till ljus och värme som en liten 
mygga, och han ville gärna gå närmare, men han visste inte om han skulle 
våga lämna gässen. Han hörde skott på skott, och när han nu förstod, att 
det inte var fara å färde, lockades han också av dessa. Det tycktes, som 
om de var så glada därborta vid eldarna, att det inte var nog för dem att 
skratta och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta. Och nu 
kastade de upp raketer vid ett bål, som brann på ett berg. Där hade de en 
stor eld, och högt uppe låg den, men det var inte nog. De ville ha det än 
grannare. Ända upp i himlens sky skulle det synas hur glada de var.



Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men så nåddes han av några 
sångtoner. Då började han springa fram mot land. Det här fick han allt lov 
att vara med om.



Längst inne i Rättviken går en ofantligt lång ångbåtsbrygga ut från 
stranden, och ytterst på denna stod en skara sångare och sjöng ut över 
sjön i sena natten. Det var, som om de hade menat, att våren likasom 
vildgässen sov ute på Siljans is och de ville väcka honom.



Sångarna började med  Jag vet ett land långt upp i höga nord , och sedan 
kom  Om sommaren sköna, när marken hon gläds, vid Dala två älvarna vida , 
därpå  Marschen går till Tuna ,  Mandom, mod och morske män  och till sist 
 I Dalarna bodde, i Dalarna bor . Det var alltsammans sånger om Dalarna. 
På ångbåtsbryggan brann ingen eld, och sångarna kunde inte se långt 
omkring sig. Men med tonerna steg bilden av deras land upp för dem och för 
alla, som hörde dem, ljusare och älskligare, än om det hade varit dager. 
Det var, som om de hade velat beveka våren:  Se, ett sådant land, som 
ligger och väntar på dig! Skall du inte komma oss till hjälp? Skall du 
låta vintern längre öva sitt förtryck över så vackra nejder? 

Så länge som sången varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till 
den, men när den upphörde, skyndade han mot land. Isen var borta längst 
inne i viken, men denna var så uppgrundad av sand, att han i alla fall 
kunde komma lyckligt fram till en eld, som låg i själva strandvallen. Han 
smög sig med stor försiktighet så nära. att han kunde se människorna, som 
satt och stod bredvid elden, och höra vad de sade. Och återigen började 
han undra över vad det var han såg och fråga sig om det inte bara var en 
syn. Han hade aldrig förr sett människor klädda på detta sättet. Kvinnorna 
hade svarta, toppiga hättor på huvudet, små vita skinnjackor, rosiga 
schaletter om halsen, gröna sidenliv och svarta kjolar med en framvåd, som 
var randad i vitt, rött, grönt och svart. Karlarna hade runda, lågkulliga 
hattar, blåa rockar med rödkantade sömmar, gula skinnbyxor, som räckte 
till knäna och var fästa med röda, tofsprydda strumpeband. Han visste inte 
om det bara berodde på dräkterna, men han tyckte, att människorna såg helt 
annorlunda ut här än på andra håll, mycket ståtligare och förnämare. Han 
hörde att de talade med varandra, men på en lång stund kunde han ingenting 
förstå. Han kom ihåg de granna dräkterna, som mor hade i sin kista, och 
som ingen hade velat nyttja på aldrig så länge, och han undrade om det 
inte var något slags gammalfolk, som han hade råkat få se, några av dem, 
som inte hade vandrat levande på jorden på hundra år.



Men detta var sådant, som bara flög genom huvudet på honom och genast var 
borta igen, för han såg nog, att det var verkliga människor, som han hade 
framför sig. Det var därför, att folket vid Siljan i tal och i dräkt och i 
skick har bevarat mer av det, som är förgånget, än man har gjort på andra 
håll, som han hade kommit att tänka så.



Pojken märkte snart, att de, som satt vid elden, talade om gamla tider. De 
berättade hur de hade haft det i sina unga år, då de hade mast vandra 
långa vägar ut till andra landskap för att genom sitt arbete skaffa bröd 
till hemmet. Han hörde flera berättelser, men det, som han sedan kom bäst 
ihåg, var vad en gammal kvinna hade upplevat.

MYR-KERSTIS BERÄTTELSE.



 Far och mor hade en liten gård i Östbjörka, men vi var många syskon, och 
hårda tider var det, så att när jag hade blivit sexton år, måste jag 
vandra hemifrån. Vi drog då åstad en tjugu ungdomar härifrån Rättvik. Det 
var 1845 den 14 april, som jag första gången gick till Stockholm. Till 
matsäck hade jag några kakor bröd och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra 
skilling var hela reskassan. I skinnsäcken hade jag lagt in den andra 
maten, som jag fick med mig, och skickat den i förväg med en skjutsbonde 
jämte en omgång arbetskläder.



Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun. Vi brukade gå tre eller fyra mil 
om dagen, och till Stockholm kom vi på sju dar. Det var annat, det, än att 
få sätta sig på tåget, som kullorna nu gör, och bara åka dit så orimligt 
bekvämt på en åtta, nie timmar.



När vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra:  Se, nu kommer 
Dalregementet!  Det lät också, som ett helt regemente skulle ha marscherat 
fram, när vi vandrade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren 
hade slagit in inte mindre än femton stora spikar. Det hände allt, att 
flera av oss snavade och föll omkull, därför att vi var ovana vid de 
kullriga gatstenarna.



Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette 'Vita hästen' och låg vid Stora 
Badstugatan på Söder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som 
hette 'Stora kronan'. Nu var det bråttom, ska jag säga, att söka förtjäna 
något, för det var bara aderton skilling kvar 
av de tjugufyra, som jag hade hemifrån. En av 
de andra kullorna sa, att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid 
Hornstull, och fråga efter arbete. Jag fick stanna hos honom och skulle 
gräva och plantera i hans trädgård i fyra dar. Tjugufyra skilling fick jag 
i dagspenning, och maten skulle jag hålla mig själv. Bara litet hade jag 
råd att köpa, men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, 
sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag fick då äta mig mätt.



Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Där fick jag dåligt kvarter, 
och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på skinnsäcken min, 
så att jag måste laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick. Där 
hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste jag vandra hem 
igen med två riksdalers behållning.



Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette Rönnäs, ett par dar. 
Där minns jag att folket kokade välling av sammanmalet havremjöl med sådor 
och agnar. De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnödens dagar.



Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick slita ändå värre 
nästa år. Se, jag måste ge mig av ut igen, för annars hade de inte fått 
något att leva av därhemma. Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, 
och dit var det bugufyra mil. Hela vägen var vi tvungna att bära 
skinnsäcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tänkt, att vi 
skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, låg snön hög överallt, sa 
att inget sådant arbete fanns. Då gick jag utåt landsbygden och bad dem så 
vackert i bondgårdarna, att de skulle ge mig något att syssla med. Kära 
söta, vad jag var trött och hungrig, innan jag kom till en gård, där jag 
fick stanna och karda för åtta skilling om da'n! Men se, längre fram på 
våren fick jag arbeta i trädgårdarna i sta'n, och där stannade jag till i 
juli. Men då blev hemlängtan så stark, att jag gav mig av till Rättvik. 
Jag var ju bara sjutton år, kan veta. Skorna hade jag slitit ut, så att 
jag fick gå tjugufyra mil barfota. Men jag var glad ändå i mitt hjärta, 
för nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och åt mina småsyskon 
hade jag med mig några hårda vetebullar och en strut med sockerbitar, som 
jag hade sparat ihop. För när någon gav mig kaffe med två bitar socker 
till, så gömde jag alltid den ena.



Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud, 
som har gjort bättre tider för oss. Det var så, att det ena nödåret 
följde det andra på den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa 
bort för att skaffa pengar. Jag gick nästa år--det var 1847-- till 
Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi 
flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara fick vi 
göra i alla fall. Vi plockade i trädgårdslanden gamla spikar och ben och 
sålde i lumpboden, och för pengarna köpte vi sådana där stenhårda 
ankarstockar, som de bakade åt knektarna på kronobageriet. I slutet av 
juli gick jag hem igen för att hjälpa till med skörden. Denna gången hade 
jag tretti riksdaler i besparing.



Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna. Då kom jag till 
Stallmästargården utanför Stockholm. Under den sommarn blev det 
fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att 
passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer 
jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på 
vallhornet därute på Gärdet för kung Oskar den förste. Och han skickade 
mig en hel tvåriksdaler till belöning.



Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Brunnsviken och rodde mellan 
Albano och Haga. Det var min bästa tid. Vi hade vallhornen med i båten, 
och ibland tog passagerarna årorna själva, för att vi skulle blåsa för 
dem. När så rodden var slut om hösten, gick jag oppåt Uppland på tröskning 
i bondgårdarna. Framemot jul brukade jag komma hem med så där en hundra 
riksdaler. Och så hade jag förtjänat säd på tröskningen, som far sen 
hämtade på vinterföret. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade 
kommit hem med våra slantar, så hade det inte funnits något att leva av. 
För säden från den egna jorden, den var för det mesta slut vid jultiden. 
och potatis odlade folk bara litet av på den tiden. Det var då att köpa 
säd hos handelsmannen, och när rågen kostade fyrti riksdaler tunnan och 
havren tjugufyra, så fick man allt lov att hushålla. Jag minns, att vi 
flera gånger gav bort en ko för en tunna havre. Vi bakade havrebröd med 
finhackad halm i på den tiden. Det var inte lätt att svälja sådant där 
halmbröd, ska jag säga. Man fick dricka vatten mellan var tugga, för att 
det skulle gå ner.



Så där höll jag på att vandra ända till det året, då jag gifte mig. och 
det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade blivit go'vänsfolk i Stockholm. Och 
jag var liksom litet fruktande i mitt sinne, när jag drog hem om 
åren, att Stockholmsjäntorna skulle vända hans tankar från mig. De kallade 
honom 'vackra Myr-Jon' och 'den granna dalkarln', det visste jag. Men han 
bar ingen falskhet i sitt hjärta, och när han hade sparat nog, så blev det 
bröllop av.



Sen var det glädje och ingen sorg under några år, men det varade inte 
länge. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem små barn. Men det blev 
inte så illa för oss ändå, för nu hade det börjat bli bättre tider i 
Dalarna. Nu fanns det gott om potatis och gott om säd. Det var stor 
skillnad mot förr i världen. Jag skötte själv de små jordbitarna, som jag 
hade ärvt, och jag hade en egen stuga. Så gick år efter år, och barnen 
växte opp. De är välbärgade, de av dem, som nu lever, Gud ske lov! De kan 
inte riktigt tänka sig hur knappt om brödet det var för Dalarnas folk, när 
mor deras var ung. 



Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden brunnit ner, och nu 
reste sig alla och sade, att det var tid att bryta upp. Pojken begav sig 
åstad utåt isen för att söka reda på reskamraterna, men medan han sprang 
ensam i mörkret, ljöd för hans öron en vers, som han nyss hade hört 
sjungas från bryggan:  I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod än 
trohet och ära...  Sedan var det något, som han inte kom ihåg, men 
slutet på visan mindes han:  De blandat med bark icke sällan sitt bröd, 
men mäktiga herrar dock funno sitt stöd hos fattiga männer i Dalom. 



Pojken hade inte alldeles förgätit allt det, som han hade hört om Sturarna 
och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varför de skulle söka hjälp 
just hos dalkarlarna, men nu kunde han förstå det. För i ett land, där det 
fanns sådana kvinnfolk som den gamla därborta vid elden, måtte ju karlarna 
vara rent omöjliga att få bukt på.



32. VID KYRKORNA.



Söndag 1 maj. När pojken vaknade nästa morgon och gled ner på isen, kunde 
han inte låta bli att skratta. Det hade kommit en mängd snö under natten 
och kom alltjämt. Hela luften var full av vita flingor, som var så stora, 
att man kunde tro, att de hade varit vingar åt ihjälfrusna fjärilar, innan 
de föll. På Siljan låg snön flera centimeter hög, stränderna var vita, och 
vildgässen hade så mycket snö på sig, att de såg ut som små drivor.



Då och då rörde Akka eller Yksi eller Kaksi på sig, men när de såg, att 
snöfallet fortfor, skyndade de sig att gömma huvudet under vingen på nytt. 
De menade nog, att i sådant väder kunde de inte ta sig något bättre för än 
att sova, och det gav pojken dem rätt i.



Några timmar efteråt vaknade han vid att kyrkklockorna i Rättvik ringde 
till gudstjänst. Nu hade det slutat snöa, men det blåste hårt från norr, 
och ute på sjön var det bitande kallt. Han blev glad, när vildgässen 
äntligen skakade av sig snön och flög mot land för att skaffa sig mat.



Den dagen var det konfirmation i Rättviks kyrka. och läsbarnen,



som hade kommit i god tid, stod i små grupper på kyrkvallen och 
samtalade. De var alla klädda i sockendräkten, och deras kläder var 
så nya och brokiga, att det lyste långa vägar av dem.  Kära mor Akka, flyg 
langsamt här , skrek pojken, när vildgässen närmade sig kyrkan,  så att 
jag får se på ungdomen!  Detta tyckte visst förargåsen var rimligt begärt, 
för hon sänkte sig, så mycket hon kunde och for tre gånger runt om kyrkan. 
Det är inte så lätt att säga hur de tog sig ut på nära håll, men när 
pojken såg de unga gossarna och flickorna så där uppifrån, tyckte han, att 
han aldrig hade sett en sådan härlig ungdomsskara.  Inte kan jag tro, att 
det finns finare prinsar och prinsessor i kungens slott , sade han för sig 
själv.



Det var inte litet snö, som hade kommit. I Rättvik täckte den alla fält, 
och Akka var inte i stånd att finna något ställe, där hon kunde slå ner. 
Då besinnade hon sig inte länge, utan flög söderut mot Leksand.



I Leksand hade, som vanligt är om våren, de flesta unga rest bort för att 
söka arbete. Det var mest gammalt folk, som hade stannat hemma i socknen, 
och när vildgässen kom flygande, vandrade en lång rad av gamla gummor 
genom den ståtliga björkallen, som leder fram till kyrkan. De kom på den 
vita marken mellan de vitstammiga björkarna i snövita fårskinnskoftor, 
vita skinnkjolar, gula eller svartoch vitrandiga förkläden och vita 
hättor, som slöt tätt om det vita håret.



 Kära mor Akka , sade pojken,  far långsamt här, så att jag får se på 
gammalfolket!  Detta tyckte visst förargåsen var en rimlig begäran, för 
hon sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka 
över björkallen. Inte är det lätt att säga hur de tog sig ut på nära håll, 
men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvinnor se så kloka och 
värdiga ut.  De här gamla ser ut, som om de hade kungar till söner och 
drottningar till döttrar , sade pojken för sig själv.



Men i Leksand var det inte bättre än i Rättvik. Det låg tjock snö 
överallt, och Akka såg sig ingen annan råd än att fortsätta söderut mot 
Gagnef.



I Gagnef hade de begravt en död före gudstjänsten den dagen. Liktåget hade 
kommit sent till kyrkan, och sedan hade det dragit ut på tiden med 
jordfästningen. När vildgässen kom farande, hade inte 
alla människor hunnit in i kyrkan, utan fler 
kvinnor gick ännu kvar på kyrkogården och såg på sina gravar. De var 
klädda i gröna liv med röda ärmar, och på huvudena hade de kulörta dukar 
med brokiga fransar.



 Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag får se på bondhustrurna!  
sade pojken, och detta tyckte nog vildgåsen var en rimlig begäran, för hon 
sänkte sig så långt ner, som hon vågade, och for tre gånger fram och 
tillbaka över kyrkogården. Det är svårt att säga hur de tog sig ut på nära 
håll, men när pojken såg kvinnorna så där uppifrån mellan kyrkogardens 
träd, tyckte han, att de var som de vänaste blommor.  De är allesammans, 
som hade de vuxit på en örtasäng i kungens trädgård , tänkte han.



Men inte i Gagnef heller fanns det ett enda bart fält, och vildgässen hade 
ingen annan råd än att fortsätta söderut mot Floda.



I Floda satt folket inne i kyrkan, när vildgässen kom flygande, men det 
skulle bli kyrkvigsel den dagen efter gudstjänstens slut, och brudföljet 
var uppställt ute på kyrkbacken. Bruden stod med guldkrona över utslaget 
hår och var behängd med smycken och blommor och brokiga band, och 
alltsammans var så grant, att det gjorde ont i ögonen, när man såg på 
henne. Brudgummen gick i blå långrock, knäbyxor och röd mössa. 
Brudtärnorna hade liv och kjolkanter broderade med rosor och tulpaner, 
föräldrar och grannar gick med i tåget i sina brokiga sockendräkter.



 Kära mor Akka, flyg långsamt här, så att jag hinner se på ungfolket!  bad 
pojken, och förargåsen sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger 
fram och tillbaka över kyrkbacken. Det är svårt att säga hur de tog sig ut 
på nära håll, men så, som pojken såg dem uppifrån, tyckte han, att så ljuv 
brud och så stolt brudgum och så ståtlig brudskara kunde inte finnas på 
något annat håll.  Jag undrar om kungen och drottningen är finare, där de 
går i sitt slott , tänkte han för sig själv.



Men här i Floda fann vildgässen äntligen nakna fält, så att de inte 
behövde fara längre för att få sig mat.



33. ÖVERSVÄMNINGEN.



1--4 maj. I flera dar rådde ett förskräckligt väder i trakterna norr om 
Mälaren. Himlen stod jämngrå, vinden ven, och regnet piskade. Både 
människor och djur visste, att det inte kunde bli vår med mindre, men de 
tyckte ändå, att det var nästan outhärdligt.



När det hade regnat en dag, började snömassorna i granskogarna smälta på 
allvar, och vårbäckarna kom i gång. Alla vattenpussar på gårdarna, det 
tröga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar 
och kärr, allt kom i rörelse och försökte leta sig fram till bäckarna för 
att bli taget med till havet.



Bäckarna ilade så hastigt som möjligt fram till Mälaråarna, och åarna 
gjorde sitt bästa för att föra vattenmassorna ner till Mälaren. Men då 
kastade alla småsjöar i Uppland och i Bergslagerna på en och samma dag av 
sina istäcken, så att åarna fylldes av isflak och helt hastigt steg ända 
upp till sina bräddar. Så förstorade, som åarna nu hade blivit, startade 
de sig ut i Mälaren, och det dröjde inte, förrän den hade mottagit så 
mycket vatten, som den bekvämligen kunde rymma. Den råkade i häftig 
strömning ner mot utloppet, men Norrström är en trång farled, och den 
kunde inte släppa fram vattnet så fort, som det hade behövts. Till på 
köpet var det starkt östanväder, så att havsvattnet vräkte mot land och 
stod hindrande i vägen för Strömmen, när den ville föra sötvattnet ut i 
Östersjön. Och eftersom åarna oupphörligen kom med nytt vatten till 
Mälaren och Strömmen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat 
för den stora sjön att göra än att stiga över sina bräddar.



Den steg mycket långsamt och liksom ovillig att skada sina vackra 
stränder. Men som dessa nästan överallt är låga och långsluttande, dröjde 
det inte länge, förrän vattnet hade hunnit flera meter inåt land, och mer 
behövdes inte för att vålla den största uppståndelse.



Det är något eget med Mälaren. Den består av idel trånga färdar, vikar och 
sund. Ingenstädes breder den ut vida, stormpiskade ytor. Det är, som om 
den inte vore skapad för annat än lustfärder och segelturer och glada 
fiskafängen. Och den äger så många ljuvliga, trädklädda öar, holmar och 
uddar. Ingenstädes visar den upp nakna, ödsliga, förblåsta stränder. Det 
är, som om den aldrig hade tänkt sig, att de skulle bära annat än 
lustslott, sommarvillor, herrgårdar och förlustelseställen. Men det är 
kanske därför, att den vanligen visar sig så vänlig och mild, som det blir 
sådant spektakel, när den ibland om vårarna lägger av den leende minen och 
visar, att den kan bli farlig på allvar.



När den nu tycktes vilja ställa till med en översvämning, blev alla båtar 
och ekstockar, som hade varit upplagda på land under vintern, i all hast 
tätade och tjärstrukna för att kunna sättas i sjön så snart som möjligt. 
Tvättbryggorna fördes upp på land och landsvägsbroarna förstärktes. 
Banvakterna, som hade att tillse sådana järnvägssträckor, som löpte utmed 
stranden, gick ständigt fram och tillbaka på banvallen och vågade inte 
sova varken natt eller dag.



Bönder, som hade hö eller torrt löv förvarat i lador på de låga holmarna, 
skyndade att skaffa detta i land. Fiskarna tog upp sina ryssjor och garn, 
för att dessa inte skulle bli bortsköljda av översvämningen. Vid 
färjeställena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller bort, 
måste skynda sig, medan de var säkra på att överfarten inte skulle bli 
hindrad.

I Stockholmstrakten, där stränderna är kantade med sommarbostad vid 
sommarbostad, rådde ändå den värsta brådskan. De flesta villorna låg nog 
så högt uppe på land, att de inte var i någon fara, men det fanns ju 
båtbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa måste föras i 
säkerhet.



Men det var inte bara människorna, som råkade i bekymmer, därför att 
Mälaren började stiga över sina bräddar. Änderna, som hade lagt sina ägg 
inne bland strandbuskarna, sorkar och näbbmöss, som bodde utmed stranden 
och hade små hjälplösa ungar i boet, greps av den största ängslan. Till 
och med de stolta svanorna kände sig oroliga för att deras bon och ägg 
skulle bli förstörda.



Och alla dessa farhågor var inte överflödiga, ty för var stund, som gick, 
steg Mälaren.



Pilarna och alarna, som växte i strandbrädden, hade redan vattnet högt 
uppåt stammarna. I trädgårdarna var vattnet inne och stökade om i 
kryddlanden på sitt eget sätt, och i de rågåkrar, som låg så till, att det 
kunde komma åt dem, gjorde det den största skada



Sjön fortfor att stiga under flera dar. De sanka ängarna omkring Gripsholm 
kom under vatten, så att det stora slottet skildes från land, inte bara av 
en smal grav, utan av breda sund. I Strängnäs förvandlades den vackra 
strandpromenaden till en forsande ström, och i Västerås beredde man sig på 
att få färdas i båt framåt gatorna. Ett par älgar, som hade övervintrat på 
en holme i Mälaren, hade fått ståndplatsen satt under vatten och kom 
simmande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och bräder, en mängd 
bryggkar och såar hade råkat i drift, och överallt var människor ute i 
sina båtar för att bärga.



Under denna svåra tid hände det, att Smirre räv en dag kom smygande genom 
en björkdunge, som låg ett stycke norr om Mälaren. Han gick som vanligt 
och tänkte på vildgässen och Tummetott och undrade hur han skulle bära sig 
åt för att finna dem, för han hade alldeles tappat spåret.



När han gick och kände sig som värst modlös, fick han syn på Agar 
sändeduva, som hade slagit sig ner på en björkkvist.  Det var 
förträffligt, Agar, att jag råkade dig , sade Smirre.  Du kan törhända 
säga mig var Akka från Kebnekajse och hennes flock håller till nu för 
tiden. -- Nog är det möjligt, att jag vet var de är , sade Agar, 
 men inte lär jag tala om det för dig. -- Det kan också vara detsamma , 
sade Smirre,  om du bara ville framföra en hälsning, som jag har till dem. 
Du vet väl hur illa det står till vid Mälaren i de här dagarna. Det är 
stor översvämning där, och det myckna svanfolket, som bor i Hjälstaviken, 
håller på att få sina bon och ägg förstörda. Men Dagaklar, svankungen, har 
hört talas om den där parveln, som följer med vildgässen, och som kan råda 
bot för allting, och han har skickat mig för att fråga Akka om hon vill 
komma ner till Hjälstaviken med Tummetott. 



 Nog kan jag framföra hälsningen , sade Agar.  Men inte förstår jag hur 
den lilla parveln ska kunna hjälpa svanarna. -- Det förstår inte jag 
heller , sade Smirre.  Men han kan ju gå i land med vad som helst. -- Det 
förvånar mig också, att Dagaklar skickar sina hälsningar till gässen med 
en räv , invände Agar.-- Du har nog rätt i att vi är fiender annars , sade 
Smirre med mild röst.  Men när det är så stor nöd på färde, får man lov 
att hjälpa varandra. Du kan i alla fall låta bli att säga Akka, att du 
fick hälsningen genom en räv, för det är nog inte utan, att hon är 
misstänksam av sig. 



SVANORNA I HJÄLSTAVIKEN.



LJen tryggaste tillflyktsort för simfåglar, som finns i hela Mälartrakten, 
är Hjälstaviken, som är den innersta delen av Ekolsundsviken, som återigen 
är en utvikning av Norra Björköfärden, som är den näst största av de långa 
bukter Mälaren sänder av inåt Uppland.



Hjälstaviken har flacka stränder, grunt vatten och en mängd vassruggar, 
alldeles som Tåkern. Den är inte på långt när så stor som den ryktbara 
fågelsjön, men den är ändå ett förträffligt fågelhem, därför att den är 
fridlyst sedan många år tillbaka. Den är nämligen ett tillhåll för ett 
stort svanfolk, och ägaren av den gamla kungsgården Ekolsund, som ligger i 
närheten, har förbjudit all jakt på viken, för att inte svanorna skall bli 
störda och oroade.



Så snart Akka hade fått hälsningen, att svanfolket behövde hennes hjälp, 
hade hon skyndat att bege sig till Hjälstaviken. Hon kom dit med flocken 
en kväll och såg genast, att där hade timat svåra olyckor. De stora 
svanbona hade blivit lösryckta från sina fästen och drev i den 
starka blåsten fram över viken. Några hade redan fallit sönder, ett par 
hade vält, och äggen, som hade funnits i dem, låg och blänkte på 
sjöbottnen.



När Akka slog ner i viken, var alla svanor, som bodde där, samlade borta 
vid östra stranden, där de var bäst skyddade mot vinden. Fastän de hade 
lidit mycket av översvämningen, var de alldeles för stolta att visa någon 
sorg.  Det är inte värt att sörja , sade de.  Det finns gott om rottågor 
och stjälkar. Vi kan snart bygga oss nya bon.  Ingen av dem hade haft en 
tanke på att kalla en främmande till hjälp, och de hade inte en aning om 
att Smirre hade skickat efter vildgässen.



De var flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning: de unga 
och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa längre in. Allra innerst 
låg Dagaklar, svankungen, och Snöfrid, svandrottningen, som var äldre än 
alla de andra och räknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.



Dagaklar och Snöfrid kunde tala om de dagar, då svanor av deras stam inte 
levde vilda någonstans i Sverige, utan endast fanns som tama i 
slottsgravar och dammar. Men så hade ett svanpar farit bort 
ur fångenskapen och slagit sig ner i 
Hjälstaviken, och från dessa två härstammade alla de svanor, som bodde 
där. Nu för tiden fanns det vilt svanfolk i många av Mälarvikarna liksom i 
Tåkern och Hornborgasjön. Alla dessa nybyggare var komna från 
Hjälstaviken, och svanorna, som bodde där, var mycket stolta över att 
deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö.



Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, men när Akka såg var 
svanorna låg, började hon genast simma fram emot dem. Hon var själv mycket 
förvånad över att de hade sänt efter henne, men hon höll det för en heder 
och ville inte ett ögonblick försumma att bistå dem.



När Akka kom i närheten av svanorna, hejdade hon sig för att se efter, att 
gässen, som följde henne, sam fram i rak linje och med jämna mellanrum. 
 Simma nu på raskt och väl!  sade hon.  Titta inte på svanorna, som om ni 
aldrig skulle ha sett något vackert förr, och bry er inte om vad de säger 
till er! 



Det var inte första gången, som Akka sökte upp det gamla svanherrskapet, 
och de hade alltid tagit emot henne på det sätt, som en så vittberest och 
ansedd fågel som Akka kunde ha rätt att fordra. Men hon tyckte inte om att 
simma fram mellan alla de svanor, som låg omkring dem. Aldrig kände hon 
sig sa liten och grå, som när hon råkade in bland svanorna, och en och 
annan av dem brukade nog också fälla ett par ord om grållingar och 
fattigfolk. Men sådant var det klokast att inte låtsa om.



Denna gången tycktes allt gå ovanligt bra. Svanorna flyttade sig helt 
stillsamt åt sidan, och vildgässen sam fram liksom genom en gata, kantad 
av de stora, vitskimrande fåglarna. Det var mycket vackert att se dem, där 
de låg och spände upp vingarna som segel för att ta sig väl ut inför de 
främmande. De höll inne med alla anmärkningar, och Akka var helt förvånad. 
 Dagaklar har nog kommit underfund med deras olater och sagt till dem, att 
de ska uppföra sig på ett höviskt sätt , tänkte förargåsen.



Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott 
skick, fick de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den 
långa gåsraden. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, 
och med ens var det slut med det fina uppförandet.

 Vad för slag?  utropade en av dem.  Ämnar vildgässen skaffa sig 
vita fjädrar? 



 De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull , skreks det från alla 
håll.



De började ropa om varandra med sina klangfulla, starka röster. Det var 
omöjligt att förklara för dem, att det var en tam gåskarl, som hade följt 
med vildgässen.



 Det är visst själva gåskungen som kommer , hånade de.



 Det är ingen ända på oförsynthet. 



 Det är ingen gås, det är bara en tam anka. 



Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa om vad han än 
skulle få höra. Han höll sig tyst och sam framåt så raskt han förmådde, 
men det hjälpte inte. Svanorna blev alltmer närgångna.  Vad är det för en 
groda han bär på sin rygg?  frågade en.  De tror visst, att vi inte ska 
se, att det är en groda, därför att han är klädd som en människa. 



Svanorna, som nyss hade legat i en så skön ordning, sam nu om varandra i 
häftigaste vimmel. Alla ville tränga sig fram för att få syn på den vita 
vildgåsen.



 Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig 
bland oss svanor. 



 Han är nog lika grå som de andra. Han har bara doppat sig i en mjölbinge 
i en bondgård. 



Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fråga 
vad slags hjälp han begärde av henne, när kungen märkte uppståndelsen 
bland svanfolket.  Vad står nu på? Har jag inte befallt, att de ska vara 
hövliga mot främmande?  sade han och såg missnöjd ut.



Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och 
Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket 
upprörd ut.  Kan du inte få dem att tiga?  ropade svankungen emot 
henne.-- Det är en vit vildgås därborta , svarade Snöfrid.  Det är ju en 
skam att se. Jag undrar inte på att de är förargade. -- En vit vildgås!  
sade Dagaklar.  Det är för galet. Något sådant kan inte finnas till. Du 
måtte ha sett miste. 



Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större. Akka och de andra 
vildgässen försökte simma fram till honom, men de blev skuffade  hit 
och dit och kunde inte nå honom.



Den gamla svankungen, som var starkare än någon annan, satte sig då 
hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till 
den vite. Men när han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där 
på vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fräste av ilska, störtade 
rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom ett par fjädrar.  Jag ska lära 
dig, vildgås, att komma till svanorna så här utspökad , sade han.



 Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!  ropade Akka, för hon förstod, att 
svanorna skulle komma att rycka varenda fjäder av den store vite, och 
 Flyg, flyg!  ropade också Tummetott. Men gaskarlen låg så inklämd mellan 
svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från alla håll 
sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av 
honom.



Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter bästa 
förmåga, och de andra vildgässen gick också till strids mot svanorna. Men 
det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade 
fått hjälp.



Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen hade råkat illa ut 
bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som är 
brukligt bland småfåglarna, när det gäller att jaga bort en hök eller en 
falk. Knappt hade ropet ljudit tre gånger, förrän alla traktens småfåglar 
på pilsnabba vingar i en stor, bullersam svärm ilade ner mot Hjälstaviken.



Och dessa små kraftlösa stackare kastade sig över svanorna. De skränade i 
deras öron, de skymde utsikten för dem med sina vingar, de gjorde dem yra 
i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: 
 Skäms, skäms, svanor! Skäms, skäms, svanor! 



Överfallet av småfåglarna varade bara ett par ögonblick, men när de var 
borta och svanorna kom till sans igen, såg de, att vildgässen hade lyft 
och svävat över till vikens andra sida.

DEN NYA BANDHUNDEN.



Det var åtminstone det goda med svanorna, att när de såg, att vildgässen 
hade undkommit, var de för stolta att jaga efter dem. Vildgässen kunde 
alltså i största lugn ställa sig att sova på en vassrugge.



Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig att kunna somna.  Jag 
måste nödvändigt försöka att komma in i någon stuga och få mig litet mat , 
tänkte han.



I de dagarna, då så många saker av olika slag flöt omkring på sjön, var 
det inte svårt för en sådan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han 
besinnade sig inte länge, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in 
bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det grunda 
vattnet staka sig fram mot stranden.



Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plaskande i vattnet vid sidan 
om sig. Han höll sig stilla och såg då för det första en svanhona, som låg 
och sov i sitt stora rede bara några meter ifrån honom; vidare såg han en 
räv, som hade gått ett par steg ut i vattnet för att smyga ut till 
svanredet.  Hoj, hoj, hoj! Stå opp! Stå opp!  skrek pojken och slog i 
vattnet med sin käpp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven 
hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat, men han avstod 
från detta och skyndade i stället rätt mot pojken.



Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. Det låg vida, jämna 
ängar framför honom. Han såg inte något träd, som han kunde klättra upp i, 
intet hål, där han kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken 
var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet 
med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.



Ett stycke från sjön låg några små torpstugor, där det lyste ljus ur 
fönstren. Pojken sprang förstås åt detta hållet, men han måste säga till 
sig själv, att innan han kom fram till husen, borde räven kunna hinna 
honom många gånger.



Räven var honom en gång så nära, att han tyckte sig vara säker om 
fångsten, men då kastade sig pojken hastigt åt sidan och vände om ner mot 
viken igen. I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på 
nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par 
karlar, som hela dagen och kvällen hade varit ute på sjön för att bärga 
kringdrivande gods och nu var på hemväg.



Karlarna var trötta och sömniga. De hade varken märkt pojken eller räven, 
fast dessa hade sprungit tätt framför dem. Pojken brydde sig inte heller 
om att tala till dem och begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt 
bredvid dem.



 Räven matte väl inte våga sig ända fram till människorna , tänkte han.



Men snart hörde han hur räven kom tassande. Han räknade nog på att 
karlarna skulle ta honom för en hund, ty han kom alldeles inpå dem.  Vad 
är det för en hund, som smyger efter oss?  sade då den ena av karlarna. 
 Han kommer så nära, som om han ville bitas.  Den andra stannade och såg 
sig om.  Bort med dig! Vad har du här att göra?  sade han och sparkade 
till räven, så att denne for tvärs över vägen. Sedan höll sig räven på ett 
par stegs avstånd, men han följde med hela tiden.



Karlarna var snart framme vid torpen och följdes åt till en av stugorna. 
Pojken hade ämnat gå med dem in, men när han hade kommit på förstubron, 
hade han sett en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur sin 
koja för att hälsa på husbonden. Då hade pojken hastigt ändrat sig och 
stannat kvar ute i det fria.



 Hör du, bandhund!  sade pojken med låg röst så snart som karlarna, hade 
stängt dörren.  Jag undrar om du ville hjälpa mig med att fånga en räv i 
natt. 



Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att 
stå bunden.  Skulle jag fånga en räv?  skällde han till i vredesmod.  Vad 
är du för en, som kommer och gör narr av mig? Kom mig bara inom räckhåll, 
ska du få lära att inte skämta med mig! 



 Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro , sade pojken och sprang 
fram till hunden. När denne såg honom, blev han så häpen, att han inte 
kunde säga ett ord.



 Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgässen , 
sade pojken.  Har du inte hört talas om mig? -- Sparvarna har visst 
kvittrat om dig ibland , sade hunden.  Du lär ha utfört stora ting för att 
vara så liten. -- Det har gått tämligen bra för mig hittilldags , sade 
pojken,  men nu lär det vara ute med mig, om du inte vill hjälpa mig. Jag 
har en räv hack i häl efter mig. Han står och lurar bakom 
knuten. -- Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom , sade bandhunden. 
 Den ska vi snart bli av med.  Och bandhunden rusade åstad, så långt som 
länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund.



 Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt , sade hunden.--  Det 
behövs mer än ett grant skall för att skrämma den där räven , sade pojken. 
 Han är snart här igen, och det vore bara väl, för jag har gjort opp med 
mig själv, att du ska ta honom till fånga. --  Börjar du nu att föra 
spektakel med mig?  sade hunden.-- Kom bara med mig in i kojan, så att 
inte räven kan höra oss , sade pojken,  så ska jag säga dig hur du ska 
bära dig åt! 



Pojken och bandhunden kröp in i kojan och låg där och viskade.



Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten, och när allt var stilla, 
kom han sakta in på gården. Han vädrade pojken ända till hundkojan och 
satte sig på lämpligt avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna 
locka ut honom. Plötsligt stack bandhunden ut huvudet och morrade åt 
honom:  Gå din väg! Annars kommer jag och tar dig. -- Nog sitter jag här, 
så länge jag vill, för dig , sade räven.-- Gå din väg!  sade hunden än en 
gång i hotande ton.  Annars har du i natt jagat för sista gången.  Men 
räven bara grinade  åt honom och vek inte ur 
fläcken.  Jag vet allt hur långt din kedja räcker , sade han.-- Jag har 
varnat dig två gånger , sade hunden och kom ut ur kojan.  Nu får du skylla 
dig själv. 



I detsamma kastade han sig med ett långt språng över räven och nådde honom 
utan minsta svårighet, för han var lös. Pojken hade knäppt upp hans 
halsband.



Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod 
som segrare, räven låg på marken och vågade inte röra sig.  Ja, håll dig 
nu stilla!  sade hunden.  Annars biter jag ihjäl dig.  Han tog räven i 
nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken med hundlänken 
och lade halsbandet två gånger om halsen på honom och spände till så, att 
han blev säkert fastgjord. Och under allt detta måste räven ligga stilla 
och vågade inte röra sig.



 Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god bandhund av dig , sade 
pojken, när han var färdig.



34. SAGAN OM UPPLAND.



Torsdag 5 maj. Nästa dag hade regnet upphört, men stormen fortfor hela 
förmiddagen, översvämningen utbredde sig alltjämt. Men strax efter 
middagen skedde ett omslag. Det blev med ens det allra vackraste väder: 
varmt, stilla och ljuvligt.



Pojken låg högst belåten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelök 
och tittade uppåt himlen, då två små skolbarn kom gående med böcker och 
matsäckskorgar på en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. 
De gick långsamt och såg mycket bedrövade ut. När de hade kommit mittför 
Nils Holgersson, slog de sig ner på ett par stenar och började tala om sin 
olycka.



 Mor blir så ond på oss, när hon får höra, att vi inte har kunnat vår läxa 
i dag heller , sade det ena av barnen.-- Ja, och far sen!  sade det andra, 
och därvid blev sorgen dem så övermäktig, att de började gråta.

Pojken låg just och undrade om han skulle trösta dem på något sätt, 
då en liten, krokig gumma, som hade ett vänligt och snällt ansikte, kom 
vandrande framåt stigen och stannade bredvid dem.



 Vad gråter de här barnen för?  frågade gumman, och då berättade de små, 
att de inte hade kunnat sin läxa i skolan, och nu skämdes de så, att de 
inte ville gå hem.



 Vad kan det ha varit, som var så svårt, att ni inte kunde lära er det?  
sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i läxa, 
var hela Uppland.



 Ja, det är kanske inte så lätt att lära efter böcker , sade gumman,  men 
nu ska ni få höra vad min mor en gång berättade mig om det här landet. Jag 
har inte gått i skola, jag, så att jag har aldrig fått någon riktig 
lärdom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihåg i hela mitt liv. 



 Jo, mor sade , började gumman och satte sig ner på stenen bredvid barnen, 
 att för länge i världen sedan var Uppland det fattigaste och 
oansenligaste av alla landskap i hela Sverige. Det bestod inte av annat än 
magra leråkrar och små låga stenbackar, och så lär det nog vara på många 
ställen i landskapet än i dag, fastän vi, som bor härnere vid Mälaren, 
inte ser mycket av det.



Nåja, vad det än kom sig av, så är det säkert, att det var fattigt och 
bedrövligt här. Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som 
en riktigt utskott, och sådant blir ju retsamt i längden. En vacker dag 
blev det så trött vid eländet, att det tog säcken på ryggen och staven i 
handen och begav sig ut för att tigga hos dem, som hade det bättre ställt 
för sig.



Uppland vandrade först söderut så långt som till Skåne, och när det kom 
dit, klagade det över hur fattigt det var och bad om land. 'Det är inte 
gott att veta vad man skall hitta på att ge alla, som kommer och begär', 
sade Skåne. 'Men låt mig se! Jag har just hållit på att gräva opp ett par 
märgelgravar. Du kan få plocka till dig några jordtorvor, som jag har 
kastat opp på kanten, om du har något bruk för dem.'



Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Västergötland. Också där 
klagade det över hur fattigt det var och bad om land. 'Något land vill jag 
inte ge dig', sade Västergötland. 'Inte unnar jag någon bit av mina feta 
åkrar åt tiggare. Men du ska få en av de här små åarna, som silar 
fram över slätten, om du kan göra dig någon nytta av den.'



Uppland tackade och tog och vek nu av åt Halland. Där började det på nytt 
klaga över hur fattigt det var och bad om land. 'Jag är inte rikare, jag, 
än du', sade Halland, 'och fördenskull borde jag inte ge dig något. Men du 
får bryta opp några stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att 
det lönar mödan.'



Uppland tackade och tog emot och knogade sedan åstad till Bohuslän. Där 
fick det lov att plocka i sin säck så många nakna små skär, som det hade 
lust till. 'De där ser ju inte mycket ut, men de är goda att ha till skydd 
mot blåsten', sade Bohuslän. 'Du kan nog göra dig nytta av dem, eftersom 
du är hemma vid kusten, du såväl som jag.'



Uppland var tacksamt för allt, som skänktes det, och sade inte nej till 
något, fastän det överallt fick sådant, som de andra tyckte att de lättast 
kunde vara av med. Värmland slängde till det en bit berggrund. Västmanland 
gav det en sträcka av sina åsar. Östergötland skänkte det ett stycke av 
den vilda Kolmården, och Småland plockade säcken nästan full med mossar 
och stenrös och ljungbackar.



Sörmland ville inte skänka annat än ett par Mälarfjärdar, och Dalarna 
tyckte likaså, att det inte ville avstå någon fast mark, och frågade om 
Uppland ville hålla till godo med ett stycke av Dalälven.



Till sist fick det av Närke några av de vattensjuka ängarna på 
Hjälmarstranden, och med detta hade det fått säcken så full, att det 
tyckte, att det inte behövde vandra längre.



När Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat 
ihop, kunde det inte låta bli att tycka, att det var en förfärlig massa 
avskrap, som det hade fått, och det suckade och undrade hur det skulle 
bära sig åt för att få någon nytta av gåvorna.



Det ena året följde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade 
med sitt, och till sist hade det fått allt så, som det ville ha det.



Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och 
huvudstaden resas, och alla landskap kom tillsammans för att överlägga om 
detta. Det var klart, att vart och ett ville ha kungen till sig, och det 
blev ett långt tvistande. 'Jag tycker, att kungen borde bo i det 
landskapet, som är klokast och duktigast', sade Uppland, och detta 
fann alla vara ett vist råd. De beslöt, att det landskapet, som kunde 
visa, att det ägde mest klokhet och duglighet, skulle få kungen och 
huvudstaden.



Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, förrän det kom bud 
från Uppland, att de skulle resa till det på gästabud. 'Vad kan det där 
fattiglandet ha att bjuda på?' sade landskapen, men de hörsammade ändå 
bjudningen.



När de kom fram, blev de alldeles häpna över vad de såg. Där låg Uppland 
fullt bebyggt med präktiga gårdar i det inre, med städer vid kusterna och 
med alla vatten, som omgav det, uppfyllda av fartyg.



'Det är en skam att gå och tigga, när man har det så bra', sade de andra 
landskapen.



'Jag har bjudit er hit för att tacka er för era gåvor', sade Uppland, 'för 
det är deras förtjänst, att jag nu har det så, att jag kan bärga mig.'



'Det första jag gjorde, sedan jag kom hem', fortfor det, 'var att leda in 
Dalälven på mitt område, och jag ställde det så, att den måste göra två 
präktiga fall: ett vid Söderfors och ett vid Älvkarleby. Söder om älven, 
vid Dannemora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fått av Värmland, 
och då märkte jag, att Värmland inte hade sett riktigt efter vad det hade 
skänkt bort, för berggrunden bestod av den bästa järnmalm. Runt omkring 
planterade jag skogen, som jag hade fått av Östergötland, och när det nu 
på ett ställe fanns både malm och kolskog och vattenkraft, så var det ju 
givet, att där skulle bli en rik bergslag.



Sedan jag hade fått det så bra ordnat oppe i norr, sträckte jag ut de 
västmanländska åsarna, och jag tänjde på dem så, att de nådde fram till 
Mälaren och bildade uddar och öar, som klädde sig med grönt och har blivit 
fagra som lustgårdar. Men fjärdarna, som Sörmland hade skänkt mig, drog jag 
långt inåt landet, så att det öppnades för sjöfarande och kunde komma i 
umgänge med världen.



När jag hade fått allt färdigt i norr och i söder, gick jag fram till 
östra kusten, och nu tog jag reda på alla de kala skär och stenbackar och 
ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i 
havet. Och därutav uppstod alla mina holmar och öar, som har varit mig 
till så stor nytta både för fiske och skeppsfart, och som jag räknar som 
min förnämsta egendom.

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gåvorna än de där 
jordtovorna, som jag hade fått av Skåne, och dem lade jag ut i mitten av 
området till den fruktbara Vaksalaslätten. Och den tröga ån, som jag hade 
fått av Västergötland, den ledde jag fram över slätten, för att den skulle 
få god förbindelse med Mälarfjärdarna.'



Nu förstod de andra landskapen hur allt hade gått till, och fastän de var 
smått förargade, kunde de inte låta bli att tycka, att Uppland hade ställt 
det väl för sig. 'Du har gjort mycket med små medel', sade landskapen. 'Du 
är visst den, som är klokast och duktigast av



oss.'



'Tack ska ni ha för det ordet!' sade Uppland. 'När ni säger så, blir det 
väl jag, som får ta kungen och huvudstaden till mig.'



Återigen blev de andra landskapen förargade, men det, som var beslutat, 
måste de sta fast vid.



Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla 
landskapen. Och det var inte mer än rätt, för klokhet och duglighet är 
det, som gör tiggare till furstar än i denna dag. 



35. I UPPSALA. STUDENTEN.                       Torsdag 5 
maj.



På den tiden, då Nils Holgersson drog genom landet med vildgässen, fanns 
det i Uppsala en sådan präktig ung student. Han bodde på ett litet 
vindsrum och var så sparsam, att folk sade, att han levde på rakt 
ingenting. Studierna skötte han med liv och lust och blev fortare färdig 
med dem än någon annan. Men han var inte någon plugghäst eller döddansare 
fördenskull, utan han förstod sig också på att roa sig med sina kamrater. 
Han var riktigt sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel på 
honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskämd av 
medgången. Men sådant kan hända den bäste. Lyckan är inte så lätt att 
bära, framför allt inte i ungdomen.



En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, låg han och tänkte på 
hur utmärkt han hade det.  Alla människor tycker om mig, både kamrater och 
lärare , sade han för sig själv.  Och så förträffligt, som det har gått 
för mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen för sista gången, och 
sedan är jag snart färdig. Och blir jag bara färdig i tid, får jag genast 
en plats med stor lön. Det är märkvärdigt sådan tur jag har. Men jag 
sköter mig ju också så väl, att det inte kan gå annat än lyckligt för 
mig. 



Studenterna i Uppsala sitter inte i klassrum och läser många tillsammans 
som skolbarn, utan de studerar var för sig hemma på sina rum. När de har 
blivit färdiga med ett ämne, går de till sina professorer och blir 
förhörda i hela ämnet på en gång. Ett sådant förhör kallas för en 
tentamen, och det var just den sista och svåraste, som studenten hade att 
gå igenom den där dagen.



Så snart som han hade klätt sig och ätit frukost, satte han sig ner vid 
skrivbordet för att kasta en sista blick på sina böcker.  Jag tror nog, 
att det är alldeles onödigt, så väl förberedd, som jag är , tänkte 
studenten,  men jag ska väl plugga så länge som möjligt, så att jag inte 
har något att förebrå mig. 



Han hade inte läst länge, förrän det knackade på dörren och en student kom 
in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt 
annat slag än den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och försagd och 
såg sliten och fattig ut. Det var en sådan, som förstod sig på böcker, men 
inte heller på något annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket 
lärd, men han var så rädd och blyg, att han aldrig hade vågat sig upp i en 
tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en överliggare, en sådan, som 
stannar i Uppsala år efter år och läser och läser, men som det aldrig blir 
något av.



Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom en bok, som han hade 
skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven.  Du gjorde mig en 
stor tjänst, om du ville titta på det här , sade han,  och säga om det 
duger. 



Den studenten, som hade så god tur i allting, tänkte för sig själv:  Är 
det inte sant, som jag säger, att mig tycker alla om? Här kommer nu också 
den där enstöringen, som inte har kunnat förmå sig att visa sitt arbete 
för någon annan, och vill, att jag ska bedöma det. 



Han lovade, att han skulle läsa handskriften så snart som möjligt, 
och den andre lade den på skrivbordet framför honom.  Du får vara 
rädd om den , sade han.  Jag har arbetat på detta i fem år, och om det 
kommer bort, kan jag inte göra om det. -- Inte ska det komma något ont åt 
det, medan det ligger här hos mig , sade studenten, och därmed gick den 
främmande.



Studenten drog den tjocka luntan till sig.  Jag undrar vad han har suttit 
och petat ihop för slag , sade han.  Jaså, Uppsala stads historia! Det 
låter ju inte så galet. 



Nu älskade denna studenten Uppsala mer än alla andra ställen, och han blev 
nyfiken att läsa vad överliggaren hade skrivit om staden.  När jag tänker 
rätt på saken, kan jag så gärna läsa hans historia genast , mumlade han. 
 Det tjänar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det går 
inte bättre för det, när man kommer inför professorn. 



Studenten läste och lyfte inte ögonen från pappersbladen, förrän han hade 
hunnit till det sista. När han hade slutat, var han helt förnöjd.  Ser man 
på!  sade han.  Det var en baddare att vara lärd. När den här boken kommer 
ut, är hans lycka gjord. Det ska bli en glädje att säga honom hur bra den 
är. 



Han samlade ihop alla de lösa pappersbladen, varav handskriften bestod, 
och lade dem till rätta på bordet. När han höll på med detta, hörde han en 
klocka slå.



 Se så ja! Det är tid för mig att gå till professorn , sade han och 
skyndade ut för att hämta sina svarta kläder, som hängde i ett kontor ute 
på vinden. Såsom det ofta går, när man har bråttom, var både lås och 
nyckel motsträviga, och det dröjde en stund, innan han kunde vända 
tillbaka.



När han kom på tröskeln, gav han till ett utrop. I brådskan när han gick 
ut, hade han lämnat dörren öppen, och fönstret, invid vilket skrivbordet 
stod, var också öppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg 
studenten de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. Han tog 
golvet i ett enda väldigt steg och lade handen på papperen, men det var 
inte mycket kvar att rädda. Endast tio eller tolv sidor låg kvar på 
skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak.



Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter papperen. En 
svart fågel satt på taket utanför vindskupan och såg på honom med 
spefull högtidlighet.  Är inte det där en korp?  tänkte studenten.  Det är 
ju det man säger, att korpar bådar olycka. 



Han såg några av papperen ligga kvar på taken, och säkert hade han kunnat 
rädda åtminstone en del av det förlorade, om han inte hade haft sin 
tentamen att tänka på. Men han tyckte, att han var tvungen att först och 
främst sköta sina egna affärer.  Det är hela min framtid det gäller , 
tänkte han.



Han kastade på sig kläderna och rusade till professorn. Under vägen hade 
han bara den förlorade handskriften i tankarna.  Det är en bra förarglig 
historia, det här , tänkte han.  Det var en olycka, att jag skulle ha så 
bråttom. 



Professorn började förhöra honom, men han kunde i alla fall inte få 
tankarna från handskriften.  Vad var det den stackars karln sade?  tänkte 
han.  Hade han arbetat på boken i fem år och hade inte kraft att skriva om 
den? Jag vet inte hur jag ska få mod att tala om för honom, att den är 
borta. 



Han var så upprörd över det, som hade hänt honom, att han inte kunde hålla 
tankarna samlade. Alla hans kunskaper var som bortblåsta. Han hörde inte 
vad professorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv svarade. 
Professorn blev alldeles bestört över en sådan okunnighet och kunde inte 
annat göra än kugga honom.



När studenten kom ut på gatan igen, kände han sig förfärligt olycklig.  Nu 
går jag miste om min plats , tänkte han,  och det är överliggarens skull. 
Varför skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men så går det, när 
man är tjänstaktig. 



I detsamma såg studenten den, som han tänkte på, komma sig till mötes. Han 
ville inte tala om, att handskriften var förlorad, innan han hade gjort 
något försök att få igen den, och ämnade gå tyst förbi honom. Men den 
andre gick där bekymrad och orolig och undrade vad studenten skulle säga 
om hans bok, och när han såg honom skynda förbi med bara en ovänlig nick, 
blev han ytterligt skrämd. Han högg studenten i ärmen och frågade om han 
hade last något.  Jag har haft min tentamen , sade studenten och ville 
skynda vidare. Men den andre trodde, att han undvek honom för att slippa 
säga, att han var missnöjd med hans bok. Han tyckte, att hjärtat ville 
brista, därför att det arbetet, som han hade hållit på med i fem långa år, 
inte skulle duga till något, och han sade till studenten i sin stora sorg:

 Kom ihåg vad jag säger dig! Om boken inte duger, vill jag inte se 
den mer. Läs den, så fort du kan, och säg mig vad du tycker om den! Men om 
den inte duger, kan du bränna opp den. Då vill jag inte se den mer. 



Han gick hastigt sin väg. Studenten såg efter honom, som om han hade velat 
kalla honom tillbaka, men han ångrade sig och gick hem till sitt.



Där skyndade han att sätta på sig vardagskläderna och sprang sedan ut för 
att leta efter handskriften. Han sökte på gatorna, på torgen och i 
planteringarna. Han gick in på gårdarna och vandrade till och med utåt 
landet. Men han kunde inte finna ett enda blad.



När han hade hållit på så ett par timmar, kände han sig så hungrig, att 
han måste äta middag. Men på matstället råkade han om igen överliggaren. 
Denne kom genast fram för att få höra något om boken.  Jag ska komma opp 
till dig i kväll och tala om den , sade studenten helt tvärt och 
avvisande. Han ville inte tillstå, att han hade förlorat den, förrän han 
var fullt viss om att den inte kunde återfinnas. Den andre blev helt blek. 
 Kom bara ihåg, att du ska förstöra den, om den inte duger!  sade han och 
gick sin väg och var nu alldeles säker om att studenten var missnöjd med 
hans bok.



Studenten skyndade åter ut i staden och höll på med sitt sökande, ända 
tills det blev mörkt, utan att finna något. När han var på hemväg, råkade 
han ett par kamrater.  Var har du hållit hus, som inte kom på vårfesten?  
sade de.-- Ack, har det varit vårfest?  sade studenten.  Det hade jag 
alldeles glömt bort. 



Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han 
tyckte om, gående förbi. Hon såg inte åt honom, utan gick och talade med 
en annan student och smålog mot denne så förfärligt vänligt. Då kom 
studenten ihåg, att han hade bett henne, att hon skulle komma på 
vårfesten, för att han skulle få råka henne där, och nu hade han själv 
inte infunnit sig. Vad skulle hon tänka om honom?



Han kände ett styng i hjärtat och ville skynda efter henne, men då sade en 
av hans vänner:  Det lär stå illa till med Stenberg, överliggaren, ni vet. 
Han har blivit sjuk i afton. -- Det är väl inte något farligt heller?  
sade studenten hastigt.-- Det var något åt hjärtat. Han har haft ett 
styggt anfall, och det kan komma igen när som helst. Doktorn trodde, att 
det var någon sorg, som tyngde honom.

Om han skulle bli bra, det berodde på om den sorgen kunde hävas. 



En liten stund efter detta kom studenten in till överliggaren. Han låg i 
sin säng mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det 
svåra anfallet.  Jag har kommit för att tala med dig om din bok , sade 
studenten.  Det var ett präktigt arbete, vet du. Jag har sällan läst något 
så bra. 



Överliggaren satte sig upp och stirrade på studenten.  Varför var du så 
där besynnerlig i eftermiddags? -- Jag var vid dåligt lynne, därför att 
jag hade blivit kuggad i en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig 
så mycket om min mening. Jag var så nöjd med din bok. 



Den sjuke såg forskande på honom och blev alltmer viss om att studenten 
ville dölja något för honom.  Det där säger du bara därför, att du har 
fått höra, att jag har blivit sjuk, och vill trösta mig.  -- Visst inte. 
Det var ett utmärkt arbete, det kan du vara viss om.  -- Har du verkligen 
inte förstört det, som jag bad dig göra? - Jag 
är väl inte galen heller. -- Ta hit det då! Visa mig, att du inte har 
förstört det, så ska jag tro dig!  sade den sjuke och sjönk ner på kudden, 
så svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle få igen anfallet.



Det var förfärligt så eländig studenten kände sig. Han tog den sjukes 
händer mellan sina och berättade för honom, att hans handskrift hade blåst 
bort, och sade honom hur olycklig han hade känt sig hela dagen, därför att 
han hade vållat honom så stor skada.



När han slutade, låg den sjuke och klappade hans hand.  Du är snäll, 
riktigt snäll. Men bry dig inte om att sätta ihop historien för att spara 
mig! Jag förstår, att du har lytt mig och förstört handskriften, därför 
att den var dålig, men du vill inte erkänna det nu. Du tror, att jag inte 
kan bära det. 



Studenten bedyrade och försäkrade, att han hade talat sanning, men den 
andre var envis med sitt och ville inte tro honom.  Om du kunde ge mig 
tillbaka handskriften, skulle jag tro dig , sade han.



Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att gå sin väg, 
därför att han såg, att han bara gjorde den andre sämre.



När han kom hem, kände han en sådan tyngd och trötthet över sig, att han 
knappt kunde hålla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. 
När han drog över sig täcket, tänkte han på hur lycklig han hade känt sig 
på morgonen. Nu hade han förstört mycket för sig själv, men det kunde han 
ju bära.  Det värsta är, att jag ska få detta att tänka på hela livet 
igenom, att jag har vållat en människas olycka , sade han.



Han trodde, att han alls inte skulle få sova den natten. Men, besynnerligt 
nog, slumrade han in, så snart han hade lagt ner huvudet på kudden. Han 
hade inte en gång hunnit släcka lampan, som brann på nattduksbordet 
bredvid honom, innan han somnade.



VÅRFESTEN.



Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, stod en liten parvel, 
som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva, på taket 
utanför hans vindskupa och tänkte, att om han vore i dens ställe, som nu 
låg därinne i sin säng, skulle han vara bra lycklig.

Att Nils Holgersson, som för ett par timmar sedan hade legat och 
vilat på en kabbelökstuva vid Ekolsundsviken, nu befann sig i Uppsala, det 
berodde på Bataki, korpen, som hade lockat honom med sig på äventyr.



Pojken själv hade inte väntat sig något sådant. Han hade legat på tuvan 
och stirrat uppåt himlen, då han hade sett Bataki komma flygande bland de 
bortdragande molnen. Pojken hade helst velat gömma sig undan för honom, 
men Bataki hade redan märkt honom, och om ett ögonblick hade han stått 
mittibland kabbelöken och börjat språka, som om han och Tummetott vore de 
bästa vänner.



Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken märkt, att han 
ändå hade en odygdig glimt i ögat. Han hade haft en förnimmelse av att 
korpen hade kommit för att på ett eller annat sätt få göra sig lustig över 
honom, och han hade beslutat att inte alls fästa sig vid vad han sade.



Korpen hade sagt, att han nog hade tänkt på att han var skyldig Tummetott 
någon ersättning, därför att han inte hade kunnat tala om för honom var 
brorslotten fanns, och därför kom han nu för att meddela honom en annan 
hemlighet. Bataki visste nämligen hur den, som hade blivit förvandlad så 
där som han, kunde bli människa igen.



Det är säkert, att korpen hade trott, att pojken genast skulle nappa på 
hans krok, när han kastade ut ett sådant bete. Men i stället hade pojken 
svarat helt avvisande, att han visste, att han fick bli människa igen, om 
han kunde föra den vita gåskarlen oskadd först upp till Lappland och sedan 
ner till Skåne.

 Du vet, att det inte är så lätt att föra en gåskarl välbehållen 
genom landet , hade Bataki sagt.  Du kunde nog behöva känna till en annan 
utväg, om detta skulle slå fel för dig. Men om du ingenting vill veta, sa 
nog ska jag tiga.  Och så hade pojken genmält, att han inte hade något 
emot, om Bataki ville tala om hemligheten för honom.



 Det ska jag också göra , sade Bataki förklarat,  men inte förrän i det 
rätta ögonblicket. Sätt dig opp på min rygg och följ med mig på en utfärd, 
så får vi se om det inte kan yppa sig ett lämpligt tillfälle!  Då hade 
pojken återigen blivit tveksam, för han visste inte riktigt var han hade 
Bataki.  Du törs nog inte anförtro dig åt mig , hade korpen sagt. Men 
pojken kunde inte tåla att höra, att han skulle vara rädd för någonting, 
och i nästa ögonblick hade han suttit på korpryggen.



Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett 
tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, 
som bodde och styrde i den här staden.



Pojken hade sett ut över staden. Den var tämligen stor och låg präktigt 
mittpa en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som såg ansenliga och 
förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. 
 Det är kanske kungen och hans män, som bor här?  hade han sagt.



 Det är inte så illa gissat , hade korpen svarat.  Detta har varit en 
kungastad förr i världen, men nu är det slut på den ståten. 



Pojken hade sett sig omkring än en gång, och då hade han framför allt lagt 
märke till den stora domkyrkan, som låg och blänkte i aftonljuset med tre 
höga tornspiror, sköna portaler och smyckade väggar.  Kanske att det är en 
biskop och hans präster, som bor här?  hade han sagt.



 Det är inte så illa gissat , hade korpen svarat.  Här har en gång bott 
ärkebiskopar, som var lika mäktiga som kungar, och det bor en ärkebiskop 
här än i dag, men inte är det han, som nu regerar här. 



 Då vet jag inte vad jag ska hitta på , hade pojken sagt.-- Jo, det är 
lärdomen, som bor och regerar i den här staden , hade korpen sagt,  och de 
stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans 
folk. 



Pojken hade knappt velat hålla detta för troligt.  Kom med bara, ska 
du få se!  hade korpen sagt, och så hade de farit och tittat på de stora 
husen. Fönsterna hade stått öppna på flera ställen. Pojken hade kunnat 
titta in både här och där, och han hade sett, att korpen hade haft rätt.



Bataki hade visat honom det stora biblioteket, som var fullt av böcker 
från källaren till takåsen. Han hade fört honom till det stolta 
universitetshuset och visat honom de präktiga föreläsningssalarna. Han 
hade flugit förbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken 
hade sett uppstoppade djur genom fönsterna. De hade flugit fram över de 
stora växthusen med de många främmande växterna, och de hade tittat ner på 
observatoriet, där den långa tuben stod riktad mot himlen.



De hade också svävat förbi många fönster och sett gamla herrar med 
glasögon på näsan, som hade suttit och skrivit eller läst i rum, där 
väggarna var kringmurade av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där 
studenterna hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra 
luntor.



Äntligen hade korpen slagit ner på ett tak.  Ser du, att det är sant, som 
jag säger, och att det är lärdomen, som är herre här i staden?  hade han 
sagt, och pojken hade erkänt, att han hade haft rätt.  Om jag inte vore en 
korp , hade Bataki vidare sagt,  utan bara en människa som du, så skulle 
jag slå mig ner här. Jag skulle sitta dag ut och dag in i ett rum fullt av 
böcker och lära mig allt, som stod i dem. Skulle du inte ha lust för 
sådant, du med? -- Nej, då tror jag allt, att jag hellre far omkring med 
vildgässen , hade pojken svarat.--  Skulle du inte ha lust att bli en 
sådan, som kan bota sjukdomar?  hade korpen frågat.-- Jo, det kunde ju så 
vara. -- Skulle du inte ha lust att bli en sådan, som vet allt, som har 
hänt i världen, som talar alla språk och kan säga vad sol, måne och 
stjärnor går i för banor över himlen?  hade korpen sagt.-- Jo, det kunde 
ju också vara roligt. -- Skulle du inte vilja lära dig skilja mellan ont 
och gott, rätt och orätt? -- Det vore nog väl behövligt , hade pojken 
sagt,  det har jag märkt många gånger. -- Och skulle du inte vilja lära 
till präst och predika i kyrkan därhemma? -- Far och mor skulle allt bli 
fasligt glada, om jag kom så långt , hade pojken svarat.



På detta sättet hade korpen fått pojken att förstå, att de var lyck 
liga, som fick ligga i Uppsala och studera, men inte hade Tummetott 
då ännu önskat att få vara en ibland dem.



Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som 
firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.



Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat 
bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i 
ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit 
som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor 
hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. 
Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöng, 
utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att 
det inte var studenterna, som sjöng för våren, utan att våren satt gömd 
någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att 
människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang 
av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.



När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stod i ljus, 
späd vårgrönska och trädens blad höll på att spränga knopparna, hade de 
stannat framför en talarstol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i 
denna och talat till dem.



Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen 
hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och 
hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit 
plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att 
vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det 
goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som 
aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång 
hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland 
glada, ädelsinnade kamrater. Det var detta, som gjorde mödan så ljuv och 
sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.



Pojken hade suttit och sett ner på studenterna, som stod i halvcirkel 
nedanför talarstolen, och han började förstå, att det härligaste av allt 
var att höra till deras krets. Det var en hög heder och lycka. Var och en 
blev något mer, än han skulle ha varit, om han hade stått ensam, därför 
att han tillhörde en sådan skara.



Efter talet hade sången åter ljudit, och efter sången hade det kom 
mit nya tal. Pojken hade aldrig trott eller förstått, att ord kunde 
sättas samman, så att de fick makt att röra och uppmuntra och glädja så 
som dessa.



Nils Holgersson hade mest sett på studenterna, men han märkte nog, att de 
inte var ensamma i trädgården. Det fanns unga flickor där i ljusa dräkter 
och fina vårhattar och mycket annat folk också. Men det var med dem som 
med honom själv, att de tycktes vara ditkomna bara för att se på 
studenterna.



Ibland hade det varit uppehåll mellan talen och sångerna, och då hade 
skarorna spritt sig över hela trädgården. Men snart nog hade en ny talare 
uppträtt, och genast hade åhörarna samlat sig kring honom. Och på detta 
sättet hade det fortgått, ända tills det hade blivit kväll.



När allt var slut, hade pojken dragit djupt efter andan och gnuggat sig i 
ögonen, såsom när man vaknar ur en sömn. Han hade varit borta i ett land, 
där han aldrig förr hade gästat. Från alla dessa, som var glada åt livet 
och såg segervisst på framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som 
en smitta, och pojken hade varit inne i glädjens land, han som de. Men när 
den sista sången hade dött bort, hade pojken känt hur bedrövligt hans eget 
liv var, och det hade burit emot för honom att efter detta vända tillbaka 
till sina arma reskamrater.



Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han börjat kraxa i hans 
öron.  Nu, Tummetott, ska jag tala om för dig hur du ska bli människa. Du 
ska vänta, tills du råkar någon, som säger till dig, att han gärna skulle 
vilja vara i dina kläder och fara omkring med vildgässen. Då ska du passa 
på att säga så här till honom:----



Och nu hade Bataki lärt pojken ett par ord, som var så starka och farliga, 
att de inte kunde sägas högt, utan måste viskas, såvida man inte ville 
bruka dem på allvar.  Ja, mer än detta behövs det inte för att du ska bli 
människa , hade Bataki sagt till sist.



 Nej, det tror jag nog , sade pojken,  för någon, som skulle önska sig i 
mina kläder, lär jag aldrig träffa på. 



 Det kunde väl inte vara så omöjligt heller , hade korpen sagt, och så 
hade han fört pojken inåt staden och satt ner honom på taket utanför en 
vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fönstret stod på glänt, och 
pojken hade nu en god stund stått där och tänkt på hur lycklig den 
studenten måtte vara, som låg och sov därinne.

PROVET.



Studenten spratt upp ur sömnen och såg, att lampan stod och brann på 
nattduksbordet.  Se där, nu har jag glömt att släcka , tänkte han och 
reste sig på armbågen för att skruva ner lampan. Men innan han hann att 
göra detta, märkte han, att något rörde sig borta på skrivbordet.



Rummet var helt litet. Det var inte långt mellan sängen och bordet, och 
han kunde tydligt se det med alla de böcker, papper, skrivdon och 
fotografier, som belamrade det. Spritköket och tebrickan hade han lämnat 
kvar där, och dem såg han också. Men det märkvärdiga var, att lika 
tydligt, som han såg detta andra, såg han en liten parvel, som stod lutad 
över smörasken och höll på att laga sig en smörgås.



Studenten hade upplevat så mycket dagen förut, att han nästan hade blivit 
likgiltig för vad som hände honom. Han blev varken rädd eller förvånad, 
utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in 
för att få sig en bit mat.



Han lade sig ner utan att släcka lampan och låg och betraktade parveln med 
halvslutna ögon. Denne hade nu tagit plats på en brevpress och satt där 
storbelåten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvällsvard. 
Det märktes, att han drog ut med ätningen så länge som möjligt. Han satt 
och välvde med ögonen och smackade med tungan. De torra brödkanterna och 
den gamla ostskalken var nog sällsynta läckerheter för honom.

Studenten ville inte störa honom, så länge som han åt, men när 
parveln inte tycktes förmå mer, började han tala med honom.



 Hallå, du!  sade han.  Vad är du för en? 



Pojken spratt till och sprang mot fönstret, men när han märkte, att 
studenten låg stilla i sin säng och inte förföljde honom, stannade han. 
 Jag är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög , sade han,  och jag är en 
människa, jag såväl som du, men jag har blivit förvandlad till en tomte, 
och sedan dess far jag omkring med vildgässen. 



 Det var en besynnerlig historia , sade studenten och började fråga och 
förhöra pojken, tills han fick reda på ungefär allt, vad denne hade 
upplevat, sedan han for hemifrån.



 Du har det riktigt bra , sade studenten.  Den, som ändå vore i dina 
kläder och fick fara bort från alla bekymmer! 



Bataki, korpen, stod utanför på fönsterbrädet, och när studenten sade 
detta, knackade han med näbben mot rutan. Pojken förstod, att han ville 
väcka hans uppmärksamhet, så att han inte måtte försumma sig, om studenten 
skulle säga de rätta orden. A, inte lär du vilja byta med mig , sade 
pojken.  Den, som är student, kan väl inte vilja vara något annat. 



 Detsamma tänkte jag i morse, när jag vaknade , sade studenten.  Men du 
skulle bara veta vad som har hänt mig i dag. Det är riktigt slut med mig. 
Det vore sannerligen det bästa för mig, om jag fick fara bort med 
vildgässen. 



Pojken hörde på nytt Bataki knacka på rutan, och själv fick han både yrsel 
i huvudet och hjärtklappning, för det lät ju nästan, som om studenten 
skulle komma att säga de rätta orden.



 Jag har talat om för dig hur jag har det , sade han till studenten.  Tala 
nu om för mig hur du har det!  Och studenten var väl glad att få någon 
förtrogen och berättade ärligt vad som hade hänt honom.  Det fick väl gå 
över med det andra , sade han till sist.  Men vad jag rakt inte kan lida, 
det är, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det vore mycket bättre för 
mig, om jag vore i dina kläder och fick fara omkring med vildgässen. 



Bataki hackade häftigt på rutan, men pojken satt stilla och tyst en lång 
stund och bara såg rätt framför sig.



 Vänta litet! Du ska snart få höra av mig , sade han med låg röst 
till studenten, och därpå gick han med litet dröjande steg bort över 
skrivbordet och ut genom fönstret. Just när han kom ut på taket, steg 
solen upp, och det röda morgonljuset strömmade över Uppsala. Det lyste och 
blänkte från alla tinnar och torn, och pojken måste säga sig själv än en 
gång, att detta var en riktig glädjens stad.



 Vad är det åt dig?  sade korpen.  Nu har du gått miste om att bli 
människa. -- Jag bryr mig inte om att byta med den studenten , sade 
pojken.  Jag fick ju bara ledsamheter för de där bortblåsta papperens 
skull. 



 För dem behöver du inte göra dig några bekymmer , sade Bataki.  Dem kan 
jag skaffa tillbaka. -- Nog tror jag, att du kan det , sade pojken,  men 
inte är jag säker på att du gör det. Jag vill allt först vara trygg för 
den saken. 



Bataki sade inte ett ord. Han bara spände ut vingarna, for åstad och kom 
snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och 
tillbaka lika flitigt som en svala, när hon drar ler till nästet, och 
förde det ena papperet efter det andra till pojken.  Så där, nu tror jag, 
att du ska ha fått nästan alltihop , sade han till sist och ställde sig 
flämtande på fönsterbrädet.



 Tack ska du ha!  sade pojken.  Nu ska jag gå in och språka med 
studenten.  I detsamma kastade Bataki en blick inåt rummet och såg hur 
studenten stod och ordnade och slätade papperen.  Du är då det största nöt 
jag nånsin har råkat på!  for Bataki ut mot pojken.  Har du gett studenten 
handskriften? Då behöver du inte gå in till honom. Han kommer aldrig mer 
att säga, att han vill vara en sådan som du. 



Pojken stod också och stirrade på studenten, som var så glad, att han 
dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och så vände han sig till 
Bataki.  Jag förstår allt, Bataki, att du har velat ställa mig på prov , 
sade han.  Du tänkte nog, att jag skulle lämna Mårten gåskarl att sköta 
sig ensam på den här svåra resan, så snart jag själv kunde få det bra. Men 
när studenten talade om sin historia, kom jag att tänka på hur fult det 
var att svika en kamrat, så det ville jag inte göra. 



Bataki började krafsa sig i nacken med foten och såg nästan förlägen ut. 
Han kom sig inte för att säga något, utan flög bara med pojken raka vägen 
tillbaka till vildgässen.



36. DUNFIN. STADEN, SOM SIMMAR PÅ VATTNET.     Fredag 6 
maj.



Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin. Alla 
vildgässen tyckte mycket om henne, och den vita gåskarlen hade kunnat gå i 
döden för henne. När Dunfin bad om något, förmådde inte en gång Akka säga 
nej.



Så snart Dunfin kom till Mälaren, började hon känna igen landskapet. 
Härutanför låg havet med en stor skärgård, och där bodde hennes föräldrar 
och syskon på en liten holme. Hon bad vildgässen, att de skulle fara till 
hennes hem, innan de reste vidare norrut, så att hon fick visa de sina, 
att hon ännu var vid liv. Det skulle bli en så stor glädje för dem.



Akka sade ärligt ifrån, att hon tyckte, att Dunfins föräldrar och syskon 
inte hade visat henne stor kärlek, när de hade övergivit henne på Öland. 
Men Dunfin ville inte ge henne rätt i detta.  Vad annat skulle de göra, 
när de såg, att jag inte kunde flyga?  sade hon.  Inte kunde de stanna 
kvar på Öland för min skull. 



Dunfin började berätta vildgässen om sitt hem ute i skärgården för att 
förmå dem att göra resan. Det var en klippholme. Såg man den på avstånd, 
kunde man tro, att där inte fanns annat än sten, men när man kom dit, 
upptäckte man det ypperligaste bete i klyftor och fördjupningar. Och 
bättre häckplatser än de, som fanns där i bergskrevorna eller mellan 
videbuskarna, det fick man leta efter. Men det bästa av allt var den gamla 
fiskaren, som bodde därute. Dunfin hade hört, att han i sina unga år 
skulle ha varit en stor skytt och ständigt legat ute i havsbandet och 
jagat fåglar. Men nu på gamla dar, sedan hustrun var död och barnen hade 
dragit hemifrån, så att han var ensam i boet, hade han börjat vårda sig om 
fåglarna ute på sitt skär. Han lossade aldrig ett skott efter dem och 
tillät inte heller, att någon annan gjorde det. Han gick omkring till 
fågelredena, och när honorna låg på sina ägg, plockade han mat till dem. 
Ingen var rädd för honom. Dunfin hade många gånger varit inne i hans koja 
och blivit matad med brödsmulor. Men därför att fiskaren var så god mot 
fåglarna, hade dessa flyttat ut till skäret i sådan myckenhet, att det 
började bli trångt om utrymmet. Kom man dit för sent en vår, kunde det 
hitta på att hända, att alla häckplatser var upptagna. Det var 
fördenskull, som Dunfins föräldrar och syskon hade varit tvungna att resa 
ifrån henne.



Dunfin bad så länge, att hon fick sin vilja fram, fastän vildgässen kände 
på sig, att de var försenade och hellre borde ha farit rätt norrut. Men en 
sådan där färd utåt skärgården skulle ju inte behöva fördröja resan mera 
än en enda dag.



De bröt upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med ett gott mål, och flög 
österut över Mälaren. Pojken visste inte så noga vart de nu skulle komma, 
men han märkte, att ju längre de for mot öster, desto livligare blev det 
på sjön, och desto tätare bebyggda blev stränderna.



Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar var på väg österut och 
möttes eller gicks förbi av en mängd vackra, vita ångbåtar. På stränderna 
löpte landsvägar och järnvägar, alla mot samma mål. Det fanns något ställe 
därborta i öster, dit alla ville komma nu på morgonen.



På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett stycke öster om 
detta började stränderna kläda sig med villor. Till en början låg dessa 
med långa mellanrum, sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa 
hela stranden utefter. De var av alla slag. Där låg ett slott, och där låg 
en stuga. Där reste sig ett långt, lågt herrgårdshus och där en villa med 
många småtorn. Somliga stod i trädgårdar, men de flesta var lagda i 
lövskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men så olika de 
var var det ett, som var lika: de var inte allvarsamma och enkla som andra 
byggnader, utan de var grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt 
och rött som lekstugor.

 Pojken satt och såg ner på de lustiga 
strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop.  Nu känner jag riktigt igen 
mig. Därborta ligger staden, som simmar på vattnet. 



Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än några ljusa töcken 
och dimmor, som välte fram över vattnet. Men så skymtade han höga 
tornspiror och ett och annat hus med många fönsterrader. De steg fram och 
gömde sig åter, allt som töcknen drev hit och dit. Men någon strandremsa 
såg han inte. Allt därborta tycktes vila på vattnet.



När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed 
stränderna. I stället var dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora 
upplag av kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför 
svarta, smutsiga bryggor låg klumpiga lastångare. Men de skimrande, 
genomskinliga töcknen bredde ut sig över detta, och de gjorde, att allting 
såg så stort och väldigt och underligt ut, att det nästan blev vackert.



Vildgässen flög förbi fabriker och lastångare och nalkades de 
töckenomgivna tornspirorna. Då sjönk plötsligen alla dimmor ner mot 
vattnet, utom några tunna, lätta, som svävade över deras huvuden, grant 
färgade i skärt och ljusblått. De andra låg och vältrade över vatten och 
land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de övre 
våningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser förblev synliga. Somliga 
hus blev på detta sätt så höga, att de var riktiga Babelstorn. Pojken 
kunde väl tänka sig, att de var resta på kullar och höjder, men dem såg 
han inte, bara husen, som svävade upp ur dimmorna. Dessa flöt omkring 
klart vita, och husen låg mörka och svarta, ty solen stod i öster och kom 
inte åt att lysa på dem.



Pojken förstod, att han for fram över en stor stad, för han såg tak och 
spiror stiga upp ur dimman på alla håll. Stundom uppkom en öppning i de 
kringvälvande töcknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande ström, 
men land urskilde han ingenstädes. Det var vackert att se allt detta, men 
han kände sig nästan beklämd, som man gör, när man träffar på vad man inte 
kan begripa.



Så snart han hade farit över staden, fann han inte mera marken dold av 
dimmor, utan stränder, vatten och öar syntes åter tydligt. Han vände sig 
då om för att söka se staden bättre, men det lyckades honom inte. Nu såg 
den ännu mera förtrollad ut. Töcknen hade tagit färg av solskenet 
och svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult. Husen var vita, som om 
de vore byggda av ljus, men fönster och tornspiror blänkte som eld. Och 
allt flöt på vattnet som förut.



Vildgässen reste rakt mot öster. Till en början såg det ut nästan som vid 
Mälaren. De for först fram över fabriker och verkstäder. Sedan började 
villorna kanta stränderna. Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kom de 
österifrån och gick åt väster fram mot staden.



De for vidare, och i stället för de smala Mälarfjärdarna och de små öarna 
utbredde sig under dem bredare vatten, större öar. Fasta landet vek åt 
sidan och syntes snart inte mera. Växtligheten blev kargare, lövträden 
blev sällsynta, tallarna tog väldet. Villorna upphörde, och bondstugor och 
fiskarkojor tog vid.



De for ännu längre ut, och nu fann de inte mera de stora, bebodda öarna; 
endast små skär var i otalighet spridda över vattnet. Fjärdarna trängdes 
inte av land. Havet låg framför dem, stort och obegränsat.



Härute slog vildgässen ner på en klippholme, och när de stod på marken, 
vände sig pojken till Dunfin.  Vad var det för en stor stad, som vi for 
fram över?  sade han.



 Jag vet inte vad den heter bland människorna , sade Dunfin.  Vi grågäss 
kallar den Staden, som simmar på vattnet. 



SYSTRARNA.



Dunfin hade två systrar: Vingsköna och Guldöga. De var starka och kloka 
fåglar, men de hade inte en så mjuk och glänsande fjäderskrud som Dunfin 
och inte heller ett så milt och ljuvt sinnelag. Allt ifrån det, att de var 
små gula gässlingar, hade också föräldrar och släktingar, ja, till och med 
den gamla fiskaren tydligt låtit dem märka, att de tyckte mera om Dunfin 
än om dem, och därför hade systrarna alltid hatat henne.



När vildgässen landade på skäret, gick Vingsköna och Guldöga och betade på 
en liten grön plätt ett stycke från stranden och fick genast syn på 
främlingarna.



 Se, syster Guldöga, sådana ståtliga vildgäss, som slår ner på ön!  sade 
Vingsköna.  Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Och 
ser du, att de har en vit gåskarl ibland sig? Har du sett en skönare 
fågel? Man kunde nästan ta honom för en svan. 



Guldöga gav systern rätt i att det helt säkert var mycket framstående 
främlingar, som hade kommit till ön. Men plötsligt avbröt hon sig och 
ropade:  Syster Vingsköna, syster Vingsköna! Ser du inte vem det är, som 
de för med sig? 



Med detsamma fick också Vingsköna ögonen på Dunfin och blev så häpen, att 
hon en lång stund stod med näbben öppen och bara väste.  Det kan väl 
aldrig vara möjligt, att det är hon? Hur har hon kommit in bland sådant 
folk? Vi lämnade henne ju att svälta ihjäl på Öland. 



 Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, 
att det var vi, som flög så hårt inpå henne, att vingen gick ur led , sade 
Guldöga.  Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från 
skäret. 



 Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har 
kommit tillbaka , sade Vingsköna.  Men nu tror jag, att det till en början 
är klokast, att vi visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, 
som vi nånsin förmår. Hon är så dum, att hon kanske inte en gång märkte, 
att vi knuffade till henne med avsikt. 



Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått 
på stranden och lagt sina fädrar till rätta efter flykten. Nu tågade de i 
en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfin visste, 
att föräldrarna brukade uppehålla sig.



Dunfins föräldrar var ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon 
annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar. De hade också sett 
vildgässen komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken.  Det var 
märkligt att se vildgäss landa här på skäret , sade gåsbonden.  Det är en 
präktig flock. Det syns redan på flykten. Men det blir inte lätt att finna 
betesplatser för så många.  -- Ännu har vi det väl inte så överfullt, att 
vi inte kan ta emot dem, som kommer , sade hans hustru. Hon var mild och 
god till lynnet, hon som Dunfin.



När Akka kom tågande, gick Dunfins föräldrar emot henne och skulle just 
hälsa henne välkommen till ön, då Dunfin flög upp från sin plats sist i 
tåget och slog ner mittemellan föräldrarna.  Far och mor, nu är jag här! 
Känner ni inte igen Dunfin?  ropade hon. Först kunde de gamla inte 
riktigt komma till rätta med vad de såg, men så kände de igen dottern och 
blev orimligt glada förstås.



Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade 
som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kom Vingsköna 
och Guldöga springande. De ropade välkommen redan på långt håll och visade 
sig så glada över att Dunfin var hemma, att hon blev riktigt rörd.



Vildgässen fann sig väl på skäret, och det blev beslutat, att de inte 
skulle fara vidare förrän nästa morgon. Om en stund frågade systrarna 
Dunfin om hon ville komma med dem för att se var de ämnade lägga sina 
reden. Hon följde dem genast och såg, att de hade valt sig väl undangömda 
och skyddade häckplatser.  Var ska nu du, Dunfin, slå dig ner?  frågade 
de.-- Jag?  sade Dunfin.  Jag tänker inte stanna här på skäret. Jag ska 
följa med vildgässen oppåt Lappland.  -- Det var synd, att du ska lämna 
oss , sade systrarna.-- Jag hade gärna dröjt kvar hos er och föräldrarna , 
sade Dunfin.  Men jag har redan lovat den store vite... -- Vad?  ropade 
Vingsköna.  Ska du ha den sköna gåskarln? Det är då...  Men här stötte 
Guldöga häftigt till henne, och hon avbröt sig.



De två elaka systrarna hade mycket att tala om hela förmiddagen. De var 
alldeles utom sig över att Dunfin hade en sådan friare som den vita 
gåskarlen. De hade friare själva, men det var bara vanliga grågäss, och 
sedan de hade sett Mårten gåskarl, tyckte de, att dessa var så fula och 
tarvliga, att de inte ville se åt dem.  Detta kommer att gräma mig till 
döds , sade Guldöga.  Om det åtminstone hade varit du, syster Vingsköna, 
som hade fått honom! -- Jag ville hellre, att han vore död, än att jag ska 
behöva gå här hela sommaren och tänka på att Dunfin har fått en vit 
gåskarl , sade Vingsköna.



Systrarna fortfor dock att visa sig mycket vänliga mot Dunfin, och på 
eftermiddagen tog Guldöga Dunfin med sig, för att hon skulle få se den, 
som Guldöga tänkte gifta sig med.  Han är inte så grann som den du ska 
ha , sade Guldöga.  Men till gengäld kan man då vara säker på att han är 
den han är. -- Vad menar du, Guldöga?  sade Dunfin. Guldöga ville först 
inte förklara vad hon hade menat, men så kom det då fram, att hon och 
Vingsköna hade undrat om det stod riktigt till med den vite.  Vi har 
aldrig sett en vit gås följa med vildgässen , sade systern,  och vi undrar 
om han kan vara förtrollad. -- Ni är bra dumma! Han är ju en tamgås , sade 
Dunfin harmset.-- Han för med sig en, som är förtrollad , sade Guldöga, 
 och då kan han nog vara förtrollad själv. Är du inte rädd, att han kan 
vara en svart skarv? 



Hon lade sina ord mycket väl och skrämde upp den stackars Dunfin.  Du 
menar inte vad du säger , sade den lilla grågåsen.  Du vill bara skrämma 
mig. -- Jag vill ditt bästa, Dunfin , sade Guldöga.  Jag kan inte tänka 
mig något värre än att se dig flyga bort med en svart skarv. Men nu ska 
jag säga dig något. Försök att förmå honom att äta ett par av rötterna, 
som jag har plockat ihop här! Är han förtrollad, så måste det då genast 
visa sig. Är han det inte, kommer han att förbli sig lik. 



Pojken satt mittibland gässen och hörde på hur Akka och den gamla 
gåsbonden språkades vid, då Dunfin kom flygande.  Tummetott! Tummetott!  
ropade hon.  Mårten gåskarl håller på att dö! Jag har dödat honom! -- Låt 
mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!  ropade pojken. 
De for, och Akka och vildgässen följde också med. När de kom fram till 
gåskarlen, låg han på marken. Han kunde ingenting säga, han bara kippade 
efter andan.  Kittla honom under strupen, och dunka honom i ryggen!  sade 
Akka. Det gjorde pojken, och genast hostade den store vite upp en 
stor rot, som hade fastnat i hans strupe.  Är det de här, som du har 
ätit av?  sade Akka och visade på några rötter, som låg på jorden. -- Ja , 
sade gåskarlen.-- Då var det väl, att de fastnade i strupen på dig , sade 
Akka.  De är giftiga. Om du hade svalt ner dem, hade du säkert 
dött. -- Det var Dunfin, som bad mig, att jag skulle äta av dem , sade 
gåskarlen.-- Jag hade fått dem av min syster , sade Dunfin och berättade 
alltihop.-- Du ska ta dig i akt för systrarna dina, Dunfin , sade Akka, 
 för de vill säkert inte ditt bästa. 



Men Dunfin hade ett sådant sinnelag, att hon inte kunde tro någon om ont, 
och när Vingsköna en stund efteråt kom och ville visa henne sin friare, 
följde hon genast med.  Ja, han är inte så grann som den du får , sade 
systern,  men han är så mycket mera tapper och oförvägen. -- Hur kan du 
veta det?  sade Dunfin.-- Jo, det har varit stor jämmer bland måsar och 
änder här på skäret en tid, för var morgon i dagbräckningen kommer en 
främmande rovfågel och tar bort en av dem. -- Vad är det för en fågel?  
sade Dunfin. -- Det vet vi inte , svarade systern.  En sådan som han har 
aldrig förr varit sedd här på skäret, och det märkvärdiga är, att han 
aldrig anfaller någon av oss gäss. Men nu har min friare satt sig i sinnet 
att kämpa med honom nästa morgon och driva bort honom. -- Måtte det gå väl 
bara!  sade Dunfin.-- Nej, det tror jag knappast att det gör , sade 
systern.  Om min gåskarl vore så stor och stark som din, då kunde jag ha 
något hopp. -- Vill du, att jag ska be Mårten gåskarl, att han går emot 
den främmande fågeln?  sade Dunfin.--  Ja, det ville jag visst , sade 
Vingsköna.  Större tjänst kunde du inte visa mig. 



Nästa morgon var gåskarlen vaken före solen, ställde sig överst på skäret 
och spejade åt alla håll. Snart såg han en stor, mörk fågel komma 
västerifrån. Vingarna var ofantligt långa, och det var lätt att begripa, 
att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än 
en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med 
livet. Men det föll honom aldrig in, att han borde undvika strid med en 
fågel, som var många gånger starkare än han.



Örnen sköt ner på en mås och högg klorna i honom. Innan han hade hunnit 
lyfta, rusade Mårten gåskarl fram.  Släpp den där!  ropade han.  Och kom 
aldrig mer hit tillbaka, eljest får du med mig 
att göra! -- Vad är du för en galning?  sade 
örnen.  Det är en lycka för dig, att jag aldrig brukar kämpa med gäss. 
Annars skulle det snart vara ute med dig. 



Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sig för god att slåss med honom, och 
rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med 
vingarna. Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började 
strida, men ändå inte med full styrka.



Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde 
Dunfin ropa:  Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli 
ihjälriven av en örn! -- Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och for 
mig till honom!  sade pojken.



När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han 
kämpade ännu. Pojken kunde inte strida mot örnen, och det var inte annat 
att göra än att skaffa bättre hjälp.  Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och 
vildgässen!  ropade han. Med detsamma han sade detta, upphörde örnen att 
strida.  Vem är det, som talar om Akka?  frågade han. Och när han nu såg 
Tummetott och hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna.  Säg Akka, att 
jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av hennes följe 
härute på havet!  sade han och svävade bort med skön och snabb 
flykt.-- Det var samma örn, som en gång bar mig tillbaka till vildgässen , 
sade pojken och såg förvånad efter honom.



Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de 
ändå beta en stund. Medan de gick och åt, kom en bergand fram till Dunfin. 
 Jag skulle hälsa dig från dina systrar , sade hon.  De vågar inte visa 
sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, att du inte borde fara 
från skäret, förrän du har hälsat på den gamla fiskaren. -- Det är 
verkligen sant , sade Dunfin. Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att 
hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp 
till hyddan.



Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men de två andra stannade utanför. 
I nästa ögonblick hörde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de 
kallade på Dunfin. Grågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort 
från skäret.



De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började 
förvåna sig över grågåsen, som följde dem. Dunfin brukade flyga tyst och 
lätt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag.  Akka, 
vänd om! Akka, vänd om!  ropade han helt hastigt.  Vi har kommit i orätt 
sällskap! Det är Vingsköna, som följer oss! 



Knappt var detta sagt, förrän grågåsen upphävde ett så fult och ilsket 
skrik, att alla förstod vem hon var. Akka och de andra vände sig mot 
henne, men grågåsen flydde inte genast. I stället störtade hon mot den 
store vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i näbben.



Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet. Vingsköna flydde raskt, men 
vildgässen var alldeles inpå henne, och det fanns intet hopp för henne att 
komma undan.



Plötsligt såg de en liten vit rök stiga upp nerifrån havet, och knallen av 
ett skott hördes. I sin iver hade de inte märkt, att de hade kommit rakt 
ovanför en båt, där en ensam fiskare satt.



Ingen blev dock träffad av skottet, men just där, mittöver båten, öppnade 
Vingsköna näbben och lät Tummetott falla ner till havet.



37. STOCKHOLM.



Ldrdag 7 maj. För några år sedan fanns på Skansen, den stora trädgården 
utanför Stockholm, där man har samlat ihop så mycket märkvärdigt, en liten 
gubbe, som hette Klement Larsson. Han var från Hälsingland, och till 
Skansen hade han kommit för att spela folkdanser och andra gamla låtar på 
sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han uppträdde 
som spelman. Om förmiddagen brukade han sitta och vakta i någon av de 
präktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen från alla delar av 
landet.



Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre på sina gamla 
dar, än han någonsin hade vågat drömma om, men efter någon tid började han 
ledas vid alldeles förskräckligt, isynnerhet under vakthållningen. Det 
gick väl an, när det kom folk in i stugan för att se på den, men ibland 
satt Klement många timmar alldeles ensam. Då längtade han hem till den 
grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att säga upp sin 
plats. Han var mycket fattig, och han visste, att därhemma skulle han 
falla socknen till last. Därför sökte han hålla ut i det längsta, fastän 
han kände sig olyckligare för var dag.



En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement fått ledigt ett par 
timmar och var på väg utför den branta backen, som leder ner från Skansen, 
då han mötte en skärgårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen. Det 
var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut 
sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga levande, och Klement hade 
råkat honom många gånger förut.



Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om föreståndaren på Skansen 
var hemma, och när Klement hade svarat på detta, frågade han i sin tur vad 
det var för rart, som fiskaren hade i kassen.  Du kan få se vad jag har, 
Klement , svarade då fiskaren,  om du till tack vill ge mig ett gott råd 
och säga vad jag kan begära för det. 



Han sträckte kassen mot Klement. Denne tittade ner i den en gång, så en 
gång till och drog sig därpå hastigt ett par steg baklänges.  Vad i alla 
mina dar, Åsbjörn!  sade han.  Hur har du fått fatt i den där? 



Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade mor brukat tala om 
småfolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara 
odygdig for att inte reta småfolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han 
trott, att mor hade hittat på det där om pysslingarna för att hålla honom 
i styr. Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i 
Åsbjörns kasse låg en av småfolket.



Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och han kände en rysning 
ila utefter ryggraden, när han såg åt kassen. Åsbjörn märkte, att han var 
rädd, och började skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt.  Tala 
om för mig, Åsbjörn, var du har kommit över honom!  sade han.-- Jag har 
inte legat på lur efter honom, må du tro , sade Asbjörn.  Det var han, som 
kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i 
båten. Jag hade knappt hunnit från land, förrän jag fick syn på några 
vildgäss, som kom österifrån under ett fasligt skrikande. Jag gav dem ett 
skott, men fick ingen av dem. I stället kom den här nerfarande och föll i 
vattnet så nära båten, att jag bara behövde sträcka ut handen för att 
få tag i honom. -- Du måtte väl inte ha skjutit honom, Asbjörn?  
-- Ånej, han är frisk och fardig. Men när han först kom ner, visste han 
inte riktigt till sig, och då passade jag på och surrade ett par 
segelgarnsändar om fötter och händer på honom, så att han inte skulle 
rymma. Se, jag tänkte genast, att det här skulle bli något för Skansen. 



Klement blev underligt ängslig, när fiskaren berättade detta. Allt det, 
som han i barndomen hade hört om småfolket, om dess hämndlystnad mot 
fiender och hjälpsamhet mot vänner, steg upp för honom. Det hade aldrig 
gått väl för dem, som hade försökt att hålla någon av dem fången.  Du 
borde ha släppt lös honom genast, Asbjörn , sade han.



 Det var inte långt ifrån, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri , 
sade fiskaren.  För du kan veta, Klement, att vildgässen följde mig ända 
hem, och sedan kryssade de över skäret hela morgonen och skrek, som om de 
ville ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela sällskapet därute hos 
oss, måsar och tärnor och andra, som inte är värda ett skott krut, kom och 
slog ner på skäret och väsnades, och när jag gick ut, flaxade de omkring 
mig, så att jag måste vända om in igen. Hustru min bad mig, att jag skulle 
ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, att han skulle hit till 
Skansen. Och så ställde jag en av småbarnens dockor i fönstret, gömde 
pysslingen djupast nere i kassen och for i väg. Och fåglarna trodde väl, 
att det var han, som stod i fönstret, för de lät mig komma av utan att 
förfölja mig. 



 Säger han ingenting?  frågade Klement.-- Jo, i början försökte han ropa 
till fåglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle på 
honom. -- Men, Asbjörn , sade Klement,  att du gör så mot honom! Förstår 
du inte, att han är något övernaturligt? --  Jag vet inte vad han kan vara 
för slag , sade Asbjörn lugnt.  Det får andra fundera ut. Jag är nöjd, 
bara jag får väl betalt för honom. Och säg mig nu, Klement, vad du tror 
att Doktorn på Skansen kan vilja ge mig! 



Klement dröjde att svara en lång stund. Men det hade kommit en sådan 
ängslan över honom för pysslingens skull. Han tyckte riktigt, att mor stod 
bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot 
småfolket.  Jag vet inte vad Doktorn däroppe kan vilja betala dig, 
Asbjörn , sade han.  Men om du vill lämna honom åt mig, ska jag ge dig 
tjuge kronor för honom. 



Åsbjörn såg på spelmannen med oerhörd förvåning, när han hörde den stora 
summan. Han tänkte, att Klement trodde, att pysslingen hade någon hemlig 
makt och kunde vara honom till nytta. Han var visst inte säker på att 
Doktorn tänkte så stort om honom och ville betala ett så högt pris. Och så 
tog han emot Klements anbud.



Spelmannen stoppade ner sitt inköp i en av sina vida fickor, vände 
tillbaka till Skansen och gick in i en av fäbodstugorna, där det varken 
fanns besökande eller vaktare. Han drog igen dörren efter sig, tog fram 
pysslingen, som ännu var bunden till händer och fötter och hade munnen 
tillstoppad, och lade försiktigt ner honom på en bänk.



 Hör nu på vad jag säger dig!  sade Klement.  Jag vet nog, att sådana som 
du inte tycker om att bli sedda av människor, utan vill gå och pyssla och 
ställa på egen hand. Därför har jag tänkt att ge dig fri, men det får bli 
mot det löftet, att du stannar kvar i den här trädgården, tills jag lovar 
dig att fara härifrån. Går du in på detta, så nicka tre gånger med 
huvudet! 



Klement såg förväntansfullt på pysslingen, men denne höll sig orörlig.



 Du ska inte få det svårt , sade Klement.  Jag ska sätta ut mat till dig 
var dag, och jag tror, att du ska få så mycket att göra här, att tiden 
inte ska bli lång för dig. Men du får inte fara till något annat ställe, 
förrän du får lov av mig. Vi ska komma överens om ett tecken. Så länge som 
jag sätter ut din mat i en vit skål, ska du stanna. När jag sätter ut den 
i en blå, får du fara. 



Klement teg på nytt och väntade, att pysslingen skulle ge tecknet, men 
denne rörde sig inte.



 Jaså , sade Klement,  då blir det väl ingen annan råd, än att jag får 
visa dig för husbonden här på stället. Och så blir du satt i glasskåp, och 
alla människor i Stockholms stora stad kommer för att titta på dig. 



Men detta tycktes ha skrämt pysslingen, och det var knappt sagt, förrän 
han gjorde tecknet.



 Det var rätt , sade Klement, tog sin kniv och skar av snöret, som 
fängslade pysslingens händer. Sedan gick han hastigt mot dörren.

Pojken lossade banden kring fotlederna och sköt 
bort munkavlen, innan han tänkte på något annat. När han sedan vände sig 
till Klement Larsson för att tacka honom, var denne redan borta.



Klement hade nätt och jämnt kommit utom dörren, när han mötte en ståtlig 
och vacker gammal herre, som tycktes vara på väg fram till en vacker 
utsiktsplats, som fanns i närheten. Klement kunde inte minnas, att han 
hade sett den ståtliga gamla herrn förut, men denne måtte visst ha lagt 
märke till Klement någon gång, när han hade spelat fiol, för han stannade 
och började tala med honom.



 God dag, Klement  sade han.  Hur står det till med dig? Du är väl inte 
sjuk? Jag tycker, att du har tynat av på sista tiden. 



Det var en så obeskrivlig vänlighet över den gamla herrn, att Klement tog 
mod till sig och berättade honom hur svårt han hade det med sin 
hemlängtan.



 Vad?  sade den ståtliga gamla herrn.  Längtar du, när du är i Stockholm? 
Det kan väl aldrig vara möjligt. 



Och den ståtliga gamla herrn såg nästan förnärmad ut. Men så besinnade han 
väl, att det bara var en gammal okunnig Hälsinglandsgubbe, som han talade 
med, och han återtog sitt vänliga sätt.



 Du har säkert aldrig hört hur Stockholms stad har uppkommit, Klement. 
Hade du det, skulle du förstå, att det bara är en inbillning av dig, att 
du längtar härifrån. Kom med mig till bänken därborta, så skall jag 
berätta dig litet om Stockholm! 



När den ståtliga gamla herrn hade satt sig på bänken, såg han först ett 
par ögonblick ner över Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under 
honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all 
traktens skönhet. Sedan vände han sig till spelmannen.



 Se nu, Klement!  sade han och började rita ut en liten karta på 
sandgången framför dem, medan han talade.  Här ligger nu Uppland, och här 
skjuter det ner en udde mot söder, som är sönderflikad av en mängd vikar. 
Och här möter Sörmland med en annan udde, som är lika sönderskuren och går 
rätt mot norr. Och här kommer en sjö västerifrån, som är uppfylld av öar: 
det är Mälaren. Och här kommer österifrån ett annat vatten, som 
knappt kan tränga sig fram mellan öar och skär: det är Östersjön. Och här, 
Klement, där Uppland möter Sörmland och Mälaren möter Östersjön, går en 
kort å, och mitt i den ligger fyra små holmar, som delar ån i flera armar, 
och av dem heter en nu Norrström, men den kallades förr Stocksund.



De här holmarna var från början bara vanliga lövholmar, sådana, som det 
finns så gott om i Mälaren än i dag, och de låg i långa tider alldeles 
obebodda. Det kan tyckas, att de hade ett bra läge, såsom de låg 
mittemellan två vatten och två landskap, men detta lade ingen märke till. 
Ar efter år gick. Människor bosatte sig både på Mälaröarna och ute i 
skärgården, men de här holmarna i Strömmen fick inga invånare. Någon gång 
hände det, att en sjöfarande lade till vid en av dem och slog opp sitt 
tält där över natten. Men ingen stannade där på allvar.



En dag hade en fiskare, som bodde på Lidingön ute i Saltsjön, styrt sin 
båt inåt Mälaren, och där hade han haft så god tur med fisket, att han 
hade glömt att resa hem i tid. Han hade inte hunnit längre än till de fyra 
holmarna, när det redan var alldeles mörkt, och då tyckte han sig inte 
kunna göra bättre än att stiga i land på en av dem och vänta där till 
längre fram på natten, då det blev månsken, för det visste han, att det 
skulle bli.



Det var sensommar och varmt och vackert väder ännu, fastän kvällarna hade 
börjat att bli mörka. Fiskaren drog opp sin båt på land, lade sig bredvid 
den med huvudet mot en sten och somnade. När han vaknade, var månen 
uppgången för längesedan. Den stod mittöver honom och sken så praktfullt, 
att det nästan var full dager.



Karlen sprang opp och skulle just sätta båten i sjön, när han såg en mängd 
svarta prickar röra sig ute i strömmen. Det var ett stort sälstim, som med 
full fart kom mot holmen. När fiskaren såg, att sälarna tycktes ämna krypa 
opp på land, lutade han sig ner för att söka reda på spjutet, som han 
alltid förde med sig i båten. Men när han reste sig, såg han inte mer 
några sälar, utan i stället stod på stranden de skönaste unga tärnor, 
klädda i gröna, släpande sidenkläder och med pärlkronor på sina huvuden. 
Då förstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde på de öde 
skären långt ute i havet och nu hade tagit sälhamnar på för att kunna fara 
in mot land och förlusta sig i månskenet på de gröna holmarna.



Helt stilla lade han ner spjutet, och när jungfrurna gick opp på holmen 
för att leka, smög han sig efter och betraktade dem. Han hade hört, att 
havstärnorna skulle vara så sköna och ljuva, att ingen kunde se dem utan 
att bli betagen av deras fägring, och han måste säga till sig själv, att 
detta inte var för mycket sagt om dem.



När han hade sett dem dansa en stund under träden, gick han ner till 
stranden, tog en av sälhamnarna, som låg kvar där, och gömde den under en 
sten. Sedan gick han tillbaka till sin båt, lade sig ner bredvid den och 
låtsades, att han sov.



Snart såg han de unga jungfrurna komma ner till stranden för att ikläda 
sig sälhamnarna. Allt var lek och glam till en början, men så blev det 
jämmer och klagan, därför att en av dem inte kunde finna sin sälskrud. De 
sprang alla fram och tillbaka på stranden och hjälpte henne att söka, men 
ingenting fann de. Mittunder sökandet märkte de, att himlen började blekna 
och dagen var i antågande. Då tycktes de inte kunna stanna längre, utan de 
sam bort allihop, utom den, som var utan sälhamn. Hon satt kvar på 
stranden och grät.



Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvingade sig att 
ligga stilla, ända tills det blev full dager. Då reste han sig och satte 
båten i sjön, och det såg ut, som om han just tillfälligtvis hade fått syn 
på henne, när han redan hade lyft årorna.  Vad är du för en?  ropade han. 
 Är du en skeppsbruten? 



Hon störtade fram mot honom och frågade om han hade sett hennes sälhamn, 
men fiskaren låtsade, som om han inte en gång förstod vad hon frågade 
efter. Då satte hon sig ner och grät på nytt, men nu föreslog han, att hon 
skulle följa med honom i hans båt.  Kom med hem till min stuga , sade han, 
 så tar mor vård om dig! Du kan väl inte sitta kvar här på holmen, där du 
varken kan få en bädd eller ett mål mat.  Och han talade så väl, att han 
förmådde henne att följa med i båten.



Både fiskaren och hans mor var ofantligt goda mot den stackars 
sjöjungfrun, och hon tycktes trivas väl hos dem. Hon blev gladare för var 
dag, hjälpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan 
skärgårdsflicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra. En 
dag frågade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, och detta hade 
hon ingenting emot, utan sade genast ja.

Så redde man till bröllop, och när sjöjungfrun skulle kläda sig till 
brud, satte hon på sig den gröna, släpande klänningen och den skimrande 
pärlkronan, som hade hade burit, när fiskaren hade sett henne första 
gången. Men det fanns varken präst eller kyrka i skärgården på den tiden, 
utan brudföljet satte sig i båtarna för att ro inåt Mälaren och få vigsel 
i första kyrka, som de skulle råka på.



Fiskaren hade bruden och modern i sin båt, och han seglade så väl, att han 
kom före alla de andra. När han hade hunnit så långt, att han såg holmen i 
Strömmen, där han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad 
bredvid honom, kunde han inte låta bli att le för sig själv. 'Vad är det 
du ler åt?' frågade hon.-Å, jag tänker på den natten, då jag gömde 
sälhamnen för dig', svarade fiskaren, för nu kände han sig så säker på 
henne, att han inte längre trodde sig behöva dölja något.--'Vad är det du 
säger?' sade bruden. 'Inte har väl jag ägt en sälhamn.' Det föreföll, som 
skulle hon ha glömt alltihop. 'Minns du inte hur du dansade med 
havsjungfrurna?' frågade han.--'Jag vet inte vad du menar', sade bruden. 
'Jag tror att du måtte ha drömt en besynnerlig dröm i natt.' 'Om jag 
visar dig din sälhamn, så tror du mig väl?' sade fiskaren och vände med 
ens båten mot holmen. De steg i land, och han letade fram sälhamnen under 
stenen, där han hade gömt den.



Men inte förr såg bruden sälhamnen, än hon ryckte den till sig och kastade 
den över sitt huvud. Den slöt sig om henne, som om den hade haft liv, och 
hon kastade sig genast i Strömmen.



Brudgummen såg henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men 
kunde inte nå henne. I sin förtvivlan, när han såg, att han inte på annat 
sätt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han träffade 
säkert bättre, än han hade ämnat, för den stackars sjöjungfrun uppgav ett 
klagande skrik och försvann i djupet.



Fiskaren stod kvar på stranden och väntade, att hon skulle visa sig på 
nytt. Men då märkte han, att vattnet omkring honom började anta en mild 
glans. Det kom en skönhet över det, som han aldrig hade sett förut. Det 
glittrade och blänkte i skärt och vitt, såsom färgen leker på snäckornas 
insida.



När det glittrande vattnet slog mot stränderna, tyckte fiskaren, att också 
dessa förändrades. De började blomma och dofta. Det lade sig ett milt 
skimmer över dem, så att de fick en ljuvhet, som de inte förr hade ägt.



Och han förstod hur allt detta kom sig. För med sjöjungfrurna förhåller det 
sig så, att den, som ser dem, måste finna dem skönare än alla andra, och 
när nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stränderna, 
övergick hennes skönhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, 
som såg dem, måste älska dem och dragas till dem med längtan. 



När den ståtliga gamla herrn hade hunnit så långt i sin berättelse, vände 
han sig mot Klement och såg på honom, och Klement nickade allvarligt till 
honom, men han sade ingenting för att inte vålla något avbrott i 
berättelsen.



 Nu skall du lägga märke till, Klement , fortfor den gamla herrn och fick 
med ens en liten skälmaktig glimt i ögonen,  att allt ifrån denna tiden 
började människor flytta till holmarna. Först var det bara fiskare och 
bondfolk, som slog sig ner där, men också andra lockades dit, och så en 
vacker dag kom kungen och hans jarl seglande fram genom Strömmen. De 
började genast tala om de där holmarna, och de fäste sig vid att de 
låg så, att varje fartyg, som ville färdas inåt Mälaren, måste förbi dem. 
Och jarlen menade, att här borde man sätta ett lås för farleden, som man 
kunde öppna och stänga efter behag: släppa in handelsfartygen och stänga 
ute rövarflottorna.



Och det blev allvar av detta , sade den gamla herrn och reste sig och 
började på nytt rita i sanden med sin käpp.  På den största av öarna, här, 
ser du, förde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat 
Kärnan. Och runt omkring holmen drog inbyggarna fram murar på det här 
sättet. Här mot norr och mot söder gjorde de portar i muren och satte 
starka torn över dem. De byggde broar över till de andra holmarna och 
försåg också dessa med höga torn. Och ute i vattnet, runt omkring 
alltsammans, satte de ut en krans av pålar med bommar, som kunde öppnas 
och stängas, så att inget fartyg kunde segla förbi utan tillåtelse.



Således ser du, Klement, att de fyra holmarna, som så länge hade legat 
obemärkta, snart nog hade blivit starkt befästa. Men det var inte nog med 
detta. De här stränderna och sunden, de drar människor till sig, och snart 
kom folk från alla håll och ville bosätta sig på holmarna. Då började de 
för sin räkning bygga en kyrka, som sedan har blivit kallad Storkyrkan. 
Här låg den, alldeles bredvid borgen, och här, 
innanför murarna, låg de små stugor, som nybyggarna reste åt sig. Det var 
inte mycket med dem, men mer behövdes inte på den tiden för att det skulle 
bli räknat som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter så än i 
denna stund.



Det kom en dag, Klement, då jarlen, som hade satt arbetet i gång, måste 
lägga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fördenskull inte utan 
byggmästare. Här kom munkar till landet, som kallades Gråbröder, och 
Stockholm drog dem till sig, så att de begärde lov att få bygga ett 
kloster där. Då fick de av kungen en liten holme, en av de mindre, den 
här, som vetter åt Mälaren. På den byggde de, och därför blev den sedan 
kallad Gråmunkeholmen. Men det kom andra munkar, som nämndes Svartbröder. 
De bad också om rätt att få bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest 
på Stadsholmen, ett stycke från södra porten. På den här, den större av 
holmarna norr om staden, inrättades ett Helgeandshus eller sjukhus, på den 
andra byggde idoga män en kvarn, och vid skären intill fiskade munkarna. 
Som du vet, finns där nu bara en holme, för kanalen mellan de två har 
grott igen, men den heter ännu i dag Helgeandsholmen.



Nu, Klement, var de små lövholmarna redan täckta av hus, men folk 
strömmade ständigt till, för de här stränderna och vattnen är, som du vet, 
sådana, att de drar människor till sig. Här kom fromma kvinnor av Sankta 
Klaras orden och bad om byggnadsgrund. För dem blev det ingen annan råd, 
än att de måste slå sig ner på norra stranden, på Norrmalm, som den 
kallades. Säkert var de inte mycket nöjda med detta, för fram över 
Norrmalm strök en hög ås, och på den hade staden sin galgbacke, så att 
detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde ändå sin kyrka och 
sina långa klosterhus på stranden nedanför åsen. Och sedan de hade slagit 
sig ner i denna trakten, fick de snart efterföljare. Här långt bort i 
norr, oppe på själva åsen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades 
åt Sankt Göran, och här nedanför åsen restes en kyrka åt Sankt Jakob.



Och även på Södermalm, där berget reste sig tvärbrant från stranden, 
började man bygga. Där uppförde man en kyrka åt Sankta Maria.



Men du må inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade 
till Stockholm. Det var också många andra. Framför allt var det en mängd 
tyska köpmän och hantverkare. De var skickligare än de svenska och 
blev väl mottagna. De bosatte sig i staden innanför murarna, rev ner de 
små ömkliga husen, som stod där förut, och byggde höga, präktiga av sten. 
Men det var ont om utrymme därinne. De måste lägga husen tätt tillsammans, 
med gavlarna vända åt de smala gatorna.



Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra människor. 



Här visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framåt gången emot dem. 
Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev 
stående på avstånd. Den ståtliga gamla herrn gick nu och satte sig på 
bänken bredvid spelmannen.



 Nu skall du göra mig en tjänst, Klement , sade han.  Jag har inte 
tillfälle att språka mer med dig, men jag skall låta sända dig en bok om 
Stockholm, och den skall du läsa igenom från början till slut. Nu har jag, 
så att säga, lagt grunden till Stockholm åt dig, Klement. Studera nu 
vidare själv, och ta reda på hur staden har levt och förändrat sig. Läs om 
hur den lilla trånga, muromgivna staden på holmarna har brett ut sig till 
detta stora hav av hus, som vi ser under oss! Läs om hur på det mörka 
tornet Kärnans plats har blivit uppfört det sköna, ljusa slottet här 
nedanför oss och hur Gråmunkarnas kyrka har blivit till de svenska 
kungarnas gravplats! Läs om hur holme efter holme har blivit fylld med 
byggnadsverk! Läs om hur kryddgårdarna på Söder och Norr har blivit till 
sköna parker eller bebyggda kvarter! Läs om hur åsarna har sänkts och 
sunden har fyllts! Läs om hur kungarnas stängda djurgård har blivit till 
folkets käraste tillflyktsort! Du skall göra dig hemmastadd här, Klement. 
Den här staden tillhör inte bara stockholmarna. Den tillhör dig och hela 
Sverige.



Och när du läser om Stockholm, Klement, kom ihåg, att jag har sagt sant, 
och att det har makt att dra alla till sig! Först flyttade kungen hit, så 
byggde de förnäma herrarna sina palats här. Sedan drogs den ena efter den 
andra hit, så att nu, ser du, Klement, är Stockholm inte en stad för sig 
eller för den närmaste trakten. Det har blivit en stad för hela riket.



Du vet, Klement, att det hålls stämmor i var socken, men i Stockholm hålls 
riksdag för hda folket. Du vet, att det finns domare i var domsaga hela 
landet över, men i Stockholm finns en domstol, som dömer över alla de 
andra. Du vet, att det finns kaserner och trupper överallt i landet, 
men i Stockholm sitter de, som befaller över hela hären. Överallt i landet 
löper järnvägarna, men från Stockholm sköts hela det stora verket. Här 
finns styrelse för präster, för lärare, för läkare, för fogdar och 
länsmän. Här är detta landets medelpunkt, Klement. Härifrån kommer 
pengarna, som du bär i fickan, och märkena, som vi sätter på våra brev. 
Härifrån kommer något till alla svenskar, och här har alla svenskar något 
att beställa. Här behöver ingen känna sig främmande och längta hem. Här är 
alla svenskar hemma.



Och när du läser om allt, som har samlats hit till Stockholm, Klement, tänk 
då också på det sista, som det har dragit till sig! Det är dessa gamla 
stugor på Skansen. Det är gamla danser, gamla dräkter och gammalt 
husgeråd. Det är spelmän och sagoberättare. Allt gott och gammalt har 
Stockholm dragit hit till Skansen för att hedra det, och för att det med 
ny heder skall stå opp ute bland folket.



Men först och sist, Klement, kom ihåg, att när du läser om Stockholm, 
skall du sitta här på denna platsen! Du skall se hur vågorna glittrar i 
lekande glädje, och hur stränderna skimrar av skönhet. Du skall 
laga, att du kommer in under förtroüningen, Klement. 



Den vackra gamla herrn hade höjt rösten, så att den ljöd stark och mäktigt 
befallande, och hans ögon blixtrade. Nu reste han sig och gick ifrån 
Klement med en liten rörelse av handen. Och Klement förstod i detsamma, 
att den, som hade talat med honom, måste vara en hög herre, och han bugade 
sig, så djupt han kunde, efter honom.



Nästa dag kom en kunglig lakej med en stor, röd bok och ett brev till 
Klement, och i brevet stod, att boken var från kungen.



Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som yr i huvudet i flera 
dar, och det var nästan inte möjligt att få ett klokt ord av honom. När en 
vecka hade gått, kom han till Doktorn och sade upp sig. Han var aüdeles 
tvungen att ge sig av hem.  Varför ska du hem? Kan du inte lära dig att 
trivas här?  sade Doktorn.-- Jo, jag trivs , sade Klement,  det är inte 
farligt med den saken nu längre, men jag måste hem i alla faü. 



Klement hade varit i ett svårt trångmål, för kungen hade sagt, att han 
skulle ta reda på Stockholm och trivas där, men Klement kunde inte bärga 
sig, förrän han därhemma hade fått tala om, att kungen hade sagt detta 
till honom. Han kunde inte försaka att få stå på kyrkbacken därhemma och 
berätta för hög och låg, att kungen hade varit så god mot honom, att han 
hade suttit bredvid honom på samma bänk och skickat honom en bok, och att 
han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela 
timmen för att bota honom för hans längtan. Det var stort att berätta 
detta här på Skansen för lappgubbarna och dalkuüorna, men vad var det mot 
att få tala om det därhemma?



Också om Klement skulle hamna på fattighuset, så blev det inte så svårt 
efter detta. Han var en helt annan man nu än förut, skulle bli aktad och 
ärad på helt annat sätt.



Och denna nya längtan blev Klement övermäktig. Han hade måst gå upp till 
Doktorn och säga, att han var tvungen att ge sig av hem.



38. GORGO, ÖRNEN.



I FJÄLLDALEN.



Långt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örnnäste på en avsats, som 
sköt ut från en brant bergvägg. Det var förfärdigat av tallgrenar, som var 
lagda varvtals över varandra. Under många år hade det blivit tillbyggt och 
förstärkt och låg nu på klipphyllan, ett par meter brett och nära nog lika 
högt som en lappkåta.



Klippväggen, där örnnästet låg, höjde sig över en rätt stor dal, som om 
sommaren var bebodd av en flock vildgäss. Denna dal var en förträfflig 
tillflyktsort för dem. Den var så undangömd meüan bergen, att det inte var 
mången, som kände till den, inte en gång bland lapparna. Mitt i dalen låg 
en liten rund sjö, där det fanns gott om föda för de små gässlingarna, och 
på de tuviga sjöstränderna, som var täckta av videbuskar och små 
förkrympta björkar, fanns de bästa häckplatser, som gässen gärna kunde 
önska sig.



I alla tider hade det bott örnar uppe på klippan och vildgäss nere i dalen. 
Vart år rövade örnarna bort några av dem, men aktade sig väl för att ta så 
många, att vildgässen inte skulle våga bo kvar i dalen. Vildgässen å 
sin sida hade inte så liten nytta av örnarna. Rövare var de, men de höll 
andra rövare på avstånd.



Ett par år före det, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, stod 
den gamla förargåsen Akka från Kebnekajse en morgon på bottnen av fjälldalen 
och såg upp till örnnästet. Örnarna brukade dra ut på jakt en stund efter 
soluppgången, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade 
hon varje morgon på detta sätt väntat på deras utfärd för att se, om de 
skulle stanna i dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra 
jaktmarker.



Hon behövde inte vänta länge, förrän de båda ståtliga fåglarna lämnade 
klipphyllan. Sköna, men fruktansvärda svävade de ut i luften. De stäüde 
kosan neråt slättlandet, och Akka uppgav en suck av lättnad.



Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och föda upp ungar och 
brukade om somrarna fördriva tiden med att gå från det ena gåsredet till 
det andra och ge råd om ruvningen och skötseln av ungarna. Dessutom höll 
hon utkik, inte bara efter örnarna, utan också efter fjällrävar, ugglor och 
alla andra fiender, som kunde tänkas hota vildgässen och deras ungar.



Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter örnarna. På samma sätt 
hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. 
Hon såg genast på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände 
sig då trygg för dem, som hörde henne till. Men denna dagen såg hon inte 
örnarna vända tillbaka.  Jag måtte ha blivit gammal och slö , tänkte hon, 
när hon hade väntat på dem en stund.  Nu måste ju örnarna vara hemkomna 
för längesedan. 



Hon såg uppåt bergväggen på eftermiddagen och väntade att få se örnarna på 
det vassa utsprånget, där de brukade sitta och ta sin middagsvila, och hon 
försökte att få syn på dem mot kvällen, när de skulle bada i fjällsjön, men 
hon förfelade dem på nytt. Återigen jämrade hon sig över att hon hade 
blivit gammal. Hon var så van, att örnarna skulle hålla till på berget 
ovanför henne, att hon inte kunde tänka sig möjligheten av att de inte 
hade kommit tillbaka dit.



Nästa morgon var Akka vaken i god tid för att spana efter örnarna. Men 
inte heller nu såg hon dem. Däremot hörde hon i morgonstillheten ett skrik, 
som ljöd både argt och jämmerligt och tycktes komma från örnnästet.  Kan 
det verkligen vara något på tok däroppe hos 
örnarna?  tänkte hon. Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se 
ner i örnboet.



Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn. I hela boet fanns ingen annan 
än en halvnaken unge, som låg och skrek efter mat.



Akka sänkte sig långsamt och tvekande ner mot örnnästet. Det var en hemsk 
plats att komma till. Det märktes vad det var för ett rövarfölje, som höll 
till där. I boet och på klipphyllan låg vitnade ben, blodiga fädrar och 
skinnflikar, harhuvuden, fågelnäbbar och fjäderklädda ripfötter. Också 
örnungen, som låg mitt i allt detta, var motbjudande att skåda med sin 
stora, gapande näbb, sin klumpiga, dunklädda kropp och sina ofärdiga 
vingar, där de blivande pennfädrarna stack fram som taggar.



Till sist övervann Akka sin motvilja och slog ner på bokanten, men hon såg 
sig på samma gång oroligt omkring åt alla håll, för hon väntade i varje 
ögonblick, att de gamla örnarna skulle vända om hem.



 Det var då väl, att det äntligen kommer någon , ropade örnungen.  Skaffa 
genast hit mat åt mig! 



 Nå nå, ha inte så bråttom!  sade Akka.  Tala först om för mig var far och 
mor håller till! 



 Ja, den som det visste bara! De for sin väg i går morse och lämnade mig 
en fjällämmel att leva av, medan de var borta. Du kan väl begripa, att den 
är slut för längesedan. Det är skamligt av mor att låta mig svälta på det 
här sättet. 



Akka började nu tro, att de gamla örnarna verkligen hade blivit skjutna, 
och hon tänkte på att om hon lät örnungen svälta ihjäl, skulle hon kanske 
slippa hela rövarföljet för all framtid. Men på samma gång bar det henne 
mycket emot att inte bistå en övergiven unge, för så vitt det var henne 
möjligt.



 Vad sitter du och stirrar efter?  sade örnungen.  Hörde du inte, att jag 
vill ha mat? 



Akka bredde ut vingarna och sänkte sig till den lilla sjön nere på 
dalbottnen. En stund efteråt kom hon åter upp till örnboet med en laxöring 
i näbben.



Örnungen råkade i häftig vrede, när hon lade ner fisken framför honom. 
 Tror du, att jag kan äta sådant där?  sade han, sköt fisken åt sidan och 
försökte hugga till Akka med näbben.  Skaffa mig en ripa eller en 
lämmel, hör du! 



Nu sträckte Akka fram huvudet och gav örnungen ett duktigt nyp i 
nackskinnet.  Jag ska säga dig , sade den gamla,  att om jag ska skaffa 
dig mat, får du vara nöjd med vad jag kan ge dig. Din far och mor är döda, 
så att av dem kan du inte få någon hjälp, men vill du ligga här och svälta 
ihjäl, medan du väntar på ripor och lämlar, så ska jag inte hindra dig. 



När Akka hade sagt detta, för hon hastigt sin väg och visade sig inte i 
örnboet förrän en god stund efteråt. Örnungen hade ätit upp fisken, och 
när hon lade ner en till framför honom, svalde han den genast, fastän det 
nog syntes på honom, att den föreföll honom mycket motbjudande.



Akka fick ett drygt arbete. De gamla örnarna visade sig aldrig mer, och 
hon måste ensam skaffa örnungen all den föda, som han behövde. Hon gav 
honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan 
blev stor och kraftig. Han glömde snart sina föräldrar, örnarna, och 
trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka å sin sida älskade honom, som 
om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon försökte ge honom en god 
uppfostran och vänja honom av med hans vildsinthet och övermod.



När ett par veckor hade gått, började Akka märka, att den tiden nalkades, 
då hon skulle byta fjädrar och bli ur stånd att flyga. På ett helt månvarv 
skulle hon inte kunna bära mat till örnungen, och han skulle nödgas svälta 
ihjäl.



 Nu, Gorgo , sade Akka en dag till honom,  kan jag inte mer komma till dig 
med fisk. Det gäller nu om du vågar att komma ner till dalbottnen, så att 
jag kan fortfara att skaffa dig mat. Du har att välja emellan att svälta 
ihjäl häroppe eller att kasta dig ner till dalen, men också detta kan 
kosta ditt liv. 



Utan ett ögonblicks betänkande steg örnungen upp på bokanten, vårdade sig 
knappast om att mäta avståndet ner till dalen med blickarna, bredde ut 
sina små vingar och gav sig åstad. Han rullade runt i luften ett par 
gånger, men gjorde ändå så pass bruk av vingarna, att han kom ner till 
marken tämligen oskadd.



Härnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sällskap med de små 
gässlingarna och blev en god kamrat för dem. Eftersom han betraktade sig 
som en gåsunge, sökte han leva på samma sätt som de, och när de sam 
ut i sjön, gick han efter, tills han var nära att drunkna. Det vållade 
honom mycken förödmjukelse, att han inte kunde lära sig simma, och han 
gick till Akka och beklagade sig.  Varför kan jag inte simma, jag som de 
andra?  sade han.-- Du fick för krokiga klor och för stora tår, medan du 
låg däroppe på klipphyllan , sade Akka.  Men var inte ledsen fördenskull! 
Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall. 



Örnungens vingar blev snart så stora, att de kunde bära honom, men inte 
förrän på hösten, när gåsungarna fick lära att flyga, föll det honom in, 
att han kunde bruka dem till flykt. Det kom nu en stolt tid för honom, för 
i denna idrott blev han genast den förnämsta. Hans kamrater dröjde aldrig 
längre uppe i luften, än de var tvungna, men han uppehöll sig där nästan 
hela dagen och övade sig i flygkonsten. Ännu hade han inte kommit 
underfund med att han var av ett annat släkte än gässen, men han kunde 
inte undgå att lägga märke till en mängd saker, som förvånade honom, och 
han gjorde Akka ständiga frågor.  Varför springer ripor och lämlar och 
gömmer sig, när min skugga faller över fjället?  frågade han.  Inte visar 
de sådan skräck för de andra unggässen. -- Dina vingar blev förvuxna, när 
du låg på klipphyllan , sade Akka.  Det är detta, som skrämmer de små 
kräken. Men var inte ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig 
i alla fall. 



Sedan örnen väl kunde flyga, lärde han sig själv att fiska och fånga 
grodor, men snart började han grubbla också över detta.  Hur kommer det 
sig, att jag lever av fisk och grodor?  sade han.  Det gör ju inte de 
andra unggässen. -- Det kommer sig därav, att jag inte hade någon annan 
mat att ge dig, när du låg oppe på klipphyllan , sade Akka.  Men var inte 
ledsen fördenskull! Det blir nog en bra fågel av dig i alla fall. 



När vildgässen företog sin höstflyttning, flög Gorgo med i deras flock. 
Alltjämt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av 
fåglar, som var på färd mot södern, och det blev stor uppståndelse bland 
dessa, när Akka visade sig med en örn i följe. Vildgässens fylking 
omkretsades ständigt av svärmar av nyfikna, som helt högt uttalade sin 
förvåning. Akka bad dem tiga, men det var inte möjligt att binda så många 
yra tungor.  Varför kallar de mig för en örn?  frågade Gorgo oupphörligen 
och blev allt mer och mer retad.  Ser de inte, att jag är en 
vildgås? Jag är ingen fågelätare, som förtär mina likar. Hur vågar de ge 
mig ett så fult namn? 



En dag for de över en bondgård, där många höns gick på sopbacken och 
plockade.  En örn! En örn!  ropade hönsen och började springa för att söka 
skydd. Men Gorgo, som alltid hade hört örnarna omtalas som vilda 
ogärningsmän, kunde inte styra sin vrede. Han fällde samman vingarna, sköt 
ner till marken och slog klorna i en av hönorna.  Jag ska lära dig, jag, 
att jag inte är en örn , ropade han vredgad och högg till henne med 
näbben.



I detsamma hörde han Akka ropa på honom uppifrån luften, och han höjde sig 
lydigt. Vildgåsen flög emot honom och började tukta honom.  Vad tar du dig 
för?  ropade hon och högg till honom med näbben.  Var det kanske din 
mening att riva ihjäl den stackars hönan? Du borde skämmas!  Men när örnen 
utan att göra motstånd tog emot upptuktelse av vildgåsen, steg det upp en 
storm av gyckel och speord från de stora fågelskarorna, som omgav dem. 
Örnen hörde detta och vände sig mot Akka med vreda blickar, som om han 
hade velat anfalla henne. Men han ändrade hastigt sin avsikt, kastade sig 
med starka vingslag upp i luften, steg så högt, att intet rop kunde nå 
honom, och seglade omkring däruppe, så länge som vildgassen såg honom.



Tre dagar därefter visade han sig åter i vildgåsflocken.



 Jag vet nu vem jag är , sade han till Akka.  Eftersom jag är en örn, 
måste jag leva så, som det anstår en örn, men jag tycker, att vi kan vara 
vänner i alla fall. Dig eller någon av de dina ska jag aldrig angripa. 



Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att 
uppfostra en örn till en from och ofarlig fågel, och hon kunde inte tåla, 
att han ville leva efter sitt tycke.  Tror du, att jag vill vara vän med 
en fågelätare?  sade hon.  Lev så, som jag har lärt dig att leva, så ska 
du få följa med i min fylking som förut! 



De var båda stolta och oböjliga, och ingen av dem ville ge vika. Det 
slutade så, att Akka förbjöd örnen att visa sig i hennes närhet, och 
hennes vrede mot honom var så stark, att ingen vågade nämna hans namn i 
hennes närvaro.



Sedan den tiden drog Gorgo kring landet, ensam och skydd som alla 
storrövare Han var ofta vid dystert lynne, och säkerligen läng tade 
han mången gång tillbaka till den tiden, då han trodde sig vara en vildgås 
och lekte med de glada gässlingarna. Bland djuren hade han stort rykte för 
djärvhet. De brukade säga, att han inte fruktade någon utom sin fostermor, 
Akka. De visste också att berätta om honom, att han aldrig hade förgripit 
sig på en vildgås.



I FÅNGENSKAPEN.



Gorgo var bara tre år gammal och hade ännu inte tänkt på att skaffa sig 
hustru och bli bofast, när han en dag blev fångad av en jägare och såld 
till Skansen. Där fanns redan förut ett par örnar. De hölls fångna i en 
bur, som var uppförd av järnstänger och ståltråd. Den stod ute i det fria 
och var så stor, att man hade kunnat flytta dit ett par träd och lägga upp 
ett rätt stort stenkummel därinne, för att örnarna skulle känna sig 
hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes fåglarna. De satt nästan hela 
dagen orörliga på en och samma plats. Deras vackra, mörka fjäderskrudar 
blev ruggiga och glanslösa, och deras ögon stirrade under hopplös längtan 
ut i luften.



Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var han ännu vaken och 
livlig, men sedan började en tung dåsighet smyga sig över honom. Han blev 
sittande stilla på samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt 
framför sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna gick.



En morgon, då Gorgo satt i sin vanliga dvala, hörde han, att någon kallade 
på honom nerifrån marken. Han var så dåsig, att han knappt orkade göra sig 
mödan att sänka blickarna.  Vem är det, som ropar på mig?  frågade 
han.-- Men, Gorgo, känner du inte igen mig? Det är Tummetott, som brukade 
flyga omkring med vildgässen. -- Är Akka också fången?  frågade Gorgo i en 
ton, som om han sökte reda tankarna efter en lång sömn.-- Nej, Akka och 
den vita gåskarlen och hela flocken är nog välbehållna oppe i Lappland vid 
det här laget , sade pojken.  Det är bara jag, som är fången



Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort blickarna och började 
stirra rätt ut i luften på samma sätt som förut.  Kungsörn!  ropade 
pojken.  Jag har inte glömt, att du en gång bar mig  
tillbaka till vildgässen, och att du sparade 
den vita gåskarlens liv. Säg om jag på något sätt kan bistå dig!  Gorgo 
lyfte knappt huvudet.  Stör mig inte, Tummetott!  sade han.  Jag sitter 
och drömmer, att jag svävar fri omkring högt oppe i luften. Jag vill inte 
vara vaken .-- Du måste röra på dig och titta på det, som händer omkring 
dig , förmanade pojken.  Eljest kommer du snart att se lika eländig ut som 
de andra örnarna. -- Jag önskar, att jag vore som de. De är så borta i 
sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem , sade örnen.



När natten kom och alla örnarna sov, hördes ett lätt skrapande i 
ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur. De två gamla och förslöade 
fångarna lät sig inte störas av bullret, men Gorgo vaknade.  Vem där? Vem 
är det, som rör sig oppe på taket?  frågade han.



 Det är Tummetott, Gorgo , svarade pojken.  Jag sitter här och filar av 
ståltråden, för att du ska kunna flyga din väg. 



Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur pojken satt och filade 
på ståltrådsnätet, som var spänt över buren. Han kände ett ögonblicks 
hopp, men så tog modlösheten överhand.  Jag är en stor fågel, Tummetott , 
sade han.  Hur ska du kunna fila av så många trådar, att jag kan komma ut? 
Det är bättre, att du slutar med detta och låter mig vara i fred. -- Sov 
du, och bry dig inte om mig!  svarade pojken.  Jag blir inte fårdig i natt 
och inte i morgon natt heller, men jag ska ändå försöka befria dig, för 
här blir du alldeles förstörd. 



Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa morgon, såg han genast, 
att en mängd trådar hade blivit avfilade. Den dagen kände han sig inte så 
dåsig som de föregående. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring på 
trädgrenarna för att få styvheten ur lederna.



En tidig morgon, just när den första gryningstimman tändes på himmelen, 
väckte Tummetott örnen.  Försök nu, Gorgo!  sade han.



Örnen såg upp. Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu 
fanns ett stort hål i ståltrådsnätet. Gorgo rörde vingarna och kastade sig 
dit upp. Ett par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, 
men till sist kom han lyckligen ut i det fria.



Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och 
såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte 
komma och ge också honom hans frihet.



Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade blivit bekant med alla de 
djur, som fanns där, och hade fått många vänner ibland dem. Och han måste 
ju erkänna, att där fanns så mycket att se och ta lärdom av, att han inte 
hade haft svårt för att få tiden att gå. Men nog drog hans tankar alla 
dagar med stor längtan till Mårten gåskarl och de andra reskamraterna. 
 Vore jag bara inte bunden av mitt löfte , tänkte han,  då skulle jag väl 
finna en fågel, som bar mig till dem. 



Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte hade återgett pojken 
friheten, men man må komma ihåg hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade 
varit, när han lämnade Skansen. Den morgonen, då han skulle resa, hade han 
likvisst tänkt på att sätta ut pysslingens mat i en blå skål, men till all 
olycka hade han inte kunnat finna någon. Så hade allt Skansfolket, lappar, 
dalkullor, byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att bjuda 
honom farväl, och han hade inte hunnit att skaffa den blåa skålen. Det led 
mot avresan, och till sist hade han inte sett någon annan utväg än att be 
lappgubben om hjälp.  Det är så, att en av småfolket bor här på Skansen , 
sade Klement,  och jag brukar ge honom litet mat var morgon. Vill du göra 
mig den tjänsten att ta de här slantarna, köpa en blå skål för dem och 
sätta ut den i morgon med litet gröt och mjölk under trappan till 
Bollnässtugan?  Lappgubben såg förvånad ut, men det var inte tid for 
Klement att förklara saken närmare, för han måste ge sig av till 
stationen.



Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att 
köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fann passande, köpte 
han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.



På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet. Han visste, att 
Klement var borta, men själv hade han inte fått lov att resa.



Den natten längtade pojken mer än vanligt efter friheten, och detta 
berodde på att det nu hade blivit vår och sommar på allvar. Han hade allt 
haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när 
han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att 
han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om 
han hade kommit upp till Lappland i maj månad. Men nu hade det 
blivit varmt, marken stod grön, björkar och popplar var klädda med 
sidenskiftande blad, körsbärsträden, ja, alla möjliga fruktträd stod fulla 
av blommor, bärbuskarna hade redan småkart på kvistarna, ekarna vecklade 
med stor försiktighet ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på 
Skansens kryddsängar.  Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe 
i Lappland , tänkte pojken.  Jag skulle allt vilja sitta på Mårten 
gåskarls rygg en sådan här vacker morgon. Det vore ljuvligt att få rida 
omkring i varm och stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu 
ligger pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster. 



Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt ner ur luften och kom 
och satte sig bredvid honom på burens tak.  Jag ville pröva mina vingar 
för att se om de ännu duger till något , sade Gorgo.  Du trodde väl inte, 
att jag ämnade lämna dig kvar i fångenskapen? Sätt dig nu opp på min rygg, 
så ska jag föra dig tillbaka till dina reskamrater !  



 Nej, det är omöjligt , sade pojken.  Jag har gett mitt ord på att stanna 
här, tills jag blir frigiven. 



 Vad pratar du för dumheter?  sade Gorgo.  Först har de fört hit dig mot 
din vilja, och sedan har de tvingat dig att lova att stanna här! Du kan 
väl begripa, att ett sådant där löfte behöver man inte hålla. -- Jo, det 
är jag allt tvungen till ändå , sade pojken.  Du ska ha tack för 
välmeningen, men du kan inte hjälpa mig. 



 Kan jag inte?  sade Gorgo.  Det ska du snart få se.  Och i detsamma 
fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot, höjde sig med honom upp 
i himlens sky och försvann i riktning norrut.



39. FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND. DET KOSTBARA BÄLTET.           
Onsdag 15 juni.



Örnen förtsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om 
Stockholm. Där sänkte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, 
varmed han höll fast pojken.



Men denne kände sig inte förr fri, än han började springa tillbaka mot 
staden, allt vad han förmådde.



Örnen gjorde då ett långt hopp, hann upp pojken och lade foten över honom. 
 Är det din mening att vända tillbaka till fängelset?  frågade han.-- Vad 
har du med mig att göra? Jag måtte väl få gå, vart jag vill, för dig , 
sade pojken och försökte att komma undan. Då fattade örnen stadigt om 
honom med sina starka tår, lyfte och for återigen norrut.



Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte, förrän han 
kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, 
som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, och släppte på 
nytt lös fången.



Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att rymma från örnen. 
Ovanför dem kom fallets vita skumvägg nerstörtande, och runt omkring dem 
strömmade älven fram i mäktig fors. Han var mycket förbittrad över att på 
detta sätt göras till ordbrytare. Han vände ryggen åt örnen och 
ville inte säga ett ord till honom.



Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, där denne inte kunde 
undkomma, berättade han för honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka 
från Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin fostermor. 
 Och nu kanske du förstår, Tummetott, varför jag vill föra dig tillbaka 
till vildgässen , sade han till sist.  Jag har hört sägas, att du står 
högt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan 
oss. 



Så snart pojken begrep, att örnen inte hade fört bort honom bara av 
egensinne, blev han vänlig mot honom.  Jag hade bra gärna velat hjälpa dig 
med detta, som du ber mig om , sade han,  men jag är ju bunden av mitt 
löfte.  Och nu berättade han i sin tur för örnen hur han hade råkat i 
fångenskapen, och att Klement Larsson hade lämnat Skansen utan att ge 
honom fri.



Men örnen ville i alla fall inte avstå från sina planer.  Hör nu på mig, 
Tummetott!  sade han.  Mina vingar kan bära dig, vart du vill komma, och 
mina ögon kan leta reda på vad helst du vill finna. Tala om för mig hur 
mannen såg ut, som tog löftet av dig, och jag ska söka opp honom och föra 
dig till honom! Sedan blir det din sak att förmå honom att ge dig fri. 



Detta tyckte pojken var ett gott förslag.  Jag märker nog, Gorgo, att du 
har haft en så vis fågel som Akka till fostermor , sade han. Han beskrev 
därpå Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hört 
sägas på Skansen, att den lille spelmannen skulle vara från Hälsingland.



 Vi ska söka igenom hela Hälsingland ifrån Lingbo till Mellansjö, ifrån 
Storberget till Hornslandet , sade örnen.  I morgon innan kvällen ska du 
komma till tals med karlen. -- Nu lovar du visst mer, än du kan hålla , 
sade pojken.-- Jag vore väl en dålig örn, om jag inte dugde till så 
mycket , svarade Gorgo.



När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, var de goda vänner, och 
pojken satte sig nu att rida på örnryggen. På så sätt kom han återigen i 
tillfälle att se något av de trakter, som han for fram över. När han hade 
burits i örnens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nästan väl för 
honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om han hade vetat, att 
han denna morgon hade rest fram över Uppsala högar, Österby stora bruk, 
Dannemora gruva och Örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av 
dem, hade han säkert blivit rätt bedrövad.



Örnen bar honom nu med god fart bort över Gästrikland. I södra delen fanns 
inte mycket, som kunde fängsla blickarna. Där utbredde sig en slätt, som 
nästan överallt var täckt med granskog. Men längre mot norr sträckte sig 
tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska viken, en vacker 
trakt med lövträdsklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar. Här 
låg folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade 
varandra, husen låg vackert inbäddade i grönska, och blommande trädgårdar 
sände ljuvliga dofter upp i luften.



Utmed vattendragen fanns flera stora järnverk, sådana som pojken hade sett 
i Bergslagerna. De låg med tämligen jämna mellanrum i en rad ända fram mot 
havet, där en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika 
bygd vidtog åter mörka skogar, men där låg inte landet slätt under dem, 
utan höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar som ett upprört hav.



 Det här landet är klätt i granriskjortel och gråstenströja , tänkte 
pojken för sig själv.  Men kring midjan bär det ett bälte, som inte har 
sin like i kostbarhet, för det är utbroderat med blånande sjöar och 
blommande hagar, de stora järnverken pryder det som en rad av ädla stenar, 
och till spänne har det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor 
av hus. 



När de resande hade färdats en bit uppåt den norra skogstrakten, slog 
Gorgo ner på översta toppen av en kal bergshöjd, och då pojken hade hoppat 
ner på marken, sade örnen:  Här finns villebråd i skogen, och jag tror 
inte, att jag kan glömma fångenskapen och riktigt känna mig fri, förrän 
jag har fått dra ut på jakt. Du blir väl inte rädd, om jag far ifrån 
dig? -- Ånej, det blir jag väl inte , sade pojken.-- Du kan gå, vart du 
vill, bara du finns här, när det lider mot solnedgång , sade örnen och for 
sin väg.



Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där han satt på en sten 
och såg ut över den nakna bergmarken och de stora skogarna, som låg runt 
omkring den. Men han hade inte suttit där länge, förrän han hörde sång 
nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland träden. Han såg 
snart, att det var en blå och gul fana, och han förstod av sången och det 
glada glammet, som han hörde, att fanan bars i 
spetsen för ett helt tåg av människor, men det dröjde länge, innan han 
kunde se vilka de var. Fanan fördes på slingrande stigar, och han satt och 
undrade vart den och de, som följde efter den, skulle styra kosan. Han 
kunde ju aldrig tro, att de skulle komma upp till den fula, ödsliga 
bergvidden, där han satt. Men det gjorde de ändå. Där kom fanan fram i 
skogsbrynet, och efter den kom alla de frammyllrande, som den hade visat 
vägen. Det blev liv och rörelse över hela höjden, och den dagen fick 
pojken så mycket att se på, att han inte hade tråkigt ett ögonblick.



SKOGENS DAG.



På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått 
fram skogsbrand för en tio år sedan. De kolnade träden var fällda och 
bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i 
utkanterna, där det gränsade till den friska skogen. Men största delen av 
höjden tedde sig naken och ohyggligt ödslig. Svarta stubbar stod kvar 
mellan hällarna som ett vittnesbörd om att här hade funnits stor och 
präktig skog, men inga unga trädtelningar sköt upp ur marken.



Folk undrade över att det gick så långsamt för bergshöjden att åter 
beklädas med skog, men man tänkte inte på att när skogsbranden hade gått 
fram där, hade marken varit utan fuktighet efter en lång torka. Därför var 
det inte nog med att träden hade brunnit och att allt växande på marken: 
ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, också hade strukit med, 
utan själva myllan, som täckte berggrunden, hade efter branden blivit torr 
och lös som aska. Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som höjden 
låg utsatt för blåsten, hade den ena hällen efter den andra blivit 
rensopad. Regnvattnet hjälpte naturligtvis till att föra bort myllan, och 
sedan nu vind och vatten hade hållit på att feja av berget i hela tio år, 
låg det så kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att 
förbli öde ända till världens sista stund.



Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där 
det avbrända berget fanns, framför ett av skolhusen. Vart och ett av 
barnen hade hacka eller spade på axeln och mat säcksknyte i handen. 
Så snart alla var komna, drog de i ett långt tåg uppåt skogen. Fanan bars 
i spetsen, lärare och lärarinnor gick vid sidan, och efter följde ett par 
skogvaktare och en häst, som drog ett lass med tallplantor och granfrön.



Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, som låg närmast 
bygden, nej, det bar av långt inåt skogen med det. Det följde gamla 
fäbodstigar, och rävarna stack förvånade fram sina huvuden ur lyorna och 
undrade vad det här var för fäbodfolk. Det tågade förbi gamla kolbottnar, 
där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna vred på sina 
krokiga näbbar och frågade varandra vad det var för slags kolargubbar, som 
nu trängde in i skogen.



Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända bergvidden. Där låg 
stenarna nakna utan de fina linnea-rankorna, som en gång hade klätt dem, 
hällarna var berövade den vackra silvermossan och den vita, behagliga 
renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och 
fördjupningar, fanns det inte någon harsyra och inga kallablad. De små 
jordfläckarna, som ännu låg kvar i skrevor och mellan stenar, var utan 
ormbunkar, utan skogsstjärnor, utan vit pyrola, utan allt det gröna och 
röda och lätta och mjuka och sirliga, som brukar kläda skogens botten.



Det var, som om det hade gått en ljusning över den gråa bergshöjden, när 
socknens alla barn spred sig över den. Det var åter något glatt och fint, 
friskt och rosigt. Det var ungt och växande. Kanske att dessa skulle 
hjälpa den övergivna stackaren till litet liv igen.



När barnen hade vilat sig och ätit, grep de till hackor och spadar och 
började arbeta. Skogvaktarna visade dem hur de skulle bära sig åt, och de 
satte ner planta efter planta på alla de små jordfläckar, som de lyckades 
upptäcka.



Medan barnen planterade, gick de helt förnumstiga och talade med varandra 
om hur de små telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att 
binda myllan, så att den inte kunde blåsa bort. Och inte nog med det, utan 
det skulle bildas ny mylla under träden. Och i den skulle det falla frön, 
och om några år skulle de kunna plocka både hallon och blåbär här, där det 
nu bara fanns kala hällar. Och de små plantorna, som de satte, skulle ju 
så småningom bli till höga träd. Det skulle kanske komma att byggas 
stora hus eller granna skepp av dem.



Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det ännu fanns 
litet jord kvar i skrevorna, då hade all myllan blivit bortförd av vind 
och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbeväxt.



 Ja, det var för väl, att vi kom hit , sade barnen.  Det var i sista 
laget.  Och de kände sig otroligt viktiga.



Under det att barnen arbetade uppe på berget, gick far och mor hemma, och 
om en stund började de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara 
spektakel förstås, att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i 
alla fall vara roligt att se hur det gick för dem. Rätt som det var, var 
både far och mor på väg upp till skogen. När de kom in på fäbodstigen, 
råkade de flera av grannarna.  Ska ni opp till brandfältet? -- Vi ska så, 
ja. -- Opp och se på barnen? --  Ja, opp och se hur de bär sig åt. -- Det 
blir väl bara lek av det?  -- Inte blir det väl många skogsträd utsatta av 
sådana. -- Vi har tagit med oss kaffepannan, så att de kan få litet varmt, 
eftersom de ska leva på matsäck hela dagen. 



Så kom far och mor upp på berget, och först tänkte de bara på hur vackert 
det tog sig ut med alla de små rosenkinderna, som var spridda över de gråa 
hällarna. Men sedan lade de märke till hur barnen arbetade, hur somliga 
satte ut plantor och andra drog upp fåror och sådde frön och några 
ryckte bort ljung, för att den inte skulle få förkväva de små träden. Och 
de såg, att barnen tog arbetet på allvar och var så ivriga, att de knappt 
hade tid att se upp.



Far stod en stund och tittade på, och så började han rycka upp ljung. Bara 
på lek liksom. Barnen var läromästare, för de var redan hemma i konsten, 
och de fick visa far och mor hur de skulle bära sig åt.



Det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för att se på barnen, tog 
del i arbetet. Då blev det förstås mycket roligare, än det hade varit 
förut. Och om en stund fick barnen ännu mer hjälp.



Det behövdes flera verktyg däruppe, och ett par pojkar med långa ben 
skickades ner till bygden efter hackor och spadar. När de sprang förbi 
stugorna, kom de hemmavarande ut och frågade:  Vad står på? Har det hänt 
någon olycka? -- Ånej då, men hela socknen är oppe vid brandfältet och 
planterar skog. -- Är hela socknen där, då ska väl inte vi sitta hemma. 



Så kom människorna strömmande upp till det avbrända berget. Först stod de 
stilla en stund och såg på, så kunde de inte låta bli att ge sig in bland 
de arbetande. För det kan vara roligt att gå och så sin åker på våren och 
tänka på säden, som skall komma upp ur jorden, men detta var något ännu 
mera lockande.



Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp ur den här sådden, 
utan det var starka träd med höga stammar och mäktiga grenar. Det var att 
ge upphov inte bara åt en sommars gröda, utan åt många års växtlighet. Det 
var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel och allt slags liv 
på den ödsliga bergvidden. Och så var det liksom ett minnesmärke, som man 
reste sig inför kommande släkten. Man kunde ha gett dem en kal, naken höjd 
i arv, och nu skulle de i stället få en stolt skog. Och när de 
efterkommande besinnade detta, skulle de förstå, att deras förfäder hade 
varit ett gott och klokt folk, och de skulle tänka på dem med vördnad och 
tacksamhet.



40. EN DAG I HÄLSINGLAND. ETT STORT GRÖNT BLAD.            
Torsdag 16 juni.



Nästa dag for pojken fram över Hälsingland. Det låg under honom med nya, 
ljusgröna skott på barrträden, nytt björklöv i hagarna, ny grönska på 
ängarna och nyuppkommen säd på åkrarna. Det var ett höglänt och bergigt 
land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång, och från denna 
utbredde sig åt ömse sidor andra dalgångar, somliga trånga och korta, 
några breda och långa.  Det här landet får jag visst likna vid ett blad , 
tänkte pojken,  för grönt är det som ett blad, och dalgångarna förgrenar 
sig över det ungefär på samma sätt, som ådrorna förgrenar sig över en 
bladskiva. 



Från den stora huvuddalen utgick först två väldiga grendalar, en åt öster 
och en åt väster. Sedan sände den bara ut smådalar, tills den kom rätt 
långt mot norr. Där sträckte den åter ut två starka armar. Efter detta 
fortgick den ännu en god bit rätt framåt, men så smalnade den av och 
försvann i obygden.



Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, som mången 
städes vidgade ut sig till sjöar. Närmast älven låg ängar, som var 
tätt besatta med små gråa lador, ovanför ängarna vidtog åkrarna, och vid 
dalens gräns, där skogen började, stod gårdarna. De var stora och 
välbyggda och fdoljde den ena efter den andra i nästan oavbruten rad. 
Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och omkring dem samlades gårdarna 
till stora byar. Likaså trängde husen ihop sig kring järnvägsstationerna 
och sågverken, som låg här och där vid sjöar och älvar och var lätt 
igenkännliga på brädstaplarna, som var upplagda omkring dem.



Grendalarna var på samma sätt som mittdalen fyllda av sjöar, åkrar, byar 
och gårdar. De smög ljusa och leende in mellan de mörka bergen, tills de 
så småningom trängdes samman av dessa och blev så smala, att de inte kunde 
rymma mer än en liten bäck.



På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till. Den hade inte jämn mark 
att växa på, utan en mängd berg låg kringvräkta däruppe, men skogen täckte 
alltsammans som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp.



Detta var ett grant land att skåda ner på. Pojken fick också se rätt 
mycket av det, därför att örnen försökte leta reda på den gamla spelmannen 
Klement Larsson och for från dalgång till dalgång och spejade efter honom.



När det led ett stycke framåt morgonen, blev det liv och rörelse vid 
gårdarna. Dörrarna till fähusen, som i det här landskapet var stora, 
högtimrade och hade skorsten och höga, breda fönster, slogs upp på vid 
gavel, och korna släpptes ut. Dessa var vackra och ljusa, småväxta och 
smidiga, säkra på foten och så muntra, att de gjorde de lustigaste språng. 
Kalvarna och fåren kom också ut, och det var inte svårt att se, att de var 
i sitt bästa lynne.



För varje ögonblick blev det livligare på gårdsplanerna. Ett par unga 
flickor med ränslar på ryggen gick omkring bland boskapen. En pojke med 
ett långt spö i handen höll fåren samlade. En liten hund for omkring bland 
korna och skällde på dem, som ville stångas. Husbonden spände en häst för 
en kärra och lastade denna med smörbyttor, ostformar och allehanda 
matvaror. Människorna skrattade och trallade. Både de och djuren var 
muntra, som om de väntade sig en riktig glädjedag.



En stund efteråt var alla dessa på väg uppåt skogarna. En av 
flickorna gick i spetsen och lockade boskapen 
med vackert klingande rop. Efter henne följde kreaturen i en lång rad. 
Vallgossen och vallhunden löpte hit och dit för att se efter, att intet 
djur vek av från rätta kosan. Sist av alla kom bonden och hans dräng. De 
gick vid sidan av kärran för att hindra den från att välta, för vägen, som 
de följde, var bara en smal, stenig skogsstig.



Antingen måtte alla bönder i Hälsingland ha för sed att sända sin boskap 
uppåt skogarna på en och samma dag, eller också bara föll det sig så det 
året. Men nog såg pojken de glada tågen av människor och boskap vandra ut 
från varenda dal och varenda gård, rycka in i den öde skogen och fylla den 
med liv. Från de mörka skogsdjupen hörde han hela dagen valljäntornas 
låtar och koskällornas pinglande. De flesta hade långa och svåra vägar att 
färdas, och pojken såg hur de med stort besvär tågade över sanka mossar, 
hur de måste göra omvägar för att kringgå vindfallen, och hur det mången 
gång hände, att kärrorna stötte mot stenar och välte med allt, som fanns i 
dem. Men folket mötte alla svårigheter med klingande skratt och lustigt 
humör.



Fram på eftermiddagen nådde de vandrande röjda platser i skogen, där ett 
lågt fähus och ett par små gråa stugor var resta. När korna kom in på 
gården mellan stugorna, råmade de muntert, som om de kände igen sig, och 
började genast beta av det gröna, saftiga gräset. Människorna bar under 
skämt och glam vatten och ved, och allt, som hade fraktats på kärran, in i 
den största stugan. Snart trängde rök ut ur skorstenen. Och så slog sig 
fäbodjäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat häll ute 
i det fria och började spisa.



Gorgo, örnen, trodde säkerligen, att han skulle finna Klement Larsson 
bland dessa, som drog uppåt skogen. Så snart han såg ett fäbodtåg, sänkte 
han sig ner och granskade det med sina skarpa blickar. Men timme efter 
timme gick, utan att han fann honom.



Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen till en bergig och ödslig 
trakt, som låg öster om den stora huvuddalen. Åter såg han en föbodvall 
under sig. Folk och boskap hade redan kommit dit. Karlarna stod och högg 
ved, och fäbodjäntorna mjölkade korna.



 Se dit!  sade Gorgo.  Där tror jag att vi har honom. 



Han sänkte sig, och till sin stora förvåning såg då pojken, att 
örnen hade rätt. Där stod verkligen den lille Klement Larsson och 
högg ved på fäbodvallen.



Gorgo slog ner i täta skogen ett stycke från husen.  Nu har jag uppfyllt 
det, som jag har åtagit mig , sade han och gjorde ett stolt kast med 
huvudet.  Du får nu försöka att komma till tals med karlen. Jag ska sätta 
mig däroppe i den täta talltoppen och vänta på dig. 



DJURENS NYÅRSNATT.



På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt 
uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en 
sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att 
sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina 
handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, såg inåt skogen och log för 
sig själva.  Ja, nu är vi här igen , sade de, och bygden sjönk bort ur 
deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. 
När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela 
sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så 
snart de var framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå 
sin bästa tid.



Från ett par fäbodar, som låg i närheten, hade unga flickor och karlar 
kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit 
sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i 
gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och 
fäbodjäntorna gav dem små uppdrag och bad dem föra hälsningar neråt 
bygden. Det var ungefär allt, som sades.



Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert:  Vi 
borde inte behöva ha det så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med 
oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som 
sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står 
därborta och tittar oppåt Blackåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem 
tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar 
oss mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka. 



Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås 
några invändningar, men gav snart med sig. Klement bad, att Bärnhard 
skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket 
till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon 
gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna 
lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.



 För flera hundra år sedan , sade han,  hände det, att en prost här i 
Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till 
häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, 
där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade 
varit kallad i sockenbud långt bort i skogsbygden, och han hade suttit och 
talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var 
han på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till 
prostgården förrän långt efter midnatt.



När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i 
sin säng, var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. 
Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade 
stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast den inte själv syntes. Om 
inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja 
stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma 
brungråa färg.



Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var 
stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod 
den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade 
prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han 
aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda 
kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med 
tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.



Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på 
mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund, innan det föll honom 
in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist 
såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans 
början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han 
borde ha kommit till den odlade delen av socknen.



Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgår den 
och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och 
söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu 
befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av 
socknen, och att han måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta 
var just vad han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller 
stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken 
i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller 
kanske mot öster.



Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. 
Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu 
heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han 
hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så 
lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i 
sina funderingar.



Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på 
att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på 
vart han hade kommit.



Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det 
inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall 
och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten 
övertygad, att den gick åt orätt håll.



Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang 
hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men 
knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig 
rakt inåt skogen.



Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men 
när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram 
till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.



Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en 
bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när 
det sedan bar utför, satte den fötterna samman och kanade utför de branta 
hällarna.



'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag 
undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte kom i tid till 
kyrkan.'



Han fick inte länge grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till 
en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han 
hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, 
som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen 
strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära 
honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.



Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta 
hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen 
envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots 
och leda den, tills de kom in på kända vägar. Han lindade tyglarna om 
armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom 
skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte 
rädd för någon ansträngning.



Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, 
utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.



Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och 
det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han 
tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill 
gå din egen väg', sade han.



Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, 
fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten 
vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför 
den betedde sig så underligt.



Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, 
men säkert är det, att så mörkt det var, såg han hästens ansikte alldeles 
tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han 
förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den 
riktade en blick på honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har 
tjänat dig och gjort din vilja dag efter dag', tycktes den säga. 'Ska du 
inte kunna följa mig denna enda natt?'



Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var 
klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här 
natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle 
följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att 
kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, 
eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han 
nekar att följa någon, som är i nöd.'



Efter detta lät han hästen gå, som den ville, och tänkte bara på att 
hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farlig och 
besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät 
omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom 
honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför 
vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle 
han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar 
väl aldrig ge dig opp på Blackåsen heller?' sade prosten och skrattade 
litet på samma gång, för han visste, att Blackåsen var ett av de högsta 
bergen i Hälsingland.



Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de 
enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och 
hur grenar bröts. Det lät, som när stora djur banar sig väg genom skogen. 
Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om 
hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.



Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.



Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig 
omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick 
opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. 
Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men 
snart fick han klart för sig var han befann sig.



'Jo jo men, är det Blackåsen, som jag har ridit opp på', tänkte han. 'Det 
kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i 
öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som 
skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita 
röken från Nianforsen. Ja, det är Blackåsen, som jag har kommit opp på. 
Det var också ett äventyr!'



När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig 
gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och 
förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.



Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, 
som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, 
och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte 
prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.

Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så 
tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt 
sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Det märktes, att de hade 
stigit opp ur vintersömnen för att gå till tings, och att de hade svårt 
för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. 
De var inte sömniga, utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om 
sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och 
flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna 
smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade 
kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste, då 
någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade 
hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade 
otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och 
bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade 
rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt 
skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större 
djuren.



Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På 
den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett 
tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta 
träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles 
stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.



Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att 
han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 
'Det är ju alldeles omöjligt, det här', tänkte han. 'Jag har ridit omkring 
för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med 
mig.'



Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade 
vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.



Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten 
pinglande skälla. Och strax därpå hörde han buller av steg och av 
bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.



Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur 
skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till  
fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och 
därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom 
getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av 
hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.



Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande 
rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och 
skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon 
människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig 
stilla.



Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå 
till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred 
hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust 
varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men 
hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den 
höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.



Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på 
bergets topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot 
skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade 
all boskapen oantastad förbi vilddjuren.



Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin 
tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.



För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt och glatt rytande, 
framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som 
facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek 
till högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela 
den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.



Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas 
förut om detta, att djuren i Delsbo samlades på Blackåsen var nyårsnatt, 
för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle 
falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, 
som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre 
än människan.



Knappast hade den första flocken dragit bort, förrän det återigen hördes 
skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp 
på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och 
vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och 
märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på 
skara utan avbrott. Somliga flockar var så små, att de bestod bara av en 
enda ko och några får. Andra utgjordes blott av ett par getter. Det var 
tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået 
måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.



Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina 
husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så 
här', tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin 
boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'



Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände 
igen skällkons klocka redan på långt håll, och de måtte också hästen ha 
gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu 
är det din tur att gå förbi skogsrået och få din dom', sade prosten till 
hästen.



'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag 
ska inte överge dig.'



Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och 
gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade 
fört sin husbonde opp på Blackåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, 
utan satt kvar där och lät djuret bära honom fram mot skogsrået.



Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit 
fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig 
i kamp med styggelsen.



Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. 
Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra 
hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först 
när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för 
döden.



Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på 
korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och 
blosset föll ur dess hand ner på marken.



Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till 
mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller.

Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukar vara om 
vintern i vildmarken.



Då delade sig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan 
trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att 
han och hästen stod ensamma på Blackåsens topp. Inte ett enda av de många 
vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla 
boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken 
sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i 
svett.



När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sin gård, visste han 
inte mer om det var dröm eller syn eller verklighet, det, som han hade 
sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, 
som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så 
väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar 
utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var 
borta. 



Här slutade Bärnhard sin berättelse. Han fick mycket beröm från alla håll, 
och det tycktes vara en avgjord sak, att han skulle få priset. De flesta 
ansåg nästan, att det var synd om Klement att nödgas tävla med honom.



Men Klement började oförskräckt.  Det var en dag, då jag gick på Skansen 
utanför Stockholm och längtade hem , sade han, och så berättade han om 
pysslingen, som han hade friköpt, för att han inte skulle bli satt i bur 
och begapad av människorna. Och han talade vidare om, att knappt hade han 
utfört denna goda gärningen, förrän han hade blivit lönad för den. Han 
talade och talade, under det att åhörarnas häpnad blev allt större, och 
när han äntligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade 
alla fäbodjäntorna lagt ner sina handarbeten i knäet och satt orörliga och 
stirrade på Klement, som hade fått uppleva så märkvärdiga händelser.



Så snart Klement hade slutat, sade den äldsta fäbodjäntan, att han skulle 
ha halsduken.  Bärnhard har bara berättat sådant, som har hänt en annan, 
men Klement har själv varit med om en riktig saga, och det tycker jag är 
förmer , sade hon.



Detta höll alla med om. De såg på Klement med helt andra ögon än förut, 
sedan de hade fått höra, att han hade talat med kungen, och den lille 
spelmannen var rädd att visa hur stolt han kände sig.

Men mitt uppe i denna stora lyckan hände det, 
att någon frågade honom var han hade gjort av pysslingen.



 Jag hann inte själv sätta ut en blå skål till honom , sade Klement.  Men 
jag bad lappgubben göra det. Var han sedan har blivit av, det vet jag 
inte. 



Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande 
och slog honom på näsan. Den kom inte från träden, och ingen av 
människorna hade kastat den. Det var alldeles omöjligt att begripa var den 
kom ifrån.



 Aj, aj, Klement!  sade fäbodjäntan.  Det ser ut, som om småfolket skulle 
höra på vad vi talar om. Ni borde nog inte ha lämnat åt någon annan att 
sätta ut den blåa skålen. 



41. I MEDELPAD.



Fredag 17 juni. Örnen och pojken var ute i god tid nästa morgon, och Gorgo 
tänkte nog, att han skulle hinna långt uppåt Västerbotten den dagen. Men 
då bar det sig inte bättre, än att han hörde hur pojken sade för sig 
själv, att i ett sådant land, som det han nu for fram över, var det väl 
omöjligt för människor att leva.



Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fanns rakt 
ingenting annat än ödsliga skogar. Men när örnen hörde pojkens ord, ropade 
han genast:  Häroppe har de skogen till åker. 



Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan de ljusa, gula 
rågåkrarna med sina veka strån, som sköt upp på en sommar, och den mörka 
barrskogen med de fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till 
skörd.  Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin bärgning från 
en sådan här åker , sade han.



Mer blev det inte sagt, förrän de kom till en plats, där skogen var 
avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna 
riskvistar. När de for fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade 
för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.



 Det är en åker, som blev avmejad förra vintern , ropade örnen genast.



Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt for ut på sina 
skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och på kort tid mejade av 
ett stort fält. Men skogsåkern skördades under vintern. Timmerhuggarna 
drog ut i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som strängast. Det 
var ett drygt arbete bara att fälla ett enda träd, och för att avverka en 
skogslott, så stor som denna, hade de väl måst ligga ute i skogen i flera 
veckor.  Det måste vara duktigt folk, som kan meja av en sådan här åker , 
sade han.



När örnen hade gjort ett par vingslag, fick de syn på en liten koja, som 
låg i kanten av stubbmarken. Den var uppförd av grova, obarkade stockar, 
var utan fönster och hade bara ett par lösa bräder till dörr. Taket hade 
varit täckt med bark och kvistar, men det var nu sönderfallet, så att 
pojken kunde se, att inne i kojan fanns endast några stora stenar, som 
hade tjänat till eldstad, och ett par breda träbänkar. När de for fram 
över kojan, hörde örnen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en så 
eländig stuga.



 Skördemännen, som har mejat skogsåkern, har bott här , ropade örnen 
genast.



Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt vände tillbaka glatt 
och muntert från arbetet och hur det bästa, som mor hade i visthuset, 
bullades upp för dem. Här skulle de efter det stränga arbetet gå till vila 
på hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus. Och vad de fick att 
äta, det kunde han rakt inte begripa.  Jag är rädd för att det inte hålls 
några skördegillen för de här arbetarna , sade han.



Litet längre fram såg de under sig en förfärligt usel väg, som slingrade 
genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig 
och sönderskuren av bäckar på flera ställen. När de for fram över 
skogsvägen, hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats på en 
sådan väg.



 Det är på den här vägen, som skörden har förts till stacken , sade örnen.

Återigen tänkte pojken på vilket lustigt liv det var därhemma, när 
de stora skördevagnarna, förspända med två starka hästar, drog säden bort 
från åkern. Karlen, som körde, satt stolt högst på lasset, hästarna yvdes 
och kråmade sig, och bybarnen, som hade fått lov att klattra upp på 
kärvarna, satt där och skrek och skrattade, halvt glada och halvt 
förfärade. Men här fraktades tunga stockar utför och uppför stupande 
branter. Hästen måtte bli som sönderdragen, körkarlen skulle väl mången 
gång känna sig förtvivlad.  Jag är rädd för att det inte har hörts mycken 
gamman utmed den här vägen , sade pojken.



Örnen svingade sig framåt med väldiga vingslag, och om en liten stund kom 
de till en älvstrand. Här såg de en plats, som var alldeles betäckt med 
spånor, stickor och bark. Örnen hörde, att pojken undrade varför det såg 
så skräpigt ut därnere.



 Det är här, som skörden har varit stackad , ropade örnen.



Pojken tänkte på hur sädesstackarna i hans trakt lades upp tätt vid 
gårdarna, som om de vore deras bästa prydnad. Här kördes skörden ner till 
en ödslig älvstrand och lämnades där.  Jag undrar om någon går hit bort i 
ödemarken, räknar sina stackar och jämför dem med grannens , sade han.



En liten stund därefter hann de fram till den stora älven Ljungan, som 
flöt fram i en bred dalgång. Genast var allt så förändrat, att de kunde 
tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat 
på branterna ovanför dalen, och sluttningarna var klädda med ljusstammiga 
björkar och aspar. Dalen var så bred, att älven på många ställen kunde 
vidga ut sig till sjöar. På stränderna låg en stor, rik bygd med präktiga 
och väl upptimrade gårdar. När de for fram över dalen, hörde örnen, att 
pojken undrade över att de ängar och åkrar, som fanns där, kunde räcka 
till för en så stor befolkning.



 Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern , ropade örnen.



Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda gårdarna i Skåne. Här 
bodde bönderna i riktiga herrgårdshus.  Det ser ut, som om det skulle löna 
sig att arbeta i skogen , sade han.



Örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han kom ett stycke ut över 
älven, hörde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det 
hade blivit upplagt vid älvbrädden. Då svängde Gorgo om och for 
österut neråt Ljungan.  Det är älven, som tar hand om det och kör det till 
kvarnen , ropade han.



Pojken tänkte på hur noga det var därhemma, att inte ett korn fick spillas 
bort. Här kom nu stora massor av timmer flytande i älven, utan att någon 
vårdade sig om dem. Han kunde inte tro, att mer än hälften av stockarna 
kom fram, dit de skulle. Somliga flöt mitt i strömfåran, och för dem gick 
allt väl, men andra färdades utmed stranden, och de stötte mot uddar eller 
blev kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjöarna samlade sig stockarna i 
sådan mängd, att de täckte hela deras yta. Där tycktes de ligga och vila 
hur länge som helst. Vid broarna fastnade de, i fallen hände det, att de 
bröts rätt av, i forsarna stannade de framför stenarna och byggde upp sig 
till höga, vacklande staplar.  Jag kan undra hur lång tid den här skörden 
behöver för att komma till kvarnen , sade pojken.



Örnen fortfor att långsamt flyga neråt Ljungan. Över många ställen höll 
han sig stilla med utbredda vingar, för att pojken skulle få tid att se 
hur den här sortens skördearbete gick till.



Om en stund kom de till ett ställe, där flottningskarlarna arbetade. Och 
örnen hörde, att pojken undrade för sig själv vad det var för folk, som 
sprang fram utmed stränderna.

 Det är de, som tar vara på all den skörden, som har fördröjt sig på 
vägen , ropade örnen.



Pojken tänkte på hur lugnt och fredligt folk körde sin säd till kvarnen 
hemma hos honom. Här sprang karlar fram på älvstranden med långa båtshakar 
i händerna, och med möda och besvär hjälpte de timret till rätta. De 
vadade ut i strandvattnet, så att de blev våta från topp till tå. De 
hoppade från sten till sten långt ut i forsarna, de vandrade omkring på de 
vaggande timmerhoparna så lugnt, som om de skulle ha gått på släta marken. 
Det var djärvt och rådigt folk.  När jag ser det här, måste jag tänka på 
smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore 
alldeles ofarlig , sade pojken.  Dessa flottningskarlarna leker med 
vattnet, som om de vore herrar över det. De tycks ha kuvat det, så att det 
inte vågar skada dem. 



Så småningom hade de närmat sig älvmynningen, och Bottniska viken låg 
framför dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut längs 
kusten. Han hade inte farit långt, förrän de såg under sig ett sågverk, så 
stort som en småstad. När örnen svävade fram och tillbaka över det, hörde 
han hur pojken sade för sig själv, att detta var en bra stor och präktig 
plats.



 Här har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik , ropade örnen.



Pojken tänkte på väderkvarnarna hemma i hans trakt, som låg så fridsamt 
inbäddade i grönska och rörde vingarna så långsamt. Den här kvarnen, där 
skogsskörden skulle malas, låg tätt invid kusten. På vattnet framför den 
sam en mängd stockar, som en efter annan släpades med järnkedjor uppför en 
sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med 
dem därinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dån hörde 
han, och från andra sidan av huset kom små vagnar utlöpande, som var 
fullastade med vita plankor. Vagnarna for på blanka skenor bort till 
brädgården, där plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom 
husen i en stad. På ett ställe byggdes nya staplar, på ett annat plockades 
de gamla ner, och plankorna bars ombord på ett par stora skepp, som låg 
och väntade på last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom 
brädgården uppåt skogen låg deras bostäder.  Här arbetar de så, att de 
måtte hinna att såga opp all skog i Medelpad , 
sade pojken.



Örnen rörde vingarna en smula, och genast såg de ett nytt stort sågverk, 
som var ungefär likt det förra, med såghus, brädgård, lastkaj och 
arbetarbostäder.



 Här har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg , ropade 
örnen.



 Jag ser, att det kommer mer skörd ur skogen, än jag kunde tro , sade 
pojken.  Men nu är det väl slut med timmerkvarnarna. 



Örnen rörde vingarna sakta, for förbi ännu ett par sågverk och kom fram 
till en stor stad. När örnen hörde, att pojken undrade vad detta var för 
en stad, ropade han:  Detta är Sundsvall. Det är huvudgården i 
timmerbygden. 



Pojken tänkte på städerna nere i Skåne, som såg så gråa och gamla och 
allvarliga ut. Häruppe i den kulna norden låg Sundsvalls stad innerst inne 
i en vacker vik och såg ny och glad och strålande ut. Det var något 
särskilt lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod en 
klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns make till dem i 
Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och så vidtog en krans av 
trähus, som låg trevliga och glada i små trädgårdar, men som tycktes veta 
med sig, att de var mycket sämre än stenhusen, och inte vågade sig fram i 
deras närhet.  Det här är nog en både rik och mäktig stad , sade pojken. 
 Kan det vara möjligt, att det är den magra skogsmarken som ger upphov 
till allt detta? 



Örnen rörde vingarna och for över till Alnön, som låg mittemot Sundsvall. 
Här råkade pojken i största förvåning över alla de sågverk, som klädde 
stränderna. De låg på Alnön det ena bredvid det andra, och de låg på fasta 
landet mittemot, verk vid verk, brädgård vid brädgård. Han räknade 
åtminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de var ändå fler.  Det är 
då underbart, att det kan se så ut häroppe , sade han.  Ett sådant liv och 
en sådan rörelse har jag inte sett på något annat ställe under hela resan. 
Det är ett märkvärdigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det 
något för människor att leva av. 



42. EN MORGON I ÅNGERMANLAND. BRÖDET.                      
Lördag 18 juni.



När örnen hade farit ett stycke uppåt Ångermanland nästa morgon, sade han, 
att i dag var det han, som var hungrig och måste skaffa sig mat. Han satte 
ner pojken i en väldig tall, som stod på en hög bergås, och flög därpå sin 
väg.



Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt där och såg ner över 
Ångermanland. Det var en vacker morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, 
en svag vind for spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur 
skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, och själv 
kände han sig sorglös och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det bättre.



Han hade fri utsikt åt alla håll. Landet väster om honom var uppfyllt av 
åsar och bergtoppar, som blev högre och vildare, ju längre bort de stod. 
Öster om honom fanns också en mängd åsar, men de sjönk och blev 
lägre, tills landet låg alldeles slätt nere vid havet. Överallt blänkte 
åar och älvar, som hade en besvärlig färd med forsar och fall, så länge 
som de gick fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, när de 
närmade sig kusten. Bottniska viken såg han också. Inemot land var den 
prickig av öar och tandad av uddar, men längre ut låg den klar och jämnblå 
som en sommarhimmel.



 Det här landet är likt en åbrädd, när det nyss har regnat och en mängd 
rännilar strömmar utför den och gräver opp fåror, som slingrar och kröker 
och löper samman , tänkte pojken.  Och bra vackert är det att se på. Jag 
minns, att lappgubben på Skansen brukade säga, att Sverige i en olycklig 
stund hade blivit vänt opp och ner. De andra skrattade åt honom, men han 
påstod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle 
de begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första början, att 
ett sådant land skulle ligga så långt ur världen. Och jag tror nästan, att 
han hade rätt i detta. 



När pojken hade sett sig nöjd på landskapet, lossade han ränseln från 
ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint bröd och började äta.  Jag tror, 
att jag aldrig har smakat så gott bröd , tänkte han.  Och så mycket jag 
har sedan! Det räcker i ett par dar till för mig. Inte trodde jag i går 
vid det här laget, att jag skulle bli ägare till en sådan rikedom. 



Medan han mumsade och åt, tänkte han på hur han hade fått brödet.  Det är 
bestämt därför, att jag fick det på ett så vackert sätt, som jag tycker så 
mycket om att äta det , sade han.



Kungsörnen hade lämnat Medelpad redan förra kvällen, och knappt hade han 
farit över gränsen till Ångermanland, förrän pojken hade fått syn på en 
ådal och en älv, som var så ståtliga, att de överglänste allt, vad han 
förut hade sett i den vägen.



Dalen hade legat så bred mellan åsarna, att pojken hade undrat om den inte 
en gång i tiden hade blivit utgrävd av en annan älv, som hade varit mycket 
större och bredare än den, som nu gick där. Sedan dalen hade blivit 
färdig, måtte den på ett eller annat sätt ha blivit fylld med sand och 
jord, inte helt och hållet, men ett gott stycke uppåt bergen. Och genom 
denna lösa fyllningen hade den älven, som nu gick fram genom dalen, och 
som var mycket bred och vattenrik, den också, grävt sig en djup fåra. Den 
hade gjort sig präktigt till skurna stränder: än var det mjuka 
sluttningar, som blommade så praktfullt, att det lyste rött, blått och 
gult ända upp till pojken, än sköt delar av strandvallen, som hade varit 
så harda, att vattnet inte hade kunnat nöta bort dem, upp från älvbrädden 
som branta murar och torn.



Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han, att han på en gång kunde 
se ner i tre olika slags världar. Längst nere i daldjupet, där älven gick 
fram, var en värld. Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga 
till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora fraktfartyg, där 
fångades lax, där roddes, där seglades, där flög en massa svalor, som hade 
sina bon i älvbrinken.



Men en våning högre upp i dalen, så att säga, på den släta marken, som 
utbredde sig ända bort till bergkanten, där var en annan värld. Där låg 
gårdar, byar och kyrkor, där sådde bönderna sina tegar, där betade boskap, 
där grönskade ängar, där sysslade kvinnorna i sina små kålgårdar, där 
slingrade landsvägar, där brusade järnvägståg.



Och så bortom allt detta, uppe på de skogbeväxta åsarna, såg han den 
tredje världen. Där låg tjäderhönor på ägg, där stod älgarna gömda i de 
täta snåren, där lurade lodjuren, där knaprade ekorrarna, där doftade 
barren, där stod blåbärsriset i blom, där slog trastarna.



När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han börjat jämra sig över 
att han kände sig hungrig. Han hade inte fått något till livs på två hela 
dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.



Gorgo ville nog inte, att det skulle sägas, att pojken for sämre, när han 
följde med honom, än när han reste med vildgässen, och han hade genast 
saktat farten.  Varför har du inte talat om detta förut?  hade han sagt. 
 Du ska få så mycket mat du vill ha. Inte behöver du svälta, när du har en 
örn till reskamrat. 



Strax därpå hade örnen fått syn på en bonde, som hade gått och sått en 
åker helt nära älvstranden. Karlen bar kornet i en korg, som han hade 
hängande framför bröstet, och var gång den var tömd, hämtade han nytt 
utsäde ur en säck, som stod vid åkerrenen. Örnen hade räknat ut, att den 
där säcken stod fylld av den bästa mat, som pojken kunde önska sig, och 
han hade sänkt sig ner emot den.



Men innan örnen ännu hade nått till marken, hade det uppstått ett 
förfärligt larm omkring dem. Det var kråkor, och det var sparvar, 
och det var svalor, som hade skyndat till under häftigt skrikande, i tanke 
att örnen ämnade slå ner på någon fågel.  Bort, bort, rövare! Bort, bort, 
fågeldödare!  hade de ropat. De hade fort ett sådant väsen, att bonden 
hade blivit uppmärksam på det och skyndat fram. Då hade örnen måst fly. 
Pojken hade inte fått ett enda korn.



Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna. De hade inte bara tvungit 
örnen att fly, utan de hade också förföljt honom en lång sträcka uppåt 
dalgången, och överallt hade människorna hört deras rop. Kvinnorna hade 
kommit ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade smattrat som 
gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med bössa i hand.



På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade sänkt sig ner mot marken. 
Pojken hade övergivit hoppet, att örnen skulle kunna skaffa honom någon 
mat. Han hade aldrig förr tänkt på att Gorgo var så hatad och avskydd. Han 
hade nästan tyckt, att det var synd om honom.



Om en stund hade de kommit farande över en stor bondgård, där matmodern 
måtte ha haft bak för sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plåt 
nygräddade bullar på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid den och 
vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla bort dem.



Örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade inte vågat slå ner 
mittför ögonen på bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt 
rådvill. Ett par gånger hade han varit så långt nere som till skorstenen, 
men så hade han höjt sig på nytt.



Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen. Hon hade lyft huvudet och 
följt honom med blickarna.  Vad den där bär sig besynnerligt åt!  hade hon 
sagt.  Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar. 



Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet 
ansikte. Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och 
hållit upp den över sitt huvud.  Vill du ha den, så kom och ta den!  hade 
hon sagt.



Örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade ändå genast 
begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit 
ner mot brödet, gripit det och nytt mot höjden.

När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade han fått 
tårar i ögonen. Han hade inte gråtit av glädje, därför att han skulle 
slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rörd över att bondhustrun 
hade gett bort sitt bröd till den vilda rovfågeln.



Och där han nu satt i talltoppen, kunde han, när han ville, se för sig den 
höga, ljusa kvinnan, sådan hon hade stått på gårdsplanen och sträckt upp 
brödet.



Hon hade nog vetat, att den stora fågeln var en kungsörn, en rövare, som 
människorna brukade hälsa med skarpa skott, och hon hade väl också sett 
den besynnerliga bytingen, som den bar på sin rygg, men hon hade inte 
tänkt på vilka de var utan så snart hon hade förstått, att de var 
hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda bröd.



 Om jag en gång blir människa igen , tänkte pojken,  ska jag fara och söka 
opp den vackra kvinnan vid den stora älven och tacka henne för att hon var 
så god emot oss. 

SKOGSBRANDEN.



Medan pojken ännu höll på med sin frukost, kände han en svag rök 
norrifrån. Han vände sig genast åt detta hållet och såg, att en liten 
rökpelare, så vit som en dimma, steg upp från en skogsås; inte från den, 
som var närmast, utan från den andra i ordningen, räknat från honom. Det 
såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen, men det kunde ju hända, 
att det låg en fäbodvall därborta, och att jäntorna höll på att koka sitt 
morgonkaffe.



Det var märkvärdigt så den där röken tog till och bredde ut sig. Den kunde 
inte komma från en fäbod, men kanske att det fanns kolare i skogen? På 
Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, att 
det skulle finnas sådana i de här skogarna. Men det var visst mest på 
hösten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.



Röken ökades för vart ögonblick. Nu välvde den fram över hela bergsryggen. 
Det var nog inte möjligt, att det kunde komma så mycket rök från en 
kolmila. Det måtte vara något slags eldsvåda, för en mängd fåglar flög upp 
och flyttade sig över till närmaste ås. Både hökar och tjädrar och andra, 
som var så små, att det inte var möjligt att känna igen dem på så långt 
håll, flydde undan för branden.



Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte 
ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och 
sotflingor ur molnet, och ibland var det möjligt att se en röd låga inne i 
röken. Det var nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta. 
Men vad i all världen var det, som brann? Inte kunde det ligga en stor 
bondgård undangömd i skogen heller?



Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upphov till en sådan brand. 
Nu kom det rök inte bara från åsen; också från dalen nedanför den, som han 
inte kunde se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, steg 
det upp massor av rök. Det var inte annat möjligt, än att själva skogen 
brann.



Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde 
brinna, men det var nog så i alla fall. Och om det verkligen var skogen, 
som brann, då kanske elden kunde nå ända fram till honom? Inte tycktes det 
mycket troligt, men han önskade, att örnen snart kom tillbaka. Det vore 
allt bäst att vara borta från detta. Bara  brandlukten, som 
han måste supa in med vart andetag, var en pina.



Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smattrande, som hördes nu 
på en gång. Det kom från åsen närmast honom. Där stod allra överst en hög 
tall, just maken till den, som han själv satt i. Den var så storväxt, att 
den sköt upp över de andra träden. Nyss hade den stått grant röd i 
morgonljuset, nu glimmade alla barren till på en gång, och den fattade 
eld. Så grann hade den nog aldrig varit förr, men det var också den sista 
gången den fick visa sin skönhet. Tallen var det första träd på åsen, som 
fattade eld, och det var omöjligt att begripa hur branden hade nått den. 
Hade den flugit dit på röda vingar, eller hade den runnit fram utmed 
marken som en orm? Ja, det var inte gott att säga, men den var där i alla 
fall. Hela furan lågade som ett risbål.



Så där! Nu slog rök upp på många ställen av åsen. Skogselden var nog både 
fågel och orm. Den kunde både kasta sig fram genom luften långa sträckor 
och smyga utmed jorden. Den satte hela åsen i brand på en gång.



Det blev en brådskande flykt för fåglarna. De fladdrade upp ur röken som 
stora sotflingor, for tvärsöver dalen och kom till åsen, där pojken satt. 
Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog en 
duvhök ner på en gren. De hade allt varit farliga grannar en annan dag, 
men nu såg de inte en gång åt honom. De bara stirrade på elden, de kunde 
väl inte begripa vad som hade kommit åt skogen. En mård kilade också upp i 
tallkronan, ställde sig ytterst på en gren och såg över till den brinnande 
skogshöjden med sina blanka ögon. Tätt bredvid mården satt en ekorre, men 
de tycktes inte märka varandra.



Nu rusade elden neråt dalsluttningen. Den fräste och dånade som en 
brusande storm.Det syntes genom röken hur lågorna flög från träd till 
träd. Innan en gran fattade eld, sveptes den först in i en tunn slöja av 
rök, sedan blev alla barr röda på en gång, och så började det att knastra 
och brinna.



Nere i dalen, som låg under honom, gick en liten bäck, som var kantad av 
alar och små björkar. Där såg det ut, som om elden skulle stanna. 
Lövträden var inte så snara att fatta eld som barrträden. Skogsbranden 
stod som framför en mur och kunde inte komma vidare. Den glödde och 
sprakade, försökte att svinga sig över till furu skogen på andra 
sidan bäcken, men nådde inte fram till den.



För en stund var elden hejdad, men så kastade sig en lång flamma fram till 
den stora torrfuran, som stod en bit uppåt sluttningen, och strax slog 
denna upp i ljusan låga. Och därmed var elden över bäcken. Värmen hade 
varit så stark, att vartenda träd uppåt hela branten var färdigt att fatta 
eld. Och med brusande och dånande som den starkaste storm och det vildaste 
vattenfall flög skogsbranden upp mot åsen.



Då lyfte höken och berguven, och mården ilade ner ur trädet. Det skulle 
nog inte dröja många ögonblick, förrän elden satt i tallkronan. Pojken 
fick allt ge sig av, han också. Det var inte lätt att komma utför tallens 
höga, raka stam. Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, gled långa 
stycken mellan kvistknölarna och ramlade slutligen handlöst till marken. 
Men han hade ingen tid att känna efter om han hade slagit sig. Det var 
bara att skynda undan. Elden slog som ett fräsande oväder ner i tallen, 
marken under honom var varm och började ryka. På ena sidan om honom sprang 
ett lodjur, på den andra rann en lång huggorm, och alldeles bredvid ormen 
skrockade en orrhöna, som skyndade framåt med sina små dunklädda 
kycklingar.



När de flyende hade kommit utför branten och ner i daldjupet, råkade de 
människor, som var utgångna för att släcka branden. De hade nog varit där 
en lång stund, men pojken hade stirrat så ihärdigt åt andra sidan, 
därifrån elden kom, att han inte hade märkt dem förut. Det fanns en bäck 
och en bred rand av lövträd också nere i denna sänkan, och bakom dem 
arbetade människorna. De fällde barrträden, som stod närmast alarna, 
hämtade vatten ur bäcken och hällde ut det över marken och rensade bort 
ljung och getpors, för att elden inte skulle kunna smyga fram i småriset.



Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom störtande mot dem. De 
flyende djuren sprang mellan deras fötter, utan att de såg åt dem. De slog 
inte efter huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade fram och 
tillbaka utmed bäcken med de små pipande ungarna, de brydde sig inte en 
gång om Tummetott. De stod med stora tallruskor, som de hade doppat i 
bäcken, och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden. De var inte 
särdeles många. Det var märkvärdigt att se dem stå där färdiga att strida, 
när allt annat flydde.



När elden kom utför sluttningen med dån och brak och olidlig hetta och 
kvävande rök, färdig att slunga sig över bäcken och lövträdsmuren och nå 
andra stranden utan att ens behöva stanna, vek människorna tillbaka i 
början, som om de inte kunde härda ut. Men det blev ingen lång flykt, utan 
de vände om.



Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft. Gnistorna kastade sig 
som ett regn av eld över lövträden, de långa flammorna for fräsande ut ur 
röken, som om skogen på andra sidan sög dem till sig.



Men lövträden hejdade elden, och bakom den arbetade människorna. Där 
marken började ryka, hämtade de vatten i sina ämbar och svalkade den. När 
ett träd sveptes i rök, angrep de det med snabba yxhugg, kastade omkull 
det och släckte ut lågorna. Där elden smög i ljungen, slog de ner den med 
de våta tallruskorna och kvävde den.



Röken blev så tät, att den höljde in alltsammans. Det stod inte till att 
se hur striden gick, men nog var det lätt att förstå, att den var hård, 
och att det flera gånger var nära, att branden skulle tränga vidare.



Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka dån, och röken 
skingrades! Då hade lövträden mist varje blad, marken under dem var 
svartbränd, människorna var svarta av rök och dröp av svett, men 
skogselden var tillbakaslagen. Den hade upphört att låga. Röken kröp vit 
och mjuk över marken, och ur den sköt upp en mängd svarta stänger. Det var 
allt, som fanns kvar av den granna skogen.



Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och sett hur elden 
släcktes. Men nu, när skogen var räddad, började faran för honom. Uven och 
höken vände på en gång sina blickar mot honom.



Då hörde han en välbekant röst kalla honom. Gorgo, kungsörnen, susade ner 
genom skogen. Och snart gungade pojken uppe i molnen, frälst från varje 
fara.



43. VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND.



DE FEM KUNSKAPARNA.



När pojken var på Skansen, hade han en gång suttit under trappan till 
Bollnässtugan och hört på hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om 
Norrland. Båda hade varit ense om att det var den bästa delen av Sverige, 
men Klement Larsson tyckte mest om landskapen söder om Ångermanälven, 
medan lappgubben påstod, att de, som låg norr om denna älv, var de 
förnämsta.



Bäst som de talade härom kom det fram, att Klement aldrig hade varit 
längre norrut än i Härnösand, och då måste lappgubben skratta åt honom, 
som yttrade sig så tvärsäkert om trakter, som han aldrig hade sett.  Jag 
måste visst berätta en saga för dig, Klement, så att du får veta hur det 
ser ut i Västerbotten och Lappland, i det stora Samelandet, där du inte 
har varit , sade han.-- Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att 
höra en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat 
att ta emot en tår kaffe , svarade Klement, och 
lappgubben började sin historia.



 Det hände en gång, Klement, att fåglarna, som bodde nere i Sverige, söder 
om det stora Samelandet, tyckte, att de var för trångbodda, och tänkte på 
att flytta norrut.



De samlade sig och överlade. De unga och ivriga ville genast anträda 
flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de först skulle sända 
ut kunskapare för att forska ut det främmande landet. 'Må vart och ett av 
de fem stora fågelfolken skicka en spejare', sade de visa, 'så att vi alla 
får veta om vi i norr kan finna boplatser, föda och gömställen!'



Fem goda och kloka fåglar blev genast utsedda av de fem stora fågelfolken. 
Skogsfåglarna valde en tjäder, slättfåglarna en lärka, havsfåglarna en 
fiskmås, insjöfåglarna en lom och fjällfåglarna en snosparv.



När dessa fem skulle börja sin resa, sade tjädern, som var den största och 
myndigaste: 'Det är stora vidder, som ligger framför oss. Far vi 
tillsammans, kommer det att dröja länge, innan vi har flugit över allt det 
land, som vi har att forska igenom. Far vi däremot var för sig och 
undersöker var sin del av landet, kan hela ärendet vara utfört på ett par 
dar.'



De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist förslag, och 
rättade sig efter det. Det blev överenskommet, att tjädern skulle forska 
igenom mittlandet, lärkan skulle färdas ett stycke östligare och fiskmåsen 
ännu längre mot öster, där landet sjönk i havet. Lommen åtog sig att flyga 
ett stycke västligare än tjädern, och snösparven skulle fara längst mot 
väster, utmed landsgränsen.



I denna ordning for de fem fåglarna mot norr, så långt som landet räckte. 
Sedan vände de tillbaka och berättade de församlade fåglarna vad de hade 
sett.



Fiskmåsen, som hade farit fram i havsbandet, tog först till orda.



'Det är ett gott land däroppe i norr', sade han. 'Det består inte av annat 
än en lång skärgård. Det är fullt av fiskrika sund och skogiga uddar och 
öar. De flesta av dessa är obebodda, och havsfåglarna ska på dem finna 
tillräckligt med boplatser. Människorna driver en smula fiske och sjöfart 
i sunden, men inte så mycket, att det kan störa oss fåglar. Om 
havsfåglarnas folk vill följa mitt råd, må det genast flytta mot norr.' 
Efter fiskmåsen talade lärkan, som hade genomforskat landet innanför 
kusten.



'Jag förstår inte vad fiskmåsen menar med sina öar och uddar', sade hon. 
'Jag har bara farit fram över stora fält och de skönaste blomsterängar. 
Aldrig förr har jag sett ett land, som är genomskuret av så många stora 
floder. Det var mig en glädje att se dem, breda och mäktiga, i lugnt lopp 
färdas över den jämna slätten. På flodstränderna ligger gårdarna så tätt 
som utmed en stadsgata, och vid älvmynningarna finns städer, men för 
övrigt är landet mycket ödsligt. Om slättfåglarnas folk vill lyda mitt 
råd, bör det genast flytta mot norr.'



Efter lärkan kom tjädern, som hade flugit över mittlandet.



'Jag förstår varken vad lärkan menar med sina ängar eller fiskmåsen med 
sin skärgård', sade han. 'Jag har inte sett annat än furuskogar och 
granskogar under hela resan. En mängd stora mossar och många forsande och 
strida älvar finns där också, men allt, som inte är mosse eller älv, är 
mörk barrskog. Inte har jag sett åkerfält, inte har jag sett 
människoboningar. Om skogsfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det 
genast flytta mot norr.'



Efter tjädern kom lommen, som hade granskat landbältet bortom 
skogstrakten.



'Jag förstår inte vad tjädern menar med sin skog, och inte heller vet jag 
var lärkan och fiskmåsen har haft sina ögon', sade lommen. 'Det är 
knappast något land däroppe. Det är idel stora sjöar. Mellan sköna 
stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande 
vattenfall. Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, men 
andra låg öde och fredade. Om insjöfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör 
det genast flytta mot norr.'



Till sist talade snösparven, som hade flugit fram utmed landsgränsen.



'Jag förstår inte vad lommen menar med sina sjöar, och inte heller 
begriper jag vad tjädern och lärkan och fiskmåsen kan ha sett för ett 
land', sade han. 'Jag har däroppe i norr funnit ett stort fjälland. Inga 
slätter har jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, 
fjällvidd efter fjällvidd. Jag har sett isfält och snö och bergbäckar med 
vatten vitt som mjölk. Inga åkrar, inga ängar har mött mina blickar, men 
marker, som är täckta av vide, dvärgbjörk och ren mossa. Inga 
bönder, inga husdjur, inga gårdar har jag funnit, men lappar, renar och 
lappkåtor. Om fjällfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta 
mot norr.'



När de fem kunskaparna hade talat på detta sättet, började de kalla 
varandra för lögnare och var färdiga att fara ihop och strida för att 
bevisa sanningen av sina ord. Men de gamla och visa fåglarna, som hade 
skickat ut dem, hade hört deras tal med glädje och lugnade de 
stridslystna.



'Ni ska inte vredgas på varandra', sade de. 'Vi förstår av era ord, att 
däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och 
ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är 
mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan 
berömma sig av att äga inom sina gränser.'  



DET VANDRANDE LANDET.           Lördag 18 juni.



Pojken hade kommit att tänka på lappgubbens berättelse, därför att han nu 
själv reste fram över samma land, som denne hade talat om. Örnen hade sagt 
honom, att den jämna kuststräckan, som bredde ut sig under dem, var 
Västerbotten, och att de blånande åsarna långt i väster låg i Lappland.



Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han 
hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra 
skön resa, som de gjorde. På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu 
hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes. 
Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stod stilla i 
luften. Pojken tyckte, att örnen slog och slog med vingarna utan att komma 
ur fläcken. I stället var allting under dem i rörelse. Hela marken och 
allt, som fanns på den, drog sig sakta söderut. Skogarna, husen, ängarna, 
gärdsgårdarna, älvarna, städerna, skärgårdsöarna, sågverken, allt var 
statt på vandring. Han undrade vart allt det där skulle bege sig. Hade det 
tröttnat på att stå så långt uppe i norr och ville flytta ner mot södern?



Bland allt detta, som rörde sig och vandrade söderut, såg han bara en sak, 
som stod stilla, och det var ett järnvägståg. Det stod alldeles under dem, 
och det var med tåget som med Gorgo, att det  inte kunde komma ur 
fläcken. Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp till 
pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget rörde sig inte. 
Skogarna gled förbi det, banvaktarstugorna gled förbi det. Grindar och 
telegrafstolpar gled förbi det, men tåget stod stilla. En bred älv med en 
lång bro kom emot det, rnen älven och älvbron gled frarn under tåget utan 
minsta svårighet. Till sist kom en järnvägsstation farande. 
Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga i handen och 
fördes sakta fram till tåget. När han viftade med den lilla flaggan, sände 
lokomotivet upp ännu svartare rökvirvlar än förut och pep ängsligt liksom 
för att jämra sig över att det stod stilla. Men med detsamma började det 
att röra sig. På samma sätt som järnvägsstationen och allt det andra gled 
det bort mot södern. Pojken såg hur vagnsdörrarna slogs upp och de resande 
kom ut ur tåget, allt under det att både detta och de resande flyttade sig 
söderut. Men då lyfte pojken blickarna från jorden och försökte att se 
rätt framför sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta på 
det besynnerliga järnvägståget.



Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett litet vitt moln, 
tröttnade han på detta och såg ner igen. Alltjämt tyckte han, att han och 
örnen höll sig stilla, och att allt annat for åstad söderut.

Där han satt på örnryggen och ingenting annat hade att roa sig med 
än sina egna tankar, fann han det lustigt att föreställa sig, att hela 
Västerbotten var i rörelse och tågade mot södern. Tänk, om den åkern, som 
just nu gled fram under honom, och som väl knappt kunde vara mer än 
nysådd, för han såg inte ett grönt strå på den, skulle åka i väg ner till 
Söderslätt i Skåne, där rågen stod med ax vid den här tiden!



Granskogarna hade förändrat sig häruppe. Träden stod glesa, grenarna var 
korta, barren nästan svarta, många träd hade kala toppar och såg sjuka ut. 
Marken under dem var betäckt med gamla stammar, som ingen hade brytt sig 
om att ta vara på. Tänk, om en sådan skog kom så långt, att den fick se 
Kolmården! Då skulle den allt känna sig ynklig.



Och den där trädgården, som han såg under sig just nu! Det fanns vackra 
träd i den, men varken fruktträd eller ädla lindar och kastanjer, utan 
bara rönnar och björkar. Det fanns vackra buskar i den, men inte guldregn 
och fläder, utan bara häggar och syrener. Det fanns också kryddsängar i 
den, men de var ännu inte ansade och planterade. Tänk, om en sådan täppa 
skulle komma farande ända ner till en herrgårdsträdgård i Sörmland! Då 
skulle den väl tycka om sig själv, att den vore en riktig vildmark.



Eller den där ängen, som var fullsatt med så många små gråa lador, att man 
kunde tycka, att hälften av marken måtte ha gått åt till tomtplatser! Om 
den styrde åstad ner mot Östgötaslätten, då skulle allt bönderna där göra 
stora ögon.



Men om den vidsträckta tallmon, som nu låg under honom, där tallarna inte 
stod stela och raka som i vanliga skogar, utan hade yviga grenar och rika 
kronor och hade ordnat sig i behagliga grupper på den skönaste matta av 
vit renmossa, om den tallmon skulle tåga ner till Övedsklosters park, då 
skulle den präktiga parken nödgas medge, att den hade funnit sin 
vederlike.



Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar täckta av röda träfjäll, 
med brokigt målad klockstapel och med en hel liten stad av gråa kyrkbodar 
bredvid sig, kom dragande förbi en av de fast uppmurade Gotlandskyrkorna! 
Då skulle de allt ha mycket att säga varandra.



Vad som var hela landskapets stolthet och ära, det var de mäktiga , 
mörka älvarna med sina präktiga dalgångar, fulla av gårdar, sina massor av 
timmer, sina sågverk, sina städer och ångbåtsfyllda mynningar. Om en sådan 
älv kom och visade sig neråt landet, skulle alla åar och älvar söder om 
Dalälven krypa ner i jorden av blygsel.



Och tänk, om en sådan här ofantligt stor slätt, så lättodlad och så 
välbelägen, kom glidande framför ögonen på de fattiga Smålandsbönderna! Då 
skulle de allt skynda bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar 
och börja röja och odla.



En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och 
det var ljus. Tranorna stod och sov på mossarna. Natten måtte vara kommen, 
men ljuset dröjde kvar. Solen hade inte vandrat mot söder som allt annat. 
Den hade i stället gått så långt mot norr, att den nu sken honom rätt i 
ansiktet. Och den tycktes inte ämna sjunka ner till himlaranden den 
natten. Tänk, om det ljuset och den solen lyste över Västra Vemmenhög! Det 
skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att få en 
arbetsdag, som vore tjugufyra timmar lång.



DRÖMMEN.                       Söndag 19 juni.



Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken. Detta var 
då bra besynnerligt. Här låg han och sov på ett ställe, där han aldrig 
förr hade varit. Nej, han hade aldrig förr sett dalen, där han låg, och 
inte heller bergen, som stod omkring den. Han kände inte igen den runda 
sjön, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade han sett sådana 
eländiga, förkrympta björkar, som de han nu låg under.



Och var var örnen? Han såg inte till honom på något håll. Gorgo måtte ha 
övergett honom. Det här var då också ett äventyr.



Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och försökte påminna sig 
hur det hade varit, när han somnade.



Han kom ihåg, att så länge, som han hade farit fram över Västerbotten, 
hade han tyckt, att han och örnen höll sig stilla i luften på samma 
ställe, och att landet under honom tågade mot söder. Men så hade örnen 
vänt mot nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade återigen känt 
luftdraget, och med detsamma hade landet där 
nere stannat, och han hade märkt, att örnen bar 
honom framåt med väldig fart.



 Nu far vi in i Lappland , hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig 
framöver för att få se det landskapet, som han hade hört så mycket talas 
om.



Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något 
annat än stora skogsmarker och vida mossar. Skog följde på mosse, och 
mosse följde på skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom 
så sömnig, att han hade hållit på att ramla i backen.



Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg 
längre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sänkt sig 
till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo 
slagit klorna om honom och svingat upp i rymden med honom.  Sov du, 
Tummetott!  hade han ropat.  Solskenet håller mig vaken, och jag vill 
fortsätta resan. 



Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han verkligen slumrat in, 
och medan han hade sovit, hade han drömt.



Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra Sverige och skyndade 
framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom. Han var inte ensam, 
utan en mängd vandrare tågade fram åt samma håll. Tätt bredvid honom 
marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande blåklint och gula 
gullkragar; äppleträd pustade fram, nertyngda av frukter, och efter dem 
följde fullsatta bönrankor, stora stånd med prästkragar och hela snår av 
bärbuskar. Stora lövträd, både bok och ek och lind, gick i sakta mak 
mittpå vägen, susade stolt med kronorna och vek inte för någon. Mellan 
fötterna på honom kilade småörterna: smultronstånd, vitsippor, maskrosor, 
klöver och förgätmigej. Först tyckte han, att det inte var annat än 
växter, som på detta sätt tågade framåt vägen, men snart märkte han, att 
både djur och människor följde med dem. Insekterna surrade kring de 
framskyndande växterna, i landsvägsdikena gled fiskar, fåglarna satt och 
sjöng i de vandrande träden, tamdjur och vilddjur ilade framåt i kapp, och 
mittibland alla dessa gick människor, somliga med spadar och liar, andra 
med yxor, andra med jaktbössor och andra åter med fiskhåvar.



Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, 
sedan han hade sett vem det var, som anförde det. Det var ingen 
mindre än solen själv. Den rullade framåt vägen som ett stort, lysande 
huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av 
munterhet och godhet.  Framåt!  ropade den oupphörligen.  Ingen behöver 
vara ängslig, när jag är med. Framåt! Framåt! 



 Jag undrar vart solen vill föra oss , sade då pojken för sig själv. Men 
rågstrået, som gick bredvid honom, hade hört hans ord, och det svarade 
genast:  Hon vill föra oss oppåt Lappland för att strida mot den stora 
förstenaren. 



Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blev tveksamma, saktade farten 
och till sist blev stående. Han såg, att det stora bokträdet stannade, 
rådjuret och veteståndet blev kvar vid vägkanten och likaledes 
björnbärsbuskarna, de stora gula smörbollarna, kastanjerna och 
rapphönorna.



Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många stannade. Då 
upptäckte han, att han inte längre var kvar i södra Sverige, utan 
vandringen hade gått så fort, att de redan var i Svealand.



Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla 
en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles.  Varför 
följer eken inte med längre?  frågade pojken.--  Hon fruktar den stora 
förstenaren , sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad och käck, 
att det var en lust att se.



Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en stor skara, som 
fortsatte färden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjämt före tåget, 
skrattade och ropade:  Framåt! Framåt! Ingen behöver vara ängslig, så 
länge som jag är med. 



Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart var de uppe i Norrland, och 
nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad. Äppleträdet stannade, 
körsbärsträdet stannade. Havreståndet stannade. Pojken vände sig till dem, 
som blev efter.  Varför går ni inte med? Varför sviker ni solen?  sade 
han.-- Vi vågar inte. Vi fruktar den stora förstenaren, som bor oppe i 
Lappmarken , svarade de.



Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, 
och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, 
smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt 
hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla 
dessa. Människorna följde med än ett stycke, men så blev också de stående. 
Solen skulle nog ha varit nästan övergiven, om det inte hade kommit 
nytt följesfolk. Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade sig till 
tåget. Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar och snöripor förenade 
sig med det.



Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var en mängd floder och 
bäckar, som störtade fram i stark fors.  Varför har de där så bråttom?  
frågade han.-- De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i 
fjällen , svarade en riphöna.



Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med 
uttaggat krön. Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen 
vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då 
visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de 
allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra. Topparna blev 
röda i solskenet, sluttningarna stod ljusblåa med guldskiftningar. 
 Framåt! Framåt! Ingen fara, så länge som jag är med , ropade solen och 
rullade uppåt bergens branta sidor.



Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den 
starka tallen och den envisa granen. Här övergav henne renen, lappen och 
videt. Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den 
lilla Nils Holgersson, som följde henne.



Solen rullade in i en klyfta, där väggarna var klädda med is, och Nils 
Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning 
vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande. Längst inne i 
klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel 
av snö. Framför trollet låg några svarta ulvar, som reste sig och öppnade 
sina gap, när solen visade sig. Och ur det ena ulvagapet kom vass köld, ur 
det andra kom väsande nordan, ur det tredje kom svart mörker.  Det där är 
väl allt den stora förstenaren och hans följe , tänkte pojken. Han 
förstod, att nu gjorde han klokast i att fly, men han var så nyfiken att 
se hur mötet mellan trollet och solen skulle avlöpa, att han blev stående.



Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska 
isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat än log 
och strålade. Så fortgick det en stund, och pojken tyckte sig märka, att 
trollet började sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfarliga 
ulvarna vrålade mindre våldsamt. Men plötsligen ropade solen:  Nu är min 
tid ute , och rullade baklänges  ut ur klyftan. Då släppte 
trollet sina tre ulvar lösa, och med ens for nordanstormen, kölden och 
mörkret ut ur klyftan och började jaga solen.  Kör bort henne! Driv undan 
henne!  ropade trollet.  Jaga henne så, att hon aldrig kommer tillbaka! 
Lär henne, att Lappland är mitt! 



Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen 
skuile jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik.



Och när han hade kommit till besinning, hade han märkt, att han låg på 
bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han få reda 
på var han själv befann sig?



Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föll hans blickar på en 
besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg på en klippavsats.  Det där är 
bestämt ett sådant där örnnäste, som Gorgo... 



Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han luvan av huvudet, 
svängde den i luften och hurrade. Han förstod vart Gorgo hade fört honom. 
Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på 
dalbottnen. Han var framme! Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och 
alla reskamraterna om ett par ögonblick.



FRAMKOMSTEN.



Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner. Det var alldeles 
stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och 
Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen 
ännu inte var vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och 
smålog, därför att han såg något så vackert. Det var en vildgås, som låg 
och sov i ett litet rede på marken, och bredvid henne stod gåskarlen. Han 
sov, han också, men det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för 
att vara till hands vid varje fara.



Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små 
videbuskarna, som täckte marken. Det dröjde inte, förrän han fick syn på 
ett nytt gåspar. De hörde inte till hans flock, utan de var främlingar, 
men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade 
råkat vildgäss.

Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, 
som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och 
gåskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det så. Det 
var omöjligt att ta miste.



Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och 
vandrade vidare.



I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han 
Yksi och Kaksi. De sov alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka 
dem.



När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa 
fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på 
honom. Jo, det var, som han hade väntat. Därinne låg Dunfin så fagert på 
ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, att det 
syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han var över att stå och vakta 
sin hustru uppe i de lapska fjällen.



Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han 
gick vidare.



Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler vildgäss. Men så 
märkte han på en liten kulle något, som var likt en grå tuva. Och när han 
kom fram till kullens fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från 
Kebnekajse, som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som om 
hon höll vakt över hela dalen.



 Goddag, mor Akka!  sade pojken.  Det var bra, att ni är vaken. Ni ska 
vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala 
med er ensam. 



Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken. Först fattade hon 
tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela 
hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade ingenting, 
eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de andra.



Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kinderna, och sedan började 
han berätta för henne hur han hade blivit förd till Skansen och kvarhållen 
där i fångenskap.



 Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det avbitna örat satt 
fången i rävboet på Skansen , sade pojken.  Och fast han hade varit bra 
svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om 
honom. Det fanns många andra rävar i den stora rävbor 
gen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt 
jämt och såg bedrövad ut och längtade efter friheten. Jag hade fått många 
goda vänner där, och en dag fick jag höra av lapphunden, att en man hade 
kommit till Skansen för att köpa rävar. Han var från en ö långt ute i 
havet. De hade utrotat alla rävar borta på hans ö, men nu höll råttorna på 
att ta överhand hos dem, och de önskade rävarna tillbaka. Så snart jag 
hade fått veta detta, gick jag till Smirres bur och sade till honom: 'I 
morgon, Smirre, kommer människorna hit för att hämta ett par rävar. Smyg 
dig då inte undan, utan håll dig framme och laga, att du blir infångad, så 
får du din frihet tillbaka!' Och han lydde mitt råd, och nu springer han 
fri omkring på ön. Vad säger ni om detta, mor Akka? Var det handlat efter 
ert sinne? 



 Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det själv , sade 
förargåsen.



 Det var då väl, att ni var nöjd med detta , sade pojken.  Nu är det en 
sak till, som jag måste fråga er om. Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den 
där, som hade kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen och 
sattes in i örnburen. Han såg ömklig och bedrövlig ut, och jag funderade 
på att fila sönder ståltrådstaket över honom och släppa ut honom. Men så 
tänkte jag också på att han var en farlig rövare och fågelätare. Jag 
visste inte om jag gjorde rätt, ifall jag släppte lös en sådan 
illgärningsman, och jag tyckte, att det vore kanske bäst att låta honom 
sitta, där han satt. Vad säger ni, mor Akka? Var detta rätt tänkt? 



 Inte var detta rätt tänkt , sade Akka.  Man må säga vad man vill om 
örnarna, men de är stolta och frihetsälskande mer än andra djur, och det 
går inte an att hålla dem i fångenskap. Vet du vad jag nu föreslår dig? 
Jo, detta, att vi båda, så fort som du har vilat ut, gör en resa dit ner 
till det stora fågelfängelset och befriar Gorgo. 



 Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka , sade pojken.  Det finns de, 
som säger, att ni inte mer känner någon kärlek för den, som ni har 
uppfostrat med så mycken möda, därför att han lever så, som örnar måste 
leva. Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter om 
Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden vill säga ett ord till 
tack åt den, som har burit mig hit tillbaka till er, så tror jag, att ni 
träffar honom däroppe på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös 
örnunge. 



44. ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS.



SJUKDOMEN.



Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, talades det rätt 
mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. 
De var från Småland, från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med 
sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor ljunghed. 
När de båda barnen ännu var små, hade sent en kväll en fattig vandrerska 
klappat på dörren och begärt husrum. Fastän stugan knappt kunde rymma de 
människor, som var hemma där, hade hon blivit insläppt, och mor hade rett 
henne en bädd på golvet. Under natten hade hon legat och hostat så, att 
barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och på morgonen 
hade hon blivit så sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring.

Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem 
möjligt. De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och 
far hade gått till doktorn och skaffat henne droppar. De första dagarna 
hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig 
sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit ödmjuk och 
tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bära henne 
ur stugan ut på ljungen, så att hon skulle få dö där. När värdfolket inte 
hade velat göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att hon 
de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje. Hon var inte själv 
av tattarsläkt, utan var dotter till en hemmansägare, men hon hade smugit 
sig ifrån hemmet och följt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en 
tattarkvinna, som hade blivit ond på henne, hade sänt sjukdomen över 
henne. Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne 
och sagt, att likaså illa, som det hade gått henne själv, skulle det gå 
alla dem, som tog emot henne under sitt tak och var goda mot henne. Detta 
trodde hon på, och därför bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur 
stugan och aldrig se åt henne. Hon ville inte bringa olycka över så gott 
folk, som de var. Men föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. 
Det var nog möjligt, att de hade blivit skrämda, men de var inte sådana, 
att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk människa.



Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat. Förut hade de 
aldrig vetat om annat än glädje i den stugan. De hade varit fattiga 
förstås, men inte så värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och 
barnen hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva stommen 
till skedarna, mor och stora syster verkställde bindningen, de mindre 
barnen hyvlade till tänderna och skar ut dem. De arbetade från morgon till 
kväll, men de hade ständigt muntert och glatt, isynnerhet när far 
berättade om de dagar, då han hade vandrat omkring långt borta i främmande 
land och sålt vävskedar. Far hade haft ett så lustigt humör, att mor och 
alla barnen ibland höll på att skratta sig fördärvade åt honom.



Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod för barnen som en svår dröm. 
De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kom ihåg, att de 
jämt hade haft begravningar därhemma. Det var deras syskon, som hade dött 
och blivit förda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft 
flera än fyra syskon, så att mera än fyra begravningar kunde det ju 
inte ha hållits, men barnen tyckte, att det hade varit många flera än så. 
Det hade till sist blivit så tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om 
där hade firats gravöl var dag.



Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles 
olik. Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från 
morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade.



En gång--det var efter den tredje begravningen--hade far brutit ut i ett 
vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra. Han kunde inte 
förstå, hade han sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem. De 
hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka. Var det då så, 
att det onda var mäktigare än det goda här i världen? Mor hade försökt att 
tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och 
undergiven, som hon själv var.



Ett par dagar därefter hade det varit slut med far. Men han hade inte 
dött, utan han hade gått sin väg. Se, äldsta syster hade sjuknat, och 
henne hade far alltid hållit mest av. Och när han såg, att också hon 
skulle dö, hade han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än 
att det var bäst för far, att han var borta. Hon hade varit rädd för att 
han skulle bli tokig. Han grubblade sig från vettet över det, att Gud 
kunde tillåta en elak människa att anstifta så mycket ont.



Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattiga. I början hade han 
skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han 
hade upphört att sända något. Och samma dag, som äldsta syster hade blivit 
begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med de två barnen, som 
hon ännu hade kvar. Hon hade vandrat till Skåne för att arbeta på 
betfälten, och hon hade fått plats på Jordberga sockerbruk. Mor hade varit 
en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt sätt. Alla hade 
tyckt mycket om henne. Många hade förvånat sig över att hon kunde vara så 
lugn efter allt, vad hon hade gått igenom. Men mor var en mycket stark och 
tålig människa. När någon talade med henne om de två präktiga barnen, som 
hon förde med sig, sade hon bara:  De ska snart dö, de också.  Hon sade 
detta, utan att rösten skälvde och utan att få en tår i ögonen. Hon hade 
vant sig att inte vänta något annat.

Men det hade inte gått så, som mor hade trott. Sjukdomen hade i 
stället kommit över henne själv. Det hade gått fort med mor, ännu fortare 
än med småsyskonen. Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och 
före hösten hade hon lämnat barnen ensamma.



Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma 
ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon hade låtit den sjuka bo hos dem. 
För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. 
Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa. Men själv kunde 
man avgöra om man ville dö med ett gott samvete eller med ett dåligt.



Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn. 
Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla 
tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte falla 
någon till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon.



Barnen hade fått behålla rummet mot det, att de hade lovat att valla 
gässen, för det är alltid svårt att finna barn, som vill åtaga sig den 
sysslan. Det blev verkligen så, som mor hade sagt, och de försörjde sig 
själva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, 
som de sålde i gårdarna. De hade fallenhet för handel, och de började 
snart att hos bönderna köpa upp ägg och smör, som de sålde till 
sockerbruksarbetarna. Det var sådan reda och ordning med dem, att man 
kunde anförtro dem vad som helst. Flickan var äldst, och när hon var 
tretton år, var hon redan pålitlig som en stor människa. Hon var tyst och 
allvarsam, men pojken var språksam och munter, och systern brukade säga om 
honom, att han kacklade i kapp med gässen ute på åkrarna.



När barnen hade varit vid Jordberga ett par år, hölls en kväll en 
föreläsning i skolhuset. Den var nog egentligen ämnad för vuxna, men de 
två Smålandsbarnen satt med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som 
barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Föreläsaren hade talat om 
den svåra sjukdomen tuberkulosen, som vart år dödar så många människor i 
Sverige. Han hade talat mycket redigt och klart, och barnen hade förstått 
vartenda ord.



Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När 
föreläsaren hade kommit, tog de varandra i hand, gick emot honom helt 
högtidligt och bad, att de skulle få tala med honom.

Den främmande hade väl undrat på de två, som 
stod där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som 
kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på 
dem mycket vänligt.



Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu 
föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den 
sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det 
kunde knappast ha varit någon annan sjukdom.



Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så 
att de hade kunnat akta sig; om de hade bränt upp kläderna efter 
vandrerskan, om de hade skurat stugan väl ren och inte begagnat 
sängkläderna, hade de då kanske levat, alla de, som barnen nu sörjde? Och 
föreläsaren hade sagt, att detta kunde ingen svara på alldeles bestämt, 
men nog skulle han tro, att ingen av deras närmaste hade behövt bli sjuk, 
om de hade förstått att skydda sig mot smittan.



Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur 
stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste. 
Var det då inte sant, att tattarkvinnan hade sänt sjukdomen över dem, 
därför att de hade hjälpt den, som hon var ond på? Hade det inte varit 
något särskilt, som hade drabbat endast dem?-- Nej, det kunde föreläsaren 
tryggt försäkra dem, att det inte var. Ingen människa hade makt att sända 
sjukdom över en annan på det sättet. Och de visste ju, att den sjukdomen 
fanns över hela landet. Den hade gjort sin påhälsning i nästan alla hem, 
fastän den inte överallt hade ryckt bort så många som hos dem.



Därmed tackade barnen och gick hem till sitt. De talade mycket länge med 
varandra den kvällen.



Nästa dag gick de och sade upp sig. De kunde inte vakta gässen det året, 
de måste ge sig av åt annat håll.--Vart skulle de då gå?-- Jo, de skulle 
söka reda på far. De fick lov att säga honom, att mor och syskonen hade 
dött av en vanlig sjukdom, och att det inte var något särskilt, som hade 
blivit sänt över dem av en ond människa. De var så glada, att de hade fått 
veta detta. Och nu var det deras plikt att tala om det för far, for han 
gick nog och grubblade över den gåtan än i dag.



Barnen begav sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Sunnerbo, och 
till sin stora förvåning fann de stugan i ljusan låga. Sedan hade de 
vandrat till prästgården, och där hade de fått veta, att en karl, som hade 
varit järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt uppe i 
Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han höll kanske på med detta 
ännu, men det kunde man inte vara säker om. När prästen hörde, att barnen 
ville söka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur långt det 
var till Malmberget och avrådde dem från färden. Men barnen sade, att de 
var tvungna att gå och söka upp far. Han hade gått hemifrån, därför att 
han hade trott något, som inte var sant. De måste gå och säga honom, att 
han hade tagit miste.



De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men de ville inte använda 
dem till att köpa järnvägsbiljetter, utan de beslöt sig för att gå till 
fots hela vägen. Och detta hade de inte ångrat. De hade kommit att göra en 
så märkvärdigt vacker vandring.



Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de en dag gått in i en 
bondgård för att köpa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och 
språksam. Hon hade frågat barnen vilka de var och varifrån de kom, och de 
hade berättat henne hela sin historia.  Ånej då! Ånej då!  hade hustrun 
sagt flera gånger, medan de hade talat. Sedan hade barnen blivit fägnade 
med mycken och god mat och alls inte fått lämna någon betalning för den. 
När de hade rest sig för att tacka och gå, hade hustrun frågat om de inte 
i nästa socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem 
vad han hette och var han bodde. Jo, det var ju barnen glada att få göra 
förstås.  Ni ska hälsa honom från mig och tala om vad som har hänt 
er , sade bondhustrun.



Barnen gjorde så, och de blev väl omhuldade också hos brodern. Han lät dem 
få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fick de ett 
gott mottagande. Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det 
alltid:  Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och 
berätta det, som har hänt er! 



I de gårdar, dit barnen blev visade, fanns det alltid en bröstsjuk. Och 
utan att de visste något därom, gick de två barnen genom landet och lärde 
människor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, 
och hur de bäst skulle strida mot den.



För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, 
förhärjade landet, berättades det, att man såg en gosse och en flicka 
vandra från gård till gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom 
och räfsade utanför ett hus, betydde det, att därinne skulle många dö, men 
inte alla, för räfsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig. Flickan 
hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade framför en dörr, betydde 
det, att alla, som bodde innanför den dörren, måste dö, ty kvasten är ett 
redskap, som gör rent hus efter sig.



Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn skulle komma att 
vandra genom landet för en svår och farlig sjukdoms skull. Men de barnen 
skrämde inte folk med räfsan och kvasten, utan de sade i stället:  Vi ska 
inte nöja oss med att bara räfsa gården och sopa golven. Vi ska också ta 
till tvagan och borsten och såpan och tvålen. Vi ska hålla rent utanför 
vår dörr, rent innanför den, och rena ska vi vara själva. På så sätt ska 
vi till sist bli herrar över sjukdomen. 



LILLE MATS' BEGRAVNING.



Lille Mats var död. Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett 
honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i 
alla fall. Lille Mats var död och skulle begravas.



Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa 
hade varit inne i rummet och sett honom dö.  Gå inte efter någon 
annan!  hade lille Mats sagt, när det led mot slutet, och systern hade 
lytt honom.  Jag är glad, att jag inte dör av 'sjukdomen', Åsa , sade 
lille Mats.  Är du inte det också?  Och när Åsa ingenting svarade, fortfor 
han:  Jag tycker inte, att det gör något att dö, bara jag slipper att dö 
på samma sätt som mor och syskonen. Om jag hade gjort det, hade du säkert 
aldrig lyckats få far att tro, att det bara var en vanlig sjukdom, som har 
tagit bort dem, men nu går det nog, ska du få se. 



Sedan allt var slut, satt Åsa en lång stund och tänkte på vad hennes bror, 
lille Mats, hade haft att gå igenom, medan han hade levt här i världen. 
Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. 
Hon tänkte på hans sista ord. Likaså tapper hade han alltid varit. Och det 
blev tydligt för henne, att när lille Mats nu måste ner i jorden, så borde 
han begravas med samma heder som en stor människa.



Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville 
det så gärna. Hon måste göra det yttersta för lille Mats' skull.



Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora 
gruvfält som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt ställe, men det 
var kanske bra för henne, att det var sådant det var.



Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de 
hade kommit dit. På flera dagar hade de varken sett åkrar eller gårdar, 
bara små fattiga skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram 
till Gällivare stora kyrkoby. Den låg med kyrka och järnvägsstation och 
tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett högt berg, som 
var strimmigt av snö ännu vid midsommartiden, då barnen hade kommit 
vandrande. Nästan alla husen i Gällivare var nya och väl och ordentligt 
uppförda. Om de inte hade sett snöfläckarna uppe på berget och märkt, att 
björkarna ännu inte var utslagna, skulle barnen inte ha tänkt på att det 
låg långt uppe i Lappland. Men det var inte i Gällivare, som de hade haft 
att söka far, utan i Malmberget, som låg ett stycke längre norrut, och där 
hade det inte sett så välordnat ut.



Se, det hade varit så, att fastän människor mycket länge hade vetat, att 
det fanns ett stort järnmalmsfält nära Gällivare, hade brytningen först 
kommit riktigt i gång för några få år sedan, när järnvägen hade blivit 
färdig. Då hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, 
och arbete hade det nog funnits för dem, men inte bostäder, utan sådana 
hade de fått laga i ordning åt sig själva, så gott de hade kunnat. Somliga 
hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar 
av lårar och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som 
tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga många ordentliga hus, men 
hela stället såg märkvärdigt ut i alla fall. Det fanns stora kvarter med 
ljusa, vackra hus, men mittibland dem råkade man på den oröjda 
skogsmarken, med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor för 
disponenten och ingenjörerna, och det fanns låga, besynnerliga kåkar, som 
stod kvar sedan den första tiden. Det fanns järnväg och elektriskt ljus 
och stora maskinhus, man kunde åka på spårväg djupt inåt bergen genom en 
tunnel, som var upplyst av små glödlampor. Det var den väldigaste rörelse 
överallt, och det ena malmtåget efter det andra avsändes från stationen. 
Men runt omkring låg den stora vildmarken, där ingen åker plöjdes och inga 
hus timrades, där det inte fanns annat än lappar, som drev omkring med 
sina renar.



Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt med livet här som med 
stället. Det gick nog ordentligt och fredligt till för det mesta, men hon 
hade också sett ett och annat, som var vilt och egendomligt. Hon 
kände på sig, att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att 
få det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt.



Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och 
frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade 
sammanvuxna ögonbryn. De sammanvuxna ögonbrynen, var det mest 
anmärkningsvärda i fars utseende. De gjorde, att folk hade lätt att komma 
ihåg honom. Barnen fick också genast veta, att far hade arbetat flera år 
vid Malmberget, men att han nu var borta på vandring. Det var vanligt, att 
han gav sig av bort ibland, då oron kom över honom. Vart han hade gått, 
det visste ingen, men alla var säkra om att han skulle komma tillbaka om 
några veckor. Och eftersom de var Jon Assarssons barn, så kunde de ju 
hålla till i kåken, som han hade bott i, medan de väntade på honom. En 
kvinna hade letat fram dörrnyckeln under tröskeln och släppt in barnen. 
Ingen hade undrat över att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra på 
att far så där drog ut i vildmarken ibland. Det var nog inte så ovanligt 
häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.



Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med 
begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven 
förra söndagen. Han hade dragits till kyrkan i Gällivare av disponentens 
egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan. Vid 
graven hade en musikkår spelat, och en sångkör hade sjungit. Och efter 
jordfästningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna på 
kaffe i skolhuset. Det var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för 
sin bror, lille Mats.



Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan sag hela 
begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade 
till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, 
att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille 
Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon 
någonsin önskade. Det svåra låg däri, att hon visste, att stort folk 
aldrig vill rätta sig efter ett barn. Hon var inte mer än ett år äldre än 
lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död framför henne. 
Hon var ju bara ett barn, hon också Kanske att de vuxna skulle sätta sig 
emot hennes önskningar, därför att hon inte var annat än ett barn.

Den första som Asa talade vid om begravningen, 
var sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter 
sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan innan hon öppnade 
dörren, att det måste vara slut med honom vid det här laget. Lille Mats 
hade förra eftermiddagen gått omkring borta i gruvtrakten. Han hade stått 
för nära en stor dagöppning, när gruvskotten hade avlossats, och ett par 
kringflygande stenar hade träffat honom. Han hade varit ensam, och han 
hade länge legat avsvimmad på marken, utan att någon hade vetat om 
olyckan. Till sist hade några karlar, som arbetade i dagöppningen, fått 
bud om den på ett besynnerligt sätt. De påstod, att en liten pyssling, som 
inte var stort mera än en tvärhand hög, hade kommit till randen av gruvan 
och ropat till dem, att de skulle skynda att hjälpa lille Mats, som låg 
där ovanför gruvan och höll på att förblöda. Efter detta hade lille Mats 
blivit hemburen och förbunden, men det hade varit för sent. Han hade lidit 
så stor blodförlust, att han inte hade kunnat leva.



När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille 
Mats som på hans syster.  Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?  
sade hon för sig själv.  Hon är väl alldeles otröstlig. 



Men hon märkte, att Asa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpte 
henne med det, som skulle göras. Systern blev mycket förvånad, men hon 
fick förklaring, när Asa började tala med henne om begravningen.



 När man har haft att göra med en sådan som lille Mats , sade Åsa, för hon 
lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt,  så måste man först 
och främst tänka på att hedra honom, medan man ännu kan det. Det blir väl 
tid att sörja sedan. 



Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille Mats en hedersam 
begravning. Ingen kunde förtjäna det bättre än han.



Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finna en 
tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka. Hon lovade, 
att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Asa. Nu tyckte 
hon, att målet nästan var uppnått, for syster Hilma var mycket mäktig. Vid 
det stora gruvfältet, där sprängskotten går alla dagar, visste ju varje 
arbetare, att han när som helst kunde träffas av en kringflygande sten 
eller få en lossnande berghäll över sig, och därför ville var och en 
gärna stå väl med sjuksköterskan.



När alltså systern och Åsa gick omkring och bad gruvarbetarna, att de 
nästa söndag skulle följa lille Mats till graven, var det inte många, som 
nekade.  Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss , sade de.



Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som 
skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören. Skolhuset försökte 
hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt 
sommarväder, beslöts det, att begravningsgästerna skulle dricka kaffe ute 
i det fria. De fick låna bänkar och bord från godtemplarsalen och koppar 
och fat från handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna 
hade liggande saker, som de inte använde, så länge som de bodde här i 
vildmarken, plockade för systerns skull fram fint duktyg, som skulle 
bredas på kaffeborden.



Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit 
konfekt hos en sockerbagare i Luleå.



Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin 
bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist 
fick själva disponenten veta vad som var i görningen.



När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en 
tolv års pojke, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en 
kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt. Och sång 
och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, 
och konfekt från Luleå! Han skickade efter sjuksköterskan och bad henne, 
att hon skulle avstyra allt detta.  Det är synd att låta den stackars 
flickan slösa bort sina pengar på detta sättet , sade han.  Det går inte 
an, att stort folk så där rättar sig efter ett barns infall. Ni gör er ju 
löjliga allihop. 



Disponenten var inte ond eller häftig. Han talade helt lugnt och bad 
sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa 
processionen. Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med 
till graven. Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, 
dels av respekt och dels därför, att hon inom sig måste erkänna, att han 
hade rätt. Det var för mycken uppståndelse för en tiggarpojke. Hon hade 
låtit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt förstånd.

Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåkstaden för att 
säga Åsa, att hon inte kunde få det så ordnat, som hon önskade, men det 
var inte med lätt hjärta, för hon visste bäst vad den där begravningen 
betydde för det stackars barnet. På vägen mötte hon ett par arbetarhustrur 
och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att 
disponenten hade rätt. Det gick inte an att ställa till med så mycken ståt 
för en tiggarpojke. Det var synd om flickan förstås, men det var för 
mycket, att ett barn på det där sättet skulle få ställa och styra. Det var 
riktigt väl, att det inte blev något av med alltihop.



Hustrurna gick sedan var och en åt sitt håll och berättade saken vidare. 
Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det 
ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, 
att detta var det enda riktiga.



Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening, och denna 
var Åsa gåsapiga.



Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne. Åsa hade inte 
gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig. Hon sade, att då hon 
inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra 
med saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon 
ville.



Det var först när flera kvinnor hade förklarat för henne, att ingen av dem 
skulle komma på begravningen, nu då disponenten inte ville veta av den, 
som hon förstod, att hon måste ha hans tillåtelse.



Åsa gåsapiga satt tyst en stund. Så reste hon sig hastigt.  Vart ska du ta 
vägen?  frågade sjuksköterskan.-- Jag får väl gå och tala med 
disponenten , sade Åsa.-- Inte kan du tro, att han ska rätta sig efter 
dig , sade kvinnorna.-- Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå , 
sade Åsa.  Disponenten har kanske aldrig hört talas om vad han var för en 
människa. 



Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart på väg till 
disponenten. Men nu må man veta, att det föreföll rent otroligt, att ett 
barn som hon skulle försöka att rubba disponenten, som var den mäktigaste 
mannen i Malmberget, från vad han en gång hade fastställt som sin vilja. 
Och både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta bli att 
följa efter henne på litet avstånd för att se om hon skulle ha mod att gå 
ända fram.

Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som 
kom människor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande så allvarsam 
och värdig, just som en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin första 
nattvardsgång. På huvudet hade hon ett stort, svart silkekläde, som hon 
hade ärvt efter mor, i ena handen höll hon en hoprullad näsduk och i den 
andra en korg med träleksaker, som lille Mats hade förfärdigat.



När barnen, som lekte på vägen, fick se henne komma gående på det där 
sättet, sprang de fram och ropade:  Vart ska du gå, Åsa? Vart ska du gå?  
Men Åsa svarade inte. Hon hade inte ens hört, att de hade talat till 
henne. Hon vandrade bara framåt. Och när barnen frågade och om om igen och 
sprang fatt henne, tog de efterföljande kvinnorna dem i armen och hejdade 
dem.  Låt henne gå!  sade de.  Hon ska opp till disponenten och be, att 
hon får göra storbegravning efter sin bror, lille Mats.  Då greps också 
barnen av förfäran över att hon ville företaga sig något så dristigt, och 
en liten grupp av dem följde med för att se hur det skulle avlöpa.



Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde i gruvorna, och när 
Åsa hade gått ett stycke, kom flera hundra arbetare vandrande med långa, 
brådskande steg. De såg annars varken åt höger eller vänster, när de gick 
hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av dem, att det var 
något ovanligt på färde, och de frågade henne vad som stod på. Åsa svarade 
inte ett ord, men de andra barnen skrek ut med hög röst vart hon ämnade 
sig. Då tyckte några av arbetarna, att detta var så modigt handlat av ett 
barn, att de följde med för att se hur det skulle gå för henne.



Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt 
arbete ända till denna tid. När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, 
och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, 
färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden.  Vem vill du tala 
med?  frågade han, när han såg den lilla flickan, som kom så högtidlig med 
silkeduk och hoprullad näsduk.-- Jag ville tala med disponenten själv , 
sade Åsa.-- Jaså, kom in då!  sade disponenten och drog sig inåt rummet. 
Han lät dörren stå öppen, för han kunde inte tro, att flickan hade något 
långt ärende. På så sätt kom det sig, att de, som hade följt efter Åsa 
gåsapiga och nu stod i förstugan och på trappan, fick höra vad som 
sades inne på kontoret.



När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, 
sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda 
barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat.  Det är 
så, att lille Mats är död , sade hon, och rösten darrade, så att hon inte 
kom längre. Men nu förstod disponenten vem han hade att göra med.  Jaså, 
du är den flickan, som vill ställa till med den stora begravningen , sade 
han vänligt.  Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir för dyrt för dig. 
Om jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha avstyrt det. 



Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle 
börja gråta, men i stället sade hon:  Jag skulle fråga om jag får berätta 
disponenten något om lille Mats. 



 Jag har allt redan hört er historia , sade disponenten på sitt vanliga 
stillsamma och vänliga sätt.  Du får inte tro, att jag inte tycker, att 
det är synd om dig. Jag vill bara det, som är ditt bästa. 



Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst:  Allt 
sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han 
har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen. Han har hållit sig för 
god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat 
betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga. 
Han har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte 
uppköpen lika bra som en gammal köpman. Han slarvade aldrig bort något, 
och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats 
hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han gick vall med gässen, och 
var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bönderna nere i Skåne 
brukade skicka stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, 
därför att de visste, att de kunde lita på honom som på sig själva, så att 
det är inte rätt att säga, att lille Mats bara var ett barn, för det finns 
inte många stora------ 



Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans 
ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen 
verkan hade på honom. När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så 
mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så 
litet. Hur skulle hon kunna få disponenten att förstå, att lille Mats 
förtjänade att begravas med samma heder som en vuxen?



 Se, när jag nu vill kosta på hela begravningen själv------, sade Åsa, och 
så teg hon igen.



Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen. Han mätte 
henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under 
sig. Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och 
föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, och det skulle nog 
bli en präktig människa av henne. Men han blev rädd för att lägga ökad 
tyngd på den börda, som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det 
blev det halmstrå, som knäckte henne. Han förstod vad det ville säga, att 
hon hade kommit för att tala med honom. Hon hade nog älskat den där 
brodern mer än allt annat. Det gick inte an att möta en sådan kärlek med 
ett avslag.



 Du får väl ha det, som du vill, då , sade disponenten.

XLV. HOS LAPPARNA.



Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster var gångna, och hon var 
ensam i den lilla kåken, som tillhörde hennes far. Hon hade stängt dörren, 
för att hon skulle få sitta alldeles i fred och tänka på sin bror. Hon 
påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det 
andra, och det var så mycket, att hon inte kom att lägga sig, utan satt 
uppe hela kvällen och en god del av natten. Ju mer hon tänkte på brodern, 
desto bättre förstod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom, och 
till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät bitterligen.  Vad 
ska jag ta mig till, när jag inte mer har lille Mats?  snyftade hon.



Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, 
så att det var inte underligt att somnen smög sig över henne, bara hon 
sänkte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon drömde om den, 
som hon just satt och tänkte på. Hon tyckte att lille Mats kom livslevande 
in i rummet till henne.  Nu, Åsa, ska du gå och ta reda på far , sade 
han.-- Hur ska jag kunna göra det, när jag inte en gång vet var han 
finns?  tyckte hon, att hon svarade. -- Var inte orolig fördenskull!  sade 
lille Mats raskt och muntert, som hans vana var.  Jag ska sända till 
dig en, som ska hjälpa dig. 



I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade 
det på dörren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte 
något, som hon bara hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att 
hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad som var 
inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte hon:  Nu kommer bestämt 
den, som lille Mats har lovat att skicka till mig. 



Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig människa, som hade 
stått på tröskeln, när Asa gåsapiga öppnade dörren, skulle flickan väl 
genast ha förstått, att det var slut på drömmen, men nu var det inte så, 
utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer 
än en tvärhand hög. Fastän det var så sent på natten, var det lika ljust 
som om dagen, och Åsa såg genast, att det var samma parvel, som hon och 
lille Mats hade råkat ett par gånger, medan de hade vandrat genom landet. 
Då hade hon blivit rädd för honom, och det skulle hon ha blivit nu också, 
om hon hade varit riktigt vaken. Men hon hade för sig, att hon ännu 
drömde, och därför blev hon lugnt stående.  Jag väntade just, att det 
skulle bli den där, som lille Mats skulle skicka för att hjälpa mig att 
finna reda på far , tänkte hon.



Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med 
henne om hennes far. När han såg, att hon inte blev rädd för honom, sade 
han henne med få ord både var fadern var till finnandes, och hur hon 
skulle bära sig åt för att komma till honom.



Medan han talade, vaknade Asa gåsapiga så småningom upp till fullt 
medvetande, och när han slutade, var hon alldeles vaken. Och då blev hon 
så förskräckt, därför att hon stod och talade med en, som inte hörde till 
hennes värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till honom, 
utan bara sprang in och drog hårt igen dörren. Hon tyckte sig se, att 
parveln fick ett mycket bedrövat uttryck i sitt ansikte, när hon gjorde 
så, men hon kunde inte hjälpa det. Hon var alldeles ifrån sig av rädsla 
och skyndade sig att krypa i säng och dra täcket över ögonen.



Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville hennes 
bästa, och dagen därpå skyndade hon sig att handla just så, som han hade 
rått henne.

På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil 
nordligare än Malmberget, fanns ett litet lappläger. Vid sjöns södra ända 
reste sig en väldig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades bestå 
av nästan idel järnmalm. På nordöstra sidan låg ett annat berg, som hette 
Luossavara, och även det var ett rikt järnberg. Upp till dessa berg höll 
man på att bygga järnväg från Gällivare, och i närheten av Kirunavara 
uppfördes en järnvägsstation, hotell för resande och en massa bostäder för 
alla de arbetare och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen 
väl hade kommit i gång. Det var en hel liten stad med glada och trevliga 
hus, som höll på att resas i en trakt, som låg så långt mot norr, att de 
små förkrympta björkarna, som täckte marken, inte kunde få fram bladen ur 
knopparna förrän efter midsommar.



Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par 
familjer av lappfolket slagit läger. De hade kommit dit for någon månad 
sedan, och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning. De 
hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, 
utan sedan de hade valt ut åt sig en torr och behaglig plats nära sjön, 
hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jämna några tuvor 
for att få tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit 
långa dagar för att resa stadiga väggar av trä, inte hade de haft bekymmer 
med takresning och taktäckning, inte med brädfodring och 
fönsterinsättning, inte med dörrar och lås. De hade bara behövt slå ner 
tältstängerna stadigt i jorden och hänga upp tältduken över dem för att ha 
bostaden så gott som färdig. Och inte hade de gjort sig mycket besvär med 
inredning och möblering. Det viktigaste var att lägga ut litet granris och 
några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukade 
koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.



Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade med största iver för att 
få sina hus färdiga, innan den stränga vintern skulle börja, förvånade sig 
över lapparna, som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, 
många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre skydd mot köld 
och storm än tunna tältväggar. Och lapparna undrade över nybyggarna, som 
gjorde sig så mycket och så tungt arbete, då det inte fordras mer än att 
äga några renar och ett tält för att kunna leva.



En eftermiddag i juli regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure 
och lapparna, som annars inte var mycket inne under sommaren, hade, så 
många som de var, krupit in i ett av tälten och satt kring elden och drack 
kaffe.



Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekopparna, kom en båt roende från 
Kirunasidan och lade till vid lapplägret. Ur båten steg en arbetare och en 
flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna 
rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet 
genom tältöppningen för att se vad som stod på. Han blev glad, när han 
fick se arbetaren. Det var en god vän till lapparna, en vänlig och 
språksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han 
skulle krypa in i tältet.  Nu kommer du som efterskickad, Söderberg , sade 
han.  Kaffepannan står över elden. Ingen kan företa sig något i 
regnvädret. Kom du hit och berätta något nytt för oss! 



Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket 
skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, 
som redan förut var alldeles uppfyllt av människor. Karlen började genast 
prata lapska med värdfolket. Flickan, som hade följt med honom, förstod 
ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och 
kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och 
hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga 
kläder och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt för henne. Ingenting 
var sådant, som hon var van vid.



Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, 
därför att hon märkte, att alla i kåtan såg på henne. Söderberg måtte ha 
sagt något om henne, för nu tog lappar och lappkvinnor den korta pipan ur 
munnen och stirrade åt hennes håll. Den av lapparna, som satt bredvid 
henne, klappade henne på axeln, nickade och sade på svenska:  Bra, bra.  
En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som räcktes henne med mycket 
besvär, och en lapp-pojke, som kunde vara ungefär lika gammal som hon, 
kröp och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne. Och 
där låg han och bara tittade på henne.



Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna hur hon hade 
gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha önskat, 
att han inte hade talat så mycket om henne, utan i stället frågat lapparna 
om de visste var hennes far fanns. Pysslingen hade sagt, att han uppehöll 
sig hos lapparna, som hade slagit läger väster om Luossajaure, och hon 
hade bett om tillåtelse att fara hit upp med ett gruståg, för några 
riktiga tåg gick ännu inte på den här banan, och söka efter honom. Alla, 
både arbetare och förmän, hade hjälpt henne på bästa sätt, och en ingenjör 
i Kiruna hade skickat Söderberg, som kunde tala lapska, med henne över 
sjön för att fråga efter fadern. Hon hade hoppats, att hon skulle träffa 
honom, så snart hon kom hit. Hon hade blickat från det ena ansiktet till 
det andra inne i tältet, men allesammans hade hört till lappfolket. Fadern 
fanns inte där.



Hon såg, att lapparna och Söderberg blev allt allvarligare, ju längre de 
talade samman, och att lapparna ruskade på huvudet och knackade sig på 
pannan, som om de hade talat om någon, som inte var vid sitt fulla 
förstånd. Då blev hon så orolig, att hon inte längre kunde uthärda att 
sitta tyst och vänta, utan frågade Söderberg vad lapparna visste om hennes 
far.



 De säger, att han har gått ut för att fiska , sade arbetaren.  De vet 
inte om han kan komma tillbaka till kåtalaget i kväll, men så snart det 
blir bättre väder, ska en av dem gå och söka honom. 



Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. 
Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle att göra honom flera frågor om 
Jon Assarsson.



Det var morgon och vackert väder. Ola Serka själv, den förnämsta bland 
lapparna, hade sagt, att han skulle gå och söka reda på Åsas far, men han 
gjorde sig inte bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte på 
Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till honom budskapet, 
att hans dotter var kommen för att söka upp honom. Det gällde att göra 
detta så, att inte Jon Assarsson blev ängslig och flydde undan, för han 
var en besynnerlig man, som var rädd för att råka barn. Han brukade säga, 
att han fick så mörka tankar, när han såg dem, att han inte kunde uthärda 
det.

Medan Ola Serka funderade, satt Åsa gåsapiga och Aslak, den unga 
lappgossen, som hade stirrat på henne förra kvällen, på platsen framför 
tälten och språkade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han 
berättade Asa om Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det 
bättre än alla andra. Åsa tyckte, att de hade det förskräckligt, och sade 
det också.  Du vet inte vad du talar om , sade Aslak.  Stanna hos oss en 
vecka bara, och du ska få se, att vi är det lyckligaste folk på hela 
jorden! -- Om jag stannade här en vecka, vore jag väl kvävd av all röken 
inne i kåtan , sade Åsa.--  Säg inte så!  sade lappgossen.  Du vet 
ingenting om oss. Jag ska tala om något för dig, som kan komma dig att 
förstå, att ju längre du dröjde ibland oss, desto bättre skulle du trivas 
här. 



Därpå började Aslak berätta Åsa hur det hade varit på den tiden, då en 
sjukdom, som kallades svarta döden, hade gått igenom landet. Han visste 
inte om den hade härjat uppe i det riktiga Samelandet, där de nu befann 
sig, men i Jämtland hade den farit fram så grymt, att bland Samefolket, 
som bodde där i skogar och fjäll, hade alla dött utom en gosse på femton 
år, och av svenskarna, som bodde i ådalarna, hade ingen lämnats kvar utom 
en flicka, som också var femton år gammal.



 Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde landet en hel vinter 
för att söka efter människor, och framemot våren hade de äntligen råkat 
samman , berättade Aslak vidare.  Då bad den svenska flickan lappgossen, 
att han skulle följa henne mot södern, så att hon skulle komma till folk 
av sin egen stam. Hon ville inte längre stanna i Jämtland, där det inte 
fanns annat än ödegårdar. 'Jag ska föra dig vart du vill', sade gossen, 
'men inte förrän till vintern. Nu är det vår, och mina renar drar västerut 
oppåt fjällen, och du vet, att vi, som hör till Samefolket, måste gå, dit 
våra renar för oss.'



Den svenska flickan var barn av rika föräldrar. Hon var van att bo under 
tak, sova i säng och äta vid bord. Hon hade alltid föraktat det fattiga 
fjällfolket och tyckte, att de, som bodde under den öppna himlen, var 
mycket olyckliga. Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, där 
det inte fanns annat än döda. 'Låt mig då åtminstone draga med dig oppåt 
fjällen', sade hon till gossen, 'så att jag slipper gå här ensam utan att 
höra en människoröst!' Detta sade gossen gärna ja till, och sålunda fick 
flickan följa renarna på deras färd oppåt 
fjällen. Hjorden längtade efter det goda fjällbetet och gick varje dag 
långa sträckor. Det var ingen tid att resa opp tält. Man fick kasta sig 
ner och sova på snön de stunder, då renarna stannade för att beta. Djuren 
kände sunnanvinden rista i deras päls, de visste, att den på några få 
dagar skulle feja bort snön från fjällsluttningarna. Flickan och gossen 
måste skynda efter dem genom snö, som höll på att smälta, och över 
bristande isar. När de hade hunnit så högt oppåt bergen, att barrskogen 
upphörde och de förkrympta björkarna tog vid, vilade de ut några veckor, 
under väntan på att snön skulle smälta på de övre fjällvidderna. Sedan 
drog de opp till dessa. Flickan klagade och pustade och sade många gånger, 
att hon var så trött, att hon måste vända om ner till ådalarna, men hon 
följde ändå med, hellre än att bli lämnad ensam utan en levande människa i 
sin närhet.



När de var komna opp på fjällvidderna, reste gossen ett tält åt flickan på 
en vacker, grön plats, som sluttade mot en fjällbäck. Då kvällen var inne, 
fångade han renkorna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk att 
dricka. Han letade fram torkat renkött och renost, som hans folk hade gömt 
däroppe på höjden, när de hade varit där förra sommaren. Flickan klagade 
alltjämt och var aldrig nöjd. Hon ville varken äta torkat renkött eller 
renost eller dricka renmjölk. Hon kunde inte vänja sig vid att sitta 
nerhukad under tältet eller att ligga på marken med bara en renhud och 
litet ris till bädd. Men fjällfolkets son skrattade åt hennes jämmer och 
fortfor att vara god mot henne.



Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, 
och bad att få hjälpa honom. Hon företog sig också att göra opp eld under 
grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade 
nu en god tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat. De gick 
tillsammans att sätta snaror för fåglarna, metade laxöring i forsen och 
plockade hjortron på myren.



När sommaren var slut, flyttade de så långt neråt fjällen, att de nådde 
gränsen mellan barrskog och lövskog, och där slog de läger på nytt. Det 
var nu slaktetid, och de hade strängt arbete alla dagar, men det var också 
en god tid med ännu bättre tillgång på mat än om sommaren. När snön kom 
och isarna började lägga sig över sjöarna, drog de längre österut ner i 
den täta granskogen. Så snart de hade fått tältet rest, tog de till 
med vintersysslorna. Gossen lärde flickan att sno tråd av rensenor, att 
bereda hudar, att sy kläder och skor av skinn, att göra kammar och verktyg 
av renhorn, att löpa på skidor och färdas efter ren i ackja. När de hade 
levt igenom den mörka delen av vintern och solen sken nästan hela dagen, 
sade gossen till flickan, att nu kunde han följa henne söderut, för att 
hon måtte finna folk av sin stam. Men då såg flickan förvånad på honom. 
'Varför vill du skicka bort mig?' sade hon. 'Längtar du att få vara ensam 
med dina renar?'--'Jag trodde, att det var du, som längtade', sade 
gossen.--'Jag har nu levt Samefolkets liv i nära ett år', sade flickan. 
'Inte kan jag vända tillbaka till mitt folk och leva i trånga bostäder, 
sedan jag så länge har vandrat fri på fjället och i skogen. Jaga inte bort 
mig, utan låt mig stanna här! Ert sätt att leva är bättre än vårt.'



Flickan stannade hos gossen hela livet och längtade aldrig tillbaka till 
ådalarna. Och om du, Asa, stannade här bara en månad, skulle du aldrig mer 
kunna skilja dig ifrån oss. 



Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans 
far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig. Gamle Ola förstod mera 
svenska, än han gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens 
ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen fått klart för sig 
hur han skulle bära sig åt för att tala om för Jon Assarsson, att dottern 
var kommen för att söka honom.

Ola Serka gick ner till Luossajaure och följde stranden ett stycke, 
tills han stötte på en man, som satt på en sten och metade. Metaren hade 
grånat hår och böjd hållning. Ögonen blickade trötta, och det var något 
slappt och hjälplöst över honom. Han såg ut som en, som har försökt bära 
något, som har varit honom för tungt, eller fundera ut något, som har 
varit honom för svårt, och blivit bruten och missmodig av att han inte har 
lyckats.



 Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela 
natten?  sade fjällmannen på lapska, när han kom gående.



Den andre spratt till och såg upp. Betet på hans krok var borta, och ingen 
enda fisk låg bredvid honom på stranden. Han skyndade sig att sätta på 
nytt bete och kasta ut kroken. Under tiden slog sig fjällmannen ner i 
gräset bredvid honom.



 Det är något, som jag ville tala med dig om , sade Ola.  Du vet, att jag 
hade en dotter, som dog i fol, och henne har vi alltid saknat inne i 
kåtan. -- Ja, jag vet , sade metaren kort, och det for en sky över hans 
ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn. 
Han talade god lapska.-- Men det är inte lönt att förstöra livet med 
sorg , sade lappen.-- Nej, det är det ju inte. --  Och nu har jag tänkt på 
att ta till mig ett annat barn. Tycker du inte, att det vore klokt? -- Det 
beror på vad det är för ett barn, Ola. 



 Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon , sade Ola och 
berättade nu för fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par främmande 
barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget för att 
söka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat 
kvar där för att invänta honom. Men under det att de gick och väntade, 
hade gossen blivit dödad av ett sprängskott, och då hade flickan velat 
göra storbegravning efter honom. Därpå beskrev Ola mycket vackert hur den 
lilla fattiga flickan hade förmått alla människor att hjälpa henne, och 
att hon hade varit så modig, att hon själv hade gått och talat med 
disponenten.



 Är det den flickan, som du vill ta till dig i kåtan, Ola?  frågade 
metaren.-- Ja , sade lappen.  När vi hörde detta, kunde vi inte låta bli 
att gråta allihop, och vi sade till varandra, att en så god syster också 
skulle bli en god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till 
oss.  Den andre satt tyst en stund. Det märktes, att han fortsatte 
samtalet endast för att göra sin vän lappen en glädje.  Hon är väl av din 
stam, den där flickan? -- Nej , sade Ola,  hon är inte någon av 
Samefolket. -- Hon är kanske dotter till någon nybyggare, så att hon är 
van vid livet här i norden? -- Nej, hon är långt söderifrån , sade Ola och 
såg ut, som om detta alls inte hade något med saken att göra. Men nu blev 
metaren mera intresserad.  Då tror jag inte, att du kan ta henne , sade 
han.  Hon lär nog inte tåla att bo i kåta om vintern, när hon inte är 
uppfödd med det. -- Hon ska få goda föräldrar och goda syskon i kåtan , 
sade Ola Serka envist.  Det är värre att vara ensam än att frysa. 



Men metaren tycktes bli alltmera ivrig att förhindra saken. Det var, som 
om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till 
föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna.  Du sade ju, att hon hade 
en far vid Malmberget? -- Han är död , sade lappen tvärt.-- Det har du väl 
tagit riktigt reda på, Ola? -- Vad behövs det att fråga om den saken?  
sade lappen föraktligt.  Det måtte jag väl veta. Skulle flickan och hennes 
bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade 
haft en far i livet? Skulle två barn ha behövt försörja sig själva, om de 
hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behövt gå ensam för att tala 
med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett 
ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon är, 
om inte hennes far redan vore död? Flickan tror själv, att han lever, men 
jag säger, att han måste vara död. 



Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola.  Vad heter flickan, Ola?  
sade han. Fjällmannen funderade.  Det kommer jag inte ihåg. Jag får fråga 
henne. -- Ska du fråga henne? Är hon redan här då? -- Hon är däroppe i 
kåtan, ja. -- Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad 
hennes far vill? -- Inte behöver jag bry mig om hennes far. Om han inte är 
död, är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn. Han må vara 
glad, att en annan tar vård om det.  Metaren kastade spöet och reste sig. 
Det var en fart över honom, som om han hade fått nytt liv.  Jag tänker, 
att fadern inte är som andra människor , fortfor fjällmannen.  Han är 
kanske en, som jagas av mörka tankar, så att han inte kan hålla ut vid 
arbetet. Vad är det för en far för henne att få? 



Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden.

 Vart ska du gå?  frågade lappen.-- Jag ska gå och se på 
fosterdottern din, Ola. -- Det är bra , sade lappen.  Kom och se på henne! 
Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får. 



Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa 
honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat:  Jag kan just påminna mig, 
att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp.  Den andre 
skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade 
velat storskratta. När de hade gått så långt, att de såg kåtorna, sade Ola 
ännu ett par ord.  Hon har kommit hit till Samefolket för att söka efter 
sin far och inte för att bli min fosterdotter, men om hon inte finner 
fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan.  Den andre skyndade 
framåt med än större hast.  Jag kunde väl tro, att han skulle bli rädd, 
när jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket , sade Ola för sig 
själv.



När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, 
vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som 
satt tätt bredvid varandra på toften och höll varandra troget i hand, som 
om de aldrig mer ville skiljas. De var Jon Assarsson och hans dotter. Båda 
var olika mot vad de hade varit för ett par timmar sedan, för Jon 
Assarsson såg mindre böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och 
goda, som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade ängslat 
honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där klokt och vaksamt, som 
hon hade brukat göra. Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita 
på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen.



46. MOT SÖDER! MOT SÖDER! FÖRSTA RESDAGEN.               
Lördag 1 oktober.



Pojken satt på den vita gåskarlens rygg, och red fram högt uppe i skyn. 
Trettien vildgäss flög i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i 
fädrarna, och de många vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att 
man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, 
och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, 
Mårten gåskarl och Dunfin. De sex unggässen, som ledsagade flocken förra 
hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde de 
gamla gässen med sig tjugutvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen 
denna sommar. Elva flög till höger och elva till vänster, och de gjorde 
sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.



De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början 
hade de svårt att följa med på den snabba färden.  Akka från Kebnekajse! 
Akka från Kebnekajse!  ropade de i jämmerfull ton.--  Vad står på?  
frågade förargåsen.-- Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar 
har tröttnat att röra sig , skrek ungarna.--  Det går bättre, ju längre ni 
håller på , svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan 
fortsatte som förut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt 
i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade 
flugit ett par timmar, klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen 
hade de varit vana att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän 
de började längta efter mat.



 Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!  ropade unggässen med ömklig 
röst.-- Vad står nu på?  frågade förargåsen.-- Vi är så hungriga, att vi 
inte orkar flyga längre , skrek ungarna.  Vi är så hungriga, att vi inte 
orkar flyga längre. -- Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind , 
svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som 
förut.



Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och 
vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger. 
Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut 
namnen på alla bergtoppar, som de for förbi, för att de unga skulle få 
lära sig vad de hette. Men när de hade hållit på en stund med att ropa: 
 Detta är Porsotjokko, detta är Sarjektjokko, detta är Sulitelma , blev 
ungarna otåliga på nytt.



 Akka, Akka, Akka!  ropade de med hjärtslitande röst.-- Vad står pa?  
frågade förargåsen.-- Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden , 
skrek ungarna.  Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden. -- Ju mera, 
som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det , svarade förargåsen 
och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen på samma sätt.



Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begav 
sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så 
långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade 
haft det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm och 
tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade 
klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bär och svamp, som pojken hade 
levt av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist 
hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade 
blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt under de långa 
kvällarna och de sena mornarna för den, som inte var i stånd att sova 
precis lika länge, som solen var borta från himmelen.



Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan 
söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade 
och sjöng, där han red på gåsryggen. Se, det var inte bara därför, 
att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från 
Lappland, utan det var allt för något annat också.



De första veckorna, som han hade varit där, da hade han visst inte 
längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och 
härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra 
myggsvärmarna från att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket 
sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka 
över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men däremot hade han hållit 
sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit 
många glada timmar med varandra. Fåglarna hade tagit honom med på långa 
färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett 
ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och 
han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta har blivit 
trampade av människofötter. Akka hade visat honom undangömda dalar ibland 
bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna uppfödde sina 
ungar. Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama 
renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, 
och att han hade varit nere vid Stora Sjöfallet och hälsat björnarna, som 
bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna. Vart han hade 
kommit, hade det varit grant och ståtligt land. Han var bra glad, att han 
hade fått se det, men inte hade han just velat bo där. Han måste medge, 
att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska 
nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna 
och renarna och vildgässen och fjällugglorna och lämlarna och lapparna, 
som var skapade för att leva där.



En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade 
han funnit lille Mats liggande sönderskjuten utanför en gruvöppning. Under 
de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den 
stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han 
inte mer behövde göra något för henne, hade han helst stannat hemma i 
fjälldalen. Allt sedan dess hade han gått och längtat efter den dagen, då 
han skulle få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa. Han ville allt 
gärna bli sådan igen, att Åsa gåsapiga skulle våga tala med honom och inte 
slå igen dörren mittför hans näsa.

Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. Han svängde 
med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på 
samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, 
den första katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla 
vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var 
han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det. En annan sak 
var det, när han strax öster om fjällen fick se Kvickjocks kapell med den 
lilla prästgården och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var så vackert, 
att han fick tårar i ögonen.



Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kom flygande i mycket större 
flockar än på våren.  Vart ska ni hän, vildgäss?  ropade flyttfåglarna. 
 Vart ska ni hän? -- Vi ska till utlandet, vi såväl som ni , svarade 
vildgässen.  Vi ska till utlandet. -- Ungarna era är ju inte flygfärdiga , 
ropade de andra.  De kommer aldrig över havet med så späda vingar. 



Lappar och renar höll också på att flytta ner från fjällen. De vandrade i 
god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget, så kom hjorden med de stora 
tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas 
tält och packning, och till sist en sju, åtta människor. När vildgässen 
såg renarna, sänkte de sig och ropade:  Nu ska ni ha tack för i sommar! Nu 
ska ni ha tack för i sommar! -- Lycksam resa, och välkomna tillbaka!  
svarade renarna.



Men när björnarna såg vildgässen, pekade de ut dem för sina ungar 
och brummade:  Se på de där, som är så rädda för litet köld, att de inte 
törs stanna hemma om vintern!  Och de gamla vildgässen blev dem inte 
svaret skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar:  Se på de där, som 
hellre ligger och sover halva året, än de gör sig besvär att vandra 
söderut! 



Nere i granskogarna satt ungtjädrarna hopkrupna ruggiga och kulna, och 
tittade efter alla de stora fågelflockarna, som i jubel och glädje drog 
mot söder.  När blir det vår tur?  frågade de tjäderhönan.  När blir det 
vår tur? -- Ni får allt stanna hemma hos mor och far , sade tjäderhönan. 
 Ni får allt stanna hemma hos mor och far. 



PÅ ÖSTBERGET.                   Tisdag 4 oktober.



Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog hur svårt det kan vara 
med dimmorna, som kommer vältrande och skymmer bort utsikten, så att man 
rakt inte får se något av alla de vackra högfjäll, som reser sig omkring 
en. Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, och om hösten kan man säga 
att det knappt är möjligt att undgå den. Vad Nils Holgersson beträffar, så 
hade han haft bra nog väder, så länge som han var kvar i Lappland, men 
vildgässen hann knappt ropa ut, att nu for de in i Jämtland, förrän 
dimmorna tätnade omkring honom, så att han inte kunde se något av landet. 
Han for fram över det en hel dag utan att veta om det var ett bergland 
eller ett slättland, som han hade kommit till.



Mot kvällen slog vildgåssen ner på en grön plats, som sluttade åt alla 
sidor, så att han förstod, att han befann sig på toppen av en kulle, men 
om den var stor eller liten, det kunde han inte få klart för sig. Han 
trodde, att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, att 
han hörde både människoröster och gnissel av åkdon, som rullade fram på en 
väg, men han var inte säker om detta heller.



Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon gård, men han var 
rädd att gå vilse i dimman och tordes inte annat än stanna kvar hos 
vildgässen. Allting var drypande vått och fuktigt. Det hängde små droppar 
på varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en riktig 
regndusch över sig, bara han rörde på sig.  Det här är inte stort 
bättre än oppe i fjälldalen , tänkte han.



Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt 
framför sig. Den var inte särdeles stor, men många våningar hög. Han kunde 
inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara 
obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och 
att han varken kunde få mat eller värme där. Men han skyndade ändå med 
största hast tillbaka till vildgässen.  Kära Mårten gåskarl , sade han, 
 tag mig på ryggen, och bär mig opp på toppen av tornet därborta! Här är 
så vått, att jag inte kan sova, men där finner jag nog en torr plats att 
ligga på. 



Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. Han lämnade honom på 
tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen 
väckte honom.



Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en 
början varken begripa vad han såg eller var han befann sig. Han hade en 
gång på en marknad varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, 
och han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, runt 
tält, som hade ett grant, rött tak, medan väggarna och golvet var utmålade 
till ett vackert och vidsträckt landskap, där det fanns stora byar och 
kyrkor, åkrar och vägar, järnväg och till och med en stad. Han märkte nog 
snart, att det inte förhöll sig så, utan att han stod på toppen av ett 
utsiktstorn, med den röda morgonhimlen över sig och med verkligt land 
omkring sig. Men han var nu så ovan att se annat än ödemarker, att det 
inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu såg, och som var 
en riktig storbygd, för att bara vara en tavla.



Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade 
trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin 
rätta och riktiga färg. Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett 
berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor 
insjö. Men denna sjö var inte grå, som insjöar brukar vara, utan över en 
stor del av sin yta var den lika skär som morgonhimlen, och inåt de djupa 
vikarna blänkte den nästan svart. Stränderna omkring sjön återigen var 
inte gröna, utan lyste ljusgula tack vare alla de avmejade åkrarna och den 
gulnade lövskogen, som betäckte dem. Runt om det gula vidtog ett brett 
bälte av svart barrskog. Det kom sig kanske därav, att lövskogen hade 
ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett så mörk 
ut som denna morgonen. Bortom det svarta sågs i öster ljust blånande 
kullar, men längs hela västra synranden löpte en lång skimrande båge av 
taggiga, mångformade fjäll, som bar en så ljuvlig och mild och strålande 
färg, att han inte kunde kalla den för röd och inte för vit och inte för 
blå. Det fanns inte något namn för den.



Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de 
närmaste omgivningarna. Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den 
ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på 
andra sidan av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en 
stad. Den utbredde sig på sjöstranden, ett berg stod bakom och skyddade 
den, och runt omkring sig hade den en rik och välbefolkad trakt.  Den där 
staden har då förstått att skaffa sig ett gott läge , tänkte pojken.  Jag 
undrar vad den kan heta. 



Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av 
att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit 
besökande till utsiktstornet.



De sprang nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämnt se 
sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de var uppe.



Det var unga människor, som var ute på fotvandring. De talade om att de 
hade strövat igenom hela Jämtland. De var glada, att de hade kommit till 
Östersund just förra kvällen, så att de fick se den stora utsikten från 
Östberget här på Frösön denna klara morgon. Här kunde de se mer än tjugo 
mil åt alla håll, så att de fick en sista överblick av hela sitt kära 
Jämtland, innan de skulle resa därifrån. De pekade ut för varandra, de 
många kyrkorna, som låg runt om sjön.  Där nere har vi Sunne , sade de, 
 och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i 
norr, är Rödö kyrka, och den, som reser sig här under oss, är Frösö 
kyrka.  Sedan började de tala om fjällen. De närmaste var Oviksfjällen. Det 
kom alla överens om. Men sedan började de undra vad som kunde vara 
Klövsjöfjället, och vilken topp som var Anarisfjället, och var de hade 
Västerfjället och Almåsaberget och Åreskutan.



Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på 
sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp.

 När jag ser Jämtland så här på en karta , sade 
hon,  tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, 
att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och 
pekat rakt mot skyn. -- Det skulle allt ha varit ett väldigt fjäll, det , 
sade en av de andra och skrattade åt henne.-- Ja, och fördenskull blev det 
också kullstörtat. Men se nu själv om det inte är likt ett riktigt 
högfjäll med bred fot och spetsig topp! -- Det passar inte illa för ett 
sådant fjälland att självt se ut som ett fjäll , sade en av de andra 
turisterna.  Men fastän jag har hört andra sagor om Jämtland, har jag 
aldrig...  -- Har du hört sagor om Jämtland?  ropade den unga flickan och 
gav sig inte en gång tid att låta honom tala till punkt.  Då ska du tala 
om dem genast. Det kan aldrig passa bättre än häroppe, där man ser hela 
landet. 



Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls 
svårbedd, utan började genast.

SAGAN OM JÄMTLAND.



På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, hände det en gång, att 
en gammal bergrese stod på gården utanför sin bostad och ryktade sina 
hästar. Bäst som han höll på härmed, märkte han, att hästarna började 
darra av ängslan.  Vad är det åt er, hästarna mina?  sade jätten och såg 
sig omkring för att ta reda på vad det var, som hade skrämt djuren. Han 
kunde varken upptäcka björnar eller vargar i närheten. Det enda han fäste 
sig vid var, att en vandrare, som inte på långt när var så stor och grov 
som han själv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda 
kroppskrafter, höll på att klättra uppför stigen, som ledde till hans 
fjällstuga.



Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började 
darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna. Han gav sig inte tid 
att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som 
satt och spann blånor på en slända.



 Vad står på?  sade hustrun.  Du är lika blek som ett snöfjäll. --  Skulle 
jag inte vara blek?  sade jätten.  Det kommer en vandrare på vägen, som 
likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru. --  Detta var ju inget 
kärkommet främmande , sade jättehustrun  Kan du inte förvända synen på 
honom, så att han tar hela gården för ett fjäll och går vår dörr 
förbi? -- Det är för sent att öva den trollkonsten , svarade jätten.  Jag 
hör honom skjuta opp grinden och träda in på gården. -- Då vill jag råda 
dig, att du håller dig undan och låter mig ensam ta emot honom , sade 
jättekvinnan raskt.  Jag ska försöka ställa det så, att han inte kommer så 
brått igen och hälsar på hos oss. 



Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. Han gick in i 
lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvinnobänken i storstugan och 
spann så lugnt, som om hon inte visste av någon fara.



Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än 
i våra dagar. Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som 
låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där 
fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram. Inte ens de 
fjäll och bergklumpar, som nu ligger spridda över landet, fanns där då, 
utan de stod alla uppradade långt borta i väster. Människorna kunde inte 
leva någonstans inom hela det vida området, men jättarna trivdes där 
så mycket bättre. Det torde inte ha varit utan deras vilja och åtgöranden, 
som landet låg så öde och ogästvänligt, och det var nog på goda grunder, 
som bergresen kände sig ängslig, när han såg Asa-Tor nalkas hans stuga. 
Han visste, att asarna inte älskade dem, som spred omkring sig köld, 
mörker och ödslighet och hindrade jorden från att bli rik, fruktbar och 
prydd med människoboningar.



Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården 
och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, ryckte upp dörren 
och trädde in i stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som 
färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinnan, som satt vid 
gavelväggen längst borta i rummet. Men med den vandringen gick det så, att 
när han tyckte sig ha gått en god stund, var han bara kommen ett litet 
stycke från dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg i 
mitten av rummet. Han tog ut stegen längre, men när han hade gått än en 
stund, förekom det honom, som om både eldstaden och jättekvinnan var honom 
fjärmare, än när han först kom in i rummet. Stugan hade inte från början 
synts honom särdeles stor. Han förstod först rätt hur ansenlig den var, 
när han äntligen hade kommit så långt som till eldstaden, för han var då 
så trött, att han måste stödja sig mot staven för att vila. När 
jättekvinnan såg, att han stannade, lade hon ner sländan, reste sig från 
bänken och var med få steg framme hos honom.  Vi jättar tycker om stora 
stugor , sade hon,  och min husbonde brukar klaga över att det är trångt 
härinne. Men jag kan förstå, att det blir mödosamt att gå igenom 
jättestugan för den, som inte kan ta längre steg än du. Säg nu vem du är, 
och vad du söker hos jättarna!  Det såg ut, som om vandraren hade ämnat ge 
ett häftigt svar, men säkerligen ville han inte börja gräl med en kvinna, 
utan han svarade helt lugnt:  Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, 
som har varit med om många äventyr. Nu har jag suttit hemma vid gården 
hela året, och jag började just att undra om det aldrig skulle bli något 
mer att göra för mig, när jag hörde människorna tala om att ni jättar 
sköter så illa om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här. 
Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna saken och 
fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre ordning. 



 Min husbonde är gången på jakt , sade jättekvinnan,  och han får själv 
svara på dina frågor, när han kommer hem. Men jag vill säga dig, att den, 
som vågar ställa sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större 
man än du. Det vore säkert bäst för din heder, om du gick din väg genast 
utan att råka jätten. -- Nog ska jag vänta in honom, när jag nu är 
hitkommen , sade han, som kallade sig Handfaste.-- Jag har rått dig, så 
gott jag förstår , sade husmodern,  nu får du följa din egen vilja. Sätt 
dig här på bänken, så ska jag gå och hämta dig en välkomstdryck! 



Kvinnan tog nu ett väldigt mjödhorn och begav sig till rummets innersta 
vrå, där mjödtunnan låg. Inte heller denna syntes gästen särdeles 
betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med 
ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var 
snart fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan. Men detta lyckades 
henne inte. Mjödet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand 
och strömmade ner på golvet. Jättekvinnan gjorde ett nytt försök att sätta 
i tappen, men misslyckades åter. Då kallade hon främlingen till hjälp.  Du 
ser, att mjödet rinner bort för mig, Handfaste. Kom hit och sätt tappen i 
tunnan!  Gästen skyndade genast fram för att hjälpa. Han tog tappen och 
sökte tvinga in den i hålet, men mjödet sköt åter ut den, kastade den 
långt framåt rummet och fortfor att översvämma golvet.

Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas 
honom, och han kastade tappen ifrån sig. Hela golvet stod nu täckt av 
mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att 
rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar för mjödet 
i hårda berghällen, såsom barn om våren gör vägar i sanden för snövattnet, 
och hår och där stampade han med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde 
samla sig. Jättekvinnan stod tyst under tiden, och hade gästen blickat upp 
till henne, torde han ha sett, att hon med häpnad och förskräckelse såg på 
arbetet. Men när han väl var färdig, sade hon med gäckande röst:  Jag 
tackar dig, Handfaste. Jag ser, att du gör, så gott du kan. Husbonden 
brukar eljest hjälpa mig att sätta i tappen. Det är inte att begära, att 
alla ska äga hans styrka, men när du inte rår med detta, tycks det mig 
bäst, att du genast drar dina färde. -- Inte vill jag gå, förrän jag har 
framfört mitt ärende , sade den främmande, men han såg skamsen och 
nedslagen ut.-- Slå dig då ner där på bänken , sade kvinnan,  så ska jag 
sätta grytan på elden och koka gröt åt dig! 



Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men när gröten var nästan färdig, 
vände hon sig till gästen.  Nu märker jag, att mjölet håller på att ta 
slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida 
omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan 
stenarna. Men du får ta i med alla krafter, för kvarnen går just inte 
lätt. 

Gästen lät inte länge bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen. 
Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget 
och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba 
den. Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den 
mera än ett varv.



Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge som han arbetade. Men 
när han lämnade kvarnen, sade hon:  Nog brukar jag få bättre hjälp av min 
husbonde, när kvarnen inte vill gå runt. Men ingen kan begära, att du ska 
göra mera, än du har krafter till. Ser du nu inte själv, att det vore bäst 
för dig att undvika att råka den, som kan mala så mycket han vill på den 
här kvarnen? -- Jag tror nog ändå, att jag vill invänta honom , sade 
Handfaste och talade rätt lågmält och saktmodigt.-- Sätt dig då i lugn 
borta på bänken, medan jag gör i ordning en god bädd åt dig , sade 
jättekvinnan,  för du lär nog bli tvungen att stanna här över natten! 



Hon bäddade med många bolstrar och dynor och önskade gästen en god sömn. 
 Jag är rädd för att du ska finna bädden väl hård , sade hon,  men min 
husbonde vilar på ett sådant läger var natt. 



När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar 
och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Han försökte 
att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig 
då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och 
sedan sov han i god ro ända till morgonen.



Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade 
jätteboningen. Han vandrade över gårdsplanen ut genom grinden och sköt 
igen den efter sig. Med detsamma stod jättekvinnan bredvid honom.  Jag 
ser, att du ämnar gå din väg, Handfaste , sade hon.  Det var nog också 
ditt bästa råd. -- Om din husbonde kan sova på en sådan bädd, som du har 
rett åt mig i natt , sade Handfaste buttert,  vill jag inte träffa honom. 
Han måste vara en man av järn, som ingen kan rå på. 



Jättekvinnan stod och lutade sig mot grinden.  När du nu är utanför mig 
gård, Handfaste , sade hon,  så vill jag berätta dig, att din färd opp 
till oss jättar inte har varit så föga berömlig som du själv tycks tro. 
Det var inte underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det 
var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick fram över. Inte 
heller var det märkvärdigt, att du hade svårt att 
sätta tappen i tunnan, för det var allt det 
vatten, som forsar ner från snöfjällen, som strömmade emot dig. Och när du 
ledde vattnet fram över vårt stuggolv, skapade du fåror och fördjupningar, 
som nu är älvar och sjöar. Det var inte något litet prov på styrka du gav, 
när du vred kvarnen ett varv, för mellan stenarna låg det inte sädeskorn, 
utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du så mycket, att 
hela bergvidden har blivit betäckt med god och fruktbar jord. Att du inte 
kunde ligga i den bädd, som jag hade rett åt dig, förvånar mig inte 
heller, för jag hade bäddat den med stora, kantiga fjälltoppar. Dessa har 
du nu kastat ut över halva landet, och kanske att människorna inte blir så 
tacksamma för detta som för det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu 
farväl, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta härifrån 
till en ort, dit du inte så lätt kan komma och hälsa på oss. 



Allt detta hörde vandraren med växande vrede, och när jättekvinnan hade 
talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i bältet. Men innan han 
ännu hade hunnit lyfta den, var kvinnan försvunnen, och där jättegården 
hade legat, syntes ingenting annat än en grå bergvägg. Men vad som fanns 
kvar, det var de mäktiga floder och sjöar, som han hade gjort plats för på 
bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade söndersmulat. Kvar var 
också de härliga fjällen, som ger Jämtland dess skönhet, och som åt alla, 
som gästar dem, skänker styrka, sundhet, glädje, mod, levnadslust, så att 
ingen av Asa-Tors bragder synes förnämligare än den, som han utförde, när 
han kastade ut fjällmassorna, allt ifrån Frostviksfjällen i norr till 
Helagsfjället i söder, allt ifrån Oviksfjällen strax bortom Storsjön ända 
till Sylarna vid riksgränsen.



47. SÄGNER FRÅN HÄRJEDALEN.



Tisdag 4 oktober. Pojken blev orolig, därför att turisterna stannade så 
länge i utsiktstornet. Mårten gåskarl kunde inte komma och hämta honom, 
medan de var kvar, och han visste ju, att vildgässen hade brått att 
fortsätta resan. Mittunder berättelsen hade han tyckt sig höra gåskackel 
och starka vingslag, alldeles som om vildgässen skulle ha flugit bort. Men 
han hade inte vågat sig fram till balustraden för att ta reda på hur saken 
förhöll sig.



När turisterna äntligen var gångna och pojken kunde krypa fram ur sitt 
gömställe, såg han inga vildgäss nere på marken, och ingen Mårten gåskarl 
kom och hämtade honom. Han ropade:  Var är du? Här är jag , så högt han 
förmådde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett 
ögonblick, att de hade övergivit honom, men han var rädd, att de hade 
råkat ut för en olycka och undrade hur han skulle bära sig åt för att få 
reda på dem, då Bataki, korpen, slog ner bredvid honom.



Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att hälsa Bataki med ett så 
glatt välkommen, som han nu gjorde.  Kära Bataki , sade han,  vad det var 
väl, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Mårten gåskarl 
och vildgässen. -- Jag kommer just med hälsningar från dem , svarade 
korpen.  Akka märkte, att en jägare strövade omkring här på berget, 
och därför tordes hon inte stanna och vänta på dig, utan har rest i 
förväg. Sätt dig nu opp på min rygg, så ska du vara hos dina vänner om en 
liten stund! 



Pojken satte sig med all hast till rätta på korpryggen, och Bataki skulle 
nog snart ha hunnit upp vildgässen, om inte dimman hade hindrat honom. Men 
det var, som om morgonsolen skulle ha väckt den till liv på nytt. Små 
lätta dunstslöjor höjde sig på en gång ur sjön, ur åkrarna och ur skogen. 
De tätnade och bredde ut sig med förunderlig hast, och snart var jorden 
bortskymd av vita, böljande dimmor.



Bataki flög fram ovanför dimman i klar luft och strålande solsken, men 
vildgässen måtte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omöjligt att 
få syn på dem. Pojken och korpen skrek och ropade, men de fick inte något 
svar.  Det här var då en riktig otur , sade Bataki till sist.  Men vi vet 
ju, att de far mot söder, och så snart det blir klart, ska jag nog skaffa 
reda på dem. 



Pojken var allt bedrövad över att ha blivit skild från Mårten gåskarl just 
nu, när de befann sig på resa och den store vite kunde råka ut för alla 
möjliga faror. Men när han hade suttit och ängslats ett par timmar, sade 
han till sig själv, att ännu hade ju ingen olycka skett, och då var det 
inte värt att förlora sitt goda humör.



Just i detsamma hörde han en tupp gala nere på jorden, och genast lutade 
han sig fram över korpryggen och ropade:  Vad heter landet, som jag far 
fram över? Vad heter landet som jag far fram över? -- Det heter 
Härjedalen, Härjedalen, Härjedalen , gol tuppen.-- Hur ser det ut nere hos 
er?  frågade pojken.-- Fjäll i väster, skog i öster, bred ådal genom hela 
landet , svarade tuppen.--  Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig , 
ropade pojken.



När han hade rest än en stund, hörde han en kråka kraxa nere i dimman. 
 Vad finns det för människor i det här landet?  ropade han.-- Präktigt och 
bra bondfolk , svarade kråkan,  präktigt och bra bondfolk. -- Vad har de 
för sig?  frågade pojken.  Vad har de för sig? -- De sköter boskap och 
hugger skog , kraxade kråkan.--  Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig , 
ropade pojken.



Ett stycke längre fram hörde han, att en människa trallade och sjöng nere 
i dimman.  Finns det någon stor stad i det här landet?  frågade 
pojken.-- Vad... Vad... vem är det, som ropar?  genmälde 
människan.-- Finns det någon stad i det här landskapet?  upprepade 
pojken.-- Jag vill veta vem det är, som ropar , skrek människan.-- Jag 
kunde väl tro, att jag inte skulle få något besked, när jag frågade en 
människa , ropade pojken.



Det dröjde inte länge efter detta, förrän dimman drev bort lika fort, som 
den hade kommit, och pojken såg nu, att Bataki flög fram över en bred 
floddal. Det var grant landskap med höga fjäll här som i Jämtland, men det 
fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanför bergen. Det var långt mellan 
byarna, och åkrarna var små. Bataki följde floden mot söder, ända tills de 
kom i närheten av en by. Där slog han ner på en stubbåker och lät pojken 
stiga av.



 På den här marken har det vuxit korn i sommar , sade Bataki.  Se efter om 
du inte kan finna något ätbart!  Pojken lydde rådet, och det dröjde inte 
länge, förrän han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och åt, 
började Bataki språka med honom.



 Ser du det där stora, granna fjället, som reser sig rätt i söder?  frågade 
han.-- Ja, nog ser jag det alltid , svarade pojken.-- Det heter Sonfjället 
, fortfor korpen,  och du kan tro, att det har funnits gott om 
vargar där förr i tiden. -- Det var nog en god tillflyktsort för dem , 
medgav pojken.-- Människorna, som bodde härnere i ådalen, hade det allt 
svårt med dem många gånger , sade Bataki.--  Kanske du kommer ihåg någon 
bra varghistoria, som du kunde berätta mig?  sade pojken.



 Jag har hört, att för länge i världen sedan skulle vargarna ifrån 
Sonfjället ha överfallit en karl, som var ute för att sälja laggkärl , sade 
Bataki.  Han var från Hede, en by, som ligger här i ådalen några mil högre 
opp, än vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter 
honom, när han for på Ljusnans is. Det var väl en nie, tie stycken, och 
Hedebon hade ingen bra häst, så att han hade inte mycket hopp om att komma 
undan.



När karlen hörde vargarna tjuta och såg vilken stor skara det var, som han 
hade efter sig, förlorade han all besinning och tänkte inte en gång på att 
han borde kasta byttor och såar och kar ner från lasset för att lätta det. 
Han bara piskade på hästen, och den gjorde så god fart den någonsin kunde, 
men karlen märkte snart, att vargarna vann på den. Stränderna var ödsliga, 
och han hade ett par mil till närmaste gård. Han väntade inte annat, än 
att hans sista stund var kommen, och kände, att han blev stel av 
skräck.



Medan han satt så där förlamad, fick han se, att något rörde sig mellan 
granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Och när han 
såg vem det var, som gick där, tyckte han, att skräcken, som låg över 
honom, blev mångdubbelt större, än den hade varit förut.



Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon 
hette Finn-Malin och brukade jämt stryka omkring på vägar och stigar. Hon 
var en smula halt och puckelryggig, så att han kunde känna igen henne på 
långt håll.



Gumman vandrade rätt emot vargarna. Det måtte ha varit så, att släden 
skymde bort dem för henne, och Hedebon förstod strax, att om han körde 
förbi utan att varna henne, skulle hon falla rätt i gapet på vilddjuren, 
och medan de slet sönder henne, kunde han själv hinna undan.



Hon gick långsamt, lutad över en käpp. Det var tydligt, att hon var 
förlorad, om han inte hjälpte henne. Men också om han stannade och lät 
henne stiga upp på slädbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli 
räddad fördenskull. Tog han opp henne i släden, var det ju troligt, att 
vargarna skulle hinna dem, och att både han och hon och hästen skulle bli 
dödade. Han undrade om det inte var rättast att uppoffra ett liv för att 
kunna rädda två andra.



Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman. Och det 
var inte nog med detta, utan han hann också att tänka på hur det skulle 
bli för honom efteråt, om han skulle komma att ångra, att han inte hade 
bistått den gamla, eller om folk skulle få veta, att han hade mött henne 
och inte lämnat hjälp.



Det var en svår frestelse han hade råkat ut för. 'Jag ville mycke hellre, 
att jag aldrig hade mött henne', sade han för sig själv.



I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hästen spratt till, satte av 
som i sken och störtade förbi tiggargumman. Också hon hade hört 
vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som 
förestod henne. Hon hade stått stilla, munnen hade öppnat sig till ett 
skrik, och armarna hade sträckt sig ut efter hjälp, men hon hade varken 
ropat eller försökt att kasta sig opp på lasset. Det måtte ha varit något, 
som hade förstenat henne. 'Det var väl jag, som såg ut som ett troll, när 
jag for förbi henne', tänkte karlen.

Han försökte känna sig nöjd nu, när han var säker om att komma 
undan. Men med detsamma började det svida och värka i bröstet på honom. 
Han hade aldrig förr gjort något vanhederligt, och nu tyckte han, att hela 
hans liv var förstört. 'Nej, det får gå, hur det vill', sade han och höll 
in hästen, 'men jag kan inte lämna henne ensam med gråbenen.'



Det var med stor svårighet han fick hästen att vända, men det lyckades 
ändå, och han körde snart fatt gumman. 'Kom fort opp på slädbottnen!' sade 
han och talade hårt, för han var ond på sig själv, därför att han inte 
hade lämnat gumman åt sitt öde. 'Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, 
ditt gamla troll', sade han. 'Nu får både Svarten och jag gå åt för din 
skull.'



Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara 
henne. 'Svarten har gått fem mil förut i dag', sade han, 'så att du kan 
förstå, att han snart ska tröttna, och lasset har inte blivit lättare, 
sedan du har kommit opp på det.'



Slädmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat hörde han hur vargarna 
flåsade, och han förstod, att nu hade gråbenen hunnit opp honom. 'Nu är 
det slut med oss', sade han. 'Det var inte till mycken glädje varken för 
dig eller mig, att jag försökte frälsa dig, Finn-Malin.'



Allt hittills hade gumman tigit, likt en, som är van att ta emot ovett. Nu 
sade hon ett par ord. 'Jag kan inte begripa varför du inte kastar av 
laggkärlen och lättar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka 
opp dem.' Hedebon förstod, att detta var ett klokt råd, och blev bara 
häpen, att han inte hade tänkt härpå förut. Han lät gumman sköta tömmarna, 
lossade repet, som höll fast laggkärlen, och kastade ner dem. Gråbenen var 
alldeles inpå släden. Men nu stannade de för att undersöka det, som 
vräktes ut på isen, och de resande fick på nytt litet försprång.



'Om inte detta hjälper, så förstår du väl, att jag ger mig självmant åt 
vargarna', sade gumman, 'så att du kan komma undan.' När hon sade detta, 
höll karlen på att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner från långsläden. 
Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte 
kunde besluta sig för att kasta ut kar